Att hantera en bostadskris.

illustration

Skanörs Vångar, illustration Vellinge kommun. Ett område som drabbas av höga byggkostnader.

De flesta är idag överens om att vi har en besvärande brist på bostäder. En invandring som spränger alla gränser medför, eftersom de regeringar som uppmuntrat denna invandring inte på minsta sätt agerat för att stimulera bostadsbyggandet, att vi snart står inför en ren katastrofsituation. Att man först nu inser konsekvenserna av sin politik och nervöst börjar två sina händer framstår som första gradens hjärnsläpp. Bostadsbyggande har en cykel om närmare tio år från första skissen, över detaljplaneprocess och bygglovshantering, till färdigbyggt hus. Dessutom måste de ekonomiska incitamenten finnas på plats. Det gör de exempelvis inte under perioder av deflation, eftersom ingen bygger ett hus finansierat genom banklån när fastigheten riskerar att minska i värde och lånen kvarstår oförändrade.

Att bostadsbyggandet går som tåget när vi har hög inflation vet alla som byggde för 50 år sedan och nu sitter med fastigheter som är värda 10- 20 gånger mer än då. Men under perioder med hög inflation har vi också höga räntor, som begränsar handlingsutrymmet och höjer risktagandet. Även detta vet vi som var med när räntorna pendlade mellan 6 (extremt billigt) och 12 % på bostadslån. Det innebar ändå för de flesta deras livs affär att bygga ett hus och sedan ha sin trygghet i evigt stigande fastighetsvärden. Det var värt risken, man kunde alltid arbeta lite extra om räntebördan blev för tung.

Om vi stannar lite i den tiden, för 40- 50 år sedan, så var behovet av bostäder enormt samtidigt som slummen började breda ut sig i det befintliga bostadsbeståndet. Många hus hade torrdass på gården och ett badrum i källaren till 20 lägenheter. Centralbadhus fanns byggda sedan sekelskiftet med hundratals badkar i rader, men systemet var otidsenligt. Det tar emot att säga något positivt om socialdemokratin, men då saknade man inte handlingskraft och satsade storstilat både på det s.k. miljonprogrammet, att bygga en miljon nya lägenheter, och ett omfattande renoveringsprogram för det äldre fastighetsbeståndet. Visst fick det negativa konsekvenser för kulturmiljön och de flesta nybyggnadsområden är numera dagens bostadsslum och utanförskapsområden, men man löste åtminstone bostadsförsörjningen med en sjujäkla rallarsving.

Hur kunde man då genomföra detta? Jo, genom att ösa in kapital från bankerna med hjälp av staten som borgensman för husägarens låneskuld upp till 98 % av produktionskostnaden plus en kraftig räntesubvention. Staten införde en garanterad högsta ränta om 3,95 %, vilket var himmelriket på den tiden. Dessutom införde man en tillfällig sänkning av momsbeskattningen på byggnadsarbeten med närmare halva beloppet. Samhällsekonomiskt kunde man räkna hem denna operation genom att kvarvarande byggmoms, motsvarande c:a 10 % av hela produktionskostnaden finansierade både räntesubventionen och garantiåtagandet för de sänkta egeninsatserna. Logiken i systemet ligger i att byggindustrin, både genom byggplatserna och alla små och stora tillverkare av byggprodukter, utgör en av de starkaste motorerna i svenskt näringsliv. Genom att starta denna motor vann man både de bostäder som behövdes och skapade arbetstillfällen och välstånd i en vidare bemärkelse, egentligen en klassiskt borgerlig politik som nu tjänade socialdemokratins syften.

Visserligen ledde byggboomen i förlängningen till både fastighetskris och bankproblem under 90-talet eftersom ingen tänkte på hur man skulle avsluta systemet när vi till slut fick ett överskott av bostäder istället. Men oavsett om vissa aktörer gick i konkurs under denna slutfas så finns ändå bostäderna kvar och fyller sitt syfte än idag.

Hur regeringen skall lösa situationen i dagens kris, när ingen vill bygga och regeringen med bostadsminister Kaplan i spetsen är handlingsförlamade av brist på pengar och kreativitet, står skrivet i stjärnorna. Förutsättningarna är radikalt annorlunda. Inte bara Sverige utan hela världen går mot en ekonomisk kris där tillväxten ständigt minskar, samtidigt som flyktingströmmarna ökar lavinartat. Att bygga i Sverige är dyrare än någonsin, möjligen dyrast i världen, genom våra högt ställda krav på utförande och anpassning till alla sociala kriterier. Vårt klimat och krav på energibesparing gör en bostad i Sverige minst tre gånger dyrare än i de länder som flyktingarna kommer ifrån. Detsamma gäller för driftskostnader och bostadskomplement som skolor och utbyggd samhällsstruktur.

Erfarenheterna från miljonprogrammet visar att 30-40 år senare stod allt fler lägenheter outhyrda därför att behovet minskade totalt och därför att många låg på fel plats när tiderna förändrades. I vissa glesbygdskommuner fick man till och med riva funktionsdugliga lägenheter för att spara in på underhållskostnader. Sannolikt står vi inför en liknande situation nu, flertalet invandrare vill ha bostäder centralt och i storstäderna. Även om detta inte är kortsiktigt möjligt, finns det anledning att tänka sig för innan nya bostäder byggs där man av marknadsmässiga skäl inte hade gjort det, eftersom bostäderna har en betydligt längre livscykel än konjunkturer och migrationstänkande.

Är vi då beredda att skapa en ny, i alla avseenden lägre bostadsstandard för ett nytt bostadsprogram för att komma ner på kostnadsnivåer som är anpassade för ett bidragsrelaterat boende? De små ansträngningar som nu görs för att minska administrationskostnaderna i bygglovs- och planprocessen är totalt verkningslösa i rådande situation. Att pruta på tekniska krav ger högre kostnader längre fram. Att ge upp beprövad och billig energi för experiment med sol, vind och vatten gör inte heller boendet billigare. Miljonprogrammets detaljreglerade minimiytor och inredningslängder har vi redan lagt bakom oss. Undantaget är de kostnadskrävande utrymmeskraven och hisskraven för handikappanpassning, som kanske ändå inte hade behövts för HELA bostadsproduktionen? Inte heller detta lär förändra bilden. Det vi då har kvar är faktiskt bara momsen. Är det rimligt att en femtedel av hela produktionskostnaden skall gå till staten i form av omsättningsskatt? Kostnaden för en lägenhet som byggs för 800.000 kr med ett påslag om 200.000 kr i moms blir 1.000.000 kr för nyttjaren. Av en miljard i bygginvesteringar går 200 miljoner tillbaks till staten. Trots att staten inte lyft ett finger ens för att det skall byggas. Momsen har aldrig varit högre än nu, därför har heller aldrig byggkostnaderna varit högre än nu. Om regeringen sitter och väntar på att byggandet av en halv miljon nya lägenheter skall leverera in 100 miljarder i form av moms till statskassan, lär man få vänta mycket länge. Sänk byggmomsen till 5 % under tio år istället, så kommer husen som svampar ur jorden! Staten förlorar ingenting genom att de subventionerade hyrorna kan sänkas och statens utgifter därmed blir lägre i samma takt. På köpet får vi alla arbetstillfällen tillbaks, precis som under miljonprogrammet. Det blir i längden dyrt för landet när man sätter käppar i alla hjul som hade kunnat snurra alldeles av sig självt!

Peter Krabbe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: