Vill vi ha fler strejker, Per T?

Per T Ohlsson gör i sin söndagskrönika i Sydsvenskan ännu ett av sina magplask. För att förstå betydelsen av den ökande invandringen bjuder Per T in till tankeexperimentet att Malmös 30-procentiga andel invandrare skulle gå ut i en sorts generalstrejk – genom att Malmö skulle lamslås av att invandrare nu besätter ett stort antal strategiska poster i samhällslivet skulle vi bli medvetna om det kolossala behovet av invandrare och därmed uppskatta deras närvaro bättre.

Förstår inte Per T att effekten blir den rakt motsatta, att just risken för polarisering mellan invandrare (eller specifikt muslimer) och infödda svenskar är det som får många att rösta på Sverigedemokraterna? Vad får en erfaren journalist att ens tänka tanken att ställa grupp mot grupp i en sådan manifestation? Per T:s hat mot Sverigedemokraterna är välkänt för alla Sydsvenskans läsare, men att ens tänka tanken att en stridshandling av detta slaget med oanade konsekvenser är okey att framföra på en helsida i tidningen tyder på hjärnsläpp hos både Per T och redaktionen.

Även om man kan förstå att Sverigedemokraternas lavinartade tillväxt skrämmer slaget på PK-media finns det ändå gränser även för ett tankeexperiment som har som enda syfte att öka motsättningarna i samhället. Idén kan vara så lockande för vissa grupper att den blir verklighet förr än du tror, Per T. Dags att förpassa Sydsvenskan till papperskorgen för gott.

Peter Krabbe

Att hantera en bostadskris.

Skanörs Vångar, illustration Vellinge kommun. Ett område som drabbas av höga byggkostnader.

De flesta är idag överens om att vi har en besvärande brist på bostäder. En invandring som spränger alla gränser medför, eftersom de regeringar som uppmuntrat denna invandring inte på minsta sätt agerat för att stimulera bostadsbyggandet, att vi snart står inför en ren katastrofsituation. Att man först nu inser konsekvenserna av sin politik och nervöst börjar två sina händer framstår som första gradens hjärnsläpp. Bostadsbyggande har en cykel om närmare tio år från första skissen, över detaljplaneprocess och bygglovshantering, till färdigbyggt hus. Dessutom måste de ekonomiska incitamenten finnas på plats. Det gör de exempelvis inte under perioder av deflation, eftersom ingen bygger ett hus finansierat genom banklån när fastigheten riskerar att minska i värde och lånen kvarstår oförändrade.

Att bostadsbyggandet går som tåget när vi har hög inflation vet alla som byggde för 50 år sedan och nu sitter med fastigheter som är värda 10- 20 gånger mer än då. Men under perioder med hög inflation har vi också höga räntor, som begränsar handlingsutrymmet och höjer risktagandet. Även detta vet vi som var med när räntorna pendlade mellan 6 (extremt billigt) och 12 % på bostadslån. Det innebar ändå för de flesta deras livs affär att bygga ett hus och sedan ha sin trygghet i evigt stigande fastighetsvärden. Det var värt risken, man kunde alltid arbeta lite extra om räntebördan blev för tung.

Om vi stannar lite i den tiden, för 40- 50 år sedan, så var behovet av bostäder enormt samtidigt som slummen började breda ut sig i det befintliga bostadsbeståndet. Många hus hade torrdass på gården och ett badrum i källaren till 20 lägenheter. Centralbadhus fanns byggda sedan sekelskiftet med hundratals badkar i rader, men systemet var otidsenligt. Det tar emot att säga något positivt om socialdemokratin, men då saknade man inte handlingskraft och satsade storstilat både på det s.k. miljonprogrammet, att bygga en miljon nya lägenheter, och ett omfattande renoveringsprogram för det äldre fastighetsbeståndet. Visst fick det negativa konsekvenser för kulturmiljön och de flesta nybyggnadsområden är numera dagens bostadsslum och utanförskapsområden, men man löste åtminstone bostadsförsörjningen med en sjujäkla rallarsving.

Hur kunde man då genomföra detta? Jo, genom att ösa in kapital från bankerna med hjälp av staten som borgensman för husägarens låneskuld upp till 98 % av produktionskostnaden plus en kraftig räntesubvention. Staten införde en garanterad högsta ränta om 3,95 %, vilket var himmelriket på den tiden. Dessutom införde man en tillfällig sänkning av momsbeskattningen på byggnadsarbeten med närmare halva beloppet. Samhällsekonomiskt kunde man räkna hem denna operation genom att kvarvarande byggmoms, motsvarande c:a 10 % av hela produktionskostnaden finansierade både räntesubventionen och garantiåtagandet för de sänkta egeninsatserna. Logiken i systemet ligger i att byggindustrin, både genom byggplatserna och alla små och stora tillverkare av byggprodukter, utgör en av de starkaste motorerna i svenskt näringsliv. Genom att starta denna motor vann man både de bostäder som behövdes och skapade arbetstillfällen och välstånd i en vidare bemärkelse, egentligen en klassiskt borgerlig politik som nu tjänade socialdemokratins syften.

Visserligen ledde byggboomen i förlängningen till både fastighetskris och bankproblem under 90-talet eftersom ingen tänkte på hur man skulle avsluta systemet när vi till slut fick ett överskott av bostäder istället. Men oavsett om vissa aktörer gick i konkurs under denna slutfas så finns ändå bostäderna kvar och fyller sitt syfte än idag.

Hur regeringen skall lösa situationen i dagens kris, när ingen vill bygga och regeringen med bostadsminister Kaplan i spetsen är handlingsförlamade av brist på pengar och kreativitet, står skrivet i stjärnorna. Förutsättningarna är radikalt annorlunda. Inte bara Sverige utan hela världen går mot en ekonomisk kris där tillväxten ständigt minskar, samtidigt som flyktingströmmarna ökar lavinartat. Att bygga i Sverige är dyrare än någonsin, möjligen dyrast i världen, genom våra högt ställda krav på utförande och anpassning till alla sociala kriterier. Vårt klimat och krav på energibesparing gör en bostad i Sverige minst tre gånger dyrare än i de länder som flyktingarna kommer ifrån. Detsamma gäller för driftskostnader och bostadskomplement som skolor och utbyggd samhällsstruktur.

Erfarenheterna från miljonprogrammet visar att 30-40 år senare stod allt fler lägenheter outhyrda därför att behovet minskade totalt och därför att många låg på fel plats när tiderna förändrades. I vissa glesbygdskommuner fick man till och med riva funktionsdugliga lägenheter för att spara in på underhållskostnader. Sannolikt står vi inför en liknande situation nu, flertalet invandrare vill ha bostäder centralt och i storstäderna. Även om detta inte är kortsiktigt möjligt, finns det anledning att tänka sig för innan nya bostäder byggs där man av marknadsmässiga skäl inte hade gjort det, eftersom bostäderna har en betydligt längre livscykel än konjunkturer och migrationstänkande.

Är vi då beredda att skapa en ny, i alla avseenden lägre bostadsstandard för ett nytt bostadsprogram för att komma ner på kostnadsnivåer som är anpassade för ett bidragsrelaterat boende? De små ansträngningar som nu görs för att minska administrationskostnaderna i bygglovs- och planprocessen är totalt verkningslösa i rådande situation. Att pruta på tekniska krav ger högre kostnader längre fram. Att ge upp beprövad och billig energi för experiment med sol, vind och vatten gör inte heller boendet billigare. Miljonprogrammets detaljreglerade minimiytor och inredningslängder har vi redan lagt bakom oss. Undantaget är de kostnadskrävande utrymmeskraven och hisskraven för handikappanpassning, som kanske ändå inte hade behövts för HELA bostadsproduktionen? Inte heller detta lär förändra bilden. Det vi då har kvar är faktiskt bara momsen. Är det rimligt att en femtedel av hela produktionskostnaden skall gå till staten i form av omsättningsskatt? Kostnaden för en lägenhet som byggs för 800.000 kr med ett påslag om 200.000 kr i moms blir 1.000.000 kr för nyttjaren. Av en miljard i bygginvesteringar går 200 miljoner tillbaks till staten. Trots att staten inte lyft ett finger ens för att det skall byggas. Momsen har aldrig varit högre än nu, därför har heller aldrig byggkostnaderna varit högre än nu. Om regeringen sitter och väntar på att byggandet av en halv miljon nya lägenheter skall leverera in 100 miljarder i form av moms till statskassan, lär man få vänta mycket länge. Sänk byggmomsen till 5 % under tio år istället, så kommer husen som svampar ur jorden! Staten förlorar ingenting genom att de subventionerade hyrorna kan sänkas och statens utgifter därmed blir lägre i samma takt. På köpet får vi alla arbetstillfällen tillbaks, precis som under miljonprogrammet. Det blir i längden dyrt för landet när man sätter käppar i alla hjul som hade kunnat snurra alldeles av sig självt!

Peter Krabbe

Kanalprojektet – drömmar eller verklighet?

Utdrag ur Vellinge kommuns Översiktsplan 2010.

Vellinge kommun slår nu på stora trumman för det planerade Kanalprojektet, att bygga 250 bostäder i området runt norra Falsterbokanalen. Att landets största kommuner vill ha sitt eget skrytprojekt i de gamla hamnområdena, i likhet med Västra Hamnen i Malmö, kan man möjligen förstå. Även Trelleborg kämpar för sin nya havsfront, trots att de flesta inser att projektet saknar ekonomiska förutsättningar åtminstone under de kommande 50 åren. Men lilla Vellinge då, vad kan en kommun av den storleksordningen göra i sammanhanget?

Ett försök till politisk diskussion i Sydsvenskan den 13/8 bemöts bara i svepande ordalag: Ny havsnära mötesplats, en plats för båtliv, friluftsliv och social rekreation, en mångfunktionell livsmiljö, utveckling av fantastiska naturvärden och ökning av den biologiska mångfalden m.m. Men kommer projektet att leva upp till dessa visioner?

Detta är ett för Vellinge gigantiskt stadsbyggnadsprojekt, som under 10- 15 år kommer att utgöras av en formidabel trafikpropp mitt på västra Falsterbonäsets livsnerv, väg 100. Kanske har såren läkts så där fram emot år 2050, men var det inte då som Falsterbonäset skulle ligga under havets nivå? Men kanske samma Länsstyrelse som hävdar det ändå tycker att projektet är en bra idè? Hmmm.

Nåväl, låt oss vara konkreta och utan förutfattade meningar. Vad har vi då på bordet?

–      Sjöfartsverket, som idag har lagstadgad skyldighet att underhålla sin kanal, slipper ifrån ansvaret med välfylld plånbok. Faller istället detta ansvar på Vellinges skattebetalare? Får vi en redovisning av hur kostnaderna för kanalens framtida skötsel skall fördelas mellan parterna?

–      Privata exploatörer (landets större byggbolag) kommer att få köpa marken och bekosta uppförandet genom ramavtal med kommunen. Hur detta skall se ut skulle jag gärna vilja se. Hur exploateringsgraden och kostnaderna växer i projekt som har oklara förutsättningar kan vi se på projektet Falsterbo Strand, som blivit allt större i takt med att de ekonomiska ramarna sprängs. Har man sagt A får man säga B, det finns ingen väg tillbaks.

–      Blir det en bra boendemiljö med lägenheter utefter en kajkant? Havet ger ofantliga mängder fukt, vilket också sänker utetemperaturen väsentligt. Till och med vid Medelhavet får man räkna med mögel i sängkläderna vid strandnära boende. Vi har sommar två månader om året, vem vill bo där resterande tio? Bygger vi för permanenta invånare eller semesterlägenheter? Och i det senare fallet, vad har kommunen för nytta av det om vi inte får hit nya skattebetalare? Möjligheten att styra detta torde vara obefintlig, eftersom den som betalar bäst får köpa.

–      Broöppningarna är en ständig orsak till irritation eftersom de sommartid medför 5- 10 km långa bilköer på båda sidor. I dagsläget kan vi som bor väster om bron uthärda med lite planering i utbyte mot charmen med en kontinental sommarort. Men vad händer när de nya bosättarna i hamnen lagt 200 nya båtar där, som alla vill segla söderut? Eller alla andra nya sjöväga besökare som vill besöka detta häftiga område. Kort sagt, är kombinationen öppningsbar bro tvärs över väg 100 tillsammans med en väsentligt utbyggd småbåtshamn en klok lösning? Det lär knappast bli lättare om vi skall ha framtida spårbunden trafik över bron också.

–      Till saken hör också trafiksituationen på väg 100 just vid broöppningarna. Hur planerar man in de tillkommande 375 bilarna i detta komplicerade flöde? Sannolikt får man förlänga Falsterbovägen västerut till kanalen och göra en vägtunnel under väg 100 vid brofästet för att de boende i området alls skall kunna ta sig därifrån under sommarens badtrafik.

Problemen är betydligt fler än denna lilla genomgång indikerar. Vad man egentligen frågar sig är om Vellinges politiker är förberedda nog för att planera och genomföra ett kvalificerat stadsbyggnadsprojekt i denna storleksordningen utan att väsentligt skada kommunens finanser, och därmed skattebetalarnas ekonomi? Vi har inte Malmös resurser och vi har inget HSB som kan ta en Turning Torso-smäll. Som arkitekt har jag inget emot visioner, som byggare vet jag vad kostnader och kostnadskontroll innebär. Ibland kan det vara bättre att ha vackra drömmar än att behöva konfronteras med verkligheten. Det är kanske dags för lite eftertanke ändå….

Peter Krabbe