När vargen kom till Skanör

Eftermiddagens varma solstrålar letar sig ner mellan trädstammarna när jag en augustidag tar en promenad genom Skanörs södra stadspark. En svag bris leker med de lojt svajande löven och doften av mossa och barr är intensiv. Gångvägens grus knastrar svagt under skosulorna. Jag rundar ett buskigt vägskäl och stannar tvärt. 20 meter längre ner glider vargen fram ur skogen, sätter sig irriterat mitt på den solbelysta grusgången och kliar sig häftigt med bakbenet för att bli av med den envetna Skanörsloppa som satt sig i pälsen. Våra ögon möts och vi blir båda som djupfrysta isstoder. Gråben sitter orörlig med bakbenet fortfarande pekande i vädret. Jag själv står helt orörlig och försöker suga i mig alla synintryck, memorera och få allt att fastna på näthinnan. Är det möjligt?

Större än en schäferhund, gråspräcklig päls med svarta toner längs ryggen, svansen och benens nederdelar. Öronen uppmärksamt spetsade och riktade mot mig, släpper mig inte med blicken. Jag börjar försiktigt prata inställsamt kattspråk för att visa mina goda avsikter. ”Vart är du på väg, lilla gubben, vad gör du i Skanör, vill du komma och hälsa?” Gråben reser sig upp igen, är nu vänd mot mig. Lyssnar, ser mig i ögonen. Tar ett steg mot mig, sänker huvudet, reser på det igen. Jag sätter mig på huk och sträcker fram en öppen hand. Pratar hela tiden. Sekunderna går, långsamt, långsamt.

Plötsligt bestämmer han sig, lunkar iväg rakt mot mig. I hans ögon ser jag tveksamhet, tvivel, men också nyfikenhet. Svansen hänger svagt nedsjunken. Släpper mig inte med blicken. 10 meter ifrån mig stannar han tvärt. Vädrar och tvekar. Jag tror att han ångrat vårt möte, men ser att en gammal dam med en knähund närmar sig långt bort, ännu osynlig för min nye vän. Jag försöker teckna åt henne att stanna där hon är, hon lyder utan minsta tvekan, säkert oroad av den mystiske mannen på marken och hans eventuella avsikter. Jag försöker lugna Gråben med mitt fortsatta kattprat, men ser att oron tagit över i hans tidigare så nyfikna blick. De nya dofterna tilltalar honom inte. Han litar inte längre på mig och överväger panikflykt.

Jag vädjar till honom att komma fram och hälsa, jag vill ta på honom och känna hans päls. Se ett förtroende tändas i hans vilda ögon. Fråga hur han kommit hit och varför. Få honom att ta en paus i sin stressade vandring och prata med mig. I ett avgörande ögonblick gör han istället helt om, vänder mig ryggen och travar iväg med sin flytande, vägvinnande gång för att plötsligt svänga tvärt och försvinna rakt ut i skogen igen. Jag känner redan en oändlig saknad.

”Det var nog en räv” säger Hillarp hänsynslöst, ”här finns inga vargar”. Nähä, svarar jag lydigt, rädd för att bli idiotförklarad. Men gamle Mickel Räv har jag sett i tio års tid lunka fram utanför vårt hus i Norra parken, nog kan jag skilja mellan en räv och en varg! Eller kan jag inte det? Mickel var både halvdöv, halvblind, hälften så stor och hade inte minsta intresse för en pratstund med människor. Hur som helst så glömmer jag inte min Gråben och hoppas att vi snart ses igen….

Peter Krabbe