När världen förändras snabbare än vissa vill förstå…

Bilden ovan visar statscheferna för BRICS-länderna, Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Med sin nya gemensamma valuta lägger de grunden till en ny värld, helt olik den som vi i västvärlden varit vana vid och tagit för given. Tillsammans representerar dessa statschefer 3,2 miljarder människor, eller halva världens befolkning. När de går ut och gemensamt fördömer USA:s agerande i Syrien med hänvisning till att FN skall besluta om lämpliga åtgärder i denna konflikt, står det knappast att läsa någonstans i vår snedvridna media. Istället basuneras USA:s hopkok av lögner ut som den vedertagna sanningen och USA:s arroganta uttalanden att USA gör som USA vill i sammanhanget, oavsett vad FN och dess säkerhetsråd anser, ses som högst normalt och gillas av en samstämmig västvärld. Detta trots att samma scenario avslöjats redan 2013 i en FN-utredning.

USA, med en tiondedel av BRICS befolkning, anser att det är ett amerikanskt säkerhetsintresse att Syrien, ett land på andra sidan jordklotet, står under kontroll av amerikanska intressen. Vem har gett USA den för dem tydligen självklara rätten att bestämma över Mellanösterns olja? Är det inte ett märkligt förhållande för fler än för mig att detta – globalt sett – lilleputtland genom att skaffa sig en världsomfattande krigsmaskin som förbrukar nästan hälften av världens samlade militära resurser, gör anspråk på att genom hot och våldsam ”övertalning” bestämma vad som är lag och ordning på allas vårt jordklot?

Det blir allt tydligare att USA genom sin nya regim har för avsikt att göra en ”storstädning” av världen i syfte att försöka återupprätta den globala kontroll som man nu i snabb takt håller på att förlora. Bara under några månader har man lyckats blåsa upp Syrienkonflikten till ett väpnat krisläge, släppa en jättebomb över Afghanistan och skicka en kärnvapenbestyckad flottenhet mot Nordkoreas gräns. Allt genom egenmäktiga beslut utan samtycke från det FN som man själv i hög grad bidragit till att skapa i syfte att bevara världsfreden. Men FN talar inte längre samma språk, vilket inte heller BRICS-länderna eller stora delar av den övriga världen gör.

Hur skall man då få de 4 % av världens befolkning som är amerikanska medborgare att förstå att detta inte duger längre? Eftersom åsikterna naturligtvis går isär även i USA, kan vi kanske istället reducera ”l’enfant terrible” till 2 % av världens befolkning. I toppen sitter Trump, en president som världen satte sina förhoppningar till som den som skulle vända utvecklingen mot fredlig samvaro. Men det sätt som Trump förlorat sin trovärdighet på, bara efter tre månader, saknar motstycke i historien. En moloken Trump sitter i en intervju och berättar om hur han åt en magnifik chokladtårta tillsammans med Xi Jinping samtidigt som han över axeln godkänner anfallet mot Syrien – eller som han tydligen trodde – Irak. Denna lilla filmsnutt visar med önskvärd tydlighet att generalerna och ”Deep State” helt tagit över styret i USA. Detta är en skrämmande utveckling, eftersom i förlängningen finns inget annat alternativ än ett förödande världskrig. Denna försvinnande lilla procent makthavare som gör anspråk på att styra världen kommer aldrig att lyckas med detta, världen förändras snabbare än vad man tydligen förstår i USA. Tåget har gått, globalismen går mot sitt sönderfall.

Att samma finanskartell som styr världsekonomin från Wall Street och nu också tagit plats i den formella amerikanska regeringen, också tagit initiativet till den sedan länge planerade ommöbleringen av Mellanöstern med Israels hjälp är bara alltför uppenbart. 1900-talets historia borde ha fått oss att vara mer vaksamma, när nu scenariot riskerar att upprepas. Att tro att lokala småkrig i syfte att vinna ekonomiska fördelar är en framkomlig väg i vårt sekel är befängt och desperat. Världens centrum ligger inte längre runt Atlanten, det ligger i Asien. Där är det stopp för såväl globalismen som islamiseringen, västvärldens största misstag i vår tid. Hur länge skall vi finna oss i att betala priset för något som vi inte ens själva har valt?

Att ens tänka tanken att Sverige borde vara medlem av NATO i rådande situation är lika galet. Har vi någon anledning att delta i USA:s krigsmaskin? För att försvara oss? I så fall mot vem? Vilka värderingar är det som vi vill försvara oss mot? BRICS-ländernas uttalande är en tydlig signal om vem framtiden tillhör, lika tydligt är vem som kommer att vara framtidens skurkstater. När FN upphört att vara världens moraliska rättesnöre genom USA-ledningens ignorans återstår bara för globalismens soldater att i ett sista försök besätta världen innan dollarimperiet rasar. Låt det i så fall ske utan svensk medverkan. Bilda istället en neutral nordisk allians och rädda våra barn och barnbarn från krigets fasor. Det är snart för sent.

Peter Krabbe

Pokerspelet har börjat…

missilanfall

En förvånad värld åser hur USA vräker in 60-talet missiler över en syrisk flygbas, som en påstådd vedergällning för kemisk krigsföring.  Samtidigt som FN:s säkerhetsråd fastställer att det saknas övertygande bevis för att Syrien genomfört gasbombningen, deklarerar Trump att USA struntar i FN och agerar på egen hand och efter eget godtycke.

Trots att västvärldens politiker hyllar Trump för att ha ”återtagit kontrollen” inser de flesta att vi står inför ännu en False Flag-operation, genomförd för att hindra Syrien och Ryssland att fullfölja segern över de USA-allierade rebellstyrkorna i ISIS, Al Nusra och Al Qaeda.  Den bombade flygbasen utanför Homs är den som också står för attackerna mot USA:s rebellstyrkor. ISIS håller på att förlora greppet om Idlib och Al Qaeda detsamma i Raqqa.

Mönstret följer samma CIA-influerade strategi som vi redan sett i Irak 2003 och Libyen 2013. Syftet är att krossa den befintliga strukturen av nationalstater i Mellanöstern för att kunna rita en ny karta, med småstater under USA:s och Israels kontroll.  Att två så radikalt olika presidenter som Obama och Trump agerar efter samma mall i detta sammanhang visar att det är militären och CIA som själva fattar besluten.  Trumps högröstade och aggressiva attityd passar bra för militären, som nu kan gå vidare utan bekymmer för världsopinionens reaktioner, FN:s kritik och Rysslands eventuella agerande. Att Trump dessutom genomför denna attack med Kinas president sittande i sitt feriepalats i Florida visar på ett totalt förakt för världssamfundets åsikter.

Omvärldens reaktioner kan bara påverka i vilken takt övertagandet av Mellanöstern sker, inte OM det skall ske eller inte.  Att Trump äventyrar såväl världsfreden som ett möjligt ekonomiskt sammanbrott av världsekonomin bekymrar honom tydligen inte.  Livet tillsammans med en pokerspelare lär inte bli lätt framöver. Tyvärr är det våra liv som ligger i potten.

Mer om USA:s Mellanöstern-strategi finns att läsa i mina februariartiklar och i NEO:s utmärkta sammanfattning.

Peter Krabbe

Den ”förskräckliga” nationalismen…

world_nationalism-554x380

Vid ett samtal nyligen med gode vännen juristen ställdes frågan varför nationalismen skulle vara bättre än globalismen. Jag ser frågan mot bakgrund av att den svenska lagstiftningen och domstolarnas verksamhet inte är uppdaterade för att möta medborgarnas krav på trygghet och beskydd i en allt mer mångkulturell värld. Detta har alltid förvånat mig, att jurister som i sitt dagliga arbete har att försvara bl.a. äganderättens principer, kan se globalismen som ett föredöme för en civilisation.

Nationalismen handlar till stor del om just äganderättsprincipen. Med detta menar jag följande:

Att människor som under ett helt liv genom eget arbete och tunga skatteinbetalningar byggt upp ett samhällssystem, där de kan anse sig vara delaktiga och medägande i såväl de fysiska strukturerna som gator, landsvägar, järnvägar, broar och offentliga byggnader som de samhällsstyrande funktionerna som polis, räddningstjänst, försvar, skola, sjukvård och förvaltningen av landets kassakista med dess pensionstillgångar och andra offentliga medel. Att de också kan anses vara ägare till allt detta, borde vara alltför självklart för att ens behöva diskuteras. Den yttre ramen är lika självklart nationens geografiska gränser och de människor som genom sitt nationella medlemskap kan hävda sin delaktighet i det samhälle man långsiktigt bidragit till att skapa.

Nästa fråga blir med nödvändighet hur dessa medborgare kan finna sig i att deras valda ombud genom att förespråka fri invandring (flertalet politiska partier, EU och FN genom Agenda 2030) anser sig ha rätt att skänka bort medborgarnas tillgångar till människor utan tidigare anknytning till deras land. För varje utfärdat medborgarskap eller uppehållstillstånd skänker ombuden bort en del av de ursprungliga medborgarnas andel i det befintliga nationella kapitalet. Detta är en kränkning av medborgarnas äganderätt.

En normalinkomsttagare betalar under sin yrkesverksamma tid in c:a 10 miljoner i skatt till nationen. För höginkomsttagare är beloppen mångdubblade. I gengäld räknar man med att få sina pensioner därefter och den omvårdnad från samhället som inbetalningarna borde resultera i. Den som tror på detta system är nationalist. Hur kan detta ha blivit ett skällsord i det svenska språket?

Att känna delaktighet i denna nationella äganderätt är det kitt som håller samman en nation, genom ansvar för den fysiska miljön i lika hög grad som för de sociala systemen och skattemoralen. De som bränner bilar, bussar, skolor och andra både offentliga och privata byggnader saknar en sådan delaktighet. Att inte vårda nationalkänslan och därmed tunna ut medansvaret blir förödande för varje samhälle, i alla länder med hög samhällsmoral flaggas det med nationens fana både utanför och inom offentliga byggnader. I Sverige flaggas det bara på stången vid sommartorpet. Skillnaden är slående. Globalismen har satt sina klor i vårt arma land.

I globalismen å andra sidan tas ingen hänsyn till den nationella äganderätten. Vem som helst från vilket land som helst kan sätta sig vid det nationella bordet och äta dess frukter. Man kan lika lätt förflytta sig till nästa bord, när frukterna tagit slut. Kvar vid det tomma bordet sitter de som dukat upp, men ändå inte blev mätta. De som inte kan flytta, därför att deras enda tillgångar finns sparade i nationen som företeelse, de går inte att ta med sig. Den hånskrattande globalisten säger att nu skall vi omfördela världens tillgångar för att utrota fattigdomen globalt, alla får bjuda på det de äger i syfte att hjälpa andra som inte har något. I normal vokabulär kallas detta marxism. Globalismen är ett marxistiskt system. Fattigdomen är större i världen än i nationen Sverige. Därför skall vi upphäva vår nationella äganderätt för att våra ombud skall kunna fördela våra tillgångar till andra delar av världen. Har vi verkligen en konsensus om detta?

De ombud – politiker och tjänstemän – som hjälper till med omfördelningen blir rikligt belönade. De blir till och med miljonärer genom att dela ut våra nationella tillgångar. De får äran att tillhöra eliten, den som skall tysta oppositionen och leta fram våra gömda reserver ur garderoberna. Avskaffa kontanterna så att alla kan beskattas efter sin registrerade konsumtion istället, förbjuda innehav av guld och värdesaker som kan stoppas undan, omsätta för stora fastighetsinnehav i skatt och en lämpligare bostad anpassad till det nya ”behovet” och förbjuda alla onödiga lyxbilar som ingen kommer att behöva längre.

Alla inser säkert hur praktiskt det vore med en världsregering med säte i New York? Eller? En bra överblick över de globala fördelningsproblemen och inget känslomässigt trams om vad strävsamma förfäder byggt upp för barn och barnbarn! Nu skall vi rädda världen istället. Att några extra triljoner dollar hamnar i globalisternas bankvalv får vi se som ett skäligt arvode för att någon tar tag i problemet med att minska våra onödiga tillgångar till svältande barns förmån. Att demokratin försvann i samma veva är ju självklart när vi inte insåg vårt medansvar frivilligt.

För att återvända till allvaret, är det ändå märkligt att vår nations jurister inte inser att politikernas upphävande av medborgarnas nationella äganderätt är ett brott. Vi kan i år notera 100-årsminnet av den ryska revolutionen, där samma process genomfördes. En revolution behöver inte längre genomföras med hjälp av vapen, det räcker med indoktrinering och propaganda. Blir den därmed lagenlig? Knappast. Globalismen innebär samma sorts marxism som låg som grund för den ryska revolutionen och dess införande av företagsmonopol. Det är värt att notera att exakt samma intressen låg bakom då som nu. Globalismens apostlar sitter på Wall Street i New York. Fortfarande. Precis som de gjorde under den ryska revolutionen. Vill vi ha en repris på historien?

Kan inte alla, innan det är för sent, försöka förstå – nationalismen är det Goda, globalismen är det Onda? Nationalism är INTE nazism. Nationalism bygger på handel och utbyte med andra nationer – inom ramen för självbestämmande och demokrati. Globalismen är totalitär. Naturligtvis kan vi hjälpa dem som är utsatta i andra delar av världen – men inte genom att utplåna vår egen existens.

Peter Krabbe

På västfronten inget nytt…Jo, kanske lite ändå!

Vad händer i den stora världen och i den lilla? I den stora världen händer naturligtvis det mer spektakulära medan den lilla står för det komiska.

I USA ser vi hur demokraterna och deras alter ego globalisterna med alla medel försöker få Trump avsatt genom olika hetskampanjer, främst de patetiska och desperata försöken att utmåla Trump som styrd och manipulerad av RYSSARNA. Man vet inte om man skall skratta eller gråta över detta lättköpta spel för galleriet, där Ryssland är det största hotet mot världsfreden i en värld som till 90 % domineras av den amerikanska krigsindustrin. En amerikan som skålat i champagne med en ryss ses som en landsförrädare och ett hot mot USA:s säkerhetspolitik. Trump är givetvis köpt av ryssar i syfte att störta världen i kaos, att normalisera relationerna med detta ondskans imperium innebär naturligtvis inledningen till världens undergång. Den som skrattat åt alla James Bond-filmer känner igen sig i retoriken. Men är detta verkligen seriös politik på högsta världsnivå? Under löjets yta döljer sig tyvärr ett reellt hot mot världsfreden. Här finns inga kompromisser, bara vapenskrammel.

Samma retorik, men riktat mot EU strömmar ut från Erdogans talarstol. Europa skall passa sig, snart väller ottomanerna åter igen in över Europas gränser i syfte att upprätta kalifatet hos de otrogna hundarna. De 4 miljonerna flyktingar väntar på att Erdogan skall öppna gränserna, för att likt torpeder kväsa de kristna i det Jihad som alla muslimer väntar på. Förbannelserna yr över de länder som inte vill acceptera att Turkiet uppfattar det som sin självklara rätt att plädera för islam som både statsskick och religion i våra demokratier. Samtidigt som Erdogan visar med all tydlighet att demokrati är ett medel till makten, inte ett mål. Väl där är det dags att införa enpartistyre, en målsättning som man broderligt delar med globalisterna i sin världsagenda. I Sverige kan vi knappt fatta att vi blev av med Kaplan så lätt, Erdogans inplanterade statsministerkandidat för ett framtida muslimskt Sverige. Paradoxalt nog växer vårt främsta försvar fram i form av de invandrare som faktiskt valt Sverige på grund av landets demokratiska och sekulära förtjänster, personer som Tino Sanandaji, Hanif Bali och Thomas Gür. Vi själva tiger och ser på.

En viktig nyhet är ändå beskedet att David Rockefeller nu avlidit, 101 år gammal. Denne globalismens främste företrädare ligger bakom det mesta av det som utspelats i världspolitiken under de senaste 70 åren, oberoende av sittande presidenter och regeringar. Kanske får hans frånfälle även Kissinger att tröttna, en hund har förlorat sin husse. Vem som kommer att ta över styrningen vet vi inte än, men förhoppningsvis består nästa generation av Rockefellers av människor med en modernare och mognare syn på världen. Kanske börjar till och med pyramiderna vittra sönder och ögat att bli grumligt.

I den lilla världen, vår ankdamm, avlöser ”skandalerna” varandra. En Hässleholmspolitiker skall avhysas från kommunfullmäktige för att ha antytt att människor har olika intelligens. Detta i en värld där alla har lika värde! Hur kan man bara våga antyda något sådant, alla vet ju att alla kan ta studenten med exakt samma betyg om bara samhället fullgör sina skyldigheter mot individen genom sociala och understödjande insatser. Eller? Den stackars politikern hade förmodligen läst ” Intelligence and the Wealth and Poverty of Nations”, ett forskningsprojekt av de två forskarna Richard Lynn vid University of Ulster, Nordirland och TatuVanhanen vid Helsingfors universitet i syfte att med hjälp av IQ- mätningar nationsvis försöka konstatera sambanden mellan ländernas tillväxt och deras befolknings intellektuella förmåga, något som även FN intresserat sig för, för att kunna prioritera utbildningsinsatser till de mest behövande länderna. De två forskarna fick förvisso utstå mycket kritik för sina resultat, som varierade från 59 – vilket närmast kan jämföras med utvecklingsstörning – till 107 i något asiatiskt samhälle. Hela begreppet IQ ställdes under debatt, vilket säkert var nyttigt. Kan man höja ett lands nationella IQ genom utbildning och påverkan utifrån eller är man fast i ett genetiskt arv?

Något svar på denna fråga kan nog inte ges i dagsläget, men det löjeväckande i situationen är att ämnet är förbjudet att ens diskutera i vår värdegrundsfascism, man skulle istället kunna tycka att all diskussion är livgivande och utvecklande i ett samhälle med yttrandefrihet och en påstådd fri debatt. Ett samhälle där all diskussion prövas mot en fastställd värdegrund är definitivt på väg utför. Vi är snabbt på väg mot ett samhälle där alla oliktänkande samlas upp i utanförskapets koncentrationsläger, lämnade att tänka över sina synder utan vänner, försörjningsmöjligheter och ständigt förföljda av mediadrev. Arma land!

I ankdammen ser vi också hur Moderaterna allt mer sjunker ner i dyn. De blinda hävdar att det är Sverigedemokraternas fel medan de klarsynta inser att partiet har fel ledare. När till och med Knutsson i SVT konstaterade att femtonprocentsnivån nog skulle kräva byte av partiledare trodde nog inte så många att denna nivå skulle bli en realitet bara ett par veckor senare. En Batra i Reinfelds ledband lär knappast kunna vinna väljarnas förtroende, oavsett åt vilket håll hon lutar. En värre floskelmaskin torde aldrig tidigare ha skådats i svensk politik, där ”ordning och reda” rabblas som svar på i stort sett alla politiska spörsmål. Att socialdemokraterna slåss om samma floskler gör inte saken bättre, särskilt inte i en situation som närmast kan beskrivas som anarki och handlingsförlamning. Den politiska dialogen i värdegrundsfascismen tenderar att bli tragikomisk.

Med detta elaka inlägg hoppas jag att väljarna börjar tänka efter – är det inte dags att ändra kurs i svensk politik?

Peter Krabbe

Eftertankens kranka blekhet…

Ibland behöver man stanna upp lite och tänka efter, kanske få lite distans till det man sysslar med. Efter ett par års bloggande med snart 200 skrivna artiklar och mer än 400.000 läsningar finns det ändå skäl att fråga sig om det är meningsfullt att lägga all denna tid på att försöka öppna ögonen på sin omgivning. Vill verkligen ens omgivning veta vad som händer och kommer att hända i en allt grymmare och allt mer turbulent värld? Har jag ens rätt i mina slutsatser och analyser eller är det jag som inte förstår? Kanske vill man bara vara ifred och vandra sin väg från vaggan till graven utan att behöva bli besvärad av sådant som man ändå inte kan varken påverka eller förstå. Låta sig bli omfamnad av samhällets omsorger, lära sig vad de vill att man skall kunna, säga det de vill att man skall säga och unisont tycka vad som är lämpligt och utvalt för oss att tycka. För vi vill ju inte att vi skall bli ovänner eller störa vårt enhälligt beslutade samarbete för att skapa drömsamhället och leva tillsammans i evig kärlek och vänskap.

Och vi måste ju vara eniga i arbetet för en bättre värld där alla har lika rättigheter, oberoende av ursprung, intelligens och kompetens. Föråt, intelligens får ju inte mätas, vi är naturligtvis alla lika kloka. Våra skillnader i uppförande och beteende beror bara på att inlärningen inte är avslutad, det tar bara lite längre tid för vissa än för andra. Kulturella hinder, som ju dock är positiva i sig självt, vi måste bara bejaka vår berikande mångfald. 

Problemet är naturligtvis vi i den äldre generationen, som aldrig fick någon värdegrund att rabbla från morgon till kväll, måtte samhället förlåta oss för att vi har svårt att fatta det självklara i all jämställdhet, likaberättigande, socialt ansvar och att vi nu kan göra vad vi vill utan att behöva tänka på att försörja oss. Att familjen inte behövs längre nu när staten är så duktig på att ta hand om alla. Att grannens äppleträd är till för alla. Jo, visst pallade vi äpplen när vi var små, men vi var livrädda för att bli ertappade och mådde illa av dåligt samvete efteråt. Så skönt att nu allt är till för alla! Härliga nya värld. Nu mår vi bra. Eller inte?

Samhället är så fint ordnat att man kan bli av med alla sina barn klockan åtta på morgonen och köra hem och lägga dem klockan sex på kvällen, efter att de ätit av samhällets näringsrika och glyfosatberikade mat hela dagen. Samma sak med alla gamla onödiga föräldrar som ju ändå får komma hem och fira julafton och midsommarafton. Med lite statinbehandling och lämplig vaccinering blir ju inte problemet så långvarigt, tänk så mycket samhället sparar på pensionsutbetalningarna om alla avlider före 70 års ålder. Vi har ju faktiskt ett problem med jordens överbefolkning och har man suttit och rullat tummarna i fem år kan det väl räcka? Dessutom slipper man deras eviga gnällande och demoraliserande om att allt var bättre förr. För att inte tala om deras dåliga inflytande över den arbetande befolkningens värderingar, det går ju inte att omprogrammera dessa envisa gamlingar, ju mer vi medicinerar dem desto senilare blir de av någon märklig anledning. Det är ju direkt pinsamt att höra deras prat om en sionistisk världskonspiration, att oligarkerna styr världen och att politikerna struntar i folkets intressen. Dessutom hävdar de att det varit två världskrig och en revolution under förra århundradet, som om det skulle ha något att göra med vår tid, våra värderingar och våra barns framtid. Nej, släng ut dem från deras stora hus, så vi har någonstans att härbärgera våra efterlängtade befolkningsförnyare, de som skall göra framtidens människa både vackrare och klokare. Nytt land, nytt folk!

Vi skall vara tacksamma för att den arbetande befolkningen blir allt flitigare, särskilt som de relativt sett blir allt färre. Äntligen börjar alla förstå att det finns folk som vet bättre som skall ta besluten om våra liv, så vi lugnt kan fortsätta med vårt dagliga arbete, belöningen får vi ju på lördag med melodifestivaler, fotbollsmatcher och andra aktiviteter som samhället så fint har ordnat för oss. Att skolor inte behövs längre, förutom att alla naturligtvis måste lära sig värdegrunden, är ju en befrielse. De gamle behövde läsa en bok om flera hundra sidor för att förstå något, dagens generation lär sig samma sak på en A4-sida och våra yngsta klarar av det på två rader. Så säg inte att utvecklingen inte går framåt!

Vi har också kommit så långt att vi kan slå ihop regering och riksdag till en ny beslutsmyndighet, där kanske tio personer ur vår eminenta elit fattar alla beslut om vårt land utan krångel och onödiga kostnader. Olika åsikter är ju avskaffade nu när alla accepterat värdegrunden. Äntligen är det ordning på torpet när Wall Street sköter ekonomin och Bryssel sätter måtten på gurkorna. Lugnet är återställt på gatorna när nu de kriminella får betalt för att sluta råna och vi lärt oss att lite stryk får vi allt tåla. Vi behöver inte ens gå till valurnorna för att rösta längre, allt är redan klart.

Varför skall vi då kämpa emot när elitens utvalda ordnat allt så bra för oss? Som de flesta skribenter förr eller senare närmar även jag mig en författardepression. Utmattning inför uppgiften att bestiga ett berg som bara växer uppåt i takt med att man klättrar. Toppen ligger för evigt dold i molnen. Vi vet inte ens hur den ser ut. Varför fortsätta att bry sig?

Vis av erfarenheten avslutar jag med att förtydliga – jo, det var ironi…

Peter Krabbe

Kissinger – en joker i världspolitiken?

trump-kissinger

I föregående artikel skrev jag om Trumps retoriska stöd för Israel och Netanyahus planer att stärka Israels roll i Mellanöstern – på arabstaternas bekostnad. Denna politik hade varit enfaldig om man inte redan hade räknat in Rysslands mer eller mindre öppna medgivande till en så omvälvande omdaning av oljeländerna.

Hur skulle då Ryssland kunna vinnas för saken? Det hade varit lika enfaldigt att tro att Trump ensam skulle kunna åstadkomma en rysk attitydförändring. I en analys av William Engdahl för NEO (New Eastern Outlook) kan vi ana svaret. Bakom gardinen står nämligen den gamle nestorn i amerikansk utrikespolitik de senaste 60 åren, tillika David Rockefellers högra hand och den drivande kraften bakom New Wold Order, den 93-årige Henry Kissinger. Om Kissinger och hans roll i samtliga NWO:s organ som Bilderberggruppen, CFR och Trilaterala kommissionen har jag skrivit tidigare, den som till äventyrs trodde att han dragit sig tillbaks på grund av sin ålder misstar sig grovt.

Genom sin judiska härkomst har Kissinger ett starkt intresse för Israels framtid, dessutom är han en av Saudiarabiens främsta rådgivare vad gäller investering av oljepengar i västvärldens ekonomi. Trumps val av Rex Tillerson som utrikesminister – hämtad från Rockefellers oljebolag ExxonMobil med stora affärsintressen i Ryssland genom samarbete med Putins och Rysslands oljebolag Rosneft – anses vara beordrad av Kissinger. Putin har tidigare beskrivit Kissinger som ”a world class politician”. I februari 2016 reste Kissinger till Moskva för ett ”privat” möte med Putin. Kremls talesman Dmitry Peskov beskrev mötet som ”a friendly dialogue between President Putin and Henry Kissinger, who are bound by a long-standing relationship”.

I en artikel i tyska tidningen Bild den 26 december 2016 tolkas rapporter från dåvarande Trumps Transition Team som att Trump kommer att söka ”konstruktivt samarbete” med Ryssland i motsats till Obamas sanktionspolitik. I artikeln nämns Kissinger som mannen som skall skapa detta genom att bl.a. lyfta de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och erkänna Rysslands rätt till Krim. Till mångas förvåning prisade Kissinger i en CBS-intervju den nyvalde Trump med orden ”he has the possibility of going down in history as a very considerable President…. One could imagine that something remarkable and new emerges…. I’m saying it’s an extraordinary opportunity.”

Det lär inte heller vara en tillfällighet att Kissinger och James “Mad dog” Mattis känner varandra väl från gemensamt styrelsearbete i ett privat läkemedelsbolag, där de båda varit aktiva fram till början av 2016. En parallell finns också mellan Kissinger och Tillerson i styrelsen för CSIS. Det är därför lätt att konstatera att två av Trumps tyngsta ministrar har relationer med Kissinger som tillsammans med Trumps eget intresse för Ryssland pekar mot en ny politik gentemot den påstådda ärkefienden.

Vad finns det då för motiv för denna kursändring, förutom att undanröja hindren för en pro-israelisk Mellanösternpolitik?

Redan när Kissinger skrev sin doktorsavhandling 1950 med titeln ”A World Restored” formulerade han sin framtida politiska inriktning, baserad på den klassiska brittiska ideologin om maktbalans. Enkelt uttryckt, om någon nation eller makt tenderar att bli märkbart starkare än de andra så stödjer man den svagare för att återställa maktbalansen. Det egna inflytandet blir större i en värld där jämvikt råder. Omvänt går detta inflytande förlorat om en annan part tillåts dominera världshändelserna i kraft av militär och ekonomisk överlägsenhet.

Paradoxalt nog är detta senare just vad Kissinger medverkat i, fast med ursäkten att USA är det enda moraliskt acceptabla undantaget. Nu förändras världen snabbt. Kina passerar snart USA som världens supermakt och USA behöver nya allianser för att inte förlora sina möjligheter att påverka. En konstellation bestående av Kina, Ryssland och Iran med Shiatrogna riskerar att sätta USA och EU i marginalen, även om Saudiarabien och Sunnitrogna ligger i deras vågskål.

För USA och de judiska globalisterna finns bara två alternativ i detta läge – att få över Ryssland till det egna lägret för att balansera Kinas växande tyngd och att bromsa Irans förväntade tillväxt i Mellanöstern och därmed hotet mot både Israel och Saudiarabien. Med detta utfört kan kampen mot Kina åter bedrivas med framgång genom ekonomiska påtryckningar och infiltration av det asiatiska banksystemet. Kanske kan till och med Kina i framtiden tvingas in i det globala styrsystemet genom New World Order – frågan som återstår att besvara är om Trump låtit sig ”övertalas” att medverka till detta eller om han håller fast vid valkampens höga ideal för att hjälpa den svaga människan i kampen mot etablissemanget, något som knappast går att kombinera. Den logiska följdfrågan är om Trump eller Kissinger kommer att styra de närmaste åren – är Kissinger jokern i leken?

Peter Krabbe

Mellanöstern i fokus – början till slutet eller slutet på början?

greater-israel

När Trump nu har sina inledande möten med Israels premiärminister Netanyahu innebär det att beslut kommer att fattas som blir avgörande för hela världens framtid. Genom sitt totala stöd för Israels roll i Mellanöstern får Netanyahu nu kanske till slut det moraliska och ekonomiskt/ militära stöd som landet behöver för att gå vidare i vad som kan kallas Israels överlevnadsprocess, en process som med nödvändighet kommer att strida mot FN:s resolutioner och moralpredikningar. Låt oss se lite på vad det egentligen handlar om.

När Margot Wallström går ut med kritik mot Israel i sin utrikesdeklaration är det uppenbart att hon inte förstår sammanhangen.  Israel ockuperar Palestina skriver Wallström, totalt omedveten om att Israel utgör en väsentlig del av det landområde som historiskt sett kallats för Palestina.  Frågan gäller istället vilka delar av Palestina som skall styras av israeler respektive araber. Denna urgamla tvistefråga har i modern tid vuxit sig så stark att den idag helt dominerar världspolitiken. Men egentligen handlar det om israelernas inflytande över hela Mellanöstern, eller vad judarna kallar det av Gud utlovade landet, ”beläget mellan Egyptens flod och Eufrat”. I förlängningen handlar det också om judarnas inflytande över hela världen, eftersom den som styr över Mellanöstern – och om det är judarna – styr inte bara över både världens oljeproduktion utan också över dess distribution genom oljebolagen, förädlingsprocessen och den industriella användningen. I de senare avseendena är det redan judiska ekonomiska intressen som är helt dominerande.

Den lilla geografiska plätt som Israel utgör kan vi se som ett epicentrum för en global ekonomisk makt som – om den får fotfäste – kommer att ha ett avgörande inflytande över resten av världen. Eftersom FN blir allt mer negativt till en sådan utveckling står Israels förhoppningar till USA, som är den enda makt som kan trotsa FN. Alla tidigare presidenter i USA har försökt få Israel att hålla tillbaks sina anspråk på att få utvidga FN-mandatet till att omfatta hela Västbanken och Gaza, d.v.s. ett Israel omfattande allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet. När nu Trump håller euforiska tal inför de amerikanska judarna i AIPAC, vaknar åter förhoppningarna om ett nytt, aldrig tidigare skådat stöd till den tanke som kallas the Greater Israel Project, ett projekt som funnits de senaste hundra åren men aldrig fått livsrum i politiken. De täta kontakterna mellan Trump och Netanyahu de senaste månaderna har fått den senare att tro att nu är det dags. Trumps välvilliga inställning till det fortsatta byggandet av bosättningar på Västbanken bidrar, liksom Trumps vaga löfte att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem. Trumps löften att kraftigt modernisera och upprusta den amerikanska armén liksom förnyade hotelser riktade mot Iran ingår i spelet. Även Trumps avsikter att separera den amerikanska krigsmakten från den europeiska genom att lossa kopplingarna med NATO ingår i dessa förberedelser, ett storskaligt militärt stöd av Israel för en judisk expansion över arabländerna tilltalar den judiska amerikanska oligarkin, men inte européerna, som har en svalare inställning till Israel och omvänt, ett starkare stöd för arabländernas utveckling.

Vad innebär då detta projekt, som idag främst drivs av sionismen, Likudpartiet och dess företrädare Netanyahu?  Målsättningen har bibliska förebilder, men formulerades först av sionismens grundare Theodore Herzl 1904 och har som syfte att skapa ett Israel som sträcker sig från östra Egypten till Eufrat i Irak. I den struktur man tänker sig skall de befintliga arabstaterna upplösas och få en ny utformning som mindre stater, bildade efter etnisk eller religiös sammansättning till mer naturliga och mindre enheter, som sunni, shia, kurder, wahabiter, alawiter, druser, kopter etc och sammantaget stå under israelisk överhöghet och militärmakt. Man förkastar de av västvärlden efter världskrigen skapade nationalstaterna med sin konfliktfyllda blandning av konkurrerande folkslag och trossamfund. Det kan säkert ligga en klok tanke i en sådan anpassning av gränserna till de demografiska förhållandena, men att Israel skulle få fungera som en judisk imperiestat i styret av dem alla är knappast en realistisk tanke idag. Det faktum att oljan till största delen ligger i arabvärlden och skapar ett ekonomiskt välstånd för dennas makthavare som snabbt förändrar även de politiska maktförhållandena i Mellanöstern gör tanken än mer orealistisk. Möjligen skulle ett Förenade Mellanösterns Stater där även Israel var en del som judisk stat kunna fungera, men detta skulle obevekligen göra judarna till en underordnad minoritet i Mellanöstern istället för det omvända. Att dela med sig av sin egen oljekällas välstånd till grannländer är ingen paradgren varken i Mellanöstern eller i övriga världen.

Inte heller i detta scenario finns det utrymme för fredliga förhandlingar, utan planen bygger på en militär invasion av de berörda arabstaterna i syfte att ombilda dem under israeliskt styre. Detta kan bara ske med hjälp av amerikansk militär och utan ryskt ingripande – vilket knappast är att förvänta. Att planen ändå finns kvar kan vi se i Bushs krigsförklaring mot de sju arabstaterna efter den iscensatta attacken 9/11 och det efterföljande Irakkriget, som i sin tur följts av kriget mot Syrien. Efter Irakkriget ville Israel dela Irak i tre nya stater, en kurdisk, en sunni och en shia, allt i enlighet med planen, men fick inte gehör hos Bush som istället förordade gemensamma parlament med etnisk blandning. Under den muslimvänlige Obama tonades frågan ner för att nu ha hamnat hos en Trump, som hyllar Israel och står under extrema påtryckningar från Netanyahu. Hur fortsättningen skall bli är därför än så länge en öppen fråga. Utan tvekan blir de beslut som fattas avgörande för om världen skall gå in i ett nytt globalt krig eller hitta någon ny konsensus för bibehållen fredlig utveckling.

Arabvärlden och Iran vägrar släppa sitt krav att Israel skall utplånas, vilket omöjliggör alla lösningar som kan tyckas normala – fredlig mellanstatlig samexistens och ekonomiskt och kulturellt utbyte. En tvåstatslösning blir absurd och otänkbar med ett sådant tänkande. Att ett arabiskt Palestina skulle kunna sätta upp en egen armé – sannolikt finansierad av Iran – som fritt skulle få växa i styrka och söka ständig konfrontation med den israeliska vore orimligt.

Samtidigt blir en enstatslösning lika orimlig för Israel av demografiska orsaker. Araberna utgör 18% av Israels medborgare, den judiska befolkningen i Israel är ungefär jämnstor med den arabiska på Västbanken och Gaza. Vid en eventuell sammanslagning skulle judarna bli färre än 50% och förlora majoriteten i denna nya stat. Man kan se bosättningarna och den påhejade invandringen av nya judar mot denna bakgrund, samtidigt växer den arabiska befolkningen snabbare än den judiska genom högre födelsetal. Det blir här en kapplöpning i barnafödande om inte israelerna frångår de demokratiska principerna och relaterar graden av inflytande i samhället till folkgrupp. I så fall förlorar Mellanöstern sin främsta demokrati. Naturligtvis gör man det även i det Storisraelitiska Projektet.

Så vad har framtiden i sitt sköte?

Peter Krabbe

Trump och den globala nationalismen – rökridå eller allvar?

trump-syrien-poker

 

I diskussionerna efter Trumps tillträde som president saknas en djupare analys av Trumps förväntade utrikespolitik. Många påtalar det ologiska i att restriktionerna för utländska nationaliteter vid inresa till USA främst är riktade mot arabländer som kan hänföras till Shiamuslimers hemvist, trots att statistiken visar att de terrorattentat som utförts helt domineras av muslimer tillhöriga Sunnistater som Saudiarabien och, inte minst, till Sunni hänförliga ISIS.

Bakgrunden är delvis ekonomisk och inrikespolitisk, men har ändå en stark anknytning också till den planerade utrikespolitiken. USA:s intressen i oljeproduktionen är helt relaterat till Sunniländer, medan Ryssland är djupt involverade i motsvarande situation inom Shialänderna Iran, Syrien och delvis Irak. Krigsmakternas beroende av sina respektive sponsorländer är i det närmaste total, i USA:s fall förstärkt av samröret med NATO- och Sunnilandet Turkiet och samarbetet med Israel.

Trumps invandringsstopp för Shiamuslimer är därför mer politiskt än terrorrelaterat. De länder där Sunnimuslimska affärsmän far som skottspolar ut och in i USA kan naturligtvis av ekonomiska skäl inte hindras, Saudiarabien är en av USA:s viktigaste handelspartner och lär så förbli oavsett om man ser mellan fingrarna eller inte med diverse terrorattentat, som bevisligen utförs av ”förvirrade” och överindoktrinerade Sunnimuslimer. Möjligen hoppas Trump på en generell skrämseleffekt för alla muslimer för att få ordning i leden. Troligast är dock att Trumps planer för framtiden kommer att väcka starka motreaktioner hos just shiamuslimer och att Trump därför vill ha bort flertalet på säkert avstånd från USA – i god tid innan saker händer. Att Trump inte varit tillräckligt tydlig visade sig direkt genom att en domare i Seattle blockerade inreseförbudet. Orsaken visar sig vara att Boeings fabriker, belägna i Seattle, riskerar att förlora en mångmiljardorder genom 80 nya passagerarplan, beställda av Iran Air. Denna order är livsviktig för världens största flygplanstillverkare och det inkomstbortfall som riskerar att följa står i skarp kontrast mot Trumps support av landets bilindustri. Även en väntad order från Singapore om ytterligare 30 plan hänger nu bokstavligt talat i luften.

Men det finns även en aspekt på polariseringen som är intressantare. Trump har länge haft nära relationer med Israels ledare Netanyahu och hans judiske svärson Jared Kushner har fått en position med stort inflytande i Mellanösternfrågor. Det väckte ilskna reaktioner från Trump när FN – med Obamas benägna bistånd – tog en resolution i syfte att fördöma Israels fortsatta byggande av bosättningar på Västbanken. Trump hotade till och med att låta USA lämna FN helt och hållet om beslutet inte upphävdes. Israel vill inte ha en tvåstatslösning, som FN förordar, utan vill ha ett Palestina under israelisk kontroll. Denna tanke är naturligtvis inte ny, den anses ha legat bakom Bushs beslut att ”möblera om” hela Mellanöstern efter 9/11 genom att upplösa de sju arabstater som nu till stor del utgör de shiastater som drabbats av inreseförbudet. ”Kampen mot terrorismen” är en täckmantel för att skapa en ny karta i Mellanöstern, ett projekt som i det tysta fortsatt även under efterföljande presidenter.

Enligt utläckta ljudband med inspelade uttalanden av John Kerry (på Hollands FN-ambassad 22 september 2016) har jihadisterna under de senaste fyra åren stått under NATO-kommando i söndrande syfte, dessutom skulle det finnas en plan att dela Syrien mellan just Israel (de sydvästra delarna), Turkiet (de norra, inklusive det gränsområde som kurderna nu håller) och en ny Sunnistat i öster, styrd av en USA-kontrollerad (!) sunni-fraktion. Detta förklarar USA:s envisa stöd för kampen mot Assad, kombinerat med Turkiets provokativa utsvävningar i norra Syriens gränstrakter, där istället kurderna med Rysslands hjälp tar ett allt fastare grepp. Att en utökad israelisk kontroll över gränsområdena mot Libanon, Syrien och Jordanien vore mumma för Israel behöver vi nog inte betvivla. Trump är fortfarande hemlighetsfull vad gäller sin Mellanösternpolitik – my secret plan – och i vad mån detta provocerande resonemang ligger bakom eller inte får vi snart veta.

Vi kan nog förstå om Ryssland sätter stopp för detta, förutom att Iran sätter högsta fart på sitt kärnvapenprogram. Om vi försöker läsa Trumps tankar tror jag att han tänker sig en byteshandel med Ryssland, där Ukraina och den militära pressen från NATO, kanske kombinerat med upphävda sanktioner och en ensamrätt till oljan i det Kaspiska bäckenet, blir bytesvaluta mot en delning av Syrien enligt nämnda modell.

Vi kan nog vara ganska säkra på att en ny statskupp i amerikansk/israelisk regi kommer att avsätta ayatollorna i Iran om man väljer att gå vidare med dessa planer. Det är inte första gången, snarare börjar detta tillvägagångssätt bli ren rutin för CIA i Mellanöstern. I värsta fall ligger snart en krigsförklaring mot Iran på bordet med åtföljande terrorbombning av Teheran. Vi får se vad som framkommer vid Trumps planerade möte med Netanyahu den 15 februari.  Kanske är utvisningen av shia i USA ett tidigt drag för att möta en förväntad terroraktivitet i ett sådant scenario.

Blir då världen fredligare efter en sådan omstuvning av Mellanöstern? Teoretiskt skulle den kunna bli det, men verkligheten består inte bara av teori, vilket särskilt amerikaner ofta har svårt att förstå. Religionernas makt kan ingen politik bryta. Att judendom, sunnimuslimer och shiamuslimer helt plötsligt skulle förenas – under tvång – i broderlig samvaro kunde vara en skön dröm, men verkligheten kommer att se annorlunda ut. Religion är makt och bara en kan äga den ultimata makten. Konsekvenserna lär vi i så fall få se längre fram. Trumps högröstade retorik mot Kina och Ryssland har utan tvekan syftet att hålla dessa stormakter borta från förestående operationer i Mellanöstern.

Om Trump har för avsikt att genomföra detta scenario återstår att se. Det blir ett pokerspel på högsta nivå – är affärsmannen bättre skickad till detta än gamla garvade politiker? Kanske. Om inte lär vi få det hett om öronen de närmaste åren. Det är ingen tillfällighet att Trump den senaste veckan flörtat vilt med CIA och samtidigt utlovat en kraftig upprustning av USA:s armé inför generalerna i US High Command.

Peter Krabbe

 

Mot nya tider?

trump-soros

Långsamt börjar man ta in starten på det nya året. När kalendern börjar rulla över till februari känns det som om det vore dags att försöka överblicka det som hänt. Trump återkommer dagligen som huvudrubrik i alla media, hyllad av vissa och hatad – tycks det – av de flesta. Dock lyser analyserna med sin frånvaro när dessa senare blir ombedda att förklara sin negativa inställning. Muren förvisso, och kanske också inreseförbudet för muslimer. Men för övrigt då? Företagen jublar, börsen stortrivs och euforin över nytändningen inom näringslivet har inga gränser. Det amerikanska folket vädrar morgonluft. Arbetslösheten lär minska snabbt och framtidstron skapar den optimism som kan göra förbättringen av privatpersoners ekonomi i det närmaste självgående. 227.000 nya jobb har skapats bara under januari. Frågan alla då ställer sig är – varför har det gått så snabbt utför med Amerika under Obama och hans föregångare Clinton?

Ärkeskurken Soros kastar sin skugga över entusiasmen och skickar ut sina väldresserade NGO-trupper på gatorna för att bränna, krossa och paradera i fittmössor. Kampen mellan det goda och det onda har sällan fått så tydliga uttryck. Soros raseri när George W Bush mot alla odds blev vald till president 2000 är välkänt. Hans tålmodiga kamp för globalismens genomförande under många år fick ett tvärstopp. Med hjälp av sin redan tidigare bildade organisation Open Society Institute intensifierade Soros organiserandet av civilsamhället till att likna en civil armé av demonstranter, finansiärer, advokater m.m. Om sitt samarbete med Bill och Hillary Clinton berättade Soros 1995 ”I do now have great access in the Clinton administration. We actually work as a team”.

Efter Bush’s beslut att invadera Irak tuggade Soros fradga. America, under Bush,is a danger to the world. The outcome of the forthcoming presidential race has become the central focus of my life. And I am willing to put my money where my mouth is.” Soros förklarade sig villig att äventyra hela sin mångmiljards förmögenhet för att avsätta Bush. 2000 gav Soros ut sin bok Open Society: Reforming Global Capitalism. Det var dock inte fråga om att avskaffa denna, bara att underlätta för den världsomfattande maktstrukturen. Tre teman var viktigast: Att minska den amerikanska makten, att underordna amerikansk suveränitet ett globalt styre (bl.a. genom att stärka FN:s makt över medlemsländerna, inklusive USA) och att införa en omfördelning av den ekonomiska politiken, både inom och utom USA. Globalismen i sin prydno.

Soros har varit förgrundsfigur både i valkampen för att tillsätta Obama och i den misslyckade valkampen för att garantera en fortsättning genom Hillary Clinton. Hans ande svävar också över de skenbart spontana demonstrationerna efter Trumps installation. Demonstranterna får daglön genom Open Societys olika underavdelningar. CNN och andra mediabolag tävlar om hans ekonomiska support. I Ryssland är Soros portförbjuden för sina manipulationer och i Ungern förbereds åtal för medhjälp i den okontrollerbara flyktingströmmen, som ses som statsfientlig verksamhet.

I själva verket har USA under Soros dolda ledning nått sitt absoluta bottenmärke i form av arbetslöshet, sänkta löner, nedlagda industrier, förkortad livslängd, korruption inom politik och administration och nedmontering av utrikespolitiskt inflytande. Samtidigt som de rikaste blivit ännu rikare. Ingen borde bli förvånad över att Trump nu ses som en frälsare av det amerikanska folket – globalismen är dödförklarad och nationen som bärare av folkets välfärd skall återuppstå. Det amerikanska välstånd som Demokraternas korrupta presidenter exporterat till andra länder vill Trump återbörda till den egna nationen och dess folk.

Är nationalismen då den bästa lösningen för framtiden? I politisk nysvenska är nationalism lika med populism, fascism och allt ont man kan komma att tänka på. Lägg denna globalismens ordlista på hyllan! Även vi i Sverige är illa ute och någon svensk Trump lär inte finnas i sikte för att rädda oss. Återstår att få våra politiker att tänka efter istället. Det går inte att rädda en nödställd om man själv drunknar istället. Vår förmåga att hjälpa beror på ett bibehållet välstånd i vårt eget land. Krossar man vår egen ekonomi genom skenande upplåning av budgetunderskott, för höga skatter för det minskande antalet arbetsföra och ett havererande rättssystem blir vi till slut själva flyktingar i något annat land. Vi måste hitta en balans som gör det möjligt för vårt näringsliv att försörja både de som arbetar produktivt, de som söker skydd och den gigantiska offentliga sektor som allt färre skall betala för. Detta kan inte ske utan nationalism och omsorg om vårt eget land. Demokrati innebär att vi själva bestämmer över Sverige, inte att andra länder eller organisationer gör det. Basta! Om ett år kommer förhoppningsvis Trump att ha lärt oss både hur man räddar sitt lands ekonomi och skapar ett överskott för att hjälpa andra. Men kommer vi att lyssna?

Peter Krabbe

När Globalismen spökar…

trump-spoke-3

Under gårdagens festligheter i samband med Trumps installation som president hölls en konsert vid Lincoln Memorial, USA:s allra heligaste plats i dessa sammanhang. Trump själv, hans familj och övriga åskådare vid markplanet kunde förmodligen inte se det, men de högt placerade TV-kamerorna (läs CNN) njöt obeskrivligt av att gång på gång zooma in den spökbild som projicerats på väggen bakom pelarraderna.

Ljusteknikerna hade med intrigant teknik fått statyn av självaste Abraham Lincoln i sin stenstol att förvandlas till en osalig ande, svävande över Trumps installationsfest. Ljussättningen var så genomarbetad i detalj att man har svårt att tro på tillfälligheter, snarare känns detta som en sista hälsning från Globalisterna till den president som sannolikt under kommande period kommer att krossa deras agenda. Maken till brist på respekt och dåligt omdöme får man nog leta efter i historien…

Peter Krabbe

trump-spoke-1 trump-spoke-4

Till vänster spöket i sin bur, till höger Lincoln i normal belysning…..

%d bloggare gillar detta: