När vargen kom till Skanör

Eftermiddagens varma solstrålar letar sig ner mellan trädstammarna när jag en augustidag tar en promenad genom Skanörs södra stadspark. En svag bris leker med de lojt svajande löven och doften av mossa och barr är intensiv. Gångvägens grus knastrar svagt under skosulorna. Jag rundar ett buskigt vägskäl och stannar tvärt. 20 meter längre ner glider vargen fram ur skogen, sätter sig irriterat mitt på den solbelysta grusgången och kliar sig häftigt med bakbenet för att bli av med den envetna Skanörsloppa som satt sig i pälsen. Våra ögon möts och vi blir båda som djupfrysta isstoder. Gråben sitter orörlig med bakbenet fortfarande pekande i vädret. Jag själv står helt orörlig och försöker suga i mig alla synintryck, memorera och få allt att fastna på näthinnan. Är det möjligt?

Större än en schäferhund, gråspräcklig päls med svarta toner längs ryggen, svansen och benens nederdelar. Öronen uppmärksamt spetsade och riktade mot mig, släpper mig inte med blicken. Jag börjar försiktigt prata inställsamt kattspråk för att visa mina goda avsikter. ”Vart är du på väg, lilla gubben, vad gör du i Skanör, vill du komma och hälsa?” Gråben reser sig upp igen, är nu vänd mot mig. Lyssnar, ser mig i ögonen. Tar ett steg mot mig, sänker huvudet, reser på det igen. Jag sätter mig på huk och sträcker fram en öppen hand. Pratar hela tiden. Sekunderna går, långsamt, långsamt.

Plötsligt bestämmer han sig, lunkar iväg rakt mot mig. I hans ögon ser jag tveksamhet, tvivel, men också nyfikenhet. Svansen hänger svagt nedsjunken. Släpper mig inte med blicken. 10 meter ifrån mig stannar han tvärt. Vädrar och tvekar. Jag tror att han ångrat vårt möte, men ser att en gammal dam med en knähund närmar sig långt bort, ännu osynlig för min nye vän. Jag försöker teckna åt henne att stanna där hon är, hon lyder utan minsta tvekan, säkert oroad av den mystiske mannen på marken och hans eventuella avsikter. Jag försöker lugna Gråben med mitt fortsatta kattprat, men ser att oron tagit över i hans tidigare så nyfikna blick. De nya dofterna tilltalar honom inte. Han litar inte längre på mig och överväger panikflykt.

Jag vädjar till honom att komma fram och hälsa, jag vill ta på honom och känna hans päls. Se ett förtroende tändas i hans vilda ögon. Fråga hur han kommit hit och varför. Få honom att ta en paus i sin stressade vandring och prata med mig. I ett avgörande ögonblick gör han istället helt om, vänder mig ryggen och travar iväg med sin flytande, vägvinnande gång för att plötsligt svänga tvärt och försvinna rakt ut i skogen igen. Jag känner redan en oändlig saknad.

”Det var nog en räv” säger Hillarp hänsynslöst, ”här finns inga vargar”. Nähä, svarar jag lydigt, rädd för att bli idiotförklarad. Men gamle Mickel Räv har jag sett i tio års tid lunka fram utanför vårt hus i Norra parken, nog kan jag skilja mellan en räv och en varg! Eller kan jag inte det? Mickel var både halvdöv, halvblind, hälften så stor och hade inte minsta intresse för en pratstund med människor. Hur som helst så glömmer jag inte min Gråben och hoppas att vi snart ses igen….

Peter Krabbe

6 Responses to När vargen kom till Skanör

  1. Björn Axtelius skriver:

    Mäktigt möte! Jag har själv bott i Björn- och Vargland i Västmanland, men aldrig lyckats få till stånd ett möte med någon av dem. Rävar har jag sett flera av, och jag kan inte tänka mig att du tagit fel på dessa två djur. Grattis till en god sinnesnärvaro, många hade nog bara blivit rädda!
    Hälsningar
    Björn

  2. Tina Fridström skriver:

    Har själv träffat gråben för cirka 14 månader, dock inte i Skanör utan i norra delarna av Sjöbo kommun utanför byn Fränninge. Kan väl säga att jag tillhör skaran som blev livrädd. Detta möte skedde i mörkret kring 06 tiden när jag rastade min hund. Blev idiotförklarad av både Länsstyrelsen, vänner, grannar och folk jag talade om det för..De sa att jag bara hade sett en Sibirian Husky…Kyss mej någonstans tänkte jag. Jag har varit djurintresserad i hela mitt liv och ser för sjutton skillnaden på knappa 30-40 meter om det är en hund eller varg..Som sagt. Jag blev inte trodd av många människor.. MEN!….Så kom våren och sommaren. Med bara kort mellanrum så blev två olika fårflockar inom en radie av 500 meter från vårt hus (där jag såg vargen) drabbade och flera får fick sätta livet till. Då konstaterade Länsstyrelsen att det var VARG! Nu skrattade inte folk (grannar) mig upp i ansiktet längre när jag sa att jag sett den redan ett halvår tidigare!

    Hälsningar

    Tina Fridström (tidigare Keifer och Skanörsbo.)

  3. peterkrabbe skriver:

    Det är svårt att förstå denna förnekelse av vargarnas existens. Varg har iakttagits på nära håll i Skanör även tidigare. För mig är det fullständigt logiskt att ungvargar söker revir i jungfruliga marker i Sydskåne, vilket vi ser i deras irrande mellan Österlen och Öresund.

  4. Tina Fridström skriver:

    Jag är med i en Facebook grupp som heter Vargobs i söder. Det framkommer nu mer och mer att vi med ganska stor säkerhet har bofasta vargar i Skåne. Flera har även observerat par, vilket ju även gör att det lutar mot bofasta vargar. Vi har ett flertal vargar, trots att Länsstyrelsen skriver att vi inte har kvar några vargar och att de har vandrat tillbaka över gränsen till Småland….Förstår inte heller denna förnekelse från deras sida.

  5. Marita Andersen skriver:

    Hej jobbade natt på S:T knut i skanör mellan den 27 till 28 april i år. När jag plötsligt hör ett skrapande ljud mot asfalten, par sek senare ser jag en lång mager ljus hund, ännu ser han inte mig därför hann jag se ordentlig,t men min intuition säger mig att detta är ingen räv för stor och ingen hund med de tassarna o benen. så innan jag hann ta upp mobilen för ett foto så kom han på mig o vi stirrade på varann nån sek. sen for han iväg mot skogen. Det var en varg ! vilken upplevelse ! kom hem på morgonen o kollade igenom varg på nätet och visst var det varg som tappat vinterpälsen men den stora svansen var kvar. Har bara sett varg på djurpark innan.

    • peterkrabbe skriver:

      Hej Marita, synd att du inte hann fotografera, men man är så uppfylld av den överraskande situationen att man inte hinner tänka helt rationellt. Märkligt nog sker det en allmän förnekelse av vargarnas förekomst i Skåne trots att bevis efter bevis dyker upp. Det handlar normalt om ungvargar från norr som söker nya revir. I sitt sökande efter en landförbindelse ner mot Polen irrar de fram och tillbaks utefter sydkusten. Jag ser dem som ett spännande inslag i vårt skånska djurliv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: