Full Spectrum Dominance, del 2. Oljan eller livet!

Ryssland olja 2

Jag tror att alla läsare redan har uppfattat att det kalla kriget egentligen inte handlade om att försvara USA:s nationella säkerhet, utan snarare om att ta kontrollen över ett land, världens geografiskt största, som med sina naturtillgångar och sitt läge har potential att bli det mäktigaste i världen. Åtminstone såg man det så i Pentagon när man döpte sitt planerade maktövertagande till FULL SPECTRUM DOMINANCE.

Hur går man då tillväga med ett sådant projekt, som man tillika har misslyckats med att genomföra under 70 år? För vår vandring genom decennierna blir också en vandring genom oavbrutet förändrade förutsättningar och målsättningar. Låt oss se närmare på vilka godbitar den amerikanska örnen spanat in i den ryska björnens lya.

Först och främst handlar det om Rysslands olja och gas. Ryssland är idag världens näst största leverantör av olja och gas, bara överträffat av Saudiarabien. Den bild vi haft de senaste 50 åren av Mellanöstern som huvudleverantör av olja kommer att förändras, genom att deras tillgångar bedöms ha nått sin topp och kommer att minska framöver. Rysslands tillgångar är enorma och till stor del fortfarande oexploaterade, trots att 130.000 oljekällor redan är i arbete. Eftersläpningen beror till stor del på logistiken, medan Mellanöstern har tillgång till närbelägna hamnar kräver den ryska exploateringen långa pipelines och gasledningar för att bli ekonomisk.

När Sovjetunionen bröt samman trodde de amerikanska oljebolagen att det skulle bli en lätt match att ta över den statsägda oljeindustrin. Jeltsin slumpade bort jättefälten Sakhalin I och II till Shell och ExxonMobil innan sammanbrottet, men Putin ingrep i sista stund för att rädda huvudparten. Den rysk-judiske oligarken Khodorkovsky, som lyckades komma över oljebolaget Yukos Oil, hade långt gångna planer på att sälja 40% av bolaget och dess rättigheter i det befintliga ledningsnätet till ExxonMobil och ChevronTexaco, vilket hade gett dessa amerikanska oljebolag makten över stora delar av distributionsnätet. Avsikten var också att lägga till det ryska oljeförädlingsbolaget Sibneft till Yukos innan försäljningen, för att kunna täcka hela produktionskedjan i Ryssland.

De amerikanska oljebolagen representerades vid förhandlingarna av Dick Cheney (vicepresident) och Condoleezza Rice (utrikesminister), samt för Carlyle Group, som skulle stå som köpare,  George HW Bush, Frank Carlucci (f.d. försvarsminister) och James Baker (f.d. utrikesminister). Är någon förvånad över att Putin arresterade Khodorkovsky och stoppade affären? Khodorkovsky var samtidigt ”ekonomisk rådgivare” åt Carlyle Group och deklarerade dessutom sin avsikt att ställa upp i nästa val mot Putin. Putin hade dessförinnan lovat att låta oligarkerna vara ifred förutsatt att de inte la sig i den ryska politiken. Vi kan utgå ifrån att Khodorkovsky som president hade sålt ut även resten av Ryssland till de amerikanska intressena och att Putin var väl medveten om detta. Detta hände år 2003. Att amerikanska oljeaffärer styrs av tjänstemän i försvars- och utrikesdepartementen – vilka därför också sitter i oljebolagens styrelser – visar hur man ser på oljans betydelse i utrikespolitiken.

Detta oblyga men totalt misslyckade amerikanska försök att lura till sig de ryska naturtillgångarna blev den direkta upptakten till nuvarande kalla kriget fas 2. USA sa upp ickespridningsavtalet ABM (Anti-Ballistic Missile Treaty) i syfte att gå vidare med utvecklingsarbetet av nya missiler. USA insåg nu att man hade en svårare nöt att knäcka än vad man någonsin hade kunnat föreställa sig – Putin. Fortsättningsvis blev Putin den mest hatade mannen i amerikansk sioniststyrd media och nya strategier manglades fram. Hit hörde att utöka NATO fram till Rysslands gräns i alla väderstreck, att upprätta robotramper med Patriotrobotar riktade mot Ryssland utefter dessa gränser och att skala av alla forna Sovjetrepubliker från Rysslands intressen som skalen från en lök. För att strypa Ryssland ekonomiskt skulle man försöka stoppa alla leveranser från dess olje- och gaskällor genom att skära av systemet av pipelines och gasledningar.

 

Ryska gasledningar

Situationen i Azerbajdzjan  är också värd att belysa i detta sammanhang. Vi talar då om oljan från Baku vid Kaspiska Havet. Ett bolag vid namn US-Azerbaijan Chamber of Commerce (USACC) bildades med Tim Cejka (ExxonMobil) som ordförande. I den övriga styrelsen finner vi Brzezinski (f,d. nationell säkerhetsrådgivare), Henry Kissinger (f.d. utrikesminister m.m.), Brent Scowcroft (f.d. nationell säkerhetsrådgivare) och James Baker (mannen bakom regimskiftet i Georgien). Dick Cheney var också medlem av styrelsen tills han utsågs som vicepresident under Bush.

Det som borde framgå ganska tydligt för läsaren är det ”nära” sambandet mellan amerikansk utrikespolitik och oljebranschen även här. Där det finns olja finns också Deep State närvarande med full bemanning. Detta gäller i högsta grad för Rysslandspolitiken. Antingen äger man den ryska oljeindustrin och därmed Ryssland (60% av Rysslands exportinkomster kommer från olja och gas) eller så kapar man denna ryska livlina för att eliminera en oönskad konkurrent på världsmarknaden.

Vi skall fortsätta med att se på hur Putin hanterade olje- och gasproblematiken.

Fundamentet för en positiv utveckling i Ryssland var att oljeindustrin och oljekällorna genererade inkomster till den ryska staten, inte till diverse oligarker. Putins första åtgärder var därför att återupprätta statens kontroll över de stora olje- och gasbolagen som Yukos och Gazprom. Därefter kunde man satsa pengar på en utbyggnad av distributionsnätet med alla sina pipelines och gasledningar. Idag går dessa över hela Ryssland, från väster till öster, från norr till söder. Utan ledningssystemet kan man inte sälja sina produkter. 14 miljarder dollar satsades på byggandet av East Siberia- Pacific Ocean Pipeline och Europa skulle få sitt genom North European Gas Pipeline genom Östersjön och med Tyskland som delägare. Viktiga leveransvägar är också Vitryssland, Ukraina och Georgien.

När Deep State nu inte lyckades lura Putin, hämtar man sågen och försöker kapa ledningssystemet genom Ukraina och Georgien. Kinas import vågar man inte ge sig på och Tyskland vägrar ge upp sin import av gas – Ryssland förser nu Europa med halva sitt energibehov. Inte ens NATO kan påverka detta. Turkiet, som ser en enorm potential som exporthamn för den ryska oljan, vänder ryggen mot NATO och skålar med Putin istället.

För USA återstår nu inget annat än att gilla läget eller att rada upp ännu fler missiler runt Ryssland och Kina. Man kan ju också försöka mörda Putin och ta ut Khodorkovsky ur fängelset, men det lär knappast vara en lösning som Trump skulle ha valt idag. Att fortsätta värva Ukraina och Georgien till NATO, för att därmed ha möjlighet att stänga av gaskranarna för exporten ser också allt mer meningslöst ut i ett läge där Ryssland, Kina och övriga Asien fortsätter att växa ihop ekonomiskt. När stora delar av världen redan hunnit bli beroende av Rysslands energiprodukter, har Putin i praktiken också fått sitt bästa globala försvar – omvärldens sympatier och uppmuntran.

Trots detta kan man inte utesluta att USA försöker ta över Ryssland med våld. Tiden håller på att rinna ut för det amerikanska ekonomiska herraväldet. Detta är en hotfull realitet. Så fungerar den amerikanska krigsmaskinen. Om inte NATO:s europeiska partners inser att detta inte gagnar Europa är vi alla illa ute. Glädjande nog ökar för varje år medvetenheten, åtminstone i Sverige, om att det bästa för Sverige vore att hålla sig utanför en allians för krig som har som enda syfte att befästa en totalt omöjlig roll för USA att upprätthålla ett globalt styre. Med Europa som insats. Och hur täcker vi vårt energibehov vid en väpnad konflikt med Ryssland? Förutsätts vi inte existera längre?

I nästa avsnitt skall vi se på hur USA ”övertalar” Rysslands grannländer att gå med i NATO.

Peter Krabbe

Med bidrag från William Engdahl och hans bok Full Spectrum Dominance.

Annonser

Full Spectrum Dominance, del 1. Bakgrunden.

 

helicopter-380983_640

I min förra artikel beskrev jag hur Eurasien börjar organisera sig i olika samarbetsorganisationer, i första hand för fredligt samarbete inom handel och teknik, men också för ett militärt delat försvar. Att man nu i elfte timmen insett att detta är nödvändigt och att indelningen av världen i två block, västvärlden med USA och dess vasallstater i EU och brittiska samväldet å ena sidan och Ryssland, Kina och merparten av Asien å den andra, kommer att bestå under överskådlig framtid, innebär att man resignerat inför hoten från USA och dess Deep State genom att anpassa sig till Det Kalla Kriget Fas 2.

Dessa hot kan sammanfattas med Pentagons egen beteckning, FULL SPECTRUM DOMINANCE, vilket i klartext betyder total världsdominans genom att USA skall ha full kontroll över resten av världen, militärt, ekonomiskt och demografiskt. Punkt. Många trodde att efter Sovjetunionens sammanbrott under 1990-talet skulle det kalla kriget vara slut och en ny värld, baserad på fredlig samvaro, istället formas. Men nu har USA gjort klart att det är dags för det kalla kriget, fas 2, med syfte att störta regimerna i Asien för att slutföra Pentagons program. Under mer än hundra år har man i USA levt i drömmen att upprätta ”the American Century”, något som man hade rimliga möjligheter att genomföra under slutet av 1900-talet – men knappast idag. Den ekonomiska utvecklingen i Asien har nämligen sprungit iväg i en takt som fått amerikanarna att tappa hakan. I Ryssland har Putin stigit fram som en räddande ängel och effektivt stoppat alla försök att underställa landet amerikansk överhöghet.

När en liten klick beslutsfattare i Washington som styr över en befolkning om 350 miljoner invånare tror att man kan ta kontroll över en världsdel med 3,5 miljarder människor – mot deras vilja – får man nog undra om det grasserar någon form av epidemisk sinnessjukdom i huvudstaden. Tyvärr tycks så ändå vara fallet och i väntan på lämpligt vaccin skall vi se närmare på detta märkliga fenomen.

Historien börjar egentligen för ett par hundra år sedan, men vi skall nöja oss med att gå tillbaks till 1904, då engelsmannen Sir Halford Mackinder skrev att kontrollen över Ryssland skulle vara avgörande även för kontrollen över det enorma Eurasien med sina tillgångar och i förlängningen också kontrollen över resten av världen. Det centrala Eurasien såg Mackinder som hjärtlandet för världens politik. Ryssland blev därmed det största hotet mot den brittiska världshegemonin.

Samma tanke i amerikanskt format togs upp av Brooks Adams, tillhörande den amerikanska elit som i kraft av sina nära relationer med både president Wilson och hans efterföljare Roosevelt, kunde se till att den fick stort genomslag i den amerikanska politiken.

Föreställningen att Ryssland måste krossas var sedan länge etablerad i den judiska oligarkin och fick sin första praktiska tillämpning genom de ryska revolutionerna 1905 och 1917, livligt påhejade av Rockefeller som hade ett gott öga till de ryska oljefälten i Baku. När Stalin tog över efter de judiska bolsjevikerna med Lenin i spetsen förändrades spelplanen radikalt. Det judiska inflytandet över Sovjet utplånades och möjligheterna till ett smidigt inordnande av Ryssland/ Sovjet under amerikansk kontroll försvann. De båda världskrigen gjorde inte problembilden enklare och efter krigsslutet hade man istället för ett svagt tsarstyrt Ryssland ett mäktigt Sovjetunionen som motpart i världspolitiken.

Mackinder beskrev situationen 1943 på följande sätt:

…om Sovjetunionen går ur detta krig som erövrare av Tyskland, måste landet rankas som det mäktigaste riket på jordklotet. Dessutom kommer landet att bli det som har det starkaste strategiska läget. Hjärtlandet (i Asien) är jordens starkaste naturliga fästning och den är bemannad av en garnison som är tillräcklig i både antal och stridsduglighet.

Mackinders åsikter låg som grund för det kommande kalla kriget, där på den amerikanska sidan CFR, Council of Foreign Relations, och Rockefeller Foundation blev huvudaktörer. Ur Rockefellers krets hämtades både Kissinger och Brzezinski som skulle prägla politiken i denna anda. Vägledande var synen att länderna i Eurasien skulle hindras från att bygga upp försvarsallianser och strukturer som låg utanför det av USA kontrollerade NATO.

Efter Sovjetunionens sammanbrott fanns alternativet fredlig samverkan mellan de två blocken och ett avslut på det kalla kriget. Bush utlovade ett omedelbart stopp för NATO:s expansion österut i utbyte mot rivningen av Berlinmuren och en normalisering av relationerna. Istället satsade ändå USA allt på att värva de forna öststaterna till NATO ända fram till det nya Rysslands gränser, sätta Ryssland i ekonomisk konkurs genom valutamanipulationer och släppa lös de judiska ryska oligarkerna för att krossa den ryska staten. Genom Putins insatser efter det att Jeltsin lämnat dörren öppen, räddades Rysslands oberoende. NATO har fortsatt sina försök att värva både Ukraina och Georgien, men utan framgång efter förnyade ingripanden av Putin.

Till världens stora förvåning inleder USA med NATO:s hjälp det kalla krigets fas 2 istället för att inleda fredliga och vänskapliga förbindelser i den värld av avspänning som alla väntat på. Hur resonerar då dessa galningar på andra sidan Atlanten? Förvisso är de inte ensamma. Ett par exempel kan illustrera:

Våren 1945 försökte Churchill övertala general Eisenhower och president Roosevelt att direkt efter krigsslutet gå till fullskaligt anfall mot Sovjetunionen genom att använda 12 divisioner tillfångatagna tyskar som kanonmat! Detta skulle vara tacken för ryssarnas enorma offer för att rädda Europa undan nazismen…

Samma år beordrade den nye presidenten Truman general Eisenhower att upprätta en plan för ett överraskningsanfall mot Sovjetunionen baserat på att fälla atombomber över 20 städer i Sovjetunionen. Detta trots att man var medveten om att det sargade Sovjet på inget sätt var ett hot mot USA. Planen kom lyckligtvis aldrig till utförande. Däremot medförde den att Sovjet 1949 kunde göra sitt första kärnvapentest, vilket fick USA att inse att ett anfall nu skulle besvaras med hittills oväntade konsekvenser. Det kalla kriget var påbörjat.

Trumans resonemang byggde på att slå ut en potentiell fiende i förebyggande syfte, även om denne inte utgjorde något hot i nuläget. Detta synsätt har präglat amerikansk utrikespolitik sedan dess. När USA startar krig mot det ena landet efter det andra hänvisas alltid till ”det nationella amerikanska säkerhetsintresset”. Att detta omfattar hela jordklotet förstår bara den som inser syftet med NWO, den nya världsordningen med epicentrum i Washington. Det stora problemet för Pentagon är dock numera att Mackinders vision om ett förenat Tyskland och Sovjet ersatts av ett ännu större hinder genom vår tids allians mellan Ryssland och Kina.

Trots detta fortsätter USA skjuta fram NATO mot de forna sovjetiska delstaterna, nu med sikte på Ukraina och Georgien. Att den judiska agendan bakom den ryska revolutionen fortfarande lever är uppenbart med tanke på den stora judiska befolkningskoncentrationen här under tiden från det gamla Khazarien och fram till Stalin. För många sionister har detta område större symbolvärde än det gamla Palestina. Mackinders hjärtland är dessutom den ultimata utgångspunkten för kontrollen över resten av Asien. Eller vad säger du, Henry Kissinger? Jo, du har börjat tveka på ålderns höst om Ukrainas medlemskap i NATO, men kanske ser du en bättre framtid för sionismen här utan USA:s medverkan?

I nästa avsnitt skall vi se vidare på hur USA tänkt sig att Ryssland skall bli en del av United States of America. Även om det knappast kommer att bli så…

Peter Krabbe

Med bidrag från William Engdahl och hans bok Full Spectrum Dominance.

 

 

En värld i förändring – ser vi det?

När Nigel Farage nyligen uttrycker sin skepsis mot EU genom att förutspå dess undergång inom tio år, har han säkert rätt i princip men felbedömer den återstående tiden för unionen. Det kommer att ta betydligt längre tid att omforma den nuvarande kolossen till en fungerande sammanslutning.

Avgörande för det sannolika sönderfallet är naturligtvis oenigheten om invandringen från MENA-staterna till EU och, i botten, oenigheten om huruvida EU skall fortsätta som en demokrati eller om globalismens totalitära krafter i väst skall tillåtas ta över. De före detta Warszawapaktsländerna i Östeuropa har definitivt fått nog av totalitära maktsystem och är knappast beredda att ersätta kommunismen med det lika totalitära islam. Samtidigt har täckelsen fallit från det likaledes totalitära NWO, den nya världsordningen från USA som nu ser tiden mogen för att lägga den övriga världen under sig.

Att Ungern går i täten för oppositionen inom EU mot NWO förvånar knappast. Det historiska Österrike- Ungern har alltid fått försvara Europa mot de anfallande muslimska arméerna, med ofantligt lidande som resultat. De såren läker inte, även om århundraden passerar. Viktigare är dock att de nya handelsallianser som bildas i det ekonomiskt växande Asien kommer att innebära betydligt större fördelar än en allians med ett döende EU, som har påbörjat sin vandring mot ett oåterkalleligt och förödande kaos.

I europeiska medier tar man lydigt på sig skygglapparna när man vägrar kommentera vad som händer i öster. Den hårdnackade vägran i länder som Polen, Tjeckien och Ungern att lyda EU:s kommisionärer som Cecilia Wikström, när dessa möss ryter – de SKALL LYDA, framstår därför som svårbegriplig. Hur vågar de trotsa ÖVERHETEN?

Förklaringen, som vi sällan får ta del av, är helt enkelt att de östeuropeiska länderna redan har ett växande samarbete med Asien genom olika organisationer. I en sammanslutning som kallas CEEC 16+1 deltar förutom Kina, 11 östeuropeiska EU-länder samt 5 Balkanstater utanför EU. Ungern är det ledande östeuropeiska landet i denna organisation, som har som syfte att utöka handel och tekniskt- ekonomiskt samarbete med världens nu ledande ekonomiska stormakt – Kina. Årliga möten hålls sedan 2014 med närvaro av Kinas premiärminister Li Keqiang. I organisationen ingår också de baltiska staterna, som därmed garderar sig för effekterna av ett utträde ur såväl EU som NATO.

Detta är värt att tänka på även för NATO-anhängarna i Sverige. När NATO:s stridsvagnar och missiler åker ut ur Östeuropa, vilket är säkert i förlängningen, kommer Sverige att utgöra NATO:s gräns mot det mäktiga Eurasia. Vill vi det och varför? När Kina sänder örlogsfartyg till Östersjön, som man gjorde under Aurora-övningen, är det för att visa att man tar CEEC på allvar. Gör försvarsministern det? Förmodligen vet han inte ens vad CEEC är för något….

Och Ryssland då? Jo, Ryssland bygger sin ekonomiska utveckling på organisationen EaEU, den Eurasiska Ekonomiska Unionen, en unionsbildning som omfattar de flesta av de återstående staterna i Asien utom CEEC. Sannolikt kommer både Ukraina och Georgien att tänka efter en gång extra innan man låser sig vid ett helt apart medlemskap i det döende EU istället. Turkiet kommer att ändra maktbalansen i världen när man lämnar NATO, ber EU dra dit pepparn växer och ansluter sig till EaEU istället.

Naturligtvis finns det en koppling mellan Ryssland och Kina också, den ligger i organisationen SCO, Shanghai Cooperation Organisation, uppkallad efter orten där den bildades. SCO kommer att stå för det militära biståndet och på så sätt bilda en ny motpart till NATO. Även Iran är aktuellt för medlemskap i SCO, en organisation som kommer att bli murbruket i den mur som Asien kommer att bygga mot ett hotfullt NWO. Slutsatsen är att när Orban i Ungern säger att Östeuropa inte kommer att medverka i islamiseringen av EU, menar han allvar. Det finns helt enkelt bättre alternativ. De inom EU som inte inser detta blir då ansvariga för att EU kollapsar, inte Orban. Även för EU finns det bättre alternativ – lyssna på förnuftet och stoppa invandringen så kan kanske i framtiden EU bli en fredlig samarbetspartner till både CEEC och EaEU istället och frigöra sig från sitt beroende av amerikansk galenskap. Krigen i Mellanöstern är slut och flyktingströmmen kan ersättas av ett återvändande och en uppbyggnad av förstörda områden istället – förutsatt att inte USA och NATO startar nya krig igen.

Peter Krabbe

En nyårshälsning till er alla!

När nu det innevarande året går mot sitt slut och det nya otåligt står och väntar utanför dörren, är det dags för mig att tacka alla som medverkat till att göra min blogg läsvärd och värd att följa, vilket jag hoppas att flertalet som gör det tycker. Den inofficiella ”tidningsredaktion” som spontant uppstått genom deltagandet av alla duktiga och välinformerade kommentatorer, har gett bloggen ett nyhetsflöde som jag ensam aldrig hade kunnat eller orkat leverera.

Tillsammans har vi då ett avgörande år framför oss, kanske det viktigaste i svensk politisk historia, med höstens riksdagsval som slutpunkt. Jag säger slutpunkt, för om inte vårt land nu får riksdagspolitiker med kraft, kunskap och integritet nog för att radikalt förändra politiken i en riktning som gynnar dess invånare kommer den kommande fyraårsperioden att oåterkalleligt driva oss över stupet.

Ta därför väl vara på de nio månader som återstår för att rensa upp i vårt eget träsk, vår egen Deep State, fyllt av korrumperade toppolitiker som svurit trohet åt globalismens förgörande krafter, utrotningen av nationalstaten och dess demokrati och i lika hög grad utrotningen av vårt både fysiska och psykiska kulturarv, genom att öppna dörrarna för dem som inget hellre vill än att utplåna oss.

Aldrig tidigare har vårt land varit utsatt för ett allvarligare hot, ett hot som har som främsta syfte att dela vår befolkning i en liten förmögen och privilegierad elit och en ekonomiskt förslavad, arbetande och underdånig anonym massa utan inflytande. Sverige håller på att förvandlas till ett pilotprojekt för globalismen. När länder som Polen, Ungern och Österrike vägrar att ge upp sin suveränitet, väl medvetna om den nya europeiska totalitära socialismens avigsidor, går svenskarna med bindel för ögonen mot graven.

När vi ser EU:s ledare, fyllbulten Juncker, ragla fram, oförmögen att ens följa den röda mattan, kan väl knappast parallellen till hans tidigare sovjetiska motsvarighet Jeltsin bli tydligare? Frågar aldrig någon sig varför ett fyllo får leda EU? Precis som gamarna satt och väntade på att Jeltsin skulle lämna ett Sovjet i spillror, sitter samma gamar nu och väntar på att få kalasa på ett sönderfallande EU. Detta är själva ouvertyren till globalismens omstrukturering av EU till en amerikansk lydstat där allt nationellt motstånd är saklöst utrotat. Vi lär dock knappast få se någon Putin som stiger fram som räddaren i nöden, en sådan person finns inte i EU.

Om inte EU:s ledning, till brädden fylld av gamla kommunister och nazister, får en annan sammansättning som bättre motsvarar den framväxande medvetenheten om globalismens agenda, kommer EU inte bara att förlora britterna utan också de forna öststaterna. Friedmans hypotetiska Europakarta kommer allt närmare verkligheten. Var kommer Sverige att befinna sig i detta skeende? Lierat med globalisternas Merkel och Macron, eller på väg ut i världen tillsammans med England? Att vi skulle ha fått plats i framtidens handelsallianser med Asiens stormakter är väl knappast att hoppas på, åtminstone inte innan svetsarens blåslampa har slocknat. Tyvärr finns inget annat ljus heller att tillgå, undantaget polisbilarnas blåljus.

Som ni alla redan vet framstår jag som Pessimisten, medan allas vår Sture är den obotlige Optimisten. Skillnaden mellan oss är egentligen bara att jag förväntar mig ingen förändring om inte vi själva, människorna som lever och verkar på vår jord, tar saken i våra egna händer och konkret styr allt till det bättre. Sture förutsätter hjälp från ovan. Detta vore ju önskvärt men är inget som jag kan ta för givet. Låt oss ändå hoppas att vi båda, var och en på sitt sätt, kan bidra till de förändringar som måste komma före nästa årsskifte. Fram till dess kommer jag att fortsätta med att försöka förklara vad globalismen är för något och vad den konkret innebär för oss alla.

Därmed önskar jag alla ett Gott Nytt År och hoppas att vi ses igen även fortsättningsvis!

Peter Krabbe

Blir det julefrid i Palestina?

När det nu går mot jul kan det vara på sin plats med en sammanfattande återblick på Det Heliga Landet. Kommer julefriden att lägra sig även där?

Kriget i Syrien kan betraktas som avslutat. Istället visar den yngre generationen i Mellanöstern-politiken framfötterna i en rad spektakulära händelser. I en, möjligen något överskattad, tro på sin förmåga att skapa ett nytt Mellanöstern stiger radarparet Jared Kushner och Mohammad bin Salman (MbS) fram för att bereda marken för de stora potentaterna Trump och pappa Salman. Vad handlar då detta egentligen om?

Den avgörande frågan idag för Saudiarabien är att bekämpa Iran, eller uttryckt i andra termer för Wahabiterna och Sunni att bekämpa Shia.

Det handlar om ett urgammalt religionskrig som i sin tur fått ny fart genom intäkterna från oljan, något som nu tyvärr gör det möjligt att trappa upp konflikten från besablade kamelryttare till kärnvapenspetsar. I alla normala människors värld hade prästerna satt sig ner, tagit varandra i hand och sagt att nu skapar vi en ny värld där alla respekterar varandra, handlar med varandra och skapar ett välstånd för alla. Oavsett vilken gud eller profet man väljer att tro på. Men så fungerar inte Mellanöstern. Här gäller istället Vinna eller Försvinna.

När de två självutnämnda genierna, den ortodoxe juden och svärsonen till Trump, Jared Kushner som representant för USA och wahabiten MbS, son till Saudiarabiens kung och arvtagare till tronen, träffas under oktober månad 2017 kommer de överens om följande:

Saudiarabien och USA, vilket underförstått inkluderar Israel, enas om att Iran skall neutraliseras så att shia reduceras till ett minne blott. Om så behövs skall ett militärt anfall framprovoceras så att Iran kan besegras och förses med en ny regim, lojal under den nya Sunnistyrda stormakten, en stormakt som skall samla alla Mellanösterns stater under ett gemensamt sionistiskt/sunnitiskt styre.

Som ett första steg skall shia avlägsnas från Libanon, vilket i förlängningen innebär en rensning av shia från Syrien och Irak fram till Irans gräns. Shia i Jemen skall krossas samtidigt. Libanons sunnitiska premiärminister Hariri hålls kvar i Saudiarabien och utsätts för påtryckningar att ombilda sin regering, där man anser att shia har för stort inflytande. Hariri får kalla fötter eftersom Libanons konstitution kräver att såväl kristna, sunni och shia är representerade i regeringen, en ändring kräver en statskupp som inte har folkets stöd.

För att visa sitt allvar fängslar MbS sina interna meningsmotståndare, flera dödas. Även frågan om Palestina skall avgöras på ett för Israel lämpligt sätt. Abbas kallas till Saudiarabien för information om vad som väntar. Han förväntas godkänna att Jerusalem blir Israels huvudstad och att den palestinska staten skall fortsätta att bestå av splittrade, osammanhängande territorier och att de av Israel bebyggda bosättarområdena behålls av Israel. Abbas vägrar och hotas med att bli helt isolerad om han inte samtycker. Egypten informeras om planerna och uppmanas att stötta USA:s intressen i detta nya spel. Detta är viktigt inte minst för att kunna isolera ett tredskande Palestina.

Två månader senare proklamerar Trump att USA kommer att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Han undviker dock alla frågor som kan beröra gränsdragningar mellan Israel och Palestina. De heliga platserna med Tempelberget och Al Aqsa-moskén ligger i östra Jerusalem, i likhet med den historiska staden.  Till saken hör att Putin redan i april lagt fram sitt förslag att Jerusalem skall delas i två huvudstäder, den Västra för Israel och den Östra för Palestina. Trump vågar inte ta strid om detta med Putin, så hans uttalande innebär ytligt sett ingenting nytt förutom att hetsa mot palestinierna. Det som står på pappret som han håller handen över är dock att palestinierna skall tilldelas förorten till Jerusalem, Abu Dis, som huvudstad, inte östra Jerusalem med de heliga platserna.

Signalerna till palestinierna är då att trojkan Saudiarabien- Israel- USA med support från Egypten skall ombilda Palestina till en kraftlös, geografiskt splittrad stat med huvudstad i en förort till Jerusalem. All inblandning från shia/ Hesbollah kommer att mötas militärt, samtidigt som trojkan inte har något emot att eventuellt motstånd rullar vidare till ett militärt angrepp mot själva Iran, den sista biten i pusslet. Tvärtom tar man tacksamt emot denna möjlighet.

Vad är det då som dessa supergenier har glömt? Naturligtvis att det är Ryssland, inte USA, som har normaliserat situationen i Mellanöstern.

Bakom Ryssland finns Kina. Båda har gjort till hundra procent klart att man inte kommer att lämna Iran till slaktbänken. Trots de resor till Moskva som både MbS och hans pappa kungen gjort, har ingen av dem fått stöd för sina planer. Istället har Putin haft möten med både Al Sisi i Egypten och Erdogan i Turkiet för att klargöra detta. Som en följd av Putins diplomati är istället båda dessa länder på väg att knyta förnyade kontakter med Ryssland, ett Storisrael går på tvärs mot Egyptens planer på inflytande i Nordafrika och Turkiets gamla dröm om ett nytt Ottomanskt rike.

Vad är då det sannolika utfallet av dessa händelser? Det vi ser är istället att Mellanöstern allt mer glider över i ett samarbete med Det Nya Asien med Ryssland och Kina som ledande stater. Detta är klokt. USA är ett sjunkande slagskepp, på god väg att gå till botten. Framtiden ligger i öster.

Ett nyktert konstaterande är att den aggressiva utrikespolitik som USA fört de senaste femtio åren, inblandade i ett permanent krigstillstånd som bara flyttar sig från plats till plats över jordklotet, inte inger det förtroende som självständiga stater behöver känna för att vilja utveckla handelsförbindelser med landet. När ett land med knappt 5 % av världens befolkning förfogar över 47 % av samma världs militära utgifter – och samtidigt ser sig tvingade att hålla sina vapenfabriker rullande – inger det inte större förtroende än en katt som försöker bli vän med en mus.

När Asien omvänt växer så det knakar är ledordet vänskapliga handelsförbindelser med omvärlden, detta är ju den självklara grunden för att kunna ge välstånd åt de miljarder människor som lever där. Kina har en omfattande verksamhet i Afrika, byggd på ett aktivt bistånd baserat på handel, inte vapen, utan krav på motprestationer. Vänskap lönar sig alltid bättre än hot. Motprestationerna kommer automatiskt och frivilligt när alla parter är tillfreds med samarbetet. Detsamma gäller för Ryssland. Putins dialog går ut på att hjälpa istället för att söndra. Så kommer exempelvis 75 % av Egyptens behov av vete från Ryssland, en bättre exportvara än vapen. Dessutom fritt från amerikanska miljögifter.

Det är lätt att se vem som i längden kommer att vinna denna kraftmätning. Det jag inte förstår är varför det amerikanska folket inte inser att sionismen i USA kommer att leda landet till kollaps.

Varför gör man inte upp med dessa destruktiva krafter och lägger upp en ny spelplan där USA kan gå en ny framtid till mötes, som part och delaktig i en ny värld där fredlig samvaro och handel är lösenordet för allas välbefinnande? Detta är nutidens största gåta.

Därmed önskar jag alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Glöm världsproblemen för en stund och njut av julens alla glädjeämnen istället!

Peter Krabbe

Globalismens vita fläck.

 

I takt med att befolkningen växer i världen och samtidigt den tekniska utvecklingen skenar kommer även det geografiska utnyttjandet av vårt jordklot att förändras. Hur ser Asien egentligen ut i vårt västerländska medvetande?

Sannolikt upplever de flesta det centrala Asien som en stor vit fläck, täckt av obeboeliga öknar och bergsmassiv, kort sagt ett månlandskap på jorden. Men där finns mycket av världens framtida råvarutillgångar. Vi kan alla, sådär mellan tummen och pekfingret, känna att ett politiskt fokus håller på att glida över mot detta jätteområde, men kanske utan att förstå vad som egentligen händer.

I öster gränsar Kina med sin enorma befolkning, i söder gränsar Indien, Pakistan och Bangladesh med sina likaledes enorma befolkningar, i norr har vi Ryssland med nästan ingen befolkning alls och i väster sitter européerna som knappt förstått att denna del av Asien existerar. Den går under samlingsnamnet Långtbortistan. Medan alla krälar ovanpå varandra utefter Asiens kuster ligger dess inre i det närmaste folktomt. Men hur ser framtiden ut?

Till och med Djingis Kahn fick inse att avståndet till Västerns rike var ganska stort över oändliga grässlätter, men idag färdas vi inte längre på hästryggen. När den nya sidenvägen till Europa kommer att bestå av sexfiliga motorvägar och blixtsnabba monorailsystem kommer vi att stå inför samma revolution som när järnvägsnätet byggdes upp i Europa på 1800-talet, nya städer och industrier kommer att växa upp som svampar ur jorden.

För tusen år sedan spred det Khazariska riket ut sig över en stor del av detta område.

Khazarien fick en stor invandring av judar, som blev så viktiga för detta krigiska land – i ständig konflikt med den ryska grannen i norr – att man till och med antog judendomen som statsreligion. Från området norr om Svarta Havet spred sig judiska folkstammar över Östeuropa och Ryssland, med stort tillflöde från det av katolikerna återtagna Spanien, Konstantinopel och Mellanöstern.

Före andra världskrigets utbrott levde 10 miljoner judar i detta, av många nationer bestående område, från Östersjön ner till Svarta Havet.

 

                      De judiska bosättningarna i Östeuropa vid förra sekelskiftet

Därav levde drygt 3 miljoner i Polen, i Ungern 625.000 eller lika många som i Tyskland och Frankrike sammantaget (Wasserstein/ On the Eve). Inom Rysslands gränser fanns också 3 miljoner judar, att jämföra med 250.000 i Baltiska staterna och 10.000 i Sverige. Denna bakgrund är viktig för att förstå senare tids resonemang kring det judiska intresset för området runt Svarta Havet.

När den judiske och i Ungern födde Georg Friedman (Business Insider) föreläser om det framtida Europa, ser han framför sig ett Östeuropa som ganska bra överensstämmer med den judiska populationens utbredning före kriget.

friedman-eu-karta

Samma visioner delar han med åtskilliga andra judiska amerikaner i toppbefattningar och med östeuropeiska rötter, som Brzezinski, Soros m.fl. Detta är i själva verket anledningen till det amerikanska engagemanget i länder som Vitryssland, Ukraina och resten av Svarta Havs-regionen. Naturligtvis ingår också även Ryssland som den viktigaste trofén, för att möjliggöra den fortsatta vandringen österut.

Även sionismens främsta företrädare från början av 1900-talet, Theodor Herzl som var född i Ungern och Chaim Weismann, född i Ryssland hade funderingar över om den önskade judiska nationalstaten kanske borde ligga i detta Östeuropa istället för i Palestina.

Man kan inte bortse från tanken att den av sionistiska krafter initierade ryska revolutionen kan ha ingått i detta tänkande, man hade länge bearbetat den engelska administrationen av Palestina utan resultat. Med Lenin och Trotsky såg man också ut att nå det målet, den judiska styrningen av det nya bolsjevikiska Sovjet var genomgripande. Efter Stalins tillträde och efterföljande utrensningar hade ryssarna återtagit dock makten. Judarnas reträtt från Östeuropa genom andra världskriget är känd historia. Att intresset nu väckts för en återkomst är inte förvånande, logistisk sett är detta rike, beläget mitt i Eurasia en önskedröm för ett affärsinriktat folk.

Kanske är det lättare att förstå det amerikanska, som ju också är det sionistiska, intresset för axeln Europa – Kina ur denna synvinkel. Att det dessutom passar utmärkt in i globalismens tentakler gör inte saken sämre. Med muslimernas oljestater söder därom kan man nog kalla detta en placering mitt i den framtida världen, betydligt bättre placerat än det avlägsna Amerika.

Ett exempel på detta är Kazakstan, vars nya huvudstad Astana nu växer upp ur ingenstans (bild ovan).

Med en befolkning som nu överstiger en miljon är Astana en av de framtida megastäder som kommer att känneteckna det nya inre Asiens välstånd, baserat på exploateringen av naturtillgångar som olja och gas. Med en stadsplan av den japanske arkitekten Kurokawa är staden typisk för de artificiella städer som i likhet med Islamabad i Pakistan läggs ut på obebyggd mark i syfte att skapa nationella symboler, öka självkänslan och markera att en ny tid väntar.

Astana ger plats för alla religioner – moskéer, kyrkor och synagogor trängs med nya kulturhus och ett nybyggt universitet i ett försök att tillgodose alla önskemål. Men framför allt hyllas den nya välfärden, manifesterad genom gigantiska shoppingcenter, skyskrapor och guldglänsande skrytpalats. Man kan dock notera att staden har fått Asiens största synagoga genom bygget av Beit Rachel Synagogue, vilket möjligen är väl kompatibelt med oljeindustrins symbolbyggnader. Som en blinkning till Washington har Astana begåvats med en egen variant av Vita Huset och har även fått en egen pyramid!

Att denna vandring österut ända fram till Kinas gräns är oemotståndligt lockande för globalismens legionärer är givet, det inre Asien lär inte förbli globalismens vita fläck särskilt länge till.

Peter Krabbe

Nu får det vara nog – hög tid att stoppa krigshetsarna!

Många trodde nog att vi skulle gå mot en mindre konfliktfylld värld när Sovjetunionen kollapsade och de forna länderna bakom järnridån helt plötsligt yrvaket såg sig omkring efter ett nytt, bättre liv.

Kalla kriget skulle ju rimligtvis vara slut. Den spänning som världen levt under sedan andra världskrigets slut och som skulle forma det sena 1900-talets maktbalans, med Kubakrisen på randen till ett kärnvapenkrig och sovjetiska stridsvagnar på gatorna i Prag och Budapest, skulle vara ett minne blott.

Själv satt jag som skytt vid de skarpladdade 40-mm kanonerna på det svenska örlogsfartyget Älvsnabben mitt i Florida Strait när kubanska MIG-plan i formation lågsniffade över oss. Vi var livrädda. Bara den som sköt först skulle överleva. Vän eller fiende. Ingen visste säkert, medan Kennedy och Chrusjtjov grälade om vem som skulle bli ansvarig för det slutliga kriget som alla fasade för.

Men USA kapprustade ihjäl Sovjetimperiet, som tvingades ge upp kampen av ekonomiska skäl.

Allt var dukat för USA att ta över kontrollen över länderna bakom järnridån, när Jeltsins förnuft och handlingskraft försvann i vodkaflaskan. Soros var på plats för att ta över den ryska ekonomin med hjälp av sina kompisar, de ryska oligarkerna. Tyskland återförenades och Östeuropas länder blev åter en del av Europa. Men se, upp ur askan steg en herre vid namn Putin, med ambitionen att återskapa ett ryskt Ryssland istället. Ridå för Världens Förenade Oligarker. Plundringen av Ryssland stoppades och idag, 25 år senare, ser vi ett moderniserat och välmående Ryssland istället för det dödsdömda Sovjet.

I USA gnisslar man tänder. Den nya världsordningen, med USA som världens härskare var ju sedan länge planerad och NÄSTAN klar att sätta i verket.

De förra öststaterna hade packats in i det nybildade amerikanska marionettförbundet EU, snyggt och prydligt, och Turkiet och Israel var utposterade som grindvakter till Mellanöstern. Man såg Ryssland som en lök, där man kunde dra av Sovjets intressesfär, skal efter skal. Baltiska staterna, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Moldavien, Armenien, Azerbajdzjan, allt närmare kärnan. Men lökens styrka sitter i kärnan, inte i skalen. När Putin drar en linje från Östersjön till Persiska Viken och säger hit men inte längre, stiger adrenalinet ur djupet av Deep State. Världen var ju vår! Och kineser dessutom!

Kanske är många så avslappade efter det Kalla krigets slut att man inte längre orkar tänka tanken ens att kriget skulle kunna återkomma. Två världskrig, en blodig revolution och hundratals miljoner döda under de senaste hundra åren måste väl vara nog? Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. I USA vägrar man inse att världen i övrigt inte tillhör dem, att man snällt får köpa de råvaror man behöver och att ingen vill köpa deras produkter om de inte är prisvärda och hälsobefrämjande. Man vägrar också inse att Gud kanske inte bor i Amerika och att 5 miljarder människor på jorden har andra religioner och andra gudar. Att ”so help me God” legitimerar att amerikanare är överordnade alla andra människor. Men är det så? Vilken gud är sann och klokare än andra? Vill Gud att USA skall styra över de 7,2 miljarder människor som inte är amerikaner? Varför skulle han vilja det och vad säger Buddha om saken?

Nåväl, för att vara lite mer konkret, så är den amerikanska desperationen orsak till att kapprustningen i världen åter tilltar i högt tempo. Amerikanska vapen och trupper öses in i Europa, särskilt Östeuropa, och i Mellanöstern. De maktkorrumperade regeringarna i Västeuropa jublar och skriker samfällt att nu måste vi sätta ryssen på plats.  Ryssland tvingas motvilligt varna för att deras försvar måste stärkas med anledning av den växande hotbilden. Kina försöker diskret visa västvärlden genom örlogsbesök i Östersjön och marktrupp i Mellanöstern att de finns där vid Rysslands sida om psykopaterna i Washington går över den moraliska gränsen. Kort sagt, vi är nu närmare ett tredje världskrig än någonsin sedan det förra slutade.

Man måste fråga sig varför detta händer, i en situation där vi tidigare trott att nu kommer vi att ha evig fred.

Varför kan man inte lämna Ryssland i fred? Vem är hotad av detta land som mödosamt försöker resa sig från knästående till upprätt? Ett land som erbjuder oss giftfria grödor att äta istället för amerikanskt glyfosat. Ett land som erbjuder gratis mark till den som vill flytta in och odla upp världens största markreserver. Enligt Al Gore kommer det ju att bli varmt och skönt i Sibirien. Ett land som är största leverantör till Västeuropa av gas och olja. Ett land som gärna köper våra europeiska varor, men som vi vägrar sälja till efter order från USA. Ett land där kommunismen inte längre har någon framtid.

Det finns naturligtvis inget militärt hot mot vår egen depraverade civilisation från Ryssland. Det vore självmord för ryssarna att behöva dras med våra problem också. Tror någon att Ryssland skulle invadera USA? I så fall får jag nog rekommendera psykakuten. Istället handlar det om spridandet av den nu 150-åriga agendan NWO, New World Order – att införa den världsregering med full kontroll över mänskligheten som ger Deep State möjlighet att kontrollera antalet individer på jordklotet, tillgång till världens råvaror på egna villkor och möjligheterna att styra vitala globala affärsintressen till amerikanska plånböcker.

Ryssland och Kina ställer inte upp på detta och anses därför behöva underkuvas med våld.

NWO är USA:s livförsäkring, utan den kommer man att tappa allt inflytande i världen inom kommande 50-årsperiod. Att tänka sig ett USA som fokuserar på sin egen nation och det amerikanska folkets välbefinnande, utan att lägga sig i den övriga världens angelägenheter, är tydligen en ouppnåelig dröm, något som Martin Luther King bittert fått erfara. Ändå är detta det enda möjliga alternativet i en värld som utvecklas snabbare än vad man hinner förstå i USA.

I det politiska livet i Sverige är nämnda händelseförlopp tydligen ett totalt okänt fenomen. Ingen vågar nämna ordet GLOBALISM eller NWO. När man pläderar för medlemskap i NATO förstår man inte mer än en myra i en myrstack. Varför lägga Sverige på slaktbänken när Ryssland förr eller senare tvingas slå tillbaks? Det måste rimligtvis stå klart för alla att USA inte kan erövra Ryssland utan att lägga Europa i ruiner. Det har alltid varit USA:s lycka att kunna kriga på andra nationers mark, att aldrig behöva se bomber regna ner över Capitolium. Kanske är detta lite för enkelt, att bara få följa de krig man utkämpar via TV-skärmar från andra länder?

Jag vill se ett politiskt parti i Sverige våga prata om de risker globalismen medför för vårt land, vad förlusten av omsorg om våra nationella intressen betyder för oss som bott här i generationer, om vikten av att hålla andra länders krigsmaskiner utanför våra gränser, om vår rätt att fatta egna beslut om vårt lands framtid och om vår rätt till ett liv i trygghet. När kommer det att ske?

Peter Krabbe

Spänningarna ökar i Mellanöstern – kommer kampen mellan shia och sunni att gå mot en konfrontation?

En påstådd läcka av ett dokument, skrivet av Saudiarabiens utrikesminister Adel al-Jubeir redogör för en handlingsplan, som oavsett äktheten ger en bra inblick i vissa grupperingars önskelista. Som jag skrev i förra veckan handlar det i förlängningen om relationerna mellan det USA-dominerade sunni-blocket och det Rysslandsstöttade shia-blocket. Konfliktens huvudaktörer är för sunni nu högaktuella Saudiarabien och för shia Iran.

Konfliktens upptrappning har sin grund i dels Trumps besök hos Arabförbundet i maj med en stark retorik för ”kampen mot terrorismen”, dels kärnvapenavtalet med Iran, som inte längre uppskattas av Trumps regim.

Iran anklagas för att vara drivande genom sitt stöd till shiagrupperingar som Hizbollah i Libanon och Fatah på Gazaremsan, trots att den av Saudiarabien sponsrade och för de flesta av oss synliga terrorismen genom ISIS och Al Quaida är helt dominerande utanför Mellanöstern. Dessutom står wahabismen med alla sina moskéer i västvärlden för en muslimsk propagandamaskin av oanade dimensioner. När Mohammad bin Salman nu försöker få oss att tro på en reformerad och modernare islam är det ett utslag av dåligt samvete och en senkommen insikt om att islam inte är välkommet längre i sin nuvarande form i det Västeuropa, där han behöver söka militärt stöd i en eventuell konflikt med Iran.

Kriget i Syrien är nu historia, Assad sitter kvar efter att ha vunnit kriget mot den USA-stödda sunnikoalitionen genom militärt bistånd från Ryssland, Irans shiamilis och kurderna.

USA har blamerat sig och får stå med skammen efter att ha avslöjats som sponsorer av ISIS och rebellgrupper som använt sig av gasbomber i syfte att kasta skulden på Assad. Ryssland/ Iran har förutom en militär seger vunnit en moralisk tribut som skakar Saudiarabien i grunden.

Saudiarabiens situation blir allt svårare. Oljetillgångarna är inte obegränsade och man måste planera för ett liv efter oljan.

Till skillnad från konkurrenten Iran med sin fyra gånger större befolkning och nogsamt upparbetade handelsrelationer med både Ryssland och Kina, framtidens ekonomiska huvudpoler, har Saudiarabien bara ett sviktande USA och ett opålitligt Israel att ty sig till. Iran kommer att få en nyckelposition i det framtida Eurasia, beläget strategiskt vid den nya Sidenväg som kommer att förbinda handelsvägarna mellan Asien och Europa.

Iranierna är inga araber, utan ser sig som perser – ett av världens äldsta kulturfolk, med smak för handel och personlig utveckling. I skarp kontrast står araberna i Saudiarabien, som istället ser sig som en ekonomisk överklass som bara kan klara sin överlevnad med hjälp av rättslösa gästarbetare och ett förtryckande samhällssystem. I sanning ett svårt utgångsläge inför framtiden.

Libanon är ett etniskt experiment, byggt ur askan av tidigare förödande krig. För att klara sin situation har man en fördelning av de styrande posterna i regeringen mellan de religiösa grupperna – presidenten skall vara kristen, premiärministern sunni och andra viktiga ministerposter är vikta för shia. Det är en svår balansgång, landet måste ändå styras genom en konsensus. Premiärministern Hariri, som nu finns i Saudiarabien, är sunni och har mordet på sin föregångare och far i färskt minne. Många bedömare tror att Hariri sitter i husarrest, trots att Hariri själv förnekar det. Mer troligt är att den saudiarabiska säkerhetstjänsten avslöjat shiamuslimska mordplaner även mot honom, vilket gör att han inte vågar återvända till Libanon innan komplotten är utredd. Det förklarar också den franske presidenten Macrons inbjudan av Hariri med familj till Frankrike för att inte skuldbelägga Saudiarabien för hans ovilja att återgå till sitt ämbete. I slutänden är naturligtvis avsikten att piska upp stämningarna i Libanon mot shia och Hizbollah, Hariri är en mycket populär premiärminister. Sanningen lär vi få veta under kommande vecka.

Vad har då Saudiarabien för alternativ inför framtiden?

I grannlandet Israel sitter sionisterna och hoppas på att Saudiarabien skall fastna i det spindelnät som heter Storisrael, en nära sammanslutning av stater under USA:s och Israels inflytande, där sunni är den muslimska majoriteten. Egypten och Jordanien, Libanon och västra Syrien är önskvärda deltagare, men långt ifrån mogna för en sådan allians. Saudiarabiens olja är bytesvaluta mot militär back-up från såväl USA som NATO. I sin vildaste fantasi tror saudierna att ett militärt anfall mot Iran är möjligt. Man tror också att Saudiarabien skulle kunna få västerländska kärnvapen för att kunna bygga missilfronter mot den iranska gränsen, något som knappast skulle få gehör i Israel, som är lyckligt ensamma om den tekniken i detta påtänkta maktblock. Det planerade Storisrael bygger på att Israel är den militärt starkaste i regionen.

Man behöver bara titta på kartan för att förstå att Irans västra gräns också är en absolut gräns för USA:s expansion österut, precis som Rysslands är det i Europa.

Där bakom sitter Kina lugnt och väntar. När Trump skäller som en bandhund mot Iran är det för att markera revir för planerna på ett Storisrael. Då måste Hizbollah bort från Medelhavskusten, Libanon och Palestina. Men det är inte säkert att shiamuslimerna på plats frivilligt underkastar sig ett judiskt/wahabitiskt styre, knappast ens troligt.

I västvärlden har sionisterna insett att man med ett fåtal procentandelar av befolkningen likväl kan ta över den ekonomiska och politiska makten helt.

I Mellanöstern är det svårare, eftersom islam inte lägger sig på rygg lika lätt som kristenheten, särskilt inte när oljetillgångarna ägs av muslimerna själva. Detta är Israels ödesfråga. Storisrael bygger på den västerländska principen att styra över ett större landområde genom att behålla kontrollen i egenskap av en överlägsen elit, då kan man utplåna gränserna i globalismens anda utan att äventyra sin ställning. Gazaremsan, Västbanken, problematiken med Jerusalem vore ett minne blott. Fri rörlighet för alla, oavsett etnisk tillhörighet. Men detta vågar man inte genomföra utan att ha militär kontroll över hela regionen, något som är en omöjlighet när majoriteten har Allah på sina läppar. Det hjälper inte ens att Trumps personliga sändebud, svärsonen Jared Kushner, far som en skottspole mellan USA, Israel och Saudiarabien för att garantera trohet mellan parter vars heliga skrifter betonar vikten av motsatsen.

Jag kan tänka mig att gamle kung Salmans besök hos Putin nyligen avsåg att få bekräftelse på en uppdelning av Mellanöstern i det amerikanska blocket med centrum i Israel/ Saudiarabien och det ryska med utgångspunkt i Iran, sannolikt fick han ett nekande svar eftersom Ryssland har förstånd att dra paralleller mellan det ständigt österut expanderande NATO och ett USA-styrt Mellanöstern som i längden aldrig skulle nöja sig med att stillatigande åse ett växande välstånd på andra sidan den iranska gränsen. Ryssland har mer att vinna på att hålla regionen splittrad. Istället har Saudiarabien nu att ta ställning till hur man skall kunna få en fot i vardera lägret….

Peter Krabbe

Slaget om Mellanöstern – eller ouvertyren till ett nytt världskrig…

Media fylls i dagarna av spekulationer om vad som händer i Saudiarabien. Rent konkret stiger en ny aktör fram som Fågel Fenix – kung Salmans son Mohammad Bin Salman (MBS eller kanske mer adekvat Simsalabim) säkrar synbarligen ledningen av Saudiarabien i ett kuppartat försök att fängsla sina konkurrenter.

Elva andra prinsar, fyra sittande ministrar och dussintals högre dignitärer och bolagschefer interneras på lyxhotellet Riyadh Ritz-Carlton på obestämd tid, anklagade formellt för korruption och berövade rätten till sina välfyllda bankkonton.

Bland de internerade finns förre kung Abdullahs söner, prinsarna  Miteb och Turki, varav den förre ansågs vara närmast att efterträda sittande kung Salman. Mest känd av de internerade är kanske miljardären prins al-Waleed bin Talal, ägare till Kingdom Holdings och storägare i Twitter, Citibank, Four Seasons, Lyft och Rupert Murdoch´s Newscorp. Man kan lugnt påstå att MBS satsar allt på ett kort i sitt agerande. Hans kupp är också resultatet av rykten om andra planerade kuppförsök för att eliminera MBS själv, här gällde det att vara först på plan.

Problemen började efter kung Abdullahs död 2014, då rodret skulle lämnas över till någon av de tre klanprinsarna MBS, prins Mohammad (son till prins Nayef) eller prins Miteb (son till den avlidne kung Abdullah). Miteb hade fördelen av att vara chef för Nationalgardet, men MBS vann striden. Alternativet hade kunnat bli en tredelning av riket med efterföljande kaos för oljeproduktionen.

Är då detta bara en intern angelägenhet för Saudiarabien eller finns det ett större sammanhang? Låt oss syna korten för att se om det finns en annan bild också!

Det som förbryllar bedömare är att Mohammad Bin Nayef (MBN) ansågs vara Washingtons favorit, medan MBS nog får kopplas till pappa, kung Salmans besök hos Putin nyligen. Vi kan då skönja ett förestående vägval för Saudiarabien, fortsatt starkt beroende av USA:s inflytande eller ett närmande till framtidens Ryssland/ Kina-axel. Samtidigt är MBS oförsonligt aggressiv mot shiiterna i Jemen, Iran och Syrien som står under ryskt beskydd. Detta delar man med både israelerna och amerikanarna, inte med Putin. Bedömare anser att kung Salman försökt få Putin att släppa sina åtaganden gentemot de shiitiska staterna i utbyte mot ett utökat samarbete med oljeproduktionen och en attack mot petrodollarn, men fått nobben.

I en charmoffensiv riktad mot EU proklamerar MBS sina avsikter att ”skapa ett modernt islam, öppet för världen och alla dess religioner”. Som bevis gör han en stor affär av tillståndet för kvinnor att få köra bil, något som inte övertygar så många.

MBS lanserar också sin Vision 2030, med intentionerna att minska oljeberoendet och satsa på att locka nya industrier till landet. I genomförandet av detta ingår utförsäljningar av aktier i oljebolaget Aramco, något som avses locka köpare från Ryssland och Kina samtidigt som landets likviditet förbättras för satsningarna på näringslivet. Faktum är att landets egentliga tillgångar ligger i fickorna på prinsarna och de ledande familjerna, inte i landets kassavalv, vilket låser upp en samordnad finanspolitik. Detta är en av anledningarna till kuppens beslag av bankkonton och anklagelser om korruption, statsfinanserna är – oljan till trots- underminerade. Detta är ett problem inte minst för krigsmakten och dess utrustning.

MBN å andra sidan vill skapa en region inkluderande, förutom Saudiarabien, Egypten och Jordanien. Vi kan lätt förstå att Israel och USA är initiativtagare till de tankarna, som tillsammans med en ommöblering av Syrien, Irak och Kurdistan skulle komma väldigt nära den gamla planen för Storisrael – ett Mellanöstern bestående av USA-trogna, var för sig hjälplösa stater, med Israel som administratör.  Man har till och med satt årtalet 2025 som mål för fullbordandet av dessa planer.

Vi vet att både Israel och USA gärna hade sett ett militärt anfall mot det ekonomiskt växande Iran.

I första hand vill man rensa Mellanöstern väster om den Iranska gränsen från rysstrogna shiiter, något som omöjliggjorts av Rysslands räddning av Syrien och Assads regim. Bakgrunden ligger, som jag skrivit om tidigare, i kontrollen över de landområden som behövs för pipelines från oljekällorna i öster till Medelhavet och EU. När nu Turkiet tycks vackla och knyta allt fler kontakter med Ryssland, blir det också allt viktigare för Saudiarabien i egenskap av allierad med USA att rensa området från shiiter. Man vill då få bort Hizbollah från Libanon och Irantrogna shiiter från Jemen, som kan hota Saudiarabien söderifrån.

Det förvånar därför att det är MBS som ”övertalar” Libanons president Hariri att under sitt besök i Saudiarabien avgå som president, samtidigt som flertalet länder uppmanar sina landsmän att lämna Libanon skyndsamt. Allt indikerar en väpnad attack mot Libanon, något som borde vara till hjälp för Israel enligt scenariot med MBN ovan. Ingen tror dock att Saudiarabien ensamt skulle anfalla Libanon, Israels medverkan är på något sätt givet.

Mellanöstern blir med andra ord alltmer polariserat i ett USA-block och ett Rysslandsblock.

MBS tycks ha gått fel i öknen, möjligen efter att ha blivit avvisade av ryssarna, eller så har vi framför oss ett antal växelvisa kupper i Saudiarabien med slutligt syfte att skapa en utlösande faktor för ett storkrig som kommer att skaka världen i sina grundvalar.  Ett krig som blockerar världens viktigaste oljekällor skulle omedelbart utlösa en ekonomisk kollaps över hela västvärlden. Den migration som vi haft hittills är bara förnamnet. Vi får nu fundera över vad Trump respektive Putin sagt till kung Salman under deras möten de senaste månaderna, världens tre största oljeproducenter med gemensamt ansvar för allas vår framtid. Svaret lär vi inte behöva vänta så länge på. Det är säsong för krig i Mellanöstern.

En viss ledning kan vi få genom det faktum att Trumps svärson Jared Kushner anlände till Riyadh den 28 oktober för ett fyra dagars hemligt möte med MBS.

Att Kushner kom via Israel och Netanyahu betvivlar ingen, Israels ambassadörer beordrades omgående efter kuppen aktivt lobba för ett angrepp på Hizbollah och Iran, som man ser som nära sammankopplade. Det ser därför ut som om USA fått MBS att rätta in sig i ledet igen, kanske övertalad att misstro Rysslands vilja att gå in i ett militärt försvar även av övriga shiitiska bosättningar.

Kanske förvånar det någon att nu se Saudiarabien och Israel gå hand i hand.

I själva verket anser sig huset Saud ha gamla judiska rötter, eller som kung Faisal Al-Saud konstaterade i en intervju med Washington Post 1969: We, the Saudi family, are cousins of the Jews – we entirely disagree with any Arab or Muslem Authority which show any antagonism to the Jews, but we must live together with them in peace. Our country is the Fountain head from where the first Jew sprang, and his descendants spread out all over the world.”  Detta är viktigt att förstå vid analyser av Mellanöstern.

Peter Krabbe

Handen som styr våra liv.

Jag har i några sammanhang försökt att förklara globalismens agenda genom att likna den vid Deep State som pekar med hela handen.

Handen har fem fingrar, som var för sig symboliserar de fem övergripande och samverkande globala monopolen – vapenindustrin, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, oljekartellen och finanskartellen. Att dessa fingrar koordineras från samma hjärna är lika självklart som för den mänskliga handen. Greppet om vårt jordklot släpper inte förrän någon lyckas kapa nervtrådarna till Deep State.

Globalismen har två huvuduppgifter – att upprätta ett världsherravälde som utgår från Deep State i USA och att med hjälp av detta bestämma hur många som skall ha rätten att leva på vårt jordklot. Eftersom de fysiska personer och den krets de tillhör som utgör Deep State är starkt begränsade till antalet, inser man att en växande befolkning är ett hot mot proportionaliteten. Det krävs en rimlig balans mellan antalet fysiska individer i ledande ställning och motsvarande i lydande ställning för att systemet skall kunna upprätthållas. I äldre kulturer kunde man nöja sig med en fördelning 5%-95%, det räckte att man kunde styra vapen- och finanssektorerna eftersom folkmängden som helhet var hanterlig.

Idag har man lyckats förfina systemet så att det ledande skiktet ryms inom den pyramidmodell som Frimurarna skapat.

Pyramidens 33 nivåer ger den översta nivån obegränsade möjligheter att styra de underliggande, tillsammans styr man resten av mänskligheten. Inom pyramiden har vi kanske 1% av folkmängden, men i toppen av den bara 0,0001%.  Denna sista kategori utgör Deep State. Inte ens presidenterna för världens största länder tillhör den. Presidenterna kommer och går men Deep State består. Organisationen är konstruerad för att fungera i ett månghundraårigt perspektiv.

Pyramiden har ett fundament. Det består av en tjänstemannaelit, som inte nödvändigtvis behöver rymmas inom pyramiden, men som genom en ekonomiskt gynnad ställning i samhället byter till sig sitt privilegierade liv mot lojaliteten mot pyramidens invånare. Denna elit är systemets fångvaktare. De som inte uppfyller motkraven på lojalitet dödas saklöst. Toleransnivån är noll i denna byteshandel. Deras roll regleras genom sekretessavtal.

Resten av befolkningen är den lydande och arbetande andelen av mänskligheten. Den behövs för att hålla systemet igång, men får inte växa okontrollerat. Det finns en gräns för hur många som kan sysselsättas genom olönsamt grovarbete, samtidigt som privata initiativ för att skapa nya, hotfulla förmögenheter måste stoppas. För att kontrollera folkmängden använder man sig av de tre fingrarna vapenindustrin, livsmedelsindustrin och läkemedelsindustrin. I första hand är det de två sista som prioriteras. Hungersnöd vill man undvika, det skapar oönskad anarki. Men att kunna styra livslängd och fortplantning är en mer ”civiliserad” väg. Genom livsmedelsindustrin har man frihet att dosera långsiktigt dödliga gifter och genmanipulera sterilitet, genom läkemedelsindustrin kan man välja vilka som skall botas och vilka som skall dö. Man kan till och med välja att medicinera i syfte att döda. Man kan också vägra vård till improduktiva och kostnadskrävande människor. Eugeniken är allestädes närvarande i det globala samhället.

Om inte denna ”civiliserade” väg att styra livslängd och antal är verkningsfull, ger vapenindustrin med sin krigsmakt mer radikala resultat.

Med rätt politisk matchning kan man få de flesta att frivilligt gå i döden av ideologiska skäl. Stora krig eller små krig, behovet styr medlen. Senatorn Harry Truman (därefter president) uttryckte det talande i en artikel i New York Times 1941 om andra världskriget – om vi ser att Tyskland vinner så borde vi hjälpa Ryssland och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland och på så sätt låta dem döda så många som möjligt. Krig för krigets egen skull. Man skulle kunna tro att i en global värld behövs ingen krigsmakt. Inget kunde vara mer fel. Krigsmakten är inte bara den mest lönsamma av alla industrigrenar i USA, den är också en ekonomisk katalysator för det amerikanska näringslivet i stort. Bomba sönder och bygga upp i ett evigt kretslopp. Segraren tar samtliga kontrakt. Industrin jublar. Obekväma åsikter och personer kan rensas ut. Omfattningen av oroshärdar som måste slås ner i en global världsordning är obegränsat. Krigsmakten har en lysande och ohotad framtid i det kommande lyckolandet.

Det känsligaste fingret på handen är nog finansmonopolet. Eftersom alla vet hur lätt det är att slå sig på tummen, kallar vi finansen för handens tumme.

I själva verket fungerar knappast handen utan sin tumme. Det är mycket som skall betalas i en genomkorrupt statsbildning, inte minst tjänstemannaelitens arvoden som oftast inte kan täckas fullt ut genom skattemedel. Dit hör nationella politiker, besättningar i FN med alla sina organ och i EU och andra överstatliga organisationer. Men betalningen av medias tjänster är också både kostnads- och tidskrävande. Normalt är det inget problem så länge som pengar kan tryckas i mån av behov och bankerna styrs av Deep State. Men banker kan försvinna och monetära tillgångar kan raderas med ett tryck på datorn. Finansmonopolet kan inte bestå utan guldet och oljan så länge som det finns ekonomiska motkrafter. Att eliminera dessa motkrafter för att täppa till de nuvarande hålen i finansmonopolet är globalismens ödesfråga. I dagsläget står och faller globalismen med västvärldens valutasystem, inget tycks kunna stoppa att Asien sätter de sista käpparna i hjulet för den amerikanska globalismen.

Men hallå! Pekfingret finns ju där, klart att trycka på röda knappen! Lagren är fyllda av kärnvapen till ingen nytta, låt oss krypa ner i våra bunkrar (med plats för alla på nivå 33) och bränn av så är alla problem lösta innan det är för sent. En hel värld att bygga upp igen, allt guld och all olja i en ägares hand. Det blev lite skräpigt förstås, och alla arbetare försvann också, men det kommer väl nya förr eller senare…

Ironin är uppgivenhetens vapen. I detta fallet ligger ironin så nära verkligheten att man blir förundrad över att den breda allmänheten inte ingriper för att stoppa eländet.

När hela USA:s ledning hetsar och hotar med ett globalt kärnvapenkrig på det sätt som man gör idag, borde ju alla inse att denna ledning består av galningar. Det är lika tydligt som det var i Hitlers rike 1939. Den potentiella krigszonen går i en båge från Norrbotten ner över Östeuropa, Turkiet, Mellanöstern och runt Kina upp till Nordkorea. Denna del av världen är enligt Deep State ett amerikanskt nationellt säkerhetsintresse. Om jag är rätt informerad ligger ändå USA på andra sidan jordklotet, men det är kanske fel uppfattat.

Den amerikanska retoriken går ut på att tvinga övriga NATO-länder att medverka i deras anfallskrig mot Ryssland och Kina genom att provocera fram en ny false flag som visar hur hotat det amerikanska säkerhetsintresset är, ett hot som alla enligt fördraget är skyldiga att solidariskt bemöta

Vill Sverige delta i ett anfallskrig mot Ryssland? Vill vi att Europa skall läggas i ruiner än en gång? Är det avsikten att invånarna i MENA-länderna skall ersätta vår befolkning när vi själva är döda efter ett nytt storkrig?

Tiden rinner ut för USA och landets ställning som ledande makt i världen. Den desperation som vi kan se i deras ledning visar att man är väl medvetna om det.  Globalismen rinner förhoppningsvis samtidigt ut mellan de allt stelare fingrarna. Det är ändå dags att försäkra oss om att nervtrådarna klipps av – för säkerhets skull och innan det är för sent…

Peter Krabbe

 

%d bloggare gillar detta: