Är havsnivåhöjningar verkligen ett hot?

I en tid då våra politiker panikslagna skissar på skyddsvallar och byggrestriktioner i havsnära lägen, allt medan länsstyrelserna snärtar med piskan över våra huvuden, finns det all anledning att analysera bakgrunden till gällande beslut. Den som lugnt sitter i sin solstol på stranden kan samtidigt konstatera att havsnivåerna nog verkar sjunka istället. Hur kan då detta komma sig?

I denna lilla betraktelse väljer jag att sätta Skåne i fokus. De som bor på Falsterbonäset vet varför. Låt oss då börja med att konstatera att det finns två olika typer av havsnivåhöjningar, de mycket temporära som orsakas av kortvariga stormfloder och de befarat permanenta som kan orsakas av geofysiska förändringar på vårt jordklot.

De temporära har vi haft i alla tider. De kommer snabbt och försvinner lika snabbt, oftast är hela processen över inom loppet av några timmar. Orsaken är väderrelaterade förändringar som skiften mellan hög- och lågtryck, vindpåverkan på kusten, kraftiga strömmar, temperaturförändringar och kustens topografiska förutsättningar. En av de första stormfloderna som dokumenterats beskriver den danske munken Helmold, den inträffade år 1164 och drabbade de danska öarna med stora konsekvenser för kustnära bosättningar. Under slutet av 1800-talet drabbades det utsatta Falsterbonäset av en lång rad stormfloder, också med stora skador som följd. Även under det senaste decenniet kan vi minnas åtskilliga stormfloder, men inser kanske inte alltid att detta är ett sedan lång tid tillbaks återkommande fenomen. Vi har då att hantera korta havsnivåhöjningar som sällan överstiger 2 meter över normal havsnivå, ändå kan variationerna bli stora genom att en sänkning med 1,5 meter kan avlösas av en motsvarande höjning inom loppet av ett par timmar, en total differens om 3 meter som kan upplevas som skrämmande för den som hinner notera förhållandet.

Stormen Sven

Stormen Sven i december 2013 visade under några timmar differenser i havsnivån med som värst 3 meter mellan norra och södra Öresund! Detta var en kortvarig väderrelaterad effekt. SMHI.

Är det då detta Länsstyrelsen tänker på när man förutspår, med IPCC:s och SMHI:s hjälp, havsnivåhöjningar mellan 0,7 och 1,2 meter för de kommande hundra åren? Nej, faktiskt inte, länsstyrelsen pratar då om summan av klimatförändringar och väderförändringar! De redan kända stormfloderna skall vi lägga ovanpå de globala havsnivåförändringarna. Ändå är de förra de storleksmässigt helt dominerande, även om de har en helt annan karaktär, vilket sällan framgår när man börjar addera. För att förstå de permanenta havsnivåförändringarna skall vi först se på hur Europa såg ut under den senaste istiden, som hade sitt LGM (last glacial maximum) för c:a 20.000 år sedan. Norra Europa och Barents hav var då täckt av is ner till en linje genom Brittiska öarna, genom södra Tyskland och vidare österut genom Ryssland. Mittpunkten låg över norra Östersjön, vid Skellefteå där Höga kusten än idag fortsätter att höja sig över Östersjöns nivå. Islagrens tjocklek uppskattas till flera tusen meter! Motsvarande istäcke låg över Nordamerika och nuvarande Canada. Bilden kan vara upplysande för den som undrar hur vår del av jordklotet kommer att se ut under kommande istid, de närmaste 100.000 åren. Köp därför gärna ett hus söder om Alperna!

europeanicesheetlgmsm Svendsen 2004

Norra Europa under förra istiden för 20.000 år sedan. Vårt stackars Skandinavien ligger begravt under ett några kilometer tjockt istäcke. Svendsen et al. 2004.

Den välsignade värmeperioden, som påbörjades för 12.000 år sedan, hade två stora effekter för vår blivande hemvist – isen smälte och levererade floder av smältvatten samtidigt som jordskorpan började återta sin ursprungliga form i takt med att den enorma belastningen från istäcket försvann.

Den våldsamma avsmältningen fick först sitt utlopp över Mellansverige genom Yoldiahavet, med fast landförbindelse mellan Sverige och kontinenten, därefter för 10.000 år sedan genom Littorinahavet, då vi kan se det blivande Skandinavien med Öresund och de danska öarna. Havsnivåerna sjönk nu succesivt från c:a 5 meter över nuvarande till en nivå som under vikingatiden för 1000 år sedan låg c:a 1 meter över dagens nivåer. Under medeltiden fortsatte nivån att sjunka till som mest 1 meter under nuvarande för att under de senaste hundra åren lägga sig på dagens medelvattennivå, en nivå som vilket vi sett ovan även kan påverkas av avsevärda kortsiktiga och väderrelaterade förändringar. Vår egen is har nu försvunnit och bidrar inte längre till någon havsnivåförändring, dock har vi fortsatt pågående effekter av den relaterade landhöjningen, som vi skall se nedan.

avsmältning RA

T.v. Yoldiahavet med utlopp över Mellansverige och t.h. Littorinahavet för 10.000 år sedan, då vi kan se konturerna av det blivande Skåne och Danmark. Riksantikvarieämbetet 2010.

Men hur påverkar då en uppvärmning av polerna isens avsmältning globalt och våra havsnivåer i Östersjön? Frågan har studerats av forskarna Bruce C. Douglas och Richard Peltier vid Florida International University resp. University of Toronto, vars studier från 2002 ligger som grund för denna artikel.

Dessa forskare konstaterar att avsmältningen efter förra istiden var till och med än värre för den Nordamerikanska kontinenten. För Barbados har uppmätts en tidigare havsnivå 120 meter över nuvarande, möjligen får då vägas in att jordskorpan kan ha sjunkit samtidigt som följd av det ökande vattenståndet och motsvarande landhöjning vid polarområdet. Företrädare för den fria tanken menar att detta förklarar kontinenten Atlantis försvinnande under havet. Avsmältningen från Arktis var inte avslutad förrän för 5-6000 år sedan.

Forskarna påpekar noga att havsnivåmätningar generellt är osäkra genom att långa tidsserier, längre än 40 år, behövs för att säkerställa långsiktiga trender. Samtidigt är just detta problemet eftersom gammal mätutrustning ofta inte är tillförlitlig och relationen till marknivåförändringar hittills varit i stort sett omöjlig att fastställa. Först efter 1992 när satellitmätningar införts kan de egentliga havsnivåerna frikopplas från samtidiga förändringar i jordskorpans läge. Man konstaterar ändå att 1900-talets 0,6-gradiga globala temperaturhöjning motsvaras av en havsnivåhöjning om 0,6 -1 mm/år genom termisk utvidgning av vattnet. Det direkta tillskottet från smältande isar och glaciärer under 1900-talet uppskattas till 0,3 mm/år. Trots att de flesta forskarna använder samma knapphändiga mätdata förekommer tolkningar av höjningstakten under det värmeintensiva 1990-talet i intervallet 1 – 2,9 mm/år. Vi vet nu att temperaturhöjningarna därefter avstannat, vilket är värt att hålla i minnet under resonemanget. I värsta fallet skulle då den havsnivåhöjning som kan relateras till osäkra faktorer under denna period ha uppgått till 1,6 mm/år, eller 16 cm i hundraårsperspektivet med oförändrad utveckling. Totalt sett skulle den globala havsnivåhöjningen inte överstiga 29 cm under 100 år.

En fransk forskargrupp, Anny Cazenave et al. har nyligen publicerat satelitbaserade mätningar som täcker den fortsatta perioden fram till 2011. Denna period sammanfaller med ”pausen” i temperaturhöjningar och ger inte oväntat resultatet att havsnivåökningen minskat med 30% under 2000-talet. Trots att man utgår från det högre värdet 3,5 mm/år slutar man då vid 2,4 mm/år. Oavsett hur man diskuterar detaljerna har vi nu ändå fått klart för oss vilken storleksnivå gällande mätvärden har i ett globalt perspektiv.

Cazenave havsnivåer

Fem forskargruppers mätningar av förändringstakten i de globala havsnivåerna. Cazenave 2013.

Låt oss räkna vidare på våra egna förhållanden!

För oss i det kalla Norden är det uppenbart att havens termiska utvidgning är större i de 30-gradiga oceanerna vid ekvatorn än i det svala Östersjön. Varför väljer då Länsstyrelserna och SMHI att referera till globala medelvärden i vår planering när detta över huvud taget inte är relevant för oss? Länsstyrelsen anger 70- 120 cm för 100 år som planeringsnorm, vilket skiljer sig en aning från de c:a 15 cm (rensat från GIA) som torde vara aktuella vid fortsatt temperaturförändring. Detta är ju också vad vi kan se med våra egna ögon.

Vad har vi då att säga om marknivåförändringarna i detta sammanhang? Här har vi den verkliga jokern i leken. Det pyser och fräser överallt i vår jordskorpa, i synnerhet vid skarvarna mellan de tektoniska plattorna som till största delen ligger dolda för oss under vattenytan. Havsbottnar reser sig och sjunker om vartannat. Vulkaner poppar upp i havet för att sedan försvinna. Vi har en jordskorpa i ständig rörelse. När en tsunami vräker sina vattenmassor in över land förstår vi detta.

nivåkurvor

Landhöjningen i Skandinavien i mm per år. Centrum ligger vid Skellefteå med 8 mm:s höjning varje år! Jämför med istäckets utbredning i figuren ovan! Nollpunkten går nu genom Skåne.

Vad gäller GIA (Glacial Isostatic Adjustment) vet vi mer. Eftersom centrum för det forna istäcket låg över norra Östersjön har vi fortfarande en påtaglig landhöjning i Sverige som följd av avsmältningen. Detta gäller även för havsbottnen, viket medför att vatten från Östersjön kontinuerligt ”hälls ut” i Atlanten. I södra Skåne har vi en geologisk landsänkning om 0,5 mm per år, vilket skulle kunna indikera en havsnivåhöjning i denna omfattning. I själva verket har vi dock en landhöjning som också är relaterad till påbyggnaden av kulturlager, lämningar efter mänsklig aktivitet och förmultnande växter som omvandlas till jordlager. Detta ser vi när vi gör arkeologiska utgrävningar, medeltidslagren i Skåne ligger 0,5 – 1 meter under den nuvarande markytan. Denna markpåbyggnad kompenserar fullt ut den geologiska landsänkningen.

Från Stockholm och norrut har vi en geologisk landhöjning om 4 mm/år, med maximalvärdet 8 mm vid Höga kusten, något som parat med våra värden ovan ger en nettosänkning av havsnivån. Lägg därtill att den termiska utvidgningen är mindre i Östersjön än i den globala modellen ovan. Havsnivån sjunker alltså i praktiskt taget hela Sverige, även om man skulle tro på en fortsatt uppvärmning! Kort sagt kan man konstatera att Skandinaviens läge under centrum av det glaciala istäcket ger så stor pågående förändring genom landhöjning att hela diskussionen om havsnivåer här blir ointressant. Varför envisas då SMHI med att tala om globala medelvärden även i vår situation?

Globalt påverkas havsnivåernas relativa läge även av förändringar i havsbottnen. Eftersom det vore ett ofantligt arbete att kartlägga sådana under havsytan lär vi inte få tillgång till den kunskapen än på länge, vi kan dock vara säkra på att seismisk aktivitet är lika vanlig på världshavens bottnar som på land. Med undantag för enskilda vulkanutbrott sker dessa förändringar under lång tid och påverkar knappast våra bedömningar i ett hundraårsperspektiv. Kvarstår då facit från 1900-talets snabba uppvärmning med sina konstaterat mycket blygsamma havsnivåhöjningar. Kanske är det dags för länsstyrelserna att ta till sig denna kunskap och agera därefter. Parollen ”för säkerhets skull” är inte relevant när den stoppar samhällsutvecklingen för kustnära bebyggelse i den omfattning som sker idag. Stormfloderna är en naturlig del av vår tillvaro och kontrollen av deras konsekvenser kan vi klara utan problem när inte Mark- och Miljödomstolarna sätter käppar i hjulet. Det svenska rättsväsendets inblandning i den enskilda människans försök att styra vattenflöden till sin fördel trotsar all beskrivning, sett ur ett internationellt perspektiv.

Svaret på den inledande frågan måste bli att havsnivåhöjningar knappast är ett hot, hotet är snarare den växande miljörörelsens syn på människans behov som underordnade naturens förändringar. All planering i Sverige sker dessutom utifrån förutsättningen att vi kommer att ha en fortsatt uppvärmning av jordklotet genom växthuseffekten, trots att allt fler forskare ifrågasätter denna hypotes som ingen hittills lyckats bevisa. Under det senaste decenniet har vi tvärtom kunnat se argument efter argument falla genom en verklighet som inte följer IPCC:s klimatmodeller. Vore det då inte på sin plats att avvakta ytterligare något decennium med drastiska beslut, därefter bör det vara klarlagt om vi går mot ett varmare eller svalare klimat. I det senare fallet kommer även havsnivåerna att sjunka radikalt.

Peter Krabbe

Annonser

Nytt ljus över Fotevikens vikingar

Riksantikvarieämbetet har nyligen publicerat en arkeologisk utredning över östra Höllviken, beställd av Vellinge kommun inför arbetet med den fördjupade översiktsplanen. Eftersom utredningen inte fått allmän spridning, gör jag här på min blogg en kort sammanfattning istället.

Utredningsområdet omfattar det i huvudsak obebyggda området från Foteviken, förbi Stora Hammar och ner till Kämpinge. Författaren Kennet Stark belyser den postglaciala utvecklingen, som gav upphov till Falsterbonäsets bildande. För 4000 år sedan var den alltmer sjunkande havsnivån ändå 2,5 meter högre än idag och Näsets sandrevlar började tidvis bli synliga över vattenytan.  Hammarsnäs hade nu uppstått som en revelformation som sträckte sig söderut till nuvarande Kämpinge, med höjdpunkten vid Toppen och bronsåldersgraven Kungshögen, en landformation som då liknade ett Falsterbonäs i miniatyr. Vid vikingatiden, c:a år 800 – 1050 e.Kr. hade havsnivån sjunkit till c:a 1 meter över nuvarande och vi får nu en intressant inblick i vikingatidens topografi.

nivåkarta Höllviken

Den röda linjen markerar utredningsområdet – planläggningen av östra Höllviken. Det gröna området visar landkonturen för 6000 år sedan. De sjunkande havsnivåerna bildar efter hand det nuvarande Falsterbonäset.

Den redan tidigare kända stenspärren vid inseglingen till Foteviken markerade inloppet till en större vikingahamn inne i Foteviken, en vikingatida varvsplats för kungens skepp. Vikens inre del var betydligt större än vad vi kan se idag och hade en vattenled som kan ha varit farbar ända upp till Stora Hammar. Stenspärren var 300 meter lång och kantades av sänkta vikingatida farkoster, varav en har bärgats och undersökts. På landsidan fanns bevakningspunkter genom ringborgarna vid Eskilstorp och Pile ringvall, även vallanläggningen vid Kämpinge och en eventuell ringborg vid Lilla Hammar ingår i detta starkt befästa försvarssystem.  Vi kan här se ett vikingatida kungafäste, som måste ha varit en centralpunkt i 1000-talets Danmark, framvuxet ur en gammal kulturbygd med anor från stenåldern. Slaget vid Foteviken år 1134 har sannolikt sin naturliga bakgrund i att denna viktiga samhällsbildning fanns, med sin strategiska placering vid Skånes sydvästra hörn. Den efterföljande etableringen av kungsgården Skyttsie Hage vid dåvarande kustlinjen väster om Ljunghusen kan vi se som en konsekvens av den fortsatta utvecklingen, som sedan skulle leda vidare till Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo, när havet hade fortsatt att sjunka och sandrevlarna blev fast mark.

Intressant i sammanhanget är den djupa vik som under yngre stenåldern skar in från Fredshög vid Östersjökusten, långt in mot Räng Sand och skapade ett smalt näs vid Stora Hammars medeltida kyrka. Hur mycket som återstod av dessa vikar och vattenleder före vikingatid vet vi inte men kan anta att kulturmönstren levde kvar under lång tid, även om vikarna grundades upp. Försvarsanläggningarna vid Kämpinge kan ses som ett skydd för en sydlig ankringsplats, vi kan utgå ifrån att sandrevlarna ut mot Falsterbo redan då var riskfyllda att passera, både för krigsskepp och handelsmän. Hur organisationen såg ut på land vet vi ännu inte så mycket om, men det förefaller troligt att mötesplatsen för de två vikarnas vattenleder, vid Stora Hammars medeltidskyrka, skulle ha varit centrum för bosättningarna, medan kultplats och handelsplats fanns på höjdryggen vid Kungshögen. Under alla förhållanden växer bilden fram av ett vikingatida samhälle som måste ha haft en betydelsefull roll i dåtidens Skåne, kanske det främsta militära maktcentrat öster om Öresund vid sidan om övergången från det hedniska Uppåkra till det kristna Lund. Det finns all anledning att damma av vår historia i detta avseende och lyfta fram de minnesmärken som ännu går att skönja i en allt översvämmande nybebyggelse!

I rapporten berättas också om den katastrofala sandflykten under början av 1600-talet som ödelade odlingsmarken nordost om Kämpinge, samma sandflykt som med stor sannolikhet begravde Falsterbos medeltida samhälle. Under 1800-talet genomfördes en omfattande ”jordvändning” för att få den begravda jorden att byta plats med den överlagrade sanden. Namnet Räng Sand vittnar ännu om den sandöken som då täckte landskapet!

Det finns då anledning att fundera över vad vi står inför, när vi nu börjar ana konturerna av ett starkt vikingafäste vid Foteviken. Sätet för kungamakten har tveklöst vandrat vidare från Uppåkra till Lund under loppet av vikingatiden, men uppstod Foteviken som en kungamaktens örlogshamn, kanske också till följd av ett en sjunkande havsnivå och en allt mer uttorkad Helge å? Eller var det strategiska läget på udden mellan Öresund och Östersjön redan sedan lång tid tillbaks den självklara lokalen för ledungsflottan? Kanske kunde de mindre skeppen snabbt transporteras från Foteviken till Fredshög på den kvarvarande vattenleden vid hotande anfall söderifrån, som genom en forntida Falsterbokanal? Det som vi idag upplever som små bäckar var förr ett väsentligt inslag i Skåneslättens kommunikationssystem. Vilken betydelse hade marknadsplatsen Halör relativt Uppåkra? Frågorna är många, helt klart är att vi ännu bara är i början av utforskningen av en av vikingatidens viktigaste anläggningar i Skåne. Allt ligger där och väntar på att få berätta sin historia – tills vi har begravt den under nya hus!

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: