Falsterbonäsets historia del 1, Skanörs födelse – för 1000 år sedan.

Mycket har skrivits om Falsterbonäsets tidiga historia. Gamla dokument och urkunder berättar om fiske, handel och andra aktiviteter i samband med Skånemarknaden. Viktiga sammanfattningar är Lars Ersgårds ”Medeltidsstaden” och ”Vår marknad i Skåne”. Men vi kan ändå inte riktigt förstå vad som hände och i vilken ordning allt hände utan att väga in topografin på Näset för 1000 år sedan. Anders Ödmans havsnivåmätningar för medeltiden (se nedan) ger viktiga pusselbitar som kan verifiera eller förkasta många hypoteser.

Med denna lilla snabbhistoria i tiotalet avsnitt skall jag under kommande söndagar summera vad vi vet och kanske också lägga till några nya aspekter som gör bilden av det förflutna lite tydligare.

År 1000 var havsnivån hög, en meter högre än nuvarande. Inlandsisens avsmältning skedde under påverkan av ett mycket varmt klimat, som hade sin högsta temperaturpunkt för c:a 7500 år sedan. Öresund hade då bildats som en följd av att Baltiska Issjön, blivande Östersjön, genom landhöjningen förlorat sitt utlopp i Atlanten över nuvarande Svealand. Dessförinnan hade Skåne landförbindelse med Danmark och var bevuxet med lövskog. Vid denna tid inträffade en rekyl i klimatet som pågått fram till våra dagar, en successiv temperatursänkning som under de senaste 7000 åren sänkte medeltemperaturen i Skåne betydligt. De ursprungligen mycket höga havsnivåerna i Östersjön hade redan sjunkit med flera meter som en följd av landhöjningen och den nya nedkylningen för att befinna sig på ovan nämnda nivå, en meter över nuvarande, när vi nu börjar vår historia – strax efter vikingatiden.

Ungefär så här såg Falsterbonäset ut under 1000-talet. Bearbetning av bild ur rapporten Höga havsnivåer, SWECO 2011.

Detta innebar att Falsterbonäset väster om Ljunghusen då oftast stod under vatten eller låg som bara tidvis synliga sandrevlar. Ingen bosättning var möjlig, man kunde vistas där ungefär som vi nu kan besöka Måkläppen. Den sista utposten var i närheten av Ljunghusens gräns mot Skanörs Ljung, något som förklarar den gamla kungsgården Skyttsie Hages läge. Utanför denna befästa gård, belägen på en udde mot väster, låg då ett landskap av mer eller mindre översvämmade sandbankar som i sin förlängning bildade de redan på romartiden fruktade och ökända reven vid det blivande Falsterbo. Romerska upptäcksresande talade om Scandinavia, den latinska formen av Skathinawjö, eller på modern svenska ”den farliga halvön”. Namnet Skanör är sammansatt av samma förled Skan som i Skåne och Skandinavien kombinerat med –ör, som betyder sandrevlar. Eftersom dessa vandrande sandrevlar var det första som mötte sjöfarare söderifrån kan man lugnt hävda att Skanör gett namn åt både Skåne och resten av det okända landområdet norr därom.

Den blå kurvan visar havsnivåns förändring under medeltiden. Det finns en god överensstämmelse med klimatkurvan i rött, som visar hur klimatet blev kallare fram till början av 1700-talet för att därefter åter bli varmare. Samtidigt har marknivån höjts genom påbyggnad av kulturlagermed närmare en meter, vilket visas med den gröna kurvan. Detta gör den verkliga havsnivåhöjningen efter 1700-talet mindre.

Så försämrades klimatet snabbt och plötsligt samtidigt som havsnivån fortsatte att sjunka radikalt. Vid mitten av 1100-talet hade havsnivån sjunkit hela 1,3 meter på 150 år! Det blev också kallare, men ännu inte så mycket värre än vad vi har idag. Följden blev att den långa revel som idag sammanlänkar Skanör med Falsterbo tycktes stiga ur havet och nu blev användbar både som boplats och ankringsplats för fiskare. Möjligen kan det svalare klimatet också förklara den ökande tillgången på sill, en fisk som inte gärna går i alltför varma vatten. Förbättrade fångstmöjligheter och en fysiskt användbar landtunga öppnar därmed från mitten av 1000-talet för tillfällig bosättning och en framtida marknadsplats för handel med sillen.

Att marknadsplats och bosättningar under vikingatid låg vid Foteviken och Kämpinge kan vi lätt förstå mot bakgrund av dessa annorlunda havsnivåer. Att kungsgården sedan flyttades ut till Skyttsie Hage visar att kontrollen av fisket var en primär funktion för denna gård, närheten till fiskeplatserna var nödvändig för att kunna följa aktiviteterna och bevaka skatteuppbörden. När havsnivåsänkningen fortsättningsvis gjort Skanörsreveln till centrum för fiske och handel var det logiskt att den nya borgen i Skanör byggdes under slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet, fortfarande i samma syfte, att bevaka den viktiga skatteuppbörden och handelsaktiviteterna.

Vid denna tid hade havet sjunkit ytterligare en halv meter och låg nu 1,8 meter under den vikingatida nivån. Skanörsreveln var nu tillräckligt torrlagd för att ge plats åt den växande Skånemarknadens alla aktiviteter. Även en yttre revel, nuvarande Hovbacken, hade nu stigit upp ur havet och blev en välkommen avlastningsplats för fisket. En skyddad hamn, kallad Bakdjupet, bildades på så sätt mellan Skanör och Hovbacken där även större koggar nu kunde ankra upp. Denna hamn hade direktkontakt med Skanörs nybyggda borg, vilket jag skall visa senare.

Under 1200-talet börjar vi känna igen det blivande Falsterbonäsets konturer. Bearbetning av bild ur rapporten Höga havsnivåer, SWECO 2011.

Man kan konstatera att förhållandena nu, under 1200-talet var idealiska för fisket och för handelsaktiviteterna. Det svalare klimatet ökade tillgången på sill, de sjunkande havsnivåerna skapade idealiska fiskebankar och en skyddad ankringsplats uppstod innanför Hovbacken. Enda problemet var att Skanörsreveln tidvis var avskuren från land genom att Ljungen stod under vatten. Alla transporter med förnödenheter från jordbruket på landborgen som inte hann göras när strandbrinken mot Höllviken stod torr fick ske med pråm. En transportled för pråmtrafik var enkel att upprätta mellan Foteviken och Skanörs marknadsområde genom att utnyttja Ättebäcken.

En hotbild började dock framträda redan nu. I och med att de långsträckta sandgrunden i Falsterbos förlängning blev synliga över vattenytan genom att havsnivån sjönk, började också sandtransporten mot norr ta fart, både genom havsströmmarna och genom de sydvästliga vindarna. Detta skulle snart ställa till med stora problem för fartygens angöringsmöjligheter genom en accelererande uppgrundning av hela den västra kuststräckan. Nya revlar skulle bildas och Bakdjupet skulle med tiden komma att omvandlas till de grunda Flommarna. Men än så länge var allt frid och fröjd.

Den gamla skrönan att Näset under medeltiden var täckt av ekskog faller på sin egen orimlighet när man inser att sandrevlarna som bildat Falsterbonäset knappt ens fanns före vikingatiden. Däremot kan trädrester härledas till den postglaciala perioden för 10.000 år sedan, då Skåne var sammanlänkat med Danmark. Det tio meter tjocka sandlagret vi nu går på gav knappast näring åt något annat än sparsam gräsvegetation eller busksly, i den mån denna motstod den piskande flygsanden. Tång och grästorv skulle istället bli viktiga byggnadsmaterial.

Fanns det då något Skanör eller Falsterbo i dagens bemärkelse med gator och torg under detta inledande skede? Svaret är sannolikt nej. De enda stenbyggnader som kan spåras till 1200-talets tidiga samhälle är den kungliga fogdeborgen och en mindre kyrka, föregångare till dagens S:t Olofs kyrka. Borgen representerade den statliga makten och kontrollen, kyrkan den andliga makten. Därutöver fanns bara ett löst organiserat marknadssamhälle, med snabbt växande krav på utrymme. Den korta marknadsperioden, från augusti till oktober, motiverade inte några större investeringar i byggnader för boende eller handel, utan beredning och hantering av sillen tog det mesta av tillgängliga ytor i anspråk. Aktiviteterna låg fortfarande huvudsakligen i den danske kungens hand, men de tyska köpmännen skulle komma att få allt större inflytande genom Hansans framväxt.

Vi skall i kommande artiklar följa vad som sedan hände. 1300-talet representerar höjdpunkten för Skånemarknaden men samtidigt hopar sig problemen.

Skanörs borgruin kan utplånas – tycker politikerna!

Kommunens utredning Höga havsnivåer – handlingsplan för skydd mot höga havsnivåer – har presenterats och dryftats under några år. Nu i april 2013 skall planen fastställas av kommunfullmäktige efter att tidigare ha behandlats av kommunstyrelsen. Alla måste väl vara glada för detta förträffliga skydd mot översvämningar. Eller?

Ett flertal gånger har jag försökt förklara för kommunens tjänstemän och förtroendevalda att det inte är acceptabelt att skyddsvallarna, både den inre och yttre, dras på ett sådant sätt att hela Skanörs borgruin med vallgravar och befintliga fornlämningar kommer att hamna under havets yta. Trots detta vägrar vederbörande att justera kartmaterialet i syfte att undvika detta. I de handlingar som nu väntar på kommunfullmäktiges beslut lämnas hela ned nordvästra sektorn av Skanör öppen för ett eventuellt stigande havs åverkan ända fram till befintlig kyrkogårdsmur.  För att skydda kyrkogården och kyrkan i ett längre perspektiv kommer man att behöva bygga vallar med en bredd som täcker hela borgens yttre vallgrav. Resten tar havet hand om.

Föreslagen ändring av kommunens placering av skyddsvallar (ljusblå och röda).

Hur tänker man då? Ett alternativ skulle kunna vara att man inte tänker alls. Ett annat, som man med viss möda skulle kunna rekonstruera, skulle kunna vara att den alternativa vall som jag föreslagit i Hovbackens förlängning över till Knävången, och som går över ett vattenområde, lagom för att korna utan problem kan vada över till sina betesmarker vid Hovbacken, är oöverstigligt svårhanterlig. Ett vallbygge i detta läge måste nämligen godkännas av Mark- och Miljödomstolen i Växjö. Sådant tar tid, men låt oss hoppas att vi – än så länge – faktiskt har gott om tid. Det är för övrigt sannolikt att den av kommunen föreslagna förhöjningen av Borgmästarstigen kommer att möta samma öde, genom att den inverkar på det fria vattenflödet i Flommen  i lika hög grad.

Den historiska struktur som vi är skyldiga våra efterlevande att skydda består av följande huvudkomponenter från den medeltida Skånemarknaden:

Bakdjupet med Flommen, som var Skånemarknadens hamn och centrum för sillfisket.

Skanörs borg, som var den danske fogdens administrativa hemvist och militära försvarspunkt, å ena sidan kopplad till hamnen i Bakdjupet, å andra sidan kopplad till kyrkan och marknadsplatsen.

Skanörs medeltida kyrka, S:t Olof, utbyggd i flera etapper under Skånemarknadens tid. Dess kyrkogård där vi begravt såväl medeltidens aktörer som våra egna nära och kära.

Marknadsplatsen, som omfattade Rådhustorget och ett flertal kvarter söder därom. Stod i direkt fysisk förbindelse med både kyrkan och borgen.

Denna kedja av medeltida funktioner bildar ett kulturlandskap som inte kan betecknas på annat sätt än som omistligt. Om inte Länsstyrelsen tjänstemän vid Malmö Kulturmiljö förstår detta (Yttrande Kulturmiljövärden på Falsterbohalvön 2008) har vi för långt till Malmö. Borgkullens roll i vårt nutida samhälle som utflyktsmål och utsiktspunkt över Öresund är i lika hög grad omistlig. Halvkvädna visor om att ”man kan alltid ändra senare” klingar illa. Lägger man fram en plan för beslut skall den duga för ett snabbt genomförande. Ingen försöker ändra en plan i ett krisläge som har kunskap om den byråkratiska vall, långt högre än våra aktuella skyddsvallar, som måste forceras för att ändra ett beslut av detta slaget. Varför då inte hellre göra det rätt från början?

                                                            Författaren vid borgens vallgrav år 1948.

Peter Krabbe

 

En betraktelse om arkitektur och gatumiljö

Under det senaste decenniet har insikten om att vi faktiskt har omistliga kulturmiljöer vuxit sig allt starkare. Utvecklingen inom byggandet har inte alltid varit positiv. Modetrender inom arkitekturen har ibland lett till att äldre bebyggelse ”moderniserats” för att likna tidens villabyggande. I takt därmed har många sammanhållna kulturmiljöer luckrats upp och förlorat sin identitet.

Detta var bakgrunden till att bevarandeplanerna för Skanörs och Falsterbos stadskärnor togs fram under det nya seklets första år. Kulturvärdet i den gamla 1800-talsbebyggelsen höll på att sprängas sönder genom bristande respekt för skönhetsvärdena i det traditionella byggandet och kraven på anpassning till nya exploateringsformer med styckning av tomter och alternativa bostadsformer som följd.  Krabbe Arkitekter har engagerat sig aktivt i denna process som planförfattare till båda dessa bevarandeplaner och med uppföljning genom ett 40-tal byggprojekt inom stadskärnorna. Dessa har handlat om allt från enstaka takkupor till nybyggnadsprojekt i en stil som är anpassad till kulturmiljön. Det är vår uppfattning – och jag vet att den delas av många andra – att kulturmiljön nu börjar framträda bättre och därmed blir allt mer attraktiv. Tänk därför på att våra äldre kulturmiljöer inte blir fler – i alla fall inte under vår egen livstid – och att det faktiskt finns andra platser att förverkliga sina drömmar på om dessa har ett annat innehåll än det vedertagna!

Nybyggnader i Skanörs stadskärna, anpassade till gatumiljön. Krabbe arkitekter 2004 resp. 2010.

En annorlunda plats är de stora skogstomterna i Ljunghusen, där vi också ritat många hus och med en helt annan arkitektur. Frånvaron av stadsmiljö gör att vi här kan frossa i modernistiska former och uppglasade väggpartier i syftet att skapa symbios mellan hus och natur. Stadskärnornas tegel kan här ersättas av mjuka träväggar, som slingrar sig mellan tallarna och länkar samman byggnaden med naturtomternas ljungbevuxna friytor. Här kan vi se ett rådjur utanför sovrumsfönstret!

På Ljunghusens stora tomter får träfasaderna bilda symbios med naturen. Krabbe Arkitekter 2010.

Att bygga rätt hus på rätt plats innebär därför att vi berikar vår miljö med positiva upplevelser, där inte bara det enskilda huset utan hela den miljö där det befinner sig får ett bättre innehåll.

Flertalet villaägare bor i områden med grupphus, byggda efter ett ofta genomtänkt och samordnat koncept. Där gäller det att motstå frestelsen att bryta sig ut i syfte att profilera sitt egna revir genom avvikande färgsättning eller annorlunda fönstertyper. Ett föredömligt byggprojekt, långt före sin tid, var Lagmanshejdan i Skanör. Där byggdes redan 1968 ett väl sammanhållet område med närmare 80 hus i skånsk, något moderniserad stil, som ännu idag framstår som en privilegierad miljö, fast förankrad i sin speciella natur på en holme omfluten av 1200-talets Brede väg. Trots att området byggdes för 50 år sedan har förändringarna hållits på en rimlig nivå, vilket gör att miljön som helhet fortfarande är attraktiv.

Lagmanshejdan byggdes av dåvarande Skånska Cementgjuteriet på gammal kulturmark i Skanör. 

Våra egna projekt Rängbågsbyn i Räng Sand i samma storlek och det mindre Prästgårdsområdet i Vellinge är inspirerade av samma tanke – att utveckla den skånska byggnadstraditionen till ett koncept som är anpassat till dagens boendeideal. Samtidigt är respekten för detta arkitektoniska koncept avgörande för områdenas framtid. Till vår glädje finns redan starka krafter bland de boende som arbetar vidare med våra tankar. Kommer vi att lyckas i vår förhoppning att här skapa framtidens kulturmiljöer? Med hjälp av mångfald inom en gemensam yttre ram hoppas vi det.

Rängbågsbyn representerar mångfald inom ett gemensamt arkitektoniskt koncept. Krabbe Arkitekter 1998- 2002.

Prästgårdsområdet i Vellinge har traditionella former och färger i modern tappning. Krabbe Arkitekter 2004- 2006.

Vi hade stora planer på en vidareutveckling av denna skånska arkitektur tillsammans med arkitekturprofessorn Peter Broberg, en eldsjäl i sammanhanget, som tyvärr avled innan våra planer hann förverkligas. Förhoppningsvis lever ändå tanken vidare, att skapa arkitektur med stark lokal förankring i den skånska myllan. Medeltida skånska stenhus är fina förebilder vad gäller skala och materialverkan.

Skanörs Vångar då? Hur har man tänkt där och är det rätt eller fel? I kommande inlägg skall vi se lite närmare på detta också.

Peter Krabbe

 

 

Till civil- och bostadsminister Stefan Attefall

Brev till civil- och bostadsminister Stefan Attefall, översänt 2013-04-02:

DN:s artikel den 29 mars 2013 om havsnivåhöjningarna på Falsterbonäset är relevant och pekar på ett av framtidens största problemkomplex för Sveriges kustkommuner, inte bara Falsterbonäset. Här hos oss, på Falsterbonäset, är problemet dock mer accentuerat genom att vi inte har en detaljplanelagd gräns mot havet, som i exempelvis Malmö, utan omges på alla sidor av naturreservat, Natura 2000- områden och områden som på olika sätt klassas som riksintressen. Detta innebär att vi inte själva kan bestämma över lämpligt skydd mot havsnivåhöjningarna utan är beroende av regeringens välvilja, effektuerad genom Länsstyrelsen.

Frågan i ett nötskal är denna: Kommunen har gjort en planering för skyddsvallar i syfte att säkerställa översvämningsskyddet på 100 års sikt. Men eftersom gränsområdet mellan bebyggelsen och havet i sin helhet består av riksintresseområden tillåter inte Länsstyrelsen de ingrepp i naturen som vallarna skulle komma att innebära, detta trots att en integrering i de naturliga skyddssystemen som befintliga sandklitter innebär skulle minimera störningen för flora och fauna till en försumbar nivå. Alternativet är trots allt att även de skyddade naturområdena kommer att försvinna under havets nivå om ingenting görs. Detta tycks inte vara ett relevant argument för regeringens representanter. Att Stefan Attefall förklarar sig villig att se över problematiken med riksintresseområden är en bra början till det som oundvikligen måste bli slutresultatet – att en rätt till ”force majeur” införs som sätter gällande förordningar för naturreservat m.m. ur spel när andra väsentliga samhällsintressen hotas, som exempelvis omfattande bebyggelseområdens existens. Detta är grundbulten till en planering som, även om den inte kommer att behövas, måste finnas för att säkra befolkningens förtroende för att en samhällsstyrning verkligen existerar, även i krislägen. Det finns ett säkert samband mellan klimatförändringar och havsnivåer, när dessa klimatförändringar nu tycks komma allt snabbare finns det inte tid att sitta och klia sig i huvudet och fundera över framtiden. Det är dags för regeringen att visa handlingskraft – innan det är för sent!

Peter Krabbe

Arkitekt SAR/MSA