Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 2. Borgen skildrad av samtidens iakttagare.

Den äldsta planritningen föreställande Skanörs borgkulle är Meyers karta från 1650-talet. Meyer beskrev på sin karta vad han såg, men lade dessutom till sina funderingar över hur borgen skulle kunna förstärkas, vilket gör det lite svårare för oss att veta vad som verkligen fanns kvar vid hans besök på platsen. Det som vi på sannolika grunder kan hänföra till befintligt är själva borgkullen och kommunikationssystemet med två broar och en kvartscirkels passage på vallen mellan de två vallgravarna. Huvudentrén vänder sig mot havet och den första bron mot marknadsplatsen. Denna senare ritar Meyer som ansluten genom landförbindelse, men vi vet genom Rydbecks utgrävning att bron var byggd över den yttre vallgraven och att även denna fortsatte runt hela borgkullen.

Meyers redovisning av Skanörs borg med omgivning, kompletterad med hans ombyggnadsförslag. Detalj ur Meyers karta från 1650-talet. Kommunikationssystemet har vindbryggan i väster mot havet och landanslutning mot marknadsplatsen i söder. Intressant är också att vattenförbindelsen mellan Brede väg och borgen finns kvar.

En vindbrygga förband huvudentrén med utanverken, som skyddade borgkullen från havets påverkan. Vi har goda skäl att tro att dessa utanverk också innehöll kajplatser för angörande fartyg och kanske sjöbodar eller magasinsbyggnader för fartygens leveranser av förnödenheter. Mer om detta senare. Man skall hålla i minnet att besökare till borgen inte kom från landsidan utan från sjösidan med båt, oftast från Köpenhamn eller andra hamnstäder.

Kvartscirkelpassagen på vallen var ett vanligt sätt att från borgen kunna kontrollera besökare och i tid agera om dessa uppträdde misstänkt eller såg anmärkningsvärt beväpnade ut. Vindbryggan kunde då fällas upp innan besökarna kom fram till porten. Vid Malmös borg utökades denna passage till en halvcirkel. Denna bevakning förutsatte ett försvarstorn, varifrån man kunde skjuta med båge över såväl ringmur som de byggnader som anslöt till denna. Meyer markerar ett försvarstorn i det läge som vi kommer att konstatera som det mest sannolika, centriskt placerat över den av Rydbeck utgrävda brunnen. Naturligtvis kan Meyer ha gjort detta som ett planerat tillägg, i likhet ned bastionerna på Hovbacken, men låt oss tills vidare anta att tornet faktiskt fanns vid Meyers besök – eller åtminstone rester av det.

Gottfried Ihns karta från 1751 visar bara en schabloniserad cirkulär borgkulle med utanverk och dubbla vallgravar. Denna ger inga användbara måttangivelser utan bara strukturen med kulle, vallgravar, mellanvall och utanverk. Ihns karta har sitt främsta värde som jämförelse till Rydbecks utgrävning 150 år senare.

Ihns karta ger inte så många upplysningar om bebyggelsen, men belyser resterna av vallgravssystemet. Vi kan också notera att kvarteren söder om borgen är anpassade efter den gamla, lite bredare anslutningen av yttre vallgraven mot Bakdjupet, det egentliga hamninloppet.

Denna utgrävning är naturligtvis det främsta dokumentet vad gäller borgens utseende, även om sanden då lagt sitt döljande, men också bevarande täcke över hela härligheten. Vi skall se närmare på detta i det följande avsnittet. Först skall vi studera den enda tecknade avbildningen för professionellt bruk som mig veterligt finns av både Skanörs och Falsterbos borgar. Jag tänker då på holländaren Waghenaers sjökort från år 1584- 88. Detta sjökort är unikt dels genom en skriftlig beskrivning som är bifogad, dels genom att Waghenaer ritat av landkonturen, sett från havet, inte bara en utan två gånger!

Waghenaers fartyg loggar bl.a. djupet i en bana från Falsterbo rev, förbi Skanör och vidare upp mot Malmö, öster om Saltholm. Under tiden ritar Waghenaer kustkonturen och hinner rita Falsterbo två gånger och Skanör likaledes två gånger, sett från olika siktvinklar. Detta blir då det optimala beviset för att Waghenaer verkligen ritar vad han ser, husens inbördes läge förändras beroende på de ändrade siktvinklarna.

Årtalet 1588 är också synnerligen intressant. Som jag konstaterat i avsnitten om Falsterbonäsets historia bör de stora sandstormar som begravde Falsterbo och sannolikt också allvarligt skadade Skanörs borg ha inträffat under 1590-talet, alltså strax efter det att Waghenaer ritade sitt sjökort. Vi ser därför här bl.a. den enda existerande avbildningen av Falsterbo från den västra sjösidan med ett flertal av de tyska magasinsbyggnaderna inritade.

Kan man då lita på Waghenaer och vad gjorde en holländare utanför Skanör?

   Utsnitt ur Waghenaers sjökort från 1580-talet, visande Öresund från Helsingborg till Falsterbo.

Holland var under 1500-talet den helt dominerande sjöfartsnationen och ombesörjde stora delar av transporterna mellan Nordsjöhamnarna och östra Östersjön. Stora värden stod på spel för rederierna, man hade att hantera både potentiella sjörövare och förlisningar på grund av stormar eller grundstötningar i de knapphändigt utmärkta vattnen. En av de värsta passagerna var Falsterbo rev, där sandrevlarna sträckte sig långt ut i havet. Ett tillförlitligt sjökort var därför ovärderligt för de holländska skepparna, som nu fick förbättrade möjligheter att komma lyckligt hem med sina laster i behåll. Förmågan att navigera i ett hav som saknade fyrar och med ett fåtal osäkra bojar som enda sjömärken var i trånga vatten som Öresund helt beroende av visuella observationer, genom att pejla in kända landmärken kunde man också bestämma sin position. Waghenaers kustkonturer var ritade med denna avsikt, dubbleringen ökade säkerheten i identifikationen av visade landmärken. Var det Falsterbo eller Skanör man såg? Ett misstag kunde göra att man istället blev vrak på Falsterbos sandbankar! Det finns därför ingen anledning att betvivla äktheten i det som redovisas på sjökortet, istället får vi skänka en tacksamhetens tanke till Waghenaer för denna betydelsefulla pionjärinsats, som nu hjälper oss att visualisera Falsterbonäsets historia.

I den bifogade beskrivningen till sjökortet skriver Waghenaer bl.a. om hur man navigerar förbi Falsterbo rev: ” När ni är mellan Steden (Köge) och Falsterborne, och det platta breda taket av Falsterborne (kyrkan) är ens med kastellet (borgens försvarstorn), då är ni vid punkten för revet eller sandbanken där en boj ligger vid 4 famnars djup och där börjar Östersjön kallad Bälten, och ni kan då ändra er kurs mot Brontholme (Bornholm). Om ni skall tillbaks igen från Steden mot Draker (Dragör), när ni kommer nära Draker rev, om Köpenhamns torn visar sig öster om Drakers skog, så håll Draker nord och väst om er, så går ni fritt från revet.” Beskrivningen visar hur viktiga kyrkornas och borgarnas torn var för navigeringen i Öresund. En famn motsvarade 1,83 meter. Bojen vid Falsterbo rev markerade 7,3 meters djup, vilket tydligen var vad man på 1500-talet såg som en kritisk gräns för fartygens djupgående. Eftersom kustlinjen vid Skanör såg annorlunda ut på 1500-talet kan vi inte vara helt säkra på hur Waghenaer uppfattade den, men ett rev är markerat utanför möllan som borde vara det då helt trädlösa Hovbacken. Waghenaer har då loggat djupet på en kurs mellan fastlandet och Hovbacken till 3 famnar, eller 5,5 meter, vilket bör stämma bra med dåvarande djupet i det som Meyer 70 år senare fortfarande markerar som hamn och nu är Flommen.

Låt oss då se på vad Waghenaer ritade. Hans detaljerade teckningar av stadskonturen vid både Falsterbo och Skanör ger intressant information, liksom att Skanörs mölla finns återgiven i sin nuvarande storlek och på samma plats som idag. Hans breda tuschpensel ger förvisso utrymme för skiftande tolkningar men huvuddragen kan knappast ifrågasättas. Till dessa hör de två borgarnas kärntorn, båda ritade med utkragningar på tornkrönen, något som blev vanligt under 1300-talet. Detta känns logiskt med tanke på de reparationsarbeten som måste ha gjorts efter tyskarnas angrepp på borgarna år 1311, som då blev svårt åtgångna.

I Falsterbo visar Waghenaer en imponerande stadsvy med tiotalet magasinsbyggnader inritade förutom borgen och S:t Gertruds kyrka. Dessa ligger som förväntat men indikerar att fler kompanihus som vi inte känner till skulle ha legat på Lübecks och Danzigs fitområden. Dessa hade alla gavlarna mot nordväst och nuvarande Flommen.

Falsterbo sett från Öresund enligt Waghenaer. Vi ser från vänster Lübecks kompanihus med gavlarna mot havet, S:t Gertruds kyrka, snedställda kompanihus utefter Fyrvägen, Tyska kyrkan och Falsterbo borg med kärntornet uppstickande framför salsbyggnaden. Mina konturförstärkningar gjorda med röda linjer.

I Skanör visas borgen med ett imponerande försvarstorn i ett läge som stämmer väl med vår typologiska rekonstruktion ovan. Det som överraskar mest här är annars raden av sjöbodar eller magasinsbyggnader framför borgen mot den nordvästra sjösidan. Detta ger en helt annan uppfattning om hamnens utformning och borgens relation till denna. Har då det som vi tidigare trott vara militära utanverk framför borgen istället varit kajer med magasinsbyggnader i direkt kontakt med seglingsbart vatten? Handelns och sjöfartens betydelse i Skanör talar för detta. Borgens funktion har nu också fått större dignitet som ekonomiskt centrum för marknaden. Samtidigt får vi större förståelse för vilket dråpslag mot Skanörs roll i marknaden som uppgrundningen av hamnen (Flommen) medförde och Falsterbos därav följande övertagande av aktiviteterna under 1400- och 1500-talen.

I båda fallen får vi information om att ringmurarna runt borgarna inte haft samma höjd som huvudbyggnadens vägg, alternativt har dessa nu rivits ner eller minskats i höjd.

Skanörs borg sedd genom Waghenaers kikare. Vi ser borgen med kärntorn och salsbyggnad på sin kulle, ett större kompanihus till höger och en rad med mindre magasinsbyggnader framför borgen på nordvästra sjösidan. Landförhöjningen i förgrunden är Knäet norr om borgen, sedd från havet. Konturförstärkningar med rött liksom ovan utförda av Krabbe 2013.Bilden är tecknad från det norra inloppet till Bakdjupet.

Den som betraktar Waghenaers bild av Skanör kanske undrar var den samtida och närbelägna kyrkan finns. I min kommande rekonstruktion placerar jag barfreden (försvarstornets benämning – efter tyskans bergfried) på den enda logiska platsen, mitt över brunnen. Det visar sig då att Waghenaer ritat den enslinje genom barfred och fogdehus som markerar inseglingsrännan till Skanörs medeltida hamn – Bakdjupet – vid insegling från norr. Linjen går mitt emellan Hovbacken och Knös och genom att följa denna undviker man revlarna i Hovbackens förlängning. Sett från denna nordliga position ligger kyrkan bakom borgen och syns inte bakom borgens minst 15 meter höga byggnadsmassa. Vi kan istället göra den intressanta observationen att ett större kompanihus tycks ligga på borgens västra utanverk och att sjöbodarna, förmodligen träskjul, ligger på den norra sidan av vallgraven, mot Knävången. Vid Rydbecks utgrävning konstaterades fynd av både kajer, stenläggningar och tegelrester på detta utanverk, vilket indikerar att någon form av hamnanläggning funnits i anslutning till borgen. En mindre tornspira syns över kompanihusets tak. Denna flyttar sig dock i förhållande till kompanihuset på den andra teckningen och sitter därför inte på detta. Positionen stämmer istället med den för vindbryggans anfang på utanverket, kanske ett porttorn bakom kompanihuset.

I det kommande uppskattar jag borgkullens visuella höjd över havet till c:a 10 meter, lite beroende på ringmurens höjd över borgplatsen. Om detta är riktigt kan vi med hjälp av teckningen bedöma barfredens höjd till 15- 20 meter över borggården, eller 22- 28 meter över havet och med en diameter om ungefär 10 meter. Vanliga mått på kontinentens barfreder var 30 meters höjd och 10 meters diameter, men de svåra grundläggningsförhållandena här talar också för mer begränsade mått i Skanör. Det samtida Söborg på Själland hade en barfred med 12 meters diameter.

Vi kan också konstatera att fogdehuset har haft två våningar under sadeltaket och att kompanihuset, med taknock i höjd med ringmurens överkant, också varit byggt i två våningar. Detta var placerat på en lägre nivå, nära kajkanten. Man kan nog genast konstatera att den hamnanläggning som vi kan ana oss till på Waghenaers teckning inte är samtida med Absalons förmodade borgbygge under slutet av 1100-talet. Området runt Köpenhamns borg hade också en betydande hamnbassäng under 1500-talet med ett stort antal förrådsbyggnader i korsvirke och bekväma kajer för fartygen. Kristian IV byggde under 1600-talet ut denna till Töjhushamnen, som dock i första hand var avsedd för örlogsfartygen. Idén som sådan var genomförd i Venedig redan på 1100-talet, men skulle i Skanör kunna ha ett ursprung i början av 1400-talet. Det är då rimligt att väsentliga delar fanns kvar 150 år senare.

Först nu kan vi då förstå borgens betydelse i den medeltida fysiska strukturen, som centralpunkt för såväl administration och handel och belägen i direkt anslutning till en hamnanläggning, sjudande av aktiviteter, och en marknadsplats som periodvis var Nordens främsta. Med en dåres envishet upprepar jag min kritik mot sittande representanter för kommun och länsstyrelse som inte inser det orimliga i att begrava detta kulturarv under 5 meter höga skyddsvallar mot förhöjda havsnivåer. Oerhört mycket finns kvar att gräva ut och dokumentera i detta – i sin helhet – högintressanta område för vår kunskap om medeltidens Skanör och Skåne. Bättre alternativ för skyddsvallar finns, vilket jag visat på denna blogg.

Bakdjupet med Skanörs kyrka och borgkullen till vänster därom, sett från Hovbacken som skyddade hamnen från västliga vindar.

Mitt i inloppet till Bakdjupet, eller norra hamnen som Meyer kallade den vid sitt besök under mitten av 1600-talet finns en cirkulär fördjupning i det halvmeterdjupa vattnet, som vi kallar Hästahollet. Vid passage på hästryggen mellan Hovbacken och Knös i det grunda vattnet började hästarna plötsligt simma över denna bottenlösa grop. Den kände arkitekten och historikern Brunius konstaterade under slutet av 1800-talet att ”Bakdjupet haft inlopp jämte berörda fäste” (Rydbeck). Om Hästahollet är resterna av en sådan bastion eller inte återstår att utreda, vad Brunius hade för grund för sitt påstående vet vi inte idag. Vi kan dock konstatera att om en bastion murats under medeltiden ligger dess grundläggning nu minst 6 meter under befintlig vattenyta, vilket skulle kunna förklara den brunnsliknande effekten.

Hästahollet är fullt synligt på flygfoto, här på ett utdrag ur Google maps. Drakhuvudet till vänster som bevakar hamninloppet är faktiskt Hovbacken….

Till skillnad från Otto Rydbeck har vi nu då fått ett ögonvittnes beskrivning av hur både borgar och stadsbebyggelse i anslutning till dessa såg ut, så tidigt som på 1500-talet när Skånemarknaden fortfarande hade en begränsad, om än falnande, sillamarknad. Vi kan då gå vidare till nästa avsnitt och se vad Otto Rydbeck lyckades gräva fram ur sanden för att förhoppningsvis kunna jämföra med våra nya intryck ovan!

Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 1. Borgbyggandets historiska bakgrund.

En vanlig missuppfattning är att vi i Norden levde i en isolerad och avskild avkrok av världen och därmed saknade impulser utifrån. Ingenting kan vara mer fel. Visserligen var det inte många i centrala och södra Europa som under civilisationens begynnelse vågade sig upp till våra avlägsna och förvildade trakter. Däremot var Nordens olika folkslag synnerligen nyfikna på sina omgivningar och reste ofta kors och tvärs över den då kända världen. Det var knappast några turistresor, men genom sin militära genialitet och sitt betryggande antal kom man oftast levande hem igen och kunde berätta vad man sett.

De fornnordiska herulerna passerade den romerska gränsen Limes i Tyskland med mål i såväl Spanien, Rom, Kroatien och Svarta havsområdet. Herulerna återvände från sina sydligare bosättningar under 500-talet till södra Skandinavien och kan ses som föregångare till vikingarna, som några hundra år senare färdades vida omkring och till och med korsade Atlanten.

Under korstågstiden från år 1000 fick många skandinaviska kungar och herremän tillfälle att knyta kontakter med den arabiska kulturen i samband med det heliga kriget, bl.a. gav sig en dansk här iväg till Palestina under mitten av 1100-talet. De tidsödande färderna med häst eller till fots medförde många övernattningar hos lokala makthavare och därmed goda tillfällen att studera tidens befästningsanläggningar och hur ett ståndsmässigt boende skulle se ut. Det fanns därför ett rikligt informationsflöde norrut som berättade om trender och ny försvarsteknik. Man kan dock ibland se en fördröjningseffekt i storleksordningen 50 år innan kontinentens innovationer blev konkretiserade i Norden, kanske främst genom sämre ekonomiska förutsättningar och brist på kunniga hantverkare, som ofta fick övertalas för att flytta norrut till vårt bistra klimat.

Under alla förhållanden så finns det en kontinuitet i byggandet av borgar och försvarsanläggningar som går att följa ända från romartiden och fram till medeltiden. Man kände till vad som hände i övriga Europa och tog intryck av detta i sin egen planering.

Fram till 1100-talet utvecklades två huvudriktningar inom borgbyggandet, den fransk-engelska och den germanska. Båda sökte impulser i det romerska byggandet och påverkades också av korsriddarnas byggen i Palestina. Ursprunget var försvarstornet, omgivet av en ringmur och/eller vallar och gravar. Denna tornborg användes i stor utsträckning utefter Limes, den romerska gränsen mot barbarernas rike i norra Europa. Tornet var kvadratiskt, medan ringmuren kunde vara både cirkulär eller kvadratisk/ rektangulär. Den kvadratiska formen hade sina rötter i det romerska härlägret, med sin strikta organisation, men fick efter omständigheterna en allt större anpassning till omgivande terräng. Begreppet högborg föddes genom att man placerade borgtornet så högt som möjligt, på en klippa eller konstgjord kulle, en s.k. motte. Försvaret byggde på att vara högre placerad än angriparen, vilket gynnade den tidens vapen.

Romersk tornborg i Kempten, Tyskland, ett exempel på urtypen för de kommande europeiska borgarna.

I det fransk-engelska borgbyggandet växte borgtornet ut för att ge plats även för bostadsfunktionen och man fick en centralbyggnad som i Frankrike kallades för donjon, i England keep. Chambois i Frankrike är ett exempel på denna borgtyp från 1000-talet, som kom att bli förebild för ett stort antal riddarborgar där under det kommande seklet. I England var Londons Towern en produkt av denna utveckling. I Skåne kan man hänföra Glimmingehus betydligt senare borgbygge till denna kombinerade bostads- och försvarsbyggnad. Borgtypen blev också utgångspunkten för många palatsbyggen i södra Europa under 1000- och 1100-talen.

Borgen i Chambois är exempel på den kompakta utvecklingsformen, kallad donjon, som blev en kombination av försvarstorn och bostad. 1100-talet. Borgtypen blev dock inte så vanlig i Danmark och Skåne.

Av större intresse för oss är den germanska borgtypen, som behöll sin ålderdomliga grundform med försvarstorn och ringmur samtidigt som bostadsbyggnaden placerades fristående från tornet mot ringmuren. Borgplanen var ofta cirkulär och med ett likaledes cirkulärt torn, i Tyskland benämnt bergfried. Tornet var planerat för att klara långa belägringar och hade normalt ett större förrådsrum i bottenplanet tillsammans med en brunn för att ge färskvatten, något som styrde den tid man kunde hålla ut. Ingången låg på ett övre plan, ansluten till en utvändig trappa som kunde rivas vid belägring. De övre planen var planerade för bågskyttar liksom taket med sitt skyttevärn. Öppna spisar fanns både för att ge värme och för att kunna koka vatten och beck att hälla över angriparen. Ett vanligt försvarstorn kunde vara 30 meter högt och 10 meter i diameter.

I Tyskland kallades försvarstornet bergfried och omgavs av en ringmur som också skyddade det separata bostadshuset. Bergfrieden var en renodlad militär anläggning. Steinsberg, 1100-tal.

Den byggnadsintresserade tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa byggde ett stort antal borgar av denna typ som gränsbefästningar för rikets försvar. En av dessa är Gelnhausen från andra halvan av 1100-talet. I Gelnhausen känner vi igen mycket av organisationen i Skanörs borg, något som vi också kan studera på närmare håll i den av ärkebiskop Eskil efter 1150 uppförda Söborg på Själland. Med kung Valdemar I (1157- 1182) infördes tegelbyggnadstekniken mer allmänt i samband med borgbyggandet, bl.a. byggdes på Sprogö i Stora Bält ett försvarstorn helt av tegel, omgivet av en ringmur i gråsten. Genom Eskils efterträdare, biskop Absalon, byggdes Köpenhamns första borg år 1167 med en plan som liknar den vi snart ser i Skanör, dock naturligtvis mycket större, borgplatsen hade en diameter om 53 meter mot c:a 30 i Skanör. Köpenhamn var nu Danmarks viktigaste
köpstad och riksfäste. Alla dessa borgar byggdes på konstgjorda kullar, där försvarstornet ligger på borggårdens högsta punkt och skiljer sig därmed
radikalt från nästa sekels borgbyggnads- teknik.

1100-talsborgarna Gelnhausen till vänster, byggd av Fredrik Barbarossa, och Söborg på Själland av biskop Eskil till höger, visar den fullt utvecklade germanska borgtyp som också kommer att uppföras i Skanör. Ringmuren omsluter en borggård med försvarstorn, huvudbyggnad och biutrymmen är byggda med en sida mot ringmuren. Ingången omsluts av ett mindre porttorn. Utanför ringmuren ligger vallar och gravar.

De kommande borganläggningarna under början av 1200-talet ändrar snabbt karaktär och börjar istället byggas ut med tornförsedda ringmurar och placeras på plan mark. Höjdförsvaret är inte längre lika viktigt och de uppbyggda kullarna försvinner. Istället byggs flankeringstorn i de yttre hörnen av ringmuren som ger bättre skottvinklar och överblick. Borgen blir en mer kraftfull, sluten anläggning, förstärkt av djupa vallgravar och har i fortsättningen väldigt lite gemensamt med den äldre romanska, cirkulära borgtypen.

Kalmar slotts tidigaste anläggning är uppförd under slutet av 1200-talet med torn i alla borgens hörn. Trots sin typiska 1200-talsplan har borgen i denna rekonstruktion en återhållsam arkitektur som också gällde för 1100-talets borgbyggnader, fri från utsmyckningar och riddarborgarnas romantiska fasaddekorationer. Skyttegångarna på det högra tornet blev vanliga under slutet av 1200-talet och utvecklades också under 1300-talet till utkragade murkrön för att man skulle kunna skjuta nedåt mot angriparen. Rekonstruktion av Martin Olsson.

Vi behöver knappast gå vidare i borgarnas utvecklingshistoria eftersom vi redan tycks ha svaret på frågan när Skanörs borg bör ha byggts mot bakgrund av denna. Svaret blir under perioden 1160 – 1190 och med kung Valdemar och biskop Absalon som byggherrar. Den germanska byggtraditionen blev föga förvånande den som Valdemar och Absalon kopierade när man satte igång sitt omfattande byggnadsprogram för att skydda landets gränser och ekonomiska intressen. Steget var för övrigt inte så stort från Fredrik Barbarossa till Valdemar, Hohenstauferns och danska Ylvingaätten var ingifta med varandra och kontakterna var täta. Söborg var residens för Hvidesläkten, som Absalon tillhörde och där även Valdemar växte upp.

Typologisk rekonstruktion av Skanörs borg. Upplägget är nästan identiskt med Gelnhausen från 1180-talet. Försvarstornet är här placerat centriskt över brunnen. Vid skattekontoret efter porttornet köptes skattemärken av olika slag, övriga borggården var knappast tillgänglig för allmänheten.

Venderna med säte på Rügen hade länge tagit för sig av sillfångsterna på Falsterbonäset och accepterade inte den danska överhögheten. Det som Valdemar kallade plundring och sjöröveri var sannolikt bara en motreaktion mot Valdemars försök att köra bort venderna från den nu ekonomiskt intressanta sillmarknaden. I namnet av ett korståg för att kristna de hedniska venderna angrep Valdemar och Absalon deras fäste Arkona på Rügen år 1169 och vann därmed en tillfällig seger. Det är sannolikt att beslutet att bygga borgen i Skanör togs efter detta för att för alltid skydda den spirande marknaden i Skanör mot vendernas förväntade återkomst och förnyade plundringsförsök. Enligt medeltidsmunken Helmods krönika från 1160-talet sålde även venderna sill från Arkona, men köpmännen tvingades då betala en skatt till deras gud Svantevik, något som naturligtvis inte kunde accepteras av de kristna köparna. När venderna också insisterade på att få offra en kristen präst till Svantevik som förutsättning för affärerna, fick Valdemar nog av venderna som aktörer på marknaden.

Vi har då sett starka indicier både i det historiska skeendet och i den byggnadshistoriska utvecklingen av borgbyggandet för att Skanörs borg byggdes under andra hälften av 1100-talet. Vi skall i följande avsnitt gå vidare och se på övriga faktorer!

Historien om den medeltida borgen i Skanör, inledning.

Det har nu gått mer än hundra år sedan Lundaprofessorn Otto Rydbeck 1907- 1909 gjorde sin stora utgrävning av Skanörs borgkulle, vilket efter ganska många år, 1935, resulterade i den ambitiöst upplagda boken ”Den medeltida borgen i Skanör”. Detta är samtidigt den enda utgrävning som gjorts av borgen och slutsatserna i boken har därför cementerats som den enarådande sanningen under det gångna seklet. Kanske är det just denna förenklade berättelse om huset på kullen som idag är det verkliga hotet mot borgruinens fortbestånd, bristen på visioner om vad borgen egentligen var och symboliserade. Är det då förmätet att ifrågasätta dessa väl underbyggda slutsatser och presentera en annan tolkning, som delvis ger ett annorlunda utseende på Falsterbonäsets kanske främsta kulturmonument (eller det som skulle kunna bli det…)?

Jag försvarar mig med att jag idag kanske har en bättre överblick över händelseförloppet genom vårt internetbaserade samhälle än vad den ärevördige professorn hade från sin studiekammare i Lund för hundra år sedan. Om inte, så se detta som arkitektens vision av borgbygget, ställd mot arkeologens. Förvisso fås den bästa helhetsbilden genom en kombination av de båda, vilket också är min avsikt. Ingen slutsats hade kunnat dras utan den utförliga och noggrant utförda dokumentation som professor Rydbeck och hans manskap har sparat till eftervärlden från sitt fleråriga grävande på borgkullen och dess omgivningar. Jag är dessutom belastad med den i sammanhanget avskyvärda ovanan att binda ihop konstaterade fakta med hjälp av lite fantasi till en historia, som med till sannolikhet gränsande visshet ger en berättelse som är – nästan – sann! Sann historia existerar nämligen inte, allt som har hänt ser olika ut beroende på vad man vill se och vem som upplever det. Inte ens ett ögonvittne berättar vad som hände utan vad han tyckte hände.

Nåväl, jag skall i detta fortsatta arbete inleda med en allmän tillbakablick på det medeltida borgbyggandet för att söka inspirationskällorna och tankarna bakom den planering som skulle leda till att kungen och hans män tog beslutet där på Skanörs strand att bygga just denna borgen.

Därefter skall vi se på hur borgen skildrats i litteratur och på kartor för att få ögonvittnens åsikt om borgens utseende.

Med hjälp av dessa kunskaper skall vi sedan se på Rydbecks grävningsresultat och försöka få bilderna att bli samstämmiga. Kanske finns något att lägga till eller ändra, kanske får vi använda lite fantasi för att förstå hur man har resonerat, byggt, krigat eller förvaltat sin borg.

Sist skall jag visualisera hur jag tror att borgen sett ut med hjälp av ritningar. Kanske får vi också tid till någon datormodell längre fram. Om sannolikheten i denna visualisering blir tillräckligt hög, får vi förhoppningsvis ett bättre planeringsinstrument både vad gäller att visa upp ett viktigt fornminne och att ta vederbörlig hänsyn till en av Skånes viktigaste kulturmiljöer! Detta senare budskap riktar jag främst till kommunen och Länsstyrelsen, som i dagsläget inte uppmärksammar problematiken….

För den som har tålamod nog att under några söndagar framöver följa min blogg skall jag berätta en ny och annorlunda historia om Skanörs borg!

Peter Krabbe

Skanör 2013-07-20

Falsterbonäsets historia del 11, framtiden.

Är då detta den sanna historien eller min egen version av den? Förmodligen finns det ingen sann historia, ingen kan med säkerhet veta exakt vad som hänt för många år sedan och de fynd som efter hand görs i både gamla dokument och vid utgrävningar förändrar hela tiden vår syn på det förflutna. Det mesta av det som jag skrivit hittills är dock allmänt vedertaget som ”sann” historia, även om det många gånger finns olika tolkningar av både dokument och byggnadsrester. För att alla läsare skall kunna göra sin egen bedömning listar jag här helt kort mina ”avvikelser” och tillägg:

–          Lerbottnarna. Dessa förekommer flitigt i de flesta fiskelägen under medeltiden. Lars Ersgård, som vi nog kan kalla vår ”egen” arkeolog på Falsterbonäset tolkar dessa som lämningar efter tidig bebyggelse. Jag gör en helt annan tolkning, vilket ger en annorlunda syn på bebyggelseutvecklingen.

–          Klimatet. Klimatförändringarna tillsammans med de nyligen uppmätta havsnivåerna under medeltiden är ett nytt tillägg som jag för in tillsammans med arkeologen Anders Ödman. Dessa förklarar mycket av det historiska skeendet utan att förändra de slutsatser som dragits tidigare.

–          Skyttsie Hage. Denna bosättning har inte tidigare fått en godtagbar förklaring. Det förda resonemanget kring Skyttsie Hage är min egen tolkning, delvis grundad på föga känd litteratur av J.C. Barfoed från 1700-talet, i min privata ägo. Jag kopplar detta också till havsnivåmätningarna och vår nya kunskap om relationen mellan hav och land.

–          Villa Haghen. Här ansluter jag mig till Ersgårds uppfattning, men utvecklar tankarna mer än vad en etablerad arkeolog kan tillåta sig. Brist på bevis hindrar Ersgård men inte min egen fantasi.

–          Skanörs borg. Omfattande utgrävningar har gjorts tidigare. Min uppfattning är att man ändå missat en väsentlig del av poängen genom att underskatta betydelsen av bortforslingen av sten till andra byggen, bl.a. Skanörs rådhus. Jag arbetar därför med en ny rekonstruktion som kommer att ge ett annat utseende på borgen, som i likhet med Falsterbohus sannolikt har haft ett kärntorn för försvaret.

–          Samtliga Näsets tre borgar. Dessa har funnits kvar mycket längre än vad man hittills trott, något som jag skall utveckla i mitt framtida skrivande.

–          Relationen till Tyskland. I del 9 snuddar jag vid bl.a. tyska intressen i samband med den verkliga avsikten med cementfabriken i Skanörs hamn. Den som har läst denna historia förstår nog att känslan av samhörighet med Tyskland blev extra markerad hos dem som forskade i och berättade om Falsterbonäsets historia, särskilt under den nationalromantiska perioden från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1930-talet. Huvudverket om Näsets medeltida historia skrevs av tysken Dietrich Schäfer och har mig veterligen aldrig översatts till svenska. Sympatierna gällde för en stor del av dåtidens administrativa och kulturella elit på Näset. Detta naturligtvis på grund av det stora tyska inflytandet under medeltiden, men också på grund av de nära relationerna mellan danska, tyska och svenska kunga- och furstehus även under följande perioder. Många släkter i det styrande skiktet hade tysk bakgrund och uppfattade inte Tyskland som ett hot. Man talade och skrev tyska obehindrat. Även i Limhamn monterades tyska Junkersplan under Hermann Görings överinseende under början av 1920-talet. I vissa familjer kvarstod sympatierna även efter Hitlers maktövertagande. Allt detta är också en del av vår historia och pekar på att situationen på Falsterbonäset för hundra år sedan inte alltid var så fridfull som det såg ut.

Vad är då viktigt inför framtiden om vi håller oss kvar vid de historiska aspekterna? Självklart är frågan om havsnivåer viktig för ett samhälle som ligger två meter över havet, oavsett om det blir någon märkbar höjning eller inte. Beredskapen måste finnas om det händer som vi vill inte ska hända. Jag pekar i denna blogg bl.a. på hur vallsystemet bör utformas runt Skanörs borg. Tyvärr har varken Länsstyrelsen eller kommunledningen insett än att Flommen är ett vattenområde som har ett viktigt historiskt samband med inte bara borgområdet, utan hela den medeltida stadsstrukturen, och inte kan delas hur som helst av skyddsvallar. Dessa behövs, men måste ligga längre ut, i Hovbackens förlängning. Själva borgområdet med vallgravar har förfallit till oigenkännlighet de senaste decennierna och måste restaureras. Man skulle mycket väl kunna återställa borgen i markplan med stenläggningar, vindbryggor och husmarkeringar för att återskapa ett turistmål av dignitet för både svenskar och danskar. Vi är tämligen ensamma i Europa om denna förlamande respekt som inte leder till något annat än att våra kulturminnen försvinner helt och hållet.

               Skanörs mölla, till vänster i all sin tidigare prakt och till höger år 2013 – som byggnadsminne!

Även Skanörs mölla, Skånes äldsta bevarade stubbamölla, är numera offer för kvalificerad vanskötsel och hotas av nedbrytning. Under min egen tid som frivillig ansvarig för möllan på 1980-talet var möllan ett välbesökt museum med bevarad interiör och alla yttre attribut som kättingar och infästningsstolpar på mölleplatsen. Vi samarbetade med specialister för att möllans balans skulle bibehållas och vridmekanismen därmed kunna fungera. Efter det att vården övertagits av kommunen liknar möllan idag mer en fallfärdig vedstapel utan vingar och segel. En vridbar stubbamölla kräver kunskap och underhåll!

På en nyuppsatt informationsskylt raljerar Länsstyrelsen över den ”präktiga historieförfalskning” som en timmerman gjort sig skyldig till när han huggit in årtalet 1215 på en bjälke som vid analys konstaterats vara från 1600-talet. Hur okunnig får en myndighet vara? Möllan var ett bruksföremål som utsattes för såväl förslitning vid nyttjandet som skador genom väder och vind och därför reparerades kontinuerligt. Dessutom brändes möllor ofta ner när någon krigsförande part ville straffa civilbefolkningen. Vi vet att stormar drabbade Näset under slutet av 1500-talet och också att Skånska kriget på 1600-talet ledde till mordbränder i Skanör, Falsterbo var redan näst intill utplånat. Att en omfattande upprustning av möllan gjorts under 1600-talet är därför logiskt, liksom att mycket lite av kvarvarande byggnadsdelar då kunnat tas till vara. Det är lika logiskt att timmermannen då velat berätta för eftervärlden det alla då visste, att möllan funnits redan på 1200-talet. Detta är ingen historieförfalskning, snarare en insats för att berätta historien för oss. Byt ut denna pinsamma skylt omgående! Kanske skall det tilläggas att 90 % av möllans virke idag är från 1900-talet?

Det är rimligt att anta att den första möllan byggdes samtidigt med borgen i Skanör för att hålla fogden och hans manskap med mjöl, sannolikt malt av säd från kungsgården Skyttsie Hage. Årtalet 1215 är mot denna bakgrund värdefull kunskap som vi är tacksamma för att möllans byggmästare förmedlar vid 1600-talets renovering!

 Tångvallarna var både översvämningsskydd och inhägnader för boskapen, här vid  infarten till Falsterbo år 1899.

Ett annat märkligt objekt är tångvallarna. Dessa byggdes av funktionella orsaker som skydd för översvämning, redan under medeltiden. De är därför klassade som fornminnen och får inte röras i något avseende. Vad vore rimligare idag än att underhålla och restaurera tångvallarna till lämplig höjd i en situation när vi åter behöver detta skydd? Vallarna består av tång, torv och jord och kan lätt byggas på med ursprunglig metod för att åter betjäna samhället. Det som är skyddsvärt är inte tången utan tångvallarnas placering i landskapet, något som är ett historiskt dokument av stort värde. Vallarna höll betesmarker och odlingsmarker torra och var också stängsel för boskap, vilket gör dem till ett viktigt inslag i kulturlandskapet – något som snarare talar för att de byggs på för att berätta om denna tradition än att de skall tillåtas utplånas av tidens tand genom en omodern och galen kulturminneslag!

Brede väg riskerar, havsnivåhöjningar till trots, att torka ut och därmed förlora sin historiska roll i landskapet. Foto Krabbe 2002.

Vattendrag som Ättebäcken (Brede väg) och många andra historiska dräneringsdiken växer igen och förlorar både sin funktion som dränering och historiska minnesmärken i takt med att de torkar ut. Dessa bör rensas och i vissa fall breddas, också med tanke på deras roll som inslag i kulturlandskapet.

Listan kan göras lång, men jag väljer att avsluta den här. Sammanfattningsvis kan man ändå säga att Falsterbonäsets historia är ett sällsynt fängslande inslag både i den danska och svenska historien och något som vi Näsetbor bör vara stolta över. Syftet med denna lilla snabbhistoria är att ge även nyinflyttade del av denna stolthet, samtidigt som jag hoppas att en ökad kunskap och medvetenhet om vårt förflutna också skall leda till ökad varsamhet och eftertanke innan viktiga referenspunkter och minnesmärken sopas bort genom rent slarv eller brist på respekt för vårt förflutna!

Tills jag återkommer med en ny rekonstruktion av Skanörs borg säger jag därmed tack till läsarna för denna gången!

Peter Krabbe