Vad kan vi förvänta oss av EU-valet?

EU Strasbourg

 

Den 23- 26 maj förväntas vi gå till valurnorna igen, denna gången för att försöka påverka EU:s politiska inriktning. Som nog de flesta förstått idag är den politiska styrningen från EU överordnad den nationellt svenska i flertalet avgörande avseenden. Vi behöver därför återstående tid för att sätta oss in i vad detta val egentligen handlar om och hur våra röster kommer att förvaltas. Det är – i sanningens namn – inte helt lätt att förstå konstruktionerna och det är kanske inte heller meningen att det skall vara det. Den hittillsvarande uppbyggnaden av EU har en stark globalistprägel, vilket innebär att eliten tycker att detta sköter vi själva, vänligen lägg er inte i men rösta gärna så vi får sitta kvar och jobba ifred.

Vi skall börja med partistrukturerna. Självklart kan inte alla medlemsstaternas partier få en direktrepresentation i parlamentet, det skulle innebära ett hundratal partier på plats. En röst i Sverige på exempelvis SD ger inte med automatik en ledamot som sitter i parlamentet med SD:s partibok i handen, utan en ledamot som ingår i någon av parlamentets uppsamlingsgrupper. De hundratalet nationella partierna kokas ihop till sju grupper, som anses ha tillräckligt mycket gemensamt för att kunna bilda en sammanhållen grupp i parlamentets arbete. Att veta vilken grupp det nationella parti som man vill rösta på kommer att välja i parlamentet är därför fundamentalt för det nationella valet. Detta är inget som partierna gärna basunerar ut innan valet, man vill ha så många röster som möjligt på sina egna kandidater för att sedan välja grupp efter smak och tycke.

För att fortsätta med exemplet SD så behöver inte en röst på SD betyda samma sak i Bryssel som i Stockholm.  I Stockholm skyr Moderaterna SD som pesten, i Bryssel har man möjlighet att genom ett samarbete mellan de större grupperna EPP och ECR i praktiken åstadkomma ett närmande mellan dessa svenska partier ”utan att det syns”. Reformismens ECR, där SD redan tagit plats, lär också locka åtminstone KD, kanske också Moderaterna som är i fritt fall efter att ha gått vilse i pannkakan. Petningen av Corazza Bildt tyder på detta. Att SD väljer ECR, där Theresa Mays Tories kommer att lämna ett stort hål, förvånar dock.

Vi skall nedan göra en liten uppställning som visar var våra röster egentligen hamnade i parlamentet 2014. Om det finns någon ärlighet i politiska sammanhang borde Europaparlamentets gruppbeteckning vara tryckt på våra valsedlar tillsammans med den svenska partibeteckningen. Då vet vi vad vi röstar på. För att göra det lite lättare skall jag lägga till min bedömning av gruppernas tillhörighet i avseendet globalism kontra nationalism. Den som vill förstå innebörden av detta hänvisar jag till mina tidigare artiklar i ämnet. Inom parentes anger jag för tydligheten skull vissa viktiga utländska partier.

 

Grupp i EU-parlamentet                                                    Nationellt parti                  Ideologi     Nuv. procentandel

EPP / Europeiska folkpartiets grupp                                   Moderaterna                           ?                            29

                                                                                            Kristdemokraterna                  ?             

                                                                                           (Fidesz Ungern/Orban)       nationalism 

                                                                                           ( CDU, CSU Tyskland)      globalism

                                                                                           (Republikanerna Frankrike)  globalism                                                                                          

S&D / Progressiva förbundet av Socialdemokrater            Socialdemokraterna           globalism                   25

                                                                                             Feministiskt initiativ         globalism

ALDE / Alliansen liberaler och demokrater för Europa     Centerpartiet                      globalism                     9

                                                                                             Liberalerna                        globalism

EFA / Europeiska fria alliansen, De gröna                          Miljöpartiet                        globalism                     7

ECR / Europeiska konservativa och   reformister               Sverigedemokraterna        nationalism                  10

                                                                                            ( Dansk Folkeparti)            nationalism

                                                                                            (Sannfinländarna)              nationalism

                                                                                            (Lag och Rättvisa Polen)   nationalism

                                                                                            (Tories, England)                    ?

                                                                                            

GUE/NGL/ Europeiska enade vänstern, Nordisk grön v.   Vänsterpartiet                   globalism                      7

ENF / Nationernas och friheternas Europa/ EFDD              (UKIP)                            nationalism                   10

                                                                                             ( Lega Nord.)

                                                                                             ( Nationell Samling/ LePen)

                                                                                             ( Nederl. Frihetspartiet)

                                                                                             (FPÖ Österrike)

                                                                                             (Vlaams Belang Belgien)

                                                                                             (Nya Högerkongressen Polen)

Grupptillhörigheter kan förändras inför valet 2019.

 

Nu gäller sammanställningen ovan 2014 års EU-val, eftersom valen sker vart femte år. Under perioden har partierna ibland skiftat grupper, men viktigast att komma ihåg när man bedömer Europaligan är att de stora förändringarna som skett under perioden inte kan avläsas här. Om vi ser på Frankrike så var socialdemokraten Hollande president då, Macrons parti fanns inte ens på kartan. Idag har sannolikt 70% av fransmännen vänt sig emot den europeiska sosse-centern som resultat av Macrons nu väldokumenterade agenda. Detsamma gäller i Tyskland, där AfD och andra nationella partier håller på att dra undan mattan under Merkel, som då satt säkert i sin mittenkoalition. I hela Östeuropa inklusive Italien kan vi närmast tala om en nationell revolution.

Betecknande är att Orban i Ungern med sitt nationella Fidesz då anslöts till den europeiska mitten, som Moderaterna och KD tillhör tillsammans med Merkels CDU. Inför valet lär ENF vara ett mer sannolikt alternativ. Den 2014 bildade sjuttiofemprocentiska  majoriteten för globalisterna kan man nog se som den direkta signalen till att flyktinginvandringen bröt ut 2015 i den för många ofattbara omfattningen. Men ingenting i politiken sker av en slump. Efter A kommer B. Därför kan vi vara ganska säkra på att med facit i handen innebär C att de nationellt inriktade partierna närmar sig majoritet 2019. Globalisterna gick helt enkelt för fort fram. Det kommer att straffa sig nu. Egentligen är det Macrons misstag som fått Europa att förstå vad som händer, det är också förklaringen till att vi i Sverige hamnat i total medieskugga inför valet. All information om Gula Västarnas fortsatta aktiviteter i media är bannlyst, trots att 15 personer dödats hittills. Följ RT istället!

Soros har i dagarna publicerat ett öppet brev som präglas av den skräck han nu upplever för att globalisterna verkligen skall sopas ut ur EU:s parlament och ledning. Hans bedömning av valutgången stämmer bra med min egen, dock har vi helt olika uppfattningar om konsekvenserna. Som sann globalist förbannar Soros vårt ”antikvariska partisystem” där kraven på direktdemokrati blir allt starkare. Paradoxalt nog anser han sitt eget totalitära elitstyre som ”räddningen” för Europa och de värden som han själv definierar. Han har tidigare skrutit om sin lista på ”pålitliga” ledamöter i parlamentet, prydligt listade i ett dokument från Open Society. Där fanns för övrigt fru Bildt med, tillsammans med Hökmark och elva av de övriga nitton svenskarna.

Citat ur dokumentet: Beyond discussing individual topics, Open Society should seek to build lasting and trustworthy relationships with these European lawmakers.

Det ligger dock nära till hands att konstatera att mannen har blivit galen på gamla dar, eller vad säger hans hänförda beundrarinna Annie Lööf? Står du också på lönelistan? Soros är en privatperson som med hjälp av sina pengar försöker styra världspolitiken. Har vi anledning att acceptera detta?

I sammanställningen ovan har jag satt ett frågetecken för EPP med de svenska partierna Moderaterna och KD. Gruppen innehåller även Merkels CDU, som förespråkar utökad centralisering och också en Europaarmé. Samtidigt finns där också EU:s mest nationella parti genom Orbans Fidesz, i sanning en ohelig allians mellan globalister och nationalister. Det är också den största gruppen – innan valet. Troligtvis kommer denna grupp att klyvas och delas upp på andra med tydligare inställning till frågan om ökad centralisering eller nationellt oberoende. Att både Moderaterna och KD kunnat räknas till globalisterna innan Alliansen upplöstes är helt klart, ingen glömmer Bildts och Reinfeldts roll i invandringen 2014 som också kostade regeringsmakten. Om någon form av självrannsakan gett resultat än återstår att se. Kristersson har inte avslöjat sitt partis avsikter, så en varning är här på plats. Att båda moderaterna på Soros lista byts ut kan dock vara en ledtråd.

Den egentliga roten till nationalismens förväntade framgångar ligger i ENF, där flertalet spektakulära EU-kritiker finns. Även om de inte får majoritet i sig självt kommer de att ge näring åt reformisterna, vilket nog kommer att garantera ett radikalt annorlunda EU efter valet. Stor betydelse kommer även förlusten av de brittiska partierna att få, det kommer att drabba hela globalistfalangen hårt. Där har folkets dom redan gett oss hjälp på traven…

Vi skall återkomma till EU-valet i fler artiklar. Kommande debatter lär ge mer kött på benen!

Peter Krabbe

bilden: EU:s fästning i Strasbourg skall symbolisera öppenhet och demokrati…..

Annonser

Bollen är ändå alltid rund.

Boll nationalism

Att världen är inne i en omvälvande förändringsfas nu lär knappast ha undgått någon. Ingenting tycks vara som förr. På hemmaplan har de gamla trygga planhalvorna höger och vänster alltmer försvunnit in i dimmorna, vi vet inte ens längre var mittlinjen ligger eller om målen står på kortsidan eller långsidan. Gräset växer allt högre och döljer alla markeringar. Likt knattefotbollens aktörer springer alla politiker i en klunga efter bollen, ingen vet vad de skall göra med den när de plötsligt fått den framför foten. Var står målet, vem är med i mitt lag?

Lagen heter nu Nationalisterna mot Globalisterna. I Sverige tycks inte spelarna veta vilket lag de tillhör eller på vems uppdrag de spelar. Vem är lagledare, vem betalar tröjorna? Vem var det som köpte vår nya centerforward?

Nåja, i Sverige spelar det nog knappast någon större roll. Ingen kommer någonsin att bry sig. Vi kan se på TV när vi vill, vi har vår villa, vovve och Volvo. Får vi två medaljer i VM eller OS så jublar vi. Vi finns till! För ingenting kan väl rubba vår privilegierade tillvaro?

Föga anar vi att om Globalisterna vinner så förändras denna vår tillvaro. Öst och väst byter plats. Vänster blir höger, till och med nordpolen byter kanske plats med sydpolen. Demokrati blir fascism, kommunism blir demokrati och liberalism blir demokratur. Den enda raka tråden är att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Och färre. The Deplorables. Useless Eaters. Eller i Frankrike  La foule haineuse. Vill vi hylla samma lag som skapade revolutionen i Ryssland, första världskriget, andra världskriget och som planerar för det tredje världskriget? Tredje gången gillt, är ju det som gäller.

Om Nationalisterna vinner så får vi behålla våra hus, vår hembygd, vår flagga och slipper att få näsan krossad en gång om dagen. Vi kan dela med oss av vår kunskap och visa hur man bygger ett fredligt samhälle, ett samhälle som inte exkluderar någon men kräver lojalitet, respekt och kunskap istället för dogmer. Vi får behålla lönen för vårt arbete utan att behöva göda världens banksystem. Vi har råd att bekosta vår sjukvård, vår skola och ett gott samhälle, där höger kan fortsätta att vara höger och vänster får vara vänster. Helt enkelt, alla får behålla sin egen åsikt och rätten att uttrycka den. Vi kan fortsätta att stifta våra lagar, som redan våra förfäder gjorde på tingshögen. Det klarar vi själva.

Allvarligt talat, vi står inför förändringar som mycket få människor kan föreställa sig. Jag skall inte ironisera över detta. Det handlar om vår överlevnad.

Då menar jag inte detsamma som klimatalarmisterna, som tvärtom försöker dra täcket över de egentliga problemen istället för att synliggöra dem. Vi har inget problem med klimatet, utan med dem som vill använda det för sina suspekta syften. Att nå kontroll över världen genom att använda luft, vatten, jord och vår omgivande atmosfär som de vapen som ger den ultimata beslutsrätten över liv och död. De som vill avgöra vad vi skall äta och dricka, vad vi skall tänka och tycka, när vi skall leva eller bli sjuka och dö, när och om vi skall sätta nya generationer till världen.

Deras medel är att fånga oss i en skenekonomi där vi förlorar vår frihet, manipulera våra livsmedel och mediciner, bestråla oss med elektromagnetisk strålning för att få oss att tänka rätt och dö på kommando, kontrollera vårt väder så att värme och kyla, regn och torka, orkaner och jordbävningar kan användas för att få oss att irra omkring som myrorna i en söndertrampad myrstack.

Överdrev jag igen? Spara då den här artikeln och läs igen om trettio år! Men glöm inte att i vårens EU-val handlar det om just detta valet – globalism eller nationalism. Strunta i partierna och fokusera på denna enda avgörande fråga. Det är sista chansen. Vem står för vad? Det skall jag återkomma till när alla kort ligger på bordet. Partierna kommer inte att göra det själva.

Peter Krabbe

Vem kommer egentligen att styra det framtida Europa?

Sarkozy Macron

För att förstå vad som händer i Frankrike idag behöver man göra en historisk återblick på fransk politik, där ingenting är som man i allmänhet tror idag. Till vår hjälp med detta har vi analytikern Thierry Meyssan och bloggen Globalresearch, så läs och förvånas! Meyssans artikel är skriven 2008 under Sarkozys påbörjade presidentperiod. Genom att bläddra tillbaks tio år i historien får vi nu ett perspektiv på dagens franska president Macron.

Att Frankrike som nation räddades undan en svidande förlust av de allierade under andra världskriget vet de flesta. En ny epok skulle inledas i ett av kriget sargat land. Men Frankrike bestod inte bara av sin europeiska del, Metropolitan France, utan också av kolonier över flera kontinenter. I USA fanns en stark oro för att dessa kolonier skulle komma under sovjetiskt inflytande. I sitt traditionella tankemönster såg CIA ledaren för den franska motståndsrörelsen, generalen de Gaulle, som en lämplig kandidat till presidentposten med uppgift att hålla kommunisterna borta.

Frågan ställdes på sin spets när FLN i Algeriet 1958 med våld försökte bryta sig ur Frankrikes överhöghet och kräva självständighet. I USA mobiliserades CIA för att under kuppartade former återinsätta och garantera de Gaulle fullmakter för att stoppa utbrytningsförsöket. USA hade redan under kriget nära samarbete med den italienska maffian, gudfadern Lucky Luciano var behjälplig med säkerheten i de amerikanska hamnarna och bidrog vid invasionen via Sicilien och genom försörjningen av de amerikanska trupperna där. Kontakter etablerades mellan Frank Wisner Sr – senare Allan Dulles – från CIA, och maffians Etienne Leandri, Lucianos representant. En livvaktsstyrka byggdes upp runt de Gaulle (SAC) genom Leandri och korsikanerna Pasqua och Peretti. Pasqua ledde sprittillverkaren Ricard, som också fungerade som täckmantel för den italienska maffian i USA.

Efter ett långvarigt terrorkrig i Algeriet insåg dock de Gaulle att vägen framåt var självständighet för flertalet kolonier, men med bibehållandet av ett ekonomiskt beroende. De Gaulle ansågs då av sina uppbackare vara en förrädare, genom CIA och NATO genomfördes en misslyckad statskupp och genom änglavakt klarade han sig undan fyrtiotalet mordförsök. Som president under tio år satsade han på att göra Frankrike starkt och byggde upp ett militärt försvar baserat på kärnvapen kombinerat med industriell uppbyggnad. Beroendet av USA och Atlantpakten minskades radikalt. Leandri sattes som chef för oljeproducenten ELF/ Total och Pasqua fick en inflytelserik post i Afrika som tack för hjälpen.

Som premiärminister valde nu de Gaulle Georges Pompidou, rekryterad direkt från Rothschild Bank i Paris. Pompidou avlöste de Gaulle som president 1969, men dog efter några år i cancer. Här kommer den första blinkningen till Macron, som själv kommer från Rothschilds bank och dessutom omger sig med livvakter från maffian. Precis som nu, intensifierades därmed närmandet till Europa och dåvarande EEC, föregångare till EU.

Efter en transportsträcka över presidenterna d’Estaing, Mitterrand och Chirac närmar vi oss så Nicolas Sarkozy, som vi nog kan se som den verkliga förebilden för Macron. Sarkozy hade sina rötter i en ungersk inflyttad katolsk adelsfamilj på fädernet och i en grekisk, judisk mamma, Andrea Mallah. Hon var sekreterare åt de Gaulles livvakt Peretti, som efter att ha grundat SAC gjorde en politisk karriär som slutade med presidentskapet över Nationalförsamlingen. I USA avslöjades dock maffiaorganisationen the Corsican Union, där Peretti var djupt inblandad tillsammans med Jean Venturi från Pasquas sprittillverkare Ricard. Peretti tvingas dra sig tillbaks.

Sarkozys föräldrar skiljer sig, även pappans andra äktenskap med Christine de Ganay upplöses och styvmamman gifter om sig med sonen till CIA-bossen Frank Wisner Sr – Frank Wisner Jr. Sarkozy har nu täta kontakter med styvmamman i USA och deltar i träningsprogram hos amerikanska utrikesdepartementet. Han utbildar sig till jurist i USA, gifter sig med en brorsdotter till Peretti och tas in i Gaullistpartiet i Frankrike via Pasqua. Som advokat arbetar han med försvaret av sina korsikanska vänner.

Hänger ni med i svängarna? Det kommer mer…

Sarkozy efterträder Peretti som borgmästare i Neuilly, Frankrikes Djursholm, och inleder ett förhållande med Chiracs gifta dotter Claude, vilket leder till en brytning med den kommande presidentfamiljen. År 1981 bildar Mitterand en regering med Pasqua som inrikesminister och Sarkozy som ekonomiminister. Pasqua får nu möjligheter att styra droghandeln över Marocko och legalisera casinos och spelaktiviteter från sin verksamhet i Afrika. I Washington blir samtidigt Frank Wisner Jr chef för försvarsdepartementets avdelning för politisk planering.

Frank Wisner och hans kollegor vid CIA planerar nu för fullt hur Sarkozy skall bäras fram till presidentposten. Man arbetar medvetet med eliminering av politiska motståndare genom lämpliga skandaler i pressen och ommöblering i partitoppen genom att ersätta Alain Juppé med Sarkozy som partiledare. Chirac tvingas ta in Sarkozy i sin regering, trots kärleksaffärerna. Hemliga listor med konton till uppsatta skattesmitare cirkulerar. Skandalerna duggar tätt i Frankrike under en period som ofrånkomligt slutar med att Sarkozy blir Frankrikes president, året är 2007.

Som finansminister tar Sarkozy in Christine Lagarde, som har hela sin karriär i USA och täta kontakter med bl.a. Zbigniew Brzezinski, en av hjärnorna bakom Deep State. Hon kommer sedan att gå vidare till IMF. Kontakterna med Eduard de Rothschild får nytt liv.

Sarkozy tar initiativet till Medelhavsunionen och sätter fart på det europeiska samarbetet med MENA-länderna. Invandringen ökar nu markant till Frankrike och exploderar i terrorverksamhet under efterträdaren, socialisten Hollande. Varje ny president i Frankrike utlovar en förnyelse, i Hollandes fall bort från det kapitalistiska systemet mot en arbetarvänlig socialism. Hollande, som saknar stöd av storfinansen, misslyckas dock totalt och tvingas genomföra skattehöjningar som snabbt underminerar hans position. Hollande bäddar därmed för nästa aktör, som utlovar sin egen version av samhällsrevolution – Macron drar på sig stövlarna.

Putsad och fejad av Rothschilds Bank i Paris och omgiven av hårdhänta livvakter som den mystiske Benalla intar han presidenttronen 2017.  Huvudkonkurrenten Fillon har manövrerats ut genom skandalisering i pressen. Fransmännen är euforiska – äntligen blir det bättre! Men ack, det räckte med ett år för att fasaden skulle rämna. Allt var bara tomma ord, skattehöjningar, mer arbete och rättslöshet. Återstår bara att ta fram de gula västarna och gå ut på gator och torg. Hjälper det? Jag tror inte det.

Vad denna lilla sammanfattning vill visa är att Frankrike styrs genom ett tätt nätverk, bildat under loppet av hela efterkrigstiden. Det har sina starkaste komponenter i USA:s Deep State med CIA, sionismens bankväsende, den italiensk-korsikanska maffian och den redan tidigt etablerade franska överklassens järngrepp över ekonomin. Det som överraskar är de väl maskerade relationerna med USA och, sammanhängande, relationerna med den maffiastyrda droghandeln. Både Afghanistan och Kosovo ingår i trafikeringen av droger via Frankrike (the french connection) och Italien till USA, en verksamhet som har den amerikanska militärens stöd och en enorm betydelse för den ekonomiska brottsligheten i världen.

Men den franske presidenten är underordnad detta, vem han än är. Löften om Folkets Väl är bara luftbubblor. Vi skall vara medvetna om spelreglerna om vi av någon märklig anledning vill fördjupa samarbetet med Europas kärna. CIA har ett starkt grepp om Frankrike, vilket är den direkta anledningen till att Frankrike marknadsförs som pilotland för EU. Macrons tydliga besvikelse över att Trump vänt honom ryggen efter en inledande flirt visar att han hade räknat med fortsatt stöd i sitt projekt att med CIA:s hjälp öka det amerikanska inflytandet i EU. Nu tyder det mesta på motsatsen, vilket vi kan vara glada för.

Lycka till, Gula Västarna, ni arbetar också för vår räkning! Till kraven kan nu också räknas att dra bort täcket över fransk politik.

Peter Krabbe

bilden: Macron och Sarkozy i hemligt samförstånd. Hollande låtsas inte se./ politico.eu

Vem lurar vem?

Macmerkel.jpg

I Frankrike fortsätter spänningarna att trappas upp mellan de demonstrerande Gula Västarna och Macron, som från sin piedestal försöker driva politiken vidare som om ingenting hade hänt. I ett tal i Versailles i måndags till 150 församlade industriledare gjorde Macron den paradoxala liknelsen att kungamakten föll offer för revolutionen år 1793 på grund av sin vägran att modernisera. Hans egen bok, som gavs ut innan presidentvalet, har också titeln Revolution. Macron oroar sig för att de globala företagen skall lämna ett Frankrike som alltmer liknar en krigszon och försöker lugna investerarna.

Macron blir alltmer ett fall för en psykiater. Han ser sig själv som en revolutionär, när han i själva verket symboliserar den maktstruktur som revolutionärerna störtade genom att det franska folket – precis som idag Gula Västarna – tog fram högafflarna och störtade överhögheten. Det är ett märkligt beteende, särskilt som alla idag vet att den globalism han företräder syftar till en koncentration av makt och rikedom till eliten, allt på folkets bekostnad. Tankarna går osökt till psykopater som Trotskij och Lenin, som på uppdrag av samma mäktiga bankintressen för hundra år sedan såg sig som revolutionärer i en kamp som sånär utplånade det ryska folket.  Att globalismen och kommunismen har samma totalitära grundtanke har jag påpekat många gånger tidigare.

I det fåtal dialoger som Macron hållit med sitt folk insisterar han på att hans revolution är enda vägen framåt, motargumenten bemöter han med ett hånleende. För att blidka sina uppdragsgivare utlovar han mer militärt motstånd mot demonstranter istället för kompromisser. Gummikulor skall ersättas av blankt stål. Demonstranter skall stängas in med hjälp av barrikader av polisbilar och stridsfordon och slås ner eller arresteras. Fängelse och enorma bötesstraff utlovas. Media uppmanas att inte sända från gatustriderna. Nervgas som paralyserar diskuteras på fullt allvar som polisens nya vapen. Samtidigt sprider sig rörelsen Gula Västarna över hela Europa och även till andra världsdelar! Man har förstått att det nu handlar om en slutkamp mot globalismen.

Från Versailles beger sig Macron till Aachen, en stad innanför tyska gränsen med starka minnen från världskrigen, för att under tisdagen möta Angela Merkel. Den formella anledningen är att uppdatera en biståndspakt från 1963 och det kalla kriget mellan Tyskland och Frankrike. Den verkliga är att skriva ett utökat avtal som skall bli grunden för bildandet av en Europaarmé. Innehållet får till och med Tusk att gå i taket. Frankrike och Tyskland kan inte ta saken i egna händer och bilda en egen union, inom ett redan befintligt EU-avtal, som beslutar oberoende av övriga medlemsstater, dundrar Tusk med all rätt. Gula Västarna kastar redan sin skugga över politiken. Så här utformar Macron och Merkel den 4:e artikeln i fördraget:

De båda länderna (Frankrike och Tyskland)… förbinder sig att hjälpa och bistå varandra, med alla tillgängliga medel, inklusive genom militära insatser, vid väpnade attacker mot sina territorier.

Frankrike och Tyskland skall utveckla ett ekonomiskt samarbete med gemensamma regelverk och en gemensam militär kultur med särskild inriktning på försvarsindustrin och marknaden för vapenexport. Ett fransk-tyskt försvarsförbund skall inrättas med regelbundet återkommande möten.

Man motiverar enhälligt detta med att Europa hotas av nationalismen, det är nödvändigt att Frankrike och Tyskland visar vägen framåt mot en gemensam utrikespolitik och ett gemensamt ”försvar”. En armé föreslås växa fram ur det redan befintliga CSDP (Common Security and Defence Police).

Vad föresvävar då dessa båda galenpannor? Jo, om Gula Västarna skulle få ett plötsligt och oväntat stöd från en inhemsk militär och poliskår med resultat att Macron ställs inför hot om arrestering, avsättning och nyval, så hotas Frankrikes suveränitet av hemska nationalister och Merkel skall komma tågande med sin tyska armé för att återställa ordningen i brödralandet. Kan man kalla detta för en lämplig fredspolitik? Känner någon vibbarna från andra världskriget? Eller hoppas Macron på det omvända, att den franska armén äntligen skall välkomnas på tysk mark? Även där lurar nationalisterna i vassen. Och hur förväntas andra EU-medlemmar reagera? Skall Orban rycka in med en Östeuropaarmé för att försvara nationalismen? Och vad händer sedan, om Merkel lyckas rädda Macron med vapenmakt? Har Tyskland då uppnått det som man inte lyckades med under andra världskriget, att i kraft av Europas starkaste ekonomi få ett avgörande inflytande över Europas Församlade Lydstater?

Faktum är att Salvini i Italien redan har tagit upp frågan med Polen om bildandet av en motpol genom en nationalistisk allians från Östersjön till Medelhavet. Kommer dessa två motsatta ideologier att leda fram till ett nytt inbördeskrig i EU? Är det till och med avsikten från globalisterna att på detta sätt framkalla en militär konflikt, där Ryssland knappast kan undgå att engagera sig till försvar för ett militärt underlägset Östeuropa?

Många frågor som vi inte vet svaret på än. Helt klart är ändå att EU:s behov av en försvarsarmé är begränsat med tanke på svårigheterna att hitta en tänkbar fiende. Detta särskilt om NATO:s provokationer mot Ryssland upphör genom Trumps agerande och EU inser att vi redan har för många deltagande länder i unionen. Däremot kommer behovet av en insatsstyrka som slår ner uppror i de länder som inte vill underkasta sig globalismen att efterfrågas allt mer, förutsatt att den politiska viljan att hitta fredliga lösningar uteblir. Macron är själva sinnebilden för detta. Merkel kommer snart att ha lämnat scenen, men Macron lär vi inte bli av med lika lätt. Den växande invandringen från muslimska länder kommer också att skapa en intern hotbild. Även där är Macron synnerligen aktiv, efter ett avtal med Paris-moskén uppmanades alla muslimer i Frankrike att rösta på Macron i presidentvalet. Är det någon som undrar varför?

Det är bra att allt detta händer nu, i god tid innan vårens EU-val. Det ger lite perspektiv på vad som händer i Europa just nu. Kanske får det någon att tänka efter lite extra innan man röstar. Våra journalister är väl medvetna om att det finns ”risk” för betydande förändringar i Europaparlamentets sammansättning om händelserna i Frankrike blir allmänt kända, därför tiger man som muren. Tro inte att lugnet lägrat sig, detta har bara börjat!

Peter Krabbe

Bilden: Kärlek i Aachen eller Judaskyssen?

Går det att göra revolution i dagens Europa?

petitdemange

Frågan är relevant med tanke på vad som händer i Frankrike just nu. Mittens Rike, som Herman Lindqvist kallade landet som han och så många andra älskar. Frågan är också relevant med tanke på EU:s utveckling, med britterna utanför gemenskapen får Frankrike en större roll i det framtida Europa. Enda konkurrenten om ledarplatsen är ett Tyskland, som fortfarande är hämmat av andra världskrigets dåliga samvete och ockupationsmakternas rigorösa spärrar. Därför har Frankrike en stark armé, medan Tyskland i allt väsentligt fortfarande är en del av USA:s armé, må vara under beteckningen NATO.

Om en opposition skulle uppstå i Europa mot det interna samarbetet, eller kanske främst mot relationerna utåt, mot Afrika och Mellanöstern, är det därför bara i Frankrike som den skulle kunna uppstå. Övriga länder i Europa har bara att förhålla sig passivt, avvakta och i bästa fall försöka skydda sina gränser. Om å andra sidan fransmännen skulle störta sin president och köra globalisterna på porten, skulle den oppositionen dra vidare som en löpeld över resten av Europa. Det är därför avgörande för EU hur pågående experiment i Frankrike utvecklas.

Sedan ett par månader har vi följt den folkliga proteströrelsen Gula Västarnas protester på gator och torg. Fler människor än någonsin har visat sitt missnöje mot etablissemanget, numera personifierat av nykomlingen i politiken, Emmanuel Macron. Många i Sverige tror att det handlar om höjda bensinpriser och skatter, men detta är bara toppen av isberget. I själva verket är det en revolt mot hela den utveckling sedan 1970-talet, som fokuserat på mångkultur och invandring på bekostnad på den franska folksjälen och omsorgen om det egna landet. Frankrike är speciellt genom omfattningen av fria småföretagare, hantverkare, småjordbrukare av alla de slag, en agrikultur som gjort landet till världens kulinariska centrum och ett av världens mest besökta turistmål.

Samtidigt var Frankrike en gammal kolonialmakt, med omfattande besittningar i norra Afrika och Mellanöstern. Även om detta numera är historia har koloniernas befolkning fått en inträdesbiljett till det franska samhället genom en parallell administration, skolsystem och framför allt, det franska språket. De som valt att bege sig till Frankrike har haft ett gott utgångsläge. Franska regeringar har inte heller varit sena med att utnyttja sitt inflytande genom handel och politiska allianser. Under decennierna efter andra världskriget har man haft en försiktig symbios, baserad på billig arbetskraft från Nordafrika och attraktiva råvaror till sin industri.

Sammanbrottet kom genom krigen mellan Israel och arabländerna under 60- och 70-talen och efterföljande oljekris. Oljepriserna mångdubblades och tillflödet till Europa måste säkras. Hela västvärlden tvingades in i en utpressningssituation, som man då tog alltför lätt på: Oljeleveranser från arabvärlden i utbyte mot spridningen och respekten för islam. De konventioner som alla då skrev under, såg man bara som en artig gest mot en omistlig leverantör, inte som ett hot om systemskifte i hela västvärlden. Kunskaperna var inte tillräckliga för att förstå att islam inte bara är en religion, utan ett komplett samhällssystem. Shejken med sitt harem var en kliché som man log åt och tyckte var romantisk. Verkligheten skulle visa sig vara annorlunda.

I Frankrike, liksom parallellt i Sverige och andra länder, växte såväl islams inflytande som invandringen av muslimer i snabb takt. På politisk nivå bekräftades den önskade sammansmältningen av den muslimska kulturen med den kristna genom fortlöpande avtal och deklarationer, Frankrikes president Sarkozy tog initiativet till bildandet av Medelhavsunionen och ett flertal samarbetsorgan och moskéerna sköt upp som svampar ur den europeiska jorden. En obetydlig minoritet kunde man acceptera, men när koncentrationen av muslimska invandrare till stadsdelar, hela städer eller regioner blev påtaglig blev också kraven på kulturomvandling plågsamma. Bönestunder på gator och torg, krav på sharialagar, hederskultur och jihad i form av terrorism väckte frågor om vad som egentligen hände. Var Frankrike i sin hittillsvarande form förlorat?

När FN kallade till underskrift av sin Global Compact om migration i början av december fick Frankrikes militärer nog. De tio generalerna gick ut med sitt brev till Macron, där han anklagades för landsförräderi och åsidosättande av det franska folkets intressen. Man krävde att Macron skulle avsättas med hänvisning till brott mot konstitutionen. Militärernas missnöje med islamiseringen av Frankrike hade då deklarerats öppet ända från Sarkozy, över efterföljaren Hollande och fram till Macron, som man hävdade hade tillsatts genom en statskupp. Macron blev för mycket. Nu skulle allt rullas upp inför öppen ridå, det fanns ingen återvändo. De Gula Västarna är bara det sista avgörande skedet i en mångårig process. Marinofficeren Serge Petitdemange uttrycker situationen på följande sätt: Vi har tre alternativ. Att inställa protesterna, vilket egentligen är otänkbart. Att möta kravallpolisens gummikulor med stål i en blodig konflikt. Tio civila har redan fått sätta livet till och är revolutionens hjältar, vi skall följa deras exempel. Att förlama landet i en generalstrejk tills regeringen avgår.

Utomstatlig radio och TV fylls av anföranden av de mest aktiva generalerna, förutom av Petitdemange främst av de Villiers, Soubelet, Piquemal och Tauzin, alla med flödande nationellt patos och hjältar från de årliga paraderna på Champs Elysée i Paris. Petitdemange har utlovat sin närvaro tillsammans med Gula Västarna. En revolution är i nuläget inte osannolik, några stridsvagnar som körs fram till Elyséepalatset och Nationalförsamlingen är förmodligen tillräckligt. Kommer generalerna att kunna övertyga sina kollegor om detta steg? Svaret lär vi ha inom några veckor. Den stora frågan är: Hur skulle man regera i Bryssel? Vad skulle hända i det förestående EU-valet?

I det praktiska skeendet har islamismen och invandringen med oro, våld och kulturella konflikter fått huvudrollen ovan. Macrons misstag är dock att han i sitt kaxiga hävdande av globalismens hela agenda har gått över gränsen. Invandringen är bara en komponent i denna agenda, vilket också generalerna framhåller i sina tal. Macron rekryterades utan att ha haft någon nämnvärd politisk erfarenhet till en ministerpost. Dessförinnan hade han förberetts för sina uppgifter som tjänsteman på Rothschilds bank i Paris, där han också getts möjlighet att förse sig med en lämplig förmögenhet, trots sina unga år. Han är helt och hållet en produkt av oligarkernas etablissemang i Frankrike och matchades av sin mentor, miljardären och ägaren till tidningen Le Monde, Alain Minc, i en PR-kampanj utan motstycke i fransk historia som kandidat till presidentposten i valet 2016. Han företrädde inte ens ett politiskt parti, partiet fick bildas i efterhand för att kunna besätta platserna i Nationalförsamlingen. Det är detta som generalerna kallar en statskupp i strid mot konstitutionen.

I Globalismens agenda ingår att utrota medelklassen, förslava folket och koncentrera rikedomarna till de utvalda i toppen av samhällspyramiden. Detta gör man genom att höja skatter och konsumtionsavgifter och försämra pensioner och arbetsrätt för de sämst ställda och höja löner och införa skattelättnader för de ”trogna” och redan rika. De försämrade levnadsvillkoren är det som direkt driver ut folket på gatorna. Macron visste redan från början vad som skulle genomföras och var tydlig med att han bara skulle sitta en period, sedan var jobbet klart. Få förstod varför. Hans valmanifest predikar ett lyckorike för alla. Det har ingen ännu sett spåren av. Migrationen har som syfte att skapa oro, kaos och uppgivenhet hos dem som drabbas av den. Allt är bitar i samma pussel.

Går det då att göra revolution i Europa? Det återstår att se, men jag är benägen att svara ja. Britterna kan nog vara glada om de hinner få ändan ur vagnen. I ett försvagat EU kommer mycket att hända. Polariseringen växer och en fransk revolution, även om den inte skördar så många dödsoffer, kommer att ändra positionerna i Europa mellan globalister och nationalister. Jag tror inte att denna utveckling hade varit möjlig utan Trump i USA, som öppet deklarerar att nu får Europa klara sig själva och ta sina egna kostnader. Dörren står öppen.

Peter Krabbe

bilden: Serge Petitdemange uppmanar i ett av sina TV-tal Macron att avgå.

I väntan på Vadå (förlåt, Godot)

godot

”Kvinnorna föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen.” (Pozzo, andra akten). Jo, så skrev Samuel Beckett i sin berömda teaterpjäs, som ingen egentligen förstår vad den handlar om. Godot dyker aldrig upp. Men mina tankar går till de svenska regeringsförhandlingarna och dagens besked från Annie Lööf.  Jag skall inte gå in på detaljerna i jämförelsen utan överlämnar detta till läsarens fantasi. Men tveklöst vet ingen svensk medborgare idag vad vi väntar på. Det politiska landskapet har havererat. Tryggheten i att vara vänster eller höger är bortblåst. En oformlig amöba brer ut sig över svensk politik, sticker ut en tentakel än här, än där.

Det är inte obekant för mina läsare att inget svenskt parti hittills velat kännas vid begreppet globalism. Men den nyfödda amöban är globalismen personifierad. Inte oväntat, vi visste redan att alla löven föll från samma stam av det sega virke som över hela den övriga världen numera kallas Globalismen. Annie Lööf, som plikttroget trampar i Macrons fotspår, trots att Frankrike står på randen till revolution. Lövin som vill ha flygskatt för alla som betalar sina flygbiljetter själva. Löfvén som samlar röster i takt med den ökande invandringen.

Det lär vara första gången i både svensk och utländsk politik som en regering bildas av en minoritet som ”lovar” att lyda ett utomstående politiskt block, eller vad man nu skall kalla resterna av en Allians som gått i graven. Kanske skall vi vara glada över att lille Kristersson inte blev statsminister, hans CV är knappast övertygande. När skall Moderaterna lära sig att en statsministerkandidat måste vara någon som inger förtroende och står på egna ben? Efter Batra springer Kristersson omkring med Reinfelds telefonnummer i fickan och vill att vi skall tro på bättre tider. Välj för Guds skull en partiledare som duger som statsminister, annars försvinner partiet för gott. Eller så vill Gud att Ebba tar över, vår kristna tro behövs allt mer som mothåll till islam. Hon är på rätt väg.

Och Åkesson då? Gav han upp i ett tidigt skede i förhoppningen att ett extraval skulle ge nya möjligheter? Förmodligen, men där underskattade han den församlade globalismens krafter, kanske hade han till och med en fot i globalistlägret för säkerhets skull? Nu får han vänta i fyra år till, då lär läget vara i det närmaste oreparabelt, vilket ökar hans chanser men omöjliggör räddningen.

Kära svenskar, satsa nu på EU-valet istället! EU styr Sverige, så det är ingen ko på isen, förutsatt att vi förenar oss med de förhärdade exkommunisterna i Östblocket och gör slut på globalisterna den vägen. Fylleristen Juncker faller av sig själv, Macron blir avsatt av sina patrioter och Merkel har redan sagt adjö. Så förlora inte hoppet, det reder ut sig. Det blir kanske invånarna i EU som räddar oss istället, alla vet att vi är de sista idioterna och tar sitt ansvar. Kanske kommer man också fram till att vi inte heller behöver mäta krökningsradien på gurkorna längre, så blir nog allt bra….

Peter Krabbe

Tankar inför det kommande året.

trump i irak

När jag nu sätter mig igen vid datorn för att försöka formulera mina tankar efter ännu ett årsskifte, är min första undran – vad har egentligen hänt sedan min förra årskrönika? Fortsätter vi bara vår mödosamma vandring utan att kunna se några nämnvärda förändringar, eller ser vi faktiskt något litet ljussken vid horisonten? Jag väljer då att ta fram min förra årskrönika för att se efter. Så här skrev jag då:

Tillsammans har vi då ett avgörande år framför oss, kanske det viktigaste i svensk politisk historia, med höstens riksdagsval som slutpunkt. Jag säger slutpunkt, för om inte vårt land nu får riksdagspolitiker med kraft, kunskap och integritet nog för att radikalt förändra politiken i en riktning som gynnar dess invånare kommer den kommande fyraårsperioden att oåterkalleligt driva oss över stupet.

Ta därför väl vara på de nio månader som återstår för att rensa upp i vårt eget träsk, vår egen Deep State, fyllt av korrumperade toppolitiker som svurit trohet åt globalismens förgörande krafter, utrotningen av nationalstaten och dess demokrati och i lika hög grad utrotningen av vårt både fysiska och psykiska kulturarv, genom att öppna dörrarna för dem som inget hellre vill än att utplåna oss.

Aldrig tidigare har vårt land varit utsatt för ett allvarligare hot, ett hot som har som främsta syfte att dela vår befolkning i en liten förmögen och privilegierad elit och en ekonomiskt förslavad, arbetande och underdånig anonym massa utan inflytande. Sverige håller på att förvandlas till ett pilotprojekt för globalismen. När länder som Polen, Ungern och Österrike vägrar att ge upp sin suveränitet, väl medvetna om den nya europeiska totalitära socialismens avigsidor, går svenskarna med bindel för ögonen mot graven.

Tog vi vara på tiden fram till valet i september eller inte? Det ser faktiskt ut så. Vi har åtminstone inte samma regering kvar just nu, även om Löfvén tycks tro det. Å andra sidan har ett ännu värre hot börjat ta form – tokliberalernas försök att på globalisternas uppdrag kapa åt sig statsministerposten för att ge lite extra skjuts åt Sveriges inträde i globalismen och NATO. I skrivande stund kan vi bara hoppas på att ett extraval blir resultatet av pågående överläggningar. Vi får då tre månader till på oss att beskåda vad som sker ute i den stora, vida världen. Kanske räcker det för att svenska folket skall förstå vad som pågår, även på hemmaplan. Samtidigt har vi alla fått en riktig ögonöppnare genom Annie Lööfs ogenerade uppvisning av en total inkompetens och arrogans som bara kan mäta sig med skådespelet i Frankrike runt hennes likasinnade, psykopaten Macron. Minst sagt lärorikt för alla som tidigare inte förstått vad globalism är för något mystiskt fenomen. Men molnen börjar faktiskt skingras och mot den bakgrunden är ett extraval och den betänketid som det ger en gudagåva.

Ytterligare en välkommen faktor är valet till Europaparlamentet under våren. Nu är det inte bara Polen, Ungern och Österrike som insett att nationalism innebär demokrati och globalism diktatur, utan hela östra Europa från Östersjön till Medelhavet har fått nog av EU:s kulturmarxism. Till råga på allt håller fransmännen på att göra revolt mot den nationella utplåningen av sitt älskade fosterland. De gula västarna har goda möjligheter att tvinga fram ett nyval och har startat en folkrörelse som kommer att förändra hela Europa i det kommande EU-valet. Med England utanför EU kommer även Merkel i Tyskland att få ta skydd i närmaste bunker.

Om inte EU:s ledning, till brädden fylld av gamla kommunister och nazister, får en annan sammansättning som bättre motsvarar den framväxande medvetenheten om globalismens agenda, kommer EU inte bara att förlora britterna utan också de forna öststaterna. Friedmans hypotetiska Europakarta kommer allt närmare verkligheten. Var kommer Sverige att befinna sig i detta skeende? Lierat med globalisternas Merkel och Macron, eller på väg ut i världen tillsammans med England? Att vi skulle ha fått plats i framtidens handelsallianser med Asiens stormakter är väl knappast att hoppas på, åtminstone inte innan svetsarens blåslampa har slocknat. Tyvärr finns inget annat ljus heller att tillgå, undantaget polisbilarnas blåljus.

Jo, det finns faktiskt ett nytt ljus – Trump i USA börjar bli mogen att ta itu med sina viktigaste vallöften – att krossa Deep State och avskaffa Federal Reserve. Luften surrar av rykten och förhoppningar. Guantanamo är nyrenoverat och arresteringsorderna läggs på hög. Det tunnas ut i de övre leden, Rockefeller, McCain och gamle Bush förpassas till kyrkogården och Clintons lär bara ha gallerburen som alternativ.

Det är intressant att konstatera att generalerna blir allt viktigare. För Trump är kontrollen över krigsmakten hans livlina, CIA och FBI har inte mycket att sätta upp mot denna, särskilt inte i ett läge som alltmer närmar sig en militär, inrikes konflikt. Efter ett möte för ett år sedan med sina högsta militära ledare deklarerade Trump att detta var ”lugnet före stormen”. Trumps ambitioner att kalla hem sin krigsmakt från allt fler utrikes operationer, senast Syrien, har sannolikt också avsikten att stärka skyddet av Trumps administration på hemmaplan. Trump slåss nu bokstavligen för sitt liv, det gäller vinna eller försvinna under det kommande året. Man kan då inte ha sin armé utspridd över hela jordklotet. Beslutet att ta hem militären från Syrien är också en markering mot Israel, som såg den amerikanska närvaron som ett fundament för genomförandet av Storisrael (Yinon plan), där de befintliga staterna skulle styckas och omfördelas i mindre, under israeliskt inflytande. I planen ingick bildandet av ett fritt Kurdistan, något som Turkiet starkt motsatt sig. Trump har nu valt att få behålla Turkiet i NATO istället för att gå Israel till mötes, vilket är uppseendeväckande.

Europa får ta hand om sitt eget öde. NATO kommer att delas, vilket mot bakgrund av ett sönderfallande EU kommer att förändra Europa i grunden. Är någon beredd att låta globalisterna i Bryssel, om de mot förmodan lyckas hålla sig kvar, låta EU gå in i en ny kapprustning med egen armé och interna insatsstyrkor för att hålla ordning på befolkningen? Blir världen säkrare av att två kontrahenter istället blir tre? Vill någon ha en sådan armé när Europas befolkning till 20% består av muslimer, med rätten och ambitionen att vara delaktiga? Och hur agerar en sådan armé när Turkiet som NATO-land kräver inflytande och bemanning i en EU-armé? En av globalisternas första åtgärder kommer att bli just att släppa in Turkiet i EU. En totalitär struktur passar dem bra i det planerade scenariot, så rösta rätt i vårens val – det är viktigare än någonsin!

Likheterna mellan USA och Frankrike består i att generalerna ställer sig bakom folket – mot globalisternas planer på att utplåna nationerna och förslava dess fundament skattebetalarna. Skillnaden är att Trump står på samma sida medan Macron istället får finna sig i att bli hotad av sina generaler och bli kallad landsförrädare. Den som är köpt av oligarkerna har små möjligheter att retirera, för Macron återstår bara att spela spelet till slutet. Allt fler ministrar och rådgivare hoppar av hans regering, nu närmast energiministern. Det kommer inte att sluta väl och kanske finns det en och annan svensk politiker som tvingas dra lärdom av detta. Därför behöver vi de tre månaders betänketid som talmannen förhoppningsvis ger oss. Världen kommer att se annorlunda ut när knopparna brister och nationalisterna förhoppningsvis tagit över majoriteten i Europaparlamentet. Missa inte detta val, som är viktigare just nu än det svenska! Vi är redan så under klacken på FN:s globalister att resultatet av vårt eget val blir marginellt, oavsett utgången. Utvecklingen kan bara stoppas på plats – i Bryssel!

För första gången på länge kan jag sammanfattningsvis känna en viss optimism. Raden av dominobrickor kan börja falla – först Deep State i USA, därefter Macron i Frankrike, därefter EU:s globalister, sedan begynnande återvandring av muslimer till ett fredligt Mellanöstern, ett enat Korea och sist en regering i Sverige som slutat tro på sin roll som skapare av världens godaste och värdegrundsknarkande, kränkthetsfobiska enåsiktssamhälle, frossande i mångkulturens alla färger.

Därmed önskar jag återigen er alla En God Fortsättning och hoppas att vi ses igen under året med nya, intressanta diskussioner!

Peter Krabbe

bilden: Trump förklarar läget för sina militärer i Irak/ Jonathan Ernst/Reuters/TT

Mot ett nytt år…

Bryssel

Så närmar vi oss då julhelgen, fortfarande utan regering och kanske är det på sätt och vis skönt att hjulen har slutat snurra. Med en budget antagen som är signerad M + KD finns ändå en kortfristig trygghet och garanti mot större överraskningar. Kanske borde den tillfälliga statsministern Löfvén mot den bakgrunden ha den goda smaken att överlämna den temporära makten till den som nu istället ansvarar för rikets ekonomi?

Men Löfvén far omkring som en iller och frotterar sig med sina internationella kontakter och inser inte att alla småler mot denne pajas, som har uppenbart svårt för att inse att förskalven redan har börjat som slutligen kommer att få golvet att rämna under hans socialism. Gula västarna i Frankrike vänder upp och ner på Paris och hotar med att störta Macron, som i vanlig ordning vägrar att tala med det förargliga FOLKET, det är under hans värdighet – je suis le President de la Republique! En ignorans som han delar med Löfvén och resten av de globalistfrälsta statscheferna i ett ruttnande EU. I Ungern firar man en gammeldags jul och har det mysigt. I väst jagar man terrorister, symbolerna för den nya mångkulturen. I Bryssel kan vi se vårt kulturarv gnistra i juleljusen, men hur länge till?

Låt oss ändå glömma världspolitikens dilemman för att under ett par veckor fira vår egen jul, kanske singlar snöflingorna ner över landet. Ta hand om varandra och hoppas på ett nytt år som leder till något bättre – hopp och kärlek är det stående budskapet från alla mina medarbetare på denna blogg. Jag kommer själv att fira att bloggen innan julafton passerar en miljon läsningar, jag tackar därför alla min medarbetare och kommentatorer som genom sina länkar och bidrag har gjort bloggen läsvärd för många.

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag därför er alla och på återseende under år 2019!

Peter Krabbe

Bilden: Grand Place, Bryssel

Var god dröj, du har nr fyrahundramiljoner två i kön…

DJI_0056.jpg

Det märks att världssamfundet har bråttom nu. Allt fler ägg läggs ner i korgen. Vi kan till och med se att det är samma höna som värper dem. Agenda 2030, FN:s GFMD, EU/Ramboll 2010, Barcelonadeklarationen, Marrakesh, New York-deklarationen (UNHCR), FN:s Global Compact med flera. FN och EU är kockarna som skall röra ihop denna omelett till sin nya drömrätt, under kockmössan har båda en liten Råttatouille som styr och ställer.

Som Samnytt, Nya Dagbladet och Fria Sidor konstaterat är FN:s Global Compact kronan på verket och det som nu sänder uppvaknandets chockvågor över landet. Mest spektakulärt är kanske ändå Europakommissionens beställningsarbete, som vi kan kalla Ramböll 2010.  I två scenarios bedömer man hur många migranter som ”får plats” i Europa, relaterat bl.a. till tillgänglig yta. Man pratar om faktor 200 och 1000 (tänkbart antal invånare per kvadratkilometer yta) som trösklar för befolkningstätheten (Sverige har 2008 faktor 20) och tycks tro att enheten kvadratkilometer mark är relevant att utgå ifrån när man bedömer möjligheten att ta emot världens migranter. Baserat på dessa två scenarios klarar Sverige att ta emot 80 respektive 440 miljoner nya invånare i en fördelningsprocess som skulle kunna ge plats för 3,8 miljarder nyanlända inom EU. I ett infall av klarsyn inser man ändå att det behövs fler komponenter och föreslår därför att även GDP och nuvarande folkmängd skall ingå i en blandad korg tillsammans med den möjliga befolkningstätheten ovan, att fälla all vår skog för att nå samma befolkningstäthet som i Nederländerna (tjugodubbelt) är kanske inte så realistiskt? Den som tror att någon form av epidemisk galenskap har drabbat våra politiker, kan säkert erinra sig att Annie Lööf uttalat sig i frågan med bedömningen att vi kan ta emot 30 miljoner invandrare och Reinfeldt har också under sina flygturer över vårt skogstäckta land konstaterat att här finns gott om plats. Att båda varit medvetna om FN/EU:s resonemang i ett tidigt skede är därmed uppenbart. En omfattande sjukundersökning i riksdagshuset borde därför vara på sin plats.

Till sin hjälp har Europakommissionen haft konsultföretagen Ramböll och Eurasylum, som säkert tycker att detta är framtidens nisch för konsulterna. Ramböll, som börjar sin hemsida med meningen ”Landgränser blir allt mindre viktiga”, har mött utmaningen genom att ta bort sitt ö och döpa om sig till Ramboll istället. Med 14.000 samhällsbyggande konsulter i 35 länder vattnas det sannolikt i munnen på Rambo(ll) att få vara med och bygga nya Manhattans i Gällivare, Vimmerby och Sjöbo m.fl. Bostäder för några hundra miljoner nyanlända fixar man ju lätt, vi har ju lärt oss att bygga höghus av prima kärnfur. Fast detaljplanerna är inte riktigt klara än….Danskarna Börge Johannes Ramböll och Johan Georg Hannemann startade företaget 1945, direkt efter andra världskrigets slut, vilket ju var en bra timing.

Men vi skall inte vara elaka mot Ramboll, det är säkert lockande att skriva feta kontrakt med alla likasinnade i FN:s och EU:s administration. Problemet ligger naturligtvis hos uppdragsgivaren. Men att se ett påstått migrationsbehov som en matematisk formel som kan lösas lika lätt som siffrorna spottas ut ur räknedosan är naturligtvis komplett galenskap.

Det är svårt att vara allvarlig när man skall skriva om galenskap. Men verkligheten innebär ändå att våra ledande politiker här och i Bryssel tycker att detta är en bra idé. Istället för att skratta bör vi då förhålla oss till det största hotet mot mänskligheten hittills i världen. Nämligen just våra politikers galenskap. Eller girighet, vilket kan vara samma sak. Det gäller att sätta sig själv på rätt sida om ribban som sorterar 10% av mänskligheten uppåt och 90% nedåt – innan det är för sent.

Var kommer aspekter som icke kompatibla religioner, divergerande kulturer och åsikter om hur ett land skall styras eller inte styras in i bilden? Har alla samma uppfattning om vilka moraliska aspekter som skall vara vägledande i denna soppa av kulturell blandning (berikning), något som påverkar vad som är kriminellt beteende eller inte, rätten att döda för sin påstådda heder, rätten till missbruk riktat mot barn och kvinnor, rätten till gruppens egna lagar och rättsskipning och så vidare i all oändlighet? Skall vi återinföra korruption i vårt land bara för att det är normalt i andra länder som saknar fungerande socialsystem? Skall vi avskaffa vårt pensionssystem bara för att det kommer att bli för få som vill bidra till kostnaderna? Skall vi hyra in fängelseplatser utomlands, där även de av oss själva som råkar gå vilse bland paragraferna riskerar att hamna?

Behovet av migration har blivit så självklart i debatten att ingen längre orkar ifrågasätta ett fenomen som vi klarat oss bra utan de senaste tusen åren, tvärtom bekämpat med alla till buds stående medel. Är det en humanitär aspekt att fylla Europa med människor från stater som misslyckats med sitt uppdrag? De som kommer hit har sitt ursprung främst i Mellanöstern och Afrika. I dessa delar av världen finns enastående möjligheter att utveckla framgångsrika kulturer. Vad som saknas är tillräcklig kunskap, finansiella tillgångar och politisk vilja och kompetens. Utan att vidare kommentera Israel kan man ändå konstatera att man med hjälp av modern teknik och finansieringshjälp från industriländerna kan få öknen att bokstavligen blomma. Avsaltning av havsvatten, djupbrunnar för dricksvatten, energi i överflöd från egen olja eller obegränsad solenergi, byggande av universitet och högskolor, sjukhus och upprättande av social service lägger grunden för ett utvecklat samhälle, där tidigare enkla jordbruk  och olivlundar  var grunden för ekonomin.  Arabvärlden drunknar närmast i tillgång på kapital, landytan är dåligt utnyttjad och klimatet ger ett behagligt liv.

Afrika är en av de kontinenter som är rikast på värdefulla råvaror. Därför hade vi kolonialismen. Nu vill man vara självständiga, men lyckas inte förvalta sina tillgångar. Från världens vackraste natur flyr man till världens ände vid polcirkeln, därför att man inte kan organisera sina samhällen. Kunskap saknas. Men den kan vi hjälpa till med. Studera i Europa och återvänd med nya kunskaper eller låt oss hjälpa till med nya skolbyggen och universitet. Vi kan bidra med Löfvén och Wallström på permanent uppdrag. Vi kan låna ut ingenjörer som bygger infrastruktur, läkare som bygger sjukvård, företagare som organiserar industrier och export. Men då blir vi kallade kolonialister igen. Vi kan djupborra brunnar så vattnet flödar – hela Sahara är fullt av underjordiska källor. Afrika är framtidens paradis. Varför vill då alla resa till Europa, kallt och blåsigt och sängplats på gatan? Vi vet alla att det handlar om politiska och religiösa strukturer som ingen kan eller vill lösa. Ändå är det där man måste börja.

Detta är FN:s roll, inte att skicka alla till Europa.

Om man ser till värdet av alla råvaror och produkter som västvärlden utvinner ur dessa världsdelar, är det en bråkdel som återvänder utan baktanke. Detta måste vi ändra på. Men vi måste också ändra på urgamla filosofier, att en enskild person aldrig kan tillåtas tro att han äger ett land, att nationalinkomsten går till ett privat bankkonto i Schweiz eller ett antal slott i Frankrike. Det gällde Arafat i Palestina ( förmögenhet 3 miljarder) och afrikanske Mobutu eller Bokassa med sin guldtron och många av deras efterföljare i lika hög grad. När ett lands intäkter börja komma dess invånare och dess samhällsstrukturer till del börjar också dess utvecklingsprocess. I den kan och bör vi delta, FN och EU kan vända migrationen i motsatt riktning istället om man satsar på ett effektivt uppbyggnadsarbete på plats och slutar ”hjälpa” dessa länders medborgare att fly till ett Europa där de inte behövs.

Är det inte dags att föra in lite vett och sans i politiken och avliva alla politiska floskler?

Om våra politiker inte förstår detta så rösta bort dem i ett extraval och kör ut dem ur riksdagshuset – innan det är för sent! Stoppa FN:s Global Compact nu!

Peter Krabbe

När fasaden börjar spricka…

gula västarna Paris 1

Det mest uppseendeväckande uttalandet under veckan kom från ingen mindre än Hillary Clinton och hade det för många förvånande innehållet att Europa bör bli mer försiktiga med migrationen. Detta från globalismens drottning och den som fortfarande tror sig kunna bli USA:s nästa president!

Vid närmare eftertanke förstår man dock att uttalandet är fullt logiskt och pekar på den skräck som börjar sprida sig bland globalisterna. Man har gått för fort fram och börjar därför få ett folkligt motstånd som hotar att övergå i revolutioner och en frigörelse från globalismens flaggskepp, som EU och FN. Som byggare kan jag uttrycka saken som att man fortsätter mura sin fasad i ett tempo som inte tillåter murbruket att härda, när det blir för högt riskerar allt att rasa på grund av bristande hållfasthet. Den påkletade putsen spricker i takt med att murverket sätter sig. Globalismens Frimurare borde veta bättre, kanske aktuellt att rita om sitt varumärke?

Dags då att sätta på nödbromsen, få processen att avstanna så pass att de drabbade medborgarna hinner vänja sig vid de omtumlande förändringar som mångkulturen innebär. Alternativet blir annars att hela Östeuropa kommer att lämna EU för en egen allians, baserad på de verkliga fördelarna, intern handel och rörlighet. En allians som med all säkerhet i förlängningen också kommer att inkludera ”mellanstaterna” Vitryssland och Ukraina, kanske till och med Ryssland. EU förlorar plötsligt sin globalistiska grundidé att kunna expandera söder om Ryssland ända fram till Kinas gräns. Detta senare är inte minst en israelisk agenda för att separera Ryssland från Iran och stärka det judiska inflytandet i sitt gamla kärnland, Khazarien. Därmed är det också en amerikansk agenda, vilket förklarar Hillarys oro för att EU skall falla sönder.

Detta öppnar samtidigt för en intressant klyfta mellan Soros, de demokratiska presidentkandidaternas främsta välgörare och finansiär, och Clinton, vars kampanjkassa inför en kommande presidentkampanj är hårt sargad av skandalerna kring Clinton Foundation. Soros blir trots allt alltmer obekväm, även i det demokratiska lägret. Soros psykologiska och ekonomiska krigsföring mot sitt forna hemland Ungern får honom att framstå som en psykopat, fjärmad från den klarare verklighetssyn som Clinton nu behöver för sin come back. Man kan lugnt påstå att Soros fixering vid Ungern och Orban har startat hela det motstånd som nu riskerar att stjälpa hela globalismen över ända. Hans utomparlamentariska och självpåtagna roll som migrationssamordnare har avslöjat migrationens verkliga bakgrund på ett sätt som inte ens hans egentliga uppdragsgivare i Deep State hade räknat med. Detsamma gäller nu för den amerikanska migrationen, riktad mot USA, där Soros helt felbedömt Trumps förmåga att sätta käppar i hjulet.

När Trump högt och tydligt förklarar sig vara Nationalist, i motsats till de europeiska marionetterna Macron och Merkel, som nu tvingas vända ut och in på språket för att istället för Globalism tala om Patriotism, Multilateralism och Internationalism, får han snabbt kritikerna och häcklarna på sin sida – det var ju det vi tyckte egentligen! Gatorna i Paris fylls av demonstranter och Merkel har redan börjat packa kappsäcken. Med Brexit nära ett fullbordande står Frankrike och Tyskland allt mer ensamma. Valet till EU under våren blir folkets stora möjlighet att rensa ut kommunisterna från sina självvalda positioner i EU:s ledning.

Ett reformerat EU på nationalismens villkor är nu det enda som kan rädda återstoden av unionen. En återupprättad respekt för folkets vilja. De länder i Östeuropa, som levt under kommunismens förtryck under större delen av 1900-talet, hade förväntat sig en värld i frihet genom EU som motsats till Sovjetimperiets järngrepp. Det man nu ser är tvärtom ett spår tillbaks till samma station som man kom ifrån. Allt mer inskränkta friheter, åsiktsförtryck, yttrandeförbud, censur och övervakning, angiveri och korrumperade politruker och industrimän. Vi själva ser inte förändringarna när de går långsamt och uppträder under nya namn, vi saknar Östeuropas tydliga referensramar. Stort tack därför till Orban och andra klarsynta statschefer i öst, som fått oss att förstå vart vi är på väg.

Stort tack också till Hillary Clinton, som utan att hon förstår det, medger att spelet är förlorat om man inte bromsar i backen. Det ger oss signalen att vi är på rätt väg med vår kritik av globalismen och att Trump går mot en jordskredsseger i nästa val. Nationalismen är grunden för självbestämmande, närdemokrati och individens inflytande över sin egen närmiljö. Den tänker vi inte förlora!

Peter Krabbe

Bilden: Fransmännen demonstrerar i Paris mot Macrons skattehöjningar.

%d bloggare gillar detta: