När spåren i sanden slätas ut… del 2.

I föregående avsnitt kunde vi läsa om hur 70-talets oljekris bäddade för en acceptans i Europa av ökande invandring från arabländerna, allt i syfte att sprida islam till vår del av världen. En kärnfråga i förhandlingarna blev Palestinafrågan, där Västeuropas stöd gav Arafat råg i ryggen att kräva ett utplånande av Israel. Hur kunde denna fråga bli så viktig för arabvärlden att de religiösa motsättningarna mellan ett judiskt land med idag drygt 8 miljoner invånare sågs som ett hot mot en islamisk population om motsvarande mer än 300 miljoner invånare? Eller handlar det egentligen inte om religion utan om ett svårartat mindervärdeskomplex och rädsla att förlora kontrollen?

Krigen mot Israel visade arabländerna vilken betydelse oljeexporten hade för övriga världen och att en strypt export faktiskt kunde användas för att förhandla fram ett nödvändigt stöd från Västeuropa, mot den judiska etableringen i det som man uppfattade som en homogen arabvärld, det före detta Ottomanska riket. Genom en effektiv spridning av islam till Västeuropa skulle man kunna få ett permanent inflytande där som motpol mot det judiska, allt på judarnas egentliga hemmaplan. Att använda Palestina som moraliskt slagträ var dessutom enda möjligheten att få gehör hos FN och Västvärlden för den folkrättsliga aspekten, när den militära strategin hade misslyckats. Att vägra erkänna Israel var därför en nödvändighet för att vinna tid. Händelserna under 70-talet gav, de militära förlusterna till trots, ett gyllene tillfälle att slå tillbaks genom arabvärldens främsta vapen – den muslimska befolkningsexplosionen!

Att de europeiska länderna var lockade av exportmöjligheterna till arabvärlden kan vi förstå. Sällan uppstår en köpare på marknaden med så mycket likvida medel och samtidigt så stort behov av att köpa. Handeln, eller bättre uttryckt, överföringen till arabländerna av varor och teknik har under de följande 30 åren uppgått till astronomiska belopp, med tonvikt på byggnad och infrastruktur. En omfattande del av exporten har gällt vapenindustrin och såväl civil som militär flygindustri. Tekniköverföring av kärnkraft har vi sett i Iran, allt i enlighet med överenskommelserna inom EAD under 70-talet. De enorma oljeintäkterna verkade också i motsatt riktning, genom direkta investeringar i Europas näringsliv av det kapital som inte behövdes för konsumtion inom de egna länderna. Vi ser sällan sammanfattningar av storleken på detta kapital, men jag är övertygad om att de flesta skulle bli chockade om siffrorna visades öppet.

                                               

Denna medvetna orientering av arabländerna mot Europa hade det dubbla syftet att försvåra för och straffa USA för stödet av Israel och samtidigt injicera arabiskt oljekapital i Europa som förberedelse för ökat arabiskt inflytande inom Eurabia-projektet. En nyfiken nationalekonom skulle lämpligen kunna försöka mäta omfattningen av det industrikapital i Europa som styrs av judiska intressen mot motsvarande som styrs av arabiska. Denna balansbräda ändrar tveklöst lutning för varje år som går, vilket också är avsikten, sett ur arabisk synvinkel. Inte att undra över då att Margot Wallström får en örfil av arabförbundet när hon inte förstår att mänskliga rättigheter saknar relevans i denna ekvation. Man kan också undra över om inte den amerikanska regeringens påhittade klimatalarmism har som främsta syfte att underminera arabländernas ökande ekonomiska inflytande genom att försvåra försäljningen och användningen av fossila bränslen, arabvärldens enda handelsvara.

USA:s enda möjlighet att återta kontrollen är nu att genom FN accelerera bildandet av en världsregering, styrd av det judiska kapitalet, som i sin tur kan styra EU – som i sin tur kan styra de arabiska intressena genom Eurabia. Till sin förskräckelse ser man då att de arabiska intressena växer snabbt även inom FN, genom arabförbundets växande allians av muslimska stater. De 57 staterna har redan 30 % av rösterna i FN. Hur USA skall tackla detta återstår att se. Israels överlevnad är beroende av USA:s agerande i fortsättningen.

Att näringslivet jublar över utvecklingen inom Eurabia är lätt att förstå. Men hur påverkas vi vanliga människor, som skall möta mångkulturen på gator och torg? Arabvärldens bytesvaluta är, som vi sett, spridningen av islam genom acceptans i Europa och migration av muslimer till det nya hemlandet Eurabia. Att detta inte kan baseras på frivillighet i ett Europa som har sina grunder i ett tusenårigt system av nationalstater med invanda karaktärsskillnader har våra statschefer förstått. I Maastricht-fördraget för EU: s utveckling 1992 (TEU) fastlades tre huvudområden för EU-ländernas inordning:

1. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP).
2. Samarbete inom rättssystem och gränsfrågor, vilket här innebär asyl- och immigrationsfrågor (JHA).
3. Samordning av medlemsstaternas policy inom området ekonomi och handelsrelationer med länder utanför EU.

CFSP innebär att länderna gradvis överlåter sin utrikespolitik till de gemensamma besluten inom EU, detsamma gäller gemensam brottsbekämpning och polisbevakning. Konflikterna här blir främst kopplade till EU:s expansionspolitik (Ukraina, Turkiet) och NATO relativt en EU-armé. Skall arabländerna också ingå i ett framtida NATO i likhet med Turkiet? Hur reagerar då Ryssland?

JHA har redan ställts på sin spets genom de nytillkomnas f.d. öststaternas motvilja mot muslimsk invandring, man har nog av sina egna problem och ser inte samma fördelar som Västeuropas sedan länge etablerade industri. Att dessa länder ofta ligger som första ankomstland för invandring från Mellanöstern underlättar inte precis deras situation.

EAD och arablobbyn genom PAEAC (Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation) har ända sedan EEC: s dagar arbetat framgångsrikt med att påverka Europas politiska, mediala och utbildningsrelaterade system. Detta arbete kan sammanfattas i det nu gällande begreppet Politisk Korrekthet , med långtgående censur vid universitet, befintlig och ny litteratur och medias totala anpassning till en migrationsvänlig agenda.

Vad man idag måste fråga sig är vad som skiljer dröm från verklighet. Samarbete och integration kan ses som en vacker tanke, men är den genomförbar i verkligheten? Själva grundtanken utgår från att ett fredligt, muslimskt rike skall samverka med ett fredligt kristet motsvarande till en sammansmält, kulturellt blomstrande lyckorike. Idag har vi ett allt tydligare facit. Påven Johannes Paulus vision om gemensamma mässor för både kristna, muslimer och judar ter sig allt mer orealistiska och grundade på en fundamental okunskap, eller möjligen blindhet, om och för verkligheten. Krigen rasar i arabvärlden just genom religiösa motsättningar. Den ekonomiska aspekten kan man gott säga har lyckats, vårt näringsliv har haft stor nytta av det enorma uppbyggnadsbehovet i arabvärlden och motinvesteringarna i vår industri har varit efterlängtade. Men den religiösa aspekten, har vi egentligen någon inblick i konsekvenserna av den delen av byteshandeln? Vad skall vi egentligen betala tillbaks med? Vad blir konsekvenserna för vårt samhälle av att konfronteras med en ny och för oss främmande religion som islam? Vi skall i kommande avsnitt ge oss in på detta minerade område, dels därför att det påverkar vårt vanliga liv mer än företagens ekonomiska framgångar, dels därför att våra barn och barnbarn kommer att växa upp i detta nya samhälle. Vi är åtminstone skyldiga dem att göra en analys av deras framtidsutsikter. Jag skall göra det tillsammans med mina mer pålästa författare Bat Ye’or och Walter Laqueur.

Peter Krabbe

När spåren i sanden slätas ut…. Del 1.

När man ställs inför dagens problem med en invandring utan eftertanke, regeringens vägran att inse problemets omfattning och det eskalerande våldet i vårt tidigare relativt fridfulla samhälle, undrar man ibland varför ingen förutsåg detta. Den simulerade förvåningen hos våra politiker, samma politiker som under decennier lagt grunden för dagens händelser, rimmar illa med det faktum att utvecklingen faktiskt är en självklarhet, sett mot bakgrund av den långa men dolda planering som föregått den. I själva verket handlar det om en högst medveten omvandling av vår del av världen, som pågått under närmare 40 år utan att vi vanliga väljare ansetts behöva bry våra små hjärnor med denna ommöblering av jordklotet. Detta är demokratins stora svarta hål.

Jag skall i några avsnitt göra en återblick tillsammans med den egyptiskfödda författarinnan Bat Ye’or och den amerikanske historikern Walter Laqueur och deras respektive böcker Eurabia och The last days of Europe, skrämmande titlar på ett genomarbetat material omfattande mer än 500 sidor, skrivna av personer med en inblick som de flesta av oss aldrig ens kommer i närheten av.

Vår tillbakablick börjar under 1970-talet med en arabisk hybris, som förde fram till krigen mot Israel genom de syriska och egyptiska angreppen, händelser som i sin tur utlöste västvärldens värsta oljekris genom uteblivna leveranser och i slutänden ett fyrdubblat oljepris. Västvärlden gick på knä och många länder gick in i en recession. Trots militära förluster inleddes ett arabiskt uppvaknande och en ökad medvetenhet om arabvärldens möjligheter att påverka världsekonomin genom tillgången på den eftertraktade oljan. Detta medförde också en religiös, muslimsk väckelse och tankarna på en global jihad väcktes.

EU:s dåvarande företrädare EEC insåg nödvändigheten i att närma sig de arabiska intressena för att stabilisera världsekonomin och medverkade till bildandet av organisationen EAD (Euro-Arab Dialogue). Drivande i Europa var främst Frankrike. En av huvudpunkterna var stödet för bildandet av staten Palestina, vilket än idag är en kontroversiell fråga genom det finansiella biståndet som inte minst Sverige fortfarande står för. PLO fick en stark position, främst tack vare Europas positiva inställning.

Redan 1974 hade arabländerna genom EAD fastställt tre viktiga huvudmål för arabländerna:

1. Uppnå ekonomisk och industriell likvärdighet med västländerna genom överföring av modern teknologi från väst, särskilt militär- och kärnkraftsteknologi.
2. Införandet till Europa genom migration av en stor muslimsk befolkning, som skulle omfattas av värdlandets alla politiska, kulturella, sociala och religiösa rättigheter.
3. Påverkan på de europeiska länderna i syfte att öka den arabiska islamismens inflytande över politik, kultur och religion genom en invandrad befolkning som skulle bli politiskt och kulturellt trogen sina ursprungsländer.

Att Frankrike har Europas största muslimska befolkning förvånar därför inte. Inte heller de beslut som Sveriges riksdag 1975 tog under Palmes tid om att öka invandringen under förevändningen att mångkultur var något positivt och eftersträvansvärt. Motiven i den nya svenska lagen stämmer väl med EAD: s program ovan. I gengäld fick man lugn och ro i världsekonomin och någon religiös jihad såg man inte mycket av, bortsett från PLO:s terroraktioner som man lika väl kunde se som en politisk frihetskamp, sanktionerad av de europeiska staterna. EAD skulle bli det främsta medlet för att genomföra detta program under de följande decennierna. Man bildade europeiska Islamic Centers som svarade för uppföljningen på plats i Europa, påhejade av Europas politiska ledare, intellektuella och aktivister. De ökande spänningarna skylldes på Israel och USA. Ingen reagerade ens när generalsekreteraren för den Islamiska Konferensen (Lahore 1974), al-Tohami, talade för en Islamisk Stat som skulle sprida det muslimska budskapet i icke-muslimska länder.

Det är påfallande hur väl de europeiska länderna, särskilt Sverige, följt överenskommelserna ovan inom EAD. Arabförbundet drog sig inte för direkta hot om uteblivna oljeleveranser om inte en samsyn nåddes, både vad gällde Palestinafrågan – som också fick försiktigt stöd inom FN och genom dess resolutioner – och frågan om spridning av islam, även om den senare bearbetades under offentlig tystnad. Situationen komplicerades av Sovjets ökande inflytande i arabvärlden kontra USA:s stöd av Israels rättigheter. Europa framstod därför som den naturliga samarbetspartnern för arabländerna och Frankrike ansågs lämpligt för ledarrollen. Att dagens terrorattacker riktas mot just Frankrike i första hand är ingen tillfällighet, det franska folkets ökande motstånd mot den pågående islamiseringen väcker frustration i den muslimska världen. Det är samtidigt svårt att förstå att de muslimska länderna inte skulle kunna inse att det finns en gräns för förföljelsen av kristna och den hets mot västvärldens demokrati som predikas i moskéer och på gator och torg i europeiska huvudstäder.

                                           

Arafat som företrädare för Palestina blev den stora vinnaren på oljeländernas ”byteshandel” med Västeuropa. Konflikten med Israel blev en bricka i spelet för ökad migration av muslimer.

Europa var inte nödbedda vad gällde att byta feta entreprenadkontrakt i arabvärlden parat med säkrade oljeleveranser mot ett accepterande av spridningen av islam i västvärlden och ett ställningstagande för Palestina, vilket samtidigt blev ett ställningstagande mot Israel. I kraven ingick att Israel skulle dra sig tillbaks till 1948 års gränser, något som var uteslutet för israelerna mot bakgrund av att Palestina vägrade erkänna Israels existensberättigande. Under EAD: s konferens i Amsterdam 1975 framförde Saudiarabiens representant Ibrahim Obaid åsikten att ” tillsammans och som jämlikar, skall européerna och araberna verka för en strategi av mellanstatligt beroende, i syfte att utrota det israeliska problemet”.

70-talet innebar samtidigt en allt starkare ställning för det judiska kapitalet, som på goda grunder såg ett allvarligt hot mot den efter andra världskriget återupprättade judiska hemvisten i Israel. Den judiske oligarken Soros, som vi skall återkomma till, hade då flyttat till USA och förenat sig med den judiska penningaristokratin där, vars inflytande på världsekonomin blev en käpp i hjulet på EAD:s planer för ett Palestina, som skulle uppstå på Israels bekostnad. USA:s dåvarande president Jimmy Carter förhandlade i överläggningar i Camp David i USA 1978 fram en separatfred mellan Israel och Egypten, vilket minskade trycket mot Israel.

I ett för händelseutvecklingen mycket lägligt påveval utsågs 1978 polacken Johannes Paulus II till ny påve. Johannes Paulus tog ställning för ett närmande mellan kristendom, judendom och islam och hade ett starkt engagemang för socialism, men mot kommunism. Mot bakgrund av sina erfarenheter från förintelsen av judar under andra världskriget blev han politiskt aktiv på ett sätt som man inte tidigare sett från påvestolen, den polska frihetskampen genom Solidaritet lär ha fått betydande ekonomiskt stöd genom Vatikanens bank, Banco Ambrosiano, som gick i konkurs under början av 80-talet med en kvarts miljard i förluster för Vatikanen som följd. Johannes Paulus besökte 1979, som den första påven, Vita Huset för ett möte med Carter. Under Johannes Paulus tid som påve, fram till 2005, växte religionens inflytande över politiken på ett sätt som inte kan förbises. Hans företrädare, Johannes Paulus I, mördades sannolikt redan efter 33 dagar som påve. Orsaken var troligen hans ”internrevision” av svindlerierna inom Banco Ambrosiano, men man kan inte heller bortse från att hans mycket traditionalistiska inriktning passade dåligt mot de dagsaktuella politiska förändringarna.

Den officiella motivationen för en ökad invandring från muslimska länder var redan då vad man hävdade var fördelar med mångkultur, i själva verket var det bara ett sätt att minska spänningarna mellan de skilda religionerna i syfte att garantera fortsatt fri handel och säkrade oljeleveranser. De planer som upprättades för invandring genom Sveriges riksdag under följande decennier var främst tänkta för flyktingar från ett förutspått sammanfallande Sovjetunionen. Palmes hat mot USA gjorde det dock enkelt att fokusera Sveriges socialister på den mer brännande arab- och Palestinafrågan istället.

EEC:s planer för Palestina blev därför en angelägenhet av högsta dignitet för den svenska regeringen, trots PLO:s och Arafats hårdnackade vägran att erkänna även Israels rätt att existera. Med dessa lagda grundstenar skall vi i kommande artiklar se vad som händer under de följande decennierna och därmed kanske lite bättre komma att förstå dagens situation!

Peter Krabbe

 

 

 

 

 

                                               

Gestaltad Livsmiljö och andra kryptiska utredningar…

                                                

När jag skriver om statens så kallade arkitekturutredningar, reagerar inte så många. Arkitektur är väl ändå ett särintresse. Men i själva verket har staten kidnappat begreppet Arkitektur, Form och Design för att linda in ett ställningstagande som egentligen handlar om hur vårt framtida samhälle skall se ut mot bakgrund av invandring, bostadsbrist och våra ekonomiska möjligheter att erbjuda ett alternativt samhälle för dem som inte kan betala för det.

Frågan är då tyvärr mycket allvarligare än ett ställningstagande för eller emot god arkitektur. När nu utredaren Christer Larsson, mångårig stadsbyggnadsdirektör i Malmö, med erfarenheter av tillblivelsen av segregerade områden som Rosengård och mer centrala Möllevången tar ett sådant uppdrag, trots att han borde veta att det inte finns några enkla lösningar på problemet med att integrera invandrare med olikartad bakgrund vad gäller religion och ekonomiskt utanförskap, kan man undra varför. Säkert är det lockande med ett års lukrativt utredningsuppdrag, men innebär det inte också ett ansvar för att leverera lösningar med tanke på att tiden faktiskt håller på att rinna ut?

Det är svårt att inte se ett samband mellan de två tunga utredningarna inom bostadssektorn, Gestaltad Livsmiljö och Nyanländas Boendesituation.

Påfallande är att dessa utredningar, som tillsammans omfattar c:a 500 sidor inte kan leverera ett enda entydigt svar på hur Sverige skall hantera krisen. För det handlar om en kris, när bostäderna i ett land inte räcker till för de som vill bo där. FN har ju bestämt att alla skall få bo där de vill. Sveriges signatur sitter också redan på dokumentet. Vad innebär detta för oss andra?

Låt oss se på de vaga förslagen i utredningarna. Första alternativet är att bygga tillfälliga bostäder med lägre standard än det vanliga genomsnittet, s.k. modulbostäder. Det måste gå snabbt för att asylboenden i landet skall kunna tömmas för att fyllas med andra nyanlända. Men vår lagstiftning är inte anpassad efter ett sådant hastverk. Staten säger nu att vi skall ha en bostadssektor med väsentligt lägre standard än normalt i kostnadsbesparande syfte, anlagd på mark som inte är planlagd för ändamålet, i strid mot kommunernas nekande och – hotfullt- med staten som genomförare om kommunerna sätter sig på tvären, d.v.s. respekterar sina medborgares krav på god ordning och ett bevarande av skyddade miljöer. Man kallar detta tillfälliga lösningar, men alla med hjärnan på rätt ställe inser att en oförminskad invandring både kommer att permanenta dessa tillfälliga lösningar och utöka dem i takt med att problemet växer. Kort sagt, vi kommer att få en bostadsslum med segregerade utanförskapsområden där bara invandrare kommer att bo – på statens bekostnad. Var i kommunerna dessa områden skall ligga tar sig staten rätten att bestämma – oavsett vad som är planlagt för ändamålet eller inte.

Ett andra alternativ är att utnyttja lokaler, avsedda för andra ändamål som ”tillfälliga” boenden genom ombyggnad. Där ryker alla sporthallar och liknande kommunala inrättningar för medborgarservice under överskådlig tid. Att dessa inte ligger i etablerade bostadområden med tillgång till lekplatser och andra komplement tycks inte bekymra utredarna. Åter igen skapar vi utanförskapsområden med en specifik invandrarprofil. Tror någon att dessa lapptäcken av etniska boendeenklaver kommer att gynna ett samhälle som syftar till integration? När staten på fullt allvar upprättar tältläger i Sverige tar man sig för pannan.

Det tredje alternativet är att staten går in som obligatorisk bostadsförmedlare i det befintliga beståndet, eller med andra ord att invandrare skall garanteras förtur till alla lägenheter som av olika anledningar blir lediga. Hur man skall få acceptans för denna tanke framgår inte av utredningen, det finns ju faktiskt svenskar som genom att lämna föräldrahemmet eller genom att få arbeten på annan ort också behöver få tillgång till en bostad. Att diskriminera den majoritet av befolkningen som i slutändan genom sina skatteinbetalningar finansierar även invandrarnas bostadbehov förefaller inte vara särskilt klokt. Även alternativet att invandrare genom val av eget boende tränger ihop sig hos varandra skapar motsättningar och sociala problem, åtminstone där man tänker sig en blandad befolkning. Med detta menar jag att ett hyreshus, där det bor kanske fyra svenskar per lägenhet, som får en invandrarfamilj med inneboende med kanske tio personer på samma yta, skapar sociala problem som i längden blir ohållbara. Inte heller detta är ett acceptabelt alternativ.

Det är därför svårt att förstå hur problemet skall lösas, något som inte heller utredarna lyckats med – trots 500 sidor med floskler. Om man vill fylla ett glas med vatten så går det bra ända tills vattnet rinner över kanten. Då måste någon komma på den geniala idén att stänga av kranen….

Peter Krabbe

 

När arkitekturen blev politik.

                                               

Något är snett i arkitekturpolitiken…

Ibland får jag anledning att göra nedslag även i min egen egentliga yrkesutövning, särskilt då när den nya tiden kryper alltför nära mitt revir. I min facktidning Arkitektur kan jag i senaste numret läsa en artikel, författad av en kollega i mina barns generation. Visst, jag hör till köttberget som skall checka ut, men ändå. Om arkitekternas politiska hemvist har jag tidigare skrivit här, men jag höll ändå på att ramla av stolen efter läsningen av kollegans artikel i Arkitektur.

Vad skriver då den vördade kollegan som får min puls att slå oroväckande snabbt? Jo, hon (förlåt, hen) lovordar det statliga betänkandet Gestaltad livsmiljö. Det centrala syftet med betänkandet, berättar hen, är att åstadkomma en samsyn i samhället kring värdet av arkitektur, form och design, och mobilisera kraften att omsätta en värdekonsensus i praktiken. Hängde ni med? Staten skall bestämma vad som är rätt arkitektur och alla som vill ha en position i samhället skall bara hålla med. Samsyn kring en fastställd värdekonsensus. Basta. För säkerhets skull skall en Riksarkitekt utses vid Statens Fastighetsverk för att se till att alla tycker samma sak och rätt sak. Varför går mina tankar till Tredje Rikets riksarkitekt Albert Speer och hans maktarkitektur, som kom att dominera hela Tyskland under 30-talet? Är inte arkitektur, form och design om något i första hand ett uttryck för individualistiska skaparprocesser, inte ett politiskt uttrycksmedel? Om detta har utredaren Christer Larsson från Malmö Stadsbyggnadskontor åsikter: Förståelsen för globaliseringens fysiska, kulturella, miljömässiga och sociala konsekvenser har fördjupats…. Ett ökat resande och en tilltagande migration har bidragit till en medvetenhet om kulturell diversifiering…. Alltför skilda tolkningar av områdets innebörd kan vara till nackdel både för arbetet med arkitektur, form och design och även för en politik som ska stärka frågornas ställning. En gemensam uppfattning skapar också en möjlighet att samla olika utövare och intressenter. Christer Larsson föreslår inrättandet av en ny myndighet, Myndigheten för Gestaltad livsmiljö, för att skapa ordning i leden.

Värdegrunden skall åstadkommas, berättar hen vidare, genom att låta alla känna igen sig på den rätta vägen. Hmmm. Och vad är den rätta vägen? Bestämmer Riksarkitekten och hans myndighet för Gestaltad Livsmiljö det? Styrmedel och lagstiftning är förstås spelregler, men här finns också strategi för förstärkning av det internationella utbytet, fortsätter hen, kunskapsutveckling och insläpp av nya aktörer och lärdom från andra länder.

Utgångsläget för den nya politiken är FN:s Global Goals. Livsmiljöutredningen går därför i takt med Boverkets slutrapport i regeringsuppdraget Nyanländas boendesituation (3 november 2015), där staten skall se till att bostadsbyggandet blir en lösning för grupper med de lägsta inkomsterna. Gestaltning är resultatet av förenad ansträngning och samlade kunskaper i riktning mot ett hållbart samhälle, konstaterar hen. Och jag som trodde att gestaltning var skapandet av en miljö präglad av estetiska värden, kulturmiljö och harmoni i såväl byggnadsutformning som stadsrummet.

Men arkitekturen då, vart tog den vägen? Och får vi fortsätta med att kalla oss arkitekter eller blir den nya titeln Statligt Certifierad Värdegrundskontrollerad Livsmiljögestaltare? Jag skall återkomma med en granskning av Boverkets två rapporter, tillsammans 236 sidor, för att försöka utröna vad de egentliga konsekvenserna blir för oss alla vanliga skattebetalande svenskar genom den nya bostadspolitiken. Mitt första intryck är att Boverket efter några års utredande tycker att bristen på bostäder för invandrare är ett problem! På skånska ålagillen hade man ofta förr leken att fånga en ål i en tunna, en näst intill omöjlig uppgift. Boverkets uppgift ligger på samma nivå. Eller som utredningens slutkläm lyder: Boverket instämmer i Riksrevisionens rekommendation att regeringen skyndsamt bör överväga och vidta åtgärder för att minska bristen på bostäder! Ja, men det var ju enkelt, där har vi säkert lösningen! Sätt igång och jobba, alla glada Livsmiljögestaltare!

Peter Krabbe