En liten klimathistoria, del 3.

Efter en snabb genomgång av klimatets påverkan på vår historiska utveckling de senaste tusen åren, skall vi nu låta Ole Humlum guida oss genom vetenskapsmännens resonemang i anslutning till detta.

De första funderingarna kring klimatet under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var närmast av metrologisk karaktär, Tycho Brahe studerade vindar och lufttryck i likhet med holländaren Verstegan, som gav ut en bok i ämnet 1605. Barometern och termometern uppfanns i Italien under slutet av 1500-talet genom Toricelli och Galileo och man kunde nu börja göra temperaturmätningar i längre serier. Den äldsta kan vi datera till 1659. Under Maunder minimum, som vi kallar lilla istiden, kunde man för första gången observera solfläckar och därmed fastlägga den extremt låga solaktiviteten, något som ger oss möjligheter att göra intressanta jämförelser med dagens situation. Efter 1720 med tilltagande uppvärmning, ökade också solaktiviteten med växande antal solfläckar, vilket observerades av den engelske astronomen Herschel, som också kunde se ett samband mellan solfläckarnas antal och brödpriset, d.v.s. skördarnas omfattning. Han upptäckte också den infraröda strålningen, som senare skulle få stor betydelse för diskussionen om växthuseffekten.

 

Galileo

Galileo försöker förklara vetenskapen för kyrkans potentater. Galileo själv var noga med att betona skillnaden mellan tro och vetande, något som är i allra högsta grad relevant än idag.

Den mentala och kulturella blomstringsperiod som uppstod under 1700-talet, känd som upplysningstiden, ledde fram till nya upptäckter. Den engelske kemisten William Henry presenterade 1803 sina forskningsresultat om gasers (bl.a. CO2) upplösning i vatten vid olika temperatur- och tryckförhållanden, Henrys lag. Fransmannen Fourier lade några år senare fram sin hypotes om CO2:s möjliga påverkan på det globala klimatet. Man började förstå komplexiteten av de geologiska, biologiska och oceanografiska processer som styrde den atmosfäriska CO2-nivån. En ny klimatrekyl i mitten av 1800-talet gjorde dock att man tillfälligt tappade intresset för klimatuppvärmningen.

Hypotesen dammades ändå av igen under den nya värmeperioden 1915- 1930, då bl.a. den svenska kemisten Svante Arrhenius förklarade värmeökningen med ett ökat innehåll av CO2 i atmosfären. Många forskare hävdade till skillnad från Arrhenius att mängden atmosfäriskt CO2 varierade naturligt, i enlighet med Henrys lag. 1940 lägger den engelske forskaren Callendar för första gången fram sin hypotes att överskottet av CO2 i atmosfären är hänförligt till människans utsläpp. Sällan har en så betydelsefull slutsats baserats på ett så bristfälligt material. Callendar fick mycket kritik för sina subjektiva urvalskriterier, men hypotesen blev ändå vedertagen i brist på andra förklaringar av uppvärmningen.

1966 görs de första borrningarna i Grönlandsisen av dansken Dansgaard med efterföljande analyser av oxygenisotoper. De första resultaten tolkades som tecken på en förestående avkylningsperiod. Mot bakgrund av den svalare perioden efter 1940 diskuteras då om vi går mot en ny istid istället och uppvärmningshypotesen om CO2 blir återigen omodern. WMO föreslå åtgärder för att stoppa den hotande avkylningen, samtidigt som stormar härjar Europa i klimatförsämringens spår. När temperaturutvecklingen åter hade vänt, efter 1975, dyker också Callendars hypotes upp igen. Vid en vetenskaplig konferens i Österrike 1985 hävdas CO2 som boven i dramat och resultaten får för första gången politiska undertoner. Strax därefter, 1988, hölls ett senatsmöte i USA där NASA-forskaren James Hansen lade fram sin klimatmodell, som förutspådde 0,45 graders temperaturhöjning under det kommande decenniet, allt orsakat av människans utsläpp. Det verkliga utfallet visade sig bli 0,10 -0,15 grader. Politiseringen av budskapet blev nu etablerad, bl.a. genom Margaret Thatchers tal i The Royal Society och IPCC bildades snabbt 1988 genom FN:s medverkan. Man hävdade nu att världen står inför en klimatkris, orsakad av människan.

Många forskare var dock fortfarande av den meningen att ökningen av CO2 berodde på ändringar i den fysiskt- kemiska jämvikten mellan geologiska processer, atmosfären och oceanerna efter uppvärmningen i samband med lilla istidens avslutning. Ett tvisteämne med IPCC skulle bli oceanernas möjlighet att ta upp koldioxid och dennas varaktighet i atmosfären. Atmosfären är dock ett obetydligt mellanlager för koldioxid jämfört med oceanerna och jordskorpan. Genom skillnader i karbonisotoperna kan man bestämma andelen koldioxid som är producerad av människan relativt den naturliga. Isotopförhållandet visar att bara 5 % av atmosfärens koldioxid (20 % hävdas felaktigt av IPCC) kommer från förbränning av fossila bränslen. Studiet av borrkärnorna från Grönlandsisen visar att en eftersläpning av ändringar i koldioxidhalten i förhållande till temperaturförändringar i ett längre tidsperspektiv talar för att särskilt oceanernas växlande temperaturer styr koldioxidhalten – inte omvänt som IPCC hävdar. Genom de återkommande klimatmöten som IPCC numer arrangerar drivs en agenda som alltmer avlägsnar sig från den vetenskapliga verkligheten. Denna verklighet är att idag har ett inte obetydligt antal framstående forskare uppfattningen att det primärt är vattenånga, molnbildning, vulkanisk aktivitet och påverkan från sol och kosmisk strålning som bestämmer huvuddragen i klimatutvecklingen, medan CO2 ser ut att ha en mindre betydande roll. Denna starkt växande grupp av forskare inbjuds naturligtvis inte in att delta i IPCC:s aktiviteter….

Peter Krabbe

 

 

 

One Response to En liten klimathistoria, del 3.

  1. Pehr Sjöstrand skriver:

    Mycket intressant och jag är nyfiken på kommande rapporter från olika håll.

    En sak som jag också undrar över är förändringen och förhållanden gällande de stora havsströmmarna. Dels växlingarna i Stilla havet mellan kalla och varma perioder och dels – för oss här i norra Europa – den livsviktiga golfströmmen. Särskilt med tanke på balansen mellan olika delar av atlanten och de värmeberoende salthalterna, som lär vara en av de viktigaste drivkrafterna till havsströmmar förutom den rotationseffekt som jordens rörelse innebär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: