På västfronten inget nytt…Jo, kanske lite ändå!

Vad händer i den stora världen och i den lilla? I den stora världen händer naturligtvis det mer spektakulära medan den lilla står för det komiska.

I USA ser vi hur demokraterna och deras alter ego globalisterna med alla medel försöker få Trump avsatt genom olika hetskampanjer, främst de patetiska och desperata försöken att utmåla Trump som styrd och manipulerad av RYSSARNA. Man vet inte om man skall skratta eller gråta över detta lättköpta spel för galleriet, där Ryssland är det största hotet mot världsfreden i en värld som till 90 % domineras av den amerikanska krigsindustrin. En amerikan som skålat i champagne med en ryss ses som en landsförrädare och ett hot mot USA:s säkerhetspolitik. Trump är givetvis köpt av ryssar i syfte att störta världen i kaos, att normalisera relationerna med detta ondskans imperium innebär naturligtvis inledningen till världens undergång. Den som skrattat åt alla James Bond-filmer känner igen sig i retoriken. Men är detta verkligen seriös politik på högsta världsnivå? Under löjets yta döljer sig tyvärr ett reellt hot mot världsfreden. Här finns inga kompromisser, bara vapenskrammel.

Samma retorik, men riktat mot EU strömmar ut från Erdogans talarstol. Europa skall passa sig, snart väller ottomanerna åter igen in över Europas gränser i syfte att upprätta kalifatet hos de otrogna hundarna. De 4 miljonerna flyktingar väntar på att Erdogan skall öppna gränserna, för att likt torpeder kväsa de kristna i det Jihad som alla muslimer väntar på. Förbannelserna yr över de länder som inte vill acceptera att Turkiet uppfattar det som sin självklara rätt att plädera för islam som både statsskick och religion i våra demokratier. Samtidigt som Erdogan visar med all tydlighet att demokrati är ett medel till makten, inte ett mål. Väl där är det dags att införa enpartistyre, en målsättning som man broderligt delar med globalisterna i sin världsagenda. I Sverige kan vi knappt fatta att vi blev av med Kaplan så lätt, Erdogans inplanterade statsministerkandidat för ett framtida muslimskt Sverige. Paradoxalt nog växer vårt främsta försvar fram i form av de invandrare som faktiskt valt Sverige på grund av landets demokratiska och sekulära förtjänster, personer som Tino Sanandaji, Hanif Bali och Thomas Gür. Vi själva tiger och ser på.

En viktig nyhet är ändå beskedet att David Rockefeller nu avlidit, 101 år gammal. Denne globalismens främste företrädare ligger bakom det mesta av det som utspelats i världspolitiken under de senaste 70 åren, oberoende av sittande presidenter och regeringar. Kanske får hans frånfälle även Kissinger att tröttna, en hund har förlorat sin husse. Vem som kommer att ta över styrningen vet vi inte än, men förhoppningsvis består nästa generation av Rockefellers av människor med en modernare och mognare syn på världen. Kanske börjar till och med pyramiderna vittra sönder och ögat att bli grumligt.

I den lilla världen, vår ankdamm, avlöser ”skandalerna” varandra. En Hässleholmspolitiker skall avhysas från kommunfullmäktige för att ha antytt att människor har olika intelligens. Detta i en värld där alla har lika värde! Hur kan man bara våga antyda något sådant, alla vet ju att alla kan ta studenten med exakt samma betyg om bara samhället fullgör sina skyldigheter mot individen genom sociala och understödjande insatser. Eller? Den stackars politikern hade förmodligen läst ” Intelligence and the Wealth and Poverty of Nations”, ett forskningsprojekt av de två forskarna Richard Lynn vid University of Ulster, Nordirland och TatuVanhanen vid Helsingfors universitet i syfte att med hjälp av IQ- mätningar nationsvis försöka konstatera sambanden mellan ländernas tillväxt och deras befolknings intellektuella förmåga, något som även FN intresserat sig för, för att kunna prioritera utbildningsinsatser till de mest behövande länderna. De två forskarna fick förvisso utstå mycket kritik för sina resultat, som varierade från 59 – vilket närmast kan jämföras med utvecklingsstörning – till 107 i något asiatiskt samhälle. Hela begreppet IQ ställdes under debatt, vilket säkert var nyttigt. Kan man höja ett lands nationella IQ genom utbildning och påverkan utifrån eller är man fast i ett genetiskt arv?

Något svar på denna fråga kan nog inte ges i dagsläget, men det löjeväckande i situationen är att ämnet är förbjudet att ens diskutera i vår värdegrundsfascism, man skulle istället kunna tycka att all diskussion är livgivande och utvecklande i ett samhälle med yttrandefrihet och en påstådd fri debatt. Ett samhälle där all diskussion prövas mot en fastställd värdegrund är definitivt på väg utför. Vi är snabbt på väg mot ett samhälle där alla oliktänkande samlas upp i utanförskapets koncentrationsläger, lämnade att tänka över sina synder utan vänner, försörjningsmöjligheter och ständigt förföljda av mediadrev. Arma land!

I ankdammen ser vi också hur Moderaterna allt mer sjunker ner i dyn. De blinda hävdar att det är Sverigedemokraternas fel medan de klarsynta inser att partiet har fel ledare. När till och med Knutsson i SVT konstaterade att femtonprocentsnivån nog skulle kräva byte av partiledare trodde nog inte så många att denna nivå skulle bli en realitet bara ett par veckor senare. En Batra i Reinfelds ledband lär knappast kunna vinna väljarnas förtroende, oavsett åt vilket håll hon lutar. En värre floskelmaskin torde aldrig tidigare ha skådats i svensk politik, där ”ordning och reda” rabblas som svar på i stort sett alla politiska spörsmål. Att socialdemokraterna slåss om samma floskler gör inte saken bättre, särskilt inte i en situation som närmast kan beskrivas som anarki och handlingsförlamning. Den politiska dialogen i värdegrundsfascismen tenderar att bli tragikomisk.

Med detta elaka inlägg hoppas jag att väljarna börjar tänka efter – är det inte dags att ändra kurs i svensk politik?

Peter Krabbe

Eftertankens kranka blekhet…

Ibland behöver man stanna upp lite och tänka efter, kanske få lite distans till det man sysslar med. Efter ett par års bloggande med snart 200 skrivna artiklar och mer än 400.000 läsningar finns det ändå skäl att fråga sig om det är meningsfullt att lägga all denna tid på att försöka öppna ögonen på sin omgivning. Vill verkligen ens omgivning veta vad som händer och kommer att hända i en allt grymmare och allt mer turbulent värld? Har jag ens rätt i mina slutsatser och analyser eller är det jag som inte förstår? Kanske vill man bara vara ifred och vandra sin väg från vaggan till graven utan att behöva bli besvärad av sådant som man ändå inte kan varken påverka eller förstå. Låta sig bli omfamnad av samhällets omsorger, lära sig vad de vill att man skall kunna, säga det de vill att man skall säga och unisont tycka vad som är lämpligt och utvalt för oss att tycka. För vi vill ju inte att vi skall bli ovänner eller störa vårt enhälligt beslutade samarbete för att skapa drömsamhället och leva tillsammans i evig kärlek och vänskap.

Och vi måste ju vara eniga i arbetet för en bättre värld där alla har lika rättigheter, oberoende av ursprung, intelligens och kompetens. Föråt, intelligens får ju inte mätas, vi är naturligtvis alla lika kloka. Våra skillnader i uppförande och beteende beror bara på att inlärningen inte är avslutad, det tar bara lite längre tid för vissa än för andra. Kulturella hinder, som ju dock är positiva i sig självt, vi måste bara bejaka vår berikande mångfald. 

Problemet är naturligtvis vi i den äldre generationen, som aldrig fick någon värdegrund att rabbla från morgon till kväll, måtte samhället förlåta oss för att vi har svårt att fatta det självklara i all jämställdhet, likaberättigande, socialt ansvar och att vi nu kan göra vad vi vill utan att behöva tänka på att försörja oss. Att familjen inte behövs längre nu när staten är så duktig på att ta hand om alla. Att grannens äppleträd är till för alla. Jo, visst pallade vi äpplen när vi var små, men vi var livrädda för att bli ertappade och mådde illa av dåligt samvete efteråt. Så skönt att nu allt är till för alla! Härliga nya värld. Nu mår vi bra. Eller inte?

Samhället är så fint ordnat att man kan bli av med alla sina barn klockan åtta på morgonen och köra hem och lägga dem klockan sex på kvällen, efter att de ätit av samhällets näringsrika och glyfosatberikade mat hela dagen. Samma sak med alla gamla onödiga föräldrar som ju ändå får komma hem och fira julafton och midsommarafton. Med lite statinbehandling och lämplig vaccinering blir ju inte problemet så långvarigt, tänk så mycket samhället sparar på pensionsutbetalningarna om alla avlider före 70 års ålder. Vi har ju faktiskt ett problem med jordens överbefolkning och har man suttit och rullat tummarna i fem år kan det väl räcka? Dessutom slipper man deras eviga gnällande och demoraliserande om att allt var bättre förr. För att inte tala om deras dåliga inflytande över den arbetande befolkningens värderingar, det går ju inte att omprogrammera dessa envisa gamlingar, ju mer vi medicinerar dem desto senilare blir de av någon märklig anledning. Det är ju direkt pinsamt att höra deras prat om en sionistisk världskonspiration, att oligarkerna styr världen och att politikerna struntar i folkets intressen. Dessutom hävdar de att det varit två världskrig och en revolution under förra århundradet, som om det skulle ha något att göra med vår tid, våra värderingar och våra barns framtid. Nej, släng ut dem från deras stora hus, så vi har någonstans att härbärgera våra efterlängtade befolkningsförnyare, de som skall göra framtidens människa både vackrare och klokare. Nytt land, nytt folk!

Vi skall vara tacksamma för att den arbetande befolkningen blir allt flitigare, särskilt som de relativt sett blir allt färre. Äntligen börjar alla förstå att det finns folk som vet bättre som skall ta besluten om våra liv, så vi lugnt kan fortsätta med vårt dagliga arbete, belöningen får vi ju på lördag med melodifestivaler, fotbollsmatcher och andra aktiviteter som samhället så fint har ordnat för oss. Att skolor inte behövs längre, förutom att alla naturligtvis måste lära sig värdegrunden, är ju en befrielse. De gamle behövde läsa en bok om flera hundra sidor för att förstå något, dagens generation lär sig samma sak på en A4-sida och våra yngsta klarar av det på två rader. Så säg inte att utvecklingen inte går framåt!

Vi har också kommit så långt att vi kan slå ihop regering och riksdag till en ny beslutsmyndighet, där kanske tio personer ur vår eminenta elit fattar alla beslut om vårt land utan krångel och onödiga kostnader. Olika åsikter är ju avskaffade nu när alla accepterat värdegrunden. Äntligen är det ordning på torpet när Wall Street sköter ekonomin och Bryssel sätter måtten på gurkorna. Lugnet är återställt på gatorna när nu de kriminella får betalt för att sluta råna och vi lärt oss att lite stryk får vi allt tåla. Vi behöver inte ens gå till valurnorna för att rösta längre, allt är redan klart.

Varför skall vi då kämpa emot när elitens utvalda ordnat allt så bra för oss? Som de flesta skribenter förr eller senare närmar även jag mig en författardepression. Utmattning inför uppgiften att bestiga ett berg som bara växer uppåt i takt med att man klättrar. Toppen ligger för evigt dold i molnen. Vi vet inte ens hur den ser ut. Varför fortsätta att bry sig?

Vis av erfarenheten avslutar jag med att förtydliga – jo, det var ironi…

Peter Krabbe

Kissinger – en joker i världspolitiken?

trump-kissinger

I föregående artikel skrev jag om Trumps retoriska stöd för Israel och Netanyahus planer att stärka Israels roll i Mellanöstern – på arabstaternas bekostnad. Denna politik hade varit enfaldig om man inte redan hade räknat in Rysslands mer eller mindre öppna medgivande till en så omvälvande omdaning av oljeländerna.

Hur skulle då Ryssland kunna vinnas för saken? Det hade varit lika enfaldigt att tro att Trump ensam skulle kunna åstadkomma en rysk attitydförändring. I en analys av William Engdahl för NEO (New Eastern Outlook) kan vi ana svaret. Bakom gardinen står nämligen den gamle nestorn i amerikansk utrikespolitik de senaste 60 åren, tillika David Rockefellers högra hand och den drivande kraften bakom New Wold Order, den 93-årige Henry Kissinger. Om Kissinger och hans roll i samtliga NWO:s organ som Bilderberggruppen, CFR och Trilaterala kommissionen har jag skrivit tidigare, den som till äventyrs trodde att han dragit sig tillbaks på grund av sin ålder misstar sig grovt.

Genom sin judiska härkomst har Kissinger ett starkt intresse för Israels framtid, dessutom är han en av Saudiarabiens främsta rådgivare vad gäller investering av oljepengar i västvärldens ekonomi. Trumps val av Rex Tillerson som utrikesminister – hämtad från Rockefellers oljebolag ExxonMobil med stora affärsintressen i Ryssland genom samarbete med Putins och Rysslands oljebolag Rosneft – anses vara beordrad av Kissinger. Putin har tidigare beskrivit Kissinger som ”a world class politician”. I februari 2016 reste Kissinger till Moskva för ett ”privat” möte med Putin. Kremls talesman Dmitry Peskov beskrev mötet som ”a friendly dialogue between President Putin and Henry Kissinger, who are bound by a long-standing relationship”.

I en artikel i tyska tidningen Bild den 26 december 2016 tolkas rapporter från dåvarande Trumps Transition Team som att Trump kommer att söka ”konstruktivt samarbete” med Ryssland i motsats till Obamas sanktionspolitik. I artikeln nämns Kissinger som mannen som skall skapa detta genom att bl.a. lyfta de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och erkänna Rysslands rätt till Krim. Till mångas förvåning prisade Kissinger i en CBS-intervju den nyvalde Trump med orden ”he has the possibility of going down in history as a very considerable President…. One could imagine that something remarkable and new emerges…. I’m saying it’s an extraordinary opportunity.”

Det lär inte heller vara en tillfällighet att Kissinger och James “Mad dog” Mattis känner varandra väl från gemensamt styrelsearbete i ett privat läkemedelsbolag, där de båda varit aktiva fram till början av 2016. En parallell finns också mellan Kissinger och Tillerson i styrelsen för CSIS. Det är därför lätt att konstatera att två av Trumps tyngsta ministrar har relationer med Kissinger som tillsammans med Trumps eget intresse för Ryssland pekar mot en ny politik gentemot den påstådda ärkefienden.

Vad finns det då för motiv för denna kursändring, förutom att undanröja hindren för en pro-israelisk Mellanösternpolitik?

Redan när Kissinger skrev sin doktorsavhandling 1950 med titeln ”A World Restored” formulerade han sin framtida politiska inriktning, baserad på den klassiska brittiska ideologin om maktbalans. Enkelt uttryckt, om någon nation eller makt tenderar att bli märkbart starkare än de andra så stödjer man den svagare för att återställa maktbalansen. Det egna inflytandet blir större i en värld där jämvikt råder. Omvänt går detta inflytande förlorat om en annan part tillåts dominera världshändelserna i kraft av militär och ekonomisk överlägsenhet.

Paradoxalt nog är detta senare just vad Kissinger medverkat i, fast med ursäkten att USA är det enda moraliskt acceptabla undantaget. Nu förändras världen snabbt. Kina passerar snart USA som världens supermakt och USA behöver nya allianser för att inte förlora sina möjligheter att påverka. En konstellation bestående av Kina, Ryssland och Iran med Shiatrogna riskerar att sätta USA och EU i marginalen, även om Saudiarabien och Sunnitrogna ligger i deras vågskål.

För USA och de judiska globalisterna finns bara två alternativ i detta läge – att få över Ryssland till det egna lägret för att balansera Kinas växande tyngd och att bromsa Irans förväntade tillväxt i Mellanöstern och därmed hotet mot både Israel och Saudiarabien. Med detta utfört kan kampen mot Kina åter bedrivas med framgång genom ekonomiska påtryckningar och infiltration av det asiatiska banksystemet. Kanske kan till och med Kina i framtiden tvingas in i det globala styrsystemet genom New World Order – frågan som återstår att besvara är om Trump låtit sig ”övertalas” att medverka till detta eller om han håller fast vid valkampens höga ideal för att hjälpa den svaga människan i kampen mot etablissemanget, något som knappast går att kombinera. Den logiska följdfrågan är om Trump eller Kissinger kommer att styra de närmaste åren – är Kissinger jokern i leken?

Peter Krabbe

Mellanöstern i fokus – början till slutet eller slutet på början?

greater-israel

När Trump nu har sina inledande möten med Israels premiärminister Netanyahu innebär det att beslut kommer att fattas som blir avgörande för hela världens framtid. Genom sitt totala stöd för Israels roll i Mellanöstern får Netanyahu nu kanske till slut det moraliska och ekonomiskt/ militära stöd som landet behöver för att gå vidare i vad som kan kallas Israels överlevnadsprocess, en process som med nödvändighet kommer att strida mot FN:s resolutioner och moralpredikningar. Låt oss se lite på vad det egentligen handlar om.

När Margot Wallström går ut med kritik mot Israel i sin utrikesdeklaration är det uppenbart att hon inte förstår sammanhangen.  Israel ockuperar Palestina skriver Wallström, totalt omedveten om att Israel utgör en väsentlig del av det landområde som historiskt sett kallats för Palestina.  Frågan gäller istället vilka delar av Palestina som skall styras av israeler respektive araber. Denna urgamla tvistefråga har i modern tid vuxit sig så stark att den idag helt dominerar världspolitiken. Men egentligen handlar det om israelernas inflytande över hela Mellanöstern, eller vad judarna kallar det av Gud utlovade landet, ”beläget mellan Egyptens flod och Eufrat”. I förlängningen handlar det också om judarnas inflytande över hela världen, eftersom den som styr över Mellanöstern – och om det är judarna – styr inte bara över både världens oljeproduktion utan också över dess distribution genom oljebolagen, förädlingsprocessen och den industriella användningen. I de senare avseendena är det redan judiska ekonomiska intressen som är helt dominerande.

Den lilla geografiska plätt som Israel utgör kan vi se som ett epicentrum för en global ekonomisk makt som – om den får fotfäste – kommer att ha ett avgörande inflytande över resten av världen. Eftersom FN blir allt mer negativt till en sådan utveckling står Israels förhoppningar till USA, som är den enda makt som kan trotsa FN. Alla tidigare presidenter i USA har försökt få Israel att hålla tillbaks sina anspråk på att få utvidga FN-mandatet till att omfatta hela Västbanken och Gaza, d.v.s. ett Israel omfattande allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet. När nu Trump håller euforiska tal inför de amerikanska judarna i AIPAC, vaknar åter förhoppningarna om ett nytt, aldrig tidigare skådat stöd till den tanke som kallas the Greater Israel Project, ett projekt som funnits de senaste hundra åren men aldrig fått livsrum i politiken. De täta kontakterna mellan Trump och Netanyahu de senaste månaderna har fått den senare att tro att nu är det dags. Trumps välvilliga inställning till det fortsatta byggandet av bosättningar på Västbanken bidrar, liksom Trumps vaga löfte att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem. Trumps löften att kraftigt modernisera och upprusta den amerikanska armén liksom förnyade hotelser riktade mot Iran ingår i spelet. Även Trumps avsikter att separera den amerikanska krigsmakten från den europeiska genom att lossa kopplingarna med NATO ingår i dessa förberedelser, ett storskaligt militärt stöd av Israel för en judisk expansion över arabländerna tilltalar den judiska amerikanska oligarkin, men inte européerna, som har en svalare inställning till Israel och omvänt, ett starkare stöd för arabländernas utveckling.

Vad innebär då detta projekt, som idag främst drivs av sionismen, Likudpartiet och dess företrädare Netanyahu?  Målsättningen har bibliska förebilder, men formulerades först av sionismens grundare Theodore Herzl 1904 och har som syfte att skapa ett Israel som sträcker sig från östra Egypten till Eufrat i Irak. I den struktur man tänker sig skall de befintliga arabstaterna upplösas och få en ny utformning som mindre stater, bildade efter etnisk eller religiös sammansättning till mer naturliga och mindre enheter, som sunni, shia, kurder, wahabiter, alawiter, druser, kopter etc och sammantaget stå under israelisk överhöghet och militärmakt. Man förkastar de av västvärlden efter världskrigen skapade nationalstaterna med sin konfliktfyllda blandning av konkurrerande folkslag och trossamfund. Det kan säkert ligga en klok tanke i en sådan anpassning av gränserna till de demografiska förhållandena, men att Israel skulle få fungera som en judisk imperiestat i styret av dem alla är knappast en realistisk tanke idag. Det faktum att oljan till största delen ligger i arabvärlden och skapar ett ekonomiskt välstånd för dennas makthavare som snabbt förändrar även de politiska maktförhållandena i Mellanöstern gör tanken än mer orealistisk. Möjligen skulle ett Förenade Mellanösterns Stater där även Israel var en del som judisk stat kunna fungera, men detta skulle obevekligen göra judarna till en underordnad minoritet i Mellanöstern istället för det omvända. Att dela med sig av sin egen oljekällas välstånd till grannländer är ingen paradgren varken i Mellanöstern eller i övriga världen.

Inte heller i detta scenario finns det utrymme för fredliga förhandlingar, utan planen bygger på en militär invasion av de berörda arabstaterna i syfte att ombilda dem under israeliskt styre. Detta kan bara ske med hjälp av amerikansk militär och utan ryskt ingripande – vilket knappast är att förvänta. Att planen ändå finns kvar kan vi se i Bushs krigsförklaring mot de sju arabstaterna efter den iscensatta attacken 9/11 och det efterföljande Irakkriget, som i sin tur följts av kriget mot Syrien. Efter Irakkriget ville Israel dela Irak i tre nya stater, en kurdisk, en sunni och en shia, allt i enlighet med planen, men fick inte gehör hos Bush som istället förordade gemensamma parlament med etnisk blandning. Under den muslimvänlige Obama tonades frågan ner för att nu ha hamnat hos en Trump, som hyllar Israel och står under extrema påtryckningar från Netanyahu. Hur fortsättningen skall bli är därför än så länge en öppen fråga. Utan tvekan blir de beslut som fattas avgörande för om världen skall gå in i ett nytt globalt krig eller hitta någon ny konsensus för bibehållen fredlig utveckling.

Arabvärlden och Iran vägrar släppa sitt krav att Israel skall utplånas, vilket omöjliggör alla lösningar som kan tyckas normala – fredlig mellanstatlig samexistens och ekonomiskt och kulturellt utbyte. En tvåstatslösning blir absurd och otänkbar med ett sådant tänkande. Att ett arabiskt Palestina skulle kunna sätta upp en egen armé – sannolikt finansierad av Iran – som fritt skulle få växa i styrka och söka ständig konfrontation med den israeliska vore orimligt.

Samtidigt blir en enstatslösning lika orimlig för Israel av demografiska orsaker. Araberna utgör 18% av Israels medborgare, den judiska befolkningen i Israel är ungefär jämnstor med den arabiska på Västbanken och Gaza. Vid en eventuell sammanslagning skulle judarna bli färre än 50% och förlora majoriteten i denna nya stat. Man kan se bosättningarna och den påhejade invandringen av nya judar mot denna bakgrund, samtidigt växer den arabiska befolkningen snabbare än den judiska genom högre födelsetal. Det blir här en kapplöpning i barnafödande om inte israelerna frångår de demokratiska principerna och relaterar graden av inflytande i samhället till folkgrupp. I så fall förlorar Mellanöstern sin främsta demokrati. Naturligtvis gör man det även i det Storisraelitiska Projektet.

Så vad har framtiden i sitt sköte?

Peter Krabbe

Trump och den globala nationalismen – rökridå eller allvar?

trump-syrien-poker

 

I diskussionerna efter Trumps tillträde som president saknas en djupare analys av Trumps förväntade utrikespolitik. Många påtalar det ologiska i att restriktionerna för utländska nationaliteter vid inresa till USA främst är riktade mot arabländer som kan hänföras till Shiamuslimers hemvist, trots att statistiken visar att de terrorattentat som utförts helt domineras av muslimer tillhöriga Sunnistater som Saudiarabien och, inte minst, till Sunni hänförliga ISIS.

Bakgrunden är delvis ekonomisk och inrikespolitisk, men har ändå en stark anknytning också till den planerade utrikespolitiken. USA:s intressen i oljeproduktionen är helt relaterat till Sunniländer, medan Ryssland är djupt involverade i motsvarande situation inom Shialänderna Iran, Syrien och delvis Irak. Krigsmakternas beroende av sina respektive sponsorländer är i det närmaste total, i USA:s fall förstärkt av samröret med NATO- och Sunnilandet Turkiet och samarbetet med Israel.

Trumps invandringsstopp för Shiamuslimer är därför mer politiskt än terrorrelaterat. De länder där Sunnimuslimska affärsmän far som skottspolar ut och in i USA kan naturligtvis av ekonomiska skäl inte hindras, Saudiarabien är en av USA:s viktigaste handelspartner och lär så förbli oavsett om man ser mellan fingrarna eller inte med diverse terrorattentat, som bevisligen utförs av ”förvirrade” och överindoktrinerade Sunnimuslimer. Möjligen hoppas Trump på en generell skrämseleffekt för alla muslimer för att få ordning i leden. Troligast är dock att Trumps planer för framtiden kommer att väcka starka motreaktioner hos just shiamuslimer och att Trump därför vill ha bort flertalet på säkert avstånd från USA – i god tid innan saker händer. Att Trump inte varit tillräckligt tydlig visade sig direkt genom att en domare i Seattle blockerade inreseförbudet. Orsaken visar sig vara att Boeings fabriker, belägna i Seattle, riskerar att förlora en mångmiljardorder genom 80 nya passagerarplan, beställda av Iran Air. Denna order är livsviktig för världens största flygplanstillverkare och det inkomstbortfall som riskerar att följa står i skarp kontrast mot Trumps support av landets bilindustri. Även en väntad order från Singapore om ytterligare 30 plan hänger nu bokstavligt talat i luften.

Men det finns även en aspekt på polariseringen som är intressantare. Trump har länge haft nära relationer med Israels ledare Netanyahu och hans judiske svärson Jared Kushner har fått en position med stort inflytande i Mellanösternfrågor. Det väckte ilskna reaktioner från Trump när FN – med Obamas benägna bistånd – tog en resolution i syfte att fördöma Israels fortsatta byggande av bosättningar på Västbanken. Trump hotade till och med att låta USA lämna FN helt och hållet om beslutet inte upphävdes. Israel vill inte ha en tvåstatslösning, som FN förordar, utan vill ha ett Palestina under israelisk kontroll. Denna tanke är naturligtvis inte ny, den anses ha legat bakom Bushs beslut att ”möblera om” hela Mellanöstern efter 9/11 genom att upplösa de sju arabstater som nu till stor del utgör de shiastater som drabbats av inreseförbudet. ”Kampen mot terrorismen” är en täckmantel för att skapa en ny karta i Mellanöstern, ett projekt som i det tysta fortsatt även under efterföljande presidenter.

Enligt utläckta ljudband med inspelade uttalanden av John Kerry (på Hollands FN-ambassad 22 september 2016) har jihadisterna under de senaste fyra åren stått under NATO-kommando i söndrande syfte, dessutom skulle det finnas en plan att dela Syrien mellan just Israel (de sydvästra delarna), Turkiet (de norra, inklusive det gränsområde som kurderna nu håller) och en ny Sunnistat i öster, styrd av en USA-kontrollerad (!) sunni-fraktion. Detta förklarar USA:s envisa stöd för kampen mot Assad, kombinerat med Turkiets provokativa utsvävningar i norra Syriens gränstrakter, där istället kurderna med Rysslands hjälp tar ett allt fastare grepp. Att en utökad israelisk kontroll över gränsområdena mot Libanon, Syrien och Jordanien vore mumma för Israel behöver vi nog inte betvivla. Trump är fortfarande hemlighetsfull vad gäller sin Mellanösternpolitik – my secret plan – och i vad mån detta provocerande resonemang ligger bakom eller inte får vi snart veta.

Vi kan nog förstå om Ryssland sätter stopp för detta, förutom att Iran sätter högsta fart på sitt kärnvapenprogram. Om vi försöker läsa Trumps tankar tror jag att han tänker sig en byteshandel med Ryssland, där Ukraina och den militära pressen från NATO, kanske kombinerat med upphävda sanktioner och en ensamrätt till oljan i det Kaspiska bäckenet, blir bytesvaluta mot en delning av Syrien enligt nämnda modell.

Vi kan nog vara ganska säkra på att en ny statskupp i amerikansk/israelisk regi kommer att avsätta ayatollorna i Iran om man väljer att gå vidare med dessa planer. Det är inte första gången, snarare börjar detta tillvägagångssätt bli ren rutin för CIA i Mellanöstern. I värsta fall ligger snart en krigsförklaring mot Iran på bordet med åtföljande terrorbombning av Teheran. Vi får se vad som framkommer vid Trumps planerade möte med Netanyahu den 15 februari.  Kanske är utvisningen av shia i USA ett tidigt drag för att möta en förväntad terroraktivitet i ett sådant scenario.

Blir då världen fredligare efter en sådan omstuvning av Mellanöstern? Teoretiskt skulle den kunna bli det, men verkligheten består inte bara av teori, vilket särskilt amerikaner ofta har svårt att förstå. Religionernas makt kan ingen politik bryta. Att judendom, sunnimuslimer och shiamuslimer helt plötsligt skulle förenas – under tvång – i broderlig samvaro kunde vara en skön dröm, men verkligheten kommer att se annorlunda ut. Religion är makt och bara en kan äga den ultimata makten. Konsekvenserna lär vi i så fall få se längre fram. Trumps högröstade retorik mot Kina och Ryssland har utan tvekan syftet att hålla dessa stormakter borta från förestående operationer i Mellanöstern.

Om Trump har för avsikt att genomföra detta scenario återstår att se. Det blir ett pokerspel på högsta nivå – är affärsmannen bättre skickad till detta än gamla garvade politiker? Kanske. Om inte lär vi få det hett om öronen de närmaste åren. Det är ingen tillfällighet att Trump den senaste veckan flörtat vilt med CIA och samtidigt utlovat en kraftig upprustning av USA:s armé inför generalerna i US High Command.

Peter Krabbe

 

Mot nya tider?

trump-soros

Långsamt börjar man ta in starten på det nya året. När kalendern börjar rulla över till februari känns det som om det vore dags att försöka överblicka det som hänt. Trump återkommer dagligen som huvudrubrik i alla media, hyllad av vissa och hatad – tycks det – av de flesta. Dock lyser analyserna med sin frånvaro när dessa senare blir ombedda att förklara sin negativa inställning. Muren förvisso, och kanske också inreseförbudet för muslimer. Men för övrigt då? Företagen jublar, börsen stortrivs och euforin över nytändningen inom näringslivet har inga gränser. Det amerikanska folket vädrar morgonluft. Arbetslösheten lär minska snabbt och framtidstron skapar den optimism som kan göra förbättringen av privatpersoners ekonomi i det närmaste självgående. 227.000 nya jobb har skapats bara under januari. Frågan alla då ställer sig är – varför har det gått så snabbt utför med Amerika under Obama och hans föregångare Clinton?

Ärkeskurken Soros kastar sin skugga över entusiasmen och skickar ut sina väldresserade NGO-trupper på gatorna för att bränna, krossa och paradera i fittmössor. Kampen mellan det goda och det onda har sällan fått så tydliga uttryck. Soros raseri när George W Bush mot alla odds blev vald till president 2000 är välkänt. Hans tålmodiga kamp för globalismens genomförande under många år fick ett tvärstopp. Med hjälp av sin redan tidigare bildade organisation Open Society Institute intensifierade Soros organiserandet av civilsamhället till att likna en civil armé av demonstranter, finansiärer, advokater m.m. Om sitt samarbete med Bill och Hillary Clinton berättade Soros 1995 ”I do now have great access in the Clinton administration. We actually work as a team”.

Efter Bush’s beslut att invadera Irak tuggade Soros fradga. America, under Bush,is a danger to the world. The outcome of the forthcoming presidential race has become the central focus of my life. And I am willing to put my money where my mouth is.” Soros förklarade sig villig att äventyra hela sin mångmiljards förmögenhet för att avsätta Bush. 2000 gav Soros ut sin bok Open Society: Reforming Global Capitalism. Det var dock inte fråga om att avskaffa denna, bara att underlätta för den världsomfattande maktstrukturen. Tre teman var viktigast: Att minska den amerikanska makten, att underordna amerikansk suveränitet ett globalt styre (bl.a. genom att stärka FN:s makt över medlemsländerna, inklusive USA) och att införa en omfördelning av den ekonomiska politiken, både inom och utom USA. Globalismen i sin prydno.

Soros har varit förgrundsfigur både i valkampen för att tillsätta Obama och i den misslyckade valkampen för att garantera en fortsättning genom Hillary Clinton. Hans ande svävar också över de skenbart spontana demonstrationerna efter Trumps installation. Demonstranterna får daglön genom Open Societys olika underavdelningar. CNN och andra mediabolag tävlar om hans ekonomiska support. I Ryssland är Soros portförbjuden för sina manipulationer och i Ungern förbereds åtal för medhjälp i den okontrollerbara flyktingströmmen, som ses som statsfientlig verksamhet.

I själva verket har USA under Soros dolda ledning nått sitt absoluta bottenmärke i form av arbetslöshet, sänkta löner, nedlagda industrier, förkortad livslängd, korruption inom politik och administration och nedmontering av utrikespolitiskt inflytande. Samtidigt som de rikaste blivit ännu rikare. Ingen borde bli förvånad över att Trump nu ses som en frälsare av det amerikanska folket – globalismen är dödförklarad och nationen som bärare av folkets välfärd skall återuppstå. Det amerikanska välstånd som Demokraternas korrupta presidenter exporterat till andra länder vill Trump återbörda till den egna nationen och dess folk.

Är nationalismen då den bästa lösningen för framtiden? I politisk nysvenska är nationalism lika med populism, fascism och allt ont man kan komma att tänka på. Lägg denna globalismens ordlista på hyllan! Även vi i Sverige är illa ute och någon svensk Trump lär inte finnas i sikte för att rädda oss. Återstår att få våra politiker att tänka efter istället. Det går inte att rädda en nödställd om man själv drunknar istället. Vår förmåga att hjälpa beror på ett bibehållet välstånd i vårt eget land. Krossar man vår egen ekonomi genom skenande upplåning av budgetunderskott, för höga skatter för det minskande antalet arbetsföra och ett havererande rättssystem blir vi till slut själva flyktingar i något annat land. Vi måste hitta en balans som gör det möjligt för vårt näringsliv att försörja både de som arbetar produktivt, de som söker skydd och den gigantiska offentliga sektor som allt färre skall betala för. Detta kan inte ske utan nationalism och omsorg om vårt eget land. Demokrati innebär att vi själva bestämmer över Sverige, inte att andra länder eller organisationer gör det. Basta! Om ett år kommer förhoppningsvis Trump att ha lärt oss både hur man räddar sitt lands ekonomi och skapar ett överskott för att hjälpa andra. Men kommer vi att lyssna?

Peter Krabbe

När Globalismen spökar…

trump-spoke-3

Under gårdagens festligheter i samband med Trumps installation som president hölls en konsert vid Lincoln Memorial, USA:s allra heligaste plats i dessa sammanhang. Trump själv, hans familj och övriga åskådare vid markplanet kunde förmodligen inte se det, men de högt placerade TV-kamerorna (läs CNN) njöt obeskrivligt av att gång på gång zooma in den spökbild som projicerats på väggen bakom pelarraderna.

Ljusteknikerna hade med intrigant teknik fått statyn av självaste Abraham Lincoln i sin stenstol att förvandlas till en osalig ande, svävande över Trumps installationsfest. Ljussättningen var så genomarbetad i detalj att man har svårt att tro på tillfälligheter, snarare känns detta som en sista hälsning från Globalisterna till den president som sannolikt under kommande period kommer att krossa deras agenda. Maken till brist på respekt och dåligt omdöme får man nog leta efter i historien…

Peter Krabbe

trump-spoke-1 trump-spoke-4

Till vänster spöket i sin bur, till höger Lincoln i normal belysning…..

Make America Great Again – skall livsmedlen föda eller döda? Del 3.

livsmedel

Även om det låter drastiskt är den medvetna förgiftningen av våra livsmedel ett av de största hoten mot vårt samhälle. Monopolbildningen i livsmedelsindustrin gör att det blir allt svårare att komma undan. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida detta är avsiktligt inom ramen för NWO och dess krav på befolkningsminskning eller bara relaterat till ekonomisk vinning för producenterna, men resultatet blir ändå detsamma. Våra sjukhus fylls till bristningsgränsen till läkemedelstillverkarnas förtjusning. Dagens sjukhus reser sig som katedraler över sina samhällen och deras innehåll liknar allt mer industriell verksamhet. Att samma ägarintressen ligger bakom båda dessa branscher är knappast någon tillfällighet.

Mike Adams vid the Natural News Forensic Food Labs uttrycker sig efter att ha gjort en undersökning omfattande tusen dagligvaruprodukter på följande sätt: Jag har kommit fram till en slutsats så alarmerande och brådskande att den bara kan uttryckas rakt på sak – baserat på vad jag sett genom spektroskopisk djupanalys av de livsmedel människor konsumerar på daglig bas, måste jag nu tillkännage att slaget om mänskligheten är i det närmaste förlorat.” Adams konstaterar att det nu finns vetenskapliga bevis för att medvetna tillsatser görs för att skapa infertilitet, skador på inre organ och förlust av förmågan till rationellt och medvetet tänkande. Dessa gifttillsatser finns i hela produktsortimentet, inkluderande konventionell mat, organisk mat, ”naturprodukter” och kosttillskott, fortsätter Adams. Han ger därmed ordet matförgiftning en ny innebörd.

De stora livsmedelsbolagen säljer processad mat som designas för att hålla konsumenten beroende av deras produkter. Dessa ges avsiktligt ett lägre näringsinnehåll för att konsumenten skall behöva äta mer för att nå sin mättnadsnivå.  För att öka försäljningen görs produkterna söta, salta och feta, allt för att svara mot kroppens eget belöningssystem. Genom tillsatser skapar man ett matberoende, som gör att konsumenten inte kan bli av med sina på så sätt skapade ohälsosamma matvanor.

Processad mat är ansvarigt för merparten av sjukdomar som diabetes och hjärtsjukdomar. Den största boven är sockret. I sin bok Suicide by Sugar skriver Nancy Appelton att socker kan påverka immunsystemet, glukoshalten och insulinrespons, orsakar överaktivitet och oro och höjer nivåerna av triglycerid.  Man kan konstatera att fetmaepidemin i USA fick fart 1977, då de första kostråden publicerades, innehållande restriktioner mot naturligt fett men frikort för kolhydrater och socker.  80 procent av alla matprodukter har numera tillsatser av socker, vilket i hög grad bidrar till fetmaepidemin.  Om inte utvecklingen vänder kommer om några decennier flertalet amerikaner att lida av övervikt och var tredje att ha diabetes.

Ännu större risker utsätts de för som intar mat med tillsatser av syntetiska sötningsmedel som HFCS (high-fructose corn syrup), används i bröd, sädesslag, yoghurt, fruktdrycker, soppor m.m. Samband är konstaterade mellan HFCS och sjukdomar som hjärtsjukdom, diabetes, fetma och cancer, medlet aktiverar samma områden i hjärnan som styr beroendet av droger som kokain.

Att ersätta socker med syntetiska sötningsmedel innebär knappast någon hälsovinst. Låt oss se på några av dem. Truvia görs av erythritol, en sockersprit framställd av genmanipulerad majs. Vid experiment konstaterades att fruktflugor dog vid konsumtion av Truvia. Vi har då här ett exempel där den amerikanska kontrollmyndigheten FDA utan problem godkänner ett medel som kan användas som insektsgift även för bruk som tillsats i livsmedel.

Splenda heter ett annat sötningsmedel gjort av kemisk Sucralose med chlorine som substans. I kombination med kolatomer bildas organochlorine som utreds som upphov till cancer, diabetes och leukemi.

Ännu sämre rykte har Aspartame, som anses vara den farligaste tillsatsen i livsmedel idag och används mycket i kolsyrade drycker. Pentagon listade ursprungligen Aspartame som ett biokemiskt stridsmedel som på 80-talet lanserades av Donald Rumsfeld (senare försvarsminister) som sötningsmedel. Det ägs idag av Monsanto. I Aspartame frigörs metanol som bryts ner i myrsyra och formaldehyd vid kroppstemperatur. Formaldehyd är klassat som nervgift och kan orsaka ett nittiotal olika sjukdomssymptom, nästan hela katalogen av vad som anses vara våra vanligaste folksjukdomar. Två tredjedelar av den amerikanska befolkningen anses konsumera aspartame dagligen. Andra beteckningar på medlet är NutraSweet, Equal, E951, Bebevia och Canderel.

Inte ens det som vi uppfattar som naturliga råvaror som kött, fisk och fågel undgår kontaminering med insektsgifter och kemikalier. Foderpellets innehåller ofta avfallsprodukter som i sin tur innehåller antibiotika, tungmetaller och bakterier från avföring enligt Consumer Reports. Bottenskrapet från kycklingburar går till boskapsfoder och foderpellets till norska laxodlingar innehåller i många fall insektsgiftet endosulfan som påverkar hjärnans utveckling för barn som äter laxen.  Även fisk från förorenade sjöar mals ner till foderpellets för höns och andra fjäderfä.

Även tillsatser som konserveringsmedel innebär risker. En engelsk studie visade att benzoesyra, använt i soft-drinks, när det blandades med C-vitamin i drycker förändrades till det cancerframkallande benzene. Benzene förekommer i cigarettrök och andra luftföroreningar.

När livsmedlen skall förpackas tvingas man konstatera att även plastförpackningarna innehåller hälsovådliga ämnen som bisphenol A och S. Dessa kopplas till hjärtattacker, övervikt och reproduktionsproblem. Även prostatacancer, astma och neurologiska sjukdomar nämns. Andra problem är innehållet av dioxiner i plasten, som frigörs vid hög eller låg temperatur. Man bör därför undvika att frysa mat i plastförpackningar eller värma dem i mikrovågsugnar, vilket många ändå gör med sina färdigmat-förpackningar. Dioxinerna kopplas till cancer och främst bröstcancern.

Ett generellt problem är att vissa ämnen som kan betecknas som harmlösa var för sig, utlöser helt andra reaktioner i olyckliga kombinationer med andra ämnen. Även gränsvärden för en enskild produkt eller ett ämne förlorar sin relevans genom att förekomma i ett flertal produkter som konsumeras samtidigt, ingen observerar det sammanlagda intaget vid en måltid.

Vad skall man då göra för att kunna överleva i dagens och morgondagens samhälle? Monopolstrukturen i livsmedelsbranschen har skapat en i det närmaste total täckning av konsumenterna, trots ett otal olika produktmärken är hela utbudet dirigerat av ett tiotal koncerner: Nestlé, Coca-Cola, PepsiCo, General Mills, Kellogg´s, Mars, Mondelcz, Associated British Foods, Danone och Unilever. Genom stormarknaderna styrs konsumenten mot dessa företag, få har tid att söka upp ekologiska odlare eller torghandlare för varje vara. Ändå är det en överlevnadsfråga för mänskligheten att återvända till livsmedel som är baserade på naturlig mat, snarare än kemiska produkter och gifter.

När man tvingas konstatera vilka täta nätverk av ägare och banker som ligger bakom denna monopolisering måste man fråga sig om detta bara handlar om ett hänsynslöst utnyttjande av ekonomiska förtjänstmöjligheter, eller om det också finns en agenda på ett högre politisk plan för att förändra mänskligheten – till antal och innehåll. Mitt råd till mina läsare kan bara bli: Sök rötterna till naturen igen och undvik monopolföretagen i alla dess former. Bilda nätverk av odlare som kan leverera naturliga produkter, odlade i ren mark och frisk luft! Var rädda om det enda liv ni har och kommer att få!

Peter Krabbe

Make America Great Again – människan som tillgång eller belastning. Del 2.

lakemedel

I den fortsatta genomgång av det Amerika som Trump skall ta över har jag hjälp av Texas-journalisten Jim Marrs och hans bok Population Control, utgiven 2015. Titeln syftar på den förändring som Amerika har genomgått de senaste decennierna och dess relation till globalismens kärnbudskap – att en radikal minskning av jordens befolkning är nödvändig för att få en ”hållbar utveckling”, något som i den existerande statistiken avspeglar sig i att en liten elit blir allt rikare och allt mer maktfullkomlig medan den stora massan blir allt fattigare och får ett minskande inflytande. Det praktiska genomförandet får i globalismens teorier absurda konsekvenser i form av ren utrotning av de ”onyttiga” genom olika drastiska förfaranden. Även om man inte tror på att det finns en sådan agenda är en jämförelse med den verkliga utvecklingen i USA tankeväckande.

Vi vet att de länder som kommit längst i höjningen av den genomsnittliga levnadsstandarden samtidigt har de lägsta födelsetalen. I länder som saknar sociala och ekonomiska skyddsnät är barnafödandet den enda möjligheten för familjen att på sikt skaffa tillräckliga inkomster för att försörja gamla och sjuka. Därför är födelsetalen i dessa länder betydligt högre än i de utvecklade, där staten står för omsorgen. Globalismens budskap är därför ologiskt. Att snabbt höja levnadsstandarden för världens fattiga vore effektivare för att minska befolkningsantalet än massmord genom krig och epidemier. Den som vill leva gott på en liten men fast inkomst skaffar inte åtta barn. Hur detta skall gå till är en olöst gåta, men utan att vara socialist kan man nog konstatera att den koncentration av världens tillgångar till en minimal elit som vi ser idag inte är lösningen. Inte heller konceptet ”baka en ny kaka” genom att lägga alla världens fattiga i mixern tillsammans med de lite mindre fattiga för att få en ny befolkning som fogligt delar sina tillgångar i en värld utan gränser. Samtidigt som triljonerna växer i världens banker.

Men tillbaks till Jim Marrs! Som så många andra konstaterar han att samspelet mellan den kemiska livsmedelsindustrin i USA och landets läkemedelsindustri är påfallande. Den förra levererar patienterna till den senare och båda tjänar stora pengar på förhållandet. I en studie från år 2000 (Dr Barbara Starfield/ JAMA) konstateras att i USA kan 225.000 dödsfall om året tillskrivas sjukvårdssystemet, vilket gör sjukvården till den tredje största dödsorsaken i landet efter hjärtsjukdom och cancer. Vissa forskare anser att det snarare handlar om uppåt en miljon dödsfall. Dessa relaterar studien till obehövlig kirurgi, felaktig medicinering, sjukhusinfektioner, förskrivning av läkemedel med oförutsedda effekter och rena misstag i vården.

Läkemedelsindustrin har insett att det är mer lönsamt att producera mediciner som ger ett livslångt beroende utan behov av att ändra livsstil, än att lösa akuta och kortvariga sjukdomstillstånd. Statiner mot höga kolesterolvärden och blodtrycksmediciner är exempel. Samtidigt gör minskad användning av antibiotika att nya resistenta superbakterier växer fram och skördar sina offer.

Sedan the Medicare Prescription Drug Act godkändes av kongressen 2003 har kostnaden för receptbelagda läkemedel I USA blivit den högsta i världen, samtidigt som import av likvärdiga och billigare medel förbjuds. Kostnaden beräknas nu till 400 miljarder dollar. Läkemedelsbolagens lobby lägger 100 miljoner dollar årligen i bidrag för åtgärder som kan öka försäljningen och medverkade aktivt i antagandet av lagen, som föreskriver miljarder dollar i bidrag till försäkringsbolag, läkemedelsbolag och sjukvårdsinstitutioner.

Läkemedlen mot cancer hör till de dyraste och för producenterna också mest lönsamma medicinerna. Många ifrågasätter användningen av dessa kemiska läkemedel, som i många fall anses orsaka mer skada än nytta, genom att cancern svarar genom att skapa nya, resistenta celler. Samtidigt har THC (tetrahydrocannabinol) i marijuana visat överraskande egenskaper för att bota cancer, men forskningen förbjuds på grund av den amerikanska narkotikalagstiftningen. En stilla undran är hur utbredningen av cancer ser ut i jämförelse med länder med stor förbrukning av morfin och opium. En sådan utredning lär vi dock aldrig få se. Nobelpristagaren Otto Warburg konstaterade redan för 80 år sedan att cancercellerna får sin energi genom fermentation av socker istället för den normala cellens syreandning. Om forskningen hade inriktats på Warburgs teorier hade förmodligen cancerfrågan varit löst för länge sedan. Istället har den amerikanska befolkningen inriktats mot att ha just den mest sockerbaserade dieten i världen. Därmed toppar man också cancerdiagnostiken. Elaka tungor konstaterar att i USA lever fler på cancerns förekomst än de som dör av den.

Om ingen bryter detta onda samband mellan läkemedelsbolagens goda förtjänster av en permanent cancerförekomst och samhällets ovilja att hitta de lösningar som redan ligger på glänt, är cancern här för att stanna. Till skillnad från friska celler, som behöver minst 22 procent syre i luften för att kunna andas, är cancercellerna mer än nöjda med sin sockerfermentation. När luftföroreningarna slår till i amerikanska städer kryper syrenivån ofta ner till en nivå runt 18 procent. Den långsiktiga effekten av detta kan vi lätt föreställa oss.

Läkemedelbolagens experimentlusta finns också dokumenterad genom den s.k. VIOXX-affären, ett antiinflammatoriskt läkemedel som visade sig ge hjärtattacker och stroke istället. Innan det drogs in 2004 hade det genererat vinster för producenten i storleksordning 2,5 miljarder dollar bara under året 2003. Skadeståndsanspråken uppskattades bli 25 miljarder dollar, men slutade i domstolen med böter om för bolaget försumbara 321 miljoner dollar. Offren uppskattades uppgå till 60.000 döda.

För att läkemedelsindustrin skall fortsätta att vara lönsam krävs det att folk blir sjuka. För första gången på decennier minskar nu också medellivslängden i USA, även om det är små förändringar är det ändå ett trendbrott. Att detta fortsätter ombesörjer livsmedelsindustrin genom att förse oss med garanterat hälsovådlig kost, själva upprinnelsen till de sjukdomar som läkemedelsindustrin vill att vi skall ha livslång medicinering mot. Mer om detta i nästa avsnitt!

Peter Krabbe

Make America Great Again – en omöjlig uppgift? Del 1.

trump-4

Så här ett par veckor innan Trump skall bli verkställande president i USA kan det vara på sin plats med en liten genomgång av den gigantiska uppgift som han tagit på sig och som ligger som grund för hans valseger. Att göra Amerika stort igen innebär att vända en utveckling som i globalismens spår fört nationen till avgrundens rand. Den omfattar inte bara den enskilda människans möjlighet att försörja sig och leva ett anständigt liv utan kanske i ännu högre grad att vända hela nationens vitala grundförutsättningar i rätt riktning, att lösa frågor som en accelererande miljöförstöring genom kemikaliespridning, genmodifierade grödor, förorenade vattenkällor och nedsmutsad luft, spridning av läkemedel både i människor och miljö, strålningsskador från mobiler och datorer och kontaminerade livsmedel till både människor och djur. Allt områden där tyvärr USA får ses som världsledande i negativ bemärkelse och där beroendet mellan den existerande industrin och en livsmiljö i utförsbacke är oupplösligt.

De produkter som används dagligen beräknas innehålla mer än 85.000 olika kemikalier, varav ett stort antal dödligt giftiga, som till stor del får sin slutstation i det vatten vi dricker eller den luft som vi andas. Naturlig mat är på väg att försvinna för att ersättas av kemiskt sammansatta livsmedel med nedsatt näringsinnehåll, imitationsprodukter som ser ut som mat och smakar som mat men som inte är det. I spåren följer en svällande sjukdomssektor som göder en lukrativ läkemedelsindustri – Big Pharma och Big Food går hand i hand mot ökad lönsamhet och en samordnad befolkningskontroll, allt enligt globalismens regelbok. Multinationella företag sväljer de mindre och självständiga företagen i syfte att utrota alternativen.  Maktkoncentrationen blir allt större och den enskilda människa allt mindre i en snurrande karusell som bara kan sluta med en katastrof. 1952 stod de amerikanska företagen för 32 procent av statens skatteintäkter, 2013 hade deras andel av skatteintäkterna minskat till 10 procent. Samtidigt konstaterar Russel Sage Foundation i en undersökning 2014 att det genomsnittliga amerikanska hushållets inkomster år 2013 hade minskat med 36 procent jämfört med tio år tidigare.

Detta sker i ett läge där en allt mindre elit tjänar allt mer. År 2013 tjänade de 400 rikaste familjerna i USA 200 miljarder dollar, eller motsvarande drygt 1.800 miljarder kronor.  Den översta procenten i den amerikanska inkomstligan äger 38 procent av landets tillgångar, medan de 60 procenten i botten äger 2,3 procent av tillgångarna.

Utvecklingen är inte grundad på tillfälligheter, utan ingår i skapandet av globalismen, något som pågått i hundratalet år men som de senaste decennierna dragits upp till ett svindlande tempo. Agendans totala genomförande hägrar. Var Trump står i allt detta vet vi inte än, vi kan bara hoppas att hans insikter i det pågående spelet fått honom att inse det orimliga i dess genomförande och att han nu faktiskt gör ett försök att rädda inte bara USA, utan hela den civiliserade världen från en annalkande undergång. Problemet för Trump är att den industri som idag bär upp USA:s ekonomi – vapenindustrin, läkemedelsindustrin, livsmedelsindustrin och den fossila bränsleindustrin – är densamma som samtidigt förgör landet och utrotar dess invånare. Vågar Trump såga av den gren han själv sitter på? Räcker det att krossa monopolen och återgå till en småföretagarekonomi, där den enskilda människan räknas och syns? USA är kreativt och en ny ekonomi baserad på innovationer kan lyckas om monopolen inte tillåts köpa in och lägga ner all hotfullt konkurrerande verksamhet, så som sker idag både i USA och i Europa.

Det kan vara lämpligt att så här på det nya året i några artiklar se närmare på Trumps dilemma. Det kan bli skrämmande, men är samtidigt nödvändigt för att vi skall förstå att Trump faktiskt är sista chansen att vända utvecklingen. Kanske får vi också lite perspektiv på varför USA har insisterat på att införa TTIP som en nödvändighet i syfte att prångla ut sina nedbrytande produkter över resten av världen.

Det jag kommer att skriva kan ses ur två perspektiv, dels som ett rent faktareferat rörande utvecklingen de senaste decennierna i USA och slutsatserna av detta, dels som ett inlägg i debatten om New World Order (NWO). Många uppfattar fortfarande denna diskussion som en konspirationsteori, trots att den beskrivits på hundratusentals sidor i debatten utanför Sverige och internationellt anses som fullt bekräftad. Den utveckling som jag beskrivit ovan kan dock lätt sammanlänkas med agendan kring NWO genom jämförelse mellan nuläget och den teoretiska bakgrunden, sett i ett redan historiskt perspektiv.

Som en liten introduktion kan vi inleda med historien om John Holdren. Denne man var aktiv i den tidiga rörelsen för befolkningskontroll, som växte fram i USA under 1970-talet. Han bidrog till författandet av boken Ecoscience: Population, Resources, Environment tillsammans med Anne och Paul Ehrlich, som gavs ut 1977 och handlade om metoder för att minska världens befolkning. Som metoder föreslogs tillsättandet av steriliserande medel i dricksvatten och utvalda födoämnen, något som skulle regleras av myndigheterna tills ”rätt” befolkningsmängd hade uppnåtts och kunde bibehållas. Holdren uppmanade också myndigheterna att införa tvångssterilisering och tvångsaborter. Kvinnor som redan hade fött två eller tre barn skulle kunna steriliseras. Temat togs senare upp av författaren Dan Brown i en thriller. När Obama tillträdde som president 2009 ansåg han Holdren vara lämplig som presidentens ledare av the White House Office of Science and Technology Policy , en position som han lyckligtvis får lämna nu – tack vare Trump.

Redan under president George H W Bush presenterade hans regeringstjänsteman Catherine Austin Fitts förslaget att världens befolkning borde minskas till nivån en halv miljard människor, vilket hon bedömde som nivån för ”ekonomisk hållbarhet”. Förslaget skulle genomföras genom att ”försämra immunsystemet och öka gifthalterna kombinerat med näringslös mat, vatten och stresspåverkan”. Fitts hör nu till Trumps supporters, låt oss hoppas att hon inte får en ny chans!

Man kan inte bortse från att denna globalismens främsta grundtanke nu så väl återspeglas i det scenario jag skall beskriva fortsättningsvis. Men ni skall snart få bilda er en egen uppfattning!

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: