En skatokratis uppgång och fall.

Så här i vårsolens värmande strålar får man tillfälle att vid kaffekoppen i trädgården betrakta livets realiteter. Kampen för tillvaron börjar även för våra bevingade invånare. Revir skall mätas ut, mattillgångar skall lokaliseras och konkurrensen skall utvärderas.

Vår trädgård har alltid framstått som en harmonisk blandning av kvittrande varelser av alla sorter, småfåglarna har haft entreprenad på rosornas bladlöss, koltrastarna bevakar maskarnas underjordiska arbeten med sin superhörsel, skogsduvorna gör just ingenting mer än att kuttra och bilda storfamilj och vår gräsandshona njuter bakom sin lavendelbuske.

Men tiderna förändras. Ett skatpar har bestämt sig för att slå sig ner på tomten och införa SKATOKRATI. Småfåglarna jagas på flykten så fjädrarna ryker, koltrastarna får utstå veritabla robotanfall mot sina scenpositioner på taknocken och gräsanden, som tidigare år till och med utstått gräsklipparens buller i kanten av lavendelrabatten, far iväg som en skållad råtta. Kvar går herr och fru skata och vippar malligt på stjärten. Marken är rensad – the house is safe!

I ett anfall av ursinne över alla uteblivna koltrastskonserter far jag ut och hotar med sopkvasten, här bestämmer inte du, skatdjä….! I egenskap av skapelsens krona kombinerat med den starkastes rätt ställer jag ultimatum – låt de andra fåglarna vara i fred annars är det du som åker ut! Hur det egentligen slutar vet vi inte än. Men i ett annat sammanhang hade jag en annan skatbekant som var klok nog att först etablera ett samförstånd med mig genom att bedyra sin underdånighet och fördelarna för oss båda i symbiosen.  I slutändan anföll han alla mina mänskliga vänner som kom på besök genom upprepade flyganfall med blödande huvudsår som följd. Straffet blev förvisning till närmaste skog.

Medan jag funderar över lämpliga motåtgärder för att störta den uppkomna skatokratin i vår trädgård, kan man också göra andra reflexioner. Vem är egentligen skatan i vårt mäskliga samhälle? Det finns faktiskt många tolkningsmöjligheter.  Jag kan se skatan som den tjänstemannaelit som hundaktigt håller befolkningen i schack för att gynna sin regeringschef, med samhällets kreativitet som priset. Så gjorde redan Napoleon, med ett resultat som är bestående än idag.

Jag kan också se skatan som våra opportunistiska politiker som med löfte om en god lön och fyra års bekymmersfritt leverne gärna snärtar med piskan för att hålla massorna på plats. En annan möjlighet är invandrande religioner (förlåt alla gudar…) som gärna söker ny mark på bekostnad av redan etablerade gudar.  Låter vi även tanken flyga kan vi också skåda vädergudarnas herre, IPCC, som låter sina till vetenskapsmän upphöjda politiker bedriva skatokrati över jordens tillgångar.

Exemplen kan säkert mångfaldigas, kvar står det faktum att människan inte är unik i sitt agerande, förebilderna finns överallt omkring oss. Jag kommer i alla fall att fortsätta ge småfåglarna mat på fågelbordet som är för litet för skatorna, gräva i jorden när koltrastarna står stand by och lotsa gräsandens ällingar till dammen under eskort. Så snurrar jorden åtminstone ett varv till….

Peter Krabbe

Skanörs hamn – en blivande pärla eller ett växande problem?

De flesta Näsetbor och även många från hela sydvästra Skåne ser Skanörs hamn som en stor tillgång, inte bara genom småbåtshamnens existens, utan också genom närheten till badstränderna, caféerna, restaurangerna och fiskförsäljningen. Möjligen tar nu kommunen itu med en ny detaljplan för att reda ut nyttjanderätterna till denna blivande pärla och få en rimlig fördelning mellan tänkbara intressenter. Det finns dock all anledning att se tillbaks på hamnens historia för att förstå den inte helt enkla problematiken kring hamnens funktion och placering. Jag upprepar därför mitt eviga mantra: Se tillbaks och lär av det förflutna innan ni planerar framtiden.

Falsterbohalvön är ett landområde i ständig förändring. Uppbyggd på en sandrevel, påverkar ständigt vindar, strömmar och sanddrift landkonturens läge. Värst utsatt för denna förändring är sydsidan och västra sidan genom mötet mellan Östersjön och Öresund och de skiftande väderförhållanden som råder där. Måkläppen bär syn för sägen genom sin påverkan från sandtransporten ut mot Falsterbo rev, en veritabel skeppskyrkogård under det senaste millenniet.  Sanden förs västerut utefter sydkusten för att sedan föras norrut av Öresunds strömmar. Grunda sandrevlar utefter den västra kusten bildade redan under medeltiden skyddade ankringsplatser närmast stranden. Dessa ankringsplatser blev förutsättningen för hanteringen av fisket under Skånemarknadens tid, när inga anlagda hamnar i modern bemärkelse fanns. Sandrevlarna växte sig med tiden allt högre och lagunerna innanför grundades upp av sanddriften. Hovbacken är den största och bäst bevarade av dessa sandrevlar och Flommen är återstoden av lagunerna, eller naturhamnarna.  Bakdjupet utanför Skanörs borg har sitt inlopp norrifrån och har därför också den bäst bevarade vattenytan inom Flommen-området. Bakdjupet fungerade därför som hamn ända in på 1600-talet.

Schäfers karta till vänster visar Skanör innan hamnen byggdes, till höger på SGU:s karta från 1891 ser vi den nya hamnen på sin ö. Sanden har ännu inte hunnit samlas söder om Hamnvägen, en mindre revel håller på att bildas i ”kölvattnet” efter hamnformationen.

Egentligen var det en galen tanke, när man under mitten av 1800-talet började fundera över att bygga en ”riktig” hamn utanför sandrevlarna. Men båtarna blev allt större och behovet av transporter sjövägen växte också i takt med att landvägen över Ljungen blev allt svårare att trafikera. Man gick därför till verket med stor energi. År 1877 satte planeringsarbetet igång. På grund av det begränsade vattendjupet var man medveten om att hamnen skulle placeras längre ut i havet, som på en ö eller holme i Öresund. Hur skulle man då komma dit? Två alternativ diskuterades, i det ena föreslogs en 300 meter lång träbro och i det andra en fast vägbank. Trots att kostnadsskillnaden var liten mellan de två alternativen fastnade man för vägbanken, förmodligen för att minska framtida underhållskostnader med en träkonstruktion.

Vid mitten av 1900-talet hade nya sandrevlar vuxit ut norrut och söderut från hamnen. Den smala viken mellan norra reveln och Hovbacken kallades för Ålasjön och finns inte längre idag (bild Lars Dufberg 1976). På flygfotot till höger ser vi hur sanden rör sig på sin väg norrut. Vi ser också att inloppet till hamnen borde ligga på dess norra sida!

Vad man inte tänkte på då var omfattningen av sandtransporten, som efter vägbygget snabbt skulle komma att ändra kustkonturen. Sanden lagrades nu på mot vägen och hamnen istället för att fortsätta som tidigare vidare norrut utefter Hovbacken. En träbro hade tillåtit passage av sanden under bron och bevarat hamnen som den ö som det var tänkt från början. De sandklitter som nu når 6- 7 meters höjd söder om hamnen var under mitten av 1900-talet ett par meter höga. Samtidigt dras strandkanten allt längre ut mot vågbrytaren och bidrar till att hamnbassängen fylls med sand vid hårda vindar, förutom att inloppet till hamnen också sandas igen. Processen innebär också att sanden norr om hamnen eroderar ut i havet genom att den sandbärande strömmen nu går utanför hamnen istället för utefter kustlinjen. Sandpåbyggnaden söder om hamnen kan man mentalt acceptera så länge som sanden inte begraver hamnens byggnader, men erosionen norr om hamnen kommer om ingenting görs att låta havet bryta igenom in till Flommen och förvandla Hovbacken till en ö i ett hav med direktkontakt med tomterna utefter Västergatan. Detta får naturligtvis inte ske eftersom hela det gamla Skanör då skulle hotas av havet. Alla åtgärder är dessutom komplicerade eftersom området är naturreservat och ingrepp i princip är förbjudna.

Hamnen idag. Vi ser hur sanden söderifrån allt mer ringar in hamnområdet. Den röda linjen till höger markerar 1800-talets strandlinje.

Är det då en kronisk glädjedödare som sitter här och knattrar på tangentbordet? Nej, faktiskt inte. Som arkitekt bygger jag helst upp saker. Men jag tror att jag gör dem en tjänst som riskerar att förlora både pengar och prestige på dåligt genomtänkta projekt genom att upplysa om förutsättningarna för etablering i hamnen. Kommunen styr bara över ett litet planlagt hamnområde, omgivet av skyddade naturområden på alla sidor där staten bestämmer över framtiden. Och staten struntar blankt i vad ni som bor i kommunen tycker. Basta!

Låt oss då, trots allt, se på våra drömmar. Om inte annat kan vi ju alltid genom revolution eller folkomröstning enligt Krim-modellen avskilja oss från Sverige för att ansluta oss till Danmark istället. Sedan kan vi avskaffa naturreservaten och istället hjälpa naturen på traven, så resultatet blir en miljö som även gynnar människorna. När detta är klart kan vi detaljplanera hamnen. Nedan visas en skiss som vi gjorde till Hamnföreningen 2009 och som kan tjäna som inspiration.

                               Hamnskiss baserad på önskemålen 2009, Krabbe Arkitekter AB.

Man ville ha en större bassäng för fler båtar, något som skulle gå att finansiera genom andelsförsäljning. Man ville också ha en angöringsplats för ett mindre passagerarfartyg till Köpenhamn, något som Tullverket omgående stoppade. Tanken var annars god, att kunna tura Skanör- Malmö- Ven- Köpenhamn och få lite havsluft och en snaps som förr. Hamnföreningen ville också ha ett mindre småbåtsvarv för underhåll och reparationer.

På nöjessidan fanns önskemål om fler uteserveringar och restauranger, den nedlagda Badhytten skulle kunna återuppstå i annan form och liknande lokaler skulle integreras i ett planerat kallbadhus. Det senare fick kritik för sitt fräcka tilltag att slå ner sina bosättningspålar i ett marint naturreservat, några historiska skeppsvrak hittade vi dock inte inom området. Havets mikroorganismer blev däremot hotade av intrånget.  Kommunen föreslog plats för ett nytt Badhytten på parkeringsplatsen bakom sandklittren trots innehavarens önskemål om ett oförändrat strandnära läge. Den nya detaljplanen för Badhytten kostade kommunen en halvmiljon till ingen nytta. Någon ny restaurang blev det naturligtvis inte. Man undrar åter om det är helt asocialt att vilja sitta på en uteservering med utsikt över hamn och strand för att avnjuta en kall öl i sommarvärmen?

Kommersen skulle få sitt genom ett litet kluster av sommarbutiker för allt från badkläder till båtutrustning, kanske lite konstutställningar och andra tillfällighetsetableringar. Naturligtvis glassar, kaffe och bullar i långa banor. Av allt detta blev det inte mycket, vi fick ett livbåtsskjul genom donationer som indirekt blev konstgalleri, någon klädbod och en glassbod. Fiskhuset har trotsat konjunkturerna och vinterkylan och är hamnens mest permanenta besöksmål, vilket vi är tacksamma för, men här finns plats för fler aktiviteter. Kanske är det snart dags för kommunen att dra fram en genomtänkt infrastruktur med vatten, avlopp, el och andra nyttigheter för att hjälpa utvecklingen på traven? Eller åtminstone lägga ner en dagvattenledning i gatan så Rökeriet slipper bygga en bro till sin entré vid regnväder eller överslag av vågkaskader? Vi väntar med spänning på vad kommunen skall presentera i sin kommande (?) detaljplan och med ännu större spänning på hur man skall lösa de övergripande problemen som jag berättat om ovan. Som synes finns det inte någon brist på goda idéer, men var finns handlingskraften att genomföra dem? Eller planeringsförutsättningarna?

Peter Krabbe

 

En liten klimathistoria, del 3.

Efter en snabb genomgång av klimatets påverkan på vår historiska utveckling de senaste tusen åren, skall vi nu låta Ole Humlum guida oss genom vetenskapsmännens resonemang i anslutning till detta.

De första funderingarna kring klimatet under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var närmast av metrologisk karaktär, Tycho Brahe studerade vindar och lufttryck i likhet med holländaren Verstegan, som gav ut en bok i ämnet 1605. Barometern och termometern uppfanns i Italien under slutet av 1500-talet genom Toricelli och Galileo och man kunde nu börja göra temperaturmätningar i längre serier. Den äldsta kan vi datera till 1659. Under Maunder minimum, som vi kallar lilla istiden, kunde man för första gången observera solfläckar och därmed fastlägga den extremt låga solaktiviteten, något som ger oss möjligheter att göra intressanta jämförelser med dagens situation. Efter 1720 med tilltagande uppvärmning, ökade också solaktiviteten med växande antal solfläckar, vilket observerades av den engelske astronomen Herschel, som också kunde se ett samband mellan solfläckarnas antal och brödpriset, d.v.s. skördarnas omfattning. Han upptäckte också den infraröda strålningen, som senare skulle få stor betydelse för diskussionen om växthuseffekten.

 

Galileo försöker förklara vetenskapen för kyrkans potentater. Galileo själv var noga med att betona skillnaden mellan tro och vetande, något som är i allra högsta grad relevant än idag.

Den mentala och kulturella blomstringsperiod som uppstod under 1700-talet, känd som upplysningstiden, ledde fram till nya upptäckter. Den engelske kemisten William Henry presenterade 1803 sina forskningsresultat om gasers (bl.a. CO2) upplösning i vatten vid olika temperatur- och tryckförhållanden, Henrys lag. Fransmannen Fourier lade några år senare fram sin hypotes om CO2:s möjliga påverkan på det globala klimatet. Man började förstå komplexiteten av de geologiska, biologiska och oceanografiska processer som styrde den atmosfäriska CO2-nivån. En ny klimatrekyl i mitten av 1800-talet gjorde dock att man tillfälligt tappade intresset för klimatuppvärmningen.

Hypotesen dammades ändå av igen under den nya värmeperioden 1915- 1930, då bl.a. den svenska kemisten Svante Arrhenius förklarade värmeökningen med ett ökat innehåll av CO2 i atmosfären. Många forskare hävdade till skillnad från Arrhenius att mängden atmosfäriskt CO2 varierade naturligt, i enlighet med Henrys lag. 1940 lägger den engelske forskaren Callendar för första gången fram sin hypotes att överskottet av CO2 i atmosfären är hänförligt till människans utsläpp. Sällan har en så betydelsefull slutsats baserats på ett så bristfälligt material. Callendar fick mycket kritik för sina subjektiva urvalskriterier, men hypotesen blev ändå vedertagen i brist på andra förklaringar av uppvärmningen.

1966 görs de första borrningarna i Grönlandsisen av dansken Dansgaard med efterföljande analyser av oxygenisotoper. De första resultaten tolkades som tecken på en förestående avkylningsperiod. Mot bakgrund av den svalare perioden efter 1940 diskuteras då om vi går mot en ny istid istället och uppvärmningshypotesen om CO2 blir återigen omodern. WMO föreslå åtgärder för att stoppa den hotande avkylningen, samtidigt som stormar härjar Europa i klimatförsämringens spår. När temperaturutvecklingen åter hade vänt, efter 1975, dyker också Callendars hypotes upp igen. Vid en vetenskaplig konferens i Österrike 1985 hävdas CO2 som boven i dramat och resultaten får för första gången politiska undertoner. Strax därefter, 1988, hölls ett senatsmöte i USA där NASA-forskaren James Hansen lade fram sin klimatmodell, som förutspådde 0,45 graders temperaturhöjning under det kommande decenniet, allt orsakat av människans utsläpp. Det verkliga utfallet visade sig bli 0,10 -0,15 grader. Politiseringen av budskapet blev nu etablerad, bl.a. genom Margaret Thatchers tal i The Royal Society och IPCC bildades snabbt 1988 genom FN:s medverkan. Man hävdade nu att världen står inför en klimatkris, orsakad av människan.

Många forskare var dock fortfarande av den meningen att ökningen av CO2 berodde på ändringar i den fysiskt- kemiska jämvikten mellan geologiska processer, atmosfären och oceanerna efter uppvärmningen i samband med lilla istidens avslutning. Ett tvisteämne med IPCC skulle bli oceanernas möjlighet att ta upp koldioxid och dennas varaktighet i atmosfären. Atmosfären är dock ett obetydligt mellanlager för koldioxid jämfört med oceanerna och jordskorpan. Genom skillnader i karbonisotoperna kan man bestämma andelen koldioxid som är producerad av människan relativt den naturliga. Isotopförhållandet visar att bara 5 % av atmosfärens koldioxid (20 % hävdas felaktigt av IPCC) kommer från förbränning av fossila bränslen. Studiet av borrkärnorna från Grönlandsisen visar att en eftersläpning av ändringar i koldioxidhalten i förhållande till temperaturförändringar i ett längre tidsperspektiv talar för att särskilt oceanernas växlande temperaturer styr koldioxidhalten – inte omvänt som IPCC hävdar. Genom de återkommande klimatmöten som IPCC numer arrangerar drivs en agenda som alltmer avlägsnar sig från den vetenskapliga verkligheten. Denna verklighet är att idag har ett inte obetydligt antal framstående forskare uppfattningen att det primärt är vattenånga, molnbildning, vulkanisk aktivitet och påverkan från sol och kosmisk strålning som bestämmer huvuddragen i klimatutvecklingen, medan CO2 ser ut att ha en mindre betydande roll. Denna starkt växande grupp av forskare inbjuds naturligtvis inte in att delta i IPCC:s aktiviteter….

Peter Krabbe

 

 

 

En liten klimathistoria, del 2.

I denna del fortsätter vi att lyssna på professor Ole Humlums berättelse om vårt klimat och dess bakgrund. Vi har kommit till förra sekelskiftet och konstaterat att Titanic kolliderat med oväntade isberg, på drift från Arktis.

Titanics förlisning 1912 satte plötsligt fokus på uppvärmningen och den tilltagande kalvningen av landisen i Arktis. Perioden 1915- 1930 skulle kännetecknas av markanta temperaturstegringar. I Nordatlanten och Barents hav flyttades gränsen för sjöisen 30- 60 mil längre norrut under åren 1870- 1940 och för första gången i historisk tid kunde en rysk trålare 1932 gå igenom Nordostpassagen utan övervintring i ismassorna. Torsken återvände nu med det varmare vattnet till Grönland, som därmed fick ett ekonomiskt uppsving.

Titanic möttes av en oväntad förekomst av isberg 1912, trots att man gick på en kurs som tidigare betraktats som säker. Katastrofen skulle snart vara ett faktum…

Som om vädergudarna medvetet ville sabotera för jordens krigsherrar, inföll i motsats till positiva prognoser, de rekordkalla vintrarna 1941-42 och 1942-43 som indirekt skulle innebära slutet för Adolf Hitlers försöka att erövra världen. Det ryska fälttåget slutade i katastrof för tyskarna, som frös ihjäl i snödrivorna. Man hade uppfattat klimatförbättringen efter 1915 som stabil och förutsåg inte någon klimatrekyl. I augusti 1940 hade den tyska hjälpkryssaren Komet på bara två veckor seglat igenom Nordostpassagen på väg till insatser i Stilla havet, något som förstärkte intrycket att vintrarna nu skulle fortsätta att bli mildare. 1942 skickades därför det tyska slagskeppet Admiral Scheer upp genom Nordostpassagen för att stoppa befarade amerikanska hjälpkonvojer till ryssarna genom detta nya och nu öppna farvatten. Amerikanarna var dock ännu inte ens medvetna om möjligheten och slagskeppet återvände från kylan efter att ha sänkt det enda fartyg man mötte – samma ryska trålare som gjorde premiärturen 1932!

Den efter 1940 påbörjade nedkylningen skulle komma att hålla i sig fram till 1975 -80. Periodens klimatförändring medförde i vanlig ordning en serie stormar och våldsamma oväder, framkallade av de större temperaturförändringarna mellan ekvatorn och polerna. Torsken försvann återigen från Grönland. 1953 drabbade en svår storm nordvästra Europa med 3600 döda som följd, 1976 drar en kraftig storm in över Hamburg och västra Jylland som höjer vattenytan närmare 5 meter över normalt vattenstånd och 10.000 personer måste evakueras. Det danska fartyget Hans Hedetoft mötte 1959 samma öde som Titanic efter en kollision med ett isberg och sjönk med 95 drunknade som följd.

Under perioden 1963 -81 drabbades Sovjetunionen av återkommande missväxter med stora ekonomiska konsekvenser som följd. Dessa kan ses som inledningen till Sovjets försvagning och inledningen till perestrojkan och sammanbrottet 1991. Även Afrika drabbades av omfattande hungersnöd under början av 1970-talet. Detta kan förklaras genom den förskjutning av klimatzonerna mot söder som sker under en avkylningsfas, Saharas ökenregioner med torka drabbade då områden söder om Sahara med hundratusentals döda i svältkatastrofer. Under uppvärmningsperioder sker motsvarande förflyttning norrut istället. Vi kan därför under slutet av 1900-talet se en återväxt med mer regn i södra Sahara, ett varmare Sydeuropa och krympande isar i Arktis.

Den senaste uppvärmningsperioden varade från 1975 fram till 1998. Därefter har uppvärmningen avstannat och temperaturen har de senaste 17 åren legat på samma nivå. Fram till 1988 kallades nedkylningsfaserna för klimatförsämring och uppvärmningsfaserna för klimatförbättring. Denna historia berättar varför. Nu kallas pågående process en global uppvärmning som hypotetiskt sett skall hota vår överlevnad. Ändå är vi ännu inte tillbaks till de temperaturvärden som gällde för tusen år sedan trots att befolkningen 20-dubblats, medellivslängden mer än fördubblats och utbildning, välstånd och livsmedelsförsörjning når nya rekordnivåer. Kanske kan vi vara överens om att vi har det ganska bra nu, med ett klimat som sett i backspegeln är optimalt för en fortsatt samhällsutveckling i samma riktning. Det borde åtminstone vara rimligt att vi vet vad vi gör innan vi försöker påverka klimatet med okänt resultat.

Vi skall i nästa avsnitt ge en historisk tillbakablick även på de vetenskapliga resonemangen under denna tidsresa för att om möjligt få ett perspektiv även på våra kunskaper om vad som egentligen händer i vår egen tid.

Peter Krabbe

 

 

 

 

En liten klimathistoria, del 1.

Klimatets utveckling är kanske vår nutids största fråga. Förändras detta mot ett varmare eller kallare klimat och sker förändringsprocessen på grund av människans aktiviteter eller av naturliga orsaker? Trots att många politiker med tvärsäker besatthet tror sig veta svaren och agerar därefter, kan man nog som enda säkra konstaterande fastlägga att vi faktiskt inte vet. Åtminstone inte ännu. Det kan i den situationen vara nyttigt att se lite på klimatförändringar ur en historisk synvinkel. Denna sammanfattning grundar sig på en föreläsning av professorn i fysisk geografi vid Oslo universitet 2007, tillika klimatforskaren, Ole Humlum.

Det Europa som fanns för tusen år sedan hade inte mycket gemensamt med dagens. Invånarantalet kan uppskattas till 36 miljoner, mot c:a 730 miljoner idag. Medellivslängden var 30- 35 år och en tredjedel av varje årgång dog före 20 års ålder. Avgörande för människornas överlevnad var möjligheterna att sälja korn, ost, smör, kött, skinn och ull. Detta i sin tur var beroende av ett varmt klimat. En gynnsam värmeperiod under åren 900- 1300 fick därför under denna tid befolkningen att mer än fördubblas, innan pestens spridning 1349- 1352 återigen halverade antalet. Dessförinnan hade dock stora arealer hunnit uppodlas och klimatet tillät odling av vin i England och Nordamerika, vikingarna seglade som bekant till Vinland bortom Grönland. Nya bosättningar etablerades på Färöarna, Island och Grönland.

Pesten var dock inte den enda olycka som nu skulle komma. En klimatförsämring som skulle hålla i sig de närmaste 400 åren, med köldmaximum under 1600-talet, drabbade nu befolkningen med svält och svåra umbäranden som följd. Stora delar av landsbygden lades öde och politisk oro kom att känneteckna hela Europa. Kattegatt mellan Norge och Danmark frös vintrarna 1407-08 och 1422-23 och vargar tog sig över isen till Danmark. Den växande havsisen omöjliggjorde bosättningarna på Grönland i början av 1500-talet. Ett för oss välkänt exempel är Karl X:s tåg över de danska frusna bälten med hela sin armé vid Sveriges erövring av Danmark år 1658. För krigsherrarna var det nu opportunt att utnyttja vinterisarna för sina arméförflyttningar, samtidigt som örlogsflottorna låg infrusna. Denna period kallar vi den lilla istiden, som kan dateras 1650- 1720.

 

Den Flamländske målaren Pieter Bruegels bilder visar ett kallt Europa med skridskoåkare, året är 1565.

Det kallare klimatet framkallade genom den större temperaturkontrasten mellan ekvatorn och polerna kraftiga stormar i Europa. En av de värsta drabbade 1570 hela Nordsjöområdet med uppskattningsvis 100.000 – 400.000 drunknade, en ofattbart katastrof sett mot bakgrund av dåtidens befolkningsantal. Åren 1594-98 utbröt svår hungersnöd på grund av klimatet, vintern 1600 var hela Östersjön istäckt och på Falsterbohalvön tycks svåra sandstormar ha begravt hela det gamla Falsterbo under sanden, något som också drabbade många städer utefter Jyllands västkust. Observationer av bl.a. 1600-talsastronomen Tycho Brahe visar att förhärskande vindriktningar då var från öster istället för från sydväst, som vi har idag. De kalla högtrycken svepte ner vindarna från Sibirien. År 1695 kan man konstatera att ytvattnet i Nordatlanten är så kallt att torsken inte längre förekommer norr om Skottland. Även sillen drevs ner mot de holländska kusterna. Under en enda natt 1694 begravdes 25 kvadratkilometer jordbruksmark i Skottland av flygsand i en kraftig storm.

Under 1600-talet växer inte längre Europas befolkning på grund av de svåra omständigheterna med krig, sjukdomar och missväxt. När kylan börjar släppa sitt grepp efter 1720 ökar också gradvis överlevnadsgraden och framemot 1750 har befolkningen vuxit till 140 miljoner invånare. Barnadödligheten minskade genom bättre skördar och mer näringsrik mat. Man kunde åter börja tro på framtiden och en period av tillväxt skulle inledas. Ett bakslag kom 1783- 84 genom ett långvarigt vulkanutbrott på Island när vulkanen Laki blev aktiv. Askan förmörkade Europa och gav åter en temperatursänkning under 6-7 år med hungersnöd och förlorade skördar som följd. År 1789 hade brödpriset i Frankrike i det närmaste fördubblats, vilket många anser var direkt utlösande av den franska revolutionen. När Napoleon därefter hade övertagit makten i Frankrike och riktade sitt intresse mot Ryssland vintern 1812-13 var han inte tillräckligt observant på pågående klimatrekyl, med följden att 370.000 man frös ihjäl under återtåget på grund av kylan under den ovanligt kalla vintern, kombinerat med bristen på livsmedel från föregående missväxtår. Denna felbedömning skulle Napoleon komma att dela såväl med Karl XII som Adolf Hitler, vilket visar att lite klimatvetenskap nog kan vara till nytta, i alla fall om man vill erövra världen.

Efter år 1850 började lufttemperaturerna åter att stiga mer långsiktigt, dock med återkommande rekyler. Stormperioder blev vanliga under några decennier. 1872 svepte en våldsam orkan in över Danmark och Skåne med många drunknade som följd. I Skanör noterades då det högsta vattenståndet någonsin. Nya stormar drabbade staden 1882, 1883, 1894 och 1899 med orkanstyrka. Samma turbulens som rått under nedkylningsperioden efter 1300-talet uppstod nu under uppvärmningsperioden. Den tilltagande värmen, som nu kallas ”klimatförbättringen”, får sjöisen i Barents hav att börja smälta i snabb takt. Avsöndrade isberg flyter söderut och förorsakar år 1912 att passagerarfartyget Titanic kolliderar med ett oväntat isberg 60 mil sydost om Newfoundland, med en förfärande utgång. Den arktiska sjöisen skulle komma att minska under perioden 1890 – 1940 med 30 % i tjocklek och 15 % i utbredning. Vad klimatet skulle innebära för resten av 1900-talet skall vi se på i nästa avsnitt!

Peter Krabbe

 

Klimatet – en bisak!

Under tisdagen och onsdagen denna veckan har Europaparlamentet diskuterat en fråga med många aspekter, nämligen binas överlevnad. Biodlarna i Provence, som utgör huvudproducenter av Frankrikes och en stor del av världens honung, har slagit larm om en katastrofalt tilltagande bidöd i sina kupor. Dödstalen, som under slutet av 1900-talet legat på eller under normala 10 %, har under 2000-talet stigit till 25-30 % och i vissa bisamhällen till uppåt 60 %! Produktionen har därmed sjunkit från över 42.000 ton årligen till under 10.000 ton.

Frågan om orsakerna är viktig med tanke på att 80 % av världens blommande plantor pollineras av bin. Om detta upphör står vi inför en katastrof för den biologiska mångfalden. Vad vet man då om dessa orsaker? Virus, bakterier, parasiter och kemiska bekämpningsmedel spelar en stor roll i sammanhanget. Avgörande är dock, säger en av de största biodlarna, klimatförändringen. 80 % av dödstalen kan hänföras till denna. Vad var det vi sa, säger kanske IPCC. Men nu är det inte riktigt så. Problemet är att det de senaste 15 åren blivit kallare och fuktigare! Bina hittar inte längre den nektar som de behöver. De lider därför av näringsbrist, blir försvagade och angrips sedan av sjukdomar med dödlig utgång.

Som av en händelse sammanfaller detta fenomen med ”pausen” i uppvärmningen som konstaterats efter år 1998. Om vi skall tro det som våra bisamhällen berättar tycks det som om miljöpartisterna och IPCC:s ”vetenskapsmän” nu sågar av den gren de själva sitter på. Många observatörer har påtalat att nuvarande signaler med kalla och långa vårar alltför mycket liknar det som berättats från ingången till den s.k. lilla istiden under 1600-talet för att inte tas på allvar. Vi skall inte underskatta den information som djur och insekter ger oss – till priset av sina liv!

Peter Krabbe 2014-04-04