Allas lika värde…..

I den svenska godhetskulturen manglas mantrat ”allas lika värde” ut som svar i alla integrationsdiskussioner. Därmed tycker man sig ha delat ut det dödande hugget mot alla onda nationalister. Men har detta begrepp över huvud taget i en integrationsdebatt att göra?

Vad menar man egentligen? Alla är vi födda som människor, opåverkade och harmlösa från den dag vi öppnar ögonen. Men sedan då? När vi programmerats genom uppfostran och indoktrinering blir vi som vuxna onda, goda eller likgiltiga. Den kultur vi växer upp i formar oss till något av alternativen. Har vi då fortsatt samma lika värde som vi hade som spädbarn, när vi formats till Jihadkrigare, mördare, predikant, professor, forskare eller statsminister? Eller blir vi ett farligt vapen i händerna på den kultur som fostrat oss, vars värde är beroende av den nytta vi kan tillföra vår ursprungskultur?

Såväl politiker som svenska kyrkans präster använder flitigt begreppet som argument mot rasism. I båda fallen bortser man ifrån de fundamentala karaktärsskillnader som olika religionstillhörighet medför. Till och med vår utrikesminister tror att man kan ändra de värderingar från en religion som man levt med i sin grupp under hundratals år, lika lätt som man byter kostym eller slips. Att människan innerst inne är likadan var hon än är född, värderingarna är bara ett löst innehåll i hjärnan som lätt kan bytas ut efter omständigheterna. Med denna naiva syn på verkligheten blir ju integrationen enkel och problemfri. Välkomna hit, men ni får lova att vara goda – precis som vi. Vi vet att ni uppfostrats i en våldskultur, men här skall alla vara snälla, så gör nu som vi säger. Glöm allt ni lärt er – de där förnedrande synpunkterna på kvinnor, barn och djur var inte riktigt sanna. Det vet vi som lade dem på hyllan redan för 100 år sedan (nästan).

I många propagandafilmer utmålas den kommande striden mellan människor av olika hudfärg. Vita mot svarta, bruna eller gula. Men hudfärgen är knappast ett argument som behöver bemötas. Den var förr ett sätt att karaktärisera människor från främmande kontinenter, som vi visste väldigt lite om. Det var enklare att beskriva en människa genom hudfärgen än genom att säga att han eller hon var trevlig, otrevlig eller outbildad. Det som skiljer människor åt idag är mer en fråga om vilken kultur man representerar i åsikter, värderingar och levnadsmönster. Tyvärr är religionstillhörigheten därmed den främsta indikatorn för att bedöma möjligheten till samlevnad i ett givet statsskick. Med en likartad syn på det gemensamma samhällets roll i livet är självfallet hudfärgen egal, däremot är krav på aparta religionsrelaterade beteenden ett oöverstigligt hinder för integration. Problemet blir lätt att vi tycker att invandrare skall integrera sig i vårt samhällssystem, medan många  invandrare tycker att vi istället skall anpassa oss efter deras medhavda samhällssystem. Historien visar att en sammanblandning av oföränderliga religionsutövare ofrånkomligen leder till blodiga konflikter. Att lyckas ändra på detta kommer att ta hundratals år, om det någonsin är möjligt så länge som skilda religioner existerar. Det största orosmoment som vår värld ställts inför är då istället de ständigt växande religionernas sprängkraft. Dess utövare är programmerade sedan spädbarnsåldern att hävda sin respektive religions rätt till makten. Hjälper Mona Sahlins samtalsterapi eller fritidsgårdar där? Knappast. Inte ens Margot Wallström lär kunna övertyga den muslimska världen om att kvinnor är lika mycket värda som män. Det tillägget lär knappast införas i Koranen. För vem gäller allas lika värde?

Peter Krabbe

Annonser

Makten utan ansikte…

I mitt senaste blogginlägg ”Kan vi acceptera religiöst relaterad våldsutövning i ett civiliserat samhälle?” var en videofilm som visade en pappa i hemmiljö som metodiskt misshandlade sin son i ”uppfostringssyfte” ett viktigt inslag. Några dagar senare var videon censurerad och borttagen på alla media. För mig, som har levt ett långt liv i det fria samhälle som Sverige en gång var, är detta förvånande. Vi kan utan problem följa avrättningar genom halshuggning, hängning, bränning levande eller stening, trots att blodet flödar och färgar både gator och hav, men en uppfostringsprincip med religiösa förtecken censureras.

Varför pekar jag då på detta problem? Svaret kan vi få exempelvis genom att se på det nyligen inträffade trippelmordet i Uddevalla, där två invandrarungdomar, drygt 20 år gamla, genom att använda ett oproportionerligt våld reglerar en skuld, ekonomisk eller moralisk – vi vet inte vilket, genom att skjuta ner tre jämngamla kamrater för att skipa sin egen rättvisa. Man måste då fråga sig vilka moralbegrepp som styr deras tänkande och vilken utbredning dessa har även i vårt svenska samhälle. Få, om ens någon, lär väl kunna bortse ifrån den uppfostran som hemmet svarat för, alternativt försummat att delge sina barn. Visserligen är det mer politiskt korrekt att skuldbelägga samhället, men det blir nog ändå svårt att bortse från föräldrarnas påverkan när hedersrelaterade kulturer står i skottgluggen.

Den som sedan barnsben får inpräglat att våld är det avgörande instrumentet i relationen till övriga människor, även i hemmet, får svårt att välja en annan väg i vuxenlivet. Frågan måste därför tas på största allvar. Den som istället censurerar inslag som lyfter problemet får gärna förklara sig offentligt istället för att strypa diskussionen. De personer som förekommer på videon lever inte i Sverige, hade de gjort det skulle de redan vara polisanmälda. I deras hemland anser de sig säkert vara ett föredöme, de skulle knappast ha filmat och släppt videon om de inte tyckte att den var lämplig som exempel på hur ett barn fås att utan ifrågasättande tvingas till ovillkorlig lydnad. Hur tillit ersätts med skräck och fruktan inför överhögheten. Hur den fysiskt starkare får makten över den svagare.  Hur skenbar ordning skapas genom terror.

Genom att istället publicera denna video https://www.facebook.com/video.php?v=10203488506787203&set=vb.1049616047&type=2&theater från någon form av institution där samma innehåll är tydligt, kombinerat med en slagsmålsvideo (utan vidare kommentarer) från Stockholms gator https://www.youtube.com/watch?v=npJtH3DRu1s  upprepar jag då istället mitt budskap – en av integrationens viktigaste frågor är att utreda och diskutera synen på våld i relationen mellan människor. Vi kan aldrig acceptera att religiöst eller ”kulturellt” avvikande syn på våldsutövning implementeras i vårt civiliserade samhälle. Våld kommer alltid att stå i direkt motsats till civilisation.

Peter Krabbe

Kan vi acceptera religiöst relaterad våldsutövning i ett civiliserat samhälle?

 

Inom vissa religionsutövare i arabvärlden förekommer om vi skall tro de videofilmer som levereras till oss genom internet en del ganska anmärkningsvärda beteenden. Problemet är att barnmisshandel förekommer konsekvent och utan urskiljning i syfte att skapa skräck och fruktan inför överhögheten, ofta redan från spädbarnsåldern. Smygfilmade avsnitt visar exempelvis hur ett knappt ettårigt barn får prygel i sängen genom att fötterna lyfts upp med en klädgalge, för att det gallskrikande barnet sedan skall kunna ges stryk genom slag med en pinne på fotsulorna.

En stor mängd filmer visar hur skolbarn och andra barn på samhällsinstitutioner som barnstugor av läraren eller föreståndaren, alltid en man, radas upp för att få sitt dagliga stryk. Detta utdelas genom slag med en pinne eller linjal på handflatorna eller i baken och följs ibland upp genom sparkar eller örfilar. Stryket utdelas uppenbarligen som en ren rutin, oberoende av om det finns anledning eller inte.

https://www.facebook.com/video.php?v=816624411704749&set=vr.816624411704749&type=2&theater

Ovanstående videoklipp visar hur man i hemmamiljö genom en utstuderad barnmisshandel bryter ner barnets tillit och skapar en total underkastelse, där våldet är enda kommunikationen. Anpassningen till ett samhälle som kräver obrottslig lydnad utan ifrågasättande är därmed genomförd. Finns det någon som tror att dessa barn inte kommer att utöva våld själva under sitt vuxenliv?

I vissa familjescener tvingas en oförstående lillasyster prygla sin storebror med käpp under pappans överinseende och i enlighet med instruktioner. Brodern gråter bittert men blir beordrad att ta emot stryket. I en annan film pryglas äldste sonen av pappan enligt konstens alla regler.

I den kulturella ådra man kan spåra kläs skolpojkar ut till jihadkrigare och får delta i teaterpjäser med koppling till de krigiska episoderna i den muslimska historien.  Där ingår ofta symboliska avrättningar med träsabel. IS briljerar däremot med skjutövningar med skarpladdade vapen för 10- 12-åringar och filmar också gärna barn i samma ålder som knuffas ut i gatustrid för att under glada tillrop få bränna av magasinet i en Kalasjnikov nedåt gatan.

barn m vapen

Om man skall fortsätta den beteenderelaterade granskningen kan man också nämna de filminslag där barnen får öva grymhet genom att exempelvis tända på och bränna ett djur i en gallerbur, för att sedan skratta gott åt det utsläppta brinnande djurets förtvivlade flykt tills det segnar ner och dör. En utstuderad misshandel av ett åsneföl som upprepade gånger lyfts upp och slängs till marken tills det ger upp andan hör också till filmutbudet. Det lite udda sättet att fira en glad händelse genom att inför alla kvarterets församlade barn och vuxna halalslakta en oxe på gårdsplanen, som kommer att bada i blod, för att sedan stycka djuret och dela ut till åskådarna hör också till de ur mänsklig synvinkel mer udda sätten att visa sin bästa sida.

Många av dessa sedan barnsben inövade grymheterna ser vi idag användas i krigsföringen i Mellanöstern. Att detta beteende uppfattas som naturligt ser vi på de glada och stolta minerna efter uträttat värv. Vi får till och med se några som spelar fotboll med avhuggna huvuden och barn som glatt springer omkring med avhuggna huvuden, hållna i ett fast grepp i håret. Är det detta som Mona Sahlin bejublar som kulturyttringar som berikar vårt land? Ingen lär ha undgått den aggressivitet och det hotfulla beteende vissa invandrarungdomar visar upp på gatorna vid sina sporadiska kontakter med etniska europeer. En blick räcker ofta för att den, som likt en undergiven hund, inte tittar bort i tid skall bli nedslagen och misshandlad av en oftast numerär övermakt.

barn med huvud detalj

Det finns goda skäl att göra en analys av dessa förhållanden. Jag är inte själv psykolog eller beteendevetare och kan inte ha andra synpunkter än mina personliga funderingar, men nog hade det varit intressant att få en professionell bedömning av fenomenet. Det kan ju till och med vara så att vi kan skapa en säkrare och tryggare värld åt oss alla genom att analysera bakgrunden och lägga fram ett program för kanalisering av dessa aggressioner och det hat mot oliktänkande som många av våra invandrare uppenbarligen är uppfostrade med. Att ta problemet på allvar är det enda sättet att komma till rätta även med det familjerelaterade våldet av det slag som nyligen chockat Sverige i fallet Yara. Vi måste helt enkelt delge invandrare budskapet att i vårt samhälle gäller nolltolerans mot våld i alla sammanhang. Jag kan inte annat än se detta som en av de viktigaste frågorna att bearbeta för att få vissa invandrargrupper integrerade i vårt samhälle. Vi har en lagstiftning mot barnaga, men den blir verkningslös om inte samhället förmår förmedla insikten till föräldrarna att våld i alla former är oacceptabelt i vårt land – även i hemmet. Där formas de värderingar som tyvärr annars leder till ökat våld på gator, i skolor och på allmänna kommunikationsmedel.

Den danske psykologen och terapeuten Nicolai Sennels, som har stor erfarenhet av muslimska ungdomar i danska fängelser, beskriver företeelsen så här: ” I muslimsk kultur är aggressivt beteende, särskilt hot, allmänt sett accepterade, till och med förväntade sätt att hantera konflikter och sociala skillnader på. Om en muslim inte svarar på ett hotfullt sätt på en förolämpning eller en händelse som är socialt irriterande, uppfattas han som vek (aldrig hon, eftersom muslimska kvinnor förväntas vara undergivna och oagressiva). Det är en person som riskerar att tappa ansiktet och som man inte kan förlita sig till.” Möjligen kan man här se en förklaring till pappans s.k. uppfostran av sin son ovan.

Våldsverkare finns inom alla religioner, även där religion saknas, men det lär inte finnas någon annan religion i den storleksordningen som islam, som så konsekvent förespråkar våld och aggressivitet som medel för att både sprida och försvara sin religions utbredning. Ordet islam betyder på arabiska Underkastelse och Lydnad. Det ligger nära till hands att tro att barnmisshandel (enligt våra begrepp) har som syfte att inpränta denna totala underkastelse, som har som syfte att betona individens ofrihet i förhållande till den kollektiva religionen. Oavsett religionsfriheten så kan vi aldrig acceptera ett sådant beteende i ett modernt och civiliserat samhälle!

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: