Falsterbonäsets historia del 5, Falsterbo tar över marknaden.

I föregående avsnitt har vi sett hur Skanör formats av Skånemarknadens funktioner och fått en plan för sin utveckling redan under 1300-talet. Samtidigt har marknadsaktiviteterna börjat avta och vi kan se en stagnation i stadsuppbyggnaden. Borgen är hårt angripen både av krigshandlingar och av väder och vind. Sandflykten påverkar fartygens framkomlighet och pesten går hårt fram med befolkning och marknadsbesökare.

Vad har då hänt i Falsterbo? Här följer utvecklingen ett helt annat scenario. Vi måste också tillåta oss lite mer fantasi för att förstå den möjliga händelseutvecklingen. Kanske har vi inte helt rätt, men låt oss ändå se på situationen.

Den betydande havsnivåsänkningen från år 1000 och fram till mitten av 1300-talet – två meter – innebar att stora områden i Falsterbo blev torrlagda precis som i Skanör. Även Ljungen blev nu tidvis farbar och en väg drogs mellan kungsgården Skyttsie Hage och Falsterbo.

Redan under början av 1200-talet sätts sjömärket ut på Kolabacken, en fyr blev nödvändig nu när sandrevlarna växte lavinartat i omfattning i takt med att havsnivån sjönk.

Under 1300-talet har den tyska etableringen i Falsterbo tagit rejäl fart, detta under Lübecks ledning. Utan tvekan har detta samband med tillbakagången i Skanör, där Rostock varit drivande. Helt logiskt överger också Rostock under slutet av 1400-talet sitt stora fit i Skanör och öppnar ett nytt i Falsterbo. Denna tyska invasion kommer att täcka i stort sett hela det nuvarande Falsterbo väster om Sjövägen. Att denna etablering ligger 100 år senare än i Skanör gör att tiden nu är mogen att investera i större och mer permanenta byggnader. Vi ser därför nu ett flertal tegelbyggnader byggas upp på fitområdena söder om nuvarande Fyrvägen.

Kompanihuset på Danzigs fit (som vi ännu inte funnit) beskriver tyska källor som ”tre våningar högt och murat i kalk, över ingången tronade hemstadens vapensköld”. Huset beskrivs som ” det första från stranden (den västra) och därför bättre beläget än de andra som låg långt från vattnet och var besvärade av vattensjuka marker.”

Falsterbomarknadens organisation enligt Ragnar Blomqvist 1950. Han förutsätter dock att nuvarande Falsterbo stadskärna låg på samma plats även under medeltiden, vilket kan ifrågasättas.

En snabb motreaktion kommer från den danske kungen som nu satsar på en ny kungaborg mitt ibland de tyska fiten, kontrollen av skatteuppbörden kan inte ske utan denna maktdemonstration från den danska statsmaktens sida. Ett mindre fogdehus hade sannolikt tidigare byggts på platsen för borgen, men ersattes nu av en modern försvarsanläggning med dubbla vallgravar, kärntorn och representativa lokaler som till och med skulle kunna husera de kungliga själva. Borgen ligger precis som i Skanör i strandkanten med angöringsmöjlighet för fartyg utifrån. Borgen bör vara uppförd under första halvan av 1300-talet och blir nytt centrum för den danska administrationen fram till år 1550.

En ny tegelmurad kyrka av en storlek som inte ligger den danska statskyrkan långt efter byggs av tyskarna och får också en egen kyrkogård, i god tid innan pesten bryter ut. Kyrkan, som benämns S:ta Maria, fanns kvar ända till slutet av 1600-talet, vilket tillsammans med övriga tyska tegelbyggnader gav Falsterbo en särprägel av stad som inte hade någon motsvarighet i Skanör. Att de ekonomiska framgångarna smittade av sig framgår av nedanstående citat:

”…gamla tiders sparsamhet med alla dess fördelar jagades på flykten, utan infödingarna började äfven efterapa tyskarnes sedvänjor, krigsutrustning och klädedräkt. Hade de förut gått iförde sitt hemlands enkla dräkter, stoltserade de slutligen i flerfärgadt skarlakan, sammet och siden, hvarvid det af utländingarna importerade guldet och silfret erhöll god afsättning till smycken.”                   Carl Correus skriver c:a 1900 om Falsterbos invånare.

Denna bild visar Falsterbos medeltida topografi och hur kyrkor och stenhus anpassats efter höjdryggarna.Borgens anslutning till havet är hypotetisk, men ett utanverk som skydd mot vågor och anfall bör ha funnits. Bearbetning av nivåmätning i rapport 53, Medeltidsstaden. Krabbe 2013.

Den danska statskyrkan, S:ta Gertrud, byggdes öster om Sjövägen och är tillkommen under 1300-talet. Kyrkan är praktiskt taget identisk i storlek med den utbyggda 1200-tals kyrkan i Skanör, men skiljer sig genom ett torn i väster istället för Skanörskyrkans förstorade kor.

Varför ligger då denna danska kyrka just här, långt ifrån konstaterad bebyggelse? I analogi med mitt resonemang om medeltidskyrkan mitt i byn, borde den danska bebyggelsen ha legat i anslutning till kyrkan, på det område som var fritt från tyska fit med Sjövägen i väster och nuvarande stadsparkens område i öster. Detta ger samma logik som i Skanör, med kyrkan omgiven av de danska stadsbildande aktiviteterna och de utländska fiten som en avgränsad stadsdel, kopplad till en marknadsplats. Marknadsplatsen bör då i Falsterbo ha befunnit sig i gränszonen mellan dessa två delar, eller vid nuvarande Gamla Torg och kvarteren söder därom.

Ovanstående bild är här kompletterad med ett tänkbart läge för den danska bebyggelsen, torg och marknadsplats, allt relativt de tyska fiten med principiell placering. Hur det verkligen såg ut får vi kanske veta när någon vill bekosta fortsatta utgrävningar. Bearbetning Krabbe 2013.

Har vi då en hel medeltidsstad liggande under de höga sandklitter som nu täcker området omkring kyrkan och delar av stadsparken? Och varför har den i så fall försvunnit?

Under 1590-talet kan vi läsa i de gamla dokumenten om hur sandstormar drabbat hela sydkusten från Falsterbo till Kämpinge. Sannolikt har dessa samband med de fortgående klimatförändringarna, temperaturen sjönk kontinuerligt från 1000-talet fram till slutet av 1600-talet, det som vi idag kallar för ”lilla istiden”. Och det gick snabbt! Med knapp nöd lyckades man rädda kyrkan från att försvinna i sandmassorna. Vad som nu döljer sig under dessa höga sandklitter vet vi inte. Om man hade byggt tegelbyggnader bör mycket av dessa finnas bevarade under sanden, bestod bebyggelsen av enkla klinehus återstår i bästa fall husgrunder och spridda byggnadsrester. Under alla förhållanden bör man kunna klarlägga hur gator och kvarter var anordnade och vilken omfattning bebyggelsen hade. Kanske har vi ett skånskt Pompeji begravt här?

Den gamla avgränsningen av vångarna ger oss här, på samma sätt som i Skanör, en vink om hur stort det forna bebyggelseområdet skulle kunna vara. Många frågor uppstår samtidigt. Var detta danska Falsterbo en viktigare hemvist för de bofasta än det vid samma tid mer ostrukturerade och industriella Skanör? Bidrog flykten från det översandade Falsterbo till att åter få fart på utvecklingen i Skanör under 1600-talet? Det nya Falsterbo som började byggas där vi ser det idag under början av 1600-talet fick en långsam start och hade i ett slag förlorat sitt övertag som fiskeläge och handelsort. Skanör återtog nu initiativet. Förvisso hade både Skanör och Falsterbo sedan länge förlorat sina positioner som centrum för sillfisket och marknadsaktiviteterna till Malmö och Köpenhamn, men städerna behöll sin status som köpstäder och därmed den medeltida organisation och karaktär som grundlagts under Hansans inflytande. Detta manifesteras än idag genom den strikta uppbyggnaden av Skanörs rådhustorg med kyrkan och 1700-talets rådhus i var sin ände. Korsvirkeslängorna till trots kan ingen kalla denna aristokratiska miljö för en bondby!

Lars Ersgård ser detta gamla översandade danska Falsterbo som en stadsbildning med namnet Villa Haghen, som först i sitt nya läge får namnet Falsterbo. Frågan är svår att avgöra med de begränsade urkunder som existerar. Falsterbo kan mycket väl ha avsett de danska fiskarenas bodar på den västra strandbrinken (Falster bodhe) och de äldsta namnen på udden är relaterade till Skanör. Har då namnet Villa Haghen något samband med Skyttsie Hage? Vi ser hur kungsgården i egenskap av kontrollant av skatteuppbörden hela tiden flyttas ut till centrum av handelsaktiviteterna genom nya borgbyggen. Den väg som vid torrläggningen av Ljungen anlades mellan Skyttsie Hage och Falsterbo över Amme bro kan ses som ett resultat av denna utflyttade kontrollfunktion och understryker ett samband mellan de två ”hagarna”, även under senare tid när kungsgården övergått till att bli lantgård. Frågan bör utredas av språkforskare. Skyttsie är samma namn som i Skytts härad, medan Villa är latinska ordet för lantgård men användes också för offentliga byggnader. Möjligen är då ortsnamnet Haghen eller Haga och tillägget Villa till för att skilja den nya bebyggelsen från kungsgården. En lantgård kan mycket väl ha varit starten för den servicenäring som de bofasta, precis som i Skanör, utvecklade i anslutning till de tyska handelsmännens aktiviteter och marknaden. Gårdarna kan sedan ha vuxit i antal i takt med marknadens utveckling för att till slut bilda ett ganska omfattande stadsområde, som vi sett bestående av 96 gårdar eller byggnader – en storlek som Skanör inte nådde upp till förrän i början av 1800-talet! Namnet kan också alternativt ha betecknat en byggnad som varit föregångare till Falsterbo borg, d.v.s. som kontrollfunktion för den snabbt växande handeln med sill. Den latinska formen tyder på att anläggningen avhandlats i officiella dokument. I den etablerade forskningen har man underskattat skattefogdens närvaro och betydelse som bevakare av kungens ekonomiska intressen under skeden redan i marknadens begynnelse, långt före borgarnas tillkomst.

Under alla förhållanden inleder Falsterbo 1600-talet, tiden efter katastrofen, genom att bygga upp en ny stadsbildning norr om den gamla marknadsplatsen och får därigenom en rundad form av oansenlig karaktär, som ger staden ett splittrat utseende med fogdeborg och kyrka utspridda i ett av sanden förändrat landskap. Detta nya Falsterbo hade endast 13 gårdar till skillnad mot de 96 som finns förtecknade två hundra år tidigare! Skanör tar nu åter täten i utvecklingen. Sandstormarna har åter igen förändrat förutsättningarna för stadsbyggandet!

Falsterbonäsets historia del 4, övergång från marknad till stad.

Vi har sett hur Skanör hittills framstått som en blandning av industriområde och handelsplats, dominerat av fogdens borg där skatteuppbörden hanterades och med ett antal kyrkor till tröst för menigheten. Aktiviteterna för fiskberedning har främst varit koncentrerade till strandrevlarna och fiten, medan marknadsaktiviteterna fått utrymme på den öppna platsen söder om borg och statskyrka. Ingen stadsplanering i dess egentliga mening kan skönjas, utan de fysiska förutsättningarna i terrängen är vägledande.

Det danska inflytandet är starkt i Skanör, vilket visas av att de danska områdena är förlagda till hela den västra och strandnära delen av området, medan de utländska fiten fått en tillbakadragen position utefter Ättebäcken. Eftersom kulturminneslagen lägger betalningsansvaret på den enskilde byggaren har inga utgrävningar gjorts på det som idag är ej planlagt område och saknar byggrätt. Jag tänker då främst på Knäet, området norr om borgen, där vi vet att aktiviteter förekom i lika hög grad som söder om borgen. Man drar lätt den felaktiga slutsatsen att Knäet legat utanför aktivitetsområde på grund av brist på fynd. I den medeltida stadens planmönster ligger normalt statskyrkan mitt i staden, medan borgen ligger i ena änden för att ha bra skottvinklar utåt. De urgamla tångvallarna som avgränsade vångarna gör en tydlig böj runt Knäet, viket indikerar att detta också var en del av marknadsområdet. Vi får då en logisk stadsstruktur med kyrkan mitt i byn och borgen med fria skottvinklar ut mot havet eller mot de besvärliga tyskarnas fit. Motsättningarna var stora mellan den danska skatteuppbördsmannen och de tredskande tyska handelsmännen, vilket ofta ledde till direkta krigshandlingar. Knäet är därmed en vit fläck på kartan, där vi kan vara säkra på att det finns lämningar men där samhället inte vill betala för utgrävningar och kunskapen om vår historia. Ingen kommer någonsin att bygga där, därför kommer vi inte heller att få veta vad som finns gömt i marken.

Vi kan idag skratta åt alla fantastiska visioner som presenterats av medeltidens Skanör, denna hör till de mest spektakulära. Bilden stämmer ganska bra om motivet hade varit Rostock under 1600-talet, Falsterbonäset med sin turbulenta natur skulle aldrig få förutsättningar för denna romantiska stadsutveckling! Avsaknaden av konkreta fynd av byggnadsrester har istället stimulerat fantasin i överkant….

Medeltidsstaden har normalt ett fåtal huvudgator parallellt med stranden med ett stort antal smala gränder vinkelrätt däremot. Öppna platser finns då vid statskyrkan och rådhuset, den medborgarstyrda maktens säte. Denna struktur kommer också att växa fram i Skanör, frågan är bara när man kan se en gatustruktur som är värd namnet. Ser man på Meyers karta från 1650-talet så finns det då en fullt utvecklad stadsplan som vi lätt känner igen även idag. Även om gatorna inte har exakt samma läge som i vår nuvarande stadsplan från tiden efter bränderna, så kan vi känna igen Västergatan, Mellangatan och Östergatan. Rådhustorget finns där på den gamla marknadsplatsen, liksom platsen för krukmakeriet vid Dykerigatan och ett sydligare torg, som kan ha varit det medeltida Vagntorget.

Även de medeltida kyrkorna finns där, liksom möllan. Jag skall återkomma med en närmare analys av Meyers karta i kommande avsnitt, nu skall vi försöka följa de första spåren som skulle leda fram till Meyer. Det kommersiella sillfisket hade på 1600-talet upphört i Skanör och de utländska fiten var avfolkade och obebodda. Detsamma gäller för Knäet, vilket visar att detta område främst varit knutet till fiskhanteringen fram till 1400-talet. Stadsområdet skulle därmed komma att koncentreras till nuvarande stadskärnan fram till Norregatan eller strax söder därom. Huvudgatan är utan tvekan landsvägen till Falsterbo och dess förlängning fram till borgen och torget (Mellangatan). Platsen för Västergatan bildades tidigt som tillhåll för de danska fiskarena på den yttre sandrevel som uppstod längs med strandkanten. Östergatan har däremot aldrig haft någon funktion som till- eller utfart utan kan ses som en gränszon för det gamla marknadsområdet mot öster.

Gumlösa kyrka från år 1192 och Naestveds kompanihus från 1400-talet är exempel på medeltida tegelbyggnader, fullt så stora var de knappast i Skanör och Falsterbo men tillräckligt stabila för att stå kvar ända fram till 1600-talet. Foto formonline.se respektive huse-i-naestved.dk.

Under 1300-talet har vi då funktionsbestämt platsen för den blivande Västergatan utefter strandbrinken, ett område med utgångspunkt i nuvarande Rådhustorget som marknadsplats, landsvägen till Falsterbo och Vagntorget, som förmodligen var uppställningsplats för alla vagnar som hjälpte till med att forsla iland sillen från båtarna. Vi kan också lokalisera smedjorna vid Västergatan, krukmakeriet vid Dykerigatan, slakterierna öster om borgen och de mindre kyrkorna utefter marknadsområdets periferi. Danska kyrkan vid Västergatan har vi hört talas om tidigare liksom de tre kyrkorna eller klostren öster om stadsområdet. Man kan göra en jämförelse med Köpenhamn, som under 1200-talet hade fått tre danska kyrkor – Vor Frue, Sankt Nikolaj och Sankt Peder – samt ett Sankt Jörgens hospital (sjukhus för spetälska) och ett gråbrödrakloster. De täta förbindelserna mellan Skanör och Köpenhamn talar för en likartad struktur och vi kan också se detta genom de tre kyrkorna och Sankt Jörgenshuset. Det fanns en Gråbrödersgatan, sannolikt inom Rostocks fit, vilket indikerar förekomsten av ett gråbrödrakloster även i Skanör, eller åtminstone en utlokaliserad verksamhet. Gråbröderna tillhörde Franciskanorden och etablerade sig i många av medeltidens nyanlagda städer från början av 1200-talet, sannolikt också i Rostock som vid samma tid hade uppförts på tidigare hedniskt, vendiskt territorium. Även om munkarna förkom också i Skåne är det troligt att dessa följde med från Rostock och etablerade sig på stadens fit på Lagmanshejdan.

Även landsvägen mot nordost, utefter nuvarande Knävångsvägen, är den ursprungliga landförbindelsen med Foteviken utefter Höllvikens strandkant, med bro över Ättebäckens mynning. Denna bör ha varit ansluten till Rostockerbornas Travesträde över Lagmanshejdan. Det är med andra ord inte mycket som skiljer 1300-talets Skanör i sak från Meyers version under 1600-talet, om vi räknar bort de tyska handelsmännens fit och byggnader.

En genuin medeltidsmiljö representeras av denna bild med Skanörs kyrka, borgkullen och murresterna till fogdens residens. Foto Krabbe 2013.

Gatorna såg naturligtvis inte ut som idag, utan var uppkörda sandstråk, knappt framkomliga, ungefär som vi kan se på fotografier från 1800-talets Falsterbo. Den fasta organisationen i kvarter uppstod när de tillfälliga marknadsbodarna började bli permanenta och mättes in för att kunna köpas och säljas. Vi får tänka oss en successiv övergång från enkla bodar till mer bestående klinehus och kanske hela gårdar med utrymme för både djur och redskap. Under denna övergång får vi allt fler fast boende borgare inom området och en formaliserad organisation med borgmästare och råd vid sidan om fogdemakten. Vi vet att de första permanenta invånarna var knutna till marknadens ”servicenäringar”, som att erbjuda vagnar och dragdjur till förekommande transporter.

Vid mitten av 1400-talet hade Skanör 65 borgare (normalt gårdsägande invånare) och ett murat kompanihus medan Falsterbo hade vuxit till 95 borgare och minst fyra murade kompanihus, kanske också ett rådhus. De fortsatta klimatförändringarna som skulle komma med en halv meters höjning av havsnivån samtidigt som den ”nya istiden” skulle gå mot sitt maximum, utlöste oväder och stormar som genom sanddriften skulle komma att förändra Näsets karta. I nästa avsnitt skall vi se vad som händer i Falsterbo!

Falsterbonäsets historia del 3, 1300-talets förändringar.

Under 1300-talet fortsätter sänkningen av havsnivåerna fram till c:a 1350. Vid denna bottennotering ligger havsnivån 2 meter under den som gällde år 1000. Samtidigt blir det allt kallare. Trots de svårigheter som detta medför för sjöfarten utvecklas handeln mot ett maximum och internationaliseringen tar fart. Den tyska Hansan har nu blivit en maktfaktor i Östersjön och tyskarna dominerar allt mer, även på Falsterbonäset.

Det politiska läget blir också mer komplicerat. Överhögheten över Falsterbonäset skiftar under 1300-talet mellan de danska och svenska kungahusen för att till sist hamna direkt under Hansan genom pantsättning. Direkta krigshandlingar stör nu också marknadsfriden och borgen blir år 1311 svårt skadad genom Hansans angrepp mot danske kungen Erik Menved. Som om detta inte hade räckt, utbryter våldsamma oväder som skadar borgens utanverk och magasinsbyggnader. Borgkullen och vallgravssystemet drabbas av sättningar och uppgrundning som hotar borgens försvarsfunktioner. Möjligheten att angöra borgens brygga försvåras efter stormarnas härjningar, vilket gör fogdens situation minst sagt utsatt. Fogdens navelsträng till sin danske kung går över Öresund och genom den direkta fartygstrafiken mellan Skanörsborgen och Absalons motsvarande bygge i Havn (Köpenhamn).

Fornminnesområdet för Skanörs borg går ända fram till kyrkogårdsmuren. Det imponerande försvarssystemet med dubbla vallgravar, här markerat genom en sektionslinje i rött, upptar hela området och fortsätter runt borgkullen. På grund av skandalös vanvård håller den yttre vallgraven på att försvinna helt, samtidigt som den mellanliggande vallen riskerar att utplånas. Fornminnesvård? Kommunen planerar att utradera hela kulturmiljön genom en fyra meter hög skyddsvall mot översvämningar över den yttre vallgraven….Foto Krabbe.

Den tyska etableringen på marknadsområdet är trots de tilltagande konflikterna ett nödvändigt ont, tyskarnas handel och export är en av förutsättningarna för marknadens lönsamhet för den danske kungen och formaliseras genom privilegiebrev redan under mitten av 1200-talet. Även saltimporten från Tyskland genom Hansan är en förutsättning för den industriella utvecklingen. Fit-områden för tyskarna stakas ut på Lagmanshejdan och andra områden öster om borgen. Städer som Rostock, Wismar och Bremen förfogar nu över sina egna områden i Skanör. Ännu så länge är även holländare välkomna och ett flertal holländska städer har också fit i anslutning till de tyska. De danska invånarna disponerar ändå större delen av det egentliga Skanör med områdena utefter nuvarande Västergatan och söder därom. En dansk kyrka, sannolikt i mindre format, byggs på denna västra strandremsa, kanske för att främja danskarnas fiskelycka med hjälp av lämpliga böner. Kyrkan tog bra betalt för sina välsignelser – ju fler kyrkor desto större intäkter!

Tyskarna i Skanör domineras av Rostock, medan Falsterbo får ett dominerande inflytande från Lübeck. Hela Lagmanshejdan blir nu fit för Rostockerborna, som bygger en egen kyrka mitt i området. Det tidigare skarpt avgränsade området, som bildat en ö i Ättebäcken, får nu landförbindelse med marknadsplatsen samtidigt som de omflytande vattendragen mer framstår som diken till följd av havsnivåsänkningen. En gata genom Rostocks område får nu namnet Travesträde och blir därmed den första indikationen på en stadsbildning i Skanör, dock inte inom det danska området utan lokalt i den tyska organisationen, något som kanske inte förvånar. De tyska städerna inom Hansan växer nu snabbt och en stadsbyggnadstradition har redan utvecklats i Tyskland som blir förebild även för många skandinaviska medeltidsstäder. Travesträde korsas av en annan gata vid namn Skomagersträde och ytterligare en gata, Ghabradersstrate (Gråbrödersgatan) nämns i urkunderna under mitten av 1300-talet. Till dessa gator kopplas bodinnehav, vilket sammantaget föder en blivande stadsstruktur med gator och bodar. Skanörs äldsta stadsdel i verklig bemärkelse var alltså nuvarande Lagmanshejdan.

Teglet till de första tegelbyggnaderna skeppades över från Tyskland med koggarna. Denna tegelsten ( del av ) är ilandfluten från en strandad kogg utanför Skanör och har avtryck efter hundtass och formbräda. 1300-tal. Det medeltida teglet känns igen genom sitt större format, c:a 15x28x 8 cm och kallas munksten. Foto Krabbe.

Vid denna tid försvinner också lerbottnarna, vilket indikerar att en ny och modernare teknik att hantera sillfångsterna infördes, sannolikt sammankopplad med den nya typen av permanent bodbebyggelse. Detta jämnar också vägen för en mer ordnad struktur inom det danska området, där den utspridda fiskhanteringen möjligen förläggs under tak och får följa samma utvecklingsskede som vi ser hos tyskarna, med början till ett gatunät. Tron på en ständigt ökad tillväxt medför också att S:t Olofs kyrka från 1200-talet nu byggs ut och fördubblas i storlek.

Den optimism som präglat marknadens utveckling hittills får dock en första rejäl knäck år 1352. Pesten sprider sig nu som en löpeld genom Europa. I Skåne dör nästan halva befolkningen redan under detta första år i sviterna av pesten. Följden för Skanör bör ha varit ännu värre med tanke på marknadens internationella karaktär och därav följande smittspridning.

Behovet av kyrkogårdar lär inte ha varit stort tidigare med tanke på den korta tid marknaden pågick. De som gjorde sig besvär att resa dit var knappast döende. Säkert dog en och annan genom slagsmål eller drunkning, men de flesta lär ha återvänt levande till sina hemorter. När pesten slog till utan förvarning och skoningslöst blev behovet av kyrkogårdar påtagligt. S:t Olofs kyrka fick ny kyrkogård, en ny kyrkogård anlades sydöst om marknadsområdet – Fynbornas kyrkogård – och den tyska Rostockerkyrkan fick en omfattande kyrkogård i all hast. Att den planerade utbyggnaden av St Olofs nya kyrka avbröts under 1400-talet och gav oss den särpräglade kyrka med det gigantiska koret som vi har stor glädje av idag, kan vi dock inte härleda till pesten, även om denna återkom ett flertal gånger under senmedeltiden.

Medeltida mynt stöter man ofta på i sanden, detta från Hovbacken. Silvermynt från 1300-talet, sannolikt Albrekt af Mecklenburg. Ortsbefolkningen kallade föraktfullt alla mynt som hittades för ”sannholepenga”. Foto Krabbe.

Sammantaget gör de stora förändringarna under slutet av 1300-talet att Skanör gradvis förlorar sin position som forum för marknadsaktiviteterna. Uppgrundningen av omkringliggande farvatten, krigshandlingar med en försvagad borganläggning som följd och reduceringen av befolkningen bäddar under slutet av 1300-talet för en överflyttning av marknaden till det nu bättre placerade Falsterbo istället. En ny och modernare borganläggning påbörjas i Falsterbo under början av 1300-talet. Det vi lärt oss om hur borgbyggandet hela tiden följer efter handelsaktiviteterna visar då att marknaden i Falsterbo nu börjar bli viktigare än sin motsvarighet i Skanör.

Vädrets makter saboterar genom nedbrytande stormar och tilltagande sandflyttning utefter den västra kusten. Kartritaren Gottfried Ihn berättar år 1751 om hamnen mellan Hovbacken och Skanör: ”BaggeDiupet (Bakdjupet) som ha i fordna tider warit så diupt at Fartyg kunnat gå dervid in till sjelfwa  Staden, men är nu af Sjön så inföst med Sand, at man på de fläste Ställen kan gå torrskodd deröfver då Sjön är utfallen.”

Under början av 1400-talet kan vi se att mycket av marknadsaktiviteterna upphört i Skanör och borgen har förlorat sin betydelse som säte för fogden och statsmakten. Vad finns då kvar som underlag för en fortsatt utveckling av en stadsstruktur? Blir Skanör nu en slumrande bondby eller håller det tyska inflytandet i sig med förhoppningen att staden åter skall börja växa? Vid slutet av 1400-talet kan vi se fortsatta förändringar som indikerar att en permanent befolkning nu tar över med bas i de återstående servicenäringar som marknadsaktiviteterna fortfarande alstrar.

Falsterbonäsets historia del 2, Skånemarknaden blir etablerad

Vi har tidigare konstaterat att Skanörs borg byggdes under slutet av 1100-talet eller under 1200-talets första hälft, som en utflyttning av den kontrollerande kungliga makten från först Foteviken, sedan Skyttsie Hage till en strategisk position mitt i den växande marknadshandeln, allt relaterat till havets skiftande nivåer och de föränderliga landmassorna.

En titt på den nu rådande topografin är intressant. Den stora reveln Skanör – Falsterbo ligger nu stadigt och torrt med goda utrymmen för sillfiskets aktiviteter. En bra hamn har bildats mellan Skanör och Hovbacken. Från öster och Höllviken leder ett brett vattendrag, Ättebäcken eller Brede väg som vi kallar det idag, ända fram till Skanörsrevelns östra sida och omfamnar som en ö nuvarande Lagmanshejdan. Kungens byggmästare inser att genom att bryta igenom höjdryggen mot Bakdjupet med ett borgbygge kan man koppla samman Bakdjupet med Ättebäcken och samtidigt få själva borgen som en tullstation i denna viktiga farled. Det norra sanka markområdet Knävången med Knösen blir ett bra försvarsområde, utan landförbindelse med marknadsområdet. Öster om borgen får nu tyskarna sina fit (handelsområden) och väster därom ligger koggarna och väntar på sin last. Söder om borgen får marknadsområdet växa fram och där placeras också den danska biskopens kyrka. En perfekt organisation av den fysiska omgivningen, formad av naturen själv!

Borgens höga kulle och de dubbla vallgravarna byggs med hjälp av samma balansberäkning av massor som vi använder vid vägbyggnader idag – kullar fyller ut dalar. Ändå är denna ändamålsenliga planering ett imponerade infrastrukturprojekt som medvetet anpassar området till ett affärsprojekt som under lång tid framöver kommer att bli en av den danska statens största inkomstkällor. I kommande artiklar skall jag berätta om hur borgen med alla dess byggnader sannolikt såg ut, något som många historiker idag har olika uppfattning om.

Skånemarknadens fysiska organisation i Skanör från 1200-talet fram till 1400-talet. Principskiss Krabbe 2013.

Under hela etableringsperioden, från 1100-talet och fortsatt under 1200-talet, förekommer de s.k. lerbottnarna flitigt i aktuella kulturlager. Lerbottnarna är svagt skålformade urgröpningar i marken, klädda med ett lerskikt om några centimeters tjocklek. Storlekarna är varierande, från någon kvadratmeter till det tredubbla och placeringen tycks osystematisk. Meningarna är minst sagt delade om dessa lerbottnars verkliga funktion, ingen tycks ha hittat förklaringen. Arkeologen Lars Ersgård anser att det handlar om ”uttryck för bebyggelse”, vilket jag som arkitekt tillåter mig att invända mot. Leran importerades från fastlandet och var därmed för dyr för att slösas på korttidsboende av aktuellt slag. Dessutom var den varma sanden ett bättre sovunderlag, kompletterat med sköna skinnfällar än den fuktiga leran. Och varför ha skålformade golv där man skall ligga? Man sov i sina båtar eller i medhavda tält av skinnhudar direkt på naturens underlag av sand eller gräs.

Man får istället studera logistiken i sillhanteringen för att få ett mer sannolikt svar. Fiskarena, som var tillresta bönder, hade fullt upp med att fånga sillen och transportera denna till land för att sedan åter ge sig ut på nya fångstfärder. Det var en kort tid som sillen gick till. Innan köpmännen tog över med sina tunnor, som skulle fyllas med saltad sill, skulle ”ghellekonerna” rensa och bereda sillen så den kunde packas av ”läggekonerna” i tunnorna, som innan exporten skulle skattedeklararas hos fogden. Sist skulle tunnorna lastas på koggarna efter att ha mellanlagrats i förrådsbodar, de s.k. styrtherummen, och seglas iväg till främmande land.

Denna fantasifulla bild föreställande Skanör under Skånemarknaden är naturligtvis inte vederhäftig. Ändå ger den en bra bild av just logistiken vid transporten av sillfångsten från båtarna till stranden genom de hästdragna tvåhjuliga vagnarna. Okänd konstnär.

Ghellekonerna var sannolikt fruar och pigor från böndernas hushåll. Vi kan lätt föreställa oss vad som händer när fiskaren anländer med sin last till stranden. Den kan knappast dumpas i sanden. Det kommer rimligtvis att ta tid för kvinnorna att rensa och skära upp sillen innan den kan saltas och läggas in. Detta är det känsliga skedet. Efter saltningen är sillen konserverad och inte längre färskvara. En rimligare förklaring kan därför vara att lerbottnarna var en form av kylförvaring av den landade färsksillen tills rensningen hade hunnits med och saltningen räddat färskvaran från förruttnelse. Den dyra lerkliningen av bottnarna motiverades i så fall av att kallt havsvatten skulle kunna behållas i groparna varigenom fisken, som då kunde mellanlagras där, höll sig frisk fram till saltningen. Samma lera användes ju också vid kruktillverkningen. Idag lägger vi nyfångad fisk i lådor, varvat med krossad is. Sannolikt var groparna övertäckta av våta textilier eller hudar på ett enkelt ställningssystem som skydd för solen och alla fiskmåsar, som måste kretsat över fiskrensningen i tusental. Sillen såldes direkt till handelsmännen i ”valar” om 80 fiskar, det var inte tillåtet för fiskarena att bedriva detaljhandel.

Till skillnad från Ersgård anser jag därför att lerbottnarna snarare anger var man inte bodde än det motsatta. Fiskrensningen kan ha utförts i direkt anslutning till färskvaran i groparna. Möjligen skedde saltningen och inläggningen i tunnor också i nära anslutning till groparna, man kan därför se den utspridda förekomsten av lerbottnar som indikation på ett mycket stort industriområde för fiskberedning, genom sin storlek en unik företeelse i dåtidens Europa.

De färdigpackade tunnorna förvarades i bodar eller magasin i väntan på försäljning på marknadsplatsen eller transport med lämpligt fartyg. Eftersom handelsmännen var tyskar eller andra nationaliteter som hade sin verksamhet på de egna fiten är det troligt att dessa styrtherum vanligtvis fanns på fiten. Den lätt kontrollerade marknadsplatsen söder om borgen, där säkert de flesta affärer gjordes upp, bör efter hand ha fyllts även med andra aktiviteter som keramiktillverkning, tunnbindning, klädes- och skoförsäljning, garveri- och smide eller rena nöjesaktiviteter som krogverksamhet och prostitution. Handel med oxar och hästar förekom på en livdjursmarknad söder om det egentliga marknadsområdet. Även servicefunktioner som mat- och dryckesförsäljning och handel med utländska varor ökade i takt med den växande kommersen.

Idag återstår bara ett dike av den viktiga vattenvägen Ättebäcken, som förr omfattade hela området mellan vallarna. Till höger ligger Lagmanshejdan, som var Rostocks fit och Skanörs tidigast bebyggda område. Foto Krabbe 2013.

Vi kan då se en struktur där den närmast industriella fiskframställningen behärskar strandområdena eller utländska fit-områden och omger en marknadsplats i skuggan av borgen, där traditionella marknadsaktiviteter dominerar. Det finns fortfarande inga tecken på någon egentlig stadsstruktur, men en fördelning av funktioner på olika områden sker på naturlig väg. En fast kvartersindelning kommer först i samband med rättigheterna att hålla bodar under början av 1300-talet och efter kyrkornas etablering med inmutade närområden. Än så länge har den danske fogden ett fast grepp om aktiviteterna, men 1300-talet kommer att innebära mer turbulens i många avseenden. Den begränsade och genom de varierande havsnivåerna tillgängliga torra landytan ger nu förutsättningarna för marknadens utbredning. Men havsnivån fortsätter att sjunka och ger allt mer disponibel landyta, något som kommer väl till pass när antalet marknadsbesökare nu stadigt växer…