Kommer falsarierna kring AGW-hypotesen att innebära slutet på klimatdebatten?

Klimatdebatten har länge varit grunden för de största motsättningarna hittills mellan världens politiska krafter och den fria vetenskapen. De förra hävdar att jordens undergång är nära om vi inte stoppar utsläppen av koldioxid, medan de senare omvänt hävdar att uppvärmningshypotesen är det största bedrägeriet någonsin i mänsklighetens historia. Vem har då rätt?

Politikernas möjligheter att strypa en vetenskapligt baserad debatt i media och inom det av FN upprättade organet för insatser mot koldioxidutsläppen, IPCC, har under det senaste decenniet minskat väsentligt genom att den observerbara verkligheten kommit att se annorlunda ut än de datorprognoser som IPCC manglat ut förutspått. I USA, som får betraktas som moderland för de alarmistiska strävandena, som drivits hårt av demokraternas administration med Obama i täten, uppbackad av förre presidentkandidaten Al Gore, har ett friare mediautbud och en skarpare journalistik allt mer ifrågasatt bakgrunden och avslöjat den ena förfalskningsskandalen efter den andra. De regeringsstyrda NASA (rymdforskningen) och NOAA (statistik och mätning) har systematisk förfalskat mätvärden och slutsatser i syfte att stödja regeringens agenda i något som nu betecknas som Climategate. Republikanska utskottsförhör med ledande vetenskapsmän inom IPCC har avslöjat fakta om hanteringen som är graverande för Obama, som varit språkrör för domedagsprofeterna.

Den politiska vinklingen av AGW-hypotesen (av människan orsakad global uppvärmning) framstår nu som så uppenbar att hela frågan sannolikt kommer att självdö om republikanerna tar över i nästa presidentval, möjligen redan nu när demokraterna efter höstens val förlorat sin parlamentariska majoritet. Problemet för oss i Sverige är att även vår myndighetsutövning baseras på IPCC:s klimatmål genom SMHI, riksdag, länsstyrelse och i slutändan den fysiska planeringen. Med sammansättningen av nuvarande regering i Sverige lär inga nya intryck få komma planeringen till godo under överskådlig tid, vilket kommer att få besvärande konsekvenser för oss alla.

Är då de av människan orsakade utsläppen av koldioxid orsaken till en global uppvärmning eller finns det en annan agenda bakom klimathysterin? Låt oss höra på några tidiga uttalanden i frågan. Redan i oktober 1989, efter IPCC:s bildande, får vi följande uttalande av dr. Stephen Schneider, en av teoretikerna bakom IPCC: “We have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements and make little mention of any doubts we may have. Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest.” Den amerikanske senatorn Tim Wirth sätter huvudet på spiken med sitt uttalande “Even if the theory of global warming is wrong, we will be doing the right thing – in terms of economic policy and environmental policy.” Här framskymtar nu den alternativa agendan. Den kanadensiska miljöministern 1999 Christine Stewart förtydligar ytterligare: ”No matter if the science is all phony, there are collateral environment benefits. Climate Change provides the greatest chance to bring about justice and equality in the world.” De politiska syftena står nu i klartext.

Maurice Strong, en av IPCC:s grundare och ordförande för Rio-konferensen 1992, skräder inte orden: “We may get to the point where the only way of saving the world will be for the industrial civilization to collapse…. Isn’t is our job to bring that about?” Biträdande utrikesministern I USA Richard Benedict får avsluta med “ A global warming treaty must be implemented even if there is no scientific evidence to back the greenhouse effect”. Minskad eller förhindrad tillväxt globalt tillsammans med en omfördelning av jordens resurser är det egentliga budskapet för IPCC:s klimatmöten, något som nu möter ett växande motstånd hos världens nationer. Kanada och Australien har redan hoppat av från klimatmötena och Ryssland och Kina ställer sig kallsinniga till Kerrys hotfulla närmanden. De socialistiska undertonerna till trots.

 

Efter 1998 kan ingen fortsatt global uppvärmning konstateras.

Vilka vetenskapliga fakta motsäger då AGW-hypotesen? I första hand är det den uppmätta globala temperaturkurvan som visar att ingen global uppvärmning förekommit de senaste 18 åren, något som inte ens NASA och NOAA längre orkar förneka. Datormodellerna har misslyckats totalt i sina förutsägelser eftersom alla de faktorer som styr klimatet inte har kunnat identifieras tillräckligt. Enligt Al Gore skulle polerna varit isfria vid detta laget, men isen finns kvar i oförändrad omfattning och isbjörnarna lever och frodas som vanligt. Koldioxidhalten i atmosfären ökar men tycks inte skapa någon uppvärmning längre. Något samband mellan av människan utsläppt koldioxid, vilken utgör 4 % av den förekommande koldioxiden, och uppvärmning kan inte bevisas. Stora koldioxidmängder släpps på naturlig väg ut från jordens inre genom vulkanutbrott och jordskalv.

Istället pekar allt mer forskning på sambandet mellan klimatet och solens aktiviteter, något som ju knappast borde förvåna någon. Om detta samband är det relevanta finns det snarare anledning att oroa sig för en kommande nedkylning, eftersom solens solfläckscykler med sin stora regelbundenhet odiskutabelt indikerar ett kommande kallare klimat med temperaturminimum så snart som om 20 år. Solens skiftande aktivitet känner vi väl till sedan 1600-talet, när man började registrera solfläckarnas antal och effekter.

 

Värmeinnehållet i Nordatlanten sedan 1980. Observera att havet efter 2007 åter blir svalare.

Många undrar varför inte den globala temperaturen stiger trots ökande mänskliga koldioxidutsläpp. Svaret är naturligtvis att dessa globalt sett obetydliga utsläpp inte kan påverka klimatet i en mätbar omfattning, istället är det oceanernas vattentemperaturer med sina ofattbart stora kvantiteter upplagrad värmeenergi som styr. Dessa varierar cykliskt under längre perioder med någon grads differens (Ocean Oscillation). Stilla havet har cykler som skiljer sig från Atlanten, men det sammantagna resultatet är att havens temperaturer under det senaste decenniet är sjunkande, vilket förklarar den uteblivna uppvärmningen under samma period. Denna tendens har ett klart samband med solens aktivitet och kan bedömas som långsiktigt säker om inte fundamentala förändringar sker i vårt solsystem. Som en följd av detta kan också en minskande ökningstakt för havsnivåerna konstateras, tvärt emot vad IPCC försöker få oss att tro. Den som har följt utvecklingen utmed Sveriges kuster det senaste halvåret har kunnat notera att vi har haft en havsnivå som legat en halv meter under det ”normala”, något som inte kommenterats med ett enda ord av våra politiker. IPCC:s prognoser framstår därför som totalt nonsens och helt i analogi med citaten ovan.

 

Ökningstakten i havsnivåernas verkliga förändring skiljer sig väsentligt från myndigheternas skräckpropaganda.

Såväl den enskilda människan som kommuner och planhandläggare har därför att kämpa mot de statliga myndigheternas politiska hållning och förbluffande översitteri i samband med kustnära bebyggelse och dess villkor. Förvisso kan man lägga dessa byggplaner i malpåse i tio år till tills utvecklingen är uppenbar även för sittande regering, men för kustnära kommuner är detta inget bra alternativ. Är det så fruktansvärt svårt att förstå den verklighet vi lever i och istället anpassa sig till den? Kampen för renare luft och en bättre miljö står inte i motsats till en nykter syn på klimatets framtida utveckling. Det ena kan vi påverka, det andra får vi rätta oss efter, som man gjort under mänsklighetens hela existens.

Peter Krabbe

Ovanstående artikel och dess citat är inspirerad av f.d. NASA-forskaren John Casey och hans bok ”Cold Sun” 2012.