Är vi nära en vändpunkt i världspolitiken?

Russian president thanks US president for intel that thwarted terror attack

 

Det händer mycket just nu. Med Trump i Europa får pressen gott om rubriker. NATO-möte, statsbesök i England och måndagens med spänning emotsedda möte med Putin i Helsingfors kommer att kräva mycket trycksvärta. Det finns naturligtvis en röd tråd genom alla uttalanden och vart den leder får vi nog klarhet i på måndag.

Vad vi redan kan se är den tydliga sprickan mellan å ena sidan Trump med armén som back-up och å den andra oligarkernas och demokraternas Deep State. Trump betonar nu sitt europeiska ursprung med Tyskland på fädernet och Skottland på mödernet och är tydlig med sin kritik av mångkulturen och invandringen, som han med rätta anser äventyrar vår egen kultur och framtid. Därmed står han i skarp kontrast mot Deep State, som med Soros som torped arbetar intensivt för motsatsen. Detta är intressant eftersom det aldrig tidigare uttalats så tydligt. Det innebär också ett närmande till Putins åsikter om vår invandring och det muslimska hotet mot vår kulturella kristna bakgrund. Utan tvekan lägger Trump en bra grund för sina diskussioner med Putin på måndag.

Samma tendens ser vi under NATO-mötet, där Trump kräver ett större engagemang av de övriga medlemsländerna för de militära utgifterna. När han kräver insatser upp mot 4% av BNP, vilket är vad USA betalar idag, handlar det naturligtvis inte om en fördubbling av NATOs budget utan om en bantning av USAs kostnader i motsvarande grad. Hans agenda är väl genomtänkt, genom att behålla NATO kan han kräva att USA fortsätter stå för de dyrbara amerikanska vapensystemen, vilket gynnar amerikansk export, samtidigt som utgifterna för den stående armén halveras. Trump är väl medveten om att Rysslands vapenteknologi utvecklas i snabb takt mot bakgrund av hotet från NATO. Att möta detta genom ständigt ökande militärutgifter passar illa i hans koncept för att stärka amerikansk handel och industri. Europa och dess NATO-medlemmar är en kvarnsten runt USAs hals, vår industri blomstrar och vår handel med öst ökar snabbt, trots att vi kräver ”beskydd” från USA mot de handelspartner i Ryssland och Asien som kommer att manövrera ut USA ekonomiskt i framtiden.

Om Trump lyckas binda upp Europa på långsiktiga vapenavtal, kommer han inte att tveka inför att dela NATO i en amerikansk, oberoende del och en europeisk, där vi själva får stå för notan. Därmed kan han i praktiken skrota det kalla kriget och få Putin att återvända till sina nedrustningsplaner, den vapenteknologiska kapplöpningen kan då ta pausvila. Trump behöver sin tid som president till att återuppbygga den amerikanska industrin och göra amerikanska varor attraktiva på världsmarknaden, vilket de inte är idag efter den kemiska industrins konvertering av livsmedel, IT och mediciner till livsförkortande produkter som ingen vill ha längre.

Allt talar för att Trump och Putin kommer att ha ett historiskt möte på vägen mot fred och avspänning på måndag. Med samma visshet kan man säga att Sveriges och övriga västvärldens medier kommer att spy galla över kontakten och misskreditera dem bägge, globalismen som vuxit sig allt starkare även här och helt styr våra medier har inte vant sig vid tanken än att globalismens tid är förbi.

Peter Krabbe

Annonser

Deep State och Jihad – ett skrämmande äktenskap. Del 6. Avslutning.

demo sharia

I detta avslutande avsnitt skall vi se på de senaste decennierna, där bl.a. den s.k. Arabiska våren fått en framträdande plats i media. Var detta verkligen en demokratirörelse av västerländsk modell? Naturligtvis inte, demokrati finns inte ens som en teoretisk företeelse i ett samhälle med teokrati och sharialag som riktlinjer för samhällssystemet. Istället har vi svaret om vi fortsätter tråden från föregående artiklar.

Inte mycket hade förändrats i handlingsprogrammet för de av CIA organiserade ”färgrevolutionerna” i Centralasien och behovet för Deep State att destabilisera även arabvärlden var akut. Statschefer som Saddam Hussein, Bashar al-Assad, Muammar Gaddafi och Hosni Mubarak hade börjat gå sin egen väg och närmade sig Ryssland allt mer. Detta hotade USAs intressen av att kontrollera världens oljeproduktion, samtidigt som Israel riskerade att förlora inflytande i regionen.

Som trogen partner hade USA fortfarande Muslimska Brödraskapet, som hade blivit allt mer hemtamt i Washington och Vita Huset. Dess representanter behandlades som diplomater med fulla rättigheter att röra sig fritt i USA och Barack Obama som president var en tacksam måltavla för den muslimska uppvaktningen, som också omfamnades av Hillary Clinton och hennes CFR-styrda utrikesdepartement.

Att störta de statschefer som stod i vägen för USA blev därför nödvändigt och i syfte att hitta en etikett som passade världsopinionen skapades begreppet den arabiska våren – nu skulle demokratin blomma!  Aktörerna blev desamma som tidigare – CIA genom de amerikanska ambassaderna tillsammans med Muslimska Brödraskapet och de statskontrollerade NGO:er som varit med tidigare, NED och Soros Open Society. Även Erdogan i Turkiet skulle avsättas och ersättas med den i USA stationerade konkurrenten Fethullah Gülen, vars hjälp man redan hade haft stor nytta av i Centralasien.

Det första problemet uppstod direkt när Egyptens Mubarak hade störtats och ersatts med Muslimska Brödraskapets Mohamed Mursi. För USA helt oväntat gick Saudiarabien, som med oro såg på brödraskapets växande makt, in och finansierade en motkupp som satte nuvarande al-Sisi vid makten. Mursi internerades och dömdes till ett dödsstraff som dock aldrig verkställdes, brödraskapet fick därmed sin hittills största motgång och måste pausa sina offensiva planer. Al-Sisi skulle istället komma att stå för religionsfrihet och värnandet om de kristna grupperingarna, i syfte att bryta beroendet av USA beslöt man dessutom att köpa betydande vapenförstärkningar från Ryssland istället. Därmed ritade man en linje i sanden som USA inte vågat gå över.

I november 2013 togs bakom stängda dörrar under ett möte med Atlantic Council’s  Energy Summit i Istanbul beslutet att ge klartecken för IS att gå in i Irak och Syrien, under namnet ISIS (Islamic State in Iraq and Syria). Atlantic Council är den ledande tankesmedjan bakom USAs och NATOs utrikespolitik. Dessförinnan hade IS manskap tränats i månader på hemliga militärbaser i Turkiet, Jordanien och Libyen av den amerikanska underrättelsetjänsten i samarbete med israeliska Mossad. Samordnare för operationerna var dåvarande amerikanske ambassadören i Turkiet, Francis Riccardione. Ledare på fältet var Abu Bakr al-Baghdadi, som ansåg sig härstamma från profeten Mohammed. Parallellt med ISIS fanns Al- Qaeda under Abu Musab al-Zarqawi, också under kontroll av CIA. Det primära syftet nu var att störta Assad i Syrien, vilket man inte lyckats med tidigare.

Den som följt medias rapportering om gasattacker, missilanfall och omotiverade ”räddningar” av rebeller från av Syrien med Rysslands hjälp återtagna områden bör ha denna bakgrund klar för sig. USA inte bara stödjer ISIS härjningar, man är i själva verket ISIS. Denna för många svårsmälta sanning är bakgrunden till att kriget i Syrien aldrig upphör. USA vägrar erkänna att Ryssland har kört CIA på porten i Syrien och försöker desperat behålla motståndsfickor i diverse byar och städer av ”humanitära” skäl. Istället för att evakuera civilbefolkning undan bombningarna evakuerar man sina rebeller från al Qaeda och ISIS.

Det är idag uppenbart att USAs politik i Mellanöstern har havererat totalt. Ju mer man tror sig vinna genom oprovocerade attacker, desto mer förlorar man genom att Ryssland inte bara ingriper militärt, utan också tar hem den moraliska segern inför världsopinionen. När USA exporterar vapen exporterar Ryssland istället livsmedel, hela Egyptens import av vete levereras av Ryssland. Även Saudiarabien börjar ifrågasätta sitt beroende av USA. När saudierna vill sälja en större aktiepost i Aramco, det ursprungligen tillsammans med USA bildade oljebolaget, är det Ryssland som blir ny partner, inte USA.

Iran är en nagel i ögat på USA och, inte minst, Israel. Tack vare Rysslands allt starkare position och utlovade stöd till Iran vågar man inte gå till anfall i dagsläget. Detta skapar också interna konflikter mellan USA och Israel, något som bl.a. lett till Israels försök att etablera sig med militärbaser i Georgien. Man tror sig kunna avfyra robotar mot regeringskvarteren i Teheran därifrån. Även detta projekt har undanröjts genom Rysslands insatser.

Hur skall man då sammanfatta dagsläget och vilken väg kommer Trump att välja i fortsättningen? Man kan utan problem diagnosticera Deep State i USA som rena dårhuset. Drömmarna om The American Century, New World Order och Full Spectrum Dominance har sitt ursprung i maktgalna sionistiska oligarkers sjuka hjärnor och förlorar för var dag alltmer kontakten med verkligheten. Det är min uppfattning att Trump är medveten om detta och försiktigt försöker lotsa in sitt land på en annan kurs. Han har dock starka krafter i sitt eget etablissemang emot sig och balanserar på slak lina. Ett land som under så lång tid har haft sin krigsindustri som främsta födkrok har en lång väg att gå innan man ställt om sin produktion till en fredsekonomi. Vi kan bara hoppas att han lyckas med detta.

Till dess får vi i EU fokusera på att motverka effekterna av den galna politik vi läst om i dessa artiklar, först när man inser att invandring och islamisering inte är tillfälligheter utan en medveten politik för att försvaga och skapa kaos i våra egna länder, kan man sätta in motåtgärder och isolera upphovsmännen från våra ekonomier. Att denna politik drivs av länder som vi alltid uppfattat som våra vänner gör det svårare, men desto mer nödvändigt, att inse realiteter och agera därefter. Även ett framgångsrikt Europa kommer att stå i vägen för ett USA som kämpar mot undergången. När vi söker samarbete med det ekonomiskt växande Asien istället är vi definitivt i riskzonen. USA måste därför utrota sin pesthärd Deep State och ansluta sig till ett fredligt samarbete med övriga världen. Klarar Trump detta?

Och våra egna politiker? När kommer man att inse att vi redan har en kärna av vältränade Jihad-krigare på plats i våra länder, med goda möjligheter att gå till aktion? Inser man att även om CIA skulle avveckla sitt inflytande så är denna islamistiska rörelse numera självgående och omöjlig att stoppa genom fredliga diskussioner? När skall man inse att Muslimska brödraskapet inte har demokrati utan sharialag som mål och att det är dags att hindra denna rörelse, inte hjälpa, från att få positioner i regering och riksdag? När skall man inse att George Soros genom sin finansiering av invandringen till Europa fortsätter samma agenda än idag på samma sätt som under de decennier denna artikelserie beskriver?  Kanske kan vi ännu få partiledare och förvirrade NATO-anhängare att förstå vad som händer i världspolitiken och agera därefter, för folket skall ju ta över makten i höstens val med nya krafter, eller hur?

Jag är den förste att beklaga att det är dags att se på USA med nya ögon. Ända sedan min barndom på 50-talet är jag uppfostrad att se på Amerika som Världens räddare och Marshal-planen som grunden för Europas nya framtid. Min far, officeren, fick lyckligtvis dö med denna bild på näthinnan. Sedan dess har vårt nya informationssamhälle hjälpt till med att lyfta ögonlocken på många av oss, det vi nu kan se är en skrämmande verklighet som inte ens har sin motsvarighet i litteraturen. Jag tycker uppriktigt synd om det amerikanska folket, som har låsts fast i ett system som de omöjligen kan påverka. Dagens USA är inte deras produkt. Varför det har blivit så skall vi se mer på i kommande artiklar.

Peter Krabbe

Deep State och Jihad – ett skrämmande äktenskap. Del 5. Nu börjar vi förstå….

Britain Marks The 10th Anniversary Of 9/11

Samarbetet mellan de tre aktörerna CIA, Muslimska Brödraskapet och Saudiarabien hade varit lyckat för USA, med svåra förluster för Sovjet och dess allierade i Jugoslavien. Som en bonus hade CIA skapat en marknad med stora inkomster genom odling och försäljning av heroin och opium i det Afghanistan som man nu kontrollerade. Exporten gick både till USA och Europa via amerikanska flygbaser i Kyrgyzstan och Azerbajdzjan eller över Turkiet, vars Gülen-rörelse spred sig alltmer över Centralasien. Kampen om dessa inkomster skapade sprickor även i Afghanistan mellan CIA, krigsherrarna från Sovjetkriget och bin Ladens Al Qaeda. Samtidigt blev Osama bin Laden alltmer självgående och började driva sin verksamhet med terrorattacker enligt eget huvud. Han hade inte insett att Jihad i USAs ögon var ett maktmedel mot Rysslands intresseområde, snarare än den fundamentalistiska agenda han hade fåtts att tro på och kämpa för. Genom sina åsikter att USAs inflytande över hemlandet Saudiarabien var en fara för både landets styre och religion, blev han obekväm även i det saudiska kungahusets sfär och tilläts inte återvända. Osama kunde inte acceptera att islams två heligaste platser i Mecka och Medina i praktiken stod under amerikansk kontroll, han litade på goda grunder inte på USAs avsikter i Mellanöstern.

Istället skulle bin Laden få en tillfällig uppehållsort i Sudan, varifrån han planerade fortsatt terrorverksamhet, främst genom sprängning av bilbomber. Han blev en sorts handelsresande i terror med verksamhet i Jugoslavien, Afghanistan och de f.d. ryska republikerna, särskilt Tjetjenien. Pakistans premiärminister Benazir Bhutto uttryckte saken i ett samtal med George H.W. Bush genom orden ”Ni har skapat ett Frankensteins monster”, vilket – sagt av en initierad – också innehåller en tydlig adress till upphovsmännen. Att Osama bin Laden blev ”icke önskvärd” även inom Deep State förvånar därför inte. Saudierna tvingades blockera hans apanage från familjen om 7 miljoner dollar årligen och upphäva hans medborgarskap. Han återvände då till Afghanistan och Pakistan, där hans nätverk var fortsatt stabila. Den 2 maj 2011 sköts Osama bin Laden ihjäl av en amerikansk kommandostyrka i Pakistan och begravdes till sjöss inom 24 timmar – enligt media.

Händelserna i USA under 9/11 2001 avsågs accelerera redan uppgjorda planer inom Operation Cyclone och ändra kursen för att bromsa Rysslands ökande inflytande i Mellanöstern. Som alla vet finns det många olika uppfattningar om vad som egentligen hände. Ingen vet säkert och det lär dröja tills någon berättar. Denna version skall därför ses som en hypotes, men en hypotes som passar väl in i det övergripande händelseförloppet:

–         USA hade behov av att säkerställa sin kontroll över oljeproducenterna i Mellanöstern. Det räckte inte med Saudiarabien, Irak var den näst största exportören av olja. Samtidigt hade Putins skickliga politiska strategier skapat växande allianser med både Iran, Irak, Syrien, Libyen och Turkiet.

–         För att kunna vända denna utveckling måste man gå in militärt i Mellanöstern och lägga oljestaterna under amerikansk kontroll, allt under moraliskt stöd från världssamfundet för att kunna kontra Rysslands protester. Enda möjligheten var att motivera ett ”War on Terror” och slå till skoningslöst i en av västmakterna uppskattad vrede.

–         Man behövde bli av med Osama bin Laden, som inte längre gick att kontrollera i sina fundamentalistiska tankar. Till detta samtyckte saudierna motvilligt. Osama hade ju ändå en mäktig familjeklan i landet. Tio dagar innan 9/11 avgick Saudiarabiens underrättelsechef oväntat, trots att han nyligen fått förnyat förordnande. Han var mentorn och ideologen bakom Osama bin Ladens verksamhet i Afghanistan. Vi kan se detta som en protest mot att hans protegé skulle bli syndabock för något han inte ens kände till.

–         Det är väldokumenterat att genomförandet av 9/11 skedde med hjälp av Saudiska underrättelsetjänsten, Israels motsvarande Mossad och under ledning av CIA. Israel såg som sitt motiv att stärka inflytandet i de nya regimer som avsågs ersätta de ovan nämnda, allt inom ramen för The Greater Israel, eller Yinon-planen.

–         Med motiveringen att endast USA kunde rädda världen undan terrorn, skulle man efter en arrangerad terrorattack som kunde tillskrivas Jihadister, kunna upprätta militärbaser över Europa och Asien i en omfattning världen hittills aldrig skådat. Därigenom skulle man slutligt kunna säkra sitt efterlängtade världsherravälde.

Att en så djävulsk agenda skulle kunna iscensättas av ett land mot sitt eget folk, med tusentals oskyldiga civila offer i ett – vad man uppfattar det som – civiliserat samhälle är svårt att ta till sig. Ändå finns det övertygande belägg för att det verkligen var så och allt fler bevis dyker upp nästan dagligen. Lärdomen av detta är att ingen går säker i dagens politik. Alla medel kommer att tas i anspråk för att uppfylla målet med den amerikanska världskontrollen. När miljoner asiater offras saklöst får vi räkna med att det även kommer att gälla européer – om det behövs. USA har lärt sig tekniken med proxykrig.

Det senaste decenniet har man inom Deep State fått erfara ett ökat motstånd från EU i sina globaliseringssträvanden. EU:s länder har uppvisat en starkare ekonomi och ett för USA irriterande intresse för samarbete med både Kina och Ryssland. Man visar också ökande skepsis till att ta kostnader för inkorporering av omogna stater som Ukraina och resten av den muslimska kilen in i Centralasien i syfte att integrera dessa i EU och det militära NATO. Istället ser vi allt mer detta som Kinas och Rysslands angelägenheter, där vi kan medverka på fredlig väg genom handel och teknikutbyte. Vi kan se framför oss ett scenario där östra Europa sonika lämnar EU för att gå in i mer lukrativa asiatiska handelsallianser om Västeuropa spjärnar emot på USAs uppdrag. Britterna har redan valt väg och kommer att bilda en anglo-amerikansk allians, vilket kommer att göra det svårt för Västeuropa att inte följa med österut.

Detta är sannolikt USAs mardröm. Kan man kompensera genom att förbättra sina relationer till Japan och dess allierade? Det är möjligen i detta ljus man får se Trumps närmande till Nordkorea, en avsevärd marknad att ta framför näsan på Kina och Ryssland. Här hjälper det inte att skrämmas med islamister.

Det gör det däremot i Europa! Det borde vara uppenbart för alla att det finns en tanke bakom när Soros Foundation och hans Open Society lägger stora belopp på att understödja invandringen av muslimer till Europa. Soros är Deep States torped och agerar med deras obegränsade kapitaltillgångar. Samtidigt vet vi att den andra komponenten i den trilogi vi läst om här, Muslimska brödraskapet, infiltrerat hela Europa med sittande regeringars hjälp och välvilja. Att finansieringen enligt samma scenario kommer från Saudiarabien är vi lika plågsamt medvetna om genom byggandet av Islamic centers, moskéer och koranskolor. Piskan viner genom Pentagons och det amerikanska utrikesdepartementets bandhundar NATO, som – om vi inte lyder – kommer att ockupera länder på samma sätt som man gjort i Afghanistan, Jugoslavien och Centralasien. De flesta militärbaser finns redan på plats – fattas bara Gotland…

Grundtanken i Operation Cyclone är att aktivera de islamistiska krafterna till Jihad, skapa mord och terror, för att därefter ingripa militärt som räddare och befriare. För att kunna göra detta måste det finnas en väsentlig muslimsk befolkning på plats, precis som i Bosnien-Herzegovina. Det är den som Soros nu levererar. Unga, starka män i sin bästa ålder från Syrien, Afghanistan och Nordafrika. Vad vet vi om deras utbildning och motiv? Att Al Queda redan finns på plats vet vi ju alla, genom lagom upprörande  terrorattentat. Vi skall vara rädda. Då vänder vi oss till NATO. Genom att dra in alla civila vapen blir vi försvarslösa. En reducerad poliskår som bara finns på pappret har samma effekt. När den avgörande terrorattacken som slutligt skrämmer in oss i fållan kommer vet bara CIA. Men jag kan garantera att de vet det redan nu. Om EU enas om att stoppa invandringen av unga, militanta män från muslimska länder är det dags. Men i Washington kommer man bara att ringa ett telefonsamtal och sätta sig vid TV-skärmarna. Så fungerar ett proxykrig idag.

Den agenda som jag beskrivit här har vuxit fram i USA under de senaste 50 åren, från president till president. Trump har visat ett försök till oberoende som aldrig tidigare presidenter vågat sig på. Allt tyder på att han tror på andra metoder än Operation Cyclone, att enda möjligheten för USA att inte falla samman under de astronomiska utgifterna för vapen- och krigsindustrin är att minska försvarsmakten radikalt och istället satsa på handel och fredlig samvaro. Hela världen väntar på att hot skall ersättas av handslag. Vi kan bara hoppas att det blir så, med Hillary Clinton som president hade vi redan haft ett påbörjat världskrig, det är jag helt övertygad om. Det är vad hennes uppdragsgivare hade förväntat sig.

Vilka är de då egentligen? Det skall jag berätta en annan gång…

Peter Krabbe

Deep State och Jihad – ett skrämmande äktenskap. Del 4. Jugoslavien.

nato-bombing-serbia3392.si_-460x258

bild: Försvarsorganisationen NATO bombar Belgrad. Ett hot mot EU? Eller mot USA?

 

Kalla kriget hade 1989 fört fram till en stor framgång för USA – Berlinmurens fall och ett Sovjetunionen i spillror. Det efterlängtade målet att lägga Asiens stater under amerikansk kontroll föreföll plötsligt vara möjligt. Detta var den avgörande pusselbiten i skapandet av globalismens världsimperium under amerikanskt styre. Men det skulle bli en kapplöpning mot tiden. Kina växte ekonomiskt så det knakade och Ryssland skulle snart visa att deras jätterike inte var till salu. Ur röken steg en ny personlighet upp med andra ambitioner – Putin.

Kriget i Afghanistan hade visat hur Jihadisterna kunde användas även i större sammanhang. Sovjetunionens svaghet var den stora etniska blandningen, med stora muslimska folkgrupper i de södra republikerna. En hård kommunistisk regim kunde till nöds klara detta, men ett demokratiserat Ryssland skulle knappast kunna hålla ihop ett rike med en växande fundamentalism hos stora folkgrupper med undertryckt religiositet. Brzezinskis doktriner gick ut på just detta – att liksom i Afghanistan beväpna och utbilda muslimska ”frihetskämpar” för att frigöra de södra republikerna från ryskt inflytande och därmed öppna även för det ryska kärnlandets fall. Med ökat militärt stöd följde med automatik anläggandet av amerikanska militärbaser utefter Rysslands gränser, varifrån man kunde rikta attacker både mot Ryssland, Kina och Iran.

Som ett led i denna strategi planerades de av CIA initierade ”färgrevolutionerna” med början i Jugoslavien och fortsättning i Ukraina, Georgien och vidare österut. Om dessa har jag skrivit utförligt i tidigare artiklar. I strategin ingick också den ”arabiska våren” för att städa upp i MENA-länderna och säkra det amerikanska inflytandet där. Partners i detta spel var som tidigare Muslimska Brödraskapet för ideologi och kombattanter och Saudiarabien för finansieringen. Man skulle börja genomförandet genom att störta den enda kvarvarande kommunistiska enklaven i Europa – Titos Jugoslavien. Fördelen med Jugoslavien var att det gamla Ottomanska imperiet redan hade fått fotfäste, främst i Bosnien- Herzegovina, där en tredjedel av befolkningen var muslimer.

Jugoslavien bestod av sex republiker i förening, Serbien med kristna ortodoxa, Slovenien och Kroatien med romerska katoliker, Bosnien- Herzegovina med blandad etnicitet och Montenegro och Makedonien. En splittring av Jugoslavien och en ny uppdelning i republiker som kunde integreras i EU skulle strypa det ryska inflytandet, som var särskilt starkt i Serbien. Denna motivering gjorde det också möjligt att inkludera NATO i de stridande trupperna.

USA var tidigt ute med sina planer på att upplösa Jugoslavien. Redan 1984 skrev Reagan under det hemligstämplade direktivet NSDD133 med titeln US Policy Toward Yugoslavia, med riktlinjer för hur en revolution skulle genomföras för att avsätta kommunistiska regeringar och partier i Jugoslavien och övriga europeiska östländer och öppna för amerikansk globalisering och marknadsekonomi. Inledningen skulle ske genom ekonomisk underminering via IMF (International Monetary Fund) och amerikanska NGOs som Soros Foundation och NED (National Endowment for Democracy). Vi känner idag igen dessa organisationer väl, namnet Soros torde ha hamnat på de flestas näthinna numera.

Bush-administrationen införde 1991 en lag (Foreign Operations Appropriations Act 101-513) som innebar att allt ekonomiskt stöd till Jugoslavien skulle förutsätta en delning av landet i de sex republikerna inom sex månader. Allmänna val under överinseende av US State Department skulle hållas och inget ekonomiskt stöd fick utbetalas till den forna regeringen i Belgrad. Dessförinnan hade IMF grundlagt en ekonomisk ruin genom att kräva åtgärder som utförsäljning av statliga företag m.m. som resulterade i att industriproduktion och BNP sjönk med 20% på ett par år. Fler än tusen företag gick i konkurs och arbetslösheten steg till 20%. Inflationen var 1991 uppe i 140%!  Jugoslaviens dåvarande president, serben Slobodan Milosevic, protesterade men hade inte mycket motstånd att erbjuda mot den ekonomiska övermakten, förstärkt av Europarådets beslut att göra gemensam sak med USA.

Samma dag som USAs ultimatum löpte ut gick kroatiska separatister in och belägrade en militärbas i Gospic. Milosevic kallade in armén som svar och ett inbördeskrig var ett faktum. Slovenien och Kroatien förklarade sitt oberoende och Serbien skulle därmed isoleras som den sista kommunistbastionen. Det var nu dags för CIA att aktivera sina Mujaheddin-veteraner från Afghanistan, med början i de islamistiska delarna av Bosnien-Herzegovina i syfte att sprida kaos och terror. Dessa specialister på att sprida skräck och förödelse med hela Jihad-spektrat som självmordsbombare och halshuggningar till sitt förfogande, hade organiserats av en Deputy Undersecretary for Policy Planning vid det amerikanska försvarsdepartementet under George H.W. Bush: Zalmay Khalilzad, med ursprung i Afghanistan och därvarande US Mujaheddins strateg.

Med understöd från USA kunde muslimen Alija Izetbegovic väljas till president i ett muslimskt Bosnien- Herzegovina, trots att denne hade ett minst sagt tvivelaktigt förflutet från samarbete med Himmlers Waffen-SS under andra världskriget. Osama bin Laden hade under en tid levt i exil i Sudan tillsammans med andra Afghanistan-veteraner, men skulle nu med bosniskt pass bli behjälplig med att samla frivilliga från MENA-länderna och vapenimport till detta nya, efterlängtade krig i Jihads anda. Denna nya Jihad-armé skulle komma att omfatta 20.000 man, som dock genom sin grymhet skulle göra betydligt mer skada än antalet indikerar. Ur Osama bin Ladens verksamhet i Jugoslavien uppstod en kamporganisation som vi nu är väl bekanta med – Al Qaeda.

För USA och Pentagon var Jugoslavienkriget också en övning för att skapa ett slagkraftigt NATO, något som var viktigt för den fortsatta tänkta offensiven mot Ryssland. Den medverkan som därmed främst de tre länderna England, Frankrike och Tyskland stod för i detta krig, som kostade 200.000 människor livet, är minst sagt anmärkningsvärd.  Utan att gå in på alla enskildheter i kriget, som kan sägas vara avslutat på nyåret 1996, får man nog säga att priset var högt för insatser i ett land som, förr eller senare, på ett fredligt sätt med all säkerhet hade blivit inkorporerat i den europeiska gemenskapen.

Syftet kan snarare definieras genom tre punkter:

–         Att skrämma kvarvarande kommunistregimer till omedelbar underkastelse under en New World Order, definierad som The American Century (Bush). Fortsättning skulle komma i Rysslands närområden.

–         Att skapa ett muslimskt brofäste i Bosnien-Herzegovina för framtida behov i Europa och en bas för en USA-relaterad Jihadrörelse, en gest mot de muslimska oljeproducerande staterna och utlovad spridning av islam i Europa och övriga världen.

–         Utveckla NATO till en effektiv krigsmaskin under amerikansk kontroll och att visa EU att Pentagon bestämmer agendan även i Europa.

I ett avslutande kapitel skall vi diskutera hur dessa planer lyckats eller misslyckats i samband med Turkiet, Rysslands återuppbyggnad, Mellanösterns ”arabiska vår” och, framför allt, ställa frågan om inte USA och dess fanatiska ideologi om världsherravälde egentligen är det största hotet mot Europa – ännu en gång?

Peter Krabbe

Deep State och Jihad – ett skrämmande äktenskap. Del 3. Afghanistan.

Taliban spokesman Zabiullah Mujahid

Kontrollen över Afghanistan har alltid varit åtråvärd för både USA och det tidigare kommunistblocket. För USA var det en möjlighet att sticka en kniv rakt in i Asiens hjärta, för kommunistblocket var det kittet som skulle hålla ihop Sovjet, Kina och Mellanöstern. Landets historia efter andra världskriget präglades därför som vanligt av kupper och motkupper i syfte att sätta ”rätt” regim till makten.

1973 tog prins Daoud över genom att med Sovjets hjälp avsätta sin västvänlige kusin. Daoud inledde ett socialistiskt reformprogram, men gled allt mer över till ett mer oberoende förhållande till sin omgivning. Fem år senare var han mogen för en resa till Washington för överläggningar med Carter-administrationen. Då detta var svårsmält för kommunisterna avsattes Daoud i en militärkupp och ersattes av den reformvänlige Taraki. De socialistiska och sekulära reformerna, som skolutbildning av kvinnor, tillträde till universitetet för gratis utbildning och fri hälsovård blev för mycket för de fundamentalistiska krafterna, som Muslimska Brödraskapets Said Ramadan hade satt i rörelse.

Nu började det också röra sig i Washington, där Carters  högerhand nu var den Polen-födde Brzezinski, en av förgrundsfigurerna i kalla krigets Deep State. Brzezinski hade långtgående planer för hur USA skulle ta över kontrollen av Centralasien, till stor del grundade på den engelske islamexperten Bernard Lewis ”nya” Asienkarta. På ett möte med Bilderberg-gruppen 1979 presenterade Lewis sin plan att destabilisera Sovjetunionen genom att använda det radikala Muslimska Brödraskapet för att påverka den muslimska befolkningen i den riktning som Ramadan redan förberett. I hans Muslim World League ingick Muhammad Sadiq al-Mujaddidi från Afghanistan, som skulle bli organisatör för de muslimska motkrafterna.

Tariki reste till Moskva för överläggningar med Brezhnev, men hann knappt komma tillbaks innan han mördades av den CIA-stödde Amin, som direkt tog över makten, understödd av muslimtrogna krigsherrar. Detta blev den direkta orsaken till att Brezhnev beslöt att sända sovjetiska trupper till Afghanistan. Amin avrättades och ersattes med den Sovjet-trogne Babrak Karmal.

Det var nu dags för CIA att kasta in sin Jihadorganisation genom Hezbi Islami, en grupp grundad av Gulbuddin Hekmatyar, en beryktad sunnifundamentalist vars meriter i mord och terror hade fångat CIAs uppmärksamhet. Han var bl.a. upphovsman till uppmaningen att kasta syra i ansiktet på kvinnor som vägrade att bära burka. Jihadorganisationen bestod av ytterligare sex grupper, tillsammans kallade The Peshawar Seven Alliance of Sunni Mujahideen Forces.

I en av dessa ingick Osama bin Laden, som hade skickats dit efter samråd mellan CIA och Saudiarabiens underrättelsechef, prins Turki bin Faisal. Han kom med finansiellt bistånd och frivilliga islamistkrigare från arabvärlden. Brzezinskis projekt att ge Sovjet ett eget ”Vietnam” med hjälp av islamisterna fick officiellt kodnamnet Operation Cyclone, Osama bin Laden blev en organisatör inom ramen för detta projekt tillsammans med palestiniern och sunnimuslimen Abdullah Azzam. Saudiarabien hade lovat att sätta in en dollar för varje dollar som Washington bidrog med i krigföringen mot Sovjet. Tillsammans slussades efter denna modell en miljard dollar om året in i Afghanistan via Pakistan.

Efter tio år, 1989, kastade Sovjet in handduken och drog sig ur Afghanistan. Kvar fanns Osama bin Laden och Azzam i vad som nu skulle kallas Al Quaida. Det tioåriga kriget hade kostat 13.000 sovjetiska soldater livet och 40.000 av deras kollegor kom hem svårt sårade. För afghanerna var resultatet betydligt värre, cirka två miljoner dödades och mellan en halv och ytterligare två miljoner afghaner sårades. Den jihadist-armé som Osama bin Laden hade skapat tillsammans med den pakistanske generalen Zia-ul-Haq (ISI i Pakistan) omfattade mer än 100.000 vältränade krigare. CIA hade visat hur man kan nå sina syften utan att offra amerikanska soldater.

Ett sätt för CIA att finansiera sina åtaganden i kriget var att organisera en omfattande knarkhandel med utgångspunkt i Afghanistan. Småbönderna tvingades att odla opium och heroin för export till övriga världen, allt under sträng kontroll av Afghan Mujaheddin. Närmare 60% av den amerikanska konsumtionen av heroin kom nu från Afghanistan, via laboratorier i Pakistan till den italienska maffian och vidare till syndikatets pizzeriakedjor i USA och till slutanvändarna på gatan. Kan man inte kalla detta att bita sig i tummen?

Utan tvekan bidrog Sovjets misstag att låta sig luras in i Afghanistan till den slutliga kollapsen, främst symboliserad av Berlinmurens fall 1989. Men CIA hade skapat ett vinnande koncept, det tänkte man inte överge. Det fanns fortfarande kommunistiska enklaver kvar att bekämpa. En var Titos kommunistiska Jugoslavien, nästan mitt i Europa. Och Osama bin Laden fanns kvar. Han hade nu fått ett bosniskt pass.

Mer om detta i nästa avsnitt!

Peter Krabbe

Deep State och Jihad – ett skrämmande äktenskap. Del 2. Från München till Kabul.

Mujahideen

Efter andra världskrigets slut samlade Hitlers samordnare för Jihad-grupperna, Gerard von Mende, sitt folk i München. Därigenom räknade han med att hans kvarvarande kombattanter från Muslimska Brödraskapet och Jihad-grupperna skulle bli ett ess i förhandlingarna med amerikanarna, som skulle få Sydtyskland på sin lott. Gemensamt hade man hatet mot kommunismen, som nu hade krypt närmare genom den ryska zonen, blivande Östtyskland. Detta passade bra för USA, som nyligen hade bildat CIA för att leda propagandaarbetet mot Sovjetunionen.

Många av de muslimska krigarna kom från republiker i Sovjetunionen och hade, förutom för CIA unika språkkunskaper, lokalkännedom och krigserfarenhet. De var Warriors of Allah och välutbildade av von Mende. Ett perfekt redskap för CIA. Detta skulle passa bra när kampen om de Centralasiatiska republikerna med stora inslag av muslimsk befolkning tog fart, man förstod att Sovjet skulle få svårt att hantera de etniska konflikterna och att detta skulle kunna utnyttjas under fortsättningen på det kalla kriget. Moskén i München skulle bli en viktig utgångspunkt för den fortsatta spridningen av Jihad i Europa och Asien.

Samtidigt hade Muslimska Brödraskapet fått stora problem i Egypten, där deras grundare Hassan Al-Banna mördades av Nassers regim 1949, han anklagades för att ha legat bakom mordet på Nassers premiärminister. Några år senare försökte en brödraskapare mörda Nasser själv, vilket slutade med att rörelsen fick gå under jorden, åtta ledare avrättades. Bakgrunden till dessa motsättningar, förutom de fundamentalistiska, var att Egypten allt mer närmade sig Sovjet och Kina, något som USA:s president Eisenhower inte såg med blida ögon. I sin Eisenhowerdoktrin 1957 försökte denne förklara Mellanöstern som ett amerikanskt intresseområde, där USA skulle använda vapenmakt för att bevaka sina intressen, vilket naturligtvis egentligen handlade om kontrollen över oljan i större utsträckning än om den skenbara kampen mot kommunismen.

Med CIA:s hjälp förflyttades de egyptiska brödraskaparna över till Saudiarabien under kung Ibn Sauds beskydd för att skapa ett samarbete mellan den politiska islam som Brödraskapet stod för och Sauds wahabism. I ett uttalande 1957 efter ett möte med dåvarande CIA:s chef Frank Wisner, slog Eisenhower fast att USA skulle stödja de arabiska muslimernas Heliga Krig i utbyte mot deras medverkan för att bekämpa kommunismen. Den Saudiska monarkin skulle då i denna trilogi finansiera Brödraskapet mot att dessa skulle sprida wahabismen utomlands. På köpet fick man militärt beskydd från USA. Inom Saudiarabien tilläts inga politiska aktiviteter, alla sådana skulle ske utanför kungadömet för att inte ge utrymme för någon hotfull opposition. Att en sådan skulle kunna uppstå via Brödraskapet var en misstanke som skulle besannas i vår tid, när ISIS var som starkast.

Följden av det Muslimska Brödraskapets nya stationering i Saudiarabien blev uppbyggandet av en effektiv propagandamaskin. Brödraskapet startade tidningen El Medina, koranskolor med brödraskapare som lärare och universitetet i Medina, som skulle locka till sig muslimer från övriga världen. 1962, ett år efter grundandet av universitetet, övertalades saudierna att också finansiera Muslim World League, MWL, med högkvarter i Mecka. Syftet var att sprida ”religion, utbildning och kultur” över världen tillsammans med sharialagarna. Genom MWL hade det för saudierna perfekta redskapet skapats för att sprida den wahabitiska läran tillsammans med brödraskapets politiska Jihad, allt under CIA:s överinseende. Världen hade fått ett nytt, mycket stort bekymmer…

MWL etablerade sig internationellt med kontor i Washington, New York och London, man visste var man hade sina beskyddare. Med deras hjälp var man helt förvissad om att islam skulle bli världsreligionen under globalismens totalitära regim. Kristendomen var på tillbakagång och kommunisterna var ateister som skulle få rätta in sig i leden. Men vad tänkte egentligen sionisterna i Deep State?

I Mellanöstern fick Nassers arabiska socialism allt mer spridning, något som stärkte Sovjets roll på bekostnad av Brödraskapets totalitära politiska islam. Länder som Syrien och Irak gick enligt CIA fel väg. Genom Hassan Al-Bannas svärson Said Ramadan skulle Brödraskapet förnyas. Ramadan presenterades för president Eisenhower i Vita Huset och placerades därefter i Geneve och München, från vars Islamic Centers islam skulle få ökad spridning över Europa och övriga världen. En av hans huvuduppgifter blev därutöver att grunda en ny organisation i Pakistan, Jihadist Islamic Student Society, som skulle utvecklas till en föregångare för kommande händelseutveckling i Afghanistan. Det skulle dock dröja till 1979 innan den största kraftmätningen hittills med Sovjetunionen skulle ta sin början – Sovjetunionen gick in i Afghanistan och skulle där få möta Ramadans skapelse Mujaheddin, jihadister av en sort som Sovjet aldrig hade sett förr. Däribland den av Muslimska Brödraskapet fostrade saudiern Osama bin Laden…

Mer om detta i nästa avsnitt!

Peter Krabbe

Deep State och Jihad – ett skrämmande äktenskap. Del 1. Inledning.

Stormuftin

I några artiklar skall vi gräva fram en sanning om samspelet mellan USA:s globala krigsföring och den islamistiska Jihad, som många kanske inte känner till eller är oförstående inför. Vi har sett det i Afghanistan, Jugoslavien, Mellanöstern, Libyen, Centralasien och kommer att få se det på ett sätt som vi inte ens anar även i Europa.

Deep State är ett sammanfattande namn på ett etablissemang som i kraft av sin ekonomiska styrka och omfattningen av infiltration av tjänstemän i den statliga administrationen är starkare än regeringen självt, inklusive dess presidenter eller statschefer. Deep State är i själva verket den organisation som kommer att utöva den totalitära makten i världen när demokratierna har gått i graven, vilket ligger i en närmare framtid än de flesta vill tro. Deep State har sitt centrum i USA, men utökar allt mer sin makt även i England och i övriga Europa. Dess skugga kommer redan efter höstens val att ha fallit även över Sverige. Och, mina vänner, detta är ingen konspirationsteori utan krass verklighet.

För att få en historisk bakgrund kan vi gå tillbaks till andra världskriget, då Hitler insåg att han kunde ha stor nytta av en allians med den muslimska världen för att få ett starkt inflytande över dagens MENA-länder, eller kanske snarare ett återupprättat Ottomanskt imperium. Detta krossades under första världskriget och turkarnas hämndlystnad kombinerat med en religiös kampanda som till och med överträffade nazismens, kunde komma väl till pass i kampen mot turkarnas förtryckarmakter England och Frankrike. England kunde dessutom ses som embryo till de sionistiska krafter som ville bygga vidare på Israel-tanken, islams ärkefiende. Det förvånade därför inte när Stormuftin av Jerusalem, Amin Al-Husseini slöt upp i Berlin och på uppdrag av Heinrich Himmler bildade SS muslimska brigad. I det övervägande muslimska Bosnien-Herzegovina bildades 1943 den 13:e Waffen-SS Divisionen under Stormuftins ledning. Den var den första och största icke-tyska divisionen och värvade främst bosniska muslimer.

Ansvarig för nazisternas engagemang var Gerhard von Mende, som efter kriget skulle bli rådgivare åt västmakterna och speciellt CIA i konsten att rikta islams Jihad mot kommunismen. De allierade västmakterna var ”duktiga” på att välja ut användbar kompetens ur de tyska leden efter kriget framför näsan på krigsdomstolarna. Al-Husseini arbetade från Berlin 1941-1945 aktivt med att sprida antisemitismen i arabvärlden, främst i Egypten och Palestina och har stor del i dagens bestående judehat i arabvärlden. I sina memoarer skrev han senare:

Vår främsta anledning till att samarbeta med Tyskland var att få fria händer att utplåna judarna till siste man i Palestina och arabvärlden. Jag bad Hitler om ett totalt åtagande att lösa det judiska problemet på ett sätt som är till förmån för våra nationella och rasrelaterade målsättningar och i enlighet med de vetenskapliga metoder som Tyskland uppfunnit för hanteringen av judarna. Svaret jag fick var: Judarna är era.”

Al-Husseini kan beskrivas som länken mellan det Muslimska Brödraskapet och de förenade islamistiska Jihad-grupperna i arabvärlden. I fortsättningen skall vi se hur USA genom CIA allt mer tar över relationerna både med Muslimska Brödraskapet och de Jihadgrupper som senare kommer att identifieras som Al Quaida och ISIS. Den som trodde att andra världskrigets segrarmakter skulle införa en ny och fredligare världsordning efter att Ondskan besegrats har knappast förstått hur världen fungerar. Istället dyker Ondskan upp i nya former och med oförminskad kraft där man inte förväntade sig det. I själva verket är demokratin en illusion och ett verktyg för de totalitära krafterna att få oss att fastna i deras system utan att förstå vad som händer.

I nästa avsnitt skall vi se hur Deep States kamporganisation CIA inser värdet av islamisk Jihad för att bekämpa kommunismen i Sovjetunionens skepnad. Att detta egentligen inte heller gällde kommunismen som företeelse vet vi idag, när samma verksamhet fortsätter fullt ut, men riktad mot ett inte längre kommunistiskt Ryssland. Istället gällde det kontrollen över superkontinenten Asien, dess råvaror och global styrning från Wall Street i New York.

Peter Krabbe

Lästips: William Engdahl / The Lost Hegemon

Har Vädrets Makter förlorat förståndet?

 

Orage St Cezaire

Eftersom jag just genomkorsat Europa är, märkligt nog, det starkaste intrycket hur vädret just denna vår ändrat sitt beteende på ett sätt som ingen tycks förstå eller förklara. Särskilt Frankrike tycks vara drabbat av en väderlek, som bokstavligen nog kan kallas för en lek. Eller är det ett allvarligt hot? Parisregionen har drabbats av de värsta skyfallen och översvämningarna i mannaminne och i övriga Frankrike, ända ner till Medelhavskusten, far ovädren runt som galna huliganer och vräker ut sina regnmassor på ett sätt som gör det svårt att avgöra om man är under eller över vattenytan.

Utefter vägarna sätts nya skyltar upp med texten Se upp för oväder, följ väderrapporten! När ovädren drar in över bebyggelsen detonerar blixt och åska så husen skakar i sina grundvalar. Av någon märklig anledning tycks dessa oväder åka runt i en cirkelbana runt Frankrike utan synbar vilja att lämna landet. Fransmännen är eniga om en enda sak – fenomenet saknar förklaring. Dock har man en medfödd förmåga att strunta i alltihop och trösta sig med en flaska vin och en baguette. Det blir nog bättre…

Men blir det så? Eller har någon gjort en kupp riktad mot himlen och tagit över styret över Vädrets Makter? Bestämmer inte Macron längre, eller har han lämnat över makten till – Pentagon? Blev det för många kyssar och kramar vid besöket i Washington nyligen? Faktum är att där jag under de senaste åren sett frekventa mönster av chemtrails, syns nu ingenting annat än denna okontrollerbara molnmassa, som tycks vara i ständig förändring till praktiskt taget alla kända och okända molnformationer. Min tanke blir då naturligtvis att här har någon gjort ett förhastat misstag i hanteringen, satt ihop en kemikaliebrygd utan att veta vilket resultatet skulle bli. I Sverige fick vi torkan och solen, i Frankrike fick man vattnet, de förstörda odlingarna och förlusten av turisterna. Lika illa i båda fallen.

Att den nya italienska regeringen som en av de första åtgärderna ifrågasätter och kräver svar rörande de hemligstämplade avtalen med USA om rätten till sprayning och tillträde till det italienska luftrummet förvånar inte. Detta som händer är globalismens visitkort. Varför gör vi inte detsamma i Sverige? Det duger inte längre att tiga.

Peter Krabbe

 

oväder 2

Lämnar Gud plats för Allah?

Pew bild copy

I en undersökning från Pew Research presenteras ett påstått samband mellan sekularisering i västvärlden och acceptansen för mångkultur. De länder där kristendomen försvagats sägs också vara de för invandring (läs islam) mest toleranta. Det förvånar inte att de skandinaviska länderna är mest sekulära i Europa medan de strikt katolska Medelhavsländerna värnar mest om sin kristendom. Ett undantag är de hängivna katolikerna i Irland och den höga kyrkligheten i Finland, som är protestantiskt. Tyvärr ingår inte det moderna Ryssland i undersökningen, den under Sovjettiden undertryckta religiositeten har sannolikt blommat upp igen till den katolska kyrkans nivåer. Om detta vill man inte berätta. Detsamma gäller för Östeuropa.

Det ligger därför nära till hands att se denna undersökning från vanligtvis objektiva Pew som en partsinlaga för invandringen. Det hade varit mer naturligt att se på EU som helhet, inte bara på de – som alla redan vet – redan mest sekulära delarna av Europa. Den uppenbara vinklingen visar sig också i ett urval som anger bara 5% för andra religioner än kristendomen. Med total dominans för muslimer i invandrargrupperna, som totalt omfattar 10- 20% av befolkningen i Västeuropa är detta knappast sannolikt. Byggandet av moskéer och Islamic Centers talar istället ett tydligare språk.

Man försöker också koppla samman nationalismen med kristendomen, vilket inte heller stämmer väl med den allmänna uppfattningen. Ingen ser SD och NM som särskilt religiösa fraktioner. Samtidigt är åtminstone i Sverige statskyrkan den främsta inkörsporten för islam, i gott sällskap med den sekulära delen av befolkningen, folkhemmets förespråkare genom socialdemokrater och liberaler. Motståndet mot invandring är enligt min uppfattning främst baserat på en motvilja mot att en främmande religion som islam tillåts prägla det svenska samhället inom områden där vi tidigare inte haft religiös exponering, som klädsel, könsattityder, relationsproblem och våldsbenägenhet.

Kristendomen är ett grundläggande instrument för våra egna värderingar, sedvänjor och kulturell tolerans. Att antalet kyrkobesök minskar är inte ett mått på att dessa våra värderingar blivit mindre värda, snarare att vår individuella frihet och våra möjligheter att söka information och inspiration genom andra kanaler blivit så mycket större. Vi reagerar lika starkt mot katolicismens slutenhet med mässor på latin, som ingen förstår, och prästvälde som mot en underkastelsereligion som islam där individens frihet inte existerar. De 46% som Pew kallar ”non-practicing Christians” borde därför istället ses som det starkaste försvaret för nationalismen och motståndet mot en mångkultur, som allt mer undergräver vår frihet.

Att tro att man får ett rättvisade svar genom 24.000 telefonintervjuer fördelade på 15 länder är naturligtvis befängt. Benägenheten att svara på en utfrågning i telefon i invandrargruppen torde också vara minimal och en grov felkälla i resultatet. Varför gör man då en sådan undersökning?

Det ligger nära till hands att tro att undersökningen är beställd av intressen som vill öka misstron mot kristendomens utövare samtidigt som man bagatelliserar islams växande utbredning i Europa. Det hade varit mer intressant om de i Europa boende muslimernas attityder hade analyserats efter samma principer. Hela undersökningen försöker frammana bilden av de invandrade muslimerna som en obetydlig marginalgrupp, utsatta för främst de hängivna katolikernas aggressioner. Flera städer i Europa har idag muslimsk majoritet och deras befolkningskoncentration växer ständigt. Hur hade exempelvis resultatet sett ut om undersökningen hade gjorts i London eller Rotterdam?

Ändå gör man en analys av den kristna befolkningens inställning till muslimer, som kan ha visst intresse. Att katoliker är mer negativa till muslimer än protestanter förvånar inte. I gruppen protestanter är c:a 25% av danskarna negativa till muslimer i några grundläggande frågor, mot 17%  i Sverige och närmare 40% i Schweiz. Motståndet i gruppen katoliker toppas av England (UK) med närmare 40% följt av Tyskland med c;a 35%. Det är tveksamt om detta är relaterat till religion, både London och Paris är hårt drabbade av ordningsproblem till följd av invandringen. I Schweiz är protestanterna mer negativa än katolikerna, vilket är omvänt mot vad man vill påvisa.

Sammanfattningsvis ser jag det som mycket tveksamt att försöka påvisa den kristna religionen som främsta motståndare till mångkultur (läs muslimsk invandring), utan att ha analyserat andra socioekonomiska faktorer, som förmåga till egen försörjning och deltagande i våra skattefinansierade samhällsformer. Att vara närande istället för tärande på samhällskroppen är ett bättre incitament för acceptans än samma gudstro. Förutsatt att man förstår vilken lag som gäller…

Peter Krabbe

Vem var det som trampade i myrstacken?

Anders Sten 2

 

De flesta som med fasa åser det muslimska Mellanösterns resning och aggression mot väst i våra dagar har mycket begränsade kunskaper om bakgrunden. Låt oss därför hålla en liten historielektion i ämnet!

 

Under mer än sex århundraden bestod Mellanöstern av ett gränslöst land, det turkiska Ottomanska Imperiet, ett rike som kunde hållas samman genom att turkarna medvetet behöll och understödde de lokala eliterna och respekterade deras kulturer, språk och varierande religioner. Detta utan att släppa den egna muslimska religionens överordnade roll. Med tanke på diversiteten i detta enorma rike får man se rikets beständighet som ett rent konststycke, inspirerat av det tidigare moriska Spaniens likaledes 800-åriga samhällssystem.

 

Problemen för muslimerna började genom det ökande intresset för regionen i England och Frankrike. Frankrike gick in i Egypten under Napoleon och tömde landet på skatter och konstverk. Den egentliga orsaken var dock planerna på att bygga Suezkanalen, vilket förverkligades 1867. Detta skulle revolutionera handeln med Asien och de brittiska kolonierna och britterna var inte sena att ta kontrollen över både Egypten och kanalen, som 1882 tillföll England. En nationell arabisk frihetsrörelse under Ahmed Urabi trodde sig kunna driva ut britterna ur Egypten, men misslyckades naturligtvis, för den Ottomanske sultanen återstod bara att åse hur kolonialmakterna började knapra på kakan. Den brittiske premiärministern Disraeli lurade till sig Cypern i utbyte mot att hjälpa sultanen återta kontrollen på Balkan, vilket inte skedde.

 

Under tiden fram till det första världskriget ledde britterna och fransmännen arbetet med att underminera det Ottomanska riket på för oss idag välkänt sätt. Genom att finansiera ”utvecklingsarbete” sattes sultanen i skuld och utan möjlighet att återbetala lånen började karusellen att snurra. Försöken att höja skatterna skapade revolter som kvästes genom att minska oberoende och opposition. Det turkiska språket infördes överallt och etnisk underkastelse blev lösningen för att hålla samman ett krackelerande rike. Britterna ställde villigt upp med militär för ändamålet. Samtidigt började doften av olja att kittla de brittiska näsorna.

År 1881 tvingades sultan Abdul Hamid II att godkänna Public Dept Administration med mandat för västerländska banker att styra över den skapade statsskulden och därmed över sultanatets inkomster. PDA hade rätten att ta ur statens kassa för att i första hand täcka sina egna fordringar. Sultanen kunde inte göra annat än att se på. Idag har IMF motsvarande funktion. Britterna utnyttjade situationen till att 1899 proklamera nuvarande Kuwait som brittiskt protektorat och placera en örlogsbas där, samt till att understödja arabiska nationella rörelser i syfte att reducera det Ottomanska riket till nuvarande Turkiet.

 

För den uppmärksamme läsaren behöver jag inte förklara likheterna i metodik med vad som händer i Europa idag, men mer om detta senare. Med den ekonomiska makten i händerna behövs inga gevär, nåväl, kanske behöver man skjuta ihjäl en och annan som protesterar…

Vad gjorde man då, när nu sultanen var satt i skuldbåset? Egypten var säkrat, återstod att ta hand om den arabiska halvön. Sherif Hussein ibn Ali hette emiren i Mecka. När det första världskriget nu bröt ut tog sultanen parti för tyskarna, vilket kunde utnyttjas av arabledarna till en utbrytning genom att liera sig med den allierade trippelententen istället. Engelsmännen, genom den brittiske utrikesministern Lord Kitchener, kunde nu enkelt övertala de arabiska ledarna att ställa upp på de allierades sida i utbyte mot stöd för ett Arabiskt Islamiskt Kalifat, oberoende av det Ottomanska riket. Kalifatet skulle få omfatta allt land mellan Egypten och Persien och Hussein skulle få bli dess ledare. T E Lawrence sattes in som militär ”konsult” för att leda kampen mot turkarna.

 

Det skulle snart visa sig att engelsmännen spelade under täcket. Samtidigt som Hussein fick sina löften om kalifatet gavs samma löften till rivalen Ibn Saud. Saud var ledare för en fundamentalistisk sekt vid namn Wahhabi, som skulle bli basen för Sunni Islam. För att ha tummen i ögat på båda två sändes Lawrence till Hussein och John Philby till Saud, man behövde deras förenade styrkor.

Under pågående krig, år 1916, fullbordades förräderiet mot araberna genom Sykes-Picot pakten, en hemlig plan för hur Mellanöstern skulle delas upp mellan de allierade, som redan såg sig som segrarmakter. Mark Sykes från brittiska UD och den franske diplomaten Georges Picot drog upp riktlinjerna för hur man slutligt skulle krossa det Ottomanska imperiet. Ryssland (tsarens) skulle få norra Turkiet och Persien (Iran), Italien södra Turkiet, Frankrike dagens Syrien och Libanon och godbitarna Irak och Kuwait med oljan skulle gå till England. Araberna kunde få sandöknen på Arabiska halvön, bättre förstod man inte då.

Genom den ryska revolutionen året efter avslöjades planerna under stor uppståndelse. Nästa bomb föll samma år genom Balfour-deklarationen där engelsmännen avsatte Palestina som ett ”national home for the Jewish people”. Dagarna innan hade 150.000 brittiska trupper under general Allenby ockuperat det Palestinska området. Deklarationen, som hade ställts till Walter Rothschild för vidare befordran till den Sionistiska Federationen, inkorporerades sedan i fredsavtalet med turkarna i Sèvres 1920. För de inre kretsarna kom knappast Balfour-deklarationen som någon överraskning, allt var noga planerat under en längre tid. Den som ser deklarationen som en betalning för finansiella tjänster är på rätt spår. Mer om detta i andra sammanhang!

 

Engelsmännen fick god utdelning i sin hundraåriga strävan att krossa och ta över Mellanöstern, vars relativt fridfulla tillvaro förbyttes i ett inferno. De europeiska oljebolagen BP och Shell kunde bita sig fast i Persiska Viken och därmed styra den ekonomiska utvecklingen i regionen. Att man i ett svagt ögonblick efter andra världskriget bidrog till att bilda de nuvarande självständiga nationalstaterna genom någon form av dåligt samvete har straffat sig. Egypten fick till sist tillbaks sin Suezkanal från britter och fransmän, men omfattningen av oljans utbredning och ofantliga innehåll kombinerat med det muslimska uppvaknandet och en befogad hämndlystnad, riktad mot i första hand England och Frankrike, ser vi resultatet av idag. Att London nu har Europas största moské och en muslimsk borgmästare förvånar inte. Inte heller terrorattentaten i Frankrike. Det var dessa två länder som trampade i myrstacken. Att USA varit med och dragit i trådarna vet vi nog alla, den finansiella makten har inte varit sen att utnyttja situationen. Mest oroväckande är att det brittiska imperium, som nu är närmast utplånat, fått sin efterföljare på andra sidan Atlanten. Nu med en agenda som är närmast identisk med den som gällde för två hundra år sedan. Hur kan det komma sig, Mr Rothschild?

 

I en rättvis analys är det lätt att konstatera att såväl turkar som araber har blivit grundlurade av västmakterna. Att de hyser ett hat mot oss européer förvånar därför inte. Sedan måste man ändå fråga sig om det är rimligt att vi islamiserar våra egna samhällen som en egentligen ganska dålig ursäkt, dålig därför att den gör det sämre för alla inblandade. Ett paralyserat samhälle förlorar också sin förmåga att hjälpa på ett konstruktivt sätt, en bättre ursäkt hade varit att medverka till att bygga upp det Mellanöstern som västmakterna har förstört och skapa ett välmående kristet Europa sida vid sida med ett välmående muslimskt Mellanöstern. Kanske skulle ett Israel ha legat någon annanstans? Men den frågan löser vi nog inte här…

Och kära svenskar, VI BEHÖVER INTE KÄNNA NÅGON SKULD!

 

Peter Krabbe

Lästips: William Engdahl/ The Lost Hegemon

Bilden: Egypten räddar Suezkanalen undan britter och fransmän / Anders Sten 1956

%d bloggare gillar detta: