SOS Europa

I dagarna har SVT presenterat en ny reklamfilm för EU med namnet SOS Europa. Filmen har engelskt ursprung men är en samproduktion mellan flera europeiska TV-bolag, bl.a. då SVT. Man blir i början lite konfunderad inför det dokumentära inslaget som utan större självkritik blandas med fiktion till en röra som först så småningom utmynnar i det egentliga budskapet: Rädda ett EU som annars är hotat av utplåning genom den generationsmotsättning som definieras som de äldres nationalistiska preferenser kontra ungdomarnas bristande engagemang för demokratifrågor och valurnor. Kvar att förlita sig på finns bara de medelålders, kloka politiker som vet bättre än någon annan hur man skall bevara freden i världen och säkra pensionerna genom invandring.

Man undrar vad som får statliga TV-bolag att producera ett så ensidigt och förföriskt TV-program som under 1½ timme dunkar in ett budskap som det faktiskt finns all anledning att ifrågasätta. Ingen ifrågasätter nog fredstanken med EU, den föddes med automatik efter två förödande världskrig i förhoppningen om ett Europa befriat från det tredje och kanske slutliga. Man lovordar infogandet av oroshärdar som det förra Jugoslavien, Ukraina, Vitryssland och Turkiet i ett framtida EU, utan att tänka en tanke på att angränsande imperier som Ryssland och arabvärlden kan känna sig hotade av en sådan expansion, utan tanke på att starka identitetsskapande faktorer som religioner kan komma att ställas mot varandra genom detta expansiva sätt att exportera en inbillad fredsmission. Skapar man fred genom att ta hem och behålla grannens stökiga barn istället för att försöka få grannen själv att behandla barnen bättre? Knappast, grannen lär slåss som aldrig förr för att få tillbaks sina egna barn. Har vi inte nog av våra egna problem?

Filmen försöker skrämma oss med en regisserad bild av ett Europa i förfall genom EU:s upplösning och avskaffandet av euron. Detta är lätt eftersom ett sådant förfall både är påbörjat och fullt synligt och samtidigt omöjligt att stoppa genom de demagogiska förändringarna. Den nuvarande EU-politiken att få invandringen som ett motmedel mot vår åldrande befolkning och sviktande nativitet låter bra om man helt bortser från de religiösa motsättningar som invandringen från islamistiska länder skapar. De i grunden helt skilda kulturmönster som är inkapslade i olika religioner nämns inte alls i programmet, trots att det enda egentliga hotet mot demokratin i Europa är just islam och Muslimska Brödraskapets långsiktiga och helt öppna kamp för införandet av sharialagar och därmed ett avskaffande av demokratin efter Saudiarabiskt mönster. Det vi ser idag av IS:s framfart i Mellanöstern och genom de terrorhandlingar vi utsätts för i Europa gör att det är dags att ta detta hot på allvar. Även om man inte gör det innebär de olösta integrationsproblemen att vi riskerar att få ett Europa i kaos. Med en ökande befolkningsandel från underutvecklade länder kommer vi dessutom att få oöverstigliga problem med en försvagad ekonomi där allt färre är produktiva och allt fler är bidragsberoende. Denna utveckling speglas i programmet som en utopi, i värsta fall beroende av ett upplöst EU, men är redan en realitet i flertalet europeiska länder – av helt andra orsaker.

Hotet mot Europa ligger enligt filmmanuset istället hos de ”populistiska ” partierna. Man konstaterar helt korrekt att Nordeuropa och Sydeuropa skiljer sig åt, dels genom att de förra handlar för de pengar som de redan har medan de senare handlar för pengar som de lånat och hoppas att kunna förtjäna i efterhand. Samtidigt konstaterar man att de högerextrema ”populisterna” är dominerande i just Sydeuropa och mindre viktiga i norr. Ändå darrar man av skräck inför UKIP, som sannolikt kommer att ta England ur EU och därmed spräcka EU som företeelse. Vi äldre vet att fascistiska diktaturer historiskt sett har varit vanliga under det förra seklet i Grekland, Italien, Spanien och Portugal, men är inte detta snarare ett tecken på att Sydeuropa  har genetiskt betingade problem att fungera tillsammans med rationella stater som Tyskland och England? Och vågar vi bortse från de negativa kulturmönster som arabvärlden, som nästa steg på den fallande skalan söderut riskerar att införa som sand i maskineriet? Kort sagt, är det möjligt att göra en ekonomisk zon som EU till en smältdegel för världens alla kulturer utan att tappa i produktivitet och välstånd? Där får var och en ha sin egen åsikt, personligen är jag djupt oroad över vår samhällsutveckling. Ingen skulle vara gladare än jag om jag har fel.

I själ och hjärta tror jag att de flesta av oss är positiva till EU som företeelse. Men det krävs en samsyn och respekt för de ingående nationernas särdrag. Man måste enas om en vettig expansion som inte äventyrar freden istället för det omvända. Vad har EU i ett Ukraina att göra som utgör porten till Ryssland, vad har vi i Turkiet att göra som utgör porten till resten av arabvärlden? För att en del av folket vill det? Men närmast berörda kanske inte vill det? Varför behöver EU över huvud taget expandera istället för att försöka lösa de interna och växande problem som vi redan har?

Filmen har en poäng i konstaterandet att de ingående nationerna behöver karismatiska politiker för att visa folket att de fortfarande finns som nationer. Samtidigt väljs EU:s ledande politiker ut efter den motsatta agendan, till synes harmlösa och anonyma tjänstemän som får arbeta i det tysta utan nämnvärd insyn, trots att deras verkliga makt är enormt överskuggande nationernas. Här finns ett verkligt demokratiproblem som blir alltmer utbrett enligt Romklubbens koncept – en tjänstemannaelit tar i praktiken över beslutsfattandet utan att kunna ifrågasättas, ett exempel ser vi i handläggningen av den uppblåsta klimatfrågan.

Det vore ett dåligt alternativ om EU fick avvecklas, men om EU skall kunna försvaras som företeelse måste både demokratin bli verklig och insynen bli bättre, så vi som medborgare och nationer kan förstå vad man egentligen har för avsikter.

Peter Krabbe

Annonser

Äntligen klart för Ljunghusens nya Spa!

söderfasad

På kvällen torsdagen den 12 februari förrättades den efterlängtade invigningen av Falsterbonäsets Spa i Ljunghusen, i närvaro av de båda tidigare kommunalråden Göran Holm och Lars-Ingvar Ljungman. En glädjestrålande Kristin Ekholst, ägare och initiativtagare, klippte bandet över den 37-gradiga poolen tillsammans med Göran Holm.

Idén att lägga en spaanläggning vid den södra mynningen av Falsterbokanalen, på Ljunghusensidan, där redan en handikappanpassad badplats byggts av kommunen föddes för åtta år sedan, då Kristin Ekholst utan större svårigheter övertygade kommunen om att platsen var idealisk för en mötesplats med mottot själens vederkvickelse. En plats där Ljunghusens vackra stränder, dess naturreservat och orörda klitter kunde möta människans omsorger i form av en estetiskt utformad spaanläggning.

Det senare är vi på Krabbe Arkitekter stolta över att ha bidragit med, byggnaden är ritad av arkitekt SAR/MSA Michel Krabbe med material och färgsättning utformat i symbios med naturen. Det är vår förhoppning att även de som varit tveksamma till projektet nu skall ta det till sina hjärtan och förstå att bebyggelse inte alltid är negativ, att vi människor också behöver nya intryck och impulser för att kunna utvecklas och må bra. Vi önskar därför Kristin lycka till med sitt spännande projekt! Gör gärna ett besök på falsterbonasetsspa.se !

Peter och Michel Krabbe

utepool 2

 

I huvudet på en gammal gubbe, del 3

Trons makt att förskjuta kunskap har vi bekantat oss med i avsnitten om mångkultur och religion, likaså det enkla redskap för skapandet av en maktposition som implementerandet av en tro innebär. Hur detta kan användas även inom klimatrörelsen kan illustreras bra med exemplet Anne Glover, en av EU:s klimatexperter, som resignerat gick ut offentligt med sin beskrivning av hur arbetet med EU:s klimatagenda hade lagts upp: ” EU is twisting facts to fit political agenda.”.  Men låt oss först reda ut begreppen för att undvika att fastna i den vanligaste fällan.

Det enkla budskap som hamrats in i oss de senaste 30 åren är att jorden kommer att gå under på grund av en okontrollerbar uppvärmning, förorsakad av utsläpp genom människans aktiviteter, i första hand utsläpp av koldioxid från våra industrier. Dessa utsläpp av koldioxid, som tyvärr är svårfångade på bild, illustreras ofta av smogfyllda städer, havsnivåhöjningar som dränker byar och människor, orkaner, monsterstormar, extremväder av alla sorter och människor som inte kan leva utan andningsskydd. Effektivt men falskt. Man använder här människans dröm om en renare värld, befriad från miljöförstöring och sjukdomar, som symbol för en politiskt motiverad omstrukturering av samhället. Detta senare är betydligt svårare att klä i passande klichéer.

Miljöförstöring och klimatförändring är med andra ord två helt olika saker. Ingen behöver betvivla att människan ombesörjer förstörelsen av sin egen miljö, vilket sker med hjälp av ofattbara utsläpp av kemikalier både i hav och på land, utsläpp av tungmetaller och nanopartiklar genom bilar, tåg och flygplan och vardagliga utsläpp av förorenad luft från vedeldning och bränning av vegetation jorden runt. Listan kan mångfaldigas. Även utsläpp efter förbränning av fossila bränslen i kraftvärmeverk ger en lång rad av miljöförstörande ämnen, även om dessa oftast illustreras med hjälp av de imponerande plymerna av ren vattenånga från kärnkraftverk. Dessa utsläpp gör oss sjuka och det är här som samhällets resurser borde sättas in med full kraft för att skapa bättre system och reningsanläggningar.

För att stoppa miljöförstöringen krävs teknisk utveckling inom ramen för ett samhälle i ekonomisk tillväxt. Inte bromsad tillväxt, minskade ekonomiska resurser och upphävda forskningsanslag. Med en befolkningsökning som innebär att vi ökar jordens befolkning med en miljard människor vart 10:e år är detta snarare det säkraste sättet att prognostisera jordens undergång.

Men låt oss återvända till klimatdebatten. Den bygger på förutsägelsen att jordens medeltemperatur kommer att öka med 4- 6 grader de kommande 100 åren, orsakat av att vi människor släpper ut allt mer koldioxid i atmosfären. Efter de 100 åren är det kört och vi är både dränkta, ihjälsvultna och som mänsklighet ett minne blott. Kan vi begränsa uppvärmningen till 2 grader har vi en chans säger IPCC:s experter. Detta skall ske genom en strypning av tillväxten, en omfördelning av jordens resurser (mellan människorna) och en total övergång till förnybar energiförsörjning (sol, vind och vatten). Det faktum att koldioxiden bara utgör 0,038 % av atmosfären och utgör en nödvändig förutsättning för liv på jorden talar man inte gärna om. Fotosyntesen och därmed förekomsten av växtlighet styrs helt av tillgången på koldioxid.

De två frågor som vi då bör ställa oss är dels om vi verkligen har en pågående uppvärmning av jorden som skiljer sig från normala variationer, dels om det i så fall är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den. Är svaret på båda frågorna nej måste vi söka en annan förklaring till att mångmiljardbelopp nu läggs på att eliminera oljan som energimedel i världen och att skapa ett nytt politiskt system. Eller som klimatsocialisten Naomi Klein skrev i sin nypublicerade bok This Changes Everything: ”Klimatkrisen kan inte lösas så länge vi har kapitalismen. Det gäller att tänka helt nytt, att lägga om livsstil i grunden och bygga ett nytt samhälle”.  Kanske har Naomi lyssnat för mycket på Maurice Strong, en av IPCC:s grundare och ordförande för Rio-konferensen 1992, som inte skräder orden: “We may get to the point where the only way of saving the world will be for the industrial civilization to collapse…. Isn’t is our job to bring that about?” Biträdande utrikesministern i USA Richard Benedict instämmer med “ A global warming treaty must be implemented even if there is no scientific evidence to back the greenhouse effect”.

Minskad eller förhindrad tillväxt globalt tillsammans med en omfördelning av jordens resurser tycks alltså vara det egentliga budskapet för IPCC:s klimatmöten, något som nu möter ett växande motstånd hos världens nationer. Kanada och Australien har redan hoppat av från klimatmötena och Ryssland och Kina ställer sig kallsinniga till Kerrys och Obamas hotfulla närmanden. De socialistiska undertonerna till trots, eftersom tillväxt är dessa länders bästa konkurrensmedel mot ett USA som får allt svårare att hävda sig internationellt.

Låt oss återvända till våra två frågor ovan. Den första är egentligen lättast att svara på. Ser man på 1900-talet så steg temperaturen globalt med 0,7 grader med två uppvärmningsfaser i början och i slutet av seklet och en rejäl avkylningsfas under decennierna efter 30-talet. Efter 1998 har ingen ytterligare uppvärmning skett. Ser vi lite längre tillbaks i tiden kan vi konstatera att 1900-talets uppvärmning kan ses som en återgång efter den extremt kalla perioden under 1600- och 1700-talet, kallad Lilla Istiden. Under tidig medeltid var klimatet varmare än idag. Ser vi till hela perioden efter inlandsisens avsmältning, de senaste tiotusen åren, så har det successivt blivit allt kallare under loppet av 8.000 år. Hur klimatet kommer att fortsätta utveckla sig väntar vi fortfarande på att få veta. Vi kan bara konstatera att fortsatta koldioxidutsläpp inte har påverkat klimatet under snart 20 år. Preliminärt är svaret då på den första frågan nej.

Problemet i dagens klimatdebatt är man försöker bortse från den historiska aspekten och börjar sin egen tideräkning vid de senaste tiotusen årens absoluta klimatologiska bottenläge under Lilla Istiden. Den naturliga återhämtning som skett därefter försöker man relatera till industrialismens genombrott istället och fokuserar då främst på de ökande koldioxidutsläppen. Den kraftigaste uppvärmningsperioden som vi hade  under första halvan av 1900-talet fram till 1940 medförde bl.a. Titanics undergång genom de isberg som var på drift söderut. Ändå pratar vi då om blygsamma 0,5 grader. Påföljande 30-åriga avkylningsperiod räddade  med stor säkerhet världen från tyskarnas nazistvälde. Den snabba uppvärmningen under 1930-talet fick Hitler att tro att en vinteroffensiv mot Ryssland skulle vara möjlig, dessutom trodde man att islossningen i nordost-passagen norr om Ryssland skulle öppna för överraskningsanfall med örlogsfartyg norrifrån. Klimatomslaget 1940 med mycket kalla vintrar innebar som de flesta av oss vet att Hitlers invasion av Ryssland misslyckades genom att stora delar av armén frös ihjäl, samtidigt fick det tyska slagskeppet Admiral Scheer återvända med konstaterandet att Ishavet inte längre var framkomligt. De temperaturer som uppmättes under slutet av 1930-talet hör fortfarande till de högsta som registrerats under de senaste hundra åren, till skillnad mot vad klimatalarmisternas historierevisionism hävdar – vi hör dagligen falska påståenden om 2014 som det varmaste året hittills.

Den återkommande uppvärmningen från 1970-talet och seklet ut skapade panik genom att man förlängde denna nya trend i obruten linje framåt i tiden och betraktade den som omöjlig att stoppa. IPCC bildades därför 1988 och den av människan producerade koldioxiden i atmosfären förklarades vara boven i dramat. Idag vet vi att denna senaste uppvärmningsfas avslutades 1998 – trots fortsatta koldioxidhöjningar i atmosfären. Ändå envisas IPCC på uppdrag av vissa av världens mäktigaste politiker i hävdandet av koldioxidhypotesen, fullständigt obekymrade av att bevisläget försämras för varje år och att hela organisationen alltmer framstår som ett av vår tids största bedrägerier. Krampaktiga försök att förfalska mätvärden och forskningsrapporter avslöjas dagligen.

Utan att här fördjupa oss alltför mycket i det vetenskapliga resonemanget kan vi ändå konstatera att de alternativa förklaringarna till 1900-talets 0,7-gradiga uppvärmning alltmer pekar mot solens växelvisa försörjning av energi och strålning, förändringar i jordaxelns lutning och bristningar i skarvarna mellan de tektoniska plattorna. Detta senare innebär jordskalv, vulkanutbrott och därmed sammanhängande enorma utsläpp av värme och koldioxid från jordens inre. Där dessa bristningar sker på land, som på Island ser vi det pågå ständigt, där det sker under vattenytan – vilket gäller för 90 % av dessa skarvar – ser vi det bara när vi drabbas av spektakulära tsunamis, som i Thailand och utanför Japan. Det är vetenskapligt konstaterat att andelen koldioxidutsläpp som kan relateras till människans aktiviteter uppgår till mindre än 10 % av de totala utsläppen. Detta kan man mäta genom att studera isotoper. Svaret är även på den andra frågan nej.

Hur skall man då förklara de faktorer som idag tycks driva klimatrörelsen vidare som politisk sekt, med syfte att omstrukturera hela vår värld? Vi får då gå tillbaks till de inledande uttalandena av Strong, Benedict och Glover för att försöka förstå bakgrunden.

År 1968 bildades Romklubben av ett antal framstående politiker och andra inflytelserika personer i samhället i syfte att ”rädda världen” och planera för en alternativ framtid. Man samlades kring programskriften ”Tillväxtens gränser”, som sålts i mer än 30 miljoner exemplar på 30-talet språk. Till medlemmarna hörde så skilda intressenter som Javier Solana, topptjänsteman i såväl NATO som EU, och Michail Gorbatjov från f.d. Sovjetunionen och i kretsen fanns även oljemagnaten och mecenaten David Rockefeller. Ur svensk synvinkel är dess nuvarande ordförande Anders Wijkman intressant, med höga före detta positioner inom Moderaterna, Kristdemokraterna, FN och Röda Korset bakom sig. Wijkman var tillsammans med Maurice Strong, som vi lyssnat på ovan, aktiv i organiserandet av IPCC:s Rio-konferens 1992.

Man förutspådde en mörk framtid för jordens befolkning mot bakgrund av överbefolkning, brist på livsmedel, ekologisk kollaps och konstaterandet att jordens mineraler och olja skulle ta slut i en nära framtid. Den s.k. Peak Oil då oljetillgångarna skulle börja sina förutspåddes inträffa redan 1992. Till de mer drastiska uttalandena hörde att antingen måste födelsetalen bli lägre eller så måste dödligheten öka för att balansen skulle bestå! Scenariot utnyttjades bl.a. av bestsellerförfattaren Dan Brown i sin bok Inferno, där en organisation försöker sprida ett virus som skulle göra slumpmässigt drabbade delar av befolkningen infertil.

Hypotesen var att bristen på olja skulle komma att framtvinga alternativa och förnyelsebara energikällor. Detta bidrog till bildandet av IPCC, där Margaret Thatcher hade en betydelsefull roll. Dock var hennes intresse istället att främja utvecklingen av kärnkraft som ersättning för fossila bränslen, något som snabbt gick henne ur händerna till förmån för den nya agendan – att minska tillväxten i världen och omfördela jordens resurser. Detta sågs som enda sättet att rädda jordens miljö och klimat. Som redskap passade hypotesen om en okontrollerbar uppvärmning genom utsläpp av koldioxid efter förbränning av fossila energikällor bra för att minska energianvändning och industriell tillväxt. Detta var säkert relevanta tankar under slutet av 1900-talet när den senaste uppvärmningsperioden inträffade, men ter sig alltmer främmande idag när ingen fortsatt uppvärmning skett under 2000-talet.

I en uppföljningsskrift kallad ”Den första globala revolutionen” trappar man upp retoriken och börjar ifrågasätta demokratin med hänvisning till att klimatfrågan, som blivit utvald till profilfråga för att minska tillväxten, är för komplicerad för folkvalda representanter. Den bör istället lösas med hjälp av ett överstatligt, elitistiskt expertstyre, en tilltalande tanke för FN och dess organisation IPCC, som nu driver frågan med full kraft genom köpta och manipulerade forskare. De återkommande klimatmötena med världens regeringschefer på plats sätter press på världens regeringar att underordna sig en agenda, administrerad av FN tillsammans med USA. Obama reser världen runt och hotar och kräver underkastelse, något som ännu så länge får de nationer som är beroende av hög tillväxt i sitt uppbyggnadsarbete att avböja, vänligt men bestämt.

Det är förvånansvärt att USA under sin senaste presidentadministration fortsätter att hävda Romklubbens agenda, trots att de nu snart 40 år gamla prognoserna alltmer visar sig vara felaktiga. Befolkningsökningen minskar, världens BNP och därmed levnadsstandard ökar stadigt, livsmedelsförsörjningen blir effektivare, mineralförekomsten visar inga tecken på att sina och oljekällorna är mer välfyllda än vad vi någonsin tidigare kunnat ana. Orsaken till påstådda klimatförändringar kan idag med säkerhet i första hand sägas vara relaterad till andra faktorer än koldioxidutsläpp. Temperaturförändringar och väderfenomen ingår istället i en cyklisk variation av naturliga och långsiktiga förändringar som sannolikt har sitt ursprung i solens skiftande aktiviteter, långt utanför människans kontroll.

Håller då den självutnämnda intelligentian genom det uteblivna katastrofscenariot på att förlora sin hastigt påkomna möjlighet att centralisera kontrollen över vår jord, avskaffa demokratierna och införa Upplyst Despoti som ny styrelseform? Obamas desperata kamp för ett systemskifte kombinerat med hans konstaterade svaghet för ett islam som aldrig hyst någon större respekt för demokrati, manar till eftertanke. Man kan bara fråga sig vilket verktyg som kommer att användas istället när klimatargumentet slutligen smulats sönder. Här hemma i Sverige kan man också undra om inte exmoderaten Wijkman lyckades implementera Romklubbens agenda inte bara hos Reinfeldt, utan också hos de såta syskonen i sjuklöverns regering. Får vi något val 2018? Vet vi, om så ändå skulle bli fallet, vem vi då väljer? Svaret är inte självklart.

Peter Krabbe

I huvudet på en gammal gubbe, del 2

I föregående avsnitt har vi sett på mångkulturalismens bakgrund och dess egentliga beroende av religionstillhörigheten. Låt oss därför penetrera religionsbegreppet lite och se om det får oss att förstå utvecklingen i vårt land bättre!

Av jordens 7 miljarder invånare kan bara c:a 1 miljard anses vara sekulära, i avsaknad av en Gud med rätt att styra deras tillvaro. De flesta av dessa finns i tvångsmässigt sekulariserade länder som Kina, som ersatt gudomen med en politisk styrning. Många av oss i västvärlden ser oss nog som sekulära, trots att våra liv genom de kristna värderingarna och vår uppfostran i mångt och mycket följer den 1000-åriga tradition vi lärt oss leva med. Förnuftsmässigt kan vi ifrågasätta de fantasifulla skapelseberättelserna och mycket annat som verkar ologiskt i bibeln och prästernas predikningar. Ändå skaver osäkerheten – men tänk om….. Är det inte tryggast att ha en fot i båda lägren?

För en betydande majoritet med sämre levnadsvillkor än vad vi har är beslutet enkelt. Religionen behövs för att kunna hålla hoppet vid liv om ett bättre och annorlunda liv, i andra religioner som islam hotar man med dödsstraff för att lämna den religion som man är född till. Ändå svindlar tanken. 85 % av mänskligheten tror på en Gud både som upphovet till mänskligheten och som den som styr deras framtid. Har inte de senaste 200 årens vetenskapliga framsteg haft större genomslag än så?

I mitt stilla sinne undrar jag varför inte uppemot 10.000 observationer av UFO:n gett upphov till en alternativ religion som förmår matcha de svårtolkade och knapphändiga informationerna om två människors förehavande, Jesus och Mohammeds, för 1500- 2000 år sedan? Med den tidens förmåga att nedteckna, arkivera och mångfaldiga deras budskap kan man inte ens med bästa vilja i världen påstå att bevisen för deras berättelsers riktighet är övertygande, om man bortser från den rena trosaspekten.

Kanske är det så att människans behov av en inre vän, en tröstare och uppmuntrare i en bister verklighet är så stor att vi väljer bort ifrågasättandet till förmån för den falska trygghet vi får istället. Att världens religioner ständigt växer vad gäller utövare kan ses både som ett utslag av en växande befolkning och en växande otrygghet i världen genom utsattheten för krig, svält och kampen för livsutrymme. Är vi då på fel väg?

Om vi stället fokuserar på vårt eget lilla land innebär invandringspolitiken som vår regering beslutat om över våra huvuden att invandring från muslimska länder prioriteras. På global nivå omfattar de sekulära 15 %, de kristna 33 % och muslimerna 20 % av befolkningen. Där kan det kännas betryggande att nästan halva befolkningen tillhör ett kulturmönster som är välbekant för oss, men blir det så i Sverige? En aktiv kyrka och en levande kristenhet utgör ett svårforcerat hinder för en invandrande islam, så som förhållandet är i exempelvis Sydamerika. I Sverige lär dock de utövande kristna inte utgöra mer än 5 % av församlingen, medan motsvarande för islam är 60 %. Vi får då en påverkansfaktor som är betydligt större än det numerära antalet muslimer i samhället.

I Sverige är dessutom det lagstadgade och mentala åtskiljandet av kyrka och stat fullt genomfört, så när som på kyrkans rätt att inkräva kyrkoskatt via skattesedeln. De politiker och tjänstemän som har dubbla positioner har normalt vett att skilja sina kyrkliga åtaganden från statsapparatens intressen. Så är inte alltid fallet inom islam, där stat och religion aldrig har varit separerade. I en tid då även det politiska inflytandet från en religion som islam ständigt ökar på grund av demagogiska förändringar och politisk styrning i övrigt, finns det anledning att tänka efter. Vart är vi på väg?

Det torde vara fullt bekant för de flesta i vårt land att just islam genom sin starka koppling till för oss avvikande levnadsmönster tenderar att prägla vårt samhälle i större grad än vad som är motiverat genom de troendes antal. Krav på särbehandling genom en religionsrelaterad syn på halalslakt och otillåtna matvaror, mannens prioriterade ställning i samhället, könsstympning, mångäktenskap, giftermål och sexuella relationer med i våra ögon minderåriga, hedersrelaterade brott, offentliga religionssymboler som heltäckande klädedräkt och övergrepp på västerländska kvinnor i ”uppfostrande” syfte är exempel på handlingar som i vårt eget kulturmönster antingen faller under strafflagen eller är segregerande och inte kan ses som varande under skydd av en oantastlig religion. Dessa friktioner blir allt mer frekventa i Sverige och plågar hela vårt samhällssystem. Är det verkligen hatpropaganda att påtala och analysera olikheterna i de levnadsmönster som regeringen har valt att låta oss konfrontera? Kan vi över huvud taget få ett fungerande samhälle utan att diskutera dessa för oss uppenbara problem i syfte att finna lösningar som även ger oss själva livsrum? Förvisso begås brott även av etniska svenskar, men dessa är mycket sällan religionsrelaterade.

För många av oss har själva orsaken till den ökande invandringen genom religionskrigen i Mellanöstern blivit en väckarklocka. Den obarmhärtiga mediaexponeringen har visat oss kulturmönster i religionens namn som vi inte ens i vår vildaste fantasi trodde fanns eller var möjliga för en mänsklig varelse att utföra. Avrättningar genom halshuggning eller bränning, våldtäkter och styckning av gravida kvinnor, hängningar och massmord av oliktänkande, allt motiverat av den sanna religionens seger genom utplåning av alla andra förekommande uttolkare av vem som är den ende guden. Hatpredikningar med hot om utplåning även av västerlandet och oss själva som kristna eller sekulära demonstreras i konfliktområdet genom kyrkobränning och massmord på oliktänkande. Har vi några garantier för att de flyktingar som kommer till Sverige verkligen tar avstånd från denna våldsfilosofi?

I västerlandet och inte minst i Sverige har istället antisemitismen fått ett nytt ansikte. Muslimers ofta framförda hat mot judar framställs mot bakgrund av Israels agerande i Palestina, men har i själva verket en bakgrund ända tillbaks till biblisk tid. Hitlers samröre med islamistiska företrädare under andra världskriget i syfte att utrota judar har inte tidigare belysts i någon nämnvärd omfattning, eftersom Hitlers genomförande av förintelsen i Europa överskuggat händelserna i Mellanöstern. I själva verket är islams ambitioner att utrota judendomen, en återkommande retorik i Mellanöstern. Detta besvärande faktum för de svenska vänsterpartierna, som inte längre finner trovärdighet för sitt utmålande av högerpartierna som antisemiterna i samhället, skapar bekymmer för den muslimfokuserade invandringen. Hitler är sedan länge död, men islam lever och frodas.

Är vår regering över huvud taget medveten om vilka risker man utsätter ursprungsbefolkningen för genom importen av så många företrädare för aggressiva religioner? Hur naiv får man lov att vara när man försöker kalla religionsblandning för mångkultur? Innebär mottagandet av flyktingar från krigshärdar med nödvändighet att dessa skall bli permanenta medborgare i Sverige istället för att utgå ifrån förutsättningen att dessa bör återvända till sina ursprungsländer när förhållandena normaliserats? Låt oss se på vad som egentligen händer i Mellanöstern.

Kanske förstår vi inte hur komplex en religion som islam är, vi ser den som en enda rörelse och behandlar dess företrädare därefter. I själva verket är religionskriget i Mellanöstern en kamp mellan olika islamistiska fraktioner och folkgrupper. Sunnimuslimer, shiter, wahabister,  kurder och olika rörelser även inom de olika fraktionerna slåss med vapen i hand om kontrollen över territoriet och oljekällorna, som är kassakistan för fortsatt hävdande av den egna religionstolkningen. Alla är muslimer. Sekundärt drabbade är yasidierna och de kristna genom kopterna, assyrianerna och syrianerna samt judarna i Israel. De mest aggressiva är IS och Al-Qaida som båda tillhör Sunnimuslimerna. Genom att religionen är statsbärande innebär framgångar i religionskriget också att sittande regeringar är hotade, så utgör exempelvis IS ett hot mot wahabisterna i Saudiarabien, trots att dessa också är Sunnimuslimer.

Till Sverige kommer flyktingar från alla delar av Mellanöstern och från alla dessa religiösa fraktioner. Ett vanligt skäl är att man vill undvika att tvångsrekryteras till den ena eller andra armén, vilket är gott i och för sig. Men räcker det för att vi skall slippa samma religiösa maktstrider och motsättningar i Sverige? Eller är det bara en tidsfråga innan vi har gatustrider mellan sunni och shia i våra städer? När får vi våldshandlingar från de fraktioner som vill störta demokratin och införa kalifatet? Alla dessa grupperingar ligger nu och pyr i vissa förorter, Sveriges nya No-Go-zoner, där i första hand separeringen mellan det muslimska samhället och vårt kristna kommer att ske, i andra hand separeringen mellan olika invandrargrupper när antalet blivit tillräckligt. Vi måste fråga oss om vi klarar av en integration mot denna bakgrund och om det alls finns ett intresse från flyktingarna att bli integrerade.

Vi kommer att bli plågsamt medvetna om vad begreppet mångkultur innebär i praktiken. Är man då extremist om man vill mana till en viss försiktighet, om man befarar att den naivitet som präglar den svenska invandringspolitiken utgör ett reellt hot inte bara mot vår välfärd, utan också mot den relativt våldsbefriade tillvaro vi har haft de senaste 200 åren? Kanske har vi vant oss vid att krigsrelaterat våld är något som vi bara behöver ha som upprörande inslag i TV-rutan, att ondgöra oss över en stund för att sedan snabbt glömma när vi sätter oss vid vårt välfyllda middagsbord och avnjuter vår välfärd.

Slutligen måste man fråga sig varför religionerna fortsätter att växa både numerärt och i makthänseende i en värld som ju ändå präglas av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Att ett välutvecklat samhälle som vårt eget tar stryk av att invandrare med en lägre kunskapsnivå istället tar med sig sin religiositet hit och därmed urholkar vår sekulära syn på kunskapssamhället är knappast förvånande. Är detta ett tillfälligt problem som löser sig efter en gedigen svensk skolutbildning, eller kommer våra skolor istället att få rätta sig efter vad religionen kan tolerera som kunskapsbas för att inte bli ifrågasatt? Denna dragkamp har vi ännu inte sett resultatet av, den fasthet som slåss för kunskapssamhällets överlevnad gentemot religionens krav på att få vara ifred vacklar betänkligt. Även där har våra politiker mycket att lära, ansvaret vilar tungt på dem som låter en stor del av nyanlända ungdomar leva kvar i okunskapens mörker på grund av religiös särbehandling.

Mångkultur existerar inte i sin sanna bemärkelse. Istället är det religionernas kulturmönster som avspeglar sig i samvaron mellan människor. Så länge som religioner av alla de slag betraktas som oantastliga och oföränderliga kommer ingen mångkultur att kunna förmå människorna att utbyta tankar och värderingar i en fri omloppsbana, något som är absolut nödvändigt för att en maktbefriad integration skall kunna ske i ett modernt samhälle.

Peter Krabbe

Fanns det ett Skanörs Gästis före bränderna?

Gästis 1

När frågan uppkom om det fanns en äldre gästgivaregård i Skanör än den nuvarande, som vi konstaterat byggdes år 1913 vid Mellangatan, fick vi anledning att göra en djupdykning i dokumenten. Den centrala delen av Skanör brann ner i en våldsam brand år 1874 och ett decennium senare, år 1885 utplånades i stort sett all kvarvarande bebyggelse genom en ännu större brand, som fick sin näring ur alla halmtak på de tätt liggande husen.

Genom Lars Dufbergs trägna forskningsarbete i församlingsböckerna kan vi ana oss till hur historien ser ut genom att studera yrkestitlar och vem som bodde i husen under tiden före bränderna. Men låt oss börja med en berättelse från Anders Petter Erikson (Calluna 1998), som gjorde en fotvandring till Skanör och Falsterbo år 1879, tiden mitt emellan de två bränderna. På grund av sitt långsamma färdsätt var han i starkt behov av ett övernattningsställe, väl framkommen till Skanör. Vi låter honom själv berätta efter att ha anropat ett par ungdomar, de enda människor som fanns att se i staden:

-”Hvar någonstans är gästgivaregården belägen?” En lång paus följde. Vi upprepade frågan ännu en gång på så god danska vi kunde. ” Der de to store träna staur” upplystes det omsider. Vi gåfvo dem några temligen tydliga vinkar att blifva våra ciceroner, men dertill syntes de icke hafva lust, hvarföre vi på egen hand gjorde en upptäcksresa gatan framåt. Der stodo verkligen två stora trän framför ett långsträckt men ytterst lågt hus. Ingen skylt kunde vi upptäcka i mörkret, men vi klappade ändock på, då dörren befanns vara stängd. Efter en god stunds bultande drogs en bom undan och dörren öppnades af gästgifvaren sjelf. Vi infördes i en rymlig sal med sparrar i taket och i ena hörnet försedd med en stor jernugn….

Under sin vandring i Skanör eller vistelsen på gästgivaregården tar Anders Petter del av en annan historia som berör gästgiveriet. ”För 30 -40 år sedan (c:a 1845) kommo några vandrande lundastudenter till Skanör. De tänkte först och främst på att tillfredsställa de materiella behofven och beställde genast middag. En ganska passabel måltid framdukades. Men lilla supen saknades och kunde tyvärr ej anskaffas.” Efter en diskussion om alternativ ”framsattes några silferhalsade buteljer, hvilka befunnos innehålla champagne af finaste slag.” En försiktig förfrågan om priset besvarades ”Åh, det är väl skamligt att ta betalt för sådant, men vilja herrarna betala 12 skilling, så äro vi tacksamma”. Det visade sig att flaskorna bärgats från ett fartyg som förlist på Falsterbo rev under resa till St Petersburg, lastat med vin för det ryska hovets räkning. Studenterna tog med sig hela lagret till Lund….

På bilden ovan ser vi de två träden på Stora Mellangatan som skuggar det gästgiveri som Anders Petter beskriver. Tomten ligger på ungefär samma ställe som nuvarande Gästis, efter branden rätades gatorna ut och en ny tomtindelning gjordes. I församlingsboken får vi veta att Theodor Olsson flyttade till fastigheten år 1873 och titulerade sig då som gästgivare. Efter honom uppkallades för inte så länge sedan Theodor Krögares gränd  i Skanör.

sit.plan Gästis

Till vänster ser vi på kartan över det nedbrunna Skanör Gästis från tiden 1874- 1885 och till höger det första Gästis från perioden 1820- 1874.

Tio år tidigare besöker Erik Bögh Skanör och ett gästgiveri som beröms för sina förträffliga gåsleverpastejer – kanske inte oväntat i Skanör – och vars gästgiverska visar sig vara en änka. Detta senare stämmer inte med Olssons föräldrar och kan tyda på att gästgiveriet då drevs i en annan byggnad. I församlingsboken kan vi läsa att pigan Greta Matsson får anställning hos gästgivaren Anders Lindh år 1820. Anders hade då en fastighet som låg där Östergatan 4 nu ligger. Den brann ner i den första branden 1874, vilket kan förklara att Theodor Olsson etablerade sig på Mellangatan samma år. Vi kan då också se att år 1860, några år före Erik Böghs avnjutande av gåsleverpastejer, fanns änkan Cecilia Larsson på plats i fastigheten.

Går vi längre tillbaks i tiden till ett besök som Lundaprofessorn Sven Nilsson gjorde i Skanör år 1819 nämns ingenting om en gästgivaregård, utan professorn får övernatta i Räng istället.

Sammanfattningsvis bör Skanör ha fått sin första gästgivaregård efter 1820, då belägen i en fastighet på Östergatan, ett stenkast från Rådhustorget. Efter branden 1974 etablerades en ny gästgivaregård på Mellangatan, i ungefär samma läge som den nuvarande. Efter den andra branden 1885 tycks ingen gästgiveriverksamhet ha förekommit förrän den nuvarande byggnaden uppfördes 1913, säkert som följd av järnvägens tillkomst och den nya strömmen av turister och sommargäster till Näset. Om det finns fler buteljer av den ryske tsarens champagne dolda i Falsterbosanden får väl Gästis nuvarande ägare undersöka…..

Peter Krabbe

I huvudet på en gammal gubbe, del 1

Vad händer med Sverige? En märklig fråga tycker kanske många ungdomar. Allt är väl som vanligt. Eller inte?

Kanske måste man ha kommit upp lite i ålder, som jag över de 70, för att kunna se förändringarna. Historieböcker och efterkrigsanalyser försvinner snabbt från bokhyllorna för att ersättas av Den Nya Generationens egenproducerade propagandaskrifter i syfte att bredda vägen för det framtida lyckosamhället. Utveckling och förändring är givetvis ett normalt inslag i ett progressivt samhälle, men är vi på rätt väg? Låt oss tänka efter lite.

Den i särklass största omdaningen av vårt samhälle är införandet av den mångkulturella agendan. Mångkultur låter ju vackert och ger associationer till ett samhälle där alla, oavsett etnisk och kulturell bakgrund, lever sida vid sida i det eviga lyckolandet. Nu är det kanske inte så enkelt, eftersom begreppet kultur knappast är det som i första hand identifierar olika folkgrupper. En mer adekvat beteckning på de olika intressen som definierar mänskligheten är religionstillhörigheten. Det är svårt att se något annat än att det som vi kallar kultur är en yttring som i allra högsta grad är underordnad religionstillhörigheten. Denna senare spränger samtidigt de etniska gränserna genom att dess utövare i de flesta fall ser spridningen av sin egen religion som sitt yttersta syfte.

Den rena kulturen, definierad som konst, vetenskap, litteratur, teater och musik tillsammans med omsorgen om den enskilda människan, har alltid fört en hopplös kamp mot religionens förtryck. I vårt eget västerland har inte religionens makt kunnat tvingas tillbaka förrän under de senaste 150 åren, en kort tid sett i det 2000-årsperspektiv som den existerat. När våra avlägsna förfäder tillbad gudar av alla de slag, var det som en ersättning för de kunskaper om hur världen fungerar som man av naturliga skäl saknade. Man offrade till påhittade gudomligheter för att inte drabbas av missväxt och olyckor, ett vanligt åskväder kunde skrämma vettet ur den som inte förstod varför himlen helt plötsligt fylldes av detta raseri. Samtidigt var detta ett tacksamt tillfälle för de försigkomna att vinna makt över folket genom att hävda sin ensamrätt till kommunikationen med gudarna och därmed formulera spelreglerna för de övriga.

Religioner av olika slag styr idag uppemot 85 % av mänskligheten. Ingen ställer sig frågan varför den ena guden skulle vara bättre än den andra, och om det är rimligt att det samtidigt finns ett hundratal gudomligheter fördelade över jordklotet.  Alla ser sin egen gud som den enda sanna och som den som borde styra resten av världen. Vetenskap och utbildning står sig slätt mot denna tro, som så lätt kan ersätta svårtillgänglig kunskap och intellektuell utveckling. Där skolor som startats med en bred inriktning bränns ner eller förvandlas till religiöst formande redskap, kan den religiösa makten behålla sitt grepp över befolkningen.

I maktens boningar talar man naturligtvis hellre om ett mångkulturellt samhälle än om ett mångreligiöst, som inte låter lika vackert och som i mångas medvetande andas konflikter och maktkamp.  Världens blodiga konflikter har nästan undantagslöst sina ursprung i religiösa motsättningar och möjligheten till en fredlig samsyn i detta avseende torde vara obefintlig under överskådlig tid. Är det då ansvarsfullt att under den mångkulturella parollen samla så många olika religionsutövare som möjligt inom det lilla geografiska område som än så länge kallas Sverige? Innebär den kulturella mångfalden bara ett utbyte av folkdanser, mattraditioner, klädstilar och andra trevligheter eller blir det kulturella bara en markör av religionstillhörighet och en gränsdragning mellan människor som historiskt sett alltid har bekämpat varandra? Erfarenheten hittills talar för det senare. Någon religiös konsensus lär inte gå att åstadkomma och därmed återstår bara maktkampen med sina konflikter. När religionen står i första rummet blir alla andra framgångar vad gäller ekonomisk utjämning, inflytande och politisk makt bara redskap för att befästa den ledande religionens intressen.

Man kan naturligtvis också kalla den sekulära samhällssynen för en religion, men en religion där Vetenskapen är gud.  Alla tror vi ju på något, men kanske är det bättre att tro på den vetenskap som nu driver utvecklingen framåt än på 1500-åriga urkunder av oklart ursprung.

Många hävdar att invandring är ett vanligt förekommande fenomen sett i ett historiskt perspektiv. Man tänker då på valloner och hugenotter som rekryterades under 1600-talet för att bygga upp bergsbruket och holländare som organiserade sjöfarten, exempelvis genom Ostindiska kompaniet. Deras främsta aktörer blev inte sällan adlade för sina förtjänster. Men redan under medeltiden var det tyska inflytandet genom Hansan totalt och såväl kungahus, adel, köpmän och städernas styrelse bildade i praktiken en överordnad stat i staten. Även det religiösa livet styrdes av dessa influenser. Vår ursprungligen katolska kyrka reformerades genom tyskarnas försorg till den protestantiska och åtskilliga andra influenser som kalvinister och judendomen trängdes i landet. Dock inte islam. Denna tidigare invandring påverkade förvisso vår tusenåriga kulturella utveckling till dagens sekulariserade stat och har blivit en del av vår nuvarande identitet.  Trots avvikelser är det en helt igenom kristen kultur som format våra värderingar till att passa väl in i en europeisk gemenskap.

Den arbetskraftsinvandring som därefter skett under 1900-talet genom italienare, jugoslaver och flyktingar från det forna östblocket har på inget sätt förändrat denna vår europeiska utgångspunkt och har med få undantag sina rötter i en kristen livssyn. Det framstår därför i efterhand som chockerande att en liten politikergrupp under 1970-talet under stor tystnad ansåg att Sverige hade behov av en mångkulturell agenda, baserad på ett större utbud av för oss helt främmande religioner. Efter ett oroligt första halvsekel under 1900-talet med två världskrig bildades FN med målsättningen att skapa samförstånd och utbyte mellan världens nationer i fredsbevarande syfte.  Globaliseringen var född, vår lilla värld skulle plötsligt omfatta hela jordklotet. Man satte sig vid kartbordet och ritade upp nya stater i Mellanöstern och Nordafrika, som i form av protektorat skulle få de europeiska stormakternas stöd för att utvecklas till moderna demokratier. Men man glömde religionens makt. Att skapa ett judiskt Israel mitt i ett muslimskt Ottomanskt rike sågs inte som ett problem eftersom regionen var så kraftigt underutvecklad och England och Frankrike tyckte sig ha full kontroll över utvecklingen. Koloniseringen av Mellanöstern gav ett stort inflöde till både England och Frankrike av muslimer som nu fick lära sig kolonialmaktens språk redan på hemmaplan. Franskan var officiellt språk i hela Nordafrika och Västafrika samt i östra Medelhavsområdet. Invandringstrycket mot Frankrike har därför varit stort under hela efterkrigstiden och Frankrike har idag den största andelen muslimer i sin befolkning av de europeiska stormakterna.

Globaliseringen tilltalade Palme, som gärna såg sig som vänstersocialismens apostel gentemot kapitalismen i detta perspektiv. Kampen mot USA och för de gryende kommunistländerna under Kinas mantel började redan under 1960-talet och flyttade vårt fokus från Mellanöstern till Bortre Asien. Vem tänkte på religioner i detta sammanhang? Kommunismen var sekulär och de muslimska rörelserna i Mellanöstern började inte vakna på allvar förrän judarna började invandra till det nybildade Israel i större skala.

Det mångkulturella begreppet lanserades märkligt nog under 1960-talet av en jude i Sverige, David Schwartz, kanske inspirerad av den kulturellt blandade invandringen till Israel. Att denna invandring uteslutande handlade om judar till ett judiskt land och alltså ännu inte inbegrep någon religionskonflikt uppmärksammades knappast. Schwartz fick Palmes öra, trots att stora delar av socialdemokratin var skeptiska till tanken. Vid riksdagens möte 1975 beslutades under Palmes ledning att Sverige skulle bli mångkulturellt. Den invandring som kom till stånd under de följande åren var i relation till dagens närmast försumbar och den religiösa aspekten existerade ännu inte. Man motiverade då som nu behovet av invandring genom behovet av arbetskraft, något som LO motsatte sig då man ansåg att de svenska kvinnorna i första hand skulle ut på arbetsmarknaden.

Efter Berlinmurens fall 1989 fick den socialdemokratiska regeringen kalla fötter inför en befarad inströmning av flyktingar från öststaterna och Turkiet och slog till bromsarna genom det s.k. Luciabeslutet. När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 upphävdes Luciabeslutet och en ren invandringsindustri organiserades genom Integrationsverkets försorg. Ny draghäst skulle denna verksamhet komma att få genom Fredrik Reinfeldt och filosofin utvecklades alltmer till den nationellt självförintande globaliseringstanken. Den hastighet som Alliansen sedan utvecklat invandringen med trotsar all beskrivning och framför allt förnuft, även sett i ett nordiskt och europeiskt perspektiv. Världen står stum av häpnad inför detta gigantiska humanitära experiment och frågar sig med rätta om allt står rätt till i nationens ledning. Otalet borgerliga väljare frågar sig i eftertankens kranka blekhet hur detta kunde hända, varför och hur och med vilken rätt gentemot en intet ont anande befolkning.

Mycket har under denna process hänt i vår omgivande värld. Genom oljefyndigheterna i Mellanöstern och världens plötsliga och omättliga behov av olja påbörjades en ekonomisk uppbyggnad av arabländerna, ömsom styrd av USA, ömsom av Sovjet, som också skulle innebära ett uppvaknande av den islamistiska tanken och en förnyad muslimsk agenda. Det ökade självförtroendet parat med det växande motståndet mot det judiska Israels framgångar har lett fram till de spänningar som präglar Mellanöstern idag. Stormakterna har valt att lägga det ideologiska locket på för att inte äventyra oljeleveranserna.

Till vår förvåning har merparten av de enorma intäkterna av oljeutvinningen lagts på investeringar i västvärldens ekonomi istället för på uppbyggnaden av ett fysiskt och socialt välutvecklat Mellanöstern. Vägen mot demokrati och fördelningen av arabländernas resurser över befolkningen står uppenbarligen i strid mot de härskande klassernas intresse av att ”säkra” sina oljevinster utanför ländernas gränser. Religionen har då blivit ett viktigt redskap för att behålla social och ekonomisk kontroll över en snabbt växande befolkning. Man behöver inte fundera särskilt länge för att förstå den agenda som exempelvis Saudiarabien, som står för de största investeringarna i västvärlden, går efter när man också arbetar medvetet och parallellt med migration och islamistisk kontroll genom byggandet av moskéer i samma västvärld där deras kapital redan finns placerat. Det Muslimska Brödraskapet som bildades i Egypten 1928 är praktexemplet på denna agenda av långsiktigt implementerande av islam utanför Mellanöstern genom migration, högre nativitet och ekonomiskt stöd till religionsspridning. Den dag då oljekällorna sinar eller blir ekonomiskt ointressanta har man redan förflyttat sin maktbas till de intet ont anande västländerna.

Många västländer har ekonomisk nytta av en sådan utveckling och har dessutom ett etniskt ansvar för den muslimska befolkningen genom sina gamla roller som kolonialmakter och innehavare av protektorat i Mellanöstern. Men vad driver en svensk regering att överträffa världens övriga stater i kampen om de muslimska invandrarna? Argumentet om arbetskraftsinvandring faller platt till marken mot bakgrund av den obegränsade tillgången på betydligt mer kvalificerad arbetskraft i vårt närområde, de forna Sovjetstaterna, som fortfarande ligger långt efter oss själva i ekonomisk utveckling. Den invandring som vi redan haft från Östeuropa de senaste 30 åren har idag en nyckelroll inom industrin och har den sakkunskap inom exempelvis byggnadsindustrin som vi sedan länge förlorat. LO går i taket när detta konkurrensspöke visar sig. Men outbildad arbetskraft från muslimska länder som inte under överskådlig tid kan sättas i produktivt arbete går bra.

Att det för socialdemokraterna framstår som mer kreativt att öka invandringen av muslimer som normalt beräknas rösta rött, än av frihetsälskande f.d. Sovjetmedborgare som aldrig mer vill höra ordet socialism, kan man kanske förstå, men vad driver en förment borgerlig regering att göra samma sak? Hur kunde en politiker med rötter i Högerpartiet få med sig en vilsen skara Alliansdvärgar i ett försök att överta Socialdemokraternas plats som Sveriges främsta arbetarparti? Detta får bli en fråga för framtidens psykoterapeuter att analysera.

I följande artiklar kommer jag att belysa frågor som i generationsväxlingens namn framstår som obegripliga för mig, som nedmonteringen av nationen, religionernas tillväxt, FN:s utveckling mot en socialistisk global monsterstat och strypningen av tillväxt och utveckling mot bakgrund av en påhittad klimatagenda. Alla dessa frågor hör ihop men ryms tyvärr inte i ett och samma blogginlägg.

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: