Är miljöpartisternas nollvisioner också regeringens?

Sydsvenskan publicerar 121129 två svar på sex kranskommuners kritik av länsstyrelsens nollvision för byggande på jordbruksmark, publicerad 121101. Carl Piper respektive åtta Miljöpartister bemöter inlägget.

Att Miljöpartiet delar länsstyrelsens syn på nollvisionen för byggande på jordbruksmark förvånar ingen. Man kastar inte sten i sitt eget glashus. Det är dock anmärkningsvärt att Miljöpartiet förenklar hela glesbygdsproblematiken till en fråga om ”villamattor”. Ger man sig inte ut på okända vatten när man tvärsäkert anser sig förmedla bostadskvalitet genom byggande vid tågstationer? Eller är bostadskvalitet och valfrihet något som vi måste offra för att nå miljömålen? Är en förtätad stadsmiljö en hälsosam plats för våra barn att växa upp på? Kanske bör man också ha ögonen öppna för välkända bostadshygieniska aspekter.

Carl Piper försöker skrämmas genom att räkna upp alla ”fotbollsplaner” som kommer att hamna under asfalt och betong. Vad läsaren därutöver bör veta är att de 9000 hektar mark som Piper nämner (enligt länsstyrelsen 3000 hektar under 4 år) motsvarar några promille av den areal som Sveriges jordbruksmark består av idag.  Detta sett mot bakgrund av påverkan på livsmedels-produktionen. Sveriges jordbruksareal utgör i sin tur 0,2 procent av världens, vilket också kan vara tankeväckande när försörjningsfrågan diskuteras. Det kan också vara värt att notera att en stor del av världens jordbruksareal fortfarande är under utveckling vad gäller effektivitet och produktionsmetoder, befintliga arealer kommer sannolikt i framtiden att ge en betydligt större avkastning.  Är det rimligt att se Skåne och speciellt sydvästra delen av landskapet som en resurs för världens framtida livsmedelsförsörjning? Kan man bortse från att Sydsveriges mest urbaniserade region också behöver mark för ett expanderande näringsliv och attraktiv bostadsbebyggelse?

Sydsvenskan spetsar också till diskussionen genom att referera till kommunernas inlägg som ”Vi måste få bygga på åkrarna”. Detta är inte vad som framförs i inlägget. Man säger däremot att vi måste också ha möjlighet att bygga på vissa delar av jordbruksmarken. Självklart väljer man i första hand att bygga där de negativa konsekvenserna är minst, men om bostadsförsörjningen skall kunna fungera med bibehållandet av valfrihet och utvecklingsmöjligheter i övrigt för samhället kan man inte ha en nollvision för ianspråktagande av jordbruksmark. Det finns även andra aspekter för att skapa ett samhälle i tillväxt som det är länsstyrelsens skyldighet att främja. Varken Miljöpartiets eller länsstyrelsens miljömål kan för övrigt uppnås utan tillgång till goda statsfinanser. Hur skapar man dessa utan utrymme för ett produktivt näringsliv?

Peter Krabbe