När spåren i sanden suddas ut….del 4. Avslutning.

En huvudfråga för de länder som tar emot invandrare från muslimska länder är i vilken utsträckning dessa kan inordnas i våra samhällen och därmed fås att bli produktiva medborgare med ambitionen att bidra till samhällets kostnader och serviceutbud. För att detta skall lyckas måste invandrarna acceptera vårt existerande rättssystem och moraliska värderingar. Problemet är att människor som levt hela sitt hittillsvarande liv i länder med muslimskt styre saknar flexibiliteten att över en natt kasta sin tidigare uppfostran i sjön och anamma ett för dem främmande samhällssystem. Det finns säkert invandrare som ser positivt på att slippa en religiös tvångströja och kunna leva ett friare liv, men de flesta är under lång tid beroende av sina medhavda värderingar. Den viktigaste frågan i detta sammanhang är synen på Sharialagen, grundstenen för alla muslimska länders rättssystem. Frågan undviks i alla konventioner inom EU och EAD genom att kalla islam en kultur, som skall uppfattas som fristående från värdländernas statsskick. Så är det dock inte. Inom FN anser de 56 muslimska stater som tillhör OIC (Organization of Islamic Conference) att endast Sharialagen är slutligt bindande och också överordnad över FN:s internationella konventioner. Sharialagen är instiftad av Allah och kan inte ersättas av lagar upprättade av människor. Hur hanterar man ett sådant ställningstagande i internationellt samarbete? Det är naturligtvis omöjligt och FN har stora problem med att formulera alla undantag för staterna inom OIC. Den förre FN-kommissionären David Littman uttryckte saken ”Islamismen växer sig allt starkare inom FN”. Detta kan vara värt att tänka på för den som vill se FN som en framtida världsregering.

                                               sharia for America

Även USA står under press för acceptans av sharialag. Som konsekvens har nu Alabama som första stat infört totalförbud för ”lagar” med annat ursprung än den amerikanska konstitutionen.

Det stora officiella erkännandet av grunderna för Eurabia kom genom beslutet i Europaparlamentet 1991, “Parliamentary Assembly of the Council of Europé / forty-third Ordinary Session / Recommendation 1162 / ON THE CONTRIBUTION OF THE ISLAMIC CIVILISATION TO EUROPEAN CULTURE”.

Det mesta av det vi ser hända I Europa idag kan härledas till besluten 1991 i rekommendation 1162. Man hyllar den islamiska civilisationens bidrag till europeisk kultur (?), kräver ökad information om islams värden genom press, tv-media och litteratur, historierevisionism m.m. och kräver spridning av och kunskaper i det arabiska språket. Mottagarländerna skall se till att muslimska behov relaterade till deras tro kan tillgodoses, som helgdagar, bönerum, klädedräkt och mat. I en artikel framför man den obegripliga förhoppningen att beslutet skall bidra till demokratiseringen av den islamiska världen och till att göra de olika formerna av islam kompatibla med det europeiska samhället. Idag vet de flesta européer att demokrati och islam är varandras motsatser, eller som Erdogan uttryckt det ”det finns bara en islam”, hur den ser ut går att läsa om i Koranen. De statsbärande inslagen i islam som sharialagen nämns inte med ett ord i texterna. Fanns inte Koranen översatt till europeiska språk före 1991?

I december 2004 hölls en konferens i Kairo inom ramen för EAD med stöd av Europarådet i syfte att revidera europeiska historieböcker och eliminera negativa attityder rörande den arabisk-islamiska kulturen.

I mars 2005 hölls Arabförbundets möte i Alger, där spanske premiärministern Zapatero presenterade bildandet av Alliance of Civilizations (AOC) för ekonomiskt och politiskt samförstånd, FN uppmanades att bilda en grupp för att utveckla projektet.

I november 2005 hölls på Palma de Mallorca ett möte inom AOC, organiserat av Zapatero och Erdogan för att fördjupa relationerna mellan Västvärlden och Arabisk-muslimska länder. FN:s generalsekreterare Koffi Annan lanserade sin plan för att upprätta ”The World Parliament” i FN:s regi.

I februari 2006 höll AOC ett möte tillsammans med FN i Doha i syfte att cesurera skolböckerna från allt material som kan anses som nedsättande om religion och kultur inom islam.

Bat Ye’or skrev sin bok 2006, sedan dess har utvecklingen accelererat i ett närmast hysteriskt tempo. Ingen förnuftig människa tror idag att alla immigranter är krigsflyktingar. Invandringen består minst av kvinnor och barn och mest av unga män. Dessa unga män är de som bäst hade behövts för att bygga upp sina krigsskadade hemländer. Om deras uppgift är av en annan art, exempelvis som lojala företrädare för mullornas Jihad enligt 1974 års deklarationer, lär vi få veta under det kommande decenniet. Om de istället skulle se möjligheterna i en demokrati istället för att leva under sharia blir nog de styrande i deras muslimska ursprungsländer grymt besvikna. För att undvika detta sätter man ett starkt kollektivt tryck på sina invandrare, bl.a. genom att bilda ”sharia patrols” som patrullerar gator och torg för att kontrollera efterlevnaden av det muslimska regelverket. Det skall dock mycket till för att ta steget ut från islam när man vet att det är förknippat med ett konkret dödshot.

Man kan koka ner mina fyra hittillsvarande artiklar till följande sammanfattning:

  • Planerna för dagens migration från muslimska länder började ta form redan under 1970-talets första år, de misslyckade anfallskrigen mot Israel fick arabvärlden att inse att man behövde en nära allians med Europa för att kunna driva Palestinafrågan.
  • Med stöd av en socialistisk majoritet i Europa kunde Arabvärlden få gehör för ett bildande av Palestina. Israel skulle tvingas tillbaks till sin omfattning 1948, trots att de ockuperade områdena var en följd av arabländernas förlorade anfallskrig mot Israel, i syfte att utplåna landet.
  • Oljekrisen som följde på krigshandlingarna blev orsaken till att Europa, mot löfte att få sina oljeleveranser garanterade och ett privilegierat handelsutbyte, accepterade en spridning av islam till Europa. Västs teknologi byttes mot en ideologi som ingen tog på allvar.
  • Ett genomgripande samarbete, i praktiken en union av samma slag som planerades för EU, skulle inkludera även Arabländerna och hela Medelhavsområdet. Pådrivande var Frankrike, som varit den ledande kolonialmakten i Medelhavsområdet. Uppgiften tilldelades den nybildade EAD (Euro-Arab Dialogue).
  • Med hjälp av kolonialistisk hybris tog Västeuropa för sig av affärsmöjligheterna i Mellanöstern. Vem behövde bry sig om att några procent muslimer sökte sig till Europa?
  • Europa chockas när islam visar sitt rätta ansikte och kräver att ingångna avtal om spridningen av sin religion skall infrias. Mellanöstern sätts i brand när Jihad skall genomföras och oönskade religioner skall rensas ut. Först nu inser västmakterna att demokrati inte är kompatibelt med islam.
  • En folkvandring påbörjas från de muslimska länderna till Europa. Med sig i bagaget har man Sharialagen. Begreppet kultur får en ny innebörd. Vem är krigsflykting och vem vill bara söka lyckan i en bättre utvecklad ekonomi?
  • En miljon muslimer om året skall nu under överskådlig tid vandra till Europa för att införa muslimska seder och bruk till ett Europa, som står handlingsförlamat och totalt oförstående. Med hjälp av höga födelsetal och västerländsk välfärd beräknas muslimerna vara i majoritet i Europa om 30 år. Muslimerna är unga, ursprungsbefolkningen gammal.
  • Alla folkvalda politiker från Olof Palme och framåt – vad har ni egentligen ställt till med?

Peter Krabbe

Annonser

När spåren i sanden slätas ut…. del 3.

I föregående avsnitt har vi belyst invandringens bakgrund, sett mot 70-talets oljekris och Europas vilja att häva de ekonomiska konsekvenserna av denna genom förhandlingarna om bildandet av ett Eurabia. Vi fortsätter med Bat Ye’ors hjälp att analysera islams målsättningar.

Under de gångna 40 åren har alla avtal mellan EEC/ EU och Arabförbundet innehållit försäkringar från båda parterna om att Europa skall öppna sina dörrar för den muslimska kulturen, att islam skall kunna spridas över Europa med européernas bifall och understöd. Detta är Europas betalning för det givande ekonomiska samarbetet. Sida upp och sida ner talar om införandet av islam i Europa och mycket har redan gjorts i det tysta. Att denna kulturevolution kräver utökad censur, inskränkt yttrandefrihet och historierevisionism har hittills inte bekymrat våra företrädare. Nu när resultatet börjar bli påtagligt skruvar man på sig och skyller på sina föregångare.

Problemet är att begreppet religion inte alls nämns i protokollen, istället talar man om islamisk kultur. Vem kan invända mot att någon sprider kultur, och mångkultur kan väl inte vara så farligt? Och de där byggnaderna med kupoler och minareter är ju inga moskéer, det kallas numera Islamic Centers istället. Kulturspridare.

Låt oss då tala i klartext. Önskemålet är att islam skall bli den ledande och överordnade religionen i Europa, precis som i de muslimska länderna. Problemet är att våra egna kristna religioner nöjer sig numera med att vara trossamfund i ett sekulärt samhälle, medan islam är ett statssystem som inte bara inbegriper tron på en Gud, utan också omfattar samhällssystemet i sin helhet med lagar och rättsskipning, regler för äktenskap och sexuellt uppträdande, könsapartheid och olikheter i arbetslivet m.m. Sharialagen strider på ett stort antal punkter mot europeiska lagar och rättsuppfattningar. Dess straffsatser med dödsstraff och fysisk lemlästning är oförenligt med vårt västerländska rättssystem. Om det hade varit så enkelt att någon bygger en moské och förlägger sina bönestunder dit, hade nog alla varit glada. Istället handlar det om en konfrontation mellan två vitt skilda civilisationer. Vem skall då ge vika och har våra ledare verkligen utlovat att det är vårt sekulära statsskick som skall ge vika för islam, under täckmantel av acceptans för mångkultur? Dessa skilda uppfattningar om vad som är rätt samhällssystem är väl kända och vi fokuserar därför istället på det politiska förspelet:

Styrkta av sina framgångar formulerades 1981 vid det Tredje Islamiska Toppmötet i dess Mecca-Taif Resolution en ”Declaration of Holy Jihad”, som kan sammanfattas på följande sätt: Det Tredje Islamiska Toppmötet … beslutade att proklamera Heligt Jihad, som en plikt för varje Muslim, man eller kvinna, bestämt genom Sharia och Islams ärorika traditioner, att uppmana alla Muslimer, boende inom eller utom islamiska länder, att uppfylla denna plikt genom att bidra var och en i enlighet med sin förmåga till stöd för Den Allsmäktige Allah, Islamiskt brödraskap och Rättfärdighet.

Man uppmanade också till europeiskt samarbete inom ramen för denna Jihad, respekt för muslimska fatwor, en isolering av Israel i alla sammanhang för att försvaga landet och en skyldighet för islamiska stater att arbeta för en attitydförändring i övriga världen till förmån för islam. I en långtgående antisemitisk programförklaring krävde man också aparta ställningstaganden som förnekelse av förintelsen och utplåning av Israel. Även om Europa i anmärkningsvärt hög grad accepterade stödet för Palestina, PLO och Arafat genom Socialistinternationalen med Olof Palme, Willy Brandt och Bruno Kreisky i spetsen, var man inte beredd att gå så långt i fallet Israel, vilket irriterade arabstaterna. Det är fortfarande obegripligt att EU ändå spelar med i denna makabra antisemitism, som nu genom islam sprider sig allt mer även i Sverige.

                                              france-muslims

Genom att be på gator och torg demonstrerar man sin tro på att islam står över västerländska lagar om krav på ordning och rätt.

Det är lika obegripligt att EU inte reagerat mot skrivningen i deklarationen om Jihad ovan, mot bakgrund av att den legitimerar kraven på Sharialagar i Europa, eller om man så vill det framtida Eurabia. De vanliga människor som idag åser demonstrationer i Europas huvudstäder som kräver införandet av Sharia, förstår i allmänhet inte hur långt processen redan gått och att detta är godkänt av vårt eget EU-styre. Enbart detta är ett fullgott skäl för att omedelbart upplösa EU och bilda nya allianser på för befolkningen godtagbara grunder.

De muslimska extremrörelserna är inte sena att bygga vidare på deklarationen. Så här skriver Sheikh Nasser Al-Najdi i tidningen The Voice of Jihad:

Islam är en allsmäktig religion. Det är en religion för folket och för stater… När tiden är kommen för folket att välja mellan att tro på Islam eller att betala Jizya ( en skatt att betalas av otrogna till muslimer ) är Islam det enda alternativet för världens länder. Därför är det brott som tyrannerna i icke-muslimska länder, som inte styr enligt Allahs lag, en enorm synd…. Och vi är tvungna att bekämpa dem tills de konverterar till islam, eller tills muslimer styr landet …. Detta är de regler som skall gälla för otrogna länder och i ännu högre grad för muslimska länder som styrs av människans upprättade lagar.

Al-Qaedas dignitär Abu Hajjer skrev 2003 om sina målsättningar följande: Må Allah ge oss tid att låta oss omstörta Allahs fiender, döda dem, och hugga dem med svärdet till dess att de antingen ansluter sig till Allahs religion eller tills vi dödat den siste av dem.

Att muslimska ungdomar i Europa frestas av dessa budskap att utföra terrorhandlingar kan knappast förvåna någon som känner till bakgrunden. Avgörande är att våra regeringar i Europa inte sätter ner foten och klart deklarerar att islam skall inte, aldrig någonsin, bli statsreligion i våra länder. Inte heller skall Sharia användas inom vårt rättsväsende. Istället levererar man undanflykter och ger halvkvädna utfästelser om ökat inflytande i vårt samhälle genom kvotering och vår gradvisa underkastelse. Så länge som hoppet för muslimerna finns att konvertera Europa genom en massiv invandring i syfte att ändra befolkningsstrukturen, kommer invandringen också att eskalera. Det vi ser idag är bara början och vårt samhälle är dåligt rustat för att hantera problemen, både de praktiska och de ideologiska.

Den muslimska antisemitismen har i första hand sina rötter i motståndet mot staten Israels bildande genom FN:s försorg. Detta motstånd har, som vi sett, dels religiösa motiv, dels orsak i en oro över att judiska ekonomiska intressen skall ta över utvecklingen i Mellanöstern. Det är en etablerad uppfattning i arabförbundet att USA som helhet styrs av samma judiska, ekonomiska intressen och därför bör motarbetas och hållas på avstånd. Den numera störtade Kaddafi hävdade i intervjuer att judiska grupper kontrollerade Washingtons utrikespolitik, samma åsikt delades av flera franska ministrar. Den islamistiska terrorcellen som iscensatte 9/11 hade som huvudmotiv att judarna kontrollerade Amerika. Om det förhåller sig så eller inte kanske oligarken Soros kan svara på?

Under alla förhållanden ingår antisionismen tillsammans med en antiamerikanism och motståndet mot kristendomen i EAD:s av EU vedertagna program för att få värdländerna i EU att harmonisera sig med immigranterna. Jo, ni läste rätt, det handlade inte om att få immigranterna att integrera sig i värdlandets befolkning utan det omvända. Man ansåg nämligen att den islamiska kulturen var överordnad Europa och den europeiska underordnad islam. Möjligen förklarar detta en del om de attityder som vi möter från många av immigranterna. Hur man ser på detta skall vi undersöka i nästa avsnitt, där vi också skall detaljgranska de resolutioner och avtal som, helt ovetande för de flesta av oss, försatt våra länder i den rådande situationen.

Peter Krabbe

 

%d bloggare gillar detta: