En tid av oro.

Valet närmar sig med stormsteg. Samtidigt präglas vår värld av en extrem oro. En oro som kryper allt närmare inpå knutarna.  Man får gå tillbaks till 1930-talet för att hitta en relevant jämförelse. De som levde då är till största delen borta, glömskan och frånvaron av ögonvittnen är kanske den främsta orsaken till att ingen tycks reagera. Ändå är allt annorlunda.

Kampen mellan väst och öst blossar upp igen genom konflikten i Ukraina. Ryssland känner sig hotat av EU:s expansion och försöker stärka sin forna gränslinje samtidigt som EU tycks helt obekymrade om det rättfärdiga i att sprida västvärldens kultur till världsdelar som inte vill ha den. Hit men inte längre säger Putin, låt oss vara ifred. Västvärldens demokrati, frihet att tycka och tänka, eller som andra ser det, dekadens och kriminalitet är ett självklart val för hela Europa tycker EU. Men går verkligen vårt samhällsystem att utan vidare applicera på länder som av tradition har en annan syn på moral, både ekonomiskt och socialt? Genom att ställa NATO:s arméer mot Rysslands står vi nu inför ett hotande världskrig igen. Att EU gjort sig helt beroende av Rysslands energitillgångar tycks inte bekymra våra företrädare, som tror att vind- och solkraft är en fullgod ersättning.

Något som för oss in på klimatdebatten, som egentligen är en politisk debatt den också. Alla vill ha en renare värld, men innebär detta att vi små myror på jorden också kan styra dess klimat? Naturligtvis ligger detta utom både vår kompetens och möjlighet. Klimatet styrs huvudsakligen av solens periodiska växlingar av energiflöde, magnetism och styrning av atmosfärisk strålning. Vi kan bara se på. Ändå blir klimatdebatten ett redskap i en av vissa önskad övergång från marknadsekonomier till en global socialisering, en omfördelning av jordens resurser enligt en agenda som under hundra år visat sig vara nedbrytande för tillväxt och välstånd. Hur har världens vänsterkrafter lyckats med att så totalt dupera hela vår civilisation, att genom FN:s försorg med kända socialistnamn i ledningen få oss att tro att jorden kommer att gå under om inte socialismen blir världsreligion?  Föga förvånande lämnar länder i stark utveckling som Kina och Indien nu klimatsamarbetet. Kvar finns västvärlden under Obamas ledning, tydligen alltför villiga att hugga av sin egen högerhand.

Detta trots att religionerna redan härjar över världen med ett överflöd av alternativ. Snälla och goda eller med krav på världsherravälde och utrotning av oliktänkande. Sällan har den sekulära makten haft så hård konkurrens från religionens härskare som nu. Trådarna flätas samman till en väv som tycks omöjlig att slita itu. Kristendom och kungadömen har förvisso samregerat i tusen år, kommunism och fascism har en intim växelverkan med den ortodoxa kyrkan i öst och islam har gjutit samman religion och maktutövning till ett betongblock.  I kampen om maximal utbredning blir befolkningstillväxten ett farligt vapen. Ju fler anhängare, desto närmare världsherravälde. Medan vi i västvärlden har födelsetal som ger en minskande befolkning, nöjda med vårt välstånd och statsgaranterade pensioner, föder den muslimska världen dubbla antalet relativt reproduktionsnivån (motsvarande oförändrad befolkningsmängd) istället. Barnen är ett pensionskapital i en fattig värld, de äldres enda garanti för överlevnad. Men världen är inte oändlig och alla kommer inte att få plats.

Vem skall då få bestämma över vårt jordklot i fortsättningen? Är lösningen ett kommunistiskt ekonomiskt system som vi redan sett misslyckas så många gånger?  Eller en totalitär religion som kastar oss tillbaks till medeltiden? Eller en militär kamp om jordens råvaror, utdelade som nödhjälp till en svältande världsbefolkning? Eller insikten om att befolkningsbegränsning  genom födelsekontroll i fattiga länder måste få prioritet över ambitionen att sprida divergerande religioner över världen med hjälp av numerär överlägsenhet? Kanske kan inte alla dessa frågor få sina svar i en svensk valdebatt, men just frånvaron av svar leder till en malande känsla av oro. Vi har inte kontroll över utvecklingen längre, oavsett vad våra politiker försöker få oss att tro. För första gången sedan andra världskrigets slut har vi inte en aning om hur världen kommer att se ut om tjugo år. Moderaterna placerar utan eftertanke en islamist som förespråkar sharia och hustrumisshandel i försvarsutskottet och i invandrartäta områden delar Hizb ut Tahrir ut uppmaningar till muslimer att störta den västerländska demokratin, utrota judarna och införa sharia och kalifatet i Sverige. Vi kan skratta idag men kommer inte att göra det om tio år, när religiösa rörelser vant sig vid att kunna kräva makt genom våld mot samhället.

Blev det för mycket? Åter till kaffekoppen och Idol på TV.  Men våra barn och barnbarn kanske kommer att undra varför vi bara lät det ske?

Peter Krabbe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: