Historien om den medeltida borgen i Skanör, del 2. Borgen skildrad av samtidens iakttagare.

Den äldsta planritningen föreställande Skanörs borgkulle är Meyers karta från 1650-talet. Meyer beskrev på sin karta vad han såg, men lade dessutom till sina funderingar över hur borgen skulle kunna förstärkas, vilket gör det lite svårare för oss att veta vad som verkligen fanns kvar vid hans besök på platsen. Det som vi på sannolika grunder kan hänföra till befintligt är själva borgkullen och kommunikationssystemet med två broar och en kvartscirkels passage på vallen mellan de två vallgravarna. Huvudentrén vänder sig mot havet och den första bron mot marknadsplatsen. Denna senare ritar Meyer som ansluten genom landförbindelse, men vi vet genom Rydbecks utgrävning att bron var byggd över den yttre vallgraven och att även denna fortsatte runt hela borgkullen.

Meyer borg

Meyers redovisning av Skanörs borg med omgivning, kompletterad med hans ombyggnadsförslag. Detalj ur Meyers karta från 1650-talet. Kommunikationssystemet har vindbryggan i väster mot havet och landanslutning mot marknadsplatsen i söder. Intressant är också att vattenförbindelsen mellan Brede väg och borgen finns kvar.

En vindbrygga förband huvudentrén med utanverken, som skyddade borgkullen från havets påverkan. Vi har goda skäl att tro att dessa utanverk också innehöll kajplatser för angörande fartyg och kanske sjöbodar eller magasinsbyggnader för fartygens leveranser av förnödenheter. Mer om detta senare. Man skall hålla i minnet att besökare till borgen inte kom från landsidan utan från sjösidan med båt, oftast från Köpenhamn eller andra hamnstäder.

Kvartscirkelpassagen på vallen var ett vanligt sätt att från borgen kunna kontrollera besökare och i tid agera om dessa uppträdde misstänkt eller såg anmärkningsvärt beväpnade ut. Vindbryggan kunde då fällas upp innan besökarna kom fram till porten. Vid Malmös borg utökades denna passage till en halvcirkel. Denna bevakning förutsatte ett försvarstorn, varifrån man kunde skjuta med båge över såväl ringmur som de byggnader som anslöt till denna. Meyer markerar ett försvarstorn i det läge som vi kommer att konstatera som det mest sannolika, centriskt placerat över den av Rydbeck utgrävda brunnen. Naturligtvis kan Meyer ha gjort detta som ett planerat tillägg, i likhet ned bastionerna på Hovbacken, men låt oss tills vidare anta att tornet faktiskt fanns vid Meyers besök – eller åtminstone rester av det.

Gottfried Ihns karta från 1751 visar bara en schabloniserad cirkulär borgkulle med utanverk och dubbla vallgravar. Denna ger inga användbara måttangivelser utan bara strukturen med kulle, vallgravar, mellanvall och utanverk. Ihns karta har sitt främsta värde som jämförelse till Rydbecks utgrävning 150 år senare.

Ihn borg

Ihns karta ger inte så många upplysningar om bebyggelsen, men belyser resterna av vallgravssystemet. Vi kan också notera att kvarteren söder om borgen är anpassade efter den gamla, lite bredare anslutningen av yttre vallgraven mot Bakdjupet, det egentliga hamninloppet.

Denna utgrävning är naturligtvis det främsta dokumentet vad gäller borgens utseende, även om sanden då lagt sitt döljande, men också bevarande täcke över hela härligheten. Vi skall se närmare på detta i det följande avsnittet. Först skall vi studera den enda tecknade avbildningen för professionellt bruk som mig veterligt finns av både Skanörs och Falsterbos borgar. Jag tänker då på holländaren Waghenaers sjökort från år 1584- 88. Detta sjökort är unikt dels genom en skriftlig beskrivning som är bifogad, dels genom att Waghenaer ritat av landkonturen, sett från havet, inte bara en utan två gånger!

Waghenaers fartyg loggar bl.a. djupet i en bana från Falsterbo rev, förbi Skanör och vidare upp mot Malmö, öster om Saltholm. Under tiden ritar Waghenaer kustkonturen och hinner rita Falsterbo två gånger och Skanör likaledes två gånger, sett från olika siktvinklar. Detta blir då det optimala beviset för att Waghenaer verkligen ritar vad han ser, husens inbördes läge förändras beroende på de ändrade siktvinklarna.

Årtalet 1588 är också synnerligen intressant. Som jag konstaterat i avsnitten om Falsterbonäsets historia bör de stora sandstormar som begravde Falsterbo och sannolikt också allvarligt skadade Skanörs borg ha inträffat under 1590-talet, alltså strax efter det att Waghenaer ritade sitt sjökort. Vi ser därför här bl.a. den enda existerande avbildningen av Falsterbo från den västra sjösidan med ett flertal av de tyska magasinsbyggnaderna inritade.

Kan man då lita på Waghenaer och vad gjorde en holländare utanför Skanör?

Waghenaer sjökort 1

   Utsnitt ur Waghenaers sjökort från 1580-talet, visande Öresund från Helsingborg till Falsterbo.

Holland var under 1500-talet den helt dominerande sjöfartsnationen och ombesörjde stora delar av transporterna mellan Nordsjöhamnarna och östra Östersjön. Stora värden stod på spel för rederierna, man hade att hantera både potentiella sjörövare och förlisningar på grund av stormar eller grundstötningar i de knapphändigt utmärkta vattnen. En av de värsta passagerna var Falsterbo rev, där sandrevlarna sträckte sig långt ut i havet. Ett tillförlitligt sjökort var därför ovärderligt för de holländska skepparna, som nu fick förbättrade möjligheter att komma lyckligt hem med sina laster i behåll. Förmågan att navigera i ett hav som saknade fyrar och med ett fåtal osäkra bojar som enda sjömärken var i trånga vatten som Öresund helt beroende av visuella observationer, genom att pejla in kända landmärken kunde man också bestämma sin position. Waghenaers kustkonturer var ritade med denna avsikt, dubbleringen ökade säkerheten i identifikationen av visade landmärken. Var det Falsterbo eller Skanör man såg? Ett misstag kunde göra att man istället blev vrak på Falsterbos sandbankar! Det finns därför ingen anledning att betvivla äktheten i det som redovisas på sjökortet, istället får vi skänka en tacksamhetens tanke till Waghenaer för denna betydelsefulla pionjärinsats, som nu hjälper oss att visualisera Falsterbonäsets historia.

I den bifogade beskrivningen till sjökortet skriver Waghenaer bl.a. om hur man navigerar förbi Falsterbo rev: ” När ni är mellan Steden (Köge) och Falsterborne, och det platta breda taket av Falsterborne (kyrkan) är ens med kastellet (borgens försvarstorn), då är ni vid punkten för revet eller sandbanken där en boj ligger vid 4 famnars djup och där börjar Östersjön kallad Bälten, och ni kan då ändra er kurs mot Brontholme (Bornholm). Om ni skall tillbaks igen från Steden mot Draker (Dragör), när ni kommer nära Draker rev, om Köpenhamns torn visar sig öster om Drakers skog, så håll Draker nord och väst om er, så går ni fritt från revet.” Beskrivningen visar hur viktiga kyrkornas och borgarnas torn var för navigeringen i Öresund. En famn motsvarade 1,83 meter. Bojen vid Falsterbo rev markerade 7,3 meters djup, vilket tydligen var vad man på 1500-talet såg som en kritisk gräns för fartygens djupgående. Eftersom kustlinjen vid Skanör såg annorlunda ut på 1500-talet kan vi inte vara helt säkra på hur Waghenaer uppfattade den, men ett rev är markerat utanför möllan som borde vara det då helt trädlösa Hovbacken. Waghenaer har då loggat djupet på en kurs mellan fastlandet och Hovbacken till 3 famnar, eller 5,5 meter, vilket bör stämma bra med dåvarande djupet i det som Meyer 70 år senare fortfarande markerar som hamn och nu är Flommen.

Låt oss då se på vad Waghenaer ritade. Hans detaljerade teckningar av stadskonturen vid både Falsterbo och Skanör ger intressant information, liksom att Skanörs mölla finns återgiven i sin nuvarande storlek och på samma plats som idag. Hans breda tuschpensel ger förvisso utrymme för skiftande tolkningar men huvuddragen kan knappast ifrågasättas. Till dessa hör de två borgarnas kärntorn, båda ritade med utkragningar på tornkrönen, något som blev vanligt under 1300-talet. Detta känns logiskt med tanke på de reparationsarbeten som måste ha gjorts efter tyskarnas angrepp på borgarna år 1311, som då blev svårt åtgångna.

I Falsterbo visar Waghenaer en imponerande stadsvy med tiotalet magasinsbyggnader inritade förutom borgen och S:t Gertruds kyrka. Dessa ligger som förväntat men indikerar att fler kompanihus som vi inte känner till skulle ha legat på Lübecks och Danzigs fitområden. Dessa hade alla gavlarna mot nordväst och nuvarande Flommen.

Waghenaer Falsterbo

Falsterbo sett från Öresund enligt Waghenaer. Vi ser från vänster Lübecks kompanihus med gavlarna mot havet, S:t Gertruds kyrka, snedställda kompanihus utefter Fyrvägen, Tyska kyrkan och Falsterbo borg med kärntornet uppstickande framför salsbyggnaden. Mina konturförstärkningar gjorda med röda linjer.

I Skanör visas borgen med ett imponerande försvarstorn i ett läge som stämmer väl med vår typologiska rekonstruktion ovan. Det som överraskar mest här är annars raden av sjöbodar eller magasinsbyggnader framför borgen mot den nordvästra sjösidan. Detta ger en helt annan uppfattning om hamnens utformning och borgens relation till denna. Har då det som vi tidigare trott vara militära utanverk framför borgen istället varit kajer med magasinsbyggnader i direkt kontakt med seglingsbart vatten? Handelns och sjöfartens betydelse i Skanör talar för detta. Borgens funktion har nu också fått större dignitet som ekonomiskt centrum för marknaden. Samtidigt får vi större förståelse för vilket dråpslag mot Skanörs roll i marknaden som uppgrundningen av hamnen (Flommen) medförde och Falsterbos därav följande övertagande av aktiviteterna under 1400- och 1500-talen.

I båda fallen får vi information om att ringmurarna runt borgarna inte haft samma höjd som huvudbyggnadens vägg, alternativt har dessa nu rivits ner eller minskats i höjd.

Waghenaer Skanör

Skanörs borg sedd genom Waghenaers kikare. Vi ser borgen med kärntorn och salsbyggnad på sin kulle, ett större kompanihus till höger och en rad med mindre magasinsbyggnader framför borgen på nordvästra sjösidan. Landförhöjningen i förgrunden är Knäet norr om borgen, sedd från havet. Konturförstärkningar med rött liksom ovan utförda av Krabbe 2013.Bilden är tecknad från det norra inloppet till Bakdjupet.

Den som betraktar Waghenaers bild av Skanör kanske undrar var den samtida och närbelägna kyrkan finns. I min kommande rekonstruktion placerar jag barfreden (försvarstornets benämning – efter tyskans bergfried) på den enda logiska platsen, mitt över brunnen. Det visar sig då att Waghenaer ritat den enslinje genom barfred och fogdehus som markerar inseglingsrännan till Skanörs medeltida hamn – Bakdjupet – vid insegling från norr. Linjen går mitt emellan Hovbacken och Knös och genom att följa denna undviker man revlarna i Hovbackens förlängning. Sett från denna nordliga position ligger kyrkan bakom borgen och syns inte bakom borgens minst 15 meter höga byggnadsmassa. Vi kan istället göra den intressanta observationen att ett större kompanihus tycks ligga på borgens västra utanverk och att sjöbodarna, förmodligen träskjul, ligger på den norra sidan av vallgraven, mot Knävången. Vid Rydbecks utgrävning konstaterades fynd av både kajer, stenläggningar och tegelrester på detta utanverk, vilket indikerar att någon form av hamnanläggning funnits i anslutning till borgen. En mindre tornspira syns över kompanihusets tak. Denna flyttar sig dock i förhållande till kompanihuset på den andra teckningen och sitter därför inte på detta. Positionen stämmer istället med den för vindbryggans anfang på utanverket, kanske ett porttorn bakom kompanihuset.

I det kommande uppskattar jag borgkullens visuella höjd över havet till c:a 10 meter, lite beroende på ringmurens höjd över borgplatsen. Om detta är riktigt kan vi med hjälp av teckningen bedöma barfredens höjd till 15- 20 meter över borggården, eller 22- 28 meter över havet och med en diameter om ungefär 10 meter. Vanliga mått på kontinentens barfreder var 30 meters höjd och 10 meters diameter, men de svåra grundläggningsförhållandena här talar också för mer begränsade mått i Skanör. Det samtida Söborg på Själland hade en barfred med 12 meters diameter.

Vi kan också konstatera att fogdehuset har haft två våningar under sadeltaket och att kompanihuset, med taknock i höjd med ringmurens överkant, också varit byggt i två våningar. Detta var placerat på en lägre nivå, nära kajkanten. Man kan nog genast konstatera att den hamnanläggning som vi kan ana oss till på Waghenaers teckning inte är samtida med Absalons förmodade borgbygge under slutet av 1100-talet. Området runt Köpenhamns borg hade också en betydande hamnbassäng under 1500-talet med ett stort antal förrådsbyggnader i korsvirke och bekväma kajer för fartygen. Kristian IV byggde under 1600-talet ut denna till Töjhushamnen, som dock i första hand var avsedd för örlogsfartygen. Idén som sådan var genomförd i Venedig redan på 1100-talet, men skulle i Skanör kunna ha ett ursprung i början av 1400-talet. Det är då rimligt att väsentliga delar fanns kvar 150 år senare.

Först nu kan vi då förstå borgens betydelse i den medeltida fysiska strukturen, som centralpunkt för såväl administration och handel och belägen i direkt anslutning till en hamnanläggning, sjudande av aktiviteter, och en marknadsplats som periodvis var Nordens främsta. Med en dåres envishet upprepar jag min kritik mot sittande representanter för kommun och länsstyrelse som inte inser det orimliga i att begrava detta kulturarv under 5 meter höga skyddsvallar mot förhöjda havsnivåer. Oerhört mycket finns kvar att gräva ut och dokumentera i detta – i sin helhet – högintressanta område för vår kunskap om medeltidens Skanör och Skåne. Bättre alternativ för skyddsvallar finns, vilket jag visat på denna blogg.

Bakdjupet

Bakdjupet med Skanörs kyrka och borgkullen till vänster därom, sett från Hovbacken som skyddade hamnen från västliga vindar.

Mitt i inloppet till Bakdjupet, eller norra hamnen som Meyer kallade den vid sitt besök under mitten av 1600-talet finns en cirkulär fördjupning i det halvmeterdjupa vattnet, som vi kallar Hästahollet. Vid passage på hästryggen mellan Hovbacken och Knös i det grunda vattnet började hästarna plötsligt simma över denna bottenlösa grop. Den kände arkitekten och historikern Brunius konstaterade under slutet av 1800-talet att ”Bakdjupet haft inlopp jämte berörda fäste” (Rydbeck). Om Hästahollet är resterna av en sådan bastion eller inte återstår att utreda, vad Brunius hade för grund för sitt påstående vet vi inte idag. Vi kan dock konstatera att om en bastion murats under medeltiden ligger dess grundläggning nu minst 6 meter under befintlig vattenyta, vilket skulle kunna förklara den brunnsliknande effekten.

Bakdjupet Google

Hästahollet är fullt synligt på flygfoto, här på ett utdrag ur Google maps. Drakhuvudet till vänster som bevakar hamninloppet är faktiskt Hovbacken….

Till skillnad från Otto Rydbeck har vi nu då fått ett ögonvittnes beskrivning av hur både borgar och stadsbebyggelse i anslutning till dessa såg ut, så tidigt som på 1500-talet när Skånemarknaden fortfarande hade en begränsad, om än falnande, sillamarknad. Vi kan då gå vidare till nästa avsnitt och se vad Otto Rydbeck lyckades gräva fram ur sanden för att förhoppningsvis kunna jämföra med våra nya intryck ovan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: