När torget töms

Per T Ohlsson gör i sin söndagskrönika i Sydsvenskan ett nytt av sina alltmer frekventa magplask. Under rubriken ”När torget töms” beklagar Per T sig över att läsarna alltmer lämnar dagstidningarna till förmån för nätet med sitt fria utbud av åsikter, eller som Per T uttrycker det ”isolerade kokonger, där deras värderingar och slutsatser ständigt bekräftas av likasinnade” och ”där inga fakta blir ifrågasatta och inga förutfattade meningar störs av kritiska synpunkter”.

Torget, som en förutsättning för fortsatt demokrati, är i Per T:s värld dagstidningarna, vars innehåll är ”professionellt sorterad och värderad av journalister, redigerare och fotografer”. Som motsats säger Per T att ”det enda som sorteras och värderas på nätet är våra egna preferenser”. I övertygelsen om sin egen och Sydsvenskans förträfflighet fortsätter Per T med konsterandet ”att extremhögern och extremvänstern har sina mötesplatser, där deltagarna vältrar sig i dyn, är inte särskilt förvånande. Företeelsen kräver vaksamhet, men är än så länge marginell och dessutom svårt komprometterad. Mer problematiskt är att den etablerade högern och vänstern har börjat isolera sig i digitala reservat, ofta grupperade kring respekterade mediekanaler som skänker en nimbus av trovärdighet”.

Hu, hemska värld där läsarna själva kan bestämma över vilket innehåll som är intressant eller trovärdigt, där man kan slippa dagspressens kulturmarxistiska yttrandemonopol, och där värst av allt, man kan diskutera fritt och utan censur de frågor som man vill utveckla och skapa en dialog kring. Ve den som inte förstår att journalistkåren, med – enligt journalisthögskolans egna utredare – 67 % sympatisörer till Miljövänstern, har rätt i alla sina åsikter och också skall ha den absoluta makten att sortera nyhetsmaterialet efter denna av Den Tredje Statsmakten godkända agendan. ”Så stimuleras eftertanke, kunskapsspridning och ömsesidighet, nödvändiga ingredienser i en frisk demokrati”, fortsätter Per T, fullständigt omedveten om att många av oss andra får kalla kårar utefter ryggen och ser propagandaminister Goebbels skymta fram i dimmorna. Alla de tusentals skribenter som fått alla sina försök till inlägg i dagstidningarna refuserade med motiveringen ”det är många som vill skriva just nu och utrymmet är tyvärr begränsat” får välja mellan att skratta eller gråta. På nätet är alla välkomna – är det svårt att välja?

”Torget är hotat och måste räddas, på något vis, i någon form” avslutar Per T. Förvisso, men försök förstå – människorna träffas numera på gatorna istället, i husen, i lägenheterna därför att torgen sedan länge är avstängda och barrikaderade av just dagstidningarnas kulturmarxister.

Du får ursäkta Per T, du var för länge sedan min favoritskribent på Sydsvenskan, men nu har du tyvärr gått vilse i snårskogen. De kvaliteter som du vill tillskriva dagspressen är faktiskt de som tvärtom finns på nätet istället. I dagspressen har de för länge sedan upphört. Ni har själva avfolkat torget.

Peter Krabbe

 

Är klimatet ett avslutat kapitel?

Den norske professorn Ole Humlum presenterar i ett uppdaterat inlägg på sin blogg climate4you den senaste statistiken rörande klimatdata, förmodligen som en reaktion på alarmisternas desperata försök att framställa mars som en rekordvarm månad. Humlum konstaterar lakoniskt att “In March 2015 some had it warm, some had it cold, but most had it quite normal.”

Den som bemödar sig med att studera det 40-sidiga inlägget får istället en hel del annan information som är betydligt mer upplysande. Av det uppdaterade materialet kan man nämligen dra några viktiga slutsatser:

• Begreppet global är knappast relevant för förståelsen av klimatförändringarna. Ett antal lokala tendenser vad gäller lufttemperaturen är tydliga. Västra Amerika har betydligt högre temperaturer än övriga världen. Östra Amerika har betydligt lägre temperaturer än övriga världen. Norra Europa med Sibirien är också varmare än normalt medan de sydligare delarna utefter norra vändkretsen (Medelhavet och Mellanöstern) blivit svalare, liksom östra Ryssland vid Berings hav.
• Området runt Nordpolen blir varmare och förlorar ismassor medan området runt Sydpolen blir kallare och omvänt ökar sina ismassor. Sammantaget ökar isen i omfattning efter en temporär nedgång perioden 2001- 2014 och är nu tillbaks på 1980-talets nivåer.

• Stilla havet blir varmare, särskilt i sina östra delar, medan norra Atlanten blir kallare, också särskilt i sina östra delar.

• Förväntningsnivån för globalt stigande havsnivåer fram till år 2100 har på ett par år sjunkit från 100-centimetersnivån till 43 cm (varsågoda Sveriges länsstyrelser – studera detta!). För Östersjöområdet lokalt har vi i andra sammanhang kunnat mäta rekordlåga havsnivåer under det senaste året.
• De största förändringsområdena befinner sig alla på norra halvklotet och i närheten av Nordpolen. Södra halvklotet berörs bara marginellt av förändringar.
• Koldioxidhalten fortsätter att stiga. Sambandet mellan ökande halter av koldioxid och högre temperaturer är tydligt. Däremot vet vi inte om koldioxidhalten påverkar temperaturen eller om det är omvänt. Vi vet inte heller varifrån koldioxiden kommer, bara c:a 5% kan härledas till mänskliga aktiviteter.

Om vi för ett ögonblick glömmer IPCC:s svammel om av människan orsakad uppvärmning, kan vi då dra några andra mer relevanta slutsatser av detta digra material? I fallet västra Amerika är det fullt tydligt att uppvärmningen både på land och i Stilla havet utanför följer förkastningsgränsen mellan Stillahavsplattan resp. Nazcaplattan (utanför Sydamerika) och de amerikanska plattorna. Dessa kontinentalplattor skaver mot varandra i ett komplicerat mönster, med många jordskalv och sprickbildningar i jordskorpan som följd. Självklart medför detta enorma utsläpp av koldioxid från jordens inre, bara ett fåtal utsläpp genom vulkanutbrott på land är synliga för oss. Rörelser under havsytan kan vi mäta seismiskt men omfattningen av utsläpp av värme och koldioxid är okänt.

Flera av de konstaterade hetpunkterna i haven ligger över djupgravar som Argentinabäckenet, Puerto Ricograven, Indiska bäckenet och Centrala Stillahavsbäckenet, där jordskorpan är tunn och bräcklig. Chockartade resultat av sådana rörelser är tsunamin i Thailand och utanför Fukushima i Japan. Vi kan se jordskorpan som ett läckande såll, där det överallt utefter förkastningsgränserna puttrar och jäser. Det är då lätt att föreställa sig vilka enorma utsläpp som naturen själv står för jämfört med människans obetydliga förehavanden på jorden.

Varför knirrar och knarrar då jorden just nu som en gammal skuta i sjönöd? Vi kan då bl.a. se på hypotesen om polförändringar. Det är normalt under jordens historia att polerna byter plats med någorlunda jämna intervaller. Det finns lämningar under Arktis efter tropiska kulturer, precis som Sahara och många idag uttorkade områden under tidigare perioder haft ett tempererat klimat med omfattande växtlighet och djurliv. Vad som orsakar dessa polvändningar är inte fullt utrett i dagsläget, men en slutsats är att jordens läge i förhållande till såväl solen som de övriga planeterna inverkar. Detta påverkar jordens magnetfält, vilket i sin tur sätter de tektoniska plattorna i rörelse.

Det komplicerade samspelet mellan jordens och planeternas elliptiska banor finns studerat i de s.k. Milankovics teorier, som nu efter lång tid i kylan åter har börjat dammas av. I dessa beskrivs också påverkan på klimatet och sambanden med istidernas växlingar. Vi har dock haft svårt att se sambanden i de många och långa cykler som är aktuella i sammanhangen, trots att de tyska forskarna Köppen och Wegener redan på 1920-talet kunde identifiera relaterade klimatcykler ned mot 20.000 år, en kort period i interglaciala skeenden. Den extrema värmeperiod vi befunnit oss i de senaste 10.000 åren kan snabbt gå mot sitt slut. Argumentet att de långa tidscykler man rör sig med i dessa sammanhang inte kan kopplas samman med det som händer just nu håller inte, vi kan konstatera att det statistiskt sett är dags för förändringar och hur snabbt eller hur det går till när det händer vet vi ingenting om. Det finns inga ögonvittnen som kan berätta.

Utan att behöva fördjupa oss alltför mycket i detta kan vi ändå konstatera att den magnetiska nordpolen är i rörelse i en bana från norra Canada till Sibirien med ökande hastighet. Detta är uppmätt och vetenskapligt belagt. Möjligen ser vi här en av förklaringarna till det markerade köldstråk som uppstått från Canada mot östra Ryssland, Arktis temperaturzoner bildar inte längre en cirkelform utan en långsträckt bana där varmzonerna kryper allt närmare på dess långsidor. Om detta är en tillfällig företeelse eller förebådar en större, bestående förändring kan vi inte bedöma idag. I Antarktis ser vi motsvarande förskjutning relativt Sydpolen, vi vet också att flera vulkaner under Antarktis ismassor är aktiva och smälter ovanförliggande islager.

Min mening med detta inlägg är inte att försöka förklara allt som just nu händer på vårt jordklot, utan att peka på att det faktiskt finns alternativa hypoteser som ter sig mer sannolika än AGW-teorin. Det är ofattbart att vissa tror att vi små och obetydliga människor genom egna handlingar skulle kunna påverka hela jordklotets klimat. Hybris är ett för svagt ord. Politik och maktbegär känns kanske mer träffande. Hur som helst så lär vi inte kunna lösa problemet, om man nu ser det som ett problem, på annat sätt än att hoppas på naturens egna krafter. Till dess låt oss njuta av ett gott klimat, vi har det ändå bättre nu i värmen än vad de stackarna hade som levde under lilla istiden…

Peter Krabbe

Källa för bildmaterial och data:http://sv.wikipedia.org/wiki/Milankovi%C4%87-cykler

http://en.wikipedia.org/wiki/Geomagnetic_reversal

http://www.climate4you.com/Text/Climate4you_March_2015.pdf

Om FNF, natur- och kulturvården och dess framtid

För någon månad sedan blev jag tillfrågad om jag vill efterträda Jan-Åke Hillarp i styrelsen för Falsterbonäsets Naturvårdsförening. Förvisso hedrad av erbjudandet tackade jag efter moget övervägande nej till denna för mig något överraskande styrelseplats. Jag vill ändå ta tillfället i akt för att berätta om mina tankegångar i sammanhanget.

Jan-Åke är kanske Skånes främsta naturkännare och folkbildare inom naturvårdssektorn. Att efterträda honom känns som en omöjlig uppgift, Jan-Åke är naturvården personifierad och hans verksamhet som lärare har gett alla våra barn på Falsterbonäset en positiv relation till djur och natur som kommer att följa dem resten av livet. Hans engagemang är helt enkelt oersättligt.

Även om även jag har haft ett livslångt intresse för naturen och dess invånare på amatörmässiga grunder, ligger mitt fokus på samhällsplanering och kulturvårdande byggande. Detta kan ibland skapa konflikter med de naturvårdande intressena, men jag är fullt medveten om att en ibland påtvingad samsyn är nödvändig för att vi skall kunna behålla ett bra samhälle i framtiden. Samhällsplanering är i första hand ett kommunalt intresse, men där krav på hänsyn till naturvården många gånger nedgraderas till förmån för andra prioriteringar. Därför har jag också tackat nej till erbjudandet att som planläggare skapa ett nytt industriområde i känslig natur vid Haga-rondellen i Skanör, ett projekt präglat av trångsynt vansinne och oförmåga att kommunicera.

Länsstyrelsen skall normalt stoppa projekt med negativa konsekvenser för naturvården. I ett projekt som det ovan nämnda väljer man att byta den lokala naturvårdsaspekten mot kommunala löften om att medverka till spårbunden trafik till Skanör och Falsterbo. En station för dessa jättespårvagnar var Länsstyrelsens bytesvaluta för att godkänna förstörelsen av den tidigare heliga marken öster om Storevångsvägen.

Normalt är förhållandet det omvända, att Länsstyrelsen stoppar för kommuninvånarna viktiga planprojekt med hänvisning till en kryptisk agenda grundad på FN:s globala politiska resonemang om främst påhittade klimatförändringar. Som snälla små gossar står regeringen och dess förlängda arm, med IPCC-styrda SMHI som hävstång, i givakt och lyder till punkt och pricka galenskaperna. Så är fallet i exempelvis Skanörs hamn, där Länsstyrelsen genom direkta diktatorsfasoner försöker bromsa en utveckling av hamnområdet till den attraktiva mötesplats som kommuninvånarna önskar. Istället ser Länsstyrelsen en avfolkning av hela Falsterbonäset med sina 20.000 invånare som det önskvärda och ett införlivande av hamnområdet i naturskyddsområdena som den bästa lösningen. Detta skall ske genom upphävandet av befintliga planer och stopp för nya. Strandskyddsområdet skall utökas från 100 till 300 meter. Ny bebyggelse får inte uppföras på lägre höjd över havet än 3 meter, trots att Falsterbonäset medelnivån på vår halvö ligger mellan 2- 2,5 meter.

Falsterbonäsets Naturvårdsförening vill av naturliga skäl ha goda relationer med Länsstyrelsen. Samtidigt har man som främsta syfte att arbeta för ökad kunskap och förståelse för våra unika värden inom natur- och kulturvård, sett ur kommuninvånarnas synvinkel. Denna ekvation ter sig allt mer omöjlig i takt med att Länsstyrelsens militant politiska agenda breder ut sig. Ett av föreningens pilotprojekt är att göra hela Falsterbonäset till nationalstadspark. Även om det finns en god tanke i detta, innebär det tyvärr att man därmed överlämnar allt mer av styrningen från kommunen till Länsstyrelsen. Detta ligger definitivt inte i kommuninvånarnas intresse. De åtgärder som Länsstyrelsen i ett sådant fall hade kunnat göra oemotsagt kan kommunen lika gärna göra i en omfattning som passar oss alla och efter samråd med oss som bor här och nyttjar marken. Utan statligt tvång och överhöghet.  Jag är säker på att föreningen vill ha medlemmar även ur andra politiska grupper än Miljövänstern och därmed få en bredare bas för att verka opolitiskt, natur- och kulturintresset omfattas av oss alla. Möjligheten att fortsätta fungera som remissinstans i planfrågor kräver också ett nyanserat och pragmatiskt förhållningssätt för att föreningens yttranden skall bli respekterade och verkningsfulla.

Inom kulturminnesvården finns samtidigt en flathet hos både kommun och länsstyrelse, som vi inte sett på mycket länge. I Länsstyrelsens fall kanske motiverad av bristande intresse för en region som man föresatt sig att genom reträtt avfolka, i kommunens fall tyvärr bristande intresse genom att en ny generation av politiker inte har de kunskaper som behövs för att rätt värdera vår kulturella bakgrund. Ändå upplever jag detta i mitt arbete som en stor fråga för flertalet befolkningsgrupper.

Sammanfattningsvis ser jag det ideella arbete som bedrivs inom Naturvårdsföreningen som beundransvärt och nödvändigt, dock är risken påtaglig att Länsstyrelsen och kommunen var för sig kommer att försvåra arbetet i framtiden genom de konfliktlinjer som redan idag är tydliga och utan tendens till samsyn. I kommunens fall kan vi själva påverka utvecklingen genom lokal debatt och opinion, i Länsstyrelsens fall ser jag inget hopp om förändring.

Jag brukar försöka hålla en saklig ton i mina skriverier, men ibland tar desperationen överhand och min slutkommentar blir tyvärr: Innan tokstollarna på Länsstyrelsen förstått vilken värld vi egentligen lever i finns inget hopp om en för oss människor positiv samhällsutveckling. Avpolitisera dessa blinda tjänstemän fortast möjligt så kan vi kanske till sist börja planera för ett vettigt samhälle. Tills dess nöjer jag mig med att knattra vidare från mitt tangentbord….

Peter  Krabbe

PS Om klimatdebatten och IPCC finns mycket att läsa på min blogg. Det skulle inte förvåna mig om många av dess företrädare sitter i fängelse om tio år. Men vem bryr sig? DS