I huvudet på en gammal gubbe, del 3

Trons makt att förskjuta kunskap har vi bekantat oss med i avsnitten om mångkultur och religion, likaså det enkla redskap för skapandet av en maktposition som implementerandet av en tro innebär. Hur detta kan användas även inom klimatrörelsen kan illustreras bra med exemplet Anne Glover, en av EU:s klimatexperter, som resignerat gick ut offentligt med sin beskrivning av hur arbetet med EU:s klimatagenda hade lagts upp: ” EU is twisting facts to fit political agenda.”.  Men låt oss först reda ut begreppen för att undvika att fastna i den vanligaste fällan.

Det enkla budskap som hamrats in i oss de senaste 30 åren är att jorden kommer att gå under på grund av en okontrollerbar uppvärmning, förorsakad av utsläpp genom människans aktiviteter, i första hand utsläpp av koldioxid från våra industrier. Dessa utsläpp av koldioxid, som tyvärr är svårfångade på bild, illustreras ofta av smogfyllda städer, havsnivåhöjningar som dränker byar och människor, orkaner, monsterstormar, extremväder av alla sorter och människor som inte kan leva utan andningsskydd. Effektivt men falskt. Man använder här människans dröm om en renare värld, befriad från miljöförstöring och sjukdomar, som symbol för en politiskt motiverad omstrukturering av samhället. Detta senare är betydligt svårare att klä i passande klichéer.

Miljöförstöring och klimatförändring är med andra ord två helt olika saker. Ingen behöver betvivla att människan ombesörjer förstörelsen av sin egen miljö, vilket sker med hjälp av ofattbara utsläpp av kemikalier både i hav och på land, utsläpp av tungmetaller och nanopartiklar genom bilar, tåg och flygplan och vardagliga utsläpp av förorenad luft från vedeldning och bränning av vegetation jorden runt. Listan kan mångfaldigas. Även utsläpp efter förbränning av fossila bränslen i kraftvärmeverk ger en lång rad av miljöförstörande ämnen, även om dessa oftast illustreras med hjälp av de imponerande plymerna av ren vattenånga från kärnkraftverk. Dessa utsläpp gör oss sjuka och det är här som samhällets resurser borde sättas in med full kraft för att skapa bättre system och reningsanläggningar.

För att stoppa miljöförstöringen krävs teknisk utveckling inom ramen för ett samhälle i ekonomisk tillväxt. Inte bromsad tillväxt, minskade ekonomiska resurser och upphävda forskningsanslag. Med en befolkningsökning som innebär att vi ökar jordens befolkning med en miljard människor vart 10:e år är detta snarare det säkraste sättet att prognostisera jordens undergång.

Men låt oss återvända till klimatdebatten. Den bygger på förutsägelsen att jordens medeltemperatur kommer att öka med 4- 6 grader de kommande 100 åren, orsakat av att vi människor släpper ut allt mer koldioxid i atmosfären. Efter de 100 åren är det kört och vi är både dränkta, ihjälsvultna och som mänsklighet ett minne blott. Kan vi begränsa uppvärmningen till 2 grader har vi en chans säger IPCC:s experter. Detta skall ske genom en strypning av tillväxten, en omfördelning av jordens resurser (mellan människorna) och en total övergång till förnybar energiförsörjning (sol, vind och vatten). Det faktum att koldioxiden bara utgör 0,038 % av atmosfären och utgör en nödvändig förutsättning för liv på jorden talar man inte gärna om. Fotosyntesen och därmed förekomsten av växtlighet styrs helt av tillgången på koldioxid.

De två frågor som vi då bör ställa oss är dels om vi verkligen har en pågående uppvärmning av jorden som skiljer sig från normala variationer, dels om det i så fall är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den. Är svaret på båda frågorna nej måste vi söka en annan förklaring till att mångmiljardbelopp nu läggs på att eliminera oljan som energimedel i världen och att skapa ett nytt politiskt system. Eller som klimatsocialisten Naomi Klein skrev i sin nypublicerade bok This Changes Everything: ”Klimatkrisen kan inte lösas så länge vi har kapitalismen. Det gäller att tänka helt nytt, att lägga om livsstil i grunden och bygga ett nytt samhälle”.  Kanske har Naomi lyssnat för mycket på Maurice Strong, en av IPCC:s grundare och ordförande för Rio-konferensen 1992, som inte skräder orden: “We may get to the point where the only way of saving the world will be for the industrial civilization to collapse…. Isn’t is our job to bring that about?” Biträdande utrikesministern i USA Richard Benedict instämmer med “ A global warming treaty must be implemented even if there is no scientific evidence to back the greenhouse effect”.

Minskad eller förhindrad tillväxt globalt tillsammans med en omfördelning av jordens resurser tycks alltså vara det egentliga budskapet för IPCC:s klimatmöten, något som nu möter ett växande motstånd hos världens nationer. Kanada och Australien har redan hoppat av från klimatmötena och Ryssland och Kina ställer sig kallsinniga till Kerrys och Obamas hotfulla närmanden. De socialistiska undertonerna till trots, eftersom tillväxt är dessa länders bästa konkurrensmedel mot ett USA som får allt svårare att hävda sig internationellt.

Låt oss återvända till våra två frågor ovan. Den första är egentligen lättast att svara på. Ser man på 1900-talet så steg temperaturen globalt med 0,7 grader med två uppvärmningsfaser i början och i slutet av seklet och en rejäl avkylningsfas under decennierna efter 30-talet. Efter 1998 har ingen ytterligare uppvärmning skett. Ser vi lite längre tillbaks i tiden kan vi konstatera att 1900-talets uppvärmning kan ses som en återgång efter den extremt kalla perioden under 1600- och 1700-talet, kallad Lilla Istiden. Under tidig medeltid var klimatet varmare än idag. Ser vi till hela perioden efter inlandsisens avsmältning, de senaste tiotusen åren, så har det successivt blivit allt kallare under loppet av 8.000 år. Hur klimatet kommer att fortsätta utveckla sig väntar vi fortfarande på att få veta. Vi kan bara konstatera att fortsatta koldioxidutsläpp inte har påverkat klimatet under snart 20 år. Preliminärt är svaret då på den första frågan nej.

Problemet i dagens klimatdebatt är man försöker bortse från den historiska aspekten och börjar sin egen tideräkning vid de senaste tiotusen årens absoluta klimatologiska bottenläge under Lilla Istiden. Den naturliga återhämtning som skett därefter försöker man relatera till industrialismens genombrott istället och fokuserar då främst på de ökande koldioxidutsläppen. Den kraftigaste uppvärmningsperioden som vi hade  under första halvan av 1900-talet fram till 1940 medförde bl.a. Titanics undergång genom de isberg som var på drift söderut. Ändå pratar vi då om blygsamma 0,5 grader. Påföljande 30-åriga avkylningsperiod räddade  med stor säkerhet världen från tyskarnas nazistvälde. Den snabba uppvärmningen under 1930-talet fick Hitler att tro att en vinteroffensiv mot Ryssland skulle vara möjlig, dessutom trodde man att islossningen i nordost-passagen norr om Ryssland skulle öppna för överraskningsanfall med örlogsfartyg norrifrån. Klimatomslaget 1940 med mycket kalla vintrar innebar som de flesta av oss vet att Hitlers invasion av Ryssland misslyckades genom att stora delar av armén frös ihjäl, samtidigt fick det tyska slagskeppet Admiral Scheer återvända med konstaterandet att Ishavet inte längre var framkomligt. De temperaturer som uppmättes under slutet av 1930-talet hör fortfarande till de högsta som registrerats under de senaste hundra åren, till skillnad mot vad klimatalarmisternas historierevisionism hävdar – vi hör dagligen falska påståenden om 2014 som det varmaste året hittills.

Den återkommande uppvärmningen från 1970-talet och seklet ut skapade panik genom att man förlängde denna nya trend i obruten linje framåt i tiden och betraktade den som omöjlig att stoppa. IPCC bildades därför 1988 och den av människan producerade koldioxiden i atmosfären förklarades vara boven i dramat. Idag vet vi att denna senaste uppvärmningsfas avslutades 1998 – trots fortsatta koldioxidhöjningar i atmosfären. Ändå envisas IPCC på uppdrag av vissa av världens mäktigaste politiker i hävdandet av koldioxidhypotesen, fullständigt obekymrade av att bevisläget försämras för varje år och att hela organisationen alltmer framstår som ett av vår tids största bedrägerier. Krampaktiga försök att förfalska mätvärden och forskningsrapporter avslöjas dagligen.

Utan att här fördjupa oss alltför mycket i det vetenskapliga resonemanget kan vi ändå konstatera att de alternativa förklaringarna till 1900-talets 0,7-gradiga uppvärmning alltmer pekar mot solens växelvisa försörjning av energi och strålning, förändringar i jordaxelns lutning och bristningar i skarvarna mellan de tektoniska plattorna. Detta senare innebär jordskalv, vulkanutbrott och därmed sammanhängande enorma utsläpp av värme och koldioxid från jordens inre. Där dessa bristningar sker på land, som på Island ser vi det pågå ständigt, där det sker under vattenytan – vilket gäller för 90 % av dessa skarvar – ser vi det bara när vi drabbas av spektakulära tsunamis, som i Thailand och utanför Japan. Det är vetenskapligt konstaterat att andelen koldioxidutsläpp som kan relateras till människans aktiviteter uppgår till mindre än 10 % av de totala utsläppen. Detta kan man mäta genom att studera isotoper. Svaret är även på den andra frågan nej.

Hur skall man då förklara de faktorer som idag tycks driva klimatrörelsen vidare som politisk sekt, med syfte att omstrukturera hela vår värld? Vi får då gå tillbaks till de inledande uttalandena av Strong, Benedict och Glover för att försöka förstå bakgrunden.

År 1968 bildades Romklubben av ett antal framstående politiker och andra inflytelserika personer i samhället i syfte att ”rädda världen” och planera för en alternativ framtid. Man samlades kring programskriften ”Tillväxtens gränser”, som sålts i mer än 30 miljoner exemplar på 30-talet språk. Till medlemmarna hörde så skilda intressenter som Javier Solana, topptjänsteman i såväl NATO som EU, och Michail Gorbatjov från f.d. Sovjetunionen och i kretsen fanns även oljemagnaten och mecenaten David Rockefeller. Ur svensk synvinkel är dess nuvarande ordförande Anders Wijkman intressant, med höga före detta positioner inom Moderaterna, Kristdemokraterna, FN och Röda Korset bakom sig. Wijkman var tillsammans med Maurice Strong, som vi lyssnat på ovan, aktiv i organiserandet av IPCC:s Rio-konferens 1992.

Man förutspådde en mörk framtid för jordens befolkning mot bakgrund av överbefolkning, brist på livsmedel, ekologisk kollaps och konstaterandet att jordens mineraler och olja skulle ta slut i en nära framtid. Den s.k. Peak Oil då oljetillgångarna skulle börja sina förutspåddes inträffa redan 1992. Till de mer drastiska uttalandena hörde att antingen måste födelsetalen bli lägre eller så måste dödligheten öka för att balansen skulle bestå! Scenariot utnyttjades bl.a. av bestsellerförfattaren Dan Brown i sin bok Inferno, där en organisation försöker sprida ett virus som skulle göra slumpmässigt drabbade delar av befolkningen infertil.

Hypotesen var att bristen på olja skulle komma att framtvinga alternativa och förnyelsebara energikällor. Detta bidrog till bildandet av IPCC, där Margaret Thatcher hade en betydelsefull roll. Dock var hennes intresse istället att främja utvecklingen av kärnkraft som ersättning för fossila bränslen, något som snabbt gick henne ur händerna till förmån för den nya agendan – att minska tillväxten i världen och omfördela jordens resurser. Detta sågs som enda sättet att rädda jordens miljö och klimat. Som redskap passade hypotesen om en okontrollerbar uppvärmning genom utsläpp av koldioxid efter förbränning av fossila energikällor bra för att minska energianvändning och industriell tillväxt. Detta var säkert relevanta tankar under slutet av 1900-talet när den senaste uppvärmningsperioden inträffade, men ter sig alltmer främmande idag när ingen fortsatt uppvärmning skett under 2000-talet.

I en uppföljningsskrift kallad ”Den första globala revolutionen” trappar man upp retoriken och börjar ifrågasätta demokratin med hänvisning till att klimatfrågan, som blivit utvald till profilfråga för att minska tillväxten, är för komplicerad för folkvalda representanter. Den bör istället lösas med hjälp av ett överstatligt, elitistiskt expertstyre, en tilltalande tanke för FN och dess organisation IPCC, som nu driver frågan med full kraft genom köpta och manipulerade forskare. De återkommande klimatmötena med världens regeringschefer på plats sätter press på världens regeringar att underordna sig en agenda, administrerad av FN tillsammans med USA. Obama reser världen runt och hotar och kräver underkastelse, något som ännu så länge får de nationer som är beroende av hög tillväxt i sitt uppbyggnadsarbete att avböja, vänligt men bestämt.

Det är förvånansvärt att USA under sin senaste presidentadministration fortsätter att hävda Romklubbens agenda, trots att de nu snart 40 år gamla prognoserna alltmer visar sig vara felaktiga. Befolkningsökningen minskar, världens BNP och därmed levnadsstandard ökar stadigt, livsmedelsförsörjningen blir effektivare, mineralförekomsten visar inga tecken på att sina och oljekällorna är mer välfyllda än vad vi någonsin tidigare kunnat ana. Orsaken till påstådda klimatförändringar kan idag med säkerhet i första hand sägas vara relaterad till andra faktorer än koldioxidutsläpp. Temperaturförändringar och väderfenomen ingår istället i en cyklisk variation av naturliga och långsiktiga förändringar som sannolikt har sitt ursprung i solens skiftande aktiviteter, långt utanför människans kontroll.

Håller då den självutnämnda intelligentian genom det uteblivna katastrofscenariot på att förlora sin hastigt påkomna möjlighet att centralisera kontrollen över vår jord, avskaffa demokratierna och införa Upplyst Despoti som ny styrelseform? Obamas desperata kamp för ett systemskifte kombinerat med hans konstaterade svaghet för ett islam som aldrig hyst någon större respekt för demokrati, manar till eftertanke. Man kan bara fråga sig vilket verktyg som kommer att användas istället när klimatargumentet slutligen smulats sönder. Här hemma i Sverige kan man också undra om inte exmoderaten Wijkman lyckades implementera Romklubbens agenda inte bara hos Reinfeldt, utan också hos de såta syskonen i sjuklöverns regering. Får vi något val 2018? Vet vi, om så ändå skulle bli fallet, vem vi då väljer? Svaret är inte självklart.

Peter Krabbe

4 Responses to I huvudet på en gammal gubbe, del 3

  1. Börje Sandquist skriver:

    Det är ju en alldeles excellent sammanfattning av klimathypen och de dolda avsikter som ligger bakom du gjort!
    Jag skulle önska att den blev uppläst i Sveriges radio, tex i OBS och att den diskuterades i Vetenskapsradion. Men, tyvärr, klimathotsfanatismen och den hysteriska rädslan för att släppa in andra synpunkter som av någon anledning råder inom public service gör att denna önskedröm inte kommer att uppfyllas förrän personalen blivit helt utbytt.

    Jag tycker att public service och medias hållning i denna fråga är skamlig, minst sagt, kanske på gränsen till landsförräderi.

    I alla fall, tack för denna korta, strålande analys av klimathotsläget!

    Börje Sandquist

  2. Jan Söderman skriver:

    Kort sagt….det är vansinne att elda upp en sådan viktig råvara som oljan. Vad det tagit 3 miljoner år för naturen att skapa bränner vi upp i bilar på 1 år.

    • peterkrabbe skriver:

      Oljan räcker nog till lite mer än så. Poängen är att om investeringarna sker i teknikutveckling istället för i meningslös klimatbekämpning har vi goda möjligheter att lösa energiförsörjningen både för våra bilar och inom andra områden i samhället. Framtidens energikälla är inte uppfunnen ännu, men med rätt forskning kan vi snart ha löst det problemet. Ett annat ”problem” är förstås att vi då kommer att ha kapitalismen kvar….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: