En återblick på Rängbågsbyn….

När vi på Krabbe Arkitekter för 15 år sedan fick uppdraget att rita ett småhusområde utanför Kämpinge i Vellinge ställdes vi inför en svår uppgift. Området skulle omfatta 77 småhus som skulle byggas i fyra etapper, allt sammanhållet av ett strikt arkitektoniskt tema men med stor variation i såväl husutformning som plan. Byggherre var Interoc, under byggtiden representerat av Vellingeprofilen Mikael Ståhlfors.

När jag nu åter vandrar runt i området kan jag konstatera att det har börjat få sin slutliga karaktär. När man ritar ett område av denna storleken kan man bara drömma om allt det som vi inte kan forma med pennan: Människorna, katterna, hundarna, blommorna, buskarna och träden, samtalen över planken och samvaron i grönområdena och på lekplatserna. Nu finns allt det där – också.

Hur skall man då skapa trivsel i ett nybyggt område? Personligen anser jag att facit finns i det äldre byggandet, den tradition som vi burit med oss och utvecklat under tusen år. Mina första tankar går till det medeltida byggandet, där husens proportioner på ett nästan odefinierbart sätt relaterar till oss människor. Smala hus med begränsade spännvidder, bjälklagets hållfasthet styrdes av trädstammens styrka – och lite högre fasader, för stenen vilade tryggt på marken. I Rängbågsbyn är inget hus bredare än 6,5 meter, en gammal skånsk tumregel, medan fasaderna får resa sig upp till 4- 5 meters höjd. Istället får husen vindla sig fram genom vinklar och vrår, varierande höjder och våningstal och utefter de kurviga gatorna forma en bykänsla, där inget hus är det andra likt.

I den närliggande medeltidsbyn Stora Hammars kyrkobyggnader kunde jag inandas den harmoni som medeltidshusets finstämda måttrelationer utstrålar. Dessa gamla murar lämnar ingen oberörd, så fyllda av själslig frid och mänsklig närhet. Här hade vi vår givna utgångspunkt.

För att skapa mångfald inom ramen för sammanhållning skapade vi tre grundtyper av byggnader i olika höjder, som genom ett sortiment av vinkelbyggnader, takkupor, frontespiser och andra attribut i en gemensam arkitektur möjliggjorde vårt mål – inget av de 77 husen skulle vara identiskt med något annat. De blivande ägarna fick sätta samman sin egen idealkombination av grundtypen, vilket ytterligare accentuerades av en given färgpalett med fyra samstämda färger för fasader respektive snickerier. Ett plank ritades för användning generellt inom området, men häckar och annan vegetation prioriterades som rumsavskiljare.

Området heter Räng Sand, så kallat eftersom det närliggande havet genom våldsamma sandstormar under de gångna århundradena täckte jordbruksmarken med den vita sanden. Som skydd för sanddriften lät den tidigare ägaren, kyrkan, plantera en blandad ek- och tallskog på marken. Detta har nu gett det fyrklöverformade nybyggnadsområdet en unik placering i en uppvuxen miljö, från den omgivande slätten sticker bara ett och annat hustak upp mellan trädkronorna. Att komma in i Rängbågsbyn är att komma in i en annan värld, en värld som blir allt mer unik ju mer tiden går.

Vi tilldelades Vellinge kommuns stadsbildspris år 2001 för arkitektuppdraget.

Som om denna värld inte hade existerat har kommunen ändå i ett senare skede lagt ut ett nytt småhusområde på andra sidan landsvägen som är raka motsatsen till allt som vårt arbete baserats på – lär man sig aldrig?

Peter Krabbe

En kulturmiljö att värna om.

Två av de nybyggnadsprojekt med inriktning på kulturhistoriskt byggande som vi ritat på Krabbe Arkitekter är nu på väg att färdigställas.

I Skanör har jag i bevarandeplanen betonat den särprägel som kvarteret Möen har i förhållande till den i övrigt dominerande bebyggelsen från tiden efter bränderna, 1880- 1900. I Möen finns fortfarande spåren kvar efter 1700-talets Skanör, eftersom detta kvarter undgick båda de förödande bränderna. Dykerigatan fortsatte redan under 1600-talet i sin nuvarande sträckning österut mot Store Wång och var en av de vägar som boskapen använde på sin dagliga tur mellan gårdarna inne i staden och betesmarkerna på vången. Strax utanför bebyggelsen låg en vanning, där korna kunde dricka vid sin passage. Den kallades Nordins vanning, efter ägaren till hörnhuset vid korsningen Vånggatan – Dykerigatan, det blågrå huset från 1880-talet.

Nybyggnaden i korsvirke till höger, till vänster Nordins tegelhus från 1880-talet. Arkitekt Peter Krabbe.

Den nya korsvirkesbyggnaden ersätter med sin västra länga den äldsta ladugården på Nordins tomt och formar med sin förlängning mot Dykerigatan en välkomnande platsbildning för den som idag anländer österifrån. Möen återfår därmed en del av sitt forna sammanhang, som port till Skanör och dess bondgårdar närmast vångamarken. Här lever 1700-talet vidare.

Nybyggnaden mot Dykerigatan, som går igenom Möen med anor från 1600-talet.

Om Nordins boningshus tidigare ingick i en kringbyggd korsvirkesgård eller inte vet vi inte idag. År 1876 fanns bara ladugårdsbyggnaderna, något decennium senare byggdes tegelhuset. Dess belägenhet på en liten kulle kittlar dock fantasin lite, kanske låg istället en av Skanörs medeltida kyrkor här? De låga längor som nu kommer att forma platsen runt det stora tegelhuset ger oss i så fall nu samma stadsbyggnadsvison åter.

 

I fonden av Västervångsvägen i Falsterbo tronar nu en nybyggd fastighet i klassisk tradition, också ritad av Krabbe Arkitekter. Anslaget är skånsk tradition, kryddad med inslag av New England. På så sätt anknyter byggnaden till Falsterbos sammansmältning under början av 1900-talet av det urskånska med influenser från kontinenten, då mest jugendstilens etablering i Skåne, något som bidrog till att förvandla den gamla bondbyn till en fashionabel badort för de bättre bemedlade.

Den klassiska traditionen sätter sin prägel på Falsterbo, så även i denna nybyggnad. Arkitekt Michel Krabbe.

På tomten fanns tidigare en mindre stuga med verkstad, byggd under 1920-talet. I det äldsta Falsterbo fanns sannolikt en vanning för kreaturen på tomten, som senare fått en omfattande vegetation, kanske tack vare närheten till vanningen. Som på många andra ställen i Skanör och Falsterbo planterades ofta exotiska växter, hemförda av ortens sjömän från världens alla hörn. Här fanns exempelvis ett tulpanträd, som tyvärr fick tas ner på grund av sin enorma storlek. Tulpanträdet når höjder runt 60 meter och har sitt ursprung i östra USA.

Peter Krabbe