Flommen – naturens barnkammare

Vid sidan om Skanörs ljung är Flommen det mest spektakulära naturområdet på Falsterbonäset. Som biotop betraktat kallas Flommen för saltvattenäng, ett ord som väl beskriver en naturtyp som har behov av periodiska översvämningar med saltvatten för sin utveckling. Så kan man också se småfisk, spigg och grodyngel pila omkring bland grästuvorna, ett veritabelt skafferi för häckande eller förbipasserande fåglar. Perfekt för skärfläckorna, som föredrar Flommen framför de flesta andra disponibla lokaler i Sverige, men också för svanarna som bygger sina bon som små borgar på självbyggda eller naturliga öar i landskapet. Hägrar och storkar passerar förbi för att proviantera och vildgässen vilar ut efter sina mäktiga måltider på slättens åkrar. Själva hade vi en gräsandshona som ruvade på sina ägg i en lavendelrabatt i vår trädgård, för att när kläckningen nalkades flyga med ett ägg i taget till Flommen, där hon samlade sina sju ägg i en grästuva. Dagarna efter kunde vi se hennes parad av andungar kryssa mellan de små gräsholmarna, väl skyddade från angrepp uppifrån.

Flommen är idag nästan torrlagd, men översvämmas vid högvatten. De betande korna får kämpa för att hindra vegetationen från att ta över de ännu frilagda vattenytorna. Flommen är naturreservat.

Flommen är ursprungligen en del av havet, som avgränsats från detta genom de utanförliggande sandrevlar som bildats genom sanddriften söderifrån och vågornas tryck mot grunt vatten. Den idag sammanhängande revel som bildar hela strandlinjen från Falsterbo norrut och till Hovbacken vid Skanör har haft ett varierande utseende under de senaste 500 åren. Under medeltiden bildade den en vågbrytare som gav förutsättningarna för Skånemarknadens hamn, belägen innanför Hovbacken och utanför Skanörs borg. Flommen som företeelse fanns inte då, utan började framträda under 1800-talet genom att sanddrevet helt enkelt fyllde upp det gamla hamnområdet. Vi kan vara säkra på att många vrak efter fiskepråmar och småbåtar ligger under Flommens golfbana och det gamla hamnområdet, som vi nu kallar Bakdjupet. Djupet uppgick under 1500-talet till 5- 6 meter.

För hundra år sedan bestod Flommen, som då sträckte sig ända från Falsterbo till Skanör, mest av vattenområde men med inslag av mjuka gräsbevuxna öar. Bygget av Skanörs hamn under 1870-talet med den nya Hamnvägen skar av Flommen på mitten och hindrade därmed den viktiga vattencirkulationen från Slusan till Bakdjupet som tidigare försett Flommen med friskt vatten. Resultatet blev ökande igenväxning. Genom Planterings- och Försköningsföreningens initiativ planterades under början av 1900-talet talldungarna på Hovbacken för att minska sanddrevet mot Flommen.  Istället blev stranden då bredare mot havet och en ny revel skapades utanför Hovbacken. Det halvsanka vattenområde som bildades däremellan kallades för Ålasjön och skulle passeras på vägen från badhytterna till stranden, något som inte var så populärt på grund av all gyttja som sipprade upp mellan tårna. Ålasjön försvann för ett par decennier sedan efter att höststormarna pressat in sanden från stranden ända fram till badhytterna.

De bekväma broar och gångvägar som vi nu har över Flommen var vid förra seklets början bara gyttjiga stigar där man knappt kunde mötas och broarna bestod av ett par grova plankor på bockar med, i bästa fall, ett spinkigt räcke. Vädret avgjorde om passagen var möjlig. Å andra sidan var antalet sommargäster inte så stort att det rådde någon nämnvärd trängsel på broarna. Man gick till stranden i sina finkläder och bytte om bakom medhavda tältdukar, fästade i sanden med hjälp av träpinnar, en föregångare till badhytterna.

Badliv anno 1922. Bilden till vänster visar min farfar på väg över Flommens skrangliga broar. Bara handduken under armen vittnar om att avsikten är att gå och bada, inte gå på styrelsemöte. Vi kan också se hur vattenfylld Flommen var, i bakgrunden ser vi husen vid Västergatan. Motivet är detsamma som ovan. Till höger väntar min farmor med barn på stranden, observera badtältet till höger där man bytte om, om man händelsevis ville gå i vattnet!

På Hovbacken tronar ett stort, pyramidformat sjömärke. Det har inte längre någon funktion för sjöfarten och förföll snabbt under mitten av 1900-talet. Även här ingrep den då mycket aktiva Planterings- och Försköningsföreningen genom att reparera och måla om sjömärket, som av oss gamle på Näset upplevs som oupplösligt förenat med Hovbacken. En symbol för Skanör, där så många skeppare bott. Kommer kommunen att fortsätta med underhållet? Man kan ju undra…

Finns det då något hot mot detta unika naturområde? I kommunens nuvarande planering ligger att höja Borgmästarstigen (den norra stigen från Kyrkogatan) för att skapa en skyddsvall mot översvämningar. Dessa galenskaper skulle innebära att Flommen delas ännu en gång och att området mellan Hamnvägen och Borgmästarstigen snabbt växer igen och förlorar sina värden som fågelområde. Resten av Bakdjupet, norr därom, skall lämnas åt det stigande havet. Hur naturvännerna på länsstyrelsen kan acceptera detta är en gåta och vilka motiv som då finns för att bibehålla naturreservatet vill jag gärna ha förklarat. En beredskap mot eventuellt förhöjda havsnivåer måste finnas, detta är odiskutabelt. Men hur skall det göras? I mitt motförslag lägger jag en vall över själva hamninloppet till Bakdjupet, längre norrut, för att hålla Flommen intakt. Vallen skall då förses med sluss för att möjliggöra vatteninströmning och samverka med en sluss vid Slusan för att få havsvattencirkulation vid behov. Detta underlättas om Hamnvägens vägbank bryts igenom och istället förses med en bro på lämpligt ställe, något som både ger ett trevnadsvärde och bidrar till att utjämna vattennivåerna på dess båda sidor. Den kulturhistoriska aspekten har jag ingående ventilerat på annat håll i denna blogg, läs gärna om Skanörs borg! Jag tyckte mig höra någon (läs Anders Hansson) som sa nyligen att dialogen med kommunens invånare skulle bli bättre. OK, det väntar vi på med spänning… Kanske kan sonen till en av våra kulturprofiler vända trenden och återskapa en kommunledning som kan kallas kulturbärande?

Krönika – härliga fred!

Eftersom jag har haft nöjet att skriva på min blogg i ett år nu, firar jag detta jubileum med att införa också en krönika då och då. Efter en blygsam start med ett par hundra läsare per månad läses min blogg nu av ett par tusen besökare per månad istället. Jag har inga planer på att överge mina kärnämnen med arkitektur, samhällsplanering och historia i anslutning till Falsterbonäset, men som pensionär, fri från styrning av arbetsgivare och andra påtryckargrupper kan jag helt enkelt inte hålla truten utan behöver lätta på trycket ibland.

Om min läsekrets minskar drastiskt lovar jag att återgå till kärnämnena som en snäll och foglig pensionär, annars hoppas jag kunna återkomma ibland även med andra frågor som inte tillåts i vår hårt styrda dagspress. De åsikter jag framför är mina egna och står inte för någon politisk grupp eller sammanslutning. Huruvida politik går att skilja från verkligheten återstår att se.

Min första krönika kommer från mitt franska skrivbord och skrivs passande nog på årsdagen av fredsavtalet efter första världskriget…

Härliga Fred!

Idag den 11 november firar man i stora delar av Europa fredsavtalet efter första världskriget. Kanske inte i Tyskland förstås, där gråter man nog en skvätt. Men i Frankrike tågar man ut med fanor och orkestrar till sina minnesmonument för att hedra sina döda hjältar. På torgen håller borgmästaren tal och hyllar de av byarnas familjer som fått offra sina söner i detta förödande krig. Minnesmonumenten har namn ingraverade från i stort sett alla familjer i byn, när de stupades namn läses upp av borgmästaren svarar de efterlevande med ett sorgesamt ”oui” att detta är verklighet, att det var deras fäder och farfäder som tvingades ut ur sina hus för att offra sig i denna meningslösa slakt. I Frankrike påminner ett otal namn på gator, torg och andra platser om de två världskrigens aktörer, presidenter, generaler och vanliga soldathjältar från hembygden.

För oss i Sverige som stått vid sidan om dessa dramatiska händelser kan det vara svårt att förstå den ofattbara sorg som ständigt lever kvar i byar, som ibland förlorat halva sin befolkning under krigets fasor. När vi diskuterar Europatanken och EU:s vara eller inte vara har vi förmånen att bara behöva se på ekonomiska och praktiska konsekvenser. Projektets huvudtanke att aldrig mer behöva se ett Europa i krig har vi svårt att ta till oss eftersom den inte figurerar varken i vår fysiska miljö eller genom de enorma krigskyrkogårdar som breder ut sig över de gamla slagfälten.  Att kunna garantera fred har förvisso ett pris, men ett lågt sådant sett i förhållande till de enorma kostnader som det betingar att bygga upp en krigshärjad kontinent igen. Lägg gärna till denna aspekt i diskussionen om ni någon gång ifrågasätter EU och dess försök att skapa ett enat Europa. En viss överstatlighet är nödvändig för att kunna bemöta nationella konflikter. Och Sverige är faktiskt inte bäst på allt……

Skanörs mölla – alltid i blåsväder!

I mina tidigare inlägg om Falsterbonäsets historia har jag kritiserat såväl länsstyrelsens informationsskylt vid möllan som Vellingebostäders tafatta renoveringsförsök av möllan.  På informationsskylten raljerar länsstyrelsen över ”historieförfalskning” med anledning av att årtalet 1215 är inhugget på en bjälke i möllan, som konstaterats vara från 1600-talet. Alla andra vet att möllan som vinddrivet bruksföremål slets hårt och var i behov av kontinuerliga reparationer. Den tidigare landsantikvarien Evald Gustafsson var dock klok nog att förstå att 1600-talets timmermän ville förmedla möllans tidigaste historia när man utförde sin totalrenovering efter 1500-talets stormar. Vid en mindre utgrävning på mölleplatsen 1974 konstaterades också förekomsten av byggnadsrester, lergodsskärvor och mynt från tidigt 1200-tal på platsen, vilket styrker tanken på en mölla här redan vid den tiden. Behovet av en mölla var naturligtvis påtagligt med tanke på borgens bemanning och det stora antalet besökare på Skånemarknaden. Förekomsten av möllor under 1200- och 1300-talen styrks bl.a. av beskrivningar i Roskildes stifts jordebok. Den tidigaste bildframställningen av en större mölla i Skanör finns på Waghenaers sjökort från 1585. Därutöver var många gårdar utrustade med mindre handkvarnar, vars räfflade cirkelrunda kvarnstenar man ofta träffar på än idag i Skanörs jord.

             Möllan under sin glans dagar på 1970-talet, med segel satta och Hembygdsgillets dans runt möllan.

Skanörs mölla är en stubbamölla, vilket är den äldsta typen av möllor i Skåne. Hela möllan var vridbar runt sin ”stubbe” i syfte att ställa in vingarna efter vindriktningen. Vridningen gjordes med hjälp av ”svansträet”, som också fungerar som stege upp till möllans ingång. Att delar ofta togs från ilandflutet virke visar det gamla svansträet som har varit mast på ett segelfartyg och är tillverkat av det tropiska trädslaget S:ta Marias träd. Vid den totalrenovering som dåvarande Skanörs Planterings- och Försköningsförening gjorde under 1970-talet återställdes den då förfallna möllan till fullt funktionsdugligt skick, vingarna försågs med segel och svansträet förankrades med kättingar till någon av de i halvcirkel utplacerade pollarna som passade vald vindriktning. Inne i möllan fanns alla möllarens redskap och till och med säd och mjöl för att visa hur möllan fungerat. På mölleplatsen var de gamla, imponerande men uttjänta drivaxlarna till vingarna utlagda som museiföremål. Hela sommaren var möllan öppen som museum.  Allt detta, inklusive kättingarna, är nu stulet efter att möllan använts som övernattningsplats av ungdomar från Badhyttens festnätter som missat bussen hem till Malmö….

Det var ett mästarprov av högsta klass att få denna stora och tunga byggnad med sina gigantiska kvarnstenar att få en så suverän balans att ett ankarspel kunde vrida den runt utan att den tog skada. Den skulle samtidigt klara hård blåst, som ju var förutsättningen för att den skulle fungera, och tåla de stora påfrestningar som de snurrande vingarna med sin drivaxel överförde till de tunga kvarnstenarna. Bara drivaxeln i massiv ek vägde över 1000 kilo! Som den legendariske kvarnbyggaren Nils Broomé, som var ansvarig för renoveringen, uttryckte det, skulle ” hon stå och vippa med svansaträet som en sädesärla” för att kunna fungera. Vandringen på svansträet upp till ingången var också en gungande upplevelse, ända tills sentida ”experter” låst fast svansen, något som ofrånkomligen lett till att spänningarna i möllans rubbade balans fått vinden att bryta sönder dess rörliga delar, hon ser nu ut som ett vrak och har till och med blivit av med sina vingar genom frånvaron av elasticitet i en konstruktion som bygger på rörelse. Är det inte rimligt att man lär sig vad en mölla är för något innan man tar ansvar för ett byggnadsminne? Med fortsatt ”skötsel” av samma slag kommer möllan att vara en hög bräder på marken om tio år.

Efter 20 år av förfall fanns under 1940-talet inte mycket kvar av den ursprungliga möllan, konstruktion och kvarnstenar låg helt öppna för väder och vind.

Möllan var i bruk sista gången år 1922, då den arrenderades av möllaren Anders Andersson. Därefter förföll möllan under loppet av en tjugoårsperiod, för att i början av 1940-talet mest likna ett träskelett. Efter inköp av friherrinnan Signe Stiernblad initierades en insamling i syfte att rädda och renovera möllan och 1958 såldes hon vidare till nästa mecenat, Birgit de Sivers i Paris, som underhöll möllan fram till stormen 1967, som allvarligt skadade konstruktionen. År 1973 tog Skanörs Planterings- och Försköningsförening initiativet till en ny renovering och möllan donerades till Vellinge kommun, men sköttes under många år av föreningen, som nu hade skapat ett levande museum av möllan, med mölledans på midsommarhelgen och öppna visningar under sommaren.

Även Planterings- och Försköningsföreningen gav till slut under 1990-talet upp sin kamp mot ignoranta politiker och lade ner verksamheten, varefter möllans skötsel övertogs av Vellingebostäder. Resultatet ser vi idag. Ett decennium av förnyat förfall ledde till en ”renovering” som på kort tid kostat möllan både vingar och stabilitet och frågan är väl om hon går att rädda på längre sikt. Skånes och Sveriges äldsta mölla borde vara värd ett bättre öde. Föreningen Skånska Möllor firar Möllans dag varje sommar under juli månad, med möllevisningar och snurrande vingar. Ett 40-tal skånska möllor är medlemmar i föreningen, dock inte Skanörs mölla, den äldsta av dem alla! Som vanligt visar Vellinge kommun upp sig som ett svart hål i kulturlivet. Får vi be om lite skärpning?

Peter Krabbe