Falsterbonäsets historia del 3, 1300-talets förändringar.

Under 1300-talet fortsätter sänkningen av havsnivåerna fram till c:a 1350. Vid denna bottennotering ligger havsnivån 2 meter under den som gällde år 1000. Samtidigt blir det allt kallare. Trots de svårigheter som detta medför för sjöfarten utvecklas handeln mot ett maximum och internationaliseringen tar fart. Den tyska Hansan har nu blivit en maktfaktor i Östersjön och tyskarna dominerar allt mer, även på Falsterbonäset.

Det politiska läget blir också mer komplicerat. Överhögheten över Falsterbonäset skiftar under 1300-talet mellan de danska och svenska kungahusen för att till sist hamna direkt under Hansan genom pantsättning. Direkta krigshandlingar stör nu också marknadsfriden och borgen blir år 1311 svårt skadad genom Hansans angrepp mot danske kungen Erik Menved. Som om detta inte hade räckt, utbryter våldsamma oväder som skadar borgens utanverk och magasinsbyggnader. Borgkullen och vallgravssystemet drabbas av sättningar och uppgrundning som hotar borgens försvarsfunktioner. Möjligheten att angöra borgens brygga försvåras efter stormarnas härjningar, vilket gör fogdens situation minst sagt utsatt. Fogdens navelsträng till sin danske kung går över Öresund och genom den direkta fartygstrafiken mellan Skanörsborgen och Absalons motsvarande bygge i Havn (Köpenhamn).

Fornminnesområdet för Skanörs borg går ända fram till kyrkogårdsmuren. Det imponerande försvarssystemet med dubbla vallgravar, här markerat genom en sektionslinje i rött, upptar hela området och fortsätter runt borgkullen. På grund av skandalös vanvård håller den yttre vallgraven på att försvinna helt, samtidigt som den mellanliggande vallen riskerar att utplånas. Fornminnesvård? Kommunen planerar att utradera hela kulturmiljön genom en fyra meter hög skyddsvall mot översvämningar över den yttre vallgraven….Foto Krabbe.

Den tyska etableringen på marknadsområdet är trots de tilltagande konflikterna ett nödvändigt ont, tyskarnas handel och export är en av förutsättningarna för marknadens lönsamhet för den danske kungen och formaliseras genom privilegiebrev redan under mitten av 1200-talet. Även saltimporten från Tyskland genom Hansan är en förutsättning för den industriella utvecklingen. Fit-områden för tyskarna stakas ut på Lagmanshejdan och andra områden öster om borgen. Städer som Rostock, Wismar och Bremen förfogar nu över sina egna områden i Skanör. Ännu så länge är även holländare välkomna och ett flertal holländska städer har också fit i anslutning till de tyska. De danska invånarna disponerar ändå större delen av det egentliga Skanör med områdena utefter nuvarande Västergatan och söder därom. En dansk kyrka, sannolikt i mindre format, byggs på denna västra strandremsa, kanske för att främja danskarnas fiskelycka med hjälp av lämpliga böner. Kyrkan tog bra betalt för sina välsignelser – ju fler kyrkor desto större intäkter!

Tyskarna i Skanör domineras av Rostock, medan Falsterbo får ett dominerande inflytande från Lübeck. Hela Lagmanshejdan blir nu fit för Rostockerborna, som bygger en egen kyrka mitt i området. Det tidigare skarpt avgränsade området, som bildat en ö i Ättebäcken, får nu landförbindelse med marknadsplatsen samtidigt som de omflytande vattendragen mer framstår som diken till följd av havsnivåsänkningen. En gata genom Rostocks område får nu namnet Travesträde och blir därmed den första indikationen på en stadsbildning i Skanör, dock inte inom det danska området utan lokalt i den tyska organisationen, något som kanske inte förvånar. De tyska städerna inom Hansan växer nu snabbt och en stadsbyggnadstradition har redan utvecklats i Tyskland som blir förebild även för många skandinaviska medeltidsstäder. Travesträde korsas av en annan gata vid namn Skomagersträde och ytterligare en gata, Ghabradersstrate (Gråbrödersgatan) nämns i urkunderna under mitten av 1300-talet. Till dessa gator kopplas bodinnehav, vilket sammantaget föder en blivande stadsstruktur med gator och bodar. Skanörs äldsta stadsdel i verklig bemärkelse var alltså nuvarande Lagmanshejdan.

Teglet till de första tegelbyggnaderna skeppades över från Tyskland med koggarna. Denna tegelsten ( del av ) är ilandfluten från en strandad kogg utanför Skanör och har avtryck efter hundtass och formbräda. 1300-tal. Det medeltida teglet känns igen genom sitt större format, c:a 15x28x 8 cm och kallas munksten. Foto Krabbe.

Vid denna tid försvinner också lerbottnarna, vilket indikerar att en ny och modernare teknik att hantera sillfångsterna infördes, sannolikt sammankopplad med den nya typen av permanent bodbebyggelse. Detta jämnar också vägen för en mer ordnad struktur inom det danska området, där den utspridda fiskhanteringen möjligen förläggs under tak och får följa samma utvecklingsskede som vi ser hos tyskarna, med början till ett gatunät. Tron på en ständigt ökad tillväxt medför också att S:t Olofs kyrka från 1200-talet nu byggs ut och fördubblas i storlek.

Den optimism som präglat marknadens utveckling hittills får dock en första rejäl knäck år 1352. Pesten sprider sig nu som en löpeld genom Europa. I Skåne dör nästan halva befolkningen redan under detta första år i sviterna av pesten. Följden för Skanör bör ha varit ännu värre med tanke på marknadens internationella karaktär och därav följande smittspridning.

Behovet av kyrkogårdar lär inte ha varit stort tidigare med tanke på den korta tid marknaden pågick. De som gjorde sig besvär att resa dit var knappast döende. Säkert dog en och annan genom slagsmål eller drunkning, men de flesta lär ha återvänt levande till sina hemorter. När pesten slog till utan förvarning och skoningslöst blev behovet av kyrkogårdar påtagligt. S:t Olofs kyrka fick ny kyrkogård, en ny kyrkogård anlades sydöst om marknadsområdet – Fynbornas kyrkogård – och den tyska Rostockerkyrkan fick en omfattande kyrkogård i all hast. Att den planerade utbyggnaden av St Olofs nya kyrka avbröts under 1400-talet och gav oss den särpräglade kyrka med det gigantiska koret som vi har stor glädje av idag, kan vi dock inte härleda till pesten, även om denna återkom ett flertal gånger under senmedeltiden.

Medeltida mynt stöter man ofta på i sanden, detta från Hovbacken. Silvermynt från 1300-talet, sannolikt Albrekt af Mecklenburg. Ortsbefolkningen kallade föraktfullt alla mynt som hittades för ”sannholepenga”. Foto Krabbe.

Sammantaget gör de stora förändringarna under slutet av 1300-talet att Skanör gradvis förlorar sin position som forum för marknadsaktiviteterna. Uppgrundningen av omkringliggande farvatten, krigshandlingar med en försvagad borganläggning som följd och reduceringen av befolkningen bäddar under slutet av 1300-talet för en överflyttning av marknaden till det nu bättre placerade Falsterbo istället. En ny och modernare borganläggning påbörjas i Falsterbo under början av 1300-talet. Det vi lärt oss om hur borgbyggandet hela tiden följer efter handelsaktiviteterna visar då att marknaden i Falsterbo nu börjar bli viktigare än sin motsvarighet i Skanör.

Vädrets makter saboterar genom nedbrytande stormar och tilltagande sandflyttning utefter den västra kusten. Kartritaren Gottfried Ihn berättar år 1751 om hamnen mellan Hovbacken och Skanör: ”BaggeDiupet (Bakdjupet) som ha i fordna tider warit så diupt at Fartyg kunnat gå dervid in till sjelfwa  Staden, men är nu af Sjön så inföst med Sand, at man på de fläste Ställen kan gå torrskodd deröfver då Sjön är utfallen.”

Under början av 1400-talet kan vi se att mycket av marknadsaktiviteterna upphört i Skanör och borgen har förlorat sin betydelse som säte för fogden och statsmakten. Vad finns då kvar som underlag för en fortsatt utveckling av en stadsstruktur? Blir Skanör nu en slumrande bondby eller håller det tyska inflytandet i sig med förhoppningen att staden åter skall börja växa? Vid slutet av 1400-talet kan vi se fortsatta förändringar som indikerar att en permanent befolkning nu tar över med bas i de återstående servicenäringar som marknadsaktiviteterna fortfarande alstrar.