Mellanöstern i fokus – början till slutet eller slutet på början?

greater-israel

När Trump nu har sina inledande möten med Israels premiärminister Netanyahu innebär det att beslut kommer att fattas som blir avgörande för hela världens framtid. Genom sitt totala stöd för Israels roll i Mellanöstern får Netanyahu nu kanske till slut det moraliska och ekonomiskt/ militära stöd som landet behöver för att gå vidare i vad som kan kallas Israels överlevnadsprocess, en process som med nödvändighet kommer att strida mot FN:s resolutioner och moralpredikningar. Låt oss se lite på vad det egentligen handlar om.

När Margot Wallström går ut med kritik mot Israel i sin utrikesdeklaration är det uppenbart att hon inte förstår sammanhangen.  Israel ockuperar Palestina skriver Wallström, totalt omedveten om att Israel utgör en väsentlig del av det landområde som historiskt sett kallats för Palestina.  Frågan gäller istället vilka delar av Palestina som skall styras av israeler respektive araber. Denna urgamla tvistefråga har i modern tid vuxit sig så stark att den idag helt dominerar världspolitiken. Men egentligen handlar det om israelernas inflytande över hela Mellanöstern, eller vad judarna kallar det av Gud utlovade landet, ”beläget mellan Egyptens flod och Eufrat”. I förlängningen handlar det också om judarnas inflytande över hela världen, eftersom den som styr över Mellanöstern – och om det är judarna – styr inte bara över både världens oljeproduktion utan också över dess distribution genom oljebolagen, förädlingsprocessen och den industriella användningen. I de senare avseendena är det redan judiska ekonomiska intressen som är helt dominerande.

Den lilla geografiska plätt som Israel utgör kan vi se som ett epicentrum för en global ekonomisk makt som – om den får fotfäste – kommer att ha ett avgörande inflytande över resten av världen. Eftersom FN blir allt mer negativt till en sådan utveckling står Israels förhoppningar till USA, som är den enda makt som kan trotsa FN. Alla tidigare presidenter i USA har försökt få Israel att hålla tillbaks sina anspråk på att få utvidga FN-mandatet till att omfatta hela Västbanken och Gaza, d.v.s. ett Israel omfattande allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet. När nu Trump håller euforiska tal inför de amerikanska judarna i AIPAC, vaknar åter förhoppningarna om ett nytt, aldrig tidigare skådat stöd till den tanke som kallas the Greater Israel Project, ett projekt som funnits de senaste hundra åren men aldrig fått livsrum i politiken. De täta kontakterna mellan Trump och Netanyahu de senaste månaderna har fått den senare att tro att nu är det dags. Trumps välvilliga inställning till det fortsatta byggandet av bosättningar på Västbanken bidrar, liksom Trumps vaga löfte att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem. Trumps löften att kraftigt modernisera och upprusta den amerikanska armén liksom förnyade hotelser riktade mot Iran ingår i spelet. Även Trumps avsikter att separera den amerikanska krigsmakten från den europeiska genom att lossa kopplingarna med NATO ingår i dessa förberedelser, ett storskaligt militärt stöd av Israel för en judisk expansion över arabländerna tilltalar den judiska amerikanska oligarkin, men inte européerna, som har en svalare inställning till Israel och omvänt, ett starkare stöd för arabländernas utveckling.

Vad innebär då detta projekt, som idag främst drivs av sionismen, Likudpartiet och dess företrädare Netanyahu?  Målsättningen har bibliska förebilder, men formulerades först av sionismens grundare Theodore Herzl 1904 och har som syfte att skapa ett Israel som sträcker sig från östra Egypten till Eufrat i Irak. I den struktur man tänker sig skall de befintliga arabstaterna upplösas och få en ny utformning som mindre stater, bildade efter etnisk eller religiös sammansättning till mer naturliga och mindre enheter, som sunni, shia, kurder, wahabiter, alawiter, druser, kopter etc och sammantaget stå under israelisk överhöghet och militärmakt. Man förkastar de av västvärlden efter världskrigen skapade nationalstaterna med sin konfliktfyllda blandning av konkurrerande folkslag och trossamfund. Det kan säkert ligga en klok tanke i en sådan anpassning av gränserna till de demografiska förhållandena, men att Israel skulle få fungera som en judisk imperiestat i styret av dem alla är knappast en realistisk tanke idag. Det faktum att oljan till största delen ligger i arabvärlden och skapar ett ekonomiskt välstånd för dennas makthavare som snabbt förändrar även de politiska maktförhållandena i Mellanöstern gör tanken än mer orealistisk. Möjligen skulle ett Förenade Mellanösterns Stater där även Israel var en del som judisk stat kunna fungera, men detta skulle obevekligen göra judarna till en underordnad minoritet i Mellanöstern istället för det omvända. Att dela med sig av sin egen oljekällas välstånd till grannländer är ingen paradgren varken i Mellanöstern eller i övriga världen.

Inte heller i detta scenario finns det utrymme för fredliga förhandlingar, utan planen bygger på en militär invasion av de berörda arabstaterna i syfte att ombilda dem under israeliskt styre. Detta kan bara ske med hjälp av amerikansk militär och utan ryskt ingripande – vilket knappast är att förvänta. Att planen ändå finns kvar kan vi se i Bushs krigsförklaring mot de sju arabstaterna efter den iscensatta attacken 9/11 och det efterföljande Irakkriget, som i sin tur följts av kriget mot Syrien. Efter Irakkriget ville Israel dela Irak i tre nya stater, en kurdisk, en sunni och en shia, allt i enlighet med planen, men fick inte gehör hos Bush som istället förordade gemensamma parlament med etnisk blandning. Under den muslimvänlige Obama tonades frågan ner för att nu ha hamnat hos en Trump, som hyllar Israel och står under extrema påtryckningar från Netanyahu. Hur fortsättningen skall bli är därför än så länge en öppen fråga. Utan tvekan blir de beslut som fattas avgörande för om världen skall gå in i ett nytt globalt krig eller hitta någon ny konsensus för bibehållen fredlig utveckling.

Arabvärlden och Iran vägrar släppa sitt krav att Israel skall utplånas, vilket omöjliggör alla lösningar som kan tyckas normala – fredlig mellanstatlig samexistens och ekonomiskt och kulturellt utbyte. En tvåstatslösning blir absurd och otänkbar med ett sådant tänkande. Att ett arabiskt Palestina skulle kunna sätta upp en egen armé – sannolikt finansierad av Iran – som fritt skulle få växa i styrka och söka ständig konfrontation med den israeliska vore orimligt.

Samtidigt blir en enstatslösning lika orimlig för Israel av demografiska orsaker. Araberna utgör 18% av Israels medborgare, den judiska befolkningen i Israel är ungefär jämnstor med den arabiska på Västbanken och Gaza. Vid en eventuell sammanslagning skulle judarna bli färre än 50% och förlora majoriteten i denna nya stat. Man kan se bosättningarna och den påhejade invandringen av nya judar mot denna bakgrund, samtidigt växer den arabiska befolkningen snabbare än den judiska genom högre födelsetal. Det blir här en kapplöpning i barnafödande om inte israelerna frångår de demokratiska principerna och relaterar graden av inflytande i samhället till folkgrupp. I så fall förlorar Mellanöstern sin främsta demokrati. Naturligtvis gör man det även i det Storisraelitiska Projektet.

Så vad har framtiden i sitt sköte?

Peter Krabbe

Trump och den globala nationalismen – rökridå eller allvar?

trump-syrien-poker

 

I diskussionerna efter Trumps tillträde som president saknas en djupare analys av Trumps förväntade utrikespolitik. Många påtalar det ologiska i att restriktionerna för utländska nationaliteter vid inresa till USA främst är riktade mot arabländer som kan hänföras till Shiamuslimers hemvist, trots att statistiken visar att de terrorattentat som utförts helt domineras av muslimer tillhöriga Sunnistater som Saudiarabien och, inte minst, till Sunni hänförliga ISIS.

Bakgrunden är delvis ekonomisk och inrikespolitisk, men har ändå en stark anknytning också till den planerade utrikespolitiken. USA:s intressen i oljeproduktionen är helt relaterat till Sunniländer, medan Ryssland är djupt involverade i motsvarande situation inom Shialänderna Iran, Syrien och delvis Irak. Krigsmakternas beroende av sina respektive sponsorländer är i det närmaste total, i USA:s fall förstärkt av samröret med NATO- och Sunnilandet Turkiet och samarbetet med Israel.

Trumps invandringsstopp för Shiamuslimer är därför mer politiskt än terrorrelaterat. De länder där Sunnimuslimska affärsmän far som skottspolar ut och in i USA kan naturligtvis av ekonomiska skäl inte hindras, Saudiarabien är en av USA:s viktigaste handelspartner och lär så förbli oavsett om man ser mellan fingrarna eller inte med diverse terrorattentat, som bevisligen utförs av ”förvirrade” och överindoktrinerade Sunnimuslimer. Möjligen hoppas Trump på en generell skrämseleffekt för alla muslimer för att få ordning i leden. Troligast är dock att Trumps planer för framtiden kommer att väcka starka motreaktioner hos just shiamuslimer och att Trump därför vill ha bort flertalet på säkert avstånd från USA – i god tid innan saker händer. Att Trump inte varit tillräckligt tydlig visade sig direkt genom att en domare i Seattle blockerade inreseförbudet. Orsaken visar sig vara att Boeings fabriker, belägna i Seattle, riskerar att förlora en mångmiljardorder genom 80 nya passagerarplan, beställda av Iran Air. Denna order är livsviktig för världens största flygplanstillverkare och det inkomstbortfall som riskerar att följa står i skarp kontrast mot Trumps support av landets bilindustri. Även en väntad order från Singapore om ytterligare 30 plan hänger nu bokstavligt talat i luften.

Men det finns även en aspekt på polariseringen som är intressantare. Trump har länge haft nära relationer med Israels ledare Netanyahu och hans judiske svärson Jared Kushner har fått en position med stort inflytande i Mellanösternfrågor. Det väckte ilskna reaktioner från Trump när FN – med Obamas benägna bistånd – tog en resolution i syfte att fördöma Israels fortsatta byggande av bosättningar på Västbanken. Trump hotade till och med att låta USA lämna FN helt och hållet om beslutet inte upphävdes. Israel vill inte ha en tvåstatslösning, som FN förordar, utan vill ha ett Palestina under israelisk kontroll. Denna tanke är naturligtvis inte ny, den anses ha legat bakom Bushs beslut att ”möblera om” hela Mellanöstern efter 9/11 genom att upplösa de sju arabstater som nu till stor del utgör de shiastater som drabbats av inreseförbudet. ”Kampen mot terrorismen” är en täckmantel för att skapa en ny karta i Mellanöstern, ett projekt som i det tysta fortsatt även under efterföljande presidenter.

Enligt utläckta ljudband med inspelade uttalanden av John Kerry (på Hollands FN-ambassad 22 september 2016) har jihadisterna under de senaste fyra åren stått under NATO-kommando i söndrande syfte, dessutom skulle det finnas en plan att dela Syrien mellan just Israel (de sydvästra delarna), Turkiet (de norra, inklusive det gränsområde som kurderna nu håller) och en ny Sunnistat i öster, styrd av en USA-kontrollerad (!) sunni-fraktion. Detta förklarar USA:s envisa stöd för kampen mot Assad, kombinerat med Turkiets provokativa utsvävningar i norra Syriens gränstrakter, där istället kurderna med Rysslands hjälp tar ett allt fastare grepp. Att en utökad israelisk kontroll över gränsområdena mot Libanon, Syrien och Jordanien vore mumma för Israel behöver vi nog inte betvivla. Trump är fortfarande hemlighetsfull vad gäller sin Mellanösternpolitik – my secret plan – och i vad mån detta provocerande resonemang ligger bakom eller inte får vi snart veta.

Vi kan nog förstå om Ryssland sätter stopp för detta, förutom att Iran sätter högsta fart på sitt kärnvapenprogram. Om vi försöker läsa Trumps tankar tror jag att han tänker sig en byteshandel med Ryssland, där Ukraina och den militära pressen från NATO, kanske kombinerat med upphävda sanktioner och en ensamrätt till oljan i det Kaspiska bäckenet, blir bytesvaluta mot en delning av Syrien enligt nämnda modell.

Vi kan nog vara ganska säkra på att en ny statskupp i amerikansk/israelisk regi kommer att avsätta ayatollorna i Iran om man väljer att gå vidare med dessa planer. Det är inte första gången, snarare börjar detta tillvägagångssätt bli ren rutin för CIA i Mellanöstern. I värsta fall ligger snart en krigsförklaring mot Iran på bordet med åtföljande terrorbombning av Teheran. Vi får se vad som framkommer vid Trumps planerade möte med Netanyahu den 15 februari.  Kanske är utvisningen av shia i USA ett tidigt drag för att möta en förväntad terroraktivitet i ett sådant scenario.

Blir då världen fredligare efter en sådan omstuvning av Mellanöstern? Teoretiskt skulle den kunna bli det, men verkligheten består inte bara av teori, vilket särskilt amerikaner ofta har svårt att förstå. Religionernas makt kan ingen politik bryta. Att judendom, sunnimuslimer och shiamuslimer helt plötsligt skulle förenas – under tvång – i broderlig samvaro kunde vara en skön dröm, men verkligheten kommer att se annorlunda ut. Religion är makt och bara en kan äga den ultimata makten. Konsekvenserna lär vi i så fall få se längre fram. Trumps högröstade retorik mot Kina och Ryssland har utan tvekan syftet att hålla dessa stormakter borta från förestående operationer i Mellanöstern.

Om Trump har för avsikt att genomföra detta scenario återstår att se. Det blir ett pokerspel på högsta nivå – är affärsmannen bättre skickad till detta än gamla garvade politiker? Kanske. Om inte lär vi få det hett om öronen de närmaste åren. Det är ingen tillfällighet att Trump den senaste veckan flörtat vilt med CIA och samtidigt utlovat en kraftig upprustning av USA:s armé inför generalerna i US High Command.

Peter Krabbe

 

Mot nya tider?

trump-soros

Långsamt börjar man ta in starten på det nya året. När kalendern börjar rulla över till februari känns det som om det vore dags att försöka överblicka det som hänt. Trump återkommer dagligen som huvudrubrik i alla media, hyllad av vissa och hatad – tycks det – av de flesta. Dock lyser analyserna med sin frånvaro när dessa senare blir ombedda att förklara sin negativa inställning. Muren förvisso, och kanske också inreseförbudet för muslimer. Men för övrigt då? Företagen jublar, börsen stortrivs och euforin över nytändningen inom näringslivet har inga gränser. Det amerikanska folket vädrar morgonluft. Arbetslösheten lär minska snabbt och framtidstron skapar den optimism som kan göra förbättringen av privatpersoners ekonomi i det närmaste självgående. 227.000 nya jobb har skapats bara under januari. Frågan alla då ställer sig är – varför har det gått så snabbt utför med Amerika under Obama och hans föregångare Clinton?

Ärkeskurken Soros kastar sin skugga över entusiasmen och skickar ut sina väldresserade NGO-trupper på gatorna för att bränna, krossa och paradera i fittmössor. Kampen mellan det goda och det onda har sällan fått så tydliga uttryck. Soros raseri när George W Bush mot alla odds blev vald till president 2000 är välkänt. Hans tålmodiga kamp för globalismens genomförande under många år fick ett tvärstopp. Med hjälp av sin redan tidigare bildade organisation Open Society Institute intensifierade Soros organiserandet av civilsamhället till att likna en civil armé av demonstranter, finansiärer, advokater m.m. Om sitt samarbete med Bill och Hillary Clinton berättade Soros 1995 ”I do now have great access in the Clinton administration. We actually work as a team”.

Efter Bush’s beslut att invadera Irak tuggade Soros fradga. America, under Bush,is a danger to the world. The outcome of the forthcoming presidential race has become the central focus of my life. And I am willing to put my money where my mouth is.” Soros förklarade sig villig att äventyra hela sin mångmiljards förmögenhet för att avsätta Bush. 2000 gav Soros ut sin bok Open Society: Reforming Global Capitalism. Det var dock inte fråga om att avskaffa denna, bara att underlätta för den världsomfattande maktstrukturen. Tre teman var viktigast: Att minska den amerikanska makten, att underordna amerikansk suveränitet ett globalt styre (bl.a. genom att stärka FN:s makt över medlemsländerna, inklusive USA) och att införa en omfördelning av den ekonomiska politiken, både inom och utom USA. Globalismen i sin prydno.

Soros har varit förgrundsfigur både i valkampen för att tillsätta Obama och i den misslyckade valkampen för att garantera en fortsättning genom Hillary Clinton. Hans ande svävar också över de skenbart spontana demonstrationerna efter Trumps installation. Demonstranterna får daglön genom Open Societys olika underavdelningar. CNN och andra mediabolag tävlar om hans ekonomiska support. I Ryssland är Soros portförbjuden för sina manipulationer och i Ungern förbereds åtal för medhjälp i den okontrollerbara flyktingströmmen, som ses som statsfientlig verksamhet.

I själva verket har USA under Soros dolda ledning nått sitt absoluta bottenmärke i form av arbetslöshet, sänkta löner, nedlagda industrier, förkortad livslängd, korruption inom politik och administration och nedmontering av utrikespolitiskt inflytande. Samtidigt som de rikaste blivit ännu rikare. Ingen borde bli förvånad över att Trump nu ses som en frälsare av det amerikanska folket – globalismen är dödförklarad och nationen som bärare av folkets välfärd skall återuppstå. Det amerikanska välstånd som Demokraternas korrupta presidenter exporterat till andra länder vill Trump återbörda till den egna nationen och dess folk.

Är nationalismen då den bästa lösningen för framtiden? I politisk nysvenska är nationalism lika med populism, fascism och allt ont man kan komma att tänka på. Lägg denna globalismens ordlista på hyllan! Även vi i Sverige är illa ute och någon svensk Trump lär inte finnas i sikte för att rädda oss. Återstår att få våra politiker att tänka efter istället. Det går inte att rädda en nödställd om man själv drunknar istället. Vår förmåga att hjälpa beror på ett bibehållet välstånd i vårt eget land. Krossar man vår egen ekonomi genom skenande upplåning av budgetunderskott, för höga skatter för det minskande antalet arbetsföra och ett havererande rättssystem blir vi till slut själva flyktingar i något annat land. Vi måste hitta en balans som gör det möjligt för vårt näringsliv att försörja både de som arbetar produktivt, de som söker skydd och den gigantiska offentliga sektor som allt färre skall betala för. Detta kan inte ske utan nationalism och omsorg om vårt eget land. Demokrati innebär att vi själva bestämmer över Sverige, inte att andra länder eller organisationer gör det. Basta! Om ett år kommer förhoppningsvis Trump att ha lärt oss både hur man räddar sitt lands ekonomi och skapar ett överskott för att hjälpa andra. Men kommer vi att lyssna?

Peter Krabbe

När Globalismen spökar…

trump-spoke-3

Under gårdagens festligheter i samband med Trumps installation som president hölls en konsert vid Lincoln Memorial, USA:s allra heligaste plats i dessa sammanhang. Trump själv, hans familj och övriga åskådare vid markplanet kunde förmodligen inte se det, men de högt placerade TV-kamerorna (läs CNN) njöt obeskrivligt av att gång på gång zooma in den spökbild som projicerats på väggen bakom pelarraderna.

Ljusteknikerna hade med intrigant teknik fått statyn av självaste Abraham Lincoln i sin stenstol att förvandlas till en osalig ande, svävande över Trumps installationsfest. Ljussättningen var så genomarbetad i detalj att man har svårt att tro på tillfälligheter, snarare känns detta som en sista hälsning från Globalisterna till den president som sannolikt under kommande period kommer att krossa deras agenda. Maken till brist på respekt och dåligt omdöme får man nog leta efter i historien…

Peter Krabbe

trump-spoke-1 trump-spoke-4

Till vänster spöket i sin bur, till höger Lincoln i normal belysning…..

Make America Great Again – skall livsmedlen föda eller döda? Del 3.

livsmedel

Även om det låter drastiskt är den medvetna förgiftningen av våra livsmedel ett av de största hoten mot vårt samhälle. Monopolbildningen i livsmedelsindustrin gör att det blir allt svårare att komma undan. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida detta är avsiktligt inom ramen för NWO och dess krav på befolkningsminskning eller bara relaterat till ekonomisk vinning för producenterna, men resultatet blir ändå detsamma. Våra sjukhus fylls till bristningsgränsen till läkemedelstillverkarnas förtjusning. Dagens sjukhus reser sig som katedraler över sina samhällen och deras innehåll liknar allt mer industriell verksamhet. Att samma ägarintressen ligger bakom båda dessa branscher är knappast någon tillfällighet.

Mike Adams vid the Natural News Forensic Food Labs uttrycker sig efter att ha gjort en undersökning omfattande tusen dagligvaruprodukter på följande sätt: Jag har kommit fram till en slutsats så alarmerande och brådskande att den bara kan uttryckas rakt på sak – baserat på vad jag sett genom spektroskopisk djupanalys av de livsmedel människor konsumerar på daglig bas, måste jag nu tillkännage att slaget om mänskligheten är i det närmaste förlorat.” Adams konstaterar att det nu finns vetenskapliga bevis för att medvetna tillsatser görs för att skapa infertilitet, skador på inre organ och förlust av förmågan till rationellt och medvetet tänkande. Dessa gifttillsatser finns i hela produktsortimentet, inkluderande konventionell mat, organisk mat, ”naturprodukter” och kosttillskott, fortsätter Adams. Han ger därmed ordet matförgiftning en ny innebörd.

De stora livsmedelsbolagen säljer processad mat som designas för att hålla konsumenten beroende av deras produkter. Dessa ges avsiktligt ett lägre näringsinnehåll för att konsumenten skall behöva äta mer för att nå sin mättnadsnivå.  För att öka försäljningen görs produkterna söta, salta och feta, allt för att svara mot kroppens eget belöningssystem. Genom tillsatser skapar man ett matberoende, som gör att konsumenten inte kan bli av med sina på så sätt skapade ohälsosamma matvanor.

Processad mat är ansvarigt för merparten av sjukdomar som diabetes och hjärtsjukdomar. Den största boven är sockret. I sin bok Suicide by Sugar skriver Nancy Appelton att socker kan påverka immunsystemet, glukoshalten och insulinrespons, orsakar överaktivitet och oro och höjer nivåerna av triglycerid.  Man kan konstatera att fetmaepidemin i USA fick fart 1977, då de första kostråden publicerades, innehållande restriktioner mot naturligt fett men frikort för kolhydrater och socker.  80 procent av alla matprodukter har numera tillsatser av socker, vilket i hög grad bidrar till fetmaepidemin.  Om inte utvecklingen vänder kommer om några decennier flertalet amerikaner att lida av övervikt och var tredje att ha diabetes.

Ännu större risker utsätts de för som intar mat med tillsatser av syntetiska sötningsmedel som HFCS (high-fructose corn syrup), används i bröd, sädesslag, yoghurt, fruktdrycker, soppor m.m. Samband är konstaterade mellan HFCS och sjukdomar som hjärtsjukdom, diabetes, fetma och cancer, medlet aktiverar samma områden i hjärnan som styr beroendet av droger som kokain.

Att ersätta socker med syntetiska sötningsmedel innebär knappast någon hälsovinst. Låt oss se på några av dem. Truvia görs av erythritol, en sockersprit framställd av genmanipulerad majs. Vid experiment konstaterades att fruktflugor dog vid konsumtion av Truvia. Vi har då här ett exempel där den amerikanska kontrollmyndigheten FDA utan problem godkänner ett medel som kan användas som insektsgift även för bruk som tillsats i livsmedel.

Splenda heter ett annat sötningsmedel gjort av kemisk Sucralose med chlorine som substans. I kombination med kolatomer bildas organochlorine som utreds som upphov till cancer, diabetes och leukemi.

Ännu sämre rykte har Aspartame, som anses vara den farligaste tillsatsen i livsmedel idag och används mycket i kolsyrade drycker. Pentagon listade ursprungligen Aspartame som ett biokemiskt stridsmedel som på 80-talet lanserades av Donald Rumsfeld (senare försvarsminister) som sötningsmedel. Det ägs idag av Monsanto. I Aspartame frigörs metanol som bryts ner i myrsyra och formaldehyd vid kroppstemperatur. Formaldehyd är klassat som nervgift och kan orsaka ett nittiotal olika sjukdomssymptom, nästan hela katalogen av vad som anses vara våra vanligaste folksjukdomar. Två tredjedelar av den amerikanska befolkningen anses konsumera aspartame dagligen. Andra beteckningar på medlet är NutraSweet, Equal, E951, Bebevia och Canderel.

Inte ens det som vi uppfattar som naturliga råvaror som kött, fisk och fågel undgår kontaminering med insektsgifter och kemikalier. Foderpellets innehåller ofta avfallsprodukter som i sin tur innehåller antibiotika, tungmetaller och bakterier från avföring enligt Consumer Reports. Bottenskrapet från kycklingburar går till boskapsfoder och foderpellets till norska laxodlingar innehåller i många fall insektsgiftet endosulfan som påverkar hjärnans utveckling för barn som äter laxen.  Även fisk från förorenade sjöar mals ner till foderpellets för höns och andra fjäderfä.

Även tillsatser som konserveringsmedel innebär risker. En engelsk studie visade att benzoesyra, använt i soft-drinks, när det blandades med C-vitamin i drycker förändrades till det cancerframkallande benzene. Benzene förekommer i cigarettrök och andra luftföroreningar.

När livsmedlen skall förpackas tvingas man konstatera att även plastförpackningarna innehåller hälsovådliga ämnen som bisphenol A och S. Dessa kopplas till hjärtattacker, övervikt och reproduktionsproblem. Även prostatacancer, astma och neurologiska sjukdomar nämns. Andra problem är innehållet av dioxiner i plasten, som frigörs vid hög eller låg temperatur. Man bör därför undvika att frysa mat i plastförpackningar eller värma dem i mikrovågsugnar, vilket många ändå gör med sina färdigmat-förpackningar. Dioxinerna kopplas till cancer och främst bröstcancern.

Ett generellt problem är att vissa ämnen som kan betecknas som harmlösa var för sig, utlöser helt andra reaktioner i olyckliga kombinationer med andra ämnen. Även gränsvärden för en enskild produkt eller ett ämne förlorar sin relevans genom att förekomma i ett flertal produkter som konsumeras samtidigt, ingen observerar det sammanlagda intaget vid en måltid.

Vad skall man då göra för att kunna överleva i dagens och morgondagens samhälle? Monopolstrukturen i livsmedelsbranschen har skapat en i det närmaste total täckning av konsumenterna, trots ett otal olika produktmärken är hela utbudet dirigerat av ett tiotal koncerner: Nestlé, Coca-Cola, PepsiCo, General Mills, Kellogg´s, Mars, Mondelcz, Associated British Foods, Danone och Unilever. Genom stormarknaderna styrs konsumenten mot dessa företag, få har tid att söka upp ekologiska odlare eller torghandlare för varje vara. Ändå är det en överlevnadsfråga för mänskligheten att återvända till livsmedel som är baserade på naturlig mat, snarare än kemiska produkter och gifter.

När man tvingas konstatera vilka täta nätverk av ägare och banker som ligger bakom denna monopolisering måste man fråga sig om detta bara handlar om ett hänsynslöst utnyttjande av ekonomiska förtjänstmöjligheter, eller om det också finns en agenda på ett högre politisk plan för att förändra mänskligheten – till antal och innehåll. Mitt råd till mina läsare kan bara bli: Sök rötterna till naturen igen och undvik monopolföretagen i alla dess former. Bilda nätverk av odlare som kan leverera naturliga produkter, odlade i ren mark och frisk luft! Var rädda om det enda liv ni har och kommer att få!

Peter Krabbe

Make America Great Again – människan som tillgång eller belastning. Del 2.

lakemedel

I den fortsatta genomgång av det Amerika som Trump skall ta över har jag hjälp av Texas-journalisten Jim Marrs och hans bok Population Control, utgiven 2015. Titeln syftar på den förändring som Amerika har genomgått de senaste decennierna och dess relation till globalismens kärnbudskap – att en radikal minskning av jordens befolkning är nödvändig för att få en ”hållbar utveckling”, något som i den existerande statistiken avspeglar sig i att en liten elit blir allt rikare och allt mer maktfullkomlig medan den stora massan blir allt fattigare och får ett minskande inflytande. Det praktiska genomförandet får i globalismens teorier absurda konsekvenser i form av ren utrotning av de ”onyttiga” genom olika drastiska förfaranden. Även om man inte tror på att det finns en sådan agenda är en jämförelse med den verkliga utvecklingen i USA tankeväckande.

Vi vet att de länder som kommit längst i höjningen av den genomsnittliga levnadsstandarden samtidigt har de lägsta födelsetalen. I länder som saknar sociala och ekonomiska skyddsnät är barnafödandet den enda möjligheten för familjen att på sikt skaffa tillräckliga inkomster för att försörja gamla och sjuka. Därför är födelsetalen i dessa länder betydligt högre än i de utvecklade, där staten står för omsorgen. Globalismens budskap är därför ologiskt. Att snabbt höja levnadsstandarden för världens fattiga vore effektivare för att minska befolkningsantalet än massmord genom krig och epidemier. Den som vill leva gott på en liten men fast inkomst skaffar inte åtta barn. Hur detta skall gå till är en olöst gåta, men utan att vara socialist kan man nog konstatera att den koncentration av världens tillgångar till en minimal elit som vi ser idag inte är lösningen. Inte heller konceptet ”baka en ny kaka” genom att lägga alla världens fattiga i mixern tillsammans med de lite mindre fattiga för att få en ny befolkning som fogligt delar sina tillgångar i en värld utan gränser. Samtidigt som triljonerna växer i världens banker.

Men tillbaks till Jim Marrs! Som så många andra konstaterar han att samspelet mellan den kemiska livsmedelsindustrin i USA och landets läkemedelsindustri är påfallande. Den förra levererar patienterna till den senare och båda tjänar stora pengar på förhållandet. I en studie från år 2000 (Dr Barbara Starfield/ JAMA) konstateras att i USA kan 225.000 dödsfall om året tillskrivas sjukvårdssystemet, vilket gör sjukvården till den tredje största dödsorsaken i landet efter hjärtsjukdom och cancer. Vissa forskare anser att det snarare handlar om uppåt en miljon dödsfall. Dessa relaterar studien till obehövlig kirurgi, felaktig medicinering, sjukhusinfektioner, förskrivning av läkemedel med oförutsedda effekter och rena misstag i vården.

Läkemedelsindustrin har insett att det är mer lönsamt att producera mediciner som ger ett livslångt beroende utan behov av att ändra livsstil, än att lösa akuta och kortvariga sjukdomstillstånd. Statiner mot höga kolesterolvärden och blodtrycksmediciner är exempel. Samtidigt gör minskad användning av antibiotika att nya resistenta superbakterier växer fram och skördar sina offer.

Sedan the Medicare Prescription Drug Act godkändes av kongressen 2003 har kostnaden för receptbelagda läkemedel I USA blivit den högsta i världen, samtidigt som import av likvärdiga och billigare medel förbjuds. Kostnaden beräknas nu till 400 miljarder dollar. Läkemedelsbolagens lobby lägger 100 miljoner dollar årligen i bidrag för åtgärder som kan öka försäljningen och medverkade aktivt i antagandet av lagen, som föreskriver miljarder dollar i bidrag till försäkringsbolag, läkemedelsbolag och sjukvårdsinstitutioner.

Läkemedlen mot cancer hör till de dyraste och för producenterna också mest lönsamma medicinerna. Många ifrågasätter användningen av dessa kemiska läkemedel, som i många fall anses orsaka mer skada än nytta, genom att cancern svarar genom att skapa nya, resistenta celler. Samtidigt har THC (tetrahydrocannabinol) i marijuana visat överraskande egenskaper för att bota cancer, men forskningen förbjuds på grund av den amerikanska narkotikalagstiftningen. En stilla undran är hur utbredningen av cancer ser ut i jämförelse med länder med stor förbrukning av morfin och opium. En sådan utredning lär vi dock aldrig få se. Nobelpristagaren Otto Warburg konstaterade redan för 80 år sedan att cancercellerna får sin energi genom fermentation av socker istället för den normala cellens syreandning. Om forskningen hade inriktats på Warburgs teorier hade förmodligen cancerfrågan varit löst för länge sedan. Istället har den amerikanska befolkningen inriktats mot att ha just den mest sockerbaserade dieten i världen. Därmed toppar man också cancerdiagnostiken. Elaka tungor konstaterar att i USA lever fler på cancerns förekomst än de som dör av den.

Om ingen bryter detta onda samband mellan läkemedelsbolagens goda förtjänster av en permanent cancerförekomst och samhällets ovilja att hitta de lösningar som redan ligger på glänt, är cancern här för att stanna. Till skillnad från friska celler, som behöver minst 22 procent syre i luften för att kunna andas, är cancercellerna mer än nöjda med sin sockerfermentation. När luftföroreningarna slår till i amerikanska städer kryper syrenivån ofta ner till en nivå runt 18 procent. Den långsiktiga effekten av detta kan vi lätt föreställa oss.

Läkemedelbolagens experimentlusta finns också dokumenterad genom den s.k. VIOXX-affären, ett antiinflammatoriskt läkemedel som visade sig ge hjärtattacker och stroke istället. Innan det drogs in 2004 hade det genererat vinster för producenten i storleksordning 2,5 miljarder dollar bara under året 2003. Skadeståndsanspråken uppskattades bli 25 miljarder dollar, men slutade i domstolen med böter om för bolaget försumbara 321 miljoner dollar. Offren uppskattades uppgå till 60.000 döda.

För att läkemedelsindustrin skall fortsätta att vara lönsam krävs det att folk blir sjuka. För första gången på decennier minskar nu också medellivslängden i USA, även om det är små förändringar är det ändå ett trendbrott. Att detta fortsätter ombesörjer livsmedelsindustrin genom att förse oss med garanterat hälsovådlig kost, själva upprinnelsen till de sjukdomar som läkemedelsindustrin vill att vi skall ha livslång medicinering mot. Mer om detta i nästa avsnitt!

Peter Krabbe

Make America Great Again – en omöjlig uppgift? Del 1.

trump-4

Så här ett par veckor innan Trump skall bli verkställande president i USA kan det vara på sin plats med en liten genomgång av den gigantiska uppgift som han tagit på sig och som ligger som grund för hans valseger. Att göra Amerika stort igen innebär att vända en utveckling som i globalismens spår fört nationen till avgrundens rand. Den omfattar inte bara den enskilda människans möjlighet att försörja sig och leva ett anständigt liv utan kanske i ännu högre grad att vända hela nationens vitala grundförutsättningar i rätt riktning, att lösa frågor som en accelererande miljöförstöring genom kemikaliespridning, genmodifierade grödor, förorenade vattenkällor och nedsmutsad luft, spridning av läkemedel både i människor och miljö, strålningsskador från mobiler och datorer och kontaminerade livsmedel till både människor och djur. Allt områden där tyvärr USA får ses som världsledande i negativ bemärkelse och där beroendet mellan den existerande industrin och en livsmiljö i utförsbacke är oupplösligt.

De produkter som används dagligen beräknas innehålla mer än 85.000 olika kemikalier, varav ett stort antal dödligt giftiga, som till stor del får sin slutstation i det vatten vi dricker eller den luft som vi andas. Naturlig mat är på väg att försvinna för att ersättas av kemiskt sammansatta livsmedel med nedsatt näringsinnehåll, imitationsprodukter som ser ut som mat och smakar som mat men som inte är det. I spåren följer en svällande sjukdomssektor som göder en lukrativ läkemedelsindustri – Big Pharma och Big Food går hand i hand mot ökad lönsamhet och en samordnad befolkningskontroll, allt enligt globalismens regelbok. Multinationella företag sväljer de mindre och självständiga företagen i syfte att utrota alternativen.  Maktkoncentrationen blir allt större och den enskilda människa allt mindre i en snurrande karusell som bara kan sluta med en katastrof. 1952 stod de amerikanska företagen för 32 procent av statens skatteintäkter, 2013 hade deras andel av skatteintäkterna minskat till 10 procent. Samtidigt konstaterar Russel Sage Foundation i en undersökning 2014 att det genomsnittliga amerikanska hushållets inkomster år 2013 hade minskat med 36 procent jämfört med tio år tidigare.

Detta sker i ett läge där en allt mindre elit tjänar allt mer. År 2013 tjänade de 400 rikaste familjerna i USA 200 miljarder dollar, eller motsvarande drygt 1.800 miljarder kronor.  Den översta procenten i den amerikanska inkomstligan äger 38 procent av landets tillgångar, medan de 60 procenten i botten äger 2,3 procent av tillgångarna.

Utvecklingen är inte grundad på tillfälligheter, utan ingår i skapandet av globalismen, något som pågått i hundratalet år men som de senaste decennierna dragits upp till ett svindlande tempo. Agendans totala genomförande hägrar. Var Trump står i allt detta vet vi inte än, vi kan bara hoppas att hans insikter i det pågående spelet fått honom att inse det orimliga i dess genomförande och att han nu faktiskt gör ett försök att rädda inte bara USA, utan hela den civiliserade världen från en annalkande undergång. Problemet för Trump är att den industri som idag bär upp USA:s ekonomi – vapenindustrin, läkemedelsindustrin, livsmedelsindustrin och den fossila bränsleindustrin – är densamma som samtidigt förgör landet och utrotar dess invånare. Vågar Trump såga av den gren han själv sitter på? Räcker det att krossa monopolen och återgå till en småföretagarekonomi, där den enskilda människan räknas och syns? USA är kreativt och en ny ekonomi baserad på innovationer kan lyckas om monopolen inte tillåts köpa in och lägga ner all hotfullt konkurrerande verksamhet, så som sker idag både i USA och i Europa.

Det kan vara lämpligt att så här på det nya året i några artiklar se närmare på Trumps dilemma. Det kan bli skrämmande, men är samtidigt nödvändigt för att vi skall förstå att Trump faktiskt är sista chansen att vända utvecklingen. Kanske får vi också lite perspektiv på varför USA har insisterat på att införa TTIP som en nödvändighet i syfte att prångla ut sina nedbrytande produkter över resten av världen.

Det jag kommer att skriva kan ses ur två perspektiv, dels som ett rent faktareferat rörande utvecklingen de senaste decennierna i USA och slutsatserna av detta, dels som ett inlägg i debatten om New World Order (NWO). Många uppfattar fortfarande denna diskussion som en konspirationsteori, trots att den beskrivits på hundratusentals sidor i debatten utanför Sverige och internationellt anses som fullt bekräftad. Den utveckling som jag beskrivit ovan kan dock lätt sammanlänkas med agendan kring NWO genom jämförelse mellan nuläget och den teoretiska bakgrunden, sett i ett redan historiskt perspektiv.

Som en liten introduktion kan vi inleda med historien om John Holdren. Denne man var aktiv i den tidiga rörelsen för befolkningskontroll, som växte fram i USA under 1970-talet. Han bidrog till författandet av boken Ecoscience: Population, Resources, Environment tillsammans med Anne och Paul Ehrlich, som gavs ut 1977 och handlade om metoder för att minska världens befolkning. Som metoder föreslogs tillsättandet av steriliserande medel i dricksvatten och utvalda födoämnen, något som skulle regleras av myndigheterna tills ”rätt” befolkningsmängd hade uppnåtts och kunde bibehållas. Holdren uppmanade också myndigheterna att införa tvångssterilisering och tvångsaborter. Kvinnor som redan hade fött två eller tre barn skulle kunna steriliseras. Temat togs senare upp av författaren Dan Brown i en thriller. När Obama tillträdde som president 2009 ansåg han Holdren vara lämplig som presidentens ledare av the White House Office of Science and Technology Policy , en position som han lyckligtvis får lämna nu – tack vare Trump.

Redan under president George H W Bush presenterade hans regeringstjänsteman Catherine Austin Fitts förslaget att världens befolkning borde minskas till nivån en halv miljard människor, vilket hon bedömde som nivån för ”ekonomisk hållbarhet”. Förslaget skulle genomföras genom att ”försämra immunsystemet och öka gifthalterna kombinerat med näringslös mat, vatten och stresspåverkan”. Fitts hör nu till Trumps supporters, låt oss hoppas att hon inte får en ny chans!

Man kan inte bortse från att denna globalismens främsta grundtanke nu så väl återspeglas i det scenario jag skall beskriva fortsättningsvis. Men ni skall snart få bilda er en egen uppfattning!

Peter Krabbe

En förskräcklig julkrönika.

När nu julen närmar sig och vi alla förhoppningsvis snart kan sätta oss i en fåtölj under några dagar för att smälta årets turbulenta intryck, kan det vara dags att göra en liten sammanfattning av förändringarna i världen.

Mina egna intryck delar jag gärna upp i de fullt synliga inslag som genast sätter sig på näthinnan och de dolda, långsiktiga förändringar som obevekligt kommer att påverka våra framtida liv, antingen vi vill det eller inte.

Till de förra hör förändringar i persongalleriet, politiker och statschefer som ömsom åker ut eller kommer in, alla val i närtiden som vi tror och hoppas skall innebära förändringar, krig och konflikter som antingen blossar upp eller dör ut. Mångkulturen och dess konsekvenser i samhället, vågor av invandring eller påstådda utvisningar, moskébyggen i stadsbilden och flöden av videoklipp med halshuggningar och misshandel. Frånvarande poliser, juridisk anarki, nedlagt försvar och en malande oro för en allt mer osynlig samhällsstyrning.

Till de senare hör den långsiktiga omdaningen av samhället från nationernas trygga hamn till global planering och styrning. Krafter som vi varken kan identifiera eller påverka löser upp vår invanda demokrati för att krympa oss till betydelselösa bifigurer, som arbetsmyrorna i en myrstack. Organisationer som FN, EU, NATO och dess väldresserade tjänstemän och makthavare tar sig rätten att diktera vad vi skall tänka och tycka och tar kontrollen över samhällets medel att forma oss till lydiga individer utan möjlighet att påverka morgondagens, våra barns och barnbarns livsrum. New World Order, Climate Change och Värdegrund stämplas i våra pannor, dissidenter hotas med internering eller indragna försörjningsmöjligheter. En hundraårig planering i hemliga sammanslutningar, politikerkluster och slutna ordnar närmar sig obevekligt sitt definitiva genomförande. Framtiden framstår allt mer som skrämmande science fiction.

Naturligtvis hänger allt detta ihop, som utslagen vid en infektionssjukdom. Det man kan grubbla över är om de berörda, oräkneliga människoskaror som är föremål för detta gigantiska experiment, verkligen vill att det skall genomföras eller inte. Om de inte vill det, varför går det då inte att stoppa? Är den djävulska planen – att först samla världens finansiella tillgångar hos ett litet fåtal, för att därefter med hjälp av dessa obegränsade medel köpa över den existerande intellektuella och kapabla eliten som finns därunder  – så genialisk att det inte går att förhindra att den resterande folkmassan återförs till ett slavliknande och underdånigt köttberg? Ett köttberg som kan ökas eller minskas efter behag. Det fåtal individer i eliten som inte låter sig köpas genom moralisk övertygelse kan man enkelt skrämma eller avliva, för vem väljer inte hellre att få plats i hissen till nivån näst under himmelriket?

Men när vi stirrar in i vårt juleljus kan vi också se positiva tecken i den fladdrande lågan. Hela Östeuropa börjar frusta och skälva som en uppjagad tjur inför en tjurfäktning, man accepterar inte att gå från ett förtryck till ett annat. Asien börjar stå på egna ben samtidigt som man inser att kulturblandning är som att hälla grus i oljan. Militära hot gäller inte längre när alla kan förgöra varandra genom en knapptryckning. Bara de kärnvapenlösa kan trampas ner om de inte får en skyddande partner. Oligarkernas värdepapper riskerar att förvandlas till sopor samma dag som någon slutar erkänna deras existens. När all betalning sker i guld istället, som förr i världen. Eller genom byteshandel. Kanske blir det normalt igen att bilda familj och föda barn, att vara vit medelålders man och att ha Vovve, Villa och Volvo. Kanske tillfrisknar samhället från sin infektionssjukdom och kanske bleknar utslagen. Kanske förvärras sjukdomstillståndet istället. Vi kan inte veta.

Dessutom slipper ni höra av mig mer under detta året. Därför önskar jag alla mina läsare en riktigt God Jul och njut av julskinkan och julesnapsen! För visst tror jag ändå att det blir bättre, kanske redan nästa år?

Peter Krabbe                                          tomte-copy

Kommer EU att ändra form i spåren av globalismens sammanbrott?

friedman-eu-karta

När framtidsanalytikern George Friedman från Business Insider spår Europas framtid ser den blivande kartan annorlunda ut. Den ser både lockande och intressant ut. Till skillnad från EU:s nuvarande makthavare inser Friedman att de kulturella skillnaderna inom Europa är för stora för att man skall kunna hålla ihop det megaprojekt som ligger som grund för dagens ambitioner.

Friedman jämför de mycket måttliga kulturella skillnaderna inom USA med sina 50 stater, där ett gemensamt språk håller samman samhället – bara spanskan kan anses vara konkurrent i begränsat format – med Europas 44, där nästan lika många språk, olika alfabeten och mångtusenåriga kulturer skall samsas inom jordens till ytan näst minsta världsdel. Att många länder har olika religioner med urgamla rötter i den egna kulturen gör inte splittringen mindre.

Det är svårt att inte hålla med Fridman om att EU framstår som ett omöjligt projekt, vilket vi också kan konstatera i dagens konfliktfyllda arbete. Ambitionen att undvika krig i det format som präglat 1900-talet är välkommen, men samtidigt måste man inse att konflikterna inte blir mindre av att dessa skilda kulturer sätts under samma hatt, där ingen egentligen får sina intressen tillgodosedda. En tidsfrist får man så länge den ekonomiska omfördelningen pågår, där de välbärgade västeuropéerna villigt betalar för att höja levnadsstandarden i öster och i söder. Men när de sämre bemedlade vill ta genvägen till välstånd genom att sonika flytta till väst istället för att bygga upp sina egna länder kommer skutan att tyngas ner under vattenlinjen och sjunka till botten. När dessutom gränsdragningen blir allt mer otydlig och tenderar att omfatta även delar av Afrika och Mellanöstern innebär det dödsstöten för EU-projektet, inre slitningar och konflikter riskerar att skapa en ny sorts krigsföring istället, där våra egna städer blir slagfälten.

Friedman gör en ny indelning av Europa i fyra var för sig kulturellt sammanhållna block, Storbritannien tillsammans med de Nordiska länderna, Östeuropa, Medelhavsregionen och Västeuropa – där Frankrike och Tyskland har var sitt närområde. Indelningen följer till stor del de existerande religionernas utbredningsområden, vilket är lika med kulturell samhörighet. Att mellan dessa enklaver skapa en gemensam grund för handel, politik och rörlighet bör vara möjligt om man förstår vikten av att respektera det kulturella oberoendet för varje sådan enklav. Att genomföra en sådan omarbetning av EU, som Friedman tror, inom ett decennium är naturligtvis omöjligt, men på trettio års sikt skulle det kunna gå, förutsatt att globalismens apostlar inser att det inte längre går att nonchalera folkets önskningar om en återgång till den nationalism som ger olika kulturgrupper tryggheten att få leva tillsammans med sina likasinnade. Globalismen är ett monster som borde avlivas omgående. Det är min förhoppning att svenskarna följer övriga européer i deras strävan att genom de närmaste två årens val reformera Europa och ersätta våra indoktrinerade politiker med självständigt tänkande människor med det egna folkets intressen som högsta prioritet. Vår förmåga att hjälpa andra förutsätter att vi kan fortsätta att hålla vår ekonomi i god form, annars drunknar vi alla istället.

Fridmans föräldrar utvandrade i likhet med Soros från Ungern undan judeförföljelserna efter och under andra världskriget. Båda emigrerade till USA. Ändå har de helt olika syn på globalismens värde. Det de har gemensamt är dock synen på det Friedman definierar som Östeuropa. Båda inser att detta väldiga område har en avgörande betydelse för Europas framtid. Båda kommer därifrån. Det är dessutom de europeiska judarna kärnland, för 100 år sedan förekom till och med diskussioner om att förlägga den framtida judiska staten till detta område, innan Palestinafrågan togs upp som ett bättre alternativ. När den senare förste presidenten i det nybildade Israel, Chaim Weizmann vittnade inför en London-kommission 1934 uppgav han att antalet judar då i Tyskland uppgick till 600.000 och i Polen till 3 miljoner. Öster om Polen uppskattade Weizmann att det fanns ytterligare 3 miljoner judar. Det var därför ingen tillfällighet att den av judiska intressen initierade ryska revolutionen riktades mot detta område i Europa. Mer att läsa om detta finns i historieprofessorn Antony Suttons Wall Street and the Bolsjevik Revolution. Även om flertalet judar efter andra världskrigets förintelse nu främst fördelar sig mellan Israel och USA har Östeuropa än idag ett stort känslomässigt värde för judarna.

Detta belyser Soros intresse för Ukraina/ Vitryssland/ Polen och hans idoga försök att genom revolutioner ansluta dessa länder till globalismens agenda, samtidigt som Friedman väljer en fredligare väg genom att skapa en stark och kulturellt sammanhållen enklav, som med rätt form av ekonomiskt stöd och nationell samhörighet kan bli det framtida Europas nya motor. Att denna Östeuropeiska enklav måste byggas genom samförstånd med Ryssland är självklart för alla utom för Soros och EU:s nuvarande patetiska garnityr av makthavare. Friedman pekar här på en möjlighet att bygga Europa utan att skapa förnyade konflikter. Varför inte ta vara på den möjligheten?

Peter Krabbe

Hittar Trump till träsket?

trumps-generaler_1

Kommer generalerna att avsluta några krig?

Mina förhoppningar på Trumps förmåga att, som han själv säger, Drain The Swamp i USA:s administration har varit stora. När han nu börjar presentera kandidaterna till toppositionerna i sin regering har man anledning att spärra upp ögonen. Vad händer egentligen?

Finansminister blir Steven Mnuchin, en bankir med ett 17-årigt delägande i den ökända bankirfirman Goldman Sachs bakom sig. Till hans meriter räknar Trump att ha köpt IndyMac Bank för 1,4 miljarder dollar för att därefter sälja banken vidare för det dubbla beloppet. Att detta gynnade Mnuchin betvivlar vi inte, men vem fick stå för notan? Sannolikt det amerikanska folk som placerat sina tillgångar där. Till hans ”meriter” hör också att ha arbetat för Soros Fund Management. 2004 grundade Mnuchin Dune Capital Management Investments med fastighetsbranschen som specialitet. Om Dune var inblandat i bolånekraschen 2008 eller inte vet jag ärligt talat inte, men blotta tanken känns inte bra. Mnuchins specialitet anses också vara finansieringen inom nöjesindustrin, särskilt filmbranschen som helt styrs av den judiska lobbyn. Mycket längre in i oligarkernas värld kan man knappast komma utan att gå direkt på Rothschild och Rockefeller.

Detta blir än tydligare när vi ser på Trumps val av handelsminister, Wilbur Ross, som kan skryta med att ha arbetat för Rothschild Inc. under 25 år! Ross hade där som huvudsyssla att rekonstruera olönsamma företag i megaformat, något som normalt brukar innebära nedskärningar av arbetskraft med arbetslöshet som följd. Sedan 2000 driver Ross egen investmentfirma och platsar nu bland oligarkernas miljardärer. Till sin hjälp får han Todd Ricketts från an annan känd finansfamilj, med huvuduppgift att sköta skattepolitiken. Hur dessa mångmiljonärer skall kunna motivera den vanlige amerikanen att betala sina skatter är för mig en gåta.

Det verkar helt enkelt som om Trump fiskar upp pirayor ur träsket istället för att dränera det, eller kanske har han inte hittat rätt träsk? Låt oss innerligt hoppas att jag har fel.

Man studsar också inför utnämningarna inom försvar och säkerhet, där sex pensionerade generaler är tilltänkta för höga poster. Som nationell säkerhetsrådgivare har vi Michael Flynn och som försvarsminister är James Mattis tilltänkt. För inrikes säkerhet föreslås generalen John Kelly. Jack Keane och David Petraeus är två andra generaler som diskuteras för den nya regeringen. Ett problem för Trump kan bli att det finns en karenstid om sju år för militärer innan de får ingå i ett regeringsarbete, något undantag för detta har inte gjorts sedan andra världskriget! Trump uppger sig gilla det militära tänket. Efter att levt en stor del av mitt liv under 1900-talet går mina tankar till en militärjunta…

Trumps upplägg liknar lite socialdemokraternas att avlöna kriminella för att de skall bli snälla och ansvarskännande. Det är en riskabel metodik. Än så länge håller de flesta amerikaner god min och litar på Trumps omdöme, jag själv ser tecken som jag inte vill se – en intensifiering av NWO istället för motsatsen. Det finns anledning att följa utvecklingen mycket noga, kommer Trump att leverera det väljarna trodde eller går vi ur askan i elden?

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: