En liten klimathistoria, del 2.

I denna del fortsätter vi att lyssna på professor Ole Humlums berättelse om vårt klimat och dess bakgrund. Vi har kommit till förra sekelskiftet och konstaterat att Titanic kolliderat med oväntade isberg, på drift från Arktis.

Titanics förlisning 1912 satte plötsligt fokus på uppvärmningen och den tilltagande kalvningen av landisen i Arktis. Perioden 1915- 1930 skulle kännetecknas av markanta temperaturstegringar. I Nordatlanten och Barents hav flyttades gränsen för sjöisen 30- 60 mil längre norrut under åren 1870- 1940 och för första gången i historisk tid kunde en rysk trålare 1932 gå igenom Nordostpassagen utan övervintring i ismassorna. Torsken återvände nu med det varmare vattnet till Grönland, som därmed fick ett ekonomiskt uppsving.

Titanic-3

Titanic möttes av en oväntad förekomst av isberg 1912, trots att man gick på en kurs som tidigare betraktats som säker. Katastrofen skulle snart vara ett faktum…

Som om vädergudarna medvetet ville sabotera för jordens krigsherrar, inföll i motsats till positiva prognoser, de rekordkalla vintrarna 1941-42 och 1942-43 som indirekt skulle innebära slutet för Adolf Hitlers försöka att erövra världen. Det ryska fälttåget slutade i katastrof för tyskarna, som frös ihjäl i snödrivorna. Man hade uppfattat klimatförbättringen efter 1915 som stabil och förutsåg inte någon klimatrekyl. I augusti 1940 hade den tyska hjälpkryssaren Komet på bara två veckor seglat igenom Nordostpassagen på väg till insatser i Stilla havet, något som förstärkte intrycket att vintrarna nu skulle fortsätta att bli mildare. 1942 skickades därför det tyska slagskeppet Admiral Scheer upp genom Nordostpassagen för att stoppa befarade amerikanska hjälpkonvojer till ryssarna genom detta nya och nu öppna farvatten. Amerikanarna var dock ännu inte ens medvetna om möjligheten och slagskeppet återvände från kylan efter att ha sänkt det enda fartyg man mötte – samma ryska trålare som gjorde premiärturen 1932!

Den efter 1940 påbörjade nedkylningen skulle komma att hålla i sig fram till 1975 -80. Periodens klimatförändring medförde i vanlig ordning en serie stormar och våldsamma oväder, framkallade av de större temperaturförändringarna mellan ekvatorn och polerna. Torsken försvann återigen från Grönland. 1953 drabbade en svår storm nordvästra Europa med 3600 döda som följd, 1976 drar en kraftig storm in över Hamburg och västra Jylland som höjer vattenytan närmare 5 meter över normalt vattenstånd och 10.000 personer måste evakueras. Det danska fartyget Hans Hedetoft mötte 1959 samma öde som Titanic efter en kollision med ett isberg och sjönk med 95 drunknade som följd.

Under perioden 1963 -81 drabbades Sovjetunionen av återkommande missväxter med stora ekonomiska konsekvenser som följd. Dessa kan ses som inledningen till Sovjets försvagning och inledningen till perestrojkan och sammanbrottet 1991. Även Afrika drabbades av omfattande hungersnöd under början av 1970-talet. Detta kan förklaras genom den förskjutning av klimatzonerna mot söder som sker under en avkylningsfas, Saharas ökenregioner med torka drabbade då områden söder om Sahara med hundratusentals döda i svältkatastrofer. Under uppvärmningsperioder sker motsvarande förflyttning norrut istället. Vi kan därför under slutet av 1900-talet se en återväxt med mer regn i södra Sahara, ett varmare Sydeuropa och krympande isar i Arktis.

Den senaste uppvärmningsperioden varade från 1975 fram till 1998. Därefter har uppvärmningen avstannat och temperaturen har de senaste 17 åren legat på samma nivå. Fram till 1988 kallades nedkylningsfaserna för klimatförsämring och uppvärmningsfaserna för klimatförbättring. Denna historia berättar varför. Nu kallas pågående process en global uppvärmning som hypotetiskt sett skall hota vår överlevnad. Ändå är vi ännu inte tillbaks till de temperaturvärden som gällde för tusen år sedan trots att befolkningen 20-dubblats, medellivslängden mer än fördubblats och utbildning, välstånd och livsmedelsförsörjning når nya rekordnivåer. Kanske kan vi vara överens om att vi har det ganska bra nu, med ett klimat som sett i backspegeln är optimalt för en fortsatt samhällsutveckling i samma riktning. Det borde åtminstone vara rimligt att vi vet vad vi gör innan vi försöker påverka klimatet med okänt resultat.

Vi skall i nästa avsnitt ge en historisk tillbakablick även på de vetenskapliga resonemangen under denna tidsresa för att om möjligt få ett perspektiv även på våra kunskaper om vad som egentligen händer i vår egen tid.

Peter Krabbe

 

 

 

 

2 Responses to En liten klimathistoria, del 2.

  1. Thomas Klafton skriver:

    Ytterst intressant. Visar på att om nyhetsflödet även kunde omfatta relaterafe fakta i historiskt perspektiv så är naturkriserna i bara i nutid utan av samma dignitet i vår förtid…😢

    • peterkrabbe skriver:

      Det är sant. Problemet är dels att nyhetsrapportörerna saknar kunskap om det historiska skeendet, dels att klimatdebatten numera styrs av politiska intressen med begränsad inblick i den egentliga klimatvetenskapen. Det vore knappast till fördel för oss att få ett kallare klimat igen, det senaste seklets uppvärmning är istället en välsignelse för jordens växande befolkning. Det jag tycker är anmärkningsvärt är att globala slutsatser används okritiskt på lokal nivå, se exempelvis min artikel ”Är havsnivåhöjningar verkligen ett hot?” som visar hur Länsstyrelsen planerar efter en meters havsnivåhöjningar efter globala mätserier trots att landhöjning m.m. i Skandinavien upphäver hela scenariot!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: