Falsterbonäsets historia del 10, Falsterbo efter marknadstiden.

Det är inte helt okomplicerat att skildra Falsterbos utveckling efter marknadstiden, eftersom vi inte kan vara helt säkra på att själva lokalsamhället genom Villa Haghen verkligen låg under sanddynerna omkring kyrkan. Möjligen får vi veta mer om detta om tomten för det gamla Strandhotellet verkligen undersöks arkeologiskt. Annars får frågan lyftas av framtida generationer.

Vi kan dock på goda grunder anta att det förhåller sig så. Den kända väg som löpte parallellt med strandkanten från Danska kyrkan i väster, förbi Falsterbohus slott och Tyska kyrkan, fortsatte sannolikt förbi Helgeandshuset vid nuvarande Strandgatan och vidare in i Villa Haghen mot S:ta Gertruds kyrka. Därifrån fortsatte den över Ljungen och en bro över Ammerännan förbi kungsgården Skyttsie Hage. Från Tyska kyrkan gick en annan väg norrut genom de tyska fiten till i höjd med Papegojevägen. Lite längre österut löpte landsvägen till Skanör med början i Strandvägen. Denna kan ses som gräns mellan den danska bosättningen och de tyska områdena. Hur stadsområdet Villa Haghen såg ut vet vi tyvärr inte, men vi kan anta att det hade den vanliga strukturen med huvudgator parallellt med stranden, smala gränder ned mot havet och öppna platser vid kyrka och rådhus (rådhus och torg nämnda i urkund från år 1532). En tänkbar organisation har vi visat i del 5. Genom sandstormarna under 1590-talet försvinner denna stadsbildning för våra ögon, bara kyrkan kan åter grävas fram. Ett nytt samhälle skulle därmed anläggas på lämplig plats, naturligtvis då på större avstånd från stranden och de vandrande sandklittren.

Andreas Lundbergagården i Falsterbo anses vara den äldsta gården och uppförd under 1600-talet. Den östra längan visar autentiska byggnadsdetaljer från tiden med blyspröjsade fönster och dörrar i traditionellt utförande. Korsvirket timrades ofta av ekvirke från strandade fartyg. Foto Krabbe 2013.

Eftersom marknaden var i utdöende, förefaller då det gamla marknadsområdet vara en bra utgångsplats för den nya bebyggelsen. Inga konflikter behövde befaras med kvarvarande tyskar och de invallade vångarna behövde inte heller störas. Det nya Falsterbo får därmed sina rötter i 1600-talet och förlorar nu den sannolika karaktär av medeltidsstad som Villa Haghen kan ha haft. Istället byggs en skånsk by upp, med bondgårdar utefter landsvägen till Skanör, något som markerar att marknadsepoken nu är slut och att levebrödet nu skall hämtas ur lantbruket och fisket. Enligt en inventering från år 1661 består Falsterbo då av 13 gårdar. Detta är en markant minskning av befolkningen, som år 1494 räknades till 96 borgare, eller motsvarande några hundra personer. Den gamla staden hade under 1400- och 1500-talen en större befolkning än Skanör, som vid samma tid förde en tynande tillvaro. Efter år 1600 växer Skanörs befolkning igen och man kan anta att en överflyttning sker från Falsterbo efter sandkatastrofen.

1600-talets Falsterbo byggdes upp på sedvanligt sätt med ett mindre antal bondgårdar utefter landsvägen, i detta fallet vägen till Skanör som nu var huvudort. En krans av större bondgårdar tillkom efter hand i anslutning till vångarna. 1878 års rutnätsplan avsatte inte några större spår innan 1896 års brand (brunmarkerade gårdar) och 1911 års brand (rödmarkerade gårdar) hade reducerat den äldre bebyggelsen. Ur Falsterbo bevarandeplan.

Inte heller Falsterbo skulle klara sig undan bränder, även om dessa inte blev lika omfattande som i Skanör. År 1896 brann den centrala delen i området runt Gamlegatan och år 1911 fick ytterligare några kvarter söder därom skatta åt förgängelsen. Många av de gamla gårdarna finns dock fortfarande kvar, varav Andreas Lundbergagården vid Östergatan är den äldsta och byggd i samband med att det nya samhället grundades under 1600-talet. Det centrala Falsterbo har därmed bevarat denna struktur under 400 år och är skyddat genom den bevarandeplan som jag upprättat för Vellinge kommun år 2005. Planen finns att köpa i bokform, i likhet med Skanörs bevarandeplan.

Den nya revolutionen för det slumrande Falsterbo kom vid sekelskiftet 1900 genom anläggningen av järnvägen från Malmö, ett projekt som koordinerades med byggandet av lyxhotellet Falsterbo. Stationshuset byggdes strax intill och en kort promenad förde direkt ner till de väntande, bländvita stränderna med alla sina hytter och badhus. Sveriges Riviera var född! Det dröjde inte länge förrän alla de gamla tyska fiten var bebyggda med ståtliga sommarvillor med – då – fri utsikt över havet. Kungafamiljen spred sin glans över orten med hyrd villa och snart hade alla adelsfamiljer som ville synas sommarvilla i närheten, följda av de företagare och industrimän från Malmö som hade råd med noblessen.

Till de mer spektakulära sommarvillorna i Falsterbo hör denna rosa skapelse i jugendstil, ritad av Alfred Grenander år 1907. Grenander är annars mest känd för att ha ritat Berlins tunnelbana! Foto Krabbe 2013.

Tillströmningen av kapital medförde att många villor fick en påkostad arkitektur, något som idag gjort Falsterbo till ett levande arkitekturmuseum, med verk av många av våra främsta arkitekter. Till de mer kända hör Josef Frank, med fem villor i Falsterbo.

Tyvärr har många av de tidiga sommarvillorna redan fallit för grävskoporna och ersatts av en bebyggelse som inte lockar till förtjusta utrop, kommunen har här reagerat för långsamt och därmed förlorat möjligheten att rädda en väsentlig del av framtidens kulturarv. Det tidiga 1900-talet är en epok som har satt sin prägel på dagens Falsterbo i högre grad än medeltidens marknadsaktiviteter, tyvärr är det bara en tidsfråga innan även denna försvinner under sanden. Medvetenheten om detta vårt historiska arv måste öka, vilket är det främsta syftet med denna lilla sammanfattning av Falsterbonäsets historia. De som utan eftertanke kör fornlämningar till soptippen i samband med grävning och nybyggnad på sina tomter måste förstå att de därmed också lämnar historiens blanka sidor för evigt ofyllda….

De gamla korsvirkesgårdarna stod i skarp kontrast mot de nya sommarvillorna som nu bredde ut sig, Falsterbo förvandlades från bondby till modern badort på ett par decennier. Lyckligtvis lämnades den gamla bebyggelsen i fred, villorna byggdes upp på de tidigare tyska fitområdena, där snart också stora trädgårdar började växa upp och radikalt förändra landskapet. Vykort 1914. Avsändaren, som skickar sitt kort en månad innan första världskrigets utbrott, skriver att ”här är så lite folk jämfört med förra sommaren, det är sig inte likt…..”

Falsterbonäsets historia del 9, Skanör efter bränderna.

Den sista stora branden år 1885 var en formidabel katastrof. I stort sett hela stadsområdet brändes ner i en brand som började i ett av husen norr om kyrkan. Genom vinden spreds sig branden som en löpeld via halmtaken söderut. Bara ett område vid Vånggatan – Dykerigatan, nuvarande Möen, undgick lågorna tillsammans med enstaka hus vid torget och Mellangatan. Till dessa hör de omistliga korsvirkesgårdarna Hammargården vid torget och Gamlegård vid Mellangatan – Dykerigatan. Gamlegårds räddning blev förmodligen den obebyggda granntomten norr om, där krukmakeriet legat under medeltiden. I senare lokala bränder 1947 och 1921 brann de praktfulla Borgmästaregården öster om torget och Söderlindska gården väster om rådhuset ner. För människans hand har den vackra korsvirkesgården Klockaregården vid torget, sedan fallit. Detta skede av historien har utförligt beskrivits i Lars Dufbergs böcker ”Skanör och Falsterbo efter sillatiden” och de två bilderböckerna ”Skanör” och ”Falsterbo”.

Skanör 1880. De fyra kvarteren söder om torget har brunnit ner och en ny stadsplan upprättas. Nya gator skall tillkomma som Västra Vallgatan och Östra Vallgatan (genom dagens stadspark). Man hann dock inte börja bygga den nya staden innan nästa brand år 1885 lade resten av bebyggelsen i aska. Ur Skanörs bevarandeplan.

Ett gigantiskt återuppbyggnadsarbete startade nu. Stadsplanen låg redan färdig, man hade haft välmotiverade farhågor inför framtiden. Närmare 100 hus skulle nu komma att byggas upp under loppet av några decennier, ett för Skanörs förhållanden ofattbart arbete. Efter upprepade ansträngningar och kamp mot vädrets makter hade man lyckats bygga Skanörs hamn färdig tio år tidigare. Detta underlättade importen av byggnadsmaterial för de nya husbyggena, så är exempelvis många av de nya husen uppförda i tegel från Ven, som fraktades med båt till hamnen.

Den nya byggnadsstadgan föreskrev obrännbara material som sten och tegel, halmtaken förbjöds till förmån för papp, plåt eller tegel. För att få mer hygieniska hus föreskrevs högre husgrunder och högre rumshöjder. Även de avskurna hörnen skrevs in i byggnadsstadgan efter föreskrifter från regeringen, som insett att stadsbränderna måste få ett slut även på riksplanet. Motivet var bättre framkomlighet för utryckningsfordon, trots att dessa bestod av häst och vagn!

Under 1900-talets första hälft var stadskärnan betydligt lummigare än idag, träden växte sig högre och gav både vindskydd och skugga. De två pågarna står på Mellangatan med Gamlegård i fonden, längre fram till höger ligger Skanörs Gästis. Bilden tagen c:a 1915.

Allt detta skapade den hustyp som nu helt dominerar Skanörs stadskärna. Den korta byggtiden gjorde också bebyggelsen ovanligt homogen, vilket tillsammans med de nya esplanaderna gav oss det unika Skanör vi har anledning att kämpa för att bevara idag. Detta sker genom den bevarandeplan som jag upprättat för kommunens räkning på uppdrag av dåvarande, föredömligt engagerade stadsarkitekten Madeleine Brandin och som finns tillgänglig i bokform på bibliotek, kommunhus och mitt kontor.

    Bevarandeplanerna för Falsterbo och Skanör berättar mycket om perioden efter bränderna till nutid.

Den nya tiden gjorde sin entré genom anläggningen av järnvägen från Malmö till Skanör och Falsterbo. Lyckligtvis lade man järnvägen utanför stadskärnan och stationshuset blev på så sätt placerat i den spirande stadsparken, dit en smal väg ledde som de resande kunde nyttja för att med häst och vagn forsla sina koffertar till de då populära sommarbostäderna, som de bofasta villigt ställde till förfogande. Skanör skulle nu bli en badort efter kontinentalt mönster, en förhoppning som dock bleknade när resenärerna fortsatte till Falsterbo istället. Där hade man börjat bygga det storstilade lyxhotellet Falsterbohus, som snart skulle få se till och med kungafamiljen som granne och gäst.

Skanör idag med värdefulla byggnader markerade, det som vi nu månar om för att rädda den miljö som byggdes upp efter bränderna – framtidens kulturarv. 1874 års tankar på en åt alla håll svällande stadskärna övergavs lyckligtvis för länge sedan! Bild ur Skanörs bevarandeplan.

Järnvägen gjorde att Skanör under 1900-talets första decennier sakta växte söderut mot stationen, som idag tronar som ett minne mitt på Bäckatorget. Tillkomsten av Hamnvägen bidrog också till att förskjuta stadens aktiviteter söderut. Många butiker, som under 1900-talets första hälft hållit sig kvar i det historiska Skanör norr om Norregatan, skulle snart välja att flytta med till den södra delen av staden. Genom bygget av nya centrumbyggnader under 1960-talet hade till slut all kommers förutom restaurangrörelserna samlats söder om Norregatan istället. För inte mer än 60 år sedan låg dock Skanörs båda livsmedelsaffärer tillsammans med det välbesökta Systembolaget norr om Kaptensgatan. Raden av parkerade bilar var då lång på Mellangatan och Östergatan.

Ångloket från Malmö tuffar in på Ljunghusens station på sin färd mot Falsterbo, året är 1905. Alla stationshus utefter den nyanlagda bansträckningen hade samma arkitektur, ritade av arkitekten Theodor Wåhlin, som också ritade Falsterbohus i samma stil. Denna nationalromantiska arkitektur var inspirerad av Hansatidens kompanihus och upplevs än idag som ett signum för Falsterbonäset.

Inte ens Västergatans sjösida hade någon bebyggelse söder om Kaptensgatan förrän fram på 1930- och 40-talen och stora arealer inom stadskärnan var då fortfarande uppodlade i form av handelsträdgårdar eller husbehovsodlingar. Utanför stadskärnan fanns hagmarker för får och kor och enstaka sommarhus eller kolonistugor började så smått dyka upp i de snabbt växande träddungarna. Inte ens moderniseringen av järnvägen, där ångloken ersattes med rälsbussar, lyckades väcka städerna ur sin törnrosasömn, folkmängden minskade stadigt under den första halvan av 1900-talet.

Redan under första världskriget hade en stor cementfabrik byggts i hamnen, med ett järnvägsspår som anslöt till Skanörs station. Banvallen är den nyligen förhöjda gångvägen till hamnen från Axelsons Torg. Varför cementfabriken skulle ligga i hamnen var det ingen som förstod, men de som ansåg sig initierade visste att berätta att de stora betongfundamenten i fabrikslokalen var gjorda för att tyskarna skulle kunna placera kanoner där i syfte att täcka inloppet till Öresund. Den tyskägda fabriken erbjöd sig generöst att genom sin stora elgenerator hålla samhället med belysning. I en klausul i avtalet förbehöll man sig rätten att stänga av strömförsörjningen under ”månskensaftnar”. När dessa månskensaftnar skulle inträffa avgjordes sannolikt i Berlin…. Någon egentlig verksamhet bedrevs aldrig. De nya vägarna, som byggdes strax innan andra världskrigets utbrott, passade också bra in som planläggning inför en tysk invasion med landstigning i Skanör. Att en av Sveriges första betongvägar skulle byggas just här var knappast motiverat av några ansenliga trafikmängder, sammanlagt bodde c:a 1400 personer i Skanör – Falsterbo och bara ett fåtal hade tillgång till bil. Själva industribyggnaden revs innan andra världskriget bröt ut, kanonfundamenten finns dock kvar än idag! Sannolikt togs det snabba beslutet att bygga Falsterbokanalen efter krigsutbrottet av personer som inte längre var lika välvilligt inställda till en tysk landstigning, något som också försvarsanläggningarna – på östra sidan av kanalen – vittnar om. Den officiella förklaringen till kanalbygget var dock att möjliggöra för sjöfarten att undvika de tyska mineringarna av Öresund och södra Östersjön, man kan dock inte bortse ifrån att den dessutom blev en utmärkt vallgrav om bron sprängdes.

Den s.k. cementfabriken i hamnen framstår som smått osannolik och ger obehagliga associationer mot bakgrund av det tyska intresset och det kommande andra världskriget. Vi är säkert alla glada att detta inte visar hamnen av idag!

Hur det nu än förhåller sig med detta, så fick Falsterbonäset nu en ny infrastruktur som på sikt gav möjligheter till en fortsatt utveckling av städerna Skanör och Falsterbo. De första resultaten av detta var byggandet av det första bostadsområdet utanför stadskärnan, Lagmanshejdan, på 1960-talet och den samtidiga flytten av många av stadskärnans butiker till det nya centrumkomplexet vid stationen. Bilarna skulle nu i tidens anda kunna parkeras utanför butiken och den hyllade handelsmannen Göransson blev en motor i den kommersiella expansionen med sin välskötta ICA-butik.

Nu, under 2010-talet skall nästa förändring av handelns placering och förutsättningar bestämmas. Är vi mogna att efter 50 år styra samhällsutvecklingen i en riktning som svarar mot vår tids krav eller skall vi tvingas acceptera en kortsynt och destruktiv planering? Om detta finns många av mina kommentarer tillgängliga på denna blogg! Läs och ta del av dessa för Skanörs utveckling avgörande förändringar, frågan måste förankras i en bredare diskussion än vad som hittills varit fallet!

Den snabba återuppbyggnaden av Skanör efter branden 1885 gav staden ett nytt intryck med en homogen och väl sammanhållen bebyggelse som vi nu kämpar för att bevara till eftervärlden….

Falsterbonäsets historia del 8, Skanör fram till 1800-talets bränder

Som vi har konstaterat tidigare har stadsområdets form i Skanör varit i stort sett oförändrat från 1300-talets slut och fram till de förödande bränderna 1874 och 1885. En lycklig omständighet var att den första branden 1874 blev relativt begränsad, ”bara” fyra kvarter brann ner, jämfört med hela staden så när som på några enstaka byggnader och kvarteret vid Möen under påföljande brand 1885. Stora stadsbränder var inget ovanligt på denna tid, de drabbade de flesta svenska städer med tät bebyggelse och brännbara material som träväggar och tak av halm, torv eller spån.

Riksdagen beslutade därför år 1874 om en ny byggnadsstadga för rikets städer med krav på gatubredder och obrännbara byggnadsmaterial. Skanör, som precis hade drabbats av en första brand påbörjade därför ett stadsplanearbete efter de nya riktlinjerna. Detta föregicks av en uppmätning och kartering av hela den befintliga staden, som då kom att omfatta alla kvarter utom de fyra redan nedbrända mellan Dykerigatan och Rådhusgatan. Uppbyggnaden av dessa redan nedbrända kvarter skulle ske efter den nya planens principer. Tack vare detta arbete har vi en ovanligt bra och detaljerad bild av hur Skanör såg ut fram till år 1885, till och med bevarade fotografier finns som visar hur stora delar av bebyggelsen såg ut. Knappt tio år senare bröt den stora branden ut och sopade i ett slag bort det mesta av den återstående bebyggelsen. Skanör fick nu byggas upp på nytt!

Detta fotografi från c:a 1880 ger en uppfattning om hur 1600-talets gårdar såg ut, sällan mer än 5,5 meter breda, små fönster med många spröjsar placerade ovanför de tvärgående löshulten och rumshöjder under 2 meter. Taken var täckta med mossiga halmtak och krön av grästorvsremsor. Bilden visar gård nr 67 vid Stora Mellangatan, flankerad av den relativt nybyggda småskolan till vänster och Westerbergska gården till höger. Till vänster om gården ser vi mynningen till Södra Spångatan som förband Västergatan med Stora Mellangatan.

Den gamla grundkartan gör nu att vi kan härleda med stor exakthet vad tidigare kartritare menat när de tecknat ner sina observationer under 1600-talet och 1700-talet. Enskilda hus byttes förvisso ut genom eftersatt underhåll och förfall, men stadsplanen är i huvudsak densamma som den som växte fram under senmedeltiden (jmf Skånemarknadens organisation, del 2).

Om vi då återvänder till Meyers karta från 1650, publicerad i del 7, ser vi att området mellan Rådhustorget, Östergatan, Dykerigatan och Mellangatan är betydligt tätare bebyggt än övriga kvarter. En extra parallellgata till Mellangatan löper igenom området och kallas Lilla Mellangatan. Det ligger nära till hands att tolka detta förtätade område som resten av det gamla marknadsområdet, vi kan lätt tänka oss bodarna i täta rader utefter dessa gränder. I södra kanten ligger platsen för den gamla keramikverkstaden, på Meyers karta nu obebyggd.

På Rådhustorget har Meyer markerat två fristående byggnader, varav den ena bör vara en mindre föregångare till dagens rådhus. Den andra skulle kunna vara en stadsbrunn.

Öster om Östergatan ligger främst större gårdar med stora tomter ner till Vånggatan, sannolikt låg många av bondgårdarna med djurhållning här, det var nära till betesmarkerna på vångarna.

Bebyggelsen väster om Mellangatan bör ha tillkommit efter 1500-talet med tanke på den stora försänkning som löpte mellan Mellangatan och Västergatan, marken låg här en meter under det övriga stadsområdet och behövde fyllas ut innan det kunde bebyggas. Det kan ha använts som avfallsdike under medeltiden och bör inte ha varit så eftertraktat för husbyggnation. Vid byggen under vår tid i denna sänka har vi fått påla med betong för att få grunder till fast botten. Många befintliga hus i området har problem med sättningar och fukt.

Västergatan var förr den revel som fiskerena höll till på och bör därför ha fått sin första bebyggelse när marknadsaktiviteterna helt upphört, kanske under början av 1600-talet. Vi kan se att den danska kyrkan är markerad i ett läge som motsvarar tomten norr om Kaptensgatan. Det södra torget kallas Lilla Torg och låg mellan Mellangatan och Östergatan. På goda grunder kan man anta att detta var det medeltida Vagntorget, som nämns redan 1372. Vagntransporterna sköttes av de första borgarna och uppställningen tog stor plats. Detta torg ligger på behörigt avstånd från marknadsplatsen och i närhet till de sydligaste kvarteren som då sannolikt var beteshagar för dragdjuren. Dessa långsmala kvarter var glest bebyggda ännu in på 1800-talet och är alternativt en möjlig plats för marknadsbesökares tältläger. Området runt detta torg framstår därför som en lämplig plats för tidig permanentbebyggelse för borgare med innehav av vagn och djur, beläget lite vid sidan om det hektiska marknadstorget.

Möllan är markerad på sin nuvarande plats, vilket bekräftar att möllan funnits under 1600-talet. Det är ingen djärv gissning att en mölla funnits där även under marknadstiden.

De tre östra kyrkorna har ställt till med mycket huvudbry för arkeologerna, som grävt på olika ställen utan resultat. Att resultaten uteblir är inte förvånande med tanke på att tegel och grundstenar togs tillvara för andra ändamål när byggnaderna efter hand revs. I min rekonstruerade stadsplan finns dock nya alternativ för deras positioner, baserade på Meyers angivelser. Fortsätt gräv – om fastighetsägarna tillåter det!

Temperaturen fortsatte att sjunka till en lägsta nivå 1715, varefter klimatet långsamt blev varmare. Det var förmodligen ett kärvt liv att leva på Falsterbonäset under denna tid, med korta somrar och kalla, frusna vintrar. Huvudnäringen var fiske och boskapshållningen krävde vinterfoder för djuren. Bränsle till värmekaminer fick man från kornas torkade avföring. Man började nu också känna av en sakta stigande havsnivå, som gjorde utmarkerna sanka. Gottfried Ihn beskriver 1751 området öster om Skanör som ”en Wattubäck, som under tiden har Communication med Saltsjön” och är full av vatten höst och vår.

 

Gottfried Ihns karta från 1751 är en detaljerad redovisning som lätt kan överföras till 1800-talets grundkarta.

Detta medförde att stadens borgmästare begärde att byggnadsmassor från borgruinen skulle få användas vid utfyllnad av de vägar som förband stadsreveln med utmarkerna. Det var den driftige borgmästaren de la Rose som efter uppvaktning i Stockholm fick tillstånd att riva resterna på borgkullen, i första hand för att kunna bygga nytt rådhus och garnisonshus, i andra hand för att förstärka vägarna. Vi kan förlåta en del av denna vandalisering av kulturminnen i utbyte mot det vackra rådhuset från 1785 som vi har glädje av än idag, men sörjer naturligtvis att borgens historia därmed inte längre går att dokumentera. Allt stenmaterial från borgens kärntorn är följaktligen sorgfälligt borttransporterat och efterlämnar nu bara ett stort hål. Vi får nöja oss med att lägga pussel med de bitar som vi kan se. Så är exempelvis huvudtrappan till borgens fogdehus använd till rådhusets trappa, de anfrätta kalkstenshällarna har murats fast upp och ner vid rådhusentrén, med urtagningarna för fästjärnen synliga uppåt (än så länge)!

Ihns 1700-talskarta överförd till 1874 års grundkarta. Även här är bebyggelsen i brandkvarteren mellan torgen rekonstruerad efter fastighetsindelningen. De mindre kyrkorna är nu borta. En avvikelse i marknadsområdets gatusträckning efter 1600-talet indikerar ytterligare en brand i dessa kvarter (sannolikt Ahrensdorffs mordbrand 1678), alternativt att medeltida byggnadsrester nu rivits till förmån för nyare bebyggelse. Krabbe Arkitekter 2013.

Bebyggelsen har under 1700-talet ökat till 85 gårdar och befolkningen uppgår till blygsamma 220 personer, ett relativt lågt medeltal per gård. 1800-talets befolkningsexplosion har ännu inte börjat.

Meyer överdrev säkert omfattningen av bebyggelsen på sin schablonmässiga 1600-talskarta, alternativt experimenterade han med en studie i maximal utbyggnadsmöjlighet. Vi ser på vår vederhäftiga 1800-talskarta att stora områden då fortfarande är obebyggda, trots att befolkningens antal steg kraftigt under mitten av detta sekel. Med hjälp av fotografier från tiden skall jag senare försöka göra en åldersbestämning av där synliga byggnader, för att kunna bedöma i vilken ordning bebyggelsen kommit till eller ersatts. Vissa byggnader har tydlig 1600-talskaraktär medan andra kan dateras till mitten av 1800-talet.

Tyvärr hann ingen inventering göras av de centrala marknadskvarteren innan branden bröt ut, så där får vi gissa oss till innehållet. Mycket finns alltså ännu att göra vad gäller rekonstruktionen av stadens utseende och jag får säkert anledning att återkomma med detta…..

Vid mitten av 1800-talet var dåvarande Stora Torget, blivande Rådhustorget, med sitt vackra rådhus från 1700-talet omgivet av imponerande korsvirkesgårdar, de flesta med rötter i 1600-talet. Kyrkan flankerades på norra sidan av den gamla prästgården och Hans Petters-gården, på östra sidan låg Borgmästargården och Hammargården och på västra sidan samsades den vackra Söderlindska gården med Garnisonshuset från 1700-talet. I fonden av Södra Kyrkogatan låg en annan 1600-talsgård, som växlade om som borgmästargård under 1700-talet. Utan tvekan var detta en av Skånes vackraste miljöer innan bränderna ödelade det mesta, vi har i alla fall Hammargården kvar som i sitt samspel med det ståtliga rådhuset speglar den tidens sociala byggnadsmönster. Hans Petters-gården föll för mänsklig hand av ekonomiska skäl under en tid när kulturmiljöer inte upplevdes som viktiga. Det är också smärtsamt att Skanörs två äldsta gårdar från slutet av 1600-talet, borgmästargården och den Söderlindska gården tilläts brinna ner så sent som på 1900-talet när medvetandet om deras kulturella värde ändå var dokumenterat.

Söder om Rådhustorget var bebyggelsen tätare och i mindre enheter. Som ett monument över flydda tider står Gamlegård ett steg ut i gatan vid Dykerigatan. Även fattighuset lite längre ner överlevde bränderna, liksom ett antal hus vid Vånggatan i kvarteret som vi kallar Möen. Ett annat hus som minner om äldre tider är Per i Vången längst ner i Kaptensgatan, där grinden ut mot vångarna förr fanns för att hålla boskapen ute. Vår stubbamölla står också kvar på sin gamla plats, om än vanskött och vingklippt idag.

De rivningsmassor från borgkullen som inte kunde återanvändas vid bygget av Rådhuset och Garnisonshuset användes som utfyllnad för att hålla vägarna ut till vångarna torra vid högvatten. Boskapen skulle gå mellan vångarna och gårdarna inne i staden med hjälp av hören, stadens herde. Normalt behövde han bara öppna grindarna så gick korna hem till sin gård själva. Efter omfattande dräneringsarbeten torkade den östra våtmarken ut och man lämnade istället ett antal vanningar där boskapen kunde dricka vid passagen.

Skanör år 1850, före bränderna. Fortfarande är det mesta oförändrat, även om bebyggelsen börjar växa ut över hejdor och annan outnyttjad mark. Den enda idag återstående tångvallen är en rest i sydost där kvarteret Råbocken gränsar mot stadsparken. Fynbornas kyrkogård ligger nu under Spelabäckens äldreboendes gårdsplan! Krabbe Arkitekter 2013.

Befolkningen hade vid mitten av 1800-talet ökat till hela 735 personer, vilket innebar att boendetätheten räknat per gård hade mer än fördubblats. Antalet gårdar hade nu ökat till 106 stycken. Bilden nedan får avsluta genom att visa ett motiv från Stora Mellangatan, den miljö som i sin helhet skulle komma att sopas bort av de stora bränderna, bara några år senare!

Till höger skymtar vi 1600-talsgården nr 67, som vi sett ovan. Denna husrad, motsvarande nuvarande Mellangatans västra sträckning söder ut till Gästis, visar prov på byggnader i alla ålderskategorier från sent 1600-tal till 1870-talet. Idyllen skulle snart förvandlas till katastrofområde….

Falsterbonäsets historia del 7, Skanör återtar ledningen

Vi återknyter nu till Skanör och dess utveckling efter marknadstiden. Våra källor utgörs nu främst av tullräkenskaper från 1494, invånarförteckningar från 1555 och 1661 samt Johannes Meyers stadskarta från 1650.

Räkenskaperna ger en uppfattning dels om hur många borgare som bodde permanent i staden, dels om vilka sysslor som utfördes. Meyer ger oss stadens fysiska struktur.

1494 finns 65 borgare namngivna i Skanör, något som tycks ha minskat till 44 stycken år 1555. Dessa borgare har intresse för staten ur skattesynpunkt och bedriver då yrken som fiskare eller transportörer med häst och vagn, en struktur som vi känner igen från marknadstidens servicenäringar. Den minskande befolkningen är också logisk sett mot bakgrund av de minskande marknadsaktiviteterna. Om man lägger till hustrur, barn, drängar och pigor och antar att en del av befolkningen inte ingick i dessa skatteförteckningar – präster, borgmästare, rådsmän, ordningsmaktens representanter etc. kan kanske befolkningsmängden uppskattas till c:a 250 personer år 1494 och c:a 150 personer år 1555. Vid den svenska inventeringen år 1661 antecknades 53 gårdar i Skanör, viket innebär att befolkningen nu börjat öka igen, dock utan att ha nått upp till 1400-talets nivå.

Johannes Meyers karta över Skanör från 1650-talet är den första beskrivningen av stadens fysiska struktur.

Meyers karta har fått kritik för att den innehåller en redovisning av borgkullen som inte kan stämma och en ringmur eller vall runt staden och därför inte är tillförlitlig. Man har då inte förstått vad Meyer ritar. Meyer inventerade de skånsk-danska städerna på uppdrag av kung Christian IV vid en tidpunkt då direkta krigshandlingar förbereddes mellan Sverige och Danmark. Christian var hotad av svenskarnas krigsframgångar i Tyskland och förberedde en motattack i syfte att försvara den danska kontrollen av Öresund, som var viktig för Danmarks ekonomi. Inventeringen avsåg inte att upprätta turistkartor, utan skulle utreda de militära förutsättningarna att förstärka försvaret. Meyer kallar därför sin karta Skanör Alt und Neu, d.v.s. det gamla och nya Skanör. Med det nya Skanör menade Meyer de militära förbättringar som kunde göras. Den på kartan runda borgkullen, Altes Schloss, har därför fått förslag till nya utanverk enligt 1600-talets mode. Samma ombyggnad föreslogs och genomfördes för Malmöhus slott. Intressant att notera är att kärntornet i borgen (se kommande artikel om Skanörs borg) är markerat på rätt ställe och därför uppenbarligen är i tillräckligt bra skick för att kunna repareras. Meyer har därutöver föreslagit fyra friliggande bastioner på Hovbacken för att kunna skydda hamnen vid angrepp från havet. Detta ger då också den intressanta upplysningen att Bakdjupet mellan Hovbacken och staden fortfarande var seglingsbart och att ett landstigningsförsök den vägen var att räkna med.

Meyer föreslår också en försvarsvall eller vallgrav runt staden på landsidan med förstärkta infarter. Två kyrkor är förlagda utanför vallen/ graven och en innanför. De då uppenbarligen befintliga kyrkorna ingick sannolikt i Meyers försvarsplanering och kan lokaliseras med hjälp av dåtidens topografi och 1800-talets fastighetskartor. Även om kyrkorna bara bestod av murrester hade de en betydelse som skyttevärn.

Meyers noggranna intresse för borgkullen resulterar i en helt korrekt redovisning av befintlig vindbrygga och utanverk mot väster, likaså passagen på vallen mellan vallgravarna som löpte från den yttre vindbryggan mitt emot kyrkan till den inre vindbryggan vid utanverken mot havet.

Intressant är också Meyers markering av lämningarna efter fiskebodarna på Hovbacken och vid Knäet. Själva kvartersbilden är naturligtvis inte ritad efter en uppmätning utan är baserad på vad Meyer sett när han rört sig i staden. Med hjälp av den exakta karta som upprättades mellan bränderna på 1870-talet och som i de flesta avseenden stämmer väl med Meyers observationer, kan vi få en tämligen exakt bild också över 1600-talets Skanör.

Eftersom svenskarna tog över Skåne vid freden i Roskilde 1658 blev naturligtvis Meyers planer kvar på ritbordet. Svenskarna hade inget annat intresse än att eliminera en stark dansk försvarspunkt vid inloppet till Öresund.

Vi kan alltså lugnt ta till oss innehållet i denna förträffliga kartbild, som ger oss den bästa information som vi kommer att få under tiden fram till 1800-talet. Det enda vi kan ställa oss frågande inför är Meyers schablonmässiga fastighetsindelning, som mer tycks vara en snabb beräkning av antalet möjliga invånare inom försvarsanläggningen.

I nedanstående bild har jag överfört Meyers karta till den noggrannare 1800-talskartan för att vi lättare skall kunna orientera oss i 1600-talets Skanör. Befolkningen var under mitten av 1800-talet större än på 1600-talet, vilket säger oss att vissa kvarter på Meyers karta sannolikt var inhägnade beteshagar eller odlingar. Förekomsten av dessa kvarter pekar i sin tur på att samma struktur varit bestående sedan 1400-talet, när Skanörs nedgång påbörjades. Antalet fastigheter minskade under dessa två hundra år från 65 till 53, vilket innebar att vissa tidigare bebyggda kvarter nu istället användes för odlingar. Vi kan se det som en för stor kostym som blir allt svårare att fylla….

Meyers karta är här överförd till 1874 års grundkarta. Bebyggelsen i de nedbrunna kvarteren mellan torgen är i brist på underlag schablonmässig men visar ungefärlig utbredning och omfattning. Vilka 1800-talsgårdar som kan härledas till 1600-talet återstår att utreda. De med tångvallar inhägnade hejdorna i söder användes nu sannolikt för odlingar.

Jag skall återkomma med en fortsatt analys av Meyers karta i nästa artikel eftersom den ligger som grund för Skanörs utveckling ända fram till den förödande branden 1885, då i stort sett hela den gamla bebyggelsen utplånades och den nya stadsplanen lades ut som präglar Skanörs stadskärna idag.

Vi kan dock redan här notera det anmärkningsvärda faktum att Skanörs borg i allt väsentligt funnits kvar vid 1600-talets mitt, med kärntorn och allt. Samma sak visar holländaren Wagenaers sjökort från 1585, som i sin teckning av landkonturen visar borgen med både kärntorn och bodar vid borgens brygga. Man har hittills hävdat att borgen förstördes redan 150 år tidigare, vilket är uppenbart felaktigt. Sannolikt skadades borgkullen och vallgravarna svårt vid sandstormarna på 1590-talet som begravde det gamla Falsterbo, men logiken talar för att själva borgen antingen förstördes av danskarna själva efter förlusten av Skåne eller raserades av svenskarna i syfte att skada det danska försvaret. Som en repressalie för det förlorade kriget beordrade exempelvis den danske befälhavaren Ahrensdorff år 1678 att ett flertal städer, bland annat Skanör, skulle ”antändas och brännas” innan Skåne lämnades. Om detta blev utfört försvann därmed all äldre bebyggelse, det är kanske ingen tillfällighet att Skanör saknar byggnader från tiden dessförinnan. Den äldsta kända gården i Skanör, Borgmästargården som brann ner 1947, kan härledas till år 1686. Gården hade då dessförinnan brunnit ner genom mordbrand, trots att den överlevde Ahrensdorffs besök åtta år tidigare genom att en lösensumma betalades av kyrkoherden. Under kortare perioder av 1700-talet användes en annan gård från 1690-talet som borgmästaregård, belägen väster om torget vid uppfarten till borgens första vindbrygga. Detta kan man se som ett sannolikt läge även för en medeltida borgmästargård.

Även för kungsgården Skyttsie hage finns det dokumentation genom den skånske historikern J.C. Barfod som år 1788 berättar att Malmös borgare år 1534 rev flera herrgårdar utanför Malmö, däribland Skytzehage mellan Skanör och Hammar, som hämnd för att adeln rivit Malmös väderkvarnar under pågående belägringstillstånd. Rester av ”vallar och grafvar” syns ännu, berättar Barfod. Ur Falsterbos räkenskaper från år 1494 kan vi också läsa att 40 tunnor havre avsattes som utsäde för kungsgården, vilket visar att den användes som lantgård för fogdens behov efter att ha förlorat sin administrativa roll till de större borgarna i Skanör och Falsterbo.

De tre borgarna i Skanör, Falsterbo och Skyttsie hage var uppenbart betydligt mer långlivade än vad man hittills trott och präglade under hela medeltiden landskapet på det läglänta Falsterbonäset! En anledning till att ruinerna låg kvar fram till långt in på 1700-talet var att statsmakten såg ruinerna som värdefulla stenbrott som skyddades rigoröst. Inte en sten fick avlägsnas utan tillstånd!

Falsterbonäsets historia del 6, politisk återblick på den danska tiden.

I tidigare avsnitt har jag inte velat förvilla läsaren genom att komplicera skeendet allt för mycket med den politiska bakgrunden. De 500 åren innehåller många förändringar och faktorer som också i hög grad påverkat utvecklingen. Vad gäller Skånemarknaden har den överlag varit så ekonomiskt betydelsefull för alla parter att den snarare vårdats än skadats av den som mer eller mindre tillfälligt innehaft den politiska makten. Vi skall ändå göra en sammanfattning av de politiska förhållanden som påverkat Falsterbonäsets historia eftersom speciellt några händelser haft en stor påverkan på utvecklingen.

Man kan anta att redan det gamla vikingatida samhället vid Foteviken och Kämpinge var etablerat med tanke på möjligheterna till goda fiskfångster, de rörliga sandbankarna utanför vore annars snarare en komplikation än en fördel vid navigeringen av vikingaskeppen. Tanken var dock hela tiden den samma, med en hamn skyddad av utanförliggande revlar mot såväl fiender som häftiga oväder. Vikingarna kontrollerade inloppet till sin hamn vid Foteviken genom en fartygsspärr.

Vid denna tid hade den danske kungen Harald Blåtand börjat bygga upp en dansk riksbildning som utvecklades av sonen Sven Tveskägg och sonsonen Knut den store till ett veritabelt Nordsjöimperium som omfattade även England. Harald var mannen bakom de stora vallanläggningarna, trelleborgarna, som vi också har på nära håll. Imperiet bröts efter hand ner till ett mer renodlat danskt rike genom efterföljarna Sven Estridsson och hans söner och övergick till en stabil, kungastyrd statsbildning präglad av den katolska tron. Redan under 1000-talet ser vi då en stark kungamakt, som var närvarande även i den tidiga etableringen vid Foteviken. Utan att veta exakt hur hierarkin såg ut kan vi utgå ifrån att såväl fiske som jakt var ställt under kungens kontroll. Med införandet av den katolska läran följde också grundandet av staden Lund, där ärkebiskopen fick sitt säte i början av 1000-talet. Vi kan därför också lätt förstå att den ekonomiskt sinnade kyrkan redan tidigt var närvarande vid exploateringen av det expanderande fisket på Näset, något som framgår tydligt av det stora antalet kyrkor som skulle komma i Skanör och Falsterbo. Kyrkan sålde fiskelycka för dyra pengar och var också aktiv i själva handeln.

Den senare hälften av 1100-talet kom att domineras av kung Valdemar och hans biskop, Absalon, som ses som grundare av Köpenhamn. Valdemar och Absalon var fosterbröder och tillhörde den dominerande släkten Hvide på Själland. De kan ses som ett exempel på hur den värdsliga och andliga makten samverkar – med obetydliga skillnader i målsättningen. Absalon ses som en aktiv byggherre av borgar, försvarsanläggningar och kyrkor och hade ett stort engagemang i korstågen, främst mot venderna. Han byggde bl.a. borgen Havn i Köpenhamn för att kontrollera handeln. Som ärkebiskop även för Lund kan man se starka indicier för att Absalon också ligger bakom byggandet av Skanörs borg under slutet av 1100-talet. Motiv och samordning med Havn överensstämmer och tidpunkten passar bättre in i havsnivåscenariot för Skanörs revel än Rydbecks datering till mitten av 1200-talet. Absalons vidlyftiga verksamhet krävde bevakning av alla möjliga inkomstkällor. De skånska bönderna gjorde 1180 uppror mot Absalons hårda nypor men upproret slogs ner. Med tanke på Absalons intensiva byggnadsverksamhet förefaller det inte osannolikt att även den äldsta delen av S:t Olofs kyrka är samtida med ett borgbygge under slutet av 1100-talet. En byggnadsdatering är svår att göra tillförlitligt och en sidoblick på det politiska skeendet kan därför ibland vara till stor hjälp.

Valdemar den Store och biskop Absalon kristnar venderna vid ett anfall mot det vendiska fästet Arkona på Rügen år 1169. Vendernas gudabild Svantevit förstörs. Målning av Lauritz Tuxen 1894.

På särskilt utsatta platser blev det nu vanligt att kyrkobyggnaderna inplanerades för att ingå i ett försvarssystem. Detta kan vi se exempel på i Skanör, där de tidiga kyrkorna samverkar med borgen i en försvarsring runt marknadsplatsen. En av anledningarna var oron för attacker från vendiska sjörövare med påföljande plundringsrisker, något som accentuerades inte minst av Absalons egen aggressiva korstågspolitik i östra Östersjön. I äldre litteratur talas med skräckblandad förtjusning om just dessa vendiska sjörövares härjningar, som förvisso drabbade särskilt Skanör under Skånemarknadens begynnelse. Vi kan dock inte bortse från att venderna redan under vikingatiden var intresserade av fiskefångsterna på Näset och hade anledning att försvara sina intressen där. Det är därför knappast någon tillfällighet att Rostock, som grundades 1218 på vendiskt territorium, blev tysk huvudaktör i Skanör. Hertigarna av Mecklenburg hade vendiska förfäder, vilket gällde även för blivande kungen Albrekt av Mecklenburg. Skillnaden var att man nu var kristnade, delvis en följd av Absalons och Valdemars krigsföring. Denna hade säkert också en avsikt att driva bort venderna från det ekonomiskt givande fisket, något som besvarades med kaparverksamhet i sabotagesyfte.

Den stora orosperioden inföll annars i första hand under 1300-talet. Den danske kungen Erik Menved (1286- 1319) förde en expansiv utrikespolitik, finansierad genom lån från tyska grevar och adelsmän. Eftersom detta med automatik leder till konflikter genom olösta skulder, anföll tyskarna år 1311 både Skanör och Falsterbo med följden att borgarna skadades svårt. Falsterbonäset var genom sin ekonomiska betydelse i fokus för liknande repressalier. Redan 1318 trängde den svenske riksföreståndaren Mats Kettilmundsson med en här in i Skåne och intog bl.a. Falsterbo. Skanör tvingades friköpa sig genom betydande silver- och brandskatter. Eriks efterträdare Kristoffer II fortsatte Eriks destruktiva upplåningspolitik och efterlämnade 1332 ett konkursfärdigt Danmark, där det mesta av landet var pantsatt till tyskarna. Man sökte hjälp hos svenske kungen Magnus Eriksson, som bildade en union mellan Danmark och Sverige. Under de kommande 30 åren styrdes nu Skånemarknaden av svenskarna!

Kristoffers son Valdemar Atterdag byggde åter upp det danska riket och kunde år 1360 på nytt proklamera Skånemarknaden som danskt territorium. Strax därefter, år 1363, valdes Albrekt av Mecklenburg till svensk kung. Inte särskilt förvånande gick denne tysk in med Sverige på Hansans sida i syfte att utplåna Danmark. Albrekt anföll Skåne medan de tyska grevarna invaderade Jylland. Hansans flotta besatte Öresund och i synnerhet Skanör och Falsterbo. Stridigheterna slutade med freden i Stralsund år 1370 vilket innebar att Skanör och Falsterbo pantsattes under 15 år till tyskarna. Kontrollen över Skånemarknaden låg nu för en tid helt hos Hansan, vilket drabbade den danska befolkningen genom ett skoningslöst styre. Albrekt fortsatte att härja övriga Skåne, dock utan att vinna fler fördelar.

Mitt under denna turbulenta period bröt pesten ut 1352 och raderade i ett slag ut närmare hälften av befolkningen. Pesten hade ett par år tidigare fått fäste i södra Europa genom ett anlöpande fartyg från fjärran Östern och spred sig successivt upp genom Europa till Skandinavien. Trots detta ser vi en ökning av marknadens aktiviteter under de följande åren, kanske beroende på att marknaden var en tillfällig mötesplats med ett förhållandevis litet antal bofasta.

När Valdemar Atterdag dog 1375 valdes den 5-årige Olof till dansk kung. Olof var son till Valdemars dotter Margareta och norske kungen Håkan Magnusson. När Skanör och Falsterbo år 1385 återgick till danskt styre enligt fredsavtalet, var Olof också kung över Norge efter faderns död. Margareta styrde då båda rikena som förmyndare. Olof avled två år senare under en vistelse på Falsterbohus, varefter Margareta tog över makten som drottning. I en aktion gemensam med svenska intressen anfölls och avsattes Albrekt från den svenska tronen och unionen kunde utökas till samtliga tre skandinaviska riken redan 1389. Albrekts förbundna lät sig dock inte nöja med detta utan startade ett omfattande sjöröveri i Östersjön, som främst drabbade Skånemarknaden. År 1393 inställdes hela marknaden som en följd av repressalierna. Falsterbo blev nu under ett par år centrum för storpolitiken genom de förhandlingar som påbörjades av de stridande parterna, med Falsterbohus som förhandlingslokal. Dessa avslutades på Lindholmens borg, där Albrekt satt fängslad, och resulterade i att Albrekt frigavs och Kalmarunionen kunde förberedas under ledning av blivande kungen Erik av Pommern.

Erik försökte under början av 1400-talet stärka rikets ekonomi på bekostnad av Hansan, bl.a. genom införandet av Öresundstullen år 1429. Reaktionen lät inte vänta på sig, tyskarna brände bl.a. Landskrona som protest. Öresundstullen fick dock bestå och upphävdes inte förrän 1857, bl.a. efter att engelska flottan hade bombarderat Köpenhamn. Man kan här möjligen se en av förklaringarna till varför fokus för Skånemarknaden flyttade över från Skanör till Falsterbo vid denna tid. Angöringen till Skanörs hamn skedde norrifrån, in till Bakdjupet utanför borgen och fartygen fick då göra en gir upp mot Köpenhamn för att klara reven i Hovbackens förlängning. Man riskerade då att bli offer för Öresundstullen genom att befinna sig i Öresund, särskilt vid ogynnsamma vindar som kunde föra de svårmanövrerade fartygen norrut. Genom att istället angöra Falsterbo söderifrån befann man sig i Östersjön och utom räckhåll för förtullningen. Ankringen utanför Falsterbo var klart sämre genom det för vågor och sydliga vindar utsatta kustpartiet, men kanske värt besväret av ekonomiska skäl. Öresundstullen belastade särskilt Nordsjöstädernas koggar som skulle vidare norrut genom Öresund, förbi de nya befästningarna vid Helsingör och Helsingborg, och medförde snart att Nordsjöstäderna lämnade sina fit i Skanör. Den blev också en stor belastning för just Rostock, som var dominerande aktör i Skanör, genom att störa stadens handelsförbindelser på traden London – Novgorod och mellan Norge och Östersjön, vilka var avgörande för stadens ekonomi. Vi kan mot denna bakgrund förstå varför Rostock flyttade sitt fit till Falsterbo under 1400-talet.

Kalmarunionen bröt samman under inledningen av 1500-talet och Kristian II var nu dansk kung. Malmö hade tagit ledningen bland de skånska städerna och övertog nu det mesta av handelsaktiviteterna från Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo. Under en orolig tid som ledde till att Kristian fördrevs och ersattes med Kristian III förekom såväl adelsuppror som bondeuppror. Malmö stödde Kristian II men belägrades och kapitulerade 1534. Den danske riksmarsken Tyge Krabbe återställde ordningen med hårdhänta metoder. Det var i samband med dessa händelser som Malmös borgare rev bl.a. Skyttsie Hages borg som repressalie för att stadens väderkvarnar brändes ner under belägringen.

Reformationen gjorde strax därefter sitt intåg i Skåne. År 1536 avskaffades ärkebiskopsdömet i Lund och kyrkor och kloster drogs in till kronan. I Lund stängdes 23 av 26 kyrkor och man kan anta att en liknande utveckling drabbade även Skanör och Falsterbo. De kyrkor sam Meyer ritar in på sin 1600-talskarta över Skanör användes då sannolikt som magasin för spannmål och kanske sill, innan de slutligen revs när kronan medgav hämtning av sten och tegel för andra ändamål. Sandstormarnas härjningar under 1500-talets sista decennium lämnade två slumrande bondbyar kvar till 1600-talets förnyade turbulens, nu i samband med krigen mot Sverige.

Många sjöslag har utkämpats mellan Danmark och Sverige i Öresund. På denna holländska målning skildras hur den holländska flottan hjälper Danmark att befria Köpenhamn från svenskarnas belägring 1658.

År 1645 föll den svenske befälhavaren Gustav Horn in i Skåne och härjade hela landskapet. I en sista etapp skulle Malmö, som hittills hållit stånd, intas med hjälp av den svenska flottan. Horn begav sig då till Skanör, där strategin inför anfallet diskuterades med den svenske amiralen, som också begett sig dit. Anfallet föregicks dock av freden i Brömsebro samma år och blev därför inte av. Några år senare kommer danske kartritaren Meyer till Skanör för att på kung Christians uppdrag rita den karta vi skall se på längre fram. Samtalen fördes antagligen i prästgården eller borgmästargården.

År 1657 förklarade kung Christian krig mot Sverige i syfte att ta tillbaks Halland, men anfölls i ryggen av svenskarna, som gick upp genom Jylland och tog Danmark genom de välbekanta tågen över de frusna Bälten. På detta sätt skonades Skåne denna gången från direkta krigshandlingar. Priset blev högt för Danmark som för alltid förlorade Skånelandskapen. Trots freden i Roskilde 1658 upprepades många försök av danskarna att ta Skåne tillbaks, andra hälften av 1600-talet blev den mest krigiska i landskapets historia med stora förluster både i människoliv och förstörd egendom. När danskarna till slut tvingades retirera efter det Skånska kriget 1678 och insåg att allt var förlorat, fick den danske befälhavaren Frederik von Ahrensdorff order att bränna så mycket som möjligt innan landet lämnades. På listan över de städer som skulle utplånas stod Skanör. Med tanke på det fysiska tomrum som inleder det av oss bättre kända Skanör som framträder under 1600-talets sista år, kan vi utgå ifrån att ordern verkställdes – det behövdes inte många brandfacklor för att sätta hela staden i brand! Skåne var nu oåterkalleligen svenskt.

Eller som den svenske guvernören för Skåne, Rutger von Ascheberg, uttryckte det i sin ämbetsberättelse 1693:”

”… det vore rådligast det man de gamla inbyggarna på varjehanda sätt utrotade och hellre äga ett öde land än med så många malcontanter (missnöjda) uppfyllt, till dess man det efter handen med nya inbyggare uppe ifrån landet igen populera (befolka) kunde.”

Har vi en bättre Länsstyrelse idag?

Som en fortsättning på dessa tragiska händelser kan vi nämna att år 1712 bröt pesten på nytt ut i Skåne, i Malmö dog nästan 1000 personer – halva Malmös befolkning….