Hittar Trump till träsket?

trumps-generaler_1

Kommer generalerna att avsluta några krig?

Mina förhoppningar på Trumps förmåga att, som han själv säger, Drain The Swamp i USA:s administration har varit stora. När han nu börjar presentera kandidaterna till toppositionerna i sin regering har man anledning att spärra upp ögonen. Vad händer egentligen?

Finansminister blir Steven Mnuchin, en bankir med ett 17-årigt delägande i den ökända bankirfirman Goldman Sachs bakom sig. Till hans meriter räknar Trump att ha köpt IndyMac Bank för 1,4 miljarder dollar för att därefter sälja banken vidare för det dubbla beloppet. Att detta gynnade Mnuchin betvivlar vi inte, men vem fick stå för notan? Sannolikt det amerikanska folk som placerat sina tillgångar där. Till hans ”meriter” hör också att ha arbetat för Soros Fund Management. 2004 grundade Mnuchin Dune Capital Management Investments med fastighetsbranschen som specialitet. Om Dune var inblandat i bolånekraschen 2008 eller inte vet jag ärligt talat inte, men blotta tanken känns inte bra. Mnuchins specialitet anses också vara finansieringen inom nöjesindustrin, särskilt filmbranschen som helt styrs av den judiska lobbyn. Mycket längre in i oligarkernas värld kan man knappast komma utan att gå direkt på Rothschild och Rockefeller.

Detta blir än tydligare när vi ser på Trumps val av handelsminister, Wilbur Ross, som kan skryta med att ha arbetat för Rothschild Inc. under 25 år! Ross hade där som huvudsyssla att rekonstruera olönsamma företag i megaformat, något som normalt brukar innebära nedskärningar av arbetskraft med arbetslöshet som följd. Sedan 2000 driver Ross egen investmentfirma och platsar nu bland oligarkernas miljardärer. Till sin hjälp får han Todd Ricketts från an annan känd finansfamilj, med huvuduppgift att sköta skattepolitiken. Hur dessa mångmiljonärer skall kunna motivera den vanlige amerikanen att betala sina skatter är för mig en gåta.

Det verkar helt enkelt som om Trump fiskar upp pirayor ur träsket istället för att dränera det, eller kanske har han inte hittat rätt träsk? Låt oss innerligt hoppas att jag har fel.

Man studsar också inför utnämningarna inom försvar och säkerhet, där sex pensionerade generaler är tilltänkta för höga poster. Som nationell säkerhetsrådgivare har vi Michael Flynn och som försvarsminister är James Mattis tilltänkt. För inrikes säkerhet föreslås generalen John Kelly. Jack Keane och David Petraeus är två andra generaler som diskuteras för den nya regeringen. Ett problem för Trump kan bli att det finns en karenstid om sju år för militärer innan de får ingå i ett regeringsarbete, något undantag för detta har inte gjorts sedan andra världskriget! Trump uppger sig gilla det militära tänket. Efter att levt en stor del av mitt liv under 1900-talet går mina tankar till en militärjunta…

Trumps upplägg liknar lite socialdemokraternas att avlöna kriminella för att de skall bli snälla och ansvarskännande. Det är en riskabel metodik. Än så länge håller de flesta amerikaner god min och litar på Trumps omdöme, jag själv ser tecken som jag inte vill se – en intensifiering av NWO istället för motsatsen. Det finns anledning att följa utvecklingen mycket noga, kommer Trump att leverera det väljarna trodde eller går vi ur askan i elden?

Peter Krabbe

Ett Europa i förändring. Får vi en Trump-effekt till hjälp mot NWO?

eu-flaggsymbol

Trots att de amerikanska opinionsinstituten gjorde allt för att vilseleda väljarna, blev så Trump ändå vald till nästa amerikanske president. Som jag skrivit tidigare ser detta ut att bli en käpp i hjulet för globalisterna och deras genomförande av New World Order.  Trump laddar nu upp med riktigt vassa namn i sin blivande administration, som får EU:s socialister att blekna. Om nu någon skulle ha trott att Trump själv och i egen hög person skulle styra den framtida världspolitiken är det kanske dags att inse att han är långt ifrån ensam. Med en stab som omfattar flera tusen personer kommer det att blåsa nya vindar i Vita Huset i alla avseenden. Yrkespolitikerna som hade tänkt sig att tillbringa resten av livet i maktens korridorer går nu gråtande omkring på gatorna. Trumps trovärdighet står och faller med hans löfte att ”drain the swamp”.

Nog känner man en viss avundsjuka inför denna amerikanska möjlighet, inget känns numera mer lockande än en motsvarande aktion i Sveriges maktcentra. Frågan är nu hur denna Trump-effekt kommer att förändra även Europa. Under det kommande halvåret är många viktiga val inplanerade, allt under en allt mer högljudd opinion mot den globala socialismen och för en återfödd nationalism.

Närmast, den 4 december, står det i flera omgångar uppskjutna presidentvalet i Österrike, där högerkandidaten från Frihetspartiet Norbert Hofer har en knapp ledning i opinionen. Valet, som ogiltigförklarades i somras, kommer utan tvekan nu att påverkas till förmån för Hofer. Med sannolikhet gränsande till visshet hade de schabblande tjänstemännen tänkt sig det motsatta förhållandet med Clinton som segrare i USA och avsiktligt försöka skjuta på valet för att få denna effekt. Allt talar nu istället för en klar seger för Hofer, en seger som mycket väl kan leda till en österrikisk folkomröstning om EU och invandringen.

Samma dag går italienarna till val i en grundlagsfråga. Uppmuntrade av Obama vill man minska antalet parlamentsplatser från 315 till 100 i syfte att minska väljarnas möjligheter att påverka politiken. Senatorerna skall vidare väljas av lokalpolitiker istället för av folket direkt. Deras vetorätt mot lagändringar avses också försvinna. Detta är en direkt kupp för att öka EU:s inflytande över Italien och minska folkviljans inflytande över sina politiker, allt i direkt analogi med NWO. Hur detta skall avlöpa mot bakgrund av Trumps uppdykande på scenen och Obamas sorti bakvägen blir intressant att se. Ett tips är att folket backar ett steg och säger nej till den typen av förändringar i nuläget.

I Frankrike utser man idag sina presidentkandidater genom primärval till vårens val. Att Hollande, med den franska historiens lägsta opinionsstöd, och sitt socialistparti skulle ha något med den nya presidentposten att göra ser alla som uteslutet. Kampen kommer att stå mellan mitten – högern. På högerkanten har Marine Le Pen från Front National goda möjligheter att göra sitt bästa val någonsin. Sarkozy i mitten får hård konkurrens av sina forna kollegor Juppé och Fillon. Marine Le Pens systerdotter Marion, som också är aktiv politiker har blivit inbjuden till Trump för samtal av okänd art. Man kan se detta som ett tidigt och informellt stöd för Marine inför presidentvalet. Helt klart kommer Front National att gå framåt i fransk politik med Trump som president. Invandringen är det hetaste ämnet i ett Frankrike med Europas största invandring av muslimer, dessutom plågat av de mest spektakulära terrordåden i modern historia.

I Holland har Gert Wilders med sitt högerparti Frihetspartiet också vind i seglen. Han leder opinionsundersökningarna inför det holländska valet i mars 2017 och har som en av huvudpunkterna på sitt program att Holland skall lämna EU i likhet med Englands Brexit. Holland är svårt plågat av sin höga invandring av muslimer och har i likhet med London fått muslimska borgmästare i flera städer. Koncentrationen av invandrare till storstäderna påverkar lokalpolitiken där radikalt och ses som ett hot mot den nationella integriteten. En regeringskoalition med Frihetspartiet som tyngdpunkt kommer sannolikt att folkomrösta om utträde ur EU, resultatet torde vara givet med tanke på läget i Holland, ett land med begränsade landarealer i förhållande till befolkningsantalet. En folkomröstning kommer att ändra synen helt på dagens liberala invandring.

Europa kan med andra ord komma att se ganska annorlunda ut när Sverige går till val 2018. Att Sverige har behov av nya intryck och framför allt nya politiker står helt klart efter det befintliga politikergarnityrets patetiska framträdanden efter det amerikanska presidentvalet. EU har spårat ur totalt genom att ansluta sig till en döende socialism och globalisternas hets mot ett nationalistiskt Ryssland. Det är dags att bygga upp ett nytt Europasamarbete, baserat på respekt för dess nationer och lokala intressen. Detta kommer inte att utesluta frihandel och fri rörlighet, men låt oss slippa expansionspolitiken utanför Europas gränser. Vi har inget intresse i globalism, vår tids sjukaste företeelse.

Peter Krabbe

Globalism eller nationalism?

trumpclinton-jpg

Presidentvalet i USA må vara uttjatat numera, men även utan valresultatet i hand kan det ändå vara värt en sammanfattning. I själva verket handlar det om det viktigaste slaget i världshistorien efter de allierades landstigning i Normandie under andra världskriget. Möjligen kan vi också räkna in slaget om Stalingrad i samma division. Än så länge har valet varit ett verbalt fältslag, i likhet med de medeltida belägringarna där kontrahenterna öste okvädningsord över sina, alltid inom hörhåll förskansade fiender. Låt oss hoppas att det stannar vid det.

Valet i USA handlar med andra ord inte bara om vem som skall vara formell president i detta mäktiga land, utan framför allt om kampen om huruvida vår framtida värld skall styras av GLOBALISMEN eller NATIONALISMEN.  Att familjen Clinton är engagerade av globalismens företrädare medan Trump innebär en nytändning för nationalismen lär inta ha undgått någon. Däremot vet bara ett fåtal vad som kännetecknar det ena eller det andra.

En värld som under hela sin tidigare civilisation varit baserad på nationalism har under de senaste hundra åren med järnhand styrts över mot globalism. Hillary Clinton har fått den sista delsträckan med stafettpinnen mot ett mål, som kommer att vara oåterkalleligt, om det uppnås. Globalism till vår civilisations undergång. Trump vädjar till den enskilda människans önskan om trygghet, inflytande, att få leva tillsammans med likatänkande, att själva få skörda frukten av sitt eget arbete, att själva kunna påverka hur ens egna barn skall tänka och uppföra sig. Det som normalt utkristalliserar sig inom ramen för en nation, en kommun eller en ännu mindre grupp av människor som delar varandras åsikter.

Globalism har blivit ett modeord för en yngre generation för att visa att man är världsvan, berest – helst över alla våra världsdelar – och intellektuell nog att tala flera språk och äta eller dricka produkter från alla hörn av vår värld. Att bli beskylld för att vara nationalist är närmast en förolämpning, en trångsynt bonddräng som gräver upp sin potatis, hissar svenska flaggan på födelsedagen och gör en utflykt till havet en gång om året? Vem vill bära ett sådant epitet? Vad dessa kvasiintellektuella globalister inte förstår är att globalismen är ett politiskt projekt i syfte att avskaffa demokratin, införa en totalitär och gobal socialism och att befästa en mycket liten grupp familjers totala kontroll och styrning över en underkuvad befolkning, inkluderande alla jordens råvaror och därmed ett upphävande av den enskildes äganderättigheter. Låter kanske inte lika romantiskt? Det är kanske hög tid att vi lär oss att värdera den där giftfria och omsorgsfullt närodlade potatisen, innan den försvunnit för gott?

Om globalismens verkliga ansikte har jag skrivit ett otal artiklar under det senaste året på min blogg, jag behöver därför inte upprepa allt här. Gå gärna in och läs, om ni fortfarande har missat det! Ämnet är fortfarande tabu i Sveriges riksdag, ingen politiker vågar ta ordet globalism i sin mun, kanske har man dåligt samvete för att aktivt ha medverkat i genomförandet av den, kanske är man för dum för att förstå. Regeringsledamöter, partiledare av alla de sorter, riksdagsmän och toppstyrda kommunalpolitiker, alla har sin delaktighet i omvandlingen av vårt samhälle till något som man inte har en aning om, något som de alla i efterhand kommer att urskulda sig med att försöka hävda att man inte förstod fullt ut. Ändå var just dessa människor de som alla förlitade sig på att de skulle styra vårt land på bästa tänkbara sätt. Men så vakna då, om ni inte vill att folket skall ta makten i egna händer! Trump har visat att det fortfarande går att vända utvecklingen i USA, engelsmännen har visat att det går i Europa. Snart har vi revolter i både Frankrike och Tyskland. Men i Sverige fortsätter den stora majoriteten att sova, trots att Reinfeldt häcklar och förlöjligar oss.

Det som förvånar mig mest är att ingen reagerar när samhällsomstörtare av olika slag får genomföra sin agenda, trots att de tydligt kommunicerat sitt budskap långt i förväg. Så var det med Hitler, mycket få människor tog till sig hans budskap i Mein Kampf, som ändå gavs ut långt innan han gavs möjligheter att skrida till verket. Karl Marx’ Det Kommunistiska Manifestet fanns tillgängligt för läskunniga 70 år innan den ryska revolutionen. Läsmöjligheter fanns också vad gäller lilleputten Reinfeldt och hans patetiska Det Sovande Folket. Detta gäller också för globalismens apostlar, det har skrivits tusentals artiklar och böcker – av dem själva – under hela 1900-talet utan att någon reagerat eller berövat dem makten. När någon skriver att jordens befolkning skall minskas från sju miljarder till en för att vi skall få en ”hållbar utveckling” ställer ingen ens frågan hur det skall gå till. Genom folkmord, krig eller kemisk utrotning? Bättre att glömma. När en annan skriver att världen skall styras av en utvald elit utan folkets besvärande insyn, skrattar vi och skakar på huvudet. Konspirationer. Men samma människor styr i praktiken redan världen. När EU:s presidenter predikar att Ryssland väster om Uralbergen skall läggas till EU – trots att Ryssland inte är intresserade – skrattar vi också. Men hur skall det gå till? Genom ett nytt världskrig eller en ekonomisk kris för hela västvärlden? I 40 år har vi haft skrivna avtal med MENA-länderna om att islam skall bli fullvärdig religion i västvärlden, utan att någon reagerat. När det nu genomförs börjar vi diskutera integration. Men snälla, söta halvidioter – det är inte frågan om integration, vi skall acceptera parallella samhällen eller integrera oss själva i islam. Det är vad som står skrivet i avtalen. Vem läser exempelvis FN:s agenda 2030 förutom dess egna tjänstemän och bakomliggande politiker? Kanske någon i efterhand när verkligheten börjar bli alltför besvärande. Detta visste vi ju inte!

Kanske är en så stor andel av befolkningen illiterat att man kan tillåta sig att skriva dessa programtexter utan att någon läser dem. När ingen protesterat kan man se det som ett tyst medgivande. Jag önskar ingen, allra minst mina egna barn och barnbarn, det samhälle som väntar under deras livstid. Även om Trump skulle vinna valet kommer globalisterna att genomföra sin agenda, sittande på hans kistlock. Med Clinton går det snabbare. Det är ändå hedervärt att en person som Trump är villig att riskera allt han byggt upp privat för att försöka vrida utvecklingen rätt. Tack, Donald Trump för det och lycka till i ett val som också blir vårt ödesval.

Peter Krabbe

Fabianismen, del 4. Det muslimska uppvaknandet – fredlig handel eller erövring av världen?

koranen-islam-muslim-tro

I föregående artikel har vi följt utvecklingen fram till det kritiska 1970-talet, då konflikterna mellan Israel och arabvärlden skulle komma att skaka om även resten av världen. Det hjälpte inte att USA och Storbritannien redan 1953 genom en statskupp, beordrad gemensamt av Churchill och Eisenhower, tillsatt en västvänlig regim i landet. Engelsmännen ansåg det oljerika Iran vara deras intresseområde genom Anglo-Iranian Oil Companys (senare ombildat till BP) aktiviteter. Även Kuwait tillhörde detta intresseområde.

Krigen med Israel och följande oljeembargo ledde till bildandet av Organisation of the Islamic Conference (OIC), en organisation från 1972 med uppgiften att bevara Islamiska sociala och ekonomiska värden och att främja solidaritet mellan dess medlemmar. Dess institutioner skulle bli en Islamisk utvecklingsbank, en Islamisk organisation för utbildning, vetenskap och kultur och en internationell Islamisk nyhetsbyrå. I praktiken fick nu många av de länder som hade svårt att finansiera de kraftigt fördyrade oljeköpen låna till sina underskott av säljaren – en förenad arabvärld genom OPEC.

Det femdubblade oljepriset gav oljeländerna enorma inkomster, men framför allt den makt och det inflytande som kunde sprida islam som religion till västvärlden. Byggandet av moskéer i Europa och USA tog fart i form av Islamic Centers, nyhetskanaler som Aljazeera etablerades även i väst med västerländska journalister, avtal tecknades med västerländska universitet och utbildningsanstalter om samarbete och respekt (=spridning) för islamisk kultur. Västerländska politiker ålades att ha en välkomnande och uppskattande attityd till islam och dess företrädare. Invandring från arabländerna skulle stödjas och uppmuntras. Allt detta genomfördes nu under kommande decennier utan att någon utanför de slutna konferensrummen förstod vad som pågick eller varför.

I gengäld utlovade OPEC fortsatta oljeleveranser utan störningar och en stabil prissättning på oljan som kunde ge en god symbios, avsevärda delar av oljeintäkterna skulle ju återinvesteras i västvärldens näringsliv, man hade naturligtvis ingen önskan att skada de företag där man själv hade investerat sitt nyfunna kapital. Investeringarna i industrin avsågs ge utdelning långt efter att oljekällorna eventuellt skulle börja sina. En viktig och logisk följdåtgärd blev att öka invandringen av muslimer till denna västvärld, att besätta strategiska poster i både näringslivet och politiken, det investerade kapitalet måste följas upp och kontrolleras. Att muslimska värderingar och dess kultur skulle spridas i samma omfattning som kapitalet framstod för oljeproducenterna som självklart. Nu kunde världen förändras!

Hur kunde då allt detta hända utan att vi vanliga människor förstod något? Först av allt kan vi konstatera att det inte var meningen att vi skulle förstå. Vi måste ha oljan. Västvärlden var inte den enda potentiella köparen, vilket idag framstår tydligare än någonsin. Hela vårt nu åter uppblossande kalla krig beror på att de asiatiska staterna vill ha del av den högklassiga oljan från Mellanöstern, därmed följer alla statskupper i Mellanöstern i syfte att tillsätta regimer som förstår vem man bör skall sälja till och varför. Inte kan man väl då ha folkomröstning om en så trivial fråga som huruvida vi skall lägga oss på knä i en moské eller i en kyrka? Eller? Islam är ju fredens religion, så det blir nog bra. Dessutom blir de nog snart som vi?

Men låt oss stänga av adrenalinkranen en stund och se på hur det gick till i verkligheten.

1973 tog fransmännen initiativ till ett samtal, som började med Libyens ledare Gaddafi. Detta utvecklades till ett möte i Köpenhamn i november samma år mellan Frankrikes president Pompidou och Tysklands förbundskansler Willy Brandt, där det beslutades att man skulle bilda The Euro-Arab Dialogue (EAD) i syfte att formalisera samarbetet med OIC, som jag beskrivit ovan. Att den arabvänlige Pompidou var först ute är ingen tillfällighet, han hade arbetat i ledningen för Rothschilds franska verksamhet, Rothschild Frères i Paris, innan han blev fransk president. Nordafrika var särskilt viktigt för Frankrike, som hade nära relationer med Algeriet och Tunisien och dessutom såg en möjlighet att stärka socialismen i området i motsats till den växande islamismen.

Den norsktalande Palmevännen Willy Brandt var socialdemokraternas ledare i Tyskland och engagerad i Socialistinternationalen. Vi får nu en direktkoppling till Rockefellers man i USA, Robert McNamara, tillika presidentrådgivare, medlem i CFR och chef för Världsbanken, som utnämnde Brandt till ordförande för en FN-kommission som skulle få namnet Brandt-kommissionen med förslag om överföring av bistånd från industriländerna till utvecklingsländerna.

Under samma år, 1973, bildades då EAD, Storbritannien gick in i EEC som skulle bli föregångaren till EU, genom FN bildades New International Economic Order (NIEC), genom Rothschilds försorg bildades European Composite Unit (ECU) som skulle bli en föregångare till euron och Brandt-kommissionen sattes i arbete.

Bildandet av EAD löste tillfälligt upp oljekrisen och blev grundstenen för den kommande islamiseringen av Europa, skapandet av ett Eurabia. Europas representanter i samtalen var den socialistiska rörelsen i Europa med Fabianerna i London som drivande. Bakom låg också oljekartellen och finansbolagen, främst representerade av Rothschilds och Rockefellers. Sedan dess har ett otal organisationer och kommissioner inom FN, EU och arabvärlden arbetat med genomförandet, något som skett oförtröttligt fram till våra dagar. ”Vi” i Sverige har deltagit aktivt genom den socialdemokratiska rörelsens framskjutna kontakter i dessa organisationer, Anna Lindh var en av förgrundsfigurerna fram till sin död och hedrades med en stiftelse (Anna Lindh Foundation) som nu är en av de viktigaste aktörerna i islamiseringsprocessen.

Pågående projekt är i första hand det av förre franske presidenten Sarkozy 2007 initierade The Mediterranean Union (UM/UfM), med syfte att uppnå en politisk, kulturell och ekonomisk union mellan Europa och de muslimska länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Hela socialiströrelsen som nu fullständigt dominerar EU och finanskartellen i USA stödjer detta projekt, som vi nu ser genomföras inför våra ögon. Det finns ingen återvändo om inte hela socialiströrelsen krossas och oligarkerna utestängs från sina banker, något som självfallet inte ens finns på kartan.

Så, svenska folk, fortsätt att diskutera bilbränder och utanförskapsområden med våra hjärntvättade politiker om ni orkar, de har ingen aning om vad de själva och deras föregångare ställt till med under de senaste 40 åren. Även om de skulle ångra sig finns det ingen återvändo längre. En stilla undran kan vara i vad mån man förutsåg att deras beslut skulle leda till en ren folkvandring eller inte. Den muslimska andelen av befolkningen i Europa närmar sig nu 20 % och kommer att fortsätta öka i framtiden. Finns det en gräns? Jag tror inte att våra politiker anser det.

Peter Krabbe

Jan Ericson i Ubbhult

Då jag i likhet med Lars Bern fått besök på min blogg av Jan Ericson (M), vars aktiviteter är ganska typiska för etablissemanget lägger även jag här ut ett lite fylligare svar:

Jan Ericson commented on Vad gör USA i Syrien? Demokratins riddare?

Nu är det förståss inte USA som ”bombar Syrien sönder och samman”. Det är Assad och ryska styrkor som sköter detta. Skrämmande att den ryska desinformationen sprides helt hämningslöst på sociala medier och bloggar.

Jan Ericson, riksdagsledamot (M)

 

Jan Ericson, först av allt – välkommen till sociala medier, det är glädjande att en riksdagsman intresserar sig för verkligheten. En verklighet som definitivt inte existerar i riksdagshuset. Med öppna ögon kan du då kanske till sist lära dig lite mer om denna verklighet. Alternativt kan du böja dig under partipiskan och fortsätta att blunda.

Jag är naturligtvis medveten om ditt onyanserade påhopp på Lars Bern under helgen. Vi försöker båda informera våra läsare om vad som händer i världen och varför. Vi har båda ett flertal läsare i riksdagshuset, det är därför jag värdesätter även ditt intresse. Men istället för den förenklade floskeldebatt som förs i ditt forum försöker vi analysera problemen genom lite djupare analyser. Så är exempelvis frågan om globalismen och dess bakomliggande faktorer fundamental för förståelsen av dagens händelser.

Du antyder att vi sprider desinformation och Rysslandspropaganda. Att se allt i svart eller vitt är också typiskt för ditt eget forum. Kanske skulle du läsa de texter vi publicerar med lite större omsorg och åtminstone ett försök till ett intellektuellt förhållningssätt. Kanske kan du lära dig något, kanske är det för svårt? Faktum är att nästan samtliga våra referenspunkter består av amerikanska källor i form av kända politiker, författare, historiker och i övrigt välinformerade personer med insyn i det egna samhället. Att det finns kritiska röster i USA är en förutsättning för en fungerande demokrati. Så tycks man inte se det i Sverige. Du är ändå välkommen i debatten när du har ett tillräckligt kunskapsunderlag, så kan vi diskutera sakfrågor istället för floskler.

Den artikel du kommenterar är ett referat av en uppsats skriven av Robert F Kennedy J:r, förre presidenten John F Kennedys brorson. Att etablissemanget i USA förändrats kraftigt i negativ riktning sedan John och Robert (författarens far) Kennedy mördades tror jag att alla i min generation är plågsamt medvetna om. Du kanske låg i vaggan då – vad vet jag – men det är aldrig för sent att lära sig. Att Robert J:r är kritisk är därför inte förvånande. Han har dessutom en insikt i det amerikanska samhället som du själv aldrig kommer att komma i närheten av.

USA:s krigföring i Mellanöstern började redan 1953 genom Eisenhowers beslut att störta regimen i Iran till förmån för en marionett i form av blivande Shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi. Syftet var detsamma som gällt under det efterföljande halvseklet, att kontrollera USA:s tilldelning av Mellanösterns olja. Det otal statskupper som därefter präglat Mellanösterns politik är en följetong som du kan läsa mer om både på min och Lars Berns bloggar. Eller varför inte i den allmänt förekommande amerikanska litteraturen? Beslutet att lägga hela Mellanöstern under amerikansk kontroll togs under familjen Bushs presidentskap.  Att Ryssland ingriper för att skydda Assad har många förklaringar, de finns redovisade i andra forum. Jag kan försäkra dig att de förklaringarna varken bygger på desinformation eller Rysslandspropaganda.

Avslutningsvis hoppas jag att du antingen utnyttjar din mandatperiod för att lära dig förstå problematiken eller lämnar riksdagen till nästa val. Jag har röstat på moderaterna i 50 år men kommer inte att göra det fortsättningsvis om kandidater som du kvarstår på listorna.

 

Peter Krabbe

Fabianismen, del 3. Invandring, olja och religion skapar den nya mångkulturen. Men vem vill ha den?

fabianer-del-3

The Socialist league och The Arab league – förenade i brödraskap. Fast några änglar fanns där nog inte…

Den Fabianska och därmed också socialistiska inställningen till invandring var under det första halvseklet avvisande. Man såg invandring generellt som ett hot mot de egna arbetsplatserna, både genom ökad konkurrens och genom den låga utbildningsnivån hos invandrarna. Ändå var trycket stort mot Storbritannien genom de många kolonierna. Det av många upplevda hotet av en lägre levnadsstandard genom de pågående frigörelseprocesserna fick många att lämna sina länder, den brittiska kronan hade ändå stått som garant för lag och ordning och en fungerande samhällsstruktur i kolonierna.

Situationen ändrades efter andra världskriget genom Labourregeringen Attlees Brittish Nationality Act 1948, som öppnade för ökad invandring. Först på 1960-talet blev problemen påtagliga, rasproblem och inkomstklyftor krävde införandet av en Race Relations Act som fick uppgiften att arbeta med ett växande relationsproblem. I dokumentet A Policy for Equality 1983 lade Fabianerna fram ett program i syfte att ” ändra styrkeförhållandet mellan vita och svarta människor” till förmån för de färgade invandrarna.

Labourregeringarna Blair och Brown genomförde under perioden 1997- 2010 aktivt ett intensifierat program för att ”förändra det brittiska samhället”. Avsikten formulerades något kryptiskt som ”att maximera regeringens sociala och ekonomiska syften”. Det visade sig snart att starka invandrargrupper från Indien, Pakistan och Afrika inte hade några avsikter att sugas upp av den brittiska kulturen. Den politiska inriktningen ändrades därför snabbt till att omdana samhället till ett mångkulturellt, där varje kultur skulle ha rätt att existera oinskränkt på sina egna förutsättningar.

En sådan statsinitierad mångkulturalism kan aldrig genomföras utan omvälvande inskränkningar för ursprungsbefolkningen. Ett genomgående tema har därför varit att få ursprungsbefolkningen att inse att den egna kulturen inte längre skall vara dominerande i det tidigare egna landet, ”a change of the ethnic and racial make-up of British society. ”

Alla förstår säkert att motivet för mångkulturen är att bryta ner de privilegierade nationernas etniska skyddsmurar för att på sikt utplåna nationsgränserna helt. Detta är globalismens sanna agenda och dess genomförande kan bara ske med finanskartellens medverkan. Rockefellers fonder finns som ett ständigt spöke bakom dessa kontakter, som också omfattar stora delar av det brittiska näringslivet med chokladtillverkaren Cadbury i spetsen. Genom att upprätta ”välgörenhetsfonder” kan man gödsla civilsamhällets organisationer. En typisk representant för finanskartellen är Peter Sutherland med höga positioner i British Petroleum, Goldman Sachs, EU och FN samt LSE och Bilderberggruppen. När Tony Blair fick avgå som premiärminister tilldelades han pensionsposten som ”rådgivare” åt bankirfirman J P Morgan, ett mönster som vi känner igen från Sverige genom Bildt och Reinfeldt, som båda nu avlönas av finanskartellen som tack för förräderiet mot det svenska folket.

Låt oss nu istället gå vidare till det som oroar oss mest, islamiseringen av Europa.

Genom det brittiska imperiets omfattning hade Fabianerna tidigt goda kontakter med inflytelserika islamister utanför Europa. De muslimska ländernas växande ekonomiska och politiska inflytande gjorde nära relationer nödvändiga, både för att säkra oljeleveranser från muslimska producenter och för att säkra återinvestering av köpeskillingen för oljan i det brittiska näringslivet. Rothschilds (Royal Dutch Shell), Rockefellers (Standard Oil) och det mot Iran orienterade British Petroleum hade inte råd att tolerera någon form av ovänskap med sina muslimska leverantörer. Både de brittiska och holländska kungahusen var storägare i oljebolagen, så störningar kunde få oanade konsekvenser även politiskt.

Samtidigt var de Fabianska socialisterna imponerade av, som man uttryckte det, “the perfect brotherhood and equality before God,” i islam och den revolutionära anda som man såg i deras religion. Genom sitt motsatsförhållande till kristendomen bedömdes islam lämpligt för att underminera det västerländska samhället och dess civilisation. Den brittiske ministern för Indien Sydney Olivier skrev 1926  “No one with a close acquaintance with Indian affairs will be prepared to deny that on the whole there is a predominant bias in British officialism in favour of the Moslem community, partly on the ground of closer sympathy but more largely as a make-weight against Hindu nationalism”. Man såg alltså islam som en internationell och global rörelse i motsats till hindu som en nationell och därmed förkastlig motsvarande. Redan ett decennium tidigare deklarerade premiärministern Herbert Asquith “One of [the government’s] fundamental traditions is to be a friend of Islam and Muslums and to defend the Islamic Khalifate even if it was a Khalifate of conquest as the Turkish Khalifate …”

Lord Rothschild, dåvarande ordförande för LSE, initierade redan 1910 en fond för byggande av moskéer i London. Denna verksamhet har fram till idag utvecklats till projektet att bygga det största muslimska komplexet i västvärlden i Whitechapel i London.

Från 50-talet och vidare fram till 70-talet fanns det planer för en arabiskinfluerad socialism i arabvärlden under Fabianernas inflytande. Motsvarigheter till västerländska organisationer uppstod genom the Arab League (1945), the Council of Arab Economic Unity (1957), the Arab Common Market (1964). Man var generellt inställda på ett fredligt samarbete.

Vändpunkten kom under 70-talet efter konflikterna mellan Israel och arabländerna i spåren av 6-dagarskriget. Med växande ekonomiska muskler kom också kraven på oberoende och respekt för en arabisk och muslimsk identitet. Arabvärlden skulle nu gå sin egen värld och främja de muslimska värdena, övriga världen skulle istället underordna sig islam i kraft av kontrollen över den för västvärlden nödvändiga oljan. 1973 utfärdade oljestaterna genom OPEC ett oljeembargo mot västvärlden som straff för stödet till Israel i den pågående konflikten. Resultatet blev ett femdubblat pris för oljan som skakade västvärldens industri i sina grundvalar och tvingade oljekonsumenterna till förhandlingsbordet. Men nu låg inte bara oljepriset på dagordningen!

Mer om detta i nästa avsnitt.

Peter Krabbe

Fabianismen del 2, roten till världsregeringen får fäste i Europa.

rockefeller-nwo

En berättelse om Fabianer låter kanske idylliskt och gulligt. Men låt inte lura er, detta är inga barnsagor utan upprinnelsen till den största strukturella omdaningen av vår värld någonsin. I dess begynnelse figurerar en häxbrygd av några av historiens farligaste ideologer som Marx, Engels och Lenin kombinerade med ett skoningslöst kapital representerat av Rothschilds i London, Rockefellers och många andra av Englands mäktigaste industrialister. Som språkrör har de haft kända skribenter som Bernard Shaw och H G Wells och en av kapitalägarna styrd dagspress.

Dess bakgrund och bildande för mer än hundra år sedan har vi bekantat oss med i föregående avsnitt. Låt oss nu se på det politiska innehållet. Vi ser här upprinnelsen till den moderna socialiströrelsen, som i olika former skulle sprida sig över Europa, Ryssland och USA. Det som vi inte är vana att tänka in i sammanhanget är att styrningen och finansieringen av denna rörelse skedde genom bankirerna och industriägarna i syfte att kunna kontrollera en framväxande arbetarrörelse som hotade lönsamheten i industrin, samtidigt som man ville skapa en ekonomi baserad på statskontrollererade företagsmonopol, fria från konkurrens och destruktiva marknadskrafter. Att staten i sin tur skulle styras av samma personer eller deras valda ombud, var för dem en självklarhet. Vi fick ett system med yrkespolitiker som visste vem de skulle behaga för att få behålla sina positioner.

Så föddes 1893 The Independent Labour Party genom Fabianernas försorg, den Andra Internationalen genom Engels och Ryska Socialdemokratiska Partiet – senare kommunistpartiet – genom Lenin, alla med rötterna i samma Londonbaserade rörelse. Man såg inte demokrati som ett mål utan som ett medel att nå målet – ett auktoritärt centralstyrt system. Detta är viktigt att komma ihåg när vi jämför med dagens utveckling, vår demokrati är nu i upplösning och på väg mot det totalitära system i form av införandet av världsregeringen genom FN som det varit avsett under hela 1900-talets politiska utveckling. Men mer om detta senare.

Democracy is of great importance for the working class in its struggle for freedom against the capitalists. But democracy … is only one of the stages in the course of development from feudalism to capitalism, and from capitalism to Communism” (Lenin, LCW, vol. 25). Samma åsikter ser vi i Bernard Shaws samtida uttalande att “demokrati är inte kompatibelt med socialism”. Det finns anledning att bli fundersam inför dagens islamistiska predikanter som hävdar att ”demokrati är inte kompatibelt med islam”. Vi ser också då att gemensamt för socialism i denna totalitära form och islam är föraktet för demokrati och strävan mot ett totalitärt system. Båda bygger nämligen på underkastelse.

År 1916 gav Fabianerna ut dokumentet ”International Government”, som skulle komma att ligga som grund för bildandet av Nationernas Förbund tre år senare. Bildandet av FN 1944 kan ses som en direkt utveckling av dessa tankar och formades av starka socialistiska intressen i London under andra världskriget. I USA hade en parallell utveckling skett från president Woodrow Wilson och vidare över Franklin Roosevelt, som hade stark anknytning till den krets som styrde finansmarknaden. Amerikanskt kapital hade aktivt hjälpt Hitler till makten eftersom hans nationalsocialism sågs som en intressant parallell till den sovjetiska socialismen. I London samlades företrädare för Fabian Socialists Britain, Democratic America, Communist Russia och National Socialist China för att lägga de nya grunderna för ett FN som skulle ersätta Nationernas förbund – utan den havererade nationalsocialismen.

Organisationen byggde på treklövern FN som verkställande, LSE som ideologisk tankesmedja och Socialistinternationalen (bildad av Fabianerna 1951) som sammanhållande.

The ultimate objective of the parties of the Socialist International is nothing less than world government. As a first step towards it, they seek to strengthen the United Nations … Membership of the United Nations must be made universal” (“The World Today: The Socialist Perspective,” Declaration of the Socialist International Oslo Conference, 2-4 June 1962).

Labour remained faithful to its long-term belief in the establishment of east-west co-operation as the basis for a strengthened United Nations developing towards world government … For us world government is the final objective and the United Nations the chosen instrument …” (Labour Party manifesto 1964).

Genomförandet av tankegångarna om världsregeringen under efterkrigstiden behövde nya organisationer, I USA hade CFR (Council for Foreign Relations) redan ett fast grepp om landets politik och samverkan med finansen och industrialisterna fick Bilderberggruppen som ett nytt forum. David Rockefeller uttryckte sig kanske lite oförsiktigt i sina memoarer om Bilderberggruppen genom beskrivningen ” dess möten måste förmedla uppenbarelsen av allsmäktiga bankirer som i konspiration med samvetslösa regeringstjänstemän överför en dold agenda till en okunnig och aningslös värld”. Rockefeller framstår som 1900-talets mest aktiva kapitalägare i kampen för den socialistiska modell som man har tänkt sig skall mogna till 2000-talets optimala totalitära samhällssystem. I detta är begreppet demokrati ett minne blott.

Rockefeller har tyvärr rätt i sitt hånfulla uttalande ovan. Efter hundra års arbete med en totalitär agenda i syfte att skapa en världsregering är det fortfarande inte många som förstått vad som pågår. Ändå har allt funnits att läsa av den som söker. Man behöver inte vara detektiv för att hitta böcker av huvudpersoner som Rockefeller och Soros, de är numera så övertygade om att snart ha nått sitt mål att de inte längre bryr sig om att ogenerat förmedla budskapet. Rockefeller med sina 101 år vill se resultatet innan han dör – om han nu gör det. Med hela läkemedelsindustrin i sin hand får han ständigt nya mänskliga reservdelar till sin skrumpnande kropp. Här lever de gamla sagorna om halvgudarna och deras odödlighet i en påtaglig – åtminstone inbillad – verklighet.

Peter Krabbe

Fabianismen, del 1. Under sköldpaddans skal gömmer sig Labour, ovanpå rider Rothschild.

ifabium001p1

Quintus Fabius Maximus Verrucosus, romersk härförare med taktiken att undvika konfrontation, gav upphov till namnet Fabianism. Här symboliskt nog avbildad på ett guldmynt.

När Fabianismen uppstod i London 1880 var dess mål att bilda en socialistisk världsregering, styrd av dess egna ledare tillsammans med de ekonomiska intressen som var sammanlänkade med den. Målet skilde sig inte nämnvärt från det som vi idag kallar NWO, New World Order, och valet av metod var också detsamma. Karl Marx idéer hade spridit sig från Tyskland och innebar att de socialistiska förbunden IWMA (International Working Mens Association) och SDF (Social Democratic Federation) bildades parallellt med det Fabianska förbundet.

Skillnaden var att Fabianismen förespråkade en diskret och svårupptäckt indoktrinering för att nå målet, medan de övriga valde mer radikala stridsåtgärder som revolution och strejker. Betecknande nog gavs Fabianismen symbolerna med vargen i fårakläder och sköldpaddan – den kommer långsamt framåt men lever länge. Att denna strategi var rätt kan vi se idag när den militanta socialismen, främst genom kommunismen, har misslyckats helt medan NWO är nära det uppsatta målet.

Denna avgörande skillnad medförde att de finansiella och politiska intressena kunde ansluta sig och agera under mer sofistikerade förhållanden än mannen på gatan med sina plakat. Precis som den motsvarande amerikanska rörelsen verkade under organisationer skapade av anslutna toppolitiker som CFR, Bilderberggruppen och TC bildade Fabianerna i London RIIA (Royal Institute of International Affairs) med The London School of Economics (LSE) som centrum för sin propaganda. Här fick bl.a. Soros sin utbildning när han flyttade till England.

RIIA hade starka intressen i oljeutvinningen i Mellanöstern redan då. Inflytelserik medlem var The Anglo-Iranian Oil Company, som numera kallas BP (British Petroleum) och vars ordförande Peter Sutherland är frontalfigur idag i både Bilderberggruppen, FN och EU. Sutherland är också ordförande i LSE. Denna skolas Careers Patron Group innehåller företagsnamn som Rothschilds, oljebolaget Shell (styrt av Rothschilds), Barclays, Goldman Sachs, JP Morgan och Morgan Stanley, kort sagt hela den engelska finans- och oljeeliten. Sannerligen en förvånande sammansättning av socialistiska intressen!

Samarbetet med kapitalintressena var nödvändigt för att nå positioner som gav verkligt inflytande. Tidigt sammanlänkade med Fabianernas ideologi blev exempelvis Lord Rothschild med sin bankirverksamhet och Julius Wernher, som styrde mycket av guld- och diamantindustrin. Steget var därför inte långt till Rothschilds och Rockefellers i USA. Hjälp med att förklara det naturliga i denna för många obegripliga symbios fick man av de kända författarna H G Wells och Bernard Shaw. “the larger big business grows the more it approximates to Collectivism”, skrev Wells och kollegan Joseph Schumpeter tillfogade “ The true pacemakers of socialism were not the intellectuals or agitators who preached it but the Vanderbilts, Carnegies and Rockefellers”. Kampen var egentligen riktad mot småföretagarna, som man inte kunde kontrollera, och främjade istället storindustrin som man ville ge en monopolsituation under finanskartellens kontroll.

Genom Rockefeller och hans CFR kunde det transatlantiska samarbetet med Fabianerna utvecklas, något som ledde till bildandet av IMF (International Monetary Fund) och Världsbanken på 1940-talet. Genom dessa institutioner stöttades engelska Fabian-regeringar (Attlee, Wilson) med lån i storleksordningen 10 miljarder dollar.

Man ställer sig frågan hur detta enorma kapitalistkluster kan ha intresse av att genomföra en socialistisk agenda. Utvecklingen är parallell med den i USA, där oligarkerna från ett nära samarbete med personer som Marx och Engels, efter att ha initierat den ryska revolutionen och hjälpt Hitler till makten nu styr det Demokratiska partiet som sitt eget. Fabianerna grundade det brittiska arbetarpartiet Labour, initierade Nationernas Förbund och skapade förutsättningarna för Israel genom sin medlem och premiärminister Balfour.

Svaret är helt enkelt att man ville kunna kontrollera de arbetande massorna genom att förekomma med bildandet av deras egna styrorganisationer och därmed stå för det intellektuella innehållet i arbetarrörelsens manifest. Detta mönster har överlevt ända till våra dagar. Alla Labour-regeringar från 1924 har till övervägande del bestått av Fabianer, alla dess premiärministrar har varit det liksom alla ledare för Labour. Likheterna med CFR:s dominans i amerikansk politik är slående och agendan är gemensam.

Detta förvånar heller ingen svensk, här har vi länge haft samma samverkan mellan LO, det socialdemokratiska partiet och dess regeringar. Att storfinansen genom familjen Wallenbergs bolag är allestädes närvarande i den socialdemokratiska politiken förvånar oss inte heller längre, kanske är en konscensus av godo. Det som oroar är snarare de långsiktiga målen. När anser familjen Wallenberg att det är dags att avskaffa partipolitiken till förmån för en enpartiregering i NWO:s anda? Att sådana diskussioner förs regelbundet i den av Wallenberg omfamnade Bilderberggruppen är bortom allt tvivel. Kanske är det dags 2018? Inblandningen i svensk politik av företrädare för amerikansk NWO är idag så omfattande och uppenbar att vi troligen redan förlorat vårt oberoende.

It is essential to understand that from the time of Karl Marx, all branches of Socialism have looked on democracy not as an end in itself but merely as a means of achieving Socialism which is invariably described as an authoritarian, centrally-controlled system.”

I fortsättningen skall vi se på Fabianerna i relation till sin – och vår – nuvarande omvärld!

Peter Krabbe

Vad gör USA i Syrien? Demokratins riddare?

pipelines-syrien

De eskalerande händelserna i Syrien kräver ett närmare studium och en förklaring. Faktum är att denna hämningslöst växande konflikt mellan världens två stormakter idag är det största riskmomentet för ett okontrollerbart världskrig. Vad handlar då konflikten egentligen om?

Jag har i tidigare artiklar om oljan här skrivit om oljeproduktionens centrala roll i pågående militära konflikter. USA har ett ömsint förhållande med storproducenten Saudiarabien i syfte att garantera sina intressen i huggsexan. Men alla oljestater i Mellanöstern är inte lika positivt inställda till världspolisen i väster, detta på goda grunder eftersom CIA under de senaste 50 åren i återkommande statskupper försökt ta över oljeproducenternas statsledningar. De länder som sökt skydd hos motparten Ryssland, som Irak, Iran och Syrien har drabbats av direkta invasioner eller strypningsförsök genom sanktioner. Frustrationen har varit stor över att staterna i Mellanöstern inte lämnats ifred att själva utveckla sina länder och sociala system i enlighet med Eisenhowers löften efter andra världskriget.

Oljebranschen befinner sig i en produktionsfas där den lättillgängliga oljan redan är upptagen, medan den kvarvarande kräver allt högre kostnader att utvinna. Att kunna minimera transporter och omhändertagande är därför avgörande för ekonomin i den fortsatta produktionen. Detta blev påtagligt redan under Suez-krisen på 1950-talet, då kanalen stängdes och tvingade oljetransporterna till Europa att gå hela vägen runt Afrika, med enorma kostnadsökningar som följd. Tanken på pipelines direkt till Europa eller till Medelhavet har därför setts som en avgörande fråga för oljebranschens lönsamhet.

Motsättningarna mellan Sunni (de med USA associerade) och Shia (Rysslandsvänliga) har nu ställt frågan om pipelines på sin spets. Sunni har ett förslag till pipeline från Quatar, genom Saudiarabien och Jordanien – över Syrien – till Turkiet och vidare till Europa. Detta säger Assad i Syrien nej till, vilket är den direkta orsaken till USA:s maniska försök att störta Assad.  Samtidigt har Shia ett eget förslag till pipeline från Iran och Irak genom Syrien till Libanon med utskeppning direkt över Medelhavet eller Cypern.

Syrien har oturen att ligga mitt i detta kluster av planerade pipelines. Den som har makten i Syrien avgör därmed oljeindustrins framtid i Mellanöstern. Turkiet har som transitland för Sunnis pipeline en nyckelposition i detta projekt, både genom ekonomiska fördelar och genom att få sitta vid den kran som kan stänga oljeleveranserna till Europa. Detta kan i sin tur kopplas till Turkiets intresse av medlemskapet i EU och förhandlingarna om fri invandring för dess medborgare. Som alla säkert förstår skulle då också alla spärrar för islamiseringen av Europa upphöra. Vill vi ha det så för att tillgodose USA:s intresse av att kontrollera oljeproduktionen? Eller är det kanske bra att Ryssland stödjer Assad och Syrien genom att förorda Shias pipeline?

Det kan vara värt en tanke att USA utan omsvep bombar Syrien sönder och samman för att kunna bygga sin pipeline till Europa, samtidigt som Joe Biden uppmanar Sverige att säga nej till Rysslands pipeline för gas till Tyskland genom Östersjön. Är det då OK för Ryssland att ta till våld mot Sverige om vi vägrar samma sak, till samma mottagare? Låt var och en bygga sina pipelines för att främja sina respektive exportprodukter, ingen annan än USA har någon anledning att monopolisera oljeutvinningen i världen. Vi vet alla varför.

Läs gärna Robert F. Kennedys förnämliga sammanfattning om Syrien här!

Peter Krabbe

Globalismen skakas nu i sina grundvalar. Men är det för sent att stoppa avskaffandet av demokratin?

fabian_society_coat_of_arms

En ulv i fårakläder är passande nog den vapensköld som Fabianismen valt!

I min sommarserie om globalismen har mycket av materialet byggt på Daniel Estulins best-seller ”Sanningen om Bilderbergruppen”. Boken skildrar organisationen och personerna bakom genomförandet av New World Order, förvandlingen av västvärldens demokratiska nationer till en världsomfattande diktatur utan folkligt medbestämmande, istället styrd av en maktelit som genom sitt ägande förfogar över världens finanssystem och monopoliserade näringsliv. Detta genomförande står på tröskeln till sitt fullbordande. Estulin har främst analyserat USA:s roll i detta maktspel, en roll som inte kan förminskas eller förbises. Men dess rötter ligger till stor del i Storbritannien under slutet av 1800-talet, för att sedan i en makaber symbios med amerikansk politik sprida sig till vår tid och de lobotomerade marionetter som till stor del företräder även vår svenska utrikes- och inrikespolitik.

Denna engelska rörelse går under namnet Fabianism, efter The Fabian Society som grundades 1884 med samma agenda som senare har gett upphov till New World Order, den har samma förgrundsfigurer som sin amerikanska motsvarighet med Rothschilds och Rockefellers i spetsen och är nära relaterad till arbetarrörelsen. Fabianerna grundade bl.a. The Labour Party och ligger bakom en stor del av socialisternas europeiska politik.

En utomordentligt grundlig redogörelse för både historisk bakgrund och dagens händelser finns i den omfattande artikeln The Fabian Society: the masters of subversion unmasked, utgiven 2013 av bloggen Free Britain Now (man visste inte då att Brexit skulle komma, men vi kan se händelseutvecklingen så att motstånd lönar sig – om det är sakligt underbyggt!). Länken är förmedlad av min norska följare Ragnhild – jag konstaterar med glädje att mina norska läsare nu närmar sig 10 % av läsekretsen! Tack för det och mina förhoppningar om ett ökat nordiskt samarbete i kampen för överlevnad.

Eftersom den amerikanska och den brittiska bakgrunden till NWO är de två ben som denna fascistoida rörelse står på skall jag göra en genomgång även av det brittiska materialet i likhet med sommarens sammanfattning av Estulins material. Likheterna är många och persongalleriet delvis gemensamt, men den politiska basen blir bredare när även våra europeiska politiker dras fram ur mörkret. Det blir då ytterligare en jämförande artikelserie om globalismen, serverad i lagom stora portioner. För den som vill läsa hela originalet på engelska finns länken här.

Eftersom jag just nu befinner mig utom räckhåll för svenska media och istället kan ta del av riktiga nyheter inser jag att världen står på randen till ett nytt världskrig genom händelserna i Syrien. Tokstollarna i USA kräver flygförbud i Syrien för Ryssland och Assads (som än så länge bildar legal regering i Syrien) styrkor – men det skall vara fritt fram för USA att patrullera luftrummet! USA:s generaler deklarerar ensidigt att den som inte lyder startar kriget, men är det inte den som anfaller som normalt anses starta ett krig? Ryssland tänker inte lyda. Man har ett avtal om att bistå Syrien.

Det har länge varit känt att Obama i en situation där det amerikanska presidentvalet riskerar att gå oligarkerna ur händerna kommer att skapa en krigssituation i syfte att inställa valet med hänvisning till det världspolitiska läget. Hillarys fallande opinionssiffror och svaga personliga uppträdande kombinerat med Trumps jublande supporters indikerar ett sammanbrott för globalismen. Brexit kan komma att visa vägen även för patrioterna på andra sidan Atlanten.

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: