I huvudet på en gammal gubbe, del 1

Vad händer med Sverige? En märklig fråga tycker kanske många ungdomar. Allt är väl som vanligt. Eller inte?

Kanske måste man ha kommit upp lite i ålder, som jag över de 70, för att kunna se förändringarna. Historieböcker och efterkrigsanalyser försvinner snabbt från bokhyllorna för att ersättas av Den Nya Generationens egenproducerade propagandaskrifter i syfte att bredda vägen för det framtida lyckosamhället. Utveckling och förändring är givetvis ett normalt inslag i ett progressivt samhälle, men är vi på rätt väg? Låt oss tänka efter lite.

Den i särklass största omdaningen av vårt samhälle är införandet av den mångkulturella agendan. Mångkultur låter ju vackert och ger associationer till ett samhälle där alla, oavsett etnisk och kulturell bakgrund, lever sida vid sida i det eviga lyckolandet. Nu är det kanske inte så enkelt, eftersom begreppet kultur knappast är det som i första hand identifierar olika folkgrupper. En mer adekvat beteckning på de olika intressen som definierar mänskligheten är religionstillhörigheten. Det är svårt att se något annat än att det som vi kallar kultur är en yttring som i allra högsta grad är underordnad religionstillhörigheten. Denna senare spränger samtidigt de etniska gränserna genom att dess utövare i de flesta fall ser spridningen av sin egen religion som sitt yttersta syfte.

Den rena kulturen, definierad som konst, vetenskap, litteratur, teater och musik tillsammans med omsorgen om den enskilda människan, har alltid fört en hopplös kamp mot religionens förtryck. I vårt eget västerland har inte religionens makt kunnat tvingas tillbaka förrän under de senaste 150 åren, en kort tid sett i det 2000-årsperspektiv som den existerat. När våra avlägsna förfäder tillbad gudar av alla de slag, var det som en ersättning för de kunskaper om hur världen fungerar som man av naturliga skäl saknade. Man offrade till påhittade gudomligheter för att inte drabbas av missväxt och olyckor, ett vanligt åskväder kunde skrämma vettet ur den som inte förstod varför himlen helt plötsligt fylldes av detta raseri. Samtidigt var detta ett tacksamt tillfälle för de försigkomna att vinna makt över folket genom att hävda sin ensamrätt till kommunikationen med gudarna och därmed formulera spelreglerna för de övriga.

Religioner av olika slag styr idag uppemot 85 % av mänskligheten. Ingen ställer sig frågan varför den ena guden skulle vara bättre än den andra, och om det är rimligt att det samtidigt finns ett hundratal gudomligheter fördelade över jordklotet.  Alla ser sin egen gud som den enda sanna och som den som borde styra resten av världen. Vetenskap och utbildning står sig slätt mot denna tro, som så lätt kan ersätta svårtillgänglig kunskap och intellektuell utveckling. Där skolor som startats med en bred inriktning bränns ner eller förvandlas till religiöst formande redskap, kan den religiösa makten behålla sitt grepp över befolkningen.

I maktens boningar talar man naturligtvis hellre om ett mångkulturellt samhälle än om ett mångreligiöst, som inte låter lika vackert och som i mångas medvetande andas konflikter och maktkamp.  Världens blodiga konflikter har nästan undantagslöst sina ursprung i religiösa motsättningar och möjligheten till en fredlig samsyn i detta avseende torde vara obefintlig under överskådlig tid. Är det då ansvarsfullt att under den mångkulturella parollen samla så många olika religionsutövare som möjligt inom det lilla geografiska område som än så länge kallas Sverige? Innebär den kulturella mångfalden bara ett utbyte av folkdanser, mattraditioner, klädstilar och andra trevligheter eller blir det kulturella bara en markör av religionstillhörighet och en gränsdragning mellan människor som historiskt sett alltid har bekämpat varandra? Erfarenheten hittills talar för det senare. Någon religiös konsensus lär inte gå att åstadkomma och därmed återstår bara maktkampen med sina konflikter. När religionen står i första rummet blir alla andra framgångar vad gäller ekonomisk utjämning, inflytande och politisk makt bara redskap för att befästa den ledande religionens intressen.

Man kan naturligtvis också kalla den sekulära samhällssynen för en religion, men en religion där Vetenskapen är gud.  Alla tror vi ju på något, men kanske är det bättre att tro på den vetenskap som nu driver utvecklingen framåt än på 1500-åriga urkunder av oklart ursprung.

Många hävdar att invandring är ett vanligt förekommande fenomen sett i ett historiskt perspektiv. Man tänker då på valloner och hugenotter som rekryterades under 1600-talet för att bygga upp bergsbruket och holländare som organiserade sjöfarten, exempelvis genom Ostindiska kompaniet. Deras främsta aktörer blev inte sällan adlade för sina förtjänster. Men redan under medeltiden var det tyska inflytandet genom Hansan totalt och såväl kungahus, adel, köpmän och städernas styrelse bildade i praktiken en överordnad stat i staten. Även det religiösa livet styrdes av dessa influenser. Vår ursprungligen katolska kyrka reformerades genom tyskarnas försorg till den protestantiska och åtskilliga andra influenser som kalvinister och judendomen trängdes i landet. Dock inte islam. Denna tidigare invandring påverkade förvisso vår tusenåriga kulturella utveckling till dagens sekulariserade stat och har blivit en del av vår nuvarande identitet.  Trots avvikelser är det en helt igenom kristen kultur som format våra värderingar till att passa väl in i en europeisk gemenskap.

Den arbetskraftsinvandring som därefter skett under 1900-talet genom italienare, jugoslaver och flyktingar från det forna östblocket har på inget sätt förändrat denna vår europeiska utgångspunkt och har med få undantag sina rötter i en kristen livssyn. Det framstår därför i efterhand som chockerande att en liten politikergrupp under 1970-talet under stor tystnad ansåg att Sverige hade behov av en mångkulturell agenda, baserad på ett större utbud av för oss helt främmande religioner. Efter ett oroligt första halvsekel under 1900-talet med två världskrig bildades FN med målsättningen att skapa samförstånd och utbyte mellan världens nationer i fredsbevarande syfte.  Globaliseringen var född, vår lilla värld skulle plötsligt omfatta hela jordklotet. Man satte sig vid kartbordet och ritade upp nya stater i Mellanöstern och Nordafrika, som i form av protektorat skulle få de europeiska stormakternas stöd för att utvecklas till moderna demokratier. Men man glömde religionens makt. Att skapa ett judiskt Israel mitt i ett muslimskt Ottomanskt rike sågs inte som ett problem eftersom regionen var så kraftigt underutvecklad och England och Frankrike tyckte sig ha full kontroll över utvecklingen. Koloniseringen av Mellanöstern gav ett stort inflöde till både England och Frankrike av muslimer som nu fick lära sig kolonialmaktens språk redan på hemmaplan. Franskan var officiellt språk i hela Nordafrika och Västafrika samt i östra Medelhavsområdet. Invandringstrycket mot Frankrike har därför varit stort under hela efterkrigstiden och Frankrike har idag den största andelen muslimer i sin befolkning av de europeiska stormakterna.

Globaliseringen tilltalade Palme, som gärna såg sig som vänstersocialismens apostel gentemot kapitalismen i detta perspektiv. Kampen mot USA och för de gryende kommunistländerna under Kinas mantel började redan under 1960-talet och flyttade vårt fokus från Mellanöstern till Bortre Asien. Vem tänkte på religioner i detta sammanhang? Kommunismen var sekulär och de muslimska rörelserna i Mellanöstern började inte vakna på allvar förrän judarna började invandra till det nybildade Israel i större skala.

Det mångkulturella begreppet lanserades märkligt nog under 1960-talet av en jude i Sverige, David Schwartz, kanske inspirerad av den kulturellt blandade invandringen till Israel. Att denna invandring uteslutande handlade om judar till ett judiskt land och alltså ännu inte inbegrep någon religionskonflikt uppmärksammades knappast. Schwartz fick Palmes öra, trots att stora delar av socialdemokratin var skeptiska till tanken. Vid riksdagens möte 1975 beslutades under Palmes ledning att Sverige skulle bli mångkulturellt. Den invandring som kom till stånd under de följande åren var i relation till dagens närmast försumbar och den religiösa aspekten existerade ännu inte. Man motiverade då som nu behovet av invandring genom behovet av arbetskraft, något som LO motsatte sig då man ansåg att de svenska kvinnorna i första hand skulle ut på arbetsmarknaden.

Efter Berlinmurens fall 1989 fick den socialdemokratiska regeringen kalla fötter inför en befarad inströmning av flyktingar från öststaterna och Turkiet och slog till bromsarna genom det s.k. Luciabeslutet. När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 upphävdes Luciabeslutet och en ren invandringsindustri organiserades genom Integrationsverkets försorg. Ny draghäst skulle denna verksamhet komma att få genom Fredrik Reinfeldt och filosofin utvecklades alltmer till den nationellt självförintande globaliseringstanken. Den hastighet som Alliansen sedan utvecklat invandringen med trotsar all beskrivning och framför allt förnuft, även sett i ett nordiskt och europeiskt perspektiv. Världen står stum av häpnad inför detta gigantiska humanitära experiment och frågar sig med rätta om allt står rätt till i nationens ledning. Otalet borgerliga väljare frågar sig i eftertankens kranka blekhet hur detta kunde hända, varför och hur och med vilken rätt gentemot en intet ont anande befolkning.

Mycket har under denna process hänt i vår omgivande värld. Genom oljefyndigheterna i Mellanöstern och världens plötsliga och omättliga behov av olja påbörjades en ekonomisk uppbyggnad av arabländerna, ömsom styrd av USA, ömsom av Sovjet, som också skulle innebära ett uppvaknande av den islamistiska tanken och en förnyad muslimsk agenda. Det ökade självförtroendet parat med det växande motståndet mot det judiska Israels framgångar har lett fram till de spänningar som präglar Mellanöstern idag. Stormakterna har valt att lägga det ideologiska locket på för att inte äventyra oljeleveranserna.

Till vår förvåning har merparten av de enorma intäkterna av oljeutvinningen lagts på investeringar i västvärldens ekonomi istället för på uppbyggnaden av ett fysiskt och socialt välutvecklat Mellanöstern. Vägen mot demokrati och fördelningen av arabländernas resurser över befolkningen står uppenbarligen i strid mot de härskande klassernas intresse av att ”säkra” sina oljevinster utanför ländernas gränser. Religionen har då blivit ett viktigt redskap för att behålla social och ekonomisk kontroll över en snabbt växande befolkning. Man behöver inte fundera särskilt länge för att förstå den agenda som exempelvis Saudiarabien, som står för de största investeringarna i västvärlden, går efter när man också arbetar medvetet och parallellt med migration och islamistisk kontroll genom byggandet av moskéer i samma västvärld där deras kapital redan finns placerat. Det Muslimska Brödraskapet som bildades i Egypten 1928 är praktexemplet på denna agenda av långsiktigt implementerande av islam utanför Mellanöstern genom migration, högre nativitet och ekonomiskt stöd till religionsspridning. Den dag då oljekällorna sinar eller blir ekonomiskt ointressanta har man redan förflyttat sin maktbas till de intet ont anande västländerna.

Många västländer har ekonomisk nytta av en sådan utveckling och har dessutom ett etniskt ansvar för den muslimska befolkningen genom sina gamla roller som kolonialmakter och innehavare av protektorat i Mellanöstern. Men vad driver en svensk regering att överträffa världens övriga stater i kampen om de muslimska invandrarna? Argumentet om arbetskraftsinvandring faller platt till marken mot bakgrund av den obegränsade tillgången på betydligt mer kvalificerad arbetskraft i vårt närområde, de forna Sovjetstaterna, som fortfarande ligger långt efter oss själva i ekonomisk utveckling. Den invandring som vi redan haft från Östeuropa de senaste 30 åren har idag en nyckelroll inom industrin och har den sakkunskap inom exempelvis byggnadsindustrin som vi sedan länge förlorat. LO går i taket när detta konkurrensspöke visar sig. Men outbildad arbetskraft från muslimska länder som inte under överskådlig tid kan sättas i produktivt arbete går bra.

Att det för socialdemokraterna framstår som mer kreativt att öka invandringen av muslimer som normalt beräknas rösta rött, än av frihetsälskande f.d. Sovjetmedborgare som aldrig mer vill höra ordet socialism, kan man kanske förstå, men vad driver en förment borgerlig regering att göra samma sak? Hur kunde en politiker med rötter i Högerpartiet få med sig en vilsen skara Alliansdvärgar i ett försök att överta Socialdemokraternas plats som Sveriges främsta arbetarparti? Detta får bli en fråga för framtidens psykoterapeuter att analysera.

I följande artiklar kommer jag att belysa frågor som i generationsväxlingens namn framstår som obegripliga för mig, som nedmonteringen av nationen, religionernas tillväxt, FN:s utveckling mot en socialistisk global monsterstat och strypningen av tillväxt och utveckling mot bakgrund av en påhittad klimatagenda. Alla dessa frågor hör ihop men ryms tyvärr inte i ett och samma blogginlägg.

Peter Krabbe

5 Responses to I huvudet på en gammal gubbe, del 1

  1. Kristian Grönqvist skriver:

    Håller med farsan, själv är jag nästan 70. Om det är något vi är ba på…..är det empiri..

  2. Reblogga detta på pappasven och kommenterade:
    Tack Peter Krabbe riktigt tankeväckande krönika. Kanske jag minns fel MEN tycker att OP coh FR har många liheter i diskussionens retorik, nedvärderande av motståndare och generellt en mindre demokratisk hantering av respektive parti såväl som en helt odemokratisk hantering av andra partier såväl som deras väljare . . ”bestraffa”….

  3. Solveig Viktorsson Cano skriver:

    Väldigt bra….. Väntar på nästa! Tack!

  4. Högern ser invandringen av lågutbildade som ett sätt att underminera välfärdsstaten och regleringarna av arbetsmarknaden. När staten inte förmår hålla ihop samhället, så måste man tillåta privata alternativ. Att folket aldrig fått vara med och tycka om detta, tycks man inte bry sig om. Ändamålet helgar medlen. Och det blir onekligen svårt att vrida tillbaka klockan och ändra utvecklingen, när man redan har en miljon invandrare i landet som på något sätt måste försörjas.

    Vi ställs inför valet att tillåta lägre löner och låglönejobb, eller fortsatt växande utanförskap. Vänsterns lösning är utbildning, men när de flesta asylanter och deras barn inte ens klarar gymnasiet, så kommer förstås inte högre utbildningar att göra någon väsentlig skillnad. Bristen på bostäder måste också lösas, vilket kommer ske med motsvarande avreglering. På så vis hoppas man med kofot införa de marknadslösningar som liberaler alltid eftersträvat.

    Att det sannolikt kommer ske en kraftig motreaktion som gör liberala idéer omöjliga att driva i decennier framöver, verkar man inte bekymra sig om. ”De kommer till insikt när de inte har något val”, verkar man resonera. Precis som socialisterna med andra ord.

    • peterkrabbe skriver:

      I större delen av vår omgivande värld är mer differentierade löner och därmed sammanhängande varierande bostadsstandard, boende i slumområden, det normala. Samtidigt finns då också ett större utbud av arbetsmöjligheter. Vi hade samma situation för hundra år sedan. Det har tagit ett sekel att samtidigt höja utbildning, löner, bostadsstandard och övrig social välfärd till dagens nivå. Detta har skett genom ett ekonomiskt samspel mellan stat, företag och de enskilda människorna. Hela välfärden bygger på statens skatteintäkter från de som arbetar inom det privata näringslivet.
      Problemet med en okontrollerad invandring är att regeringen tror att ett sekels utveckling kan komprimeras till ett eller ett fåtal decennier. Genom att det grundläggande incitamentet utbildning och därmed högre löner inte kan användas för att betala högre bostadsstandard och social välfärd under så kort tid blir det staten som genom skattebetalarna får betala för övergången. Där finns en begränsning som varje svensk med ordnad privatekonomi känner till. Den måste vägas mot den humanitära aspekten till en rimlig nivå eftersom önskemålen att invandra till drömlandet omfattar miljarder människor utanför våra gränser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: