Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 1. Borgbyggandets historiska bakgrund.

En vanlig missuppfattning är att vi i Norden levde i en isolerad och avskild avkrok av världen och därmed saknade impulser utifrån. Ingenting kan vara mer fel. Visserligen var det inte många i centrala och södra Europa som under civilisationens begynnelse vågade sig upp till våra avlägsna och förvildade trakter. Däremot var Nordens olika folkslag synnerligen nyfikna på sina omgivningar och reste ofta kors och tvärs över den då kända världen. Det var knappast några turistresor, men genom sin militära genialitet och sitt betryggande antal kom man oftast levande hem igen och kunde berätta vad man sett.

De fornnordiska herulerna passerade den romerska gränsen Limes i Tyskland med mål i såväl Spanien, Rom, Kroatien och Svarta havsområdet. Herulerna återvände från sina sydligare bosättningar under 500-talet till södra Skandinavien och kan ses som föregångare till vikingarna, som några hundra år senare färdades vida omkring och till och med korsade Atlanten.

Under korstågstiden från år 1000 fick många skandinaviska kungar och herremän tillfälle att knyta kontakter med den arabiska kulturen i samband med det heliga kriget, bl.a. gav sig en dansk här iväg till Palestina under mitten av 1100-talet. De tidsödande färderna med häst eller till fots medförde många övernattningar hos lokala makthavare och därmed goda tillfällen att studera tidens befästningsanläggningar och hur ett ståndsmässigt boende skulle se ut. Det fanns därför ett rikligt informationsflöde norrut som berättade om trender och ny försvarsteknik. Man kan dock ibland se en fördröjningseffekt i storleksordningen 50 år innan kontinentens innovationer blev konkretiserade i Norden, kanske främst genom sämre ekonomiska förutsättningar och brist på kunniga hantverkare, som ofta fick övertalas för att flytta norrut till vårt bistra klimat.

Under alla förhållanden så finns det en kontinuitet i byggandet av borgar och försvarsanläggningar som går att följa ända från romartiden och fram till medeltiden. Man kände till vad som hände i övriga Europa och tog intryck av detta i sin egen planering.

Fram till 1100-talet utvecklades två huvudriktningar inom borgbyggandet, den fransk-engelska och den germanska. Båda sökte impulser i det romerska byggandet och påverkades också av korsriddarnas byggen i Palestina. Ursprunget var försvarstornet, omgivet av en ringmur och/eller vallar och gravar. Denna tornborg användes i stor utsträckning utefter Limes, den romerska gränsen mot barbarernas rike i norra Europa. Tornet var kvadratiskt, medan ringmuren kunde vara både cirkulär eller kvadratisk/ rektangulär. Den kvadratiska formen hade sina rötter i det romerska härlägret, med sin strikta organisation, men fick efter omständigheterna en allt större anpassning till omgivande terräng. Begreppet högborg föddes genom att man placerade borgtornet så högt som möjligt, på en klippa eller konstgjord kulle, en s.k. motte. Försvaret byggde på att vara högre placerad än angriparen, vilket gynnade den tidens vapen.

Kempten senromerskt burgus

Romersk tornborg i Kempten, Tyskland, ett exempel på urtypen för de kommande europeiska borgarna.

I det fransk-engelska borgbyggandet växte borgtornet ut för att ge plats även för bostadsfunktionen och man fick en centralbyggnad som i Frankrike kallades för donjon, i England keep. Chambois i Frankrike är ett exempel på denna borgtyp från 1000-talet, som kom att bli förebild för ett stort antal riddarborgar där under det kommande seklet. I England var Londons Towern en produkt av denna utveckling. I Skåne kan man hänföra Glimmingehus betydligt senare borgbygge till denna kombinerade bostads- och försvarsbyggnad. Borgtypen blev också utgångspunkten för många palatsbyggen i södra Europa under 1000- och 1100-talen.

Chambois donjon 1100-tal

Borgen i Chambois är exempel på den kompakta utvecklingsformen, kallad donjon, som blev en kombination av försvarstorn och bostad. 1100-talet. Borgtypen blev dock inte så vanlig i Danmark och Skåne.

Av större intresse för oss är den germanska borgtypen, som behöll sin ålderdomliga grundform med försvarstorn och ringmur samtidigt som bostadsbyggnaden placerades fristående från tornet mot ringmuren. Borgplanen var ofta cirkulär och med ett likaledes cirkulärt torn, i Tyskland benämnt bergfried. Tornet var planerat för att klara långa belägringar och hade normalt ett större förrådsrum i bottenplanet tillsammans med en brunn för att ge färskvatten, något som styrde den tid man kunde hålla ut. Ingången låg på ett övre plan, ansluten till en utvändig trappa som kunde rivas vid belägring. De övre planen var planerade för bågskyttar liksom taket med sitt skyttevärn. Öppna spisar fanns både för att ge värme och för att kunna koka vatten och beck att hälla över angriparen. Ett vanligt försvarstorn kunde vara 30 meter högt och 10 meter i diameter.

Steinsberg Baden tysk bergfried 1100-tal

I Tyskland kallades försvarstornet bergfried och omgavs av en ringmur som också skyddade det separata bostadshuset. Bergfrieden var en renodlad militär anläggning. Steinsberg, 1100-tal.

Den byggnadsintresserade tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa byggde ett stort antal borgar av denna typ som gränsbefästningar för rikets försvar. En av dessa är Gelnhausen från andra halvan av 1100-talet. I Gelnhausen känner vi igen mycket av organisationen i Skanörs borg, något som vi också kan studera på närmare håll i den av ärkebiskop Eskil efter 1150 uppförda Söborg på Själland. Med kung Valdemar I (1157- 1182) infördes tegelbyggnadstekniken mer allmänt i samband med borgbyggandet, bl.a. byggdes på Sprogö i Stora Bält ett försvarstorn helt av tegel, omgivet av en ringmur i gråsten. Genom Eskils efterträdare, biskop Absalon, byggdes Köpenhamns första borg år 1167 med en plan som liknar den vi snart ser i Skanör, dock naturligtvis mycket större, borgplatsen hade en diameter om 53 meter mot c:a 30 i Skanör. Köpenhamn var nu Danmarks viktigaste
köpstad och riksfäste. Alla dessa borgar byggdes på konstgjorda kullar, där försvarstornet ligger på borggårdens högsta punkt och skiljer sig därmed
radikalt från nästa sekels borgbyggnads- teknik.

Söborg kombination

1100-talsborgarna Gelnhausen till vänster, byggd av Fredrik Barbarossa, och Söborg på Själland av biskop Eskil till höger, visar den fullt utvecklade germanska borgtyp som också kommer att uppföras i Skanör. Ringmuren omsluter en borggård med försvarstorn, huvudbyggnad och biutrymmen är byggda med en sida mot ringmuren. Ingången omsluts av ett mindre porttorn. Utanför ringmuren ligger vallar och gravar.

De kommande borganläggningarna under början av 1200-talet ändrar snabbt karaktär och börjar istället byggas ut med tornförsedda ringmurar och placeras på plan mark. Höjdförsvaret är inte längre lika viktigt och de uppbyggda kullarna försvinner. Istället byggs flankeringstorn i de yttre hörnen av ringmuren som ger bättre skottvinklar och överblick. Borgen blir en mer kraftfull, sluten anläggning, förstärkt av djupa vallgravar och har i fortsättningen väldigt lite gemensamt med den äldre romanska, cirkulära borgtypen.

Kalmar 1280-tal

Kalmar slotts tidigaste anläggning är uppförd under slutet av 1200-talet med torn i alla borgens hörn. Trots sin typiska 1200-talsplan har borgen i denna rekonstruktion en återhållsam arkitektur som också gällde för 1100-talets borgbyggnader, fri från utsmyckningar och riddarborgarnas romantiska fasaddekorationer. Skyttegångarna på det högra tornet blev vanliga under slutet av 1200-talet och utvecklades också under 1300-talet till utkragade murkrön för att man skulle kunna skjuta nedåt mot angriparen. Rekonstruktion av Martin Olsson.

Vi behöver knappast gå vidare i borgarnas utvecklingshistoria eftersom vi redan tycks ha svaret på frågan när Skanörs borg bör ha byggts mot bakgrund av denna. Svaret blir under perioden 1160 – 1190 och med kung Valdemar och biskop Absalon som byggherrar. Den germanska byggtraditionen blev föga förvånande den som Valdemar och Absalon kopierade när man satte igång sitt omfattande byggnadsprogram för att skydda landets gränser och ekonomiska intressen. Steget var för övrigt inte så stort från Fredrik Barbarossa till Valdemar, Hohenstauferns och danska Ylvingaätten var ingifta med varandra och kontakterna var täta. Söborg var residens för Hvidesläkten, som Absalon tillhörde och där även Valdemar växte upp.

Skanörs borg

Typologisk rekonstruktion av Skanörs borg. Upplägget är nästan identiskt med Gelnhausen från 1180-talet. Försvarstornet är här placerat centriskt över brunnen. Vid skattekontoret efter porttornet köptes skattemärken av olika slag, övriga borggården var knappast tillgänglig för allmänheten.

Venderna med säte på Rügen hade länge tagit för sig av sillfångsterna på Falsterbonäset och accepterade inte den danska överhögheten. Det som Valdemar kallade plundring och sjöröveri var sannolikt bara en motreaktion mot Valdemars försök att köra bort venderna från den nu ekonomiskt intressanta sillmarknaden. I namnet av ett korståg för att kristna de hedniska venderna angrep Valdemar och Absalon deras fäste Arkona på Rügen år 1169 och vann därmed en tillfällig seger. Det är sannolikt att beslutet att bygga borgen i Skanör togs efter detta för att för alltid skydda den spirande marknaden i Skanör mot vendernas förväntade återkomst och förnyade plundringsförsök. Enligt medeltidsmunken Helmods krönika från 1160-talet sålde även venderna sill från Arkona, men köpmännen tvingades då betala en skatt till deras gud Svantevik, något som naturligtvis inte kunde accepteras av de kristna köparna. När venderna också insisterade på att få offra en kristen präst till Svantevik som förutsättning för affärerna, fick Valdemar nog av venderna som aktörer på marknaden.

Vi har då sett starka indicier både i det historiska skeendet och i den byggnadshistoriska utvecklingen av borgbyggandet för att Skanörs borg byggdes under andra hälften av 1100-talet. Vi skall i följande avsnitt gå vidare och se på övriga faktorer!

2 Responses to Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 1. Borgbyggandets historiska bakgrund.

  1. Staffan Kvist skriver:

    Hej
    Får jag fråga? Kan man tidsbestämma borgarna efter murkrönen beroende på om man använde pilbåge, armborst eller musköt(gevär)?

    Undrar Staffan

    • peterkrabbe skriver:

      Hej Staffan, de tre vapnen användes ofta samtidigt men med tonvikt på pilbågen under 1200-talet, armborstet under 1300-talet och musköten under 1400- och 1500-talen. Kreneleringen med tinnarna såg likartad ut under pilskyttevapnens tid men förändrades mer när bössor och tidiga kanoner blev vanliga, främst genom att smalare skyttegluggar placerades längre ner i tornen och murarna – man sköt på längre håll och behövde bättre skydd för skytten under den omständliga omladdningen. Den stora förändringen var att det äldsta försvarstornet i mitten av anläggningen – sista utposten – varifrån man sköt med pilbåge på mål utanför vallgravarna, under 1300-talet ersattes av fler och mindre torn i borgens omslutningslinje. Man byggde då ut utskjutande skyttegångar på krönen, i sten eller trä, för att kunna skjuta i fler riktningar och mot murarnas närområde. I Skandinavien var trä vanligast och man kan ibland se håligheterna i den övre muren efter de träbalkar som bar skyttegången. Vid datering får man också ta hänsyn till att många borgar byggdes om och moderniserades löpande, efter krig och anfall var reparationsbehovet stort och självklart passade man på att förbättra efter tidens mode.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: