När globalismen börjar krackelera får EU söka nya vägar.

EU pussel

Att EU har växande problem förstår alla som hört Tusk uttala sig under EU:s toppmöte i Sofia under veckan. Sällan hör man en så högt uppsatt politiker i EU uttala sig i så nedstämda ordalag. Trumps hot om skyddstullar, till stor del riktade mot EU:s industri, blandas med tvisten om upphävandet av avtalet med Iran om kärnkraften och direkta hot från medlemsländer om att lämna EU.

Trumps importtullar på varor från EU måste rimligtvis mötas av motsvarande åtgärder gällande importen från USA, varmed ett storskaligt handelskrig ligger nära. Att detta skadar industrin i både EU och USA är givet. Samma språk talar USA:s sanktioner mot Iran i samband med ett upphävande av kärnvapenavtalet, eftersom många europeiska handelsavtal med Iran kommer att drabbas. Ingen annan än Trump tycks anse att avtalet är dåligt. Pågående förhandlingsrunda pekar mot att EU kommer att fortsätta enligt liggande planering även om USA bryter sig ut. Detta är bra. Det är hög tid att USA förstår att EU inte i alla lägen dansar efter USA:s pipa.

Eller som Alam Saleh, Lancaster University, uttrycker det i en intervju:  Simply it united Iran with Europe, it’s not only Germany, France and Britain, but also Spain, Belgium, Italy they all fully supported the nuclear agreement, Australia and Japan, of course, Iran’s traditional allies Russian and China are always there, and as a result of it, he just united the international community, this time against the United States, and this is why I would say by this decision Washington has isolated itself rather than Iran.

EU har större intressen långsiktigt i att vara part i uppbyggnaden av Eurasia, hela kontinenten från Atlanten till Stilla havet. Det är där framtiden ligger, inte i ett sammanfallande USA där globalismens marodörer sprider sin ödeläggelse över såväl industri som jordbruk och människornas välfärd. Hur mycket man än skramlar med sin gigantiska vapenarsenal ute i världen kommer man inte att kunna stoppa det egna landets sammanbrott.

Italien efter valet är på väg mot en utbrytning ur EU. Detta är lätt att förstå. Som första mottagarland för invandringen från Afrika får man bära en orimlig börda, som knappast underlättas av EU:s hittillsvarande främjande av mångkultur och brist på konflikthantering. Inte ens globalismens finansmaskineri förmår längre kompensera länder som Italien för samhällets sönderfall. När länder som Ungern, Österrike och Slovakien modigt står upp och tar kampen mot den förenade globalismens och sionismens åldrande lakejer som Soros och den internationella bankmaffian, är det lätt för Italien att hitta nya, mer produktiva relationer i det forna Östeuropa och Ryssland. Det är ingen tillfällighet att EU plötsligt sammanträder i Bulgarien. Det är långt till Bryssel.

EU är globalismens drömprojekt och skulle visa världen hur fantastiskt det skulle bli att leva i det mångkulturella samhället, präglat av en regering, en religion (som ännu ingen förstått namnet på), en armé och en ny idealmänniska utan identifierbar hudfärg. Att sionismen skulle styra denna nya värld börjar allt fler förstå. Samtidigt blir det allt färre som accepterar tanken. Monopolen som nu breder ut sig och likt stridsvagnar krossar allt enskilt företagande och alla nationella skyddsmekanismer visar klart och tydligt att globalismen är totalitär. Att de delar av EU som tidigare haft erfarenheterna av just detta nu är de första som reser sig är ett sundhetstecken och början till en ny syn på Europa. För EU återstår valet att avpolitisera organisationen och istället fokusera på handel, fri inbördes rörlighet och nationell respekt eller att se EU spricka sönder till sina beståndsdelar. Banden till USA måste knytas upp och den utsträckta handen från Ryssland och Kina med erbjudande om samarbete måste tacksamt tas emot. Att medverka till välfärd och utveckling i resten av jättekontinenten Eurasia är utan tvekan den bästa fredsbevarande åtgärden som står till buds idag.

När Macron reser till Washington för att pussas och hålla handen med Trump, skrattar världen. När Trump några veckor senare utdelar dråpslag mot EU:s industri skrattar ingen längre och Macron framstår allt mer som en pajas och Rothschilds baby. Fransmännen resignerar och suckar. Det blev inte som man hade trott. Inte ens bröllopet med Merkel lockar längre. Och mot Italien får man sätta upp vägspärrar för att invandringen som man ”själva” välsignat inte skall sprida sig för långt in i landet. Kan de inte stanna i Italien? Det var ju så vi skrev i avtalen…

Här hemma sitter vi tålmodigt och väntar på höstens val i förhoppningen att en ny regim skall öppna de stängda böckerna, bara för att konstatera att den ”urstarka” ekonomin inte var mer än en fjärt i rymden och att skatterna nu måste höjas ännu mer för att klara sjukvård, lag och ordning, utbildning och pensioner. Vi blev visst lite för många för att dela på samma kaka. Och bagaren tyckte inte det var lönt att baka mer. Kanske dags att börja lyssna på dem som vet bättre – och känner igen en verklighet som vi själva aldrig sett förut…

Peter Krabbe

 

Annonser

Ett förändrat politiskt landskap…

rapsfält Tore Hagman

Eftersom Medborgerlig Samling (MED) håller sin riksstämma kommande helg, låter jag min son Mons få tillfälle att ge sin syn på pågående förändringar i det politiska landskapet. Mons kommer att sitta i riksdagen efter valet om MED klarar 4%-gränsen. Mons Krabbe:

Annie Lööfs ställningstagande för regeringens invandringsproposition är ett av många tecken på en större utveckling, som inte bara sker i Sverige, utan i Europa som helhet. Processen har pågått en längre tid, men har blivit allt mer påtaglig det senaste året. Denna utveckling är ett skifte från vänster/höger som den primära konfliktlinjen i politiken, till en ny som delar upp Europas politiska spelplan utefter var partierna står gällande två huvudfrågor:

  • 1) Partier som ser storskalig migration som något som har ett egenvärde, att kulturellt blandade samhällen är mer eftersträvansvärda än kulturellt homogena. De anser att de negativa konsekvenserna när det gäller utanförskap, etno-religiösa konfliktsituationer och kriminalitet är små tillfälliga olägenheter, vars negativa konsekvenser är ett rimligt pris för att uppnå huvud målet – ett mångkulturellt samhälle. Motståndarna ser ingen vinning i migration som medel att bryta upp kulturellt homogena samhällen. Istället kan dessa begränsningsförespråkare vilja se ett värde i migration för att fylla arbetskraftsbehov, eller för att ge skydd till särskilt utsatta grupper under kontrollerade former och inte i syfte att ändra på de bärande principerna för mottagarlandet.
  • 2) Partier som vill se en påskyndad politisk globalisering står mot dem som anser att den politiska makten utövas bättre i mindre politiska enheter. Politisk globalisering innebär en stadig förskjutning av den politiska makten från nationella och subnationella enheter till allt större politiska sammanslutningar. Först till kontinentala enheter som EU, och i förlängningen till en tänkt global myndighet eller världsregering. Man ser nationer som onödiga hinder på vägen mot global enighet. De som motsätter sig denna utveckling ser i processen en demokratisk urholkning, där besluten fattas längre och längre bort från medborgarens insyn Lokala förutsättningar och synsätt tas allt mindre hänsyn till i denna politiska centraliseringsprocess.

I grund och botten så är dessa två frågor knutna till varandra. För dem som vill se politisk globalisering, där gränserna mellan nationalstaterna rivs ner, är det givetvis också fördelaktigt med en massiv migration in till den rika och tidigare så nationalistiskt sinnade världen i syfte att underminera själva förutsättningen för den oberoende staten: ett samhälle med konsensus runt de bärande principerna.

 

Från att dessa två frågor knappt har varit kontroversiella i relationerna mellan höger och vänster, så ser vi nu inledningen av ett skifte i politiken. Detta skifte kommer innebära en fullständig omkastning av allianserna. Från att ha varit underordnade, både för politiker och väljare, är de nu på väg att istället inta en avgörande roll.

Eftersom de etablerade partierna hittills har haft en sådan ”rörande” samsyn i värdet av massiv migration och politisk globalisering, så är det naturligt att det har bildats folkliga oppositionella rörelser i takt med att de negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. Eftersom de partier som har växt fram ur denna opposition, har syftat till att direkt tolka folkviljan, så har de fördömts som ”populistiska”. De etablerade partierna föredrar ett synsätt där de ska stå fria att ”vägleda” folket på den rätta vägen. Bakom det föraktfulla öknamnet ”populist” ligger i grunden en oro för att folket ska störa den politiska agenda, som de politiska eliterna har varit överens sedan 70-talet.

När det nu dyker upp anti-migrations- och anti-globaliseringspartier på arenan så har tillvägagångssättet i Europa varit att 1) Ignorera så länge som möjligt och utesluta dessa från allt samarbete. 2) Bilda samlingsregeringar över blockgränser. Typexemplet på denna reaktion är Österrike, där socialdemokrater och kristdemokrater sedan decennier samregerade landet. Signalen var tydlig: vänster eller högerpolitik är helt underordnat migration- och globaliseringsfrågorna. Denna österrikiska modell har anammats även i Tyskland där samma två partier nyligen återigen har ingått en stor koalition som en konsekvens av Alternativ för Tysklands framgångar.

Detta är dock en, i väljarnas ögon, svårsmält utveckling. Alla politiska frågor i efterkrigstidens Europa har tidigare avgjorts ur perspektivet vänster mot höger. Väljarna kan knappast tolka denna sammansmältning av de båda halvornas eliter som något annat än en urholkning av demokratin, särskilt som uppgörelserna partierna emellan görs efter valet.

 

I en situation där målen för klasskampen redan var avgjorda till arbetstagarnas fördel, fanns det lite utrymme för den ekonomiska argumentationen mellan vänster och höger. Den kamp som vi ser i partiledardebatterna är sällan mycket mer än politisk posering. Ett skådespel för att inbilla väljarna att det faktiskt finns avgörande skillnader kvar mellan partierna i denna och anknutna frågor. Marginella höjningar eller sänkningar av skattetryck eller vinster i välfärden är frågor som vänster mot höger har stridit om under efterkrigstiden.

Faktum är att vänster/höger frågorna har, för de politiska eliterna, blivit helt irrelevanta i relation till frågan om migration och globalism och socialdemokrater såväl som liberaler drömmer tårögt om en utopisk framtid där alla kulturer och religioner kan samexistera utan friktioner och vill försöka nå denna oavsett offren på vägen.

Aldrig har detta faktum blivit mer tydligt i Sverige än när Decemberöverenskommelsen (DÖ) ingicks mellan Stefan Löfven och Alliansen. Alliansen såg hellre att en vänsterallians styrde landet än att behöva lyssna på ett parti som hade en annan syn på migration.

 

I Österrike insåg högerpartiet ÖVP att detta i längden bara kunde innebära att den nationalistiskt sinnade och migrationsfientliga oppositionen till samlingsregeringen, som ändå i grund och botten hade mer gemensamt med högersidan, på sikt skulle stärkas. Väljare som, ändå vill ha en riktig högerpolitik, accepterar inte samlingsregeringar med vänsterblocket. Båda sidorna har närmat sig mitten, särskilt högern som helhet, som har blivit mer socialliberalt och format av vänsterns världsbild. Kanske en ofrånkomlig konsekvens med en generation av politiker i ledningen, som har genomgått ett skolsystem genomsyrat av vänsterideologi?

Det österrikiska högerpartiet insåg att man behövde bryta sig loss från vänsterns förödande omfamning. Andra konservativa runt om i Europa har också så småningom börjat förstå att med dagens liberaler, med dess ofta socialliberala lutning, delade de konservativa inte längre samsyn. Den nya sprickan går rakt igenom det tidigare högerblocket. Konservativa, om än inte alltid självuttalade sådana, har i Sverige kommit att blandas med socialliberaler i framförallt två borgerliga partier; moderaterna och centern. Ett lågmält inbördeskrig rasar i dessa partier och inte minst jag själv undrar när den konflikten ska bryta ut på riktigt. I takt med att denna insikt sprider sig så kommer väljarna flytta runt så att mer naturliga politiska enheter bildas, som är mer ideologiskt samstämmiga internt.

 

Högern kommer sannolikt att delas upp i två delar, var på sin sida av den nya konfliktlinjen knuten till migration och globalism. På samma sätt har egentligen socialdemokratin redan, i mina ögon, delats upp, eftersom jag ser SD som en nationalistisk version av det gamla socialdemokratiska partiet. D.v.s. ett parti som har en socialdemokratisk vision av samhället, men som är ekonomiskt pragmatiskt visavi landets industri.

Liberaler vill se en värld utan gränser, då de inbillar sig att man kan skapa en global befolkning som är homogen vad gäller värderingar och därmed konfliktfri. Man bortser ifrån konflikterna som uppstår när man ska försöka foga samman grupper vars värderingar istället är framknådade genom århundraden, formade av särskilda historiska skeenden, kulturella attityder och geografiska särförutsättningar. Socialisterna ställer upp på detta och tillfogar en tro på att denna sammansmältning leder till rättvisa mellan jordens folkgrupper.

Mer klarsynta personer inser dock att denna planerade sammansmältning endast leder till att de som är numerärt överlägsna kommer att påtvinga dem som är färre sina vanor och sin kultur. Det blir en ofrivillig assimilering in i de numerärt starka gruppernas kultur. Ingenting pekar idag på att de bästa och sundaste värderingarna kommer att bli vägledande i ett sådant samhälle. Istället blir det långsiktiga resultatet att den numerärt krympande västvärldens värderingar, som har tjänat våra samhällen så väl, kommer att få ge vika i en process av politisk globalisering. Vi ser redan nu, på båda sidor av Atlanten, hur värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet steg för steg nedgraderas.

Den unga ÖVP-ledaren Sebastian Kurz har insett att högerkonservativas naturliga allierade är de partier som vänder sig mot massmigration och globalisering. Så småningom kommer högern i Tyskland att komma till samma slutsats och sedan en tid tillbaka mullrar det bakom Merkel. Nästa ledare för CDU kommer sannolikt bilda allians med Alternativ för Tyskland (AfD). I Danmark, som dock aldrig har plågats av vår oförmåga att diskutera det obekväma, har högern redan regerat med stöd av den nationalistiska DF och i Norge regerar högern just nu med Fremskrittspartiet.

I Sverige, däremot har låsningen varit total. När Kinberg-Batra föreslog en dialog med SD så fick hon gå. Idag är DÖ i högsta grad en levande företeelse. Låsningen kan dock inte bestå på obestämd tid. Detta förstår alla! Annie Lööfs steg för steg av närmande till socialdemokraterna är en yttring av en ny trend från kontinenten.

 

I upptakten till Frankrikes presidentval 2017 såg det länge ut som om högerpartiet (Republikanerna) skulle bli den säkra vinnaren. Eftersom dess ledare Francois Fillon förde en politik som lutade lite åt nationalisternas (Front National) och öppnade för en normalisering av den politiska diskursen i landet, såg det ut som om Frankrike skulle bli ännu ett land där högerkonservativa tog över genom att finna sin väg tillbaka till vad som borde vara riktig högerpolitik. En politisk skandal gjorde dock slut på hans kampanj och därmed skapades ett stort tomrum på arenan. In trädde Emmanuel Macron med sin nya rörelse, En Marche. I en situation där höger och vänster inte lägre kan behålla konsensus om migration och globalism, och där konservativa allt mer glider över mot de nationalistiska partiernas sida så återstod för Macron att samla alla de krafter som var för migration/globalism under ett tak. I det patriotiska Frankrike är det lätt att lägga en dimridå av nationalism även över detta, genom det koloniala arvet från MENA-länderna!

En Marche var en sammanslagning av landets socialdemokratiska och liberala krafter. Liberalerna kände uppenbarligen tidens vindar, och ville distansera sig från de konservativa som gick åt andra hållet. Snabbt blev En Marche en modell för Europas migrations/globalism-förespråkare.

Nicola Sturgeon försökte referera till Macron i Storbritannien med sina rop på en allians mellan Labour, Liberals och SNP. Här i Sverige har Annie Lööf fattat vinken, när hon nu styr Centerpartiet på rak kurs mot vad som ser ut att bli en allians mellan C, S och MP. Det återstår bara att se om moderaterna vaknar upp till denna verklighet? Man missade helt när stora delar av Europas högerkonservativa valde bort massmigration, mångkultur och politisk globalism. Nu står man handlingsförlamade när C lämnar alliansen och istället lägger grunden för att kunna regera med sossarna efter valet. Varför ser man inte att ett naturligt högerkonservativt partis position bör vara till försvar för bevarandet av de värderingar som har gjort västerlandet starkt?

Eftersom man inte har velat ta ställning, så har ett nytt högerkonservativt parti dykt upp på den politiska arenan, nämligen Medborgerlig Samling (MED). MED representerar den höger (konservativa, liberalkonservativa och klassisk liberala) som säger nej till massmigration och överföring av mer suveränitet till övernationella organ. Eftersom moderaterna inte följer med i den generella utvecklingen för högerkonservativa i Europa så har MED dykt upp som ett alternativ och kan ta plats som det första borgerliga partiet som är villigt att samverka med partier som har samsyn rörande en begränsning av invandringen.

Mons Krabbe

 

Upp till kamp emot kvalen….

capital_1

 

Så är det dags för 1 maj igen och gatorna förutsätts fyllas av socialdemokrater som inte har något annat att demonstrera emot än sig själva. Lydigt marscherar man gatan fram med sina plakat, precis som man alltid har gjort. Internationalen dånar mellan husväggarna. Men var finns kvalen, är de kanske för länge sedan försvunna? Eller har de fått nya former och uttryck?

Den internationella kommunismen har definitivt gått i graven. Fullt genomförd hade den inneburit en global diktatur. Vi har sett smakprover från Sovjet, Kina, Nordkorea m.fl. och kan nog vara glada att den inte blev just global, som man så förhoppningsfullt sjunger på gatorna. Vad man kanske inte tänker på är att den passar lika bra som kampsång mot den globalism som New World Order innebär, en globalism som praktiskt taget hela vår riksdag ställer sig bakom.

 

Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå.  Jodå, det kommer snart att bli mer verkligt än någonsin!

I sin förgudning avskyvärda, månn´guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda, av proletärens arbetskraft?  Sorry, detta är redan klart, skicka plakaten till Wall Street istället!

Båd´stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter dignar ner.
Den rike inga plikter tycka, den arme ingen rätt man ger.  Men Stefan Löfvén, det är ju du som går främst i demonstrationståget. Varför blev det då så?

När folket kräva det tillbaka, sin egen rätt de blott begär.  Instämmer till fullo. Eller inte, Magdalena Andersson?

 

I själva verket handlar det om en tvehövdad drake, även om man huggit av det ena huvudet – den totalitära socialismen – återstår det andra från samma kropp – den totalitära globalismen. Draken kan sova lugnt, ett huvud räcker bra. I riksdagshuset är det bäddat och klart. Sossar, liberaler, moderater, inte ens den kommande samlingsregeringens drottning, Annie Lööf, ser att draken sover med ena ögat öppet. Globalismens våta dröm närmar sig, även i Sverige.

 

Kommer då nästa regering att försöka utplåna de kval som socialisterna sjungit om i hundra år? Naturligtvis inte. Globalismen är den optimala fascismen, den sista länken i kedjan kommunism – fascism – nazism – globalism, en kedja som gör demokrati till ett roande mellanspel på vägen mot det perfekta totalitära systemet – kapitalets diktatur. Missförstå mig inte. Jag är inte dess förespråkare, jag vill att ni skall se den. Göra något för att stoppa den. Fram med högafflarna. Töm riksdagshuset och välj in verklighetens människor. Ge Sverige en chans!

 

Trevlig valborgshelg!
Peter Krabbe

 

 

Dags att andas ut?

islamnfokus

 

Som jag skrivit tidigare blir polariseringen i två skilda maktblock i Mellanöstern allt tydligare. Sunnimuslimska länder samlas runt USA och deras allierade – de nya krigshetsarna i Europa – England och Frankrike. Given medlem i detta block är Israel och – efter viss tvekan – nu också Saudiarabien, Libanon och diverse småstater.

På andra sidan har vi den något udda kombinationen av Ryssland, Turkiet, Iran och det plågade Syrien, på ett hörn även det krigsdrabbade Jemen. Sympatierna här ligger hos Shiamuslimerna, även om den religiösa toleransen i detta block är betydligt större. Syrien har en majoritet sunni, men styrs av alawiter (Assad) och ger även plats för kristna, shiiter, ismailiter, judar och druser. Även i Libanon försöker man hantera en religiös blandning genom att fördela höga ämbetsposter efter religion. Kurderna är övervägande sunni, men har också egna religioner som yasidierna och zoroastrism förutom shiiter. Iran har som alla säkert vet en stor dominans av shiiter.

 

De politiskt stabilaste staterna i Mellanöstern är helt uppenbart de som har en någorlunda enhetlig och stabil religionstillhörighet, oavsett vilken. Dit hör Israel, Saudiarabien, Turkiet och Iran. Man kan då inte bortse från att större mångkultur leder till större instabilitet och långvariga konfliktsituationer. Länder som Syrien, Irak och Libanon och som dessutom kringgärdas av de stabila staterna, tycks vara evigt dömda till förödande krigstillstånd. Kompromissviljan är låg och påtryckningarna från ”fränderna” i grannländerna snarare ökar än minskar. Inga överenskommelser tycks hållbara.

 

Orsaken till detta är naturligtvis en bristande tilltro till statens förmåga att styra till allas bästa. Grupper vid makten gynnar sina egna och struntar i andra. Bristen på sociala trygghetssystem tvingar den som kan det att förse sig själv först, innan någon annan får komma i fråga. Där staten borde funnits finns istället stam, klan, familj eller starka individer som trygghetssystem. I ett land utan nationella ekonomiska tillgångar har kanske inte detta så stor betydelse, men när plötsligt det flytande guldet, oljan, får flöda fritt är ett rimligt fördelningssystem en förutsättning för en fredlig tillvaro. När vi tror att vår typ av demokrati är lösningen i alla sammanhang, förstår vi inte att kulturer har ett stort tröghetssystem. Västvärlden har utvecklats till moderna stater under tusen år, Mellanöstern har fått knappt hundra år. Hur tänkte Gud när han lät oljan flöda just här?

Under de senaste åren har respektive blockledare, USA och Ryssland, värvat sina lag, någon har lämnat, någon annan har tillkommit. Osäkerheten om vem som skulle få det starkaste laget har hållit världen i spänning. Alla vet att förutsättningen för en varaktig fred är att maktbalans råder. Att ingen kan besegra den andre utan alltför stora förluster. Ändå räcker oljan till alla, den finns överallt och ingen behöver vara utan. Men så händer det oönskade – Israel hittar olja på mark som man ockuperat i Syrien! Golanhöjderna visar sig ha stora oljefyndigheter, men vem tillhör detta? Det amerikanska oljebolaget Genie Oil, vars styrelse är som filtrerat ur Deep State, står redo att exploatera, men vågar inte innan Syrien är utplånat som stat. För bakom Syrien står Ryssland.

 

Så regnar amerikanska missiler in över Syrien, trots att alla trott att krisen var avblåst, att ISIS krossats trots sin uppbackning av västmakterna. USA vägrar lämna ett fritt och oberoende Syrien trots världssamfundets fördömande, istället bussas de kvarvarande rebellerna runt till nya städer att ockupera. Men hallå, kriget var ju slut?

Israels och USAs strategi bygger på att upphäva gränserna runt Syrien och Irak för att istället bilda tre nya stater, en sunni, en shia och en kurdisk. Med den västra som sunni kan man lägga in Golanhöjdernas olja i västmakternas intressesfär och starta prospekteringen där. Den östra som shia kan man bjuda på – Irak är redan amerikaniserat ekonomiskt – och den norra för kurderna har man redan utlovat som tack för kurdernas medverkan i att upplösa Syrien. Men det hade inte Turkiet tänkt sig, eftersom deras oljetillgångar då skulle hamnat i Kurdistan. Turkiet lierar sig då istället med Rysslandsblocket och USA har bara att konstatera att man gjort självmål.

Den kvarstående frågan är hur hårt USA-blocket vågar satsa mot det ryska. Världen höll andan medan Trump försökte läsa av situationen. Med Turkiet, Iran och Kina i det ryska lägret och därmed halva jordens befolkning på motsatta planhalvan, lär västländerna nu ta det lugnt ett tag för att hitta på nya lösningar. Det innebär att vi nu kan andas ut, åtminstone för tillfället.

 

Frankrike och England är som de forna kolonialmakterna i området ekonomiskt beroende av sina gamla oljeintressen i regionen och USAs intressen är starkt kopplade till Israels. Förre franska presidenten Sarkozy var för 10 år sedan initiativtagare till Medelhavsunionen, med syfte att stärka just Frankrikes roll i MENA-ländernas politik. Macron axlar den manteln. Man kan undra vad Sverige och andra europeiska länder har för anledning att understödja detta, när det kommer att innebära direkta krigshandlingar mot fria nationalstater, sannolikt i namnet av EU.  Det engelska hatet mot Iran har på samma sätt orsak i att utvecklingen i det forna brittiska protektoratet gått mot en frigörelse från väst. All olja i Iran kontrollerades förr av BP (British Petroleum), detta är nu ett minne blott.

Den stora frågan från rubriken är då om jämviktsläget är nått i Mellanöstern och den mentala gränsen mellan öst och väst är fastlagd för rimlig framtid. Jag tror det. Jag tror samtidigt att Trump väljer att visa sin kompetens som affärsman snarare än politiker och att ett närliggande möte med Putin kommer att innebära en byteshandel, där Putin får offra Syrien mot att Trump släpper Ukraina, Georgien och Rysslands övriga närområde tillsammans med upphävda ekonomiska sanktioner. Trumps problem kommer att bli sionisterna i Tel Aviv och Washington, som har tunga intressen i båda områdena och sannolikt inte är lika kompromissvilliga. Där avgörs Trumps framtid.

 

Peter Krabbe

Har vi människor någon verklig möjlighet att påverka vårt jordklot?

Vulkanutbrott på ö

 

Detta påstås ju nästan dagligen av världens politiker och andra som gärna vill skaffa sig en plattform av inflytande över oss övriga, lydiga undersåtar. Men är detta rimligt? Låt oss ta Edgar Cayce som hjälp för att analysera vad som egentligen har hänt, händer nu och kommer att hända i en inte alltför avlägsen framtid. Som kunskapsförmedlare hade Cayces undermedvetna mycket mer att ge oss än den rent andliga förädlingsprocessen.

Alla kan säkert inte acceptera naturvetenskaplig information från en källa som får betraktas som ett Högre Medvetande, men gör ett försök så lovar jag att ni kommer att få ett betydligt bredare kunskapsunderlag för er egen förkovran! Jag skall ställa Cayces berättelser från 1930-talet mot vad vi tror att vi faktiskt vet idag. I min egen roll som visionär naturvetare behöver jag inte frukta Vetenskapsakademins förbannelser, jag är ensamt ansvarig för mina tolkningar!

 

I sina läsningar (readings) återkom Cayce ofta till de stora geografiska förändringar som vi hade att förvänta oss. Dessa gällde vanligtvis den amerikanska kontinenten – eftersom frågorna kom från amerikaner – men också Europa och Asien. För att bedöma tillförlitligheten i en persons förutsägelser är ofta den fysiska verkligheten ett bra facit. Så vad förmedlade då Cayce om de fysiska förändringarna på vårt jordklot, sett i ett längre perspektiv?

För USA förutsåg Cayce att såväl områdena utefter västkusten som östkusten skulle läggas under havsvattennivån, den västra först och den östra senare. Även New York skulle drabbas, men den södra Atlantkusten skulle översvämmas dessförinnan. Avrinningen från de Stora Sjöarna i norra, centrala USA skulle ändra sitt lopp från St Lawrencefloden mot Atlanten till Mississippifloden mot Mexikanska Golfen. Som ”torr” mark framhöll Cayce områdena nordväst och öster om Appalacherna, den bergskedja som skiljer östkusten från det inre slättlandet. Nya landområden skulle uppstå både i Atlanten och Stilla Havet.

För Europa varnade Cayce för vulkanutbrott på Etna och Vesuvius i Italien och översvämningar utefter floden Rehns lopp in i Centraleuropa, för Västindien ett vulkanutbrott på Martinique genom Mt Pelée. För Japan väntade ett ännu värre öde genom att försvinna helt i havet.

tektoniska plattor gränser

Vad är det då som Cayce ser i sina syner? Egentligen ingenting som överraskar oss idag. Flertalet vulkanutbrott och jordbävningar följer gränserna mellan de tektoniska plattorna, dessa rör sig enligt långsiktiga mönster och antingen delar på sig eller trycks samman. Väster om USAs kustlinje löper gränsen mellan Stillahavsplattan och Nordamerikanska plattan, de glider i motsatt riktning med en hastighet om 5,5 cm/år. Jordbävningarna är där frekventa och välkända, och idag är de flesta överens om att en väsentlig del av kuststräckan San Fransisco – Los Angeles riskerar att försvinna i havet. Värst är det utefter Sydamerikas västkust, där den Sydamerikanska plattan vandrar västerut med dubbla hastigheten, 11 cm/år. Även där förekommer frekventa jordbävningar. I förlängningen ligger gränsen mot den Antarktiska plattan med ett jordbävningsområde i det antarktiska Weddellhavet och vidare österut, där värme från utbrott under isen smälter iskalotten underifrån, något som vissa politiker försöker kalla Global Warming, orsakad av oss själva genom våra koldioxidutsläpp. Nåväl, med lite bättre baskunskaper kanske de någon gång kan lära sig förstå hur ofantliga mängder värme som strömmar ut under havsytan, vid ständiga utbrott utefter de tektoniska plattornas gränser, både över och under havsytan.

Mt Pelée ligger på gränsen mellan den Karibiska plattan och den Sydamerikanska och de båda italienska vulkanerna ligger på gränsen mellan de Afrikanska och Eurasiska plattorna. Japan ligger vid gränsen mellan de Eurasiska och Stillahavsplattorna och, om man tittar under vattenytan, på randen till den 9.000 meter djupa Japangraven. Att hela Japan skulle kunna försvinna ner där, i ett av världens största sår i jordskorpan, är mer än troligt när det börjar knirra i fogarna.

Rakt igenom Atlanten i nord- sydlig riktning går den Atlantiska Centralryggen, som börjar med Island i norr. Den är en under havsytan belägen bergskedja, som är en rest efter delningen av Laurasien i Nordamerika och Europa för 50 miljoner år sedan. Om land uppstår i Atlanten blir det där, sannolikt ingick också bergskedjan i det försvunna Atlantis. Motsvarande finns på Stilla Havssidan genom den Ostpacifiska Längströskeln.

Att jordbävningar och vulkanutbrott i dessa öppna sår i jordskorpan kommer att ge upphov till båda landsänkningar och landhöjningar är lätt att förklara. Den som har sett hur isflak i en vårflod beter sig kan lätt föreställa sig hur de tektoniska plattorna beter sig på samma sätt genom att trycka ner, överlagra eller skava sönder varandras kanter.

Men vad händer då med USAs östkust? Där finns ingen plattgräns och Appalacherna ligger med sin urbergssköld och skyddar inlandet, som en vågbrytare mot Atlanten. Landskapet närmast havet är, i likhet med Rehn-landskapet i Europa, ett sedimenttäckt platålandskap, känsligt för havsnivåhöjningar eller landsänkningar. Både Mt Pelée (senaste utbrott 1902) och Island (pågående utbrott) ligger på samma östra/ södra gräns av den Nordamerikanska plattan. Denna rör sig bort från vår del av jordklotet. Om jordskorpan reser sig och orsakar vulkanutbrott utefter den Atlantiska Centralryggen, från Island till Mt Pelée, får vi den effekt som Cayce beskriver, översvämningar av sydöstra USA och Holland med Rehndalen samt nytt land i Atlanten.

Om allt detta händer ungefär samtidigt har vi Cayces hela scenario fullbordat. Är det då realistiskt och vad skulle kunna utlösa en sådan global rörelse mellan de tektoniska plattorna?

 

Ingen människa har besökt jordens inre. Men enligt Cayces ”inside information” består dess kärna av magnetiska magmaströmmar i ständig rörelse. Eftersom kärnan inte är i fast form följer inte magman jordskorpans rotation, utan har ett annorlunda och mer komplicerat rörelsemönster. Rullar vi ett ägg snurrar inte äggulan på samma sätt om inte ägget är kokt. När magma kommer till jordens yta genom vulkanutbrott eller förhistoriska veckningar orienterar de magnetiska metallfibrerna i magman sig efter de magnetiska nord- och sydpolerna. Ett starkt jordiskt magnetsystem är grunden för att de tektoniska plattorna skall ligga kvar i sina lägen. När detta magnetsystem försvagas tar magman nya vägar och extrema slitningar uppstår i gränserna mellan plattorna. Detta är vad som sker när solens styrande magnetsystem försvagas, det påverkar direkt vår lilla jords motsvarighet. Vi går nu in i ett skede där just detta händer. Solens aktivitet går mot ett minimum och vårt magnetsystem försvagas i samma takt. Våra magnetiska poler börjar fladdra och skifta läge, vi riskerar att få uppleva ett nytt polskifte med okänt resultat. Vår magnetiska nordpol har redan varit långt nere i norra Kanada istället för vid den geografiska nordpolen. Om några decennier kan den mycket väl befinna sig i Sibirien istället. Vår jordaxel skevrar, ungefär som ett snurrande mynt gör när det börjar tappa fart.

Om vi går in i en ny istid, vilket vi kommer att göra inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer tyngden från de växande iskalotterna att påskynda en disharmonisk rörelse som medverkar till att fogarna mellan de tektoniska plattorna spricker upp och Cayces scenario kommer att bli verklighet. Jag skulle tro att detta ligger ett par hundra år framåt i tiden, men det kommer. Glöm Global Warming, det är vår världshistorias största bluff. Den värmeperiod vi nu lämnar – höjdpunkten var 1998 – är fullt naturlig och helt i linje med den långsiktiga historiska utvecklingen, med 800-årscykler från isavsmältningen för 10.000 år sedan. Om 400 år kommer vi att få återuppleva 1600-talets kyla. Även de behagliga tiotusenåriga värmeperioderna, återkommande med c:a 100.000 års intervall, kommer våra efterlevande att få vänta länge på innan de återkommer. Att de civilisationer som levde för 10.000 år sedan när solen under loppet av ett par hundra år höjde medeltemperaturen med 8 grader, i konsekvens också dyrkade solen kan vi därför lätt förstå. På kort tid fördubblades jordens tillgängliga arealer och jordbruket fick de rätta klimatologiska förutsättningarna.

 

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att Cayce hade helt rätt i sina visioner om jordens geologiska framtid. Hur snabbt de kommer att genomföras kan vi bara gissa oss till, kanske blir det våra barnbarn som får känna på de första förändringarna, kanske kommer de redan om något decennium. Solens förändringar, både i korta och långa cykler, känner vi väl till idag, budskapet är att vi snart går in i en ny istid. Därmed följer de rörelser mellan de tektoniska plattorna som ger de förändringar som Cayce upplyser oss om. Det vi kallar istid är jordens normala tillstånd. Den korta värmeperiod som vi haft lyckan att se vår civilisation födas i, är snart slut. Varför låter vi några dårar i USA göra den ännu kortare?

Viktigast att konstatera är att den märklige Cayce faktiskt är värd att lyssna på, detta i mer än ett avseende. Det skall vi göra i ytterligare någon artikel.

Peter Krabbe

Poste Restante.

 

hjärna 5

 

Denna något kryptiska titel anspelar på föregående artikel Ett vykort från framtiden. Det ligger kvar tills mottagaren väljer att hämta ut det. Jag kan nu se att allt fler väljer att göra det. Jag trodde nog själv att artikeln skulle få ett svalt mottagande, men den efterföljande diskussionen har istället lämnat ett bestående avtryck hos många läsare, även hos mig själv. Med 14.000 läsningar hittills och mer än 200 kommentarer visar responsen att detta ämne är oerhört angeläget för många, jag tror också att det ljusa budskap som artikelns medverkande kommentatorer förmedlar förmår väcka hopp och förtröstan hos många, kanske själva eller genom anhöriga drabbade av sjukdom och förtvivlan.

Att panelen består av högt kompetenta och erfarna läkare och naturvetare tillsammans med troende kristna av olika valörer ger ett djup i diskussionen som är ovanligt i en bloggtråd. När de vetenskapligt bevandrade dessutom visar sig ha den starkaste tron, närmar vi oss det underliggande budskapet i den lära som Edgar Cayce för 75 år sedan lät oss ta del av:

Vetenskap och andlighet kommer att upphöra med att vara motpoler. Sammanlänkandet av dessa två huvudströmmar i mänsklighetens historia kommer att förändra vår kultur.

 

Vi befinner oss nu i det millenium som Cayce på 1930-talet såg som avgörande för vår kommande utveckling. Bärande för denna utveckling skulle vara den ökade andligheten, eller förståelsen för vår roll på jorden och i universum. Kärnan i budskapet är Kristus återkomst, men inte som en fysisk gestalt utan genom våra utökade medvetanden. Den nya människan kommer med sina vidgade sinnen att kunna kommunicera med den andliga världen och förstå sin plats i den utvecklingskedja som består av vandringen mellan olika fysiska reinkarnationer, varvade med tillvaron i ett själsligt tillstånd, för att nå den mognad som vi till sist förutsätts uppnå. I denna vision existerar ingen absolut död, bara en övergång mellan olika former av medvetande. Genom en sådan visshet behöver vi inte frukta döden, utan kan se den som en examen efter skolåret inför det väntande sommarlovet – och nästa skolår.

Denna syn på livet återkommer både i många religioner och förhistoriska sagor, må vara i en mångfald av variationer. Med hjälp av den kan vi också rekonstruera mänsklighetens historia under åtminstone de senaste 50.000 åren, en historia där kulturutvecklingen efter istidens upphörande för 10.000 år sedan bara är en mindre del. Världen såg fysiskt annorlunda ut innan den drastiska förändring som vår nuvarande värmeperiod innebär inträffade, att hårdhänt och på extremt kort tid möblera om jordklotet  till det vi ser idag. Dessförinnan var det normala att ett 3 km tjockt istäcke täckte en tredjedel av jordens yta. Vi skall se mer på dessa förändringar i kommande artiklar.

 

De vetenskapliga teorier som, inte minst, Einstein bidragit med under 1900-talet har också hjälpt oss att definiera gudsbegreppet. Definitionen av energi som en vågrörelse, där våglängden innebär ett brett spektra, innehållande allt som omger oss – inklusive vår egen materia – ger oss nya möjligheter att förstå vår tillvaro, både på jorden och i andevärlden. Vår hjärna begränsar våra sinnens upplevelseförmåga till en mycket liten del av detta frekvensband. Efter döden, när vi lämnar vår hjärna, får vår energi tillgång till en annan för oss nu osynlig del, som också innefattar den gudomliga livsenergins frekvensband. Det är där som vi kommer att kunna kommunicera med avlidnas själar och – sannolikt – få direktkontakt med den starkaste livsenergin, det som många kallar Gud.

Cayces kristna tro är annorlunda, främst genom att han inte ser budskapet om människans mognad genom ett utökat medvetande och en ökad andlighet som något som kommer att predikas från kyrkor och präster, istället är det genom enskilda sökare i var mans stuga som det nya kollektiva medvetandet skall byggas upp. Detta kan nu ske genom internet och där finns en starkare kraft mot utveckling än i en kyrkbänk. Det får mig att fundera över allas vår roll på denna blogg. När jag skriver om detta ämne nu, vid påsktid, är det inte ett medvetet beslut, utan grundat på en stark intuition. Egentligen vet jag inte varför. Men responsen från läsarna, och särskilt då de av er som är så oerhört kunniga och finns där för att sätta grenarna på trädstammen, visar att tillfället var rätt valt. Kanske finns det en mening också i detta.

 

Till de viktigaste erfarenheterna från bloggtråden hör insikten i trons läkande förmåga, som medicin betraktad tycks patientens vilja att bota sin sjukdom och den sjukes själsliga harmoni vara oöverträffad. Även om man skall vara mycket försiktig med att döma ut konventionell medicin som läkemedel, är det svårt att bortse från livsviljan som ett avgörande inslag i en behandlingsprocess. Den redan publicerade videon med Lorraine Day länkar jag till här igen, den är värd eftertanke och kan ge hopp åt många i samma situation.

 

Avslutningsvis vill jag betona att Edgar Cayce inte är en filosof, utan en person som förmedlat för honom själv obekanta kunskaper från sitt undermedvetna under hypnos, till skillnad från många andra referenser på denna tråd, som förmedlat sina visioner i form av egna slutsatser eller personliga erfarenheter. Cayce kunde knappast själv ha förutspått dagens internet-utveckling, ändå är det rimligtvis just detta som är grunden för hans datering av den nya, medvetna människans framväxt till efter det millennieskifte vi just passerat. Våra nya möjligheter att utbyta tankar och erfarenheter över i stort sett hela jordklotet får nog ses som det starkaste argumentet för att stoppa de onda krafter som jag ägnat mycket tid åt att beskriva de senaste åren. Att mitt ”vykort” nått läsare i 64 länder världen över är ett överraskande bevis för just detta. Vår gemensamma tankekraft kommer att bli enorm. Låt oss utnyttja den möjligheten att undvika det tredje världskrig som Ondskan har planerat för oss.

 

Peter Krabbe

Ett vykort från framtiden.

Edgar_Cayce_Guerison-min-720x380

 

Eftersom vi befinner oss i en utveckling som blir alltmer hotfull, med det USA-ledda NATO:s aggressioner mot Ryssland som ett tydligt påbud om ett planerat tredje världskrig, kan det vara på sin plats att för en stund släppa den sakliga och något eftersläpande samtidsanalysen till förmån för vad andra redan för länge sedan berättat om de kommande händelserna på världsscenen.

Kanske behöver vi lite tröst, ställda inför ett händelseförlopp som vi inte tycks kunna påverka. Vi skall därför ägna oss en stund åt Edgar Cayce, den försynte och kristna profeten som i sina väldokumenterade förutsägelser har haft en träffsäkerhet som imponerar även på den mest inbitne tvivlaren.

 

Edgar Cayce var amerikan, bosatt i Virginia och hade sin produktiva tid som medium under tiden 1920 fram till 1944. Han dog 1945. Den kristna tron ligger som grund för hans liv, utan att övergå till religiösa övertoner. Hans eget anspråkslösa liv fick honom att framstå som en enkel bokhållare eller köpman, till skillnad från de flesta amerikanska predikanter idag skiljde ingenting i hans yttre eller leverne honom från vilken alldaglig amerikan som helst. Bortsett då från hans förmåga att se in i en annan dimension.

Till skillnad från historiska profeter, vars sanningshalt man ofta kan ifrågasätta, finns Cayces alla förutsägelser och råd noggrant dokumenterade i realtid och förvaras fortfarande i ett särskilt bibliotek, tillgängligt för forskare. Rent praktiskt gick hans läsningar, ”readings” till så att han med hustruns hjälp försatte sig själv i ett hypnotiskt tillstånd, där han kunde svara på frågor om olika ämnen och personer, vilket samtidigt nedtecknades av hans sekreterare. Genom hypnosen öppnades hans medvetande på ett sätt som vi skall återkomma till.

Hans förutsägelser handlade om allt från världspolitik till människans forntid och framtid, geologiska förändringar över jordklotet och enskilda människors öden. Hans förmåga att analysera sjukdomar och även ge recept på botemedel är välkända inom dagens medicinska forskning.

I denna artikel skall vi främst se på hans förutsägelser om den pågående utvecklingen i världspolitiken, eftersom vi står inför ett hotande världskrig. Vi skall då tänka på att Cayces visioner nedtecknades under 1930-talet, när Stalin satt vid makten i Sovjet och kommunismen höll landet i ett järngrepp. Låt oss se på triangeldramat USA, Kina och Ryssland:

 

För Ryssland förutsåg Cayce stora förändringar. Han menade att det skulle bli fred i landet när yttrandefrihet hade återinförts. Han förutsåg ett religiöst återuppvaknande i Ryssland som skulle inge hela världen hopp. Ryssland skulle komma att få en huvudroll i världens ledarskap. Som Cayce uttryckte det skulle en ny förståelse uppstå hos ett plågat folk. Förtryck och självförakt hade lett till kommunismens övergrepp och oron i landet skulle bestå tills äkta frihet – genom yttrandefrihet och trosfrihet – hade införts. ”Ur Rysslands religiösa utveckling kommer världens hopp att födas”. De andliga förändringarna kommer att påverka folk och nationer över hela världen, enligt Cayces vision år 1938.

De människor som skulle återuppväcka den nya andligheten i Ryssland menade Cayce skulle födas efter 1940 och komma till makten efter c:a 50 år. Putin föddes 1952 och tillträdde 1999. Man kan lätt konstatera att Cayces förutsägelser under Stalins höjdpunkt, och med det kommunistiska Sovjet strax före andra världskriget, stämmer bra med vad vi ser hända just nu. Putin är noga med att ge den ortodoxa kyrkan i Ryssland fullt stöd och en framträdande plats i samhället, dess företrädare är också representerade i duman. Känns det igen?

 

Vad skulle då hända med Kina? Cayce förutsäger att det urgamla kulturlandet Kina i framtiden kommer att bli de kristna värderingarnas vagga. Om inte Amerika kan fullfölja sin utstakade väg mot ett större brödraskap och kärlek till sin nästa kommer civilisationen, och därmed världens ledarskap, att flytta västerut – till Kina, hävdade Cayce. Här finns en mångtusenårig tradition av andlighet, som är en god jordmån även för det kristna budskapet. Kan då en sådan förutsägelse vid en tid då all religiös verksamhet i Kina varit förbjuden verkligen vara möjlig?

Enligt WCC (World Council of Churches) beräkning 1996 fanns då 10 miljoner döpta kineser. Det uppskattas idag finnas mer än hundra miljoner troende kineser och kommunistpartiet förmodas vara oroligt för att förlora kontrollen över de snabbt växande församlingarna. Uppskattningar pekar på att 400 miljoner kristna kineser skulle vara realistiskt före år 2040. Antalet kristna har ökat explosionsartat i hela Kina under de två senaste decennierna. Även här verkar då Cayce ha varit på rätt spår.

 

Men USA då? Vad hade då Cayce att säga om sitt eget hemland? USA var då som nu en motpol till de asiatiska länderna. Det var ord och inga visor. Om inte nyskapande och kärleksfulla steg tas för att garantera större likställdhet inom nationen kommer det att bli en revolution, en fysisk med väpnad kamp, eftersom detta är det medel som vissa människor kommer att ta till när de känner hjälplöshet inför att få förändringar på annat sätt. Cayce uppmuntrade inte till detta, men varnade för att det var vad som skulle kunna hända i framtiden.

Cayce betonade att Amerikas ledarskap var beroende av en ansvarsfull yttrandefrihet och en fördjupad andlighet. Fastän Amerika kan anses ha goda förutsättningar för ett andligt ledarskap i världen när vi går in i det nya tusentalet är det på intet sätt säkert att vi kommer att kunna göra anspråk på den rollen. Utfallet beror på hur vi använder den frihet som vi nu har. Våra handlingar kan inte leva upp till de utmaningar och möjligheter till ett andligt ledarskap i världen som vi har, om vår definition av frihet bara skall gynna oss själva. Jag hade idag inte kunnat säga det bättre själv, tack Edgar Cayce. Du såg det redan för 85 år sedan!

Högmod, inte bara hos regeringen, utan också hos folket på individuell nivå, måste övervinnas, menade Cayce. Amerikanens tendens att skryta skiljer honom från andra nationers folk och reser barriärer mellan amerikaner och medborgare i andra länder. Om Amerika inte lever upp till kraven på andlighet kommer ledningen i världen att lämnas över till andra länder.

 

Kan man då tro på profeter? Ja, det är naturligtvis upp till var och en att bedöma. Man kan dock inte komma ifrån att Cayce förutsägelser stämmer oerhört bra med vad som händer idag, trots att världen såg totalt annorlunda ut när han gjorde dem, på randen till ett världskrig med oviss utgång och med kommunismen som potentiell världshärskare. Stora delar av Europa hade fascistiska härskare och demokratin i USA vacklade.

Cayce betonade mycket vikten av det kommande millennieskiftet, som han menade skulle innebära framväxten av en ny sorts människa. Det han tänkte på är intressant. Med andlighet menade han inte så mycket tron på Gud eller Jesus utan tron på en människa med ett bredare spektrum än den dåvarande. Vi skulle kunna utöka våra möjligheter till kontakt med avlidnas själar, få en ny syn på livet efter detta och revidera synen på Gud – som en gammalfarfar sittande på sin tron i himlen – till förmån för tron på gudomligheten som den eviga livsenergi som vi är en del av. De förmågor han själv hade under sina läsningar såg han som normala för framtidens människor, vilket onekligen öppnar hisnande perspektiv. Vi kan då konstatera att forskning och kunskap inom parapsykologi nu utvecklas snabbt och begrepp som clairvoyance och tankeläsning, som tidigare betraktades som häx- och trollkonster numera blir allt mer accepterade som realiteter. Vi vet att många djur har sinnen som vida överträffar människans, eller omvänt att vår hjärna har många dörrar som hittills förblivit stängda för oss. Kan vi förvänta oss att vi snart är mogna för att gå in i en värld av vidare dimensioner och vem avgör när dessa dörrar skall öppnas? Förutsättningen menade Cayce var att vår andlighet utvecklades i rätt riktning. Det finns ingen absolut död, bara en övergång från ett tillstånd av medvetande till ett annat. Den fysiska kroppen är bara en tillfällig boning.

 

En kombination av vetenskap och andlighet, styrd av våra utökade medvetanden, såg Cayce som grunden för en ny religion – där alla skulle kunna ha en plats. Detta skulle bli verklighet under 2000-talet. Låter det bra, eller är allt bara drömmar?

 

Peter Krabbe

Lästips:

Ph.D. Mark Thurston / Edgar Cayces Predictions For The 21st Century.

Har de nationella valen spelat ut sin roll, när den globala påverkan tillåts ta över?

Skripal Daily Mirror

foto Daily Mirror

Den senaste veckan har huvudnyheten i världen varit Theresa Mays påhopp på Ryssland, genom anklagelser att Putin skulle ha beordrat morden på den avhoppade spionen Sergei Skripal och hans dotter i Salisbury, England. PK-media rapporterar lydigt och i falsett om det ofattbara övergreppet mot engelsk lag – ett mord utfört av Ryssland på engelsk mark!

Theresa May hötter med knytnäven i parlamentet, påhejad av främst Boris Johnson, medan socialistledaren Corbyn tålmodigt försöker förklara att det inte finns minsta bevis för att Ryssland skulle ha arrangerat morden. Trump småler och säger att om May anser att det förhåller sig så, så är det väl också så. Rysslands utrikesminister Lavrov förklarar sig villig att bistå utredningen på alla sätt, förutsatt att en sådan förfrågan överlämnas via gängse diplomatiska kanaler och inte via media. Ändå upprepar sig retoriken från Irak, när armén står och stampar behövs inga sanningar.

 

De två offren (fortfarande efter en vecka oklart om de är döda eller inte) har fått en dos av en nervgas som tidigare tillverkats vid en sovjetisk fabrik för kemiska stridsmedel, belägen i Uzbekistan, ett land som sedan 1991 är självständigt. Nervgasen betraktas som ett mycket dödligt vapen, vars sammansättning till stora delar är okänt för västerländsk teknologi. Engelsmännen kräver nu att Ryssland skall lämna över prover av nervgasen för analys i England, så att en jämförelse kan göras med brottsoffrens skador. Ryssland å andra sidan uppmanar May att skicka över den analys som gjorts på brottsplatsen så att fabriken skall kunna avgöra om skadorna kommer från den påstådda nervgasen eller inte. Vad engelska media inte rapporterar är att USA har haft en militärbas i Uzbekistan efter Sovjets upplösning och att den engelska motsvarigheten för kemiska stridsmedel ligger 20 minuters resa från Salisbury.

 

Det handlar med stor sannolikhet om ett oblygt försök från engelsmännen att få det hittills okända receptet på nervgasen från ryssarna, för att kunna tillverka motmedel. Inte många tror att Putin ett par veckor före det ryska presidentvalet skulle godkänt en sådan medialt uppseendeväckande händelse, inte heller att man några månader före fotbolls-VM i Ryssland skulle ansett det vara rätt tidpunkt att mörda några spioner i England som man lika gärna kunde ha avlivat för åratal sedan – om man hade velat det. Varje gång Ryssland skall vara värd för ett större mediarelaterat arrangemang, senast vid vinter-OS i Socchi, händer det saker på världsscenen i syfte att misskreditera Ryssland. Detta är numera snarare rutin än undantag.

Ingen betvivlar heller att CIA utan större problem hade kunnat komma över ett provrör med nervgasen, tillräckligt för att mörda de två exilryssarna. Intresset att mörda dubbelspioner är oftast ömsesidigt. Det liknar mer en fars att sätta igång denna cirkus två veckor innan ryssarna skall välja sin president. Tyvärr är det ingen fars för de två drabbade, men det lär nog ingå i den risk som yrket innebär.

Man kan konstatera att USA allt mer tar sin utrikespolitik från Kalle Anka, ambitionsnivån ligger inte nämnvärt över. Detta trots att det oftast är Kalle som får stå där med skammen och nesan. Piff och Puff vinner för det mesta, trots sin fysiska underlägsenhet och brorsönerna som normalt försöker ställa Kalles fadäser till rätta har tydligen genomgått könsbyte.

 

Vi har säkert inte sett slutet på dessa provokationer från ett väst som anser att Ryssland är skulden till det egna förfallet. Att både CIA och MI5 kommer att hitta på fler galenskaper inför Putins givna omval är nog helt säkert. Låt oss hoppas att man inser att det finns en gräns även för Rysslands tålamod. Det finns ingen statschef i väst som ens kommer i närheten av Putins popularitet. Jag kan förstå att det gör ont, men vore det då inte bättre att rannsaka sig själva istället för att försöka sätta krokben för den som uppenbarligen har det vinnande konceptet?

 

Peter Krabbe

Det europeiska kalifatet. Vilken roll vill vi själva spela i det framtida Sverige?

Spanien fångar

 

Många tror nog att den muslimska drömmen att förvandla det kristna Europa till ett muslimskt kalifat förutsätter att en majoritet av befolkningen blir eller är muslimer. Så förhåller det sig inte, tvärtom är detta inte ens önskvärt.

I muslimska predikningar framhålls ofta den spanska, moriska tiden när muslimerna hade erövrat större delen av Iberiska halvön (711– 1492 e.Kr.) som den ideala samhällsformen. Under 800 år lyckades muslimerna hålla Spanien i ett fast grepp, ända tills katolikerna återtog landet med våld. Hur såg det då ut i Spanien under denna tid? Den som vill studera detta på ett lättfattligt sätt kan gärna läsa Herman Lindqvists utmärkta bok Historien om Spanien.  Där kan vi lära oss att av den muslimska styrande klassen utgjorde araberna endast c:a 50.000 individer av en befolkning som totalt omfattade 4 miljoner invånare. Därutöver tillkom några hundra tusen muslimska berber, totalt c:a 10 % av befolkningen var muslimer. Hur kunde detta vara möjligt?

 

Organisationen av Spanien baserades på ett styrande toppskikt av muslimer, som innehade alla väsentliga funktioner, särskilt de militära, för att kunna kontrollera samhället. Till deras hjälp kom en stor andel judar, c:a 5 % av befolkningen, som besatte tjänster i skiktet under muslimerna och i många fall hade funnits på plats ända sedan romartiden. Dessa skötte den praktiska förvaltningen och administration, handel, ekonomi och vetenskap m.m. och bildade en perfekt symbios med de styrande muslimska krigsherrarna och guvernörerna. De religiösa skillnaderna mellan muslimer och judar var under denna period relativt små, koranen hade hämtat mycket av sitt innehåll från de judiska skrifterna och båda var Abrahamitiska religioner med en enda gud – till skillnad från kristendomen som hävdade tre gudomligheter, Fadern, Sonen och Den heliga Anden. Att Spanien fick en blomstringstid under denna period kan nog i första hand tillskrivas judarna, inte muslimerna, som var betydligt mer erfarna inom konst, arkitektur och vetenskap.

När katolikerna lyckades återta Spanien efter de 800 åren var den första åtgärden att krossa denna symbios genom att utvisa de judar som vägrade konvertera till kristendomen, det skulle medföra att en stor del av Spaniens judar spreds över det övriga Europa, främst via Konstantinopel och vidare till det Östeuropa som låg norr därom. Det nya landet Khazarien norr om Svarta Havet fick till och med judiskt styre. Det stora inslaget av judar i Östeuropa ända fram till andra världskriget har delvis denna bakgrund. Spanien hade haft den största europeiska populationen av judar. De kallades sefardiska judar.

 

När de muslimska arméerna landsattes på Iberiska halvön under 700-talets första decennium, var deras styrkeförhållande betydligt understigande de befintliga västgotiska. Efter en seger i ett inledande fältslag mötte muslimerna inget större motstånd, utan kunde snabbt besätta huvudparten av Spaniens provinser. En förklaring kan vara att kunskapen om denna nya religion var bristfällig, till det yttre var skillnaden mot det judiska, som man sedan länge varit vana vid, ganska liten. Kanske hade inte heller de existerande småkungarna uppfört sig särskilt exemplariskt.

Men vad hände då med den spanska ursprungsbefolkningen, de övriga närmare 85 % av befolkningen, varav en tiondedel tillhörde den tidigare maktgrupperingen, kristna västgoter? Ett fungerande samhälle behöver inte bara en elit, utan kräver också en fysiskt arbetande befolkning, arbetare, jordbrukare och lydiga soldater. En pikant detalj i Lindqvists berättelse handlar om denna västgotiska ursprungsbefolkning, som till stor del bestod av invandrande folkgrupper från Skandinavien. Tilläggas kan att särskilt herulerna, som utvandrat från nuvarande sydöstra Sverige ingick som ett viktigt och fruktat krigarfolk. Som legosoldater för romarna bidrog dessa sydsvenskar till att föra kristendomen både till Spanien och tillbaks till Skandinavien, när man började sin återflyttning till främst Blekinge under 500-talet. Inslaget av blonda, blåögda spanjorer var påtagligt under lång tid. Detta kan verkligen ge oss en tankeställare, när historien nu börjar upprepa sig genom den muslimska invandringen till Sverige och övriga delar av det kristna Europa.

Bilden: blonda västgoter förs bort i fångenskap av en muslimsk vakt efter erövringen av Iberiska halvön. Alfonso X:s bok ”Las Cantigas”/ El Escorial.

 

Mitt syfte med denna berättelse är att visa att den som tror att det behövs 51 % muslimer i Sverige för att vi skall kunna bli ett muslimskt kalifat istället för ett kristet land, kan räkna med att snart få uppleva samma situation som den spanska ursprungsbefolkningen fick för mer än tusen år sedan. Den vill också visa att muslimer inte ser sig själva som den arbetande underklassen utan tvärtom som den styrande och dominerande härskarklassen. I detta avseende har mycket lite förändrats under de senaste seklerna. Kanske någon känner igen attityderna hos många nyanlända muslimer. Att vi utan knot skall betala för ett liv utan förpliktelser är bara en naturlig fortsättning på den skatt, Jizya, som icke-muslimer alltid fått betala i muslimska länder för att få tillstånd att existera där. Att våra politiker i ett sådant läge gör allt för att erbjuda muslimer platser i kommunstyrelser, riksdag och regering kan nog uppfattas som ett märkligt ställningstagande om man känner till denna historiska bakgrund. Att det muslimska kalifatet inte har mycket gemensamt med vad vi kallar demokrati behöver jag nog inte utveckla vidare.  Mångmiljonstäder som London och Rotterdam har redan muslimska borgmästare, hade inte Kaplan tvingats retirera hade vi nog också haft en muslimsk statsministerkandidat i en nära framtid. Muslimska Brödraskapet byggde under Obamas tid upp en mycket nära relation till Vita Husets befattningshavare, men har nu genom Trump fått ta ett steg tillbaks. Trenden är dock tydlig, vår eftergivenhet att erbjuda medinflytande kan få en ände med förskräckelse. Det är därför ofta värdefullt att lyssna på vad historia har att berätta!

 

Det har alltid förvånat mig att en religion som islam inte kan diskuteras utan att rasistbegreppet kommer fram. Det jag framför i denna berättelse är historiska fakta och den enda olikhet mellan människor som jag betonar är deras syn på den religion som de anser sig ha sin identitet i. Att en sådan syn kan vara minst sagt varierande är knappast okänt för flertalet och hur människor som inte ens erkänner förekomsten av olika raser ändå frossar i ett epitet som rasist är svårförklarligt. Däremot är den makthierarki som i flertalet fall följer av religioner som islam, judendomen och även kristendomen uppenbarligen näst intill omöjlig att utrota. När påven predikar fredlig samexistens med gemensamma gudshus är det inte många som tar det på allvar, så ser knappast verkligheten ut. Istället handlar det om religionernas outtröttliga kamp om makten över folket, en kamp som vi under de senaste hundra åren lyckats begränsa men nu åter riskerar att förlora vår frihet under. I islams fall är det stora flertalet politiker också högt uppsatta inom sina muslimska församlingar. Det är där vi måste se hotet mot både vår frihet och vår demokrati, inte i deras eventuella rastillhörighet.

 

Peter Krabbe

Lästips:
Herman Lindqvist / Historien om Spanien
Uno Röndahl / Herulerna – det bortglömda folket

 

Hoten mot mänskligheten – slutdiskussion. Del 5.

UAV del 5

Nåja, slutdiskuterat blir det nog aldrig, men låt oss ändå sammanfatta vad vi vet hittills. Det finns säkert många som fortfarande blundar för fenomenet med geoengineering, bl.a. 90 % av ledamöterna i vår riksdag, men bortsett från detta tror jag att allt fler blir medvetna om vad som faktiskt händer.

 

Krigförande länders önskemål att kunna styra vädret var högaktuellt redan under andra världskriget, när såväl bombflyget som luftlandsättningar av fallskärmssoldater var helt beroende av väderleken. Bra väderleksrapporter var avgörande för all planering. Dimma, stormar, regnfall, kyla var en mäktigare fiende än motståndarsidan. Direkta ingrepp i naturen behärskade man inte förrän under Vietnamkriget, då man genom giftbesprutning och kemikalieanvändning kunde avlöva djungeln och göra marken oframkomlig genom häftiga skyfall.

Sedan dess har konsten att styra vädret legat högt på det amerikanska försvarsdepartementet DODs önskelista. När US Airforce 1996 tog fram sitt nya handlingsprogram för detta, ansåg man sig till år 2025 kunna driva utvecklingen mot sitt slutmål, Owning the Weather/ Weather as a Force Multiplier. Det vi ser hända på vår himmel idag är en konsekvens av detta program, observera att av de 30 år som man bedömde som nödvändiga för utvecklingsarbetet återstår bara 7 år. Man är alltså mycket nära sitt mål. Samtliga sju författare är höga militärer i flygvapnet, vilket präglar retoriken. I texterna finns nämligen bara två begrepp, USA och dess allierade (NATO) eller andra bundsförvanter å ena sidan och resten av världen, benämnd fienden, å den andra. Civilbefolkning i allmänhet och människor och natur i synnerhet existerar inte i begreppsvärlden.

 

I sin pedagogik ställer man motsatserna mot varandra i en analys. Dessa är dels att ge support till egna styrkor, dels att bekämpa fiendens styrkor. Exempelvis formulerar man avsnittet Space weather, som är centralt i geoengineering, på följande sätt:

Fiendestyrkor: Förstöra trådlös kommunikation och radarövervakning och förstöra enheter baserade i den nära rymden.

Egna styrkor: Förbättra tillförlitligheten i trådlös kommunikation, avlyssna fiendens kommunikation och förstärka egna enheter baserade i den nära rymden.

För att förstå detta får man se på önskelistan. År 2025 skall förarlösa flygplan ( UAV= Uninhabited Aerospace Vehicles) rutinmässigt användas för operationer i syfte att modifiera vädret. De bemannade tankers man använder idag kommer alltså att ersättas av obemannade drönare, som likt bisvärmar skall spy ut sina kemikalier över motståndaren. Före en attack skall UAV börja skapa moln av lämplig sort för att slå ut motståndarens visuella och infraröda (IR) övervakning. Samtidigt skall mikrovågsvärmare skapa lokal kortslutning för att slå ut aktiv radarövervakning (SARSAT) som bedöms bli vanligt år 2025. Andra molnsåddsoperationer skall utveckla åskstormar, fokuserade på det fientliga målet.

 

Allt detta direkt taget ur USAFs handlingsprogram tillsammans med bedömningen att detta är rimligt före år 2025. Det finns observationer som tyder på att förarlösa tankers redan används. Med enheter i den nära rymden avser man bl.a. spion- och kommunikationssatelliter, att slå ut en sådan gör att all nyhetsförmedling i fiendelandet kan elimineras. Vi har redan sett ett flertal tester där man släcker ner stora delar av ett lands IT-system. Man kan lätt föreställa sig vad som händer om man gör det i större skala och på allvar.

 

De jonosfäriska värmare man tänker på har vi redan genom HAARP och LOIS. I början av experimentverksamheten uppfattar jag det som att man valde att spraya svart kolaska för att förstärka uppvärmningseffekten i atmosfären genom de elektromagnetiska värmarna. Idag har man sannolikt bytt ut denna mot barium, som har samma effekt. Användningen av aluminium har sannolikt sitt ursprung i samma ”produktutveckling”, att skapa ett ledande skikt i atmosfären, både för uppvärmning i syfte att förbättra trådlös kommunikation och att störa ut fiendens motsvarande. Min slutsats är också att man nu prövar litium istället för aluminium, eftersom litium är en ännu bättre ledare.

Uppvärmningstekniken är viktig för krigshetsarna eftersom den bidrar till att generera stormar och orkaner. Eller som man konstaterar i handlingsprogrammet, en tropisk storm har en energi likvärdig med 10.000 ett-megatons vätebomber!  Man konstaterar vidare att teknologier för vädermodifiering kommer att inkludera tekniker för att öka fördolda värmeutsläpp i atmosfären, tillföra vattenånga för molnbildning och att ta fram ett tillskott av värme på mark och i den nedre atmosfären i syfte att öka den atmosfäriska instabiliteten.

Av särskilt militärt intresse är jonosfären ( 10- 30 mil upp från markytan). Jonosfären innehåller lager av fria elektriskt laddade partiklar, som leder, förstärker och reflekterar radiovågor. Detta ger möjligheter att sända radiovågor i det krökta rum som atmosfären utgör, runt hela jorden. HF-frekvenser mellan 3 – 30 MHz kan användas där. För högre frekvenser över 30 MHz upp till 300 GHz krävs rak kommunikation mellan två punkter, eller i praktiken vertikalt. Dessa senare har större kapacitet att överföra data och är de militärt önskvärda.

 

Utan att gå in på alltför tekniska resonemang handlar det om att skicka upp elektromagnetisk strålning från exempelvis HAARP-anläggningar till det reflekterande skiktet i jonosfären och med hjälp av artificiella jonosfäriska speglar (AIM) förstärka den återvändande energin mot jorden, mångfaldigad i styrka och med riktad verkan. På så sätt kan man utlösa jordbävningar och andra ”naturkatastrofer” på önskad plats på jordklotet. Det ledande skiktet genom aluminium/ litium har en funktion i detta sammanhang.

Allt detta är ytterst konkret och det vi ser genom de vita linjerna i skyn, chemtrailsen är bara det som ögat kan uppfatta av en djävulsk krigsplanering för att tvinga resten av världen till total underkastelse. Skadeverkningarna i nutid i form av livsavkortande åtgärder mot människor och djur i form av dels kemisk förgiftning, dels cancerframkallande strålningsskador, är totalt betydelselösa i den strategiska militära planeringen. Så försök att förstå – geoengineering är verklighet precis som dess bieffekt, vårt ständigt försämrade immunförsvar.

 

Att USA driver detta program i syfte att förstärka sin kontroll över världen genom Full Spectrum Dominance, som jag skrivit om tidigare, är kanske inte så svårt att förstå. Det är deras sista chans att underkuva resten av världen med hjälp av teknologi och gigantiska vapenarsenaler. Men att länder som Sverige finner sig i att tiga still för att inte bli ovänner med denna sjunkande civilisation är desto mer förvånande. Anser man sig representera det svenska folket när man struntar i protester och invändningar, trots att vi alla går en för tidig död till mötes i konsekvenserna av en kemikalieimpregnerad miljö? Anser man att USA är den perfekta demokratin, med presidentkandidater som måste vara miljardärer för att ha en chans och en kongress, där flertalet står under extern påverkan, att detta är vår optimala förebild?

När skall man begripa i riksdagshuset att demokrati inte existerar längre, att globalismen som sprids från USA är ett totalitärt system, att människor som inte är amerikanska medborgare inte ens är värda namnet, att de kan saklöst dödas om de inte är till gagn för framtidens globala elit och deras välbefinnande?

 

Den som tror att NATO är till fördel för Sverige bör tänka på vilka konsekvenser som kommer att drabba medborgarna i ett land som inte har kraft ens att värna vårt luftrum mot kemikaliesprutande tankers, med enda syfte att göra Sverige till en dörrmatta för ett kärnvapenanfall mot Ryssland. Om inte denna artikelserie i fem delar förmått öppna ögonen på det svenska folket, förstår jag inte vad man annars skulle kunna göra för att få väckarklockan att ringa…..

 

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: