Islam och New World Order – slutet på vår civilisation?

montageobamaegypten-1440x564_c   Obama och Mursi – en oväntat stark relation!

Rubriken kan tyckas tillspetsad. Men vad finns det för fog bakom denna oheliga allians? Frågan är för viktig för att förbises. Svaren finns som vanligt att söka i USA, det självutnämnda ledarlandet bakom planerna att införa en ny världsordning. Låt oss se vad vi har i potten!

När Obama valdes till president i USA för åtta år sedan, lanserades han som kristen och i egenskap av färgad som det nya idealet för en mångkulturell nation. Det kristna inslaget var ofrånkomligt i ett land där ”so help me God” är en stående fras. De kristna fundamentalisterna är starka i stora delar av USA och har stort inflytande över det republikanska partiet. Att även judarna har en av tradition stark ställning är också välbekant för de flesta, inte minst genom de djupdykningar vi gjort i oligarkernas värld under tidigare artiklar. Men muslimerna då, på vad sätt har denna för amerikanarna nya religion satt sina spår i landet? Man kan tycka att ett gediget hat mot muslimer bör ha rotat sig i USA efter händelserna 9/11 och påföljande intensiva krigsföring mot arabvärlden i Bushs regi. Men dessförinnan hade vi den ”arabiska våren” under Clintons tid, då amerikanska ansträngningar fokuserade på vad man trodde skulle innebära en demokratisering av arabvärlden och minskade spänningar globalt. Det Muslimska Brödraskapets renässans, främst i Egypten, stöttades av USA och fick både ekonomiskt stöd och lovord från oligarker som Soros. Det demokratiska konceptet visade sig dock vila på bräcklig grund, istället visade sig en islamsk fundamentalism som under den korta tid vid makten som erbjöds snabbt monterade ner de demokratiska grunderna för samhället och genom en lokalt utövad jihad angrep kristna och andra oönskade religionsutövare, samtidigt som den legala styrningen av landet antog diktatoriska former i islams namn. Konsekvensen blev ett nyval 2014, där al-Sisi fick makten och återställde såväl ordning som religionsfrihet. Al-Sisi tog öppet kontakt med kristna religiösa ledare och besökte kyrkor och andra samfund, till stort förtret för de tillbakaträngda islamisterna. Det Muslimska Brödraskapets ledare och förre president Mursi dömdes 2015 till döden och sattes i väntan på detta i fängelse.

Händelserna i Egypten under Mursis tid medförde stärkta kontakter mellan företrädare för Clintons regim i USA och även en ökad invandring av muslimer till USA. Plötsligt fanns det gott om muslimer i landet och många med nära kontakter i regeringskretsar, främst representanter för Det Muslimska Brödraskapet. Samma process har vi för övrigt haft i Sverige och sitter därför nu med en bostadsminister med rötter i samma Brödraskap. Soros gnisslade tänder när Bush blev vald till president i USA och såg dennes period som åtta förlorade år. Vid valet 2008 var presidentfrågan noga förberedd och Barack Hussein Obama, med muslimsk far och styvfar och sin barndom i det muslimska Indonesien var en given kandidat, trots att han var i det närmaste totalt okänd av flertalet väljare. Hans muslimska härkomst tystades effektivt ner under valkampanjen, när han tillträdde sitt ämbete fanns redan handlingsplanerna för ett närmande mellan USA och den muslimska världen klara. Dessa planer fanns redovisade i två huvuddokument:

Changing Course – A New Direction for U.S Relations with the Muslim World. Tillkommen genom ekonomiskt stöd från numera välbekante Georg Soros.

The Doha Compact – New Directions – America and the Muslim World. Undertecknad av Dalia Mogahed, medlem i U.S.-Muslim Engagement Project’s “Leadership Group”. En annan medlem i denna ledningsgrupp är Ingrid Mattson från ISNA, en organization närstående med Muslimska Brödraskapet.

De två dokumenten har under Obamas tid som president varit den agenda som följts till punkt och pricka i hans utrikes- och inrikespolitik. Bland hans rådgivare i muslimska frågor finns ett flertal framstående muslimer från Muslimska Brödraskapet. Vad vill då dessa rådgivare? Jo, i egna ord:

”En slags Grand Jihad för att eliminera och förstöra den västliga civilisationen inifrån och sabotera dess miserabla innehåll med de rättroendes händer så den elimineras och Allah’s religion fås att segra över alla andra religioner”. (Mohamed Akram, 1991)

I Israel-Palestinafrågan förordas en tvåstatslösning, trots att de flesta inser det omöjliga i att lägga ett Palestina gräns i gräns mot ett Israel samtidigt som den förra staten kräver att Israel skall utplånas. Med samma fria invandring och ”kulturblandning” som NWO förordar i Europa behövs inte så många år för att göra judarna till en minoritet i sitt eget land. Detta har under Obama varit USA:s officiella politik. Observera att detta även är Soros politik. Att stärka USA:s förbindelser med Iran har också varit en av huvudpunkterna i Obamas politik, trots att detta påverkar Israels situation negativt. Vi kan nu se avtalet med Iran om inskränkningar i kärnvapentillverkningen mot slopade ekonomiska restriktioner som sista punkten i Obamas politik, avslutat i elfte timmen. USA har till och med hotat skjuta ner Israeliska angrepp riktade mot Iran om förhandlingarna störs.

I en intervju i en arabisk TV-kanal framställde Obama USA som ”ett land för muslimer, judar, kristna och icke-troende”, i nämnd ordning. I sitt installationstal var ordningen ”vi är en nation av kristna och muslimer, judar och hinduer samt icke-troende”. Man kan skratta åt detta, men i diplomatins värld vägs orden på guldvåg. Kontentan är att USA fick sin första muslimska president till slut, trots att ingen förstod det.

Även moderlandet för New World Order har då under Obamas regim genomgått en omfattande islamisering genom ökad acceptans för sharialag och fler muslimska politiker på höga positioner. Till antalet har inte USA fler muslimer än exempelvis England, men trenden är tydlig. Man vill följa den kulturmarxism i spåren som nu håller på att förändra Europa i snabb takt, även den regisserad av oligarker som Soros. En oroad påve har besökt såväl Obama som sina kärnanhängare i Syd- och Centralamerika och försöker mana till enighet runt en enda Gud och en religion i ett vidare begrepp, men framstår som patetisk i sin naiva oförståelse för islams oförtrutet upprepade budskap att islam är den enda godtagbara religionen i en framtida värld. Den katolska kyrkans fredsbudskap står sig slätt mot en militant religion som islam med miljoner skanderande anhängare på gator och torg. Den kristna trons anhängare har vuxit samman med ett demokratiskt samhällssystem under århundraden medan islam är och förblir en totalitär regim, styrd – enligt deras egen uppfattning – av Allah, inte av människor. Kyrkan är en av världens största markägare, men saknar genom dessa passiva investeringar, som bara syftar till att avlöna sin egen organisation den konkurrensfaktor som islam disponerar genom en ekonomi som är aktivt delaktig i världens oljeproduktion och industriella finansiering. Utgången av denna maktkamp torde på lång sikt vara given.

Islams ökande inflytande i FN där också NWO nu får sin näring genom Agenda 2030 visar att vi är på väg mot en allians mellan de amerikanska oligarkerna, med sikte på den globala ekonomiska makten, och islam, med kontrollen av folket på sin lott. Är vi beredda att leva i en sådan värld? Och vad händer när mullorna sitter tillräckligt säkert i sadeln för att göra sig av med oligarkerna, som ändå är i deras ögon förhatliga judar? Då kommer våra efterlevande sannolikt att få se slutet på en civilisation, i likhet med romarrikets fall.

Och Obama då, vad hände med honom? Jo, han avgick som president för USA i januari 2017. Som av en tillfällighet löpte Ban-Ki-moons femårsmandat som generalsekreterare för FN ut samtidigt. Den givne efterträdaren på den posten blev – Obama! Därmed var posten som chef för det Högsta Politiska Rådet i FN och ansvarig för genomförandet av New World Order tillsatt. Oligarkerna skrattade så de kiknade.

Citat och fakta ur The Post-American Presidency av Pamela Geller och Robert Spencer.

Peter Krabbe

Annonser

Epilog – innan åskvädret bryter ut.

140207-syria-homs-600_7b15a4f780e71342202ef1023e97ec6b  Syrien idag, Europa imorgon?

Jag hade egentligen tänkt sluta skriva om detta ämne efter avsnitt 4, men kan inte få tankarna att sluta snurra. Så det får bli ett avsnitt till, sedan är jag färdig för denna gången.

Det som plågar mig mest är den redan explosiva risken för ett nytt världskrig. Det låter oroande, men är tyvärr en realitet om ingenting görs för att avvärja det. De amerikanska oligarkerna är besatta av sina planer på världsherravälde. Det är nu eller aldrig. Hittills har allt gått som på räls, man har fått rätt presidenter på plats i USA och FN har lydigt underordnat sig planerna genom Agenda 2030, det juridiska underlaget för att tvinga in medlemsstaterna i konceptet. Bildandet av EU, som var den svåraste delen av projektet med tanke på den relativt höga intellektuella nivån på ingående nationers företrädare, har genomförts och expansionen från detta embryo har fått fart österut och söderut. Att EU nu börjar knaka i fogarna genom ett eventuellt engelskt utträde och växande reaktioner från de östeuropeiska staterna är en i grunden sund reaktion från människor som börjar genomskåda EU:s roll i NWO. Inför Sveriges anslutning till EU 1995 spekulerade Soros mot svenska kronan 1992 för att skrämma vettet ur befolkningen, räntan steg till 500 % och Sverige kastade sig in i EU ”för säkerhets skull”. Samma strategi prövades mot Ryssland, men Putin ingrep med Rysslands sista resurser för att rädda sitt oberoende. Fortsatta finansattacker riktas sedan dess mot Rysslands närområde, men Putin håller emot. Den USA-styrda retoriken mot Ryssland är lättköpt av NATO-länderna och utgör en klassisk angreppsmotivation. Kanske mognar istället våra brödrafolk i Danmark och Norge och ställer sig utanför NATO till förmån för en nordisk fredsbevarande organisation tillsammans med Sverige och Finland? Valutaspekulationer mot Kinas ekonomi står garanterat på oligarkernas program, men får säkert vänta några år till. För att primärt förverkliga Eurabia, det sammanslagna EU och Arabförbundet, måste först EU tvingas ta in Turkiet, sedan gör de ofantliga och fria flyktingströmmarna från Mellanöstern resten. Islam är garanterat ett avgörande inflytande i Eurabia. Hur påven skall hantera detta återstår att se, hans patetiska försök att hålla mässor tillsammans med mullorna lär inte förändra islams inställning – Rom skall falla som den första brickan i islamiseringen.

Att amerikanska intressen håller krigshärdarna i Mellanöstern vid liv är väl dokumenterat. Den påföljande folkvandringen till Europa är en nödvändig förutsättning för skapandet av Eurabia. Ingen i Europa hade intresserat sig för denna del av projektet om vi inte hade fått en blandad befolkning som tänker annorlunda. Men mångkultur genom massinvandring lär aldrig bli möjligt på fredlig väg. Om man vill ha det så är receptet droppvis under omröring. Att judarnas fristad i Israel kommer att elimineras är en självklarhet i projektet, varför skulle en judisk fristående stat få existera i ett Eurabia som styrs av muslimska intressen? I den nya världen är alla lika, enligt NWO:s profeter. Ingen religion skall få ha en särställning. Israelerna har dock all anledning att se upp. Obama har arbetat medvetet med att kyla ner de amerikanska relationerna till Israel under sin tid som president, en förberedelse för vad som komma skall.

När Ryssland ingriper mot IS i Syrien har det två syften. Det ena är att försvåra genomförandet av ett Eurabia, som med ännu större potens än nuvarande EU kommer att verka för ett införlivande av Ryssland i NWO och samtidigt försvaga den nationellt inriktade ryska ortodoxa kyrkan. Ryssland står redan under ett hårt tryck från sina egna muslimska grupper i gränslanden mot söder. Låt oss vara tacksamma för detta ryska stöd. Det andra, som delvis sammanfaller med det första, är att istället skapa en barriär mot väst genom stärkta allianser mellan Ryssland och arabvärlden i syfte att hålla priset uppe på olja och gas, Rysslands största och viktigaste inkomstkälla. Ryssland vill ha tid för att utveckla sina gemensamma intressen med Kina, den enda konstellation som kan stoppa oligarkerna på Wall Street, åtminstone tillfälligt.

Om och när Turkiet/ NATO/ USA drabbar samman i Syrien mot Ryssland har vi den farligaste situationen sedan andra världskriget. Det är inte ens givet att Israel ställer sig på NATO:s sida i en utökad konflikt som tveklöst kommer att hota det egna landet i förlängningen. USA:s kelande med ärkefienden Iran är en tydlig signal. Israel kan definitivt inte lita på att de judiska oligarkerna är solidariska med landet, de har för länge sedan vänt blicken mot det hägrande världsherraväldet istället. Om något gör oligarkerna rasande så är det att brickorna i deras globala monopolspel får gå i stå på obestämd tid. Putin kommer inte heller att ge sig. Hela hans prestige och position hänger på motståndet mot den från väster framrusande ångvälten. Även om det militära övertaget på pappret för USA/ NATO är förkrossande, kan det inte uteslutas att en global konflikt ställer Kinas militära styrkor på Rysslands sida i en asiatisk allians mot USA:s oligarker.

Vill vi se Sverige i ett NATO med dessa framtidsutsikter? Knappast. Det enda jag kan ge Löfvén rätt i är att hålla Sverige utanför NATO. Påstådda ryska hot mot Sverige och Finland är rent nonsens i syfte att väva in våra neutrala stater i en aggressionspakt mot öster och stänga Östersjön för de ryska flottbaserna. Organisationen är en provokatör i syfte att hålla en militär konflikt så långt borta från det amerikanska fastlandet som möjligt. Vi skall inte ha ett nytt slagfält i Europa bara för att oligarkerna vill tvinga igenom sin globala marknad. Att dessutom ha ett Turkiet med drömmar om ett nytt Ottomanskt rike i en organisation som NATO är komplett vansinne, något som vi ser exempel på idag.

Vi lär inte kunna stoppa utvecklingen i det långa loppet, den ekonomiska makten är oslagbar. Men vi kan hålla emot, få processen att ta tid och hoppas på det bästa i förlängningen. Därför måste vi dra ner invandringen till en nivå som vi kan kontrollera, det går att hjälpa nödställda utan att ge bort våra nationer och vårt självstyre. Vi måste återta vår identitet och främja våra egna intressen. EU måste få ett styre som representerar befolkningens vilja, inte kommunistiska marionetter tillsatta av yttre makter. Kanske kan den, trots allt, pågående välståndsökningen i utvecklingsländerna på sikt göra världen mer rättvis utan inblandning av oligarker. Kanske kan religionerna på sikt försvinna in i den dimma som de en gång kommit ur och ersättas av förnuft och kunskap.

I mina föregående artiklar har jag försökt vara saklig. I denna avslutning berättar jag om min egen, högst personliga syn på världen. Jag kan bara hoppas att den är felaktig och att mina barn och barnbarn i framtiden tycker att det var nog en konstig gubbe, den där farfar! Men kanske får de aldrig veta att allt blev bra just därför att några reagerade?

Peter Krabbe

När molnen tornar upp sig, del 4

Vi har följt det judiska kapitalets vandring under århundraden från Europa till det nya landet Amerika, där det obegränsade handlingsutrymmet uppenbarligen utlöst hybris hos kapitalägarna. Från det hårda förtrycket i Europa med yrkesförbud, förbud att äga mark och stängda gränser var plötsligt allt möjligt. Vi har också sett den judiska identiteten kluven i två filosofier, den kapitalistiska med familjen Rothschild i spetsen och den sekulärt socialistiska med ingen mindre än Karl Marx som initiativtagare. Vi har också sett hur det amerikanska kapitalet försökt sätta tänderna i godbiten Ryssland, men blivit hårdhänt utkastade av en uppdykande Putin. Vad kan vi då lära oss av detta?

Kanske kan man sammanfatta det så här:

Tanken om ett globalt styre för att underlätta för kapitalrörelser utan gränser föddes redan i Europa, som under 1800-talet var strikt uppdelat i nationalstater där återkommande krigshandlingar gjorde fria kapitalrörelser omöjliga. Stränga restriktioner för judarnas verksamheter innebar att det nya och fria Amerika var rena lyckolandet för detta förtryckta folk. Men innebar inte också denna frihet ett ansvar och krav på måttlighet? De judiska familjer som redan grundlagt en förmögenhet i Europa hade nu på andra sidan Atlanten en 150 år lång julafton. När amerikanska presidenter och höga politiker alltmer uttrycker sin oro över en utveckling som de inte längre kan kontrollera, börjar läget bli allvarligt.

I den gamla världen frodas samtidigt socialismen efter judiska initiativ. Likt tvillingstjärnor som roterar runt varandra, både ger och tar dessa ytterligheter impulser från varandra. Det gemensamma intresset och tron på den egna judiska fallenheten för världsstyre motiverar båda parterna. Men kommunismen är gammalmodig, den nya tiden kräver nya lösningar. Dagens stormtrupper finns i det växande civilsamhället – de som inte räds att gå ut på gatorna och demonstrera, störta regeringar och starta revolutioner i strid mot poliser, brandkårer och ämbetsmän, de Goda som kan ta sig rätten att kräva ett Rättvist och Jämlikt Samhälle på hela befolkningens bekostnad. Naturligtvis med stöd av de världsomfattande media som oligarkerna varit snabba att lägga under sig.

demonstranter   Demonstranter i Kiev, Ukraina

Att föda civilsamhällets organisationer är billigt för oligarkerna. Betydligt dyrare är det att sponsra tillsättningen av presidenter och världspolitiker och framför allt FN, vars inriktning ändrat karaktär på kort tid. Det vi är vana att se som en humanitär global biståndsorganisation har nu fått direktiv att utveckla en Agenda som sätter press på de anslutna staterna att arbeta för ett världsstyre med tvingande verkan. Att utveckla socialismen under förevändningen att utrota fattigdomen är lika naivt som att förorda Sovjet eller Maos Kina som lösningen på världens problem. Vi har redan facit. I själva verket handlar det om den utopiska visionen att världens konsumenter skall mångfaldigas genom att de rika länderna skall dela med sig av sina tillgångar till utvecklingsländerna. De ekonomiska styrsystemen är redan globala, nu måste också konsumtionen bli det. För att USA inte skall tappa fotfästet på kuppen måste frihandelsavtalen TTIP och TTP genomföras, annars kommer den degenererade kemi-, livsmedels- och läkemedelsindustrin i USA på undantag. De amerikanska oligarkerna har redan fått FN att samarbeta i denna nya uppgift.

Många undrar kanske vad judar som folkgrupp har med denna utveckling att göra. Handlar det inte bara om människor med tillräckligt med pengar för att kunna styra bankerna? Jag har i dessa avsnitt försökt illustrera dels hur judarna, som ett extremt förtryckt och plågat folk under tusentalet år, nu genom demokratiseringen av våra samhällen fått möjligheten att blomma ut inom sina kärnämnen, dels att det finns en ambition hos ett fåtal att övervärdera sig själva som någon form av skapelsens krona. Vi kan alla njuta av de judiska framgångarna inom konst, musik och vetenskap – men vad driver just vissa judar att lägga hela världsekonomin under sig själva? Oavsett om man anser sig vara sekulär eller inte är sammanhållningen inom den judiska gruppen extrem, ett arv från tiden av förtryck och utanförskap. Denna sammanhållning odlar man intensivt i grupper som Illuminati (de upplysta), Trilaterala kommissionen, Bilderbergruppen, WEF, Frimurarna m.fl. där också kontakterna med andra, utvalda makthavare underhålls. Man kan uppfatta detta som en mänsklig hybris och resultatet av lyckade affärer, men några citat av Soros talar ett tydligare språk: ”Jag ansåg mig dela många egenskaper med Gud i Gamla testamentet, ni vet osynlig, jag var rätt osynlig. Välvillig. Jag var rätt välvillig. Allseende. Jag försökte vara allseende.” Soros berättar att hans mål var att bli världens samvete. ”Jag medger att jag alltid burit med mig en överdriven bild av min egen betydelse, eller rent ut, som en slags Gud eller en ekonomisk reformator…”.

Om man redan förfogar över tre hundra biljoner dollar (Rothschilds), vad får en då att fortsätta om man inte anser sig ha ett högre mål genom världsherravälde? Detta har knappast med den judiska religionen att göra, men kan kanske ses som en ny religion där en liten krets judiska närstående anser sig vara de utvalda att leda världen in i framtiden. Detta är naturligtvis inte acceptabelt och måste stoppas innan det är för sent. En grupp människor kan aldrig tillåtas laborera med andra människors liv och död i ideologiskt syfte. Det kan aldrig vara ett fåtals uppgift att samla in all världens tillgångar för att sedan fördela efter eget behag. Det är vår skyldighet att reagera – eller att få våra folkvalda politiker att förstå.

Världsstyret är tänkt att genomföras med utgångspunkt i FN:s omarbetade Agenda (under inflytande av USA:s oligarker/ klart), sedan att likt brickorna i ett dominospel fälla Europa (genom bildandet av ett kontrollerat EU/ klart), Eurabia (genom det redan beslutade samgåendet mellan EU och Arabförbundet/ pågående), Ryssland (stoppat av Putin), Kina (inte intresserade) och sedan resten av världen (pågående). Trots finansiella attacker mot Ryssland har detta land mot förmodan klarat motståndet briljant. Till oligarkernas förtret försöker man liera sig med Kina och några andra länder i bildandet av BRICS-valutan för att göra sig oberoende av oligarkernas dollarflöde. De gamla kommunistländerna vägrar ansluta sig till världssocialismen!! Nåja, låt oss uttrycka det så att de inte vill se Rothschilds bankpalats vid Röda Torget och Himmelska Fridens Torg – åtminstone inte än på 100 år!

Hur kommer då oligarkerna att hantera Israel- Palestinafrågan i detta sammanhang? Tyvärr tror jag personligen att de sekulära judiska oligarkerna på Wall Street kommer att offra Israel för det övergripande målet – att upprätta ett världsstyre med säte i USA. Man kommer att tvinga in Israel i de redan existerande planerna att retirera från ockuperad mark och öppna sina gränser för arabisk invandring, ett sätt att i praktiken utplåna Israel som judisk nation. Därefter skall Israel ingå i Eurabia tillsammans med övriga EU- och arabländer och stå under ett samordnat FN-relaterat styre. Det judiska folket lär få flytta vidare, ännu en gång! Påven arbetar intensivt för att skapa det nya världsstyrets enda religion – en Gud, ett folk! Känns vansinnet igen? Vad påven inte tycks vara medveten om är att det inte kommer att bli hans katolska kyrka som leder den nya religionen…

Peter Krabbe

När molnen tornar upp sig, del 3

I de tidigare avsnitten har vi sett hur de judiska oligarkerna, efter att ha etablerat sina verksamheter i Europa, flyttat över sitt fokus till Amerika under 1900-talet. Den nya supermakten är ett självklart val för dem som vill gå vidare till ett globalt styre. Flertalet av de judiska familjer som tog steget över Atlanten hade sin bakgrund i Centraleuropa, främst Tyskland men också Italien, Ungern, Österrike och Polen. Efter medeltiden invandrade många judar till östra Europa, där man etablerade sig i relativt lågutvecklade samhällen. Den största koncentrationen av judar fanns under 1500- 1800-talen i Litauen, Polen, Ukraina och inte minst Ryssland. De mest förtagssamma flyttade sig snart västerut i takt med att de lagliga möjligheterna öppnade sig i de ekonomiskt mer gynnade länderna i Västeuropa. Till dessa hörde familjer som Rothschild, Rockefeller och Warburg samt, lite senare, Soros. Men många valde att stanna kvar, trots ökande motsättningar gentemot urbefolkningen även i öst.

De östeuropeiska judarna levde under samma fattiga omständigheter som sina övriga landsmän. Det är därför ingen tillfällighet att de kommunistiska tankarna utvecklades i dessa kretsar, samtidigt som de kapitalistiska västjudarna ökade sitt ekonomiska inflytande. Många av kommunismens ideologer hade judiska relationer eller var av judisk familj. Detta gällde även för Karl Marx, som tillhörde en sekulär judisk familj, liksom för Lenin, vars morfar var jude. Det kan tyckas vara paradoxalt, men Marx föddes i ett högborgerligt hem med en far som var advokat och gifte sig med en tysk adelsdam. Omvänt var familjer ovan som Rothschild av enkel härkomst, oftast köpmän. Gemensamt för de två ytterligheterna var det globala intresset, i kapitalisternas fall genom siktet mot ett världsstyre i ekonomiskt avseende, i kommunisternas fall genom den gränslösa, världsomfattande socialistinternationalen. En annan av den ryska revolutionens förgrundsgestalter, Lev Trotskij, var också jude, men såg sig inte främst som jude utan som internationalist.

Karl Marx    Karl Marx med sin hustru Jenny von Westphalen

Karl Marx såg i socialismen en möjlighet för judarna att assimileras i samhället och därmed försvinna som social kategori (Om judefrågan, 1844). Samma ambition kan man se i Rothschilds tes ”att styra utan att synas”, genom ingiften i en anonym kapitalistisk överklass skulle man kunna bredda sin maktbas utan att behöva framstå som just judar. Man kan nog säga att denna delade strategi lyckats väl, under de senaste 70 åren har integrationen, kanske med hjälp av Förintelsens fasor och trauman, anonymiserat judarna både politiskt och ekonomiskt. Undantagen är de mest framstående oligarkerna, vars fåfänga och självbiografiska litteratur numera åter sätter judarna som personliga aktörer i rampljuset. Kanske kan man se detta som tecken på ett ökat självförtroende och att man nu anser sig ha situationen, även globalt, under kontroll. Det är i så fall en oroväckande utveckling, vars konsekvenser blir allt tydligare för oss alla.

Den komplicerade relationen mellan judisk kapitalism och socialism visar sig också i Rothschilds engagemang i staten Israels bildande. Redan under den inledande invandringen till Palestina före första världskriget, var Rothschild behjälplig med finansiering för de invandrande judarna. Många av dessa var påverkade av marxismen och det blivande egna landet skulle bli ett föredöme av sekulärt och socialistiskt inriktade judar, ett samhälle bortom etniska och religiösa kategorier. En del av de första sionistiska bosättningarna i det brittiska mandatet Palestina efter Balfour-deklarationen 1917 var kommunistiska kibbutzer. Detta påverkade inte Rothschilds intresse negativt. Möjligen såg man en socialistinternational med judiska förgrundsfigurer som ett värdefullt framtida komplement till de egna bank- och industrietableringarna. Inriktningen mot det styrande skiktet i världens länder kunde ske i samma omfattning oberoende av politiskt system. Uppbyggnadsbehovet var snarare större i stater med Sovjets och Israels unga ideologier än i de etablerade västländerna. Den växande antisemitismen under Stalin kunde man knappast förutse innan icke-angreppspakten slöts med Hitlers Tyskland 1939. Det följande katastrofala folkmordet på judar, både i Tyskland, Polen och Ryssland, innebar en stor utvandring både till Palestina och USA. Israels första ambassadör i Sovjet 1948 och senare premiärminister i Israel, Golda Meir, var bördig från Kiev. På så sätt kunde man återkomma i nya, ibland mäktigare positioner.

När Sovjetimperiet började knaka i fogarna under Jeltsins tid, fanns fortfarande en stor judisk befolkning i de tidigare av judar tätbefolkade områdena i Östeuropa. Det är knappast någon tillfällighet att ryskfödda judiska oligarker nu dyker upp på scenen, med ambitionen att utnyttja Sovjets kollaps och omvandling till ett modernare Ryssland. Kontakter knyts mellan särskilt Soros i USA och de snabbfotade judiska affärsmän som skulle utvecklas till Rysslands oligarker. Män som Mikhail Chernoy, Anatoly Chubais och Michail Khodorkovsky var alla av judisk börd och fick både moraliskt och ekonomiskt stöd från väst. När planerna blev alltför vidlyftiga genom försöken att tillsätta en judisk president i Ryssland, såg sig Putin föranledd att ingripa för att rädda landet. Arresteringar och domstolsprocesser fick Chernoy och Chubais att fly till Israel, andra tog sin tillflykt till London och New York. Man kan säga att Putin stoppade Soros vid gränsen i sista minuten.

I ett tal i Sankt Petersburg 2006 framhöll Putin följande:

Jag accepterar inte att främmande regeringar finansierar politisk verksamhet i vårt land, lika lite som att vår regering skulle finansiera politisk verksamhet i andra länder. Detta område är reserverat för våra medborgare och deras egna organisationer och verksamhet på detta område måste finansieras av vårt eget folk, av våra offentliga eller finansiella organisationer.

Bakgrunden var att främst Soros, genom sitt Open Society utnyttjade vad man kallar NGO:er (Non Governmental Organisation) för att underminera den ryska statsmakten. Genom att finansiera vad vi kallar civilsamhälle-organisationer i Ryssland (Amnesty, Rädda Barnen, Human Rights Watch etc.) kunde han mobilisera en opinion med syfte att påverka regeringen i sin egen valda riktning, mot en politisk styrning utom kontroll för de valda politikerna. Detta är den modell som USA:s oligarker använt för att stärka sitt inflytande över både FN och västvärlden i övrigt och är samtidigt grunden för Agenda 2030. I Sverige är en sammanslutning av dessa NGO:er under namnet CONCORD av regeringen utsedd som part i förhandlingarna med FN om Agendan, som syftar till införandet av en världsomspännande socialism. CONCORD är djupt socialistiskt förankrat och utgör ett växande och reellt hot mot en demokrati, tillsatt genom fria val. I Rysslands fall har av Soros finansierade NGO:er varit initiativtagare till revolutionsinsatserna i Georgien, Kirgizstan och Ukraina genom folkrika belägringar av gator, torg och offentliga byggnader, därav Putins reaktion.

Exemplet Ryssland visar hur de amerikanska oligarkerna, som vi mött i tidigare avsnitt, styr både genom sina ekonomiska maktkarteller från hög höjd och genom att på låg höjd mobilisera en socialistisk folkrörelse som fotsoldater på gator och torg för att störta regeringar som vägrar ansluta sig till och underordna sig världsstyret. Eller som George Soros själv uttrycker det: “we need a global society to support our global economy” – inte tvärt om! Socialister är lika goda konsumenter som alla andra. Får vi fler socialister med pengar i sin plånbok, får vi också avsättning för industrins produkter. För att höja fattigdomsribban några steg behövs tyvärr lite kommunism. Men fördelningen nedåt skall inte komma från oligarkernas kassavalv utan från medelklassens överkonsumtion. Både Karl Marx och Rothschilds kan vara nöjda med denna summering!

Rothschilds strategi att satsa kapital på stridande arméer var användbar fram till mitten av 1900-talet. Välfärdsutvecklingen sedan dess och inriktningen mot en mer fredlig samvaro länder emellan har nödvändiggjort en styrning av kapital till civilsamhällets påtryckarorganisationer istället. Med hjälp av dessa kan man skapa revolutioner med snabba resultat, en folkmobb med rätt aggressivitet får de flesta av dagens arméer att retirera och politiker att avgå. En av Soros dikterad folkvandring från Mellanöstern kommer att skapa kaos i Europa. Lockbetet är en delning av Europas ekonomiska kaka, den socialistiska fördelningspolitiken i ny form. Medlet är att bilda och avlöna allt fler NGO i världssocialismens tjänst. Detta har vi fortfarande framför oss. Men Putin visar idag att varken ekonomiska attacker eller NGO biter på Ryssland. Istället kommer ryssarna att bilda allianser med kineserna, ett svårlöst problem för Amerikas judiska oligarker!

Det Soros glömde är att islam inte låter sig socialiseras. Som sekulär har han förlorat förståelsen för religionens styrsystem.

Peter Krabbe

Lästips:  Kristian Gerner – Ryssland/ Ryssland och judarna

Sören Wibeck – Ett land, två folk

När molnen tornar upp sig, del 2.

Vi har i föregående avsnitt sett hur familjen Rotschild under 1800-talet byggt upp sitt finansimperium i Europa, baserat på utlåning till nationalstaterna genom statsobligationer, finansierade av den förmögna överklassen. Det politiska inflytandet växte i snabb takt. Från 1837 hade man en etablering även i USA och tog plats på Wall Street. Man var förvisso inte först, men kunde i kraft av en finanskris i USA 1836-9 snabbt öka sitt inflytande även där. Genom sin tidigare agent Belmont fick man en länk direkt till Demokraternas partiledning. Redan 100 år tidigare, under början av 1700-talet, hade familjen Rockefeller flyttat över från Tyskland och efter en etablering i New York snabbt fått stort inflytande i bankvärlden.

I ett tal den 27 maj 1836 konstaterade den förre vicepresidenten (1825- 1832) John Calhoun att ”en makt har vuxit upp i regeringen, större än själva folket, bestående av många och olikartade intressen, förenade i en gemensam kraft och sammanhållna av den länkande förmågan i bankernas enorma överskott”.

Till skillnad från många andra judiska familjer övergav Rothschilds aldrig sin judiska religion, detta trots de besvärande restriktioner som var riktade mot judarna i det tidiga 1800-talets Europa. Det blev annars en vanlig lösning att konvertera till kristendomen för att därigenom få alla friheter som de kristna redan åtnjutit under hundratals år. Man kunde ändå bevara sina seder och bruk i tysthet. Att skapa allianser med kristna familjer i maktställning blev då också vanligare, det judiska inslaget i dagens finansfamiljer är snarare regel än undantag. Man vann att kartan då också blev svårare att läsa.

När Federal Reserve slutligen bildades 1913 som en amerikansk centralbank, var det judiska ägandet påtagligt. Detta gillades inte av alla, Woodrow Wilson – USA: s 28.e president, skrev i sin bok The New Freedom 1913 ” En stor industrination är kontrollerad av sitt kreditsystem. Vårt kreditsystem är lagt i privata händer. Därför är nationens tillväxt och alla våra aktiviteter i händerna på ett fåtal män… Vi har blivit en av de sämst styrda, en av de mest kontrollerade och dominerade regeringarna i den civiliserade världen…. Inte längre en regering med fria åsikter, inte längre en regering med egen övertygelse och genom majoritetens val, utan en regering vars åsikter och varaktighet styrs av en liten grupp dominanta män”. Ord och inga visor. Wilson fortsätter med att beskriva rädslan inom affärsvärlden för denna grupp med orden ”De vet att där finns en makt någonstans, så organiserad, så subtil, så övervakande, så hopflätad, så fullständig, så genomträngande, att de knappt vågar andas om sitt fördömande av den”.

Ett par decennier senare höll kongressmannen Louis T McFadden ett tal i Representanthuset (1932), där han gick till angrepp mot Federal Reserve: ”Herr Ordförande, vi har i detta landet en av de mest korrupta institutioner som världen skådat. Jag talar om Federal Reserve Board och Federal Reserve Bank. The Federal Reserve Board, en styrelse tillsatt av regeringen, har lurat USA: s regering och folk på lika mycket pengar som statsskuldens värde…… när lagen om Federal Reserve  antogs förstod inte folket i USA att ett system för hela världen skapades här …. Och att detta land skulle komma att förse finansiell kraft till en internationell superstat ….. en superstat kontrollerad av internationella bankirer och internationella industrialister som agerar tillsammans i syfte att förslava världen för sitt eget nöjes skull”.

Kennedy

Vi behöver inte betvivla att uppbyggnadsarbetet efter andra världskriget med Marshall-hjälpen bidrog till att förstärka den utveckling vi kan se ovan. Uppmärksammade uttalanden gjordes både av senatorn Jenner 1954 och Edgar Hoover 1956. Vi kan dock gå vidare direkt till John F Kennedys tal till Publicistklubben 1961 och saxa följande: ”För vi ställs runt världen emot en helgjuten och skoningslös konspiration som i första hand vilar på fördolda medel för att utöka sitt inflytande – på infiltration istället för invasion, på omstörtande verksamhet snarare än folkval, på skrämsel istället för fritt val, på gerillakrigare om natten snarare än arméer på dagen. Det är ett system som har använt stora mänskliga och materiella resurser för att bygga en hårt sammanfogad, högeffektiv maskin som kombinerar militära, diplomatiska, underrättelserelaterade, ekonomiska, vetenskapliga och politiska operationer. Dess förberedelser göms undan, publiceras inte. Dess misstag begravs, ges inte rubriker. De som misstycker tystas, lovordas inte. Ingen handling ifrågasätts, inget rykte får läcka ut, ingen hemlighet avslöjas” (Kennedys Secret Society-tal, 27 april 1961). Två år senare mördades Kennedy.

De två institutioner som främst blev föremål för kritiken var The Federal Reserve, centralbanken, och CFR ( Council on Foreign Relations), bildad 1921 av aktieägarna i Fed. CFR anses av många som ett verkställande råd för den amerikanska oligarkgruppen, ”vi har en välorganiserad politisk action-grupp i detta land, beslutna att förstöra vår konstitution och etablera en enpartistat” skrev en uppretad senator William Jenner om CFR. John D Rockefeller, grundare av Standard Oil, blev direktör för CFR 1949 och följdes av sonsonen David Rockefeller Sr, som ger oss följande citat i sin självbiografi 2002:

”vissa tror till och med att vi är del av en hemlig intrig som arbetar mot USA: s intressen och betecknar min familj och mig som internationalister och för att konspirera tillsammans med andra runt världen för att bygga en mer integrerad politisk och ekonomisk struktur – en värld, om ni uttrycker det så. Om detta är anklagelsen så erkänner jag mig skyldig, och jag är stolt över det.”

James Warburg, son till CFR-grundaren Paul Warburg, en judisk familj från Hamburg i Tyskland med nära relationer till Rothschilds och som invandrade till New York 1902, skrädde inte orden i ett senatsförhör 1950 med sitt uttalande ” Vi kommer att få en världsregering, antingen vi vill det eller inte. Frågan är bara om världsstyre kommer att uppnås genom samtycke eller genom erövring”.

Research vad gäller citaten ovan har gjorts av redaktören Ross Pittman.

Vad är det då för grupperingar som till och med får amerikanska presidenter att känna oro både för sin egen roll och för sitt land? God inblick har utan tvekan David Rothkopf, vice handelsminister under Clinton och f.d. chef för Kissinger Associates, som 2009 gav ut sin bok ”Superclass”. Enligt Rothkopf är det en elit som omfattar c:a 6.000 personer som styr världen, en elit som Rothkopf själv anser sig tillhöra. Dessa innehar ledande poster inom affärs- och finansområdena och rekryteringen sker till stor del inom de redan etablerade familjerna. I sin bok konstaterar Rothkopf att ”en superklass av oåtkomliga, internationella magnater och relativt få politiker och religiösa ledare innehar det verkliga inflytandet över världens utveckling. Att en sådan grupp existerar är odiskutabelt. Deras makt och rikedom saknar motsvarighet i världshistorien.”

Tre av de mest framstående familjerna i denna gruppering är utan tvekan Rothschilds (i särklass mäktigast), Rockefeller och Warburg, samtliga bördiga från Tyskland. Förutom att vara djupt involverade i ett intrikat nätverk av banker, som även inkluderar Europa, har de oljeindustrin gemensamt. Rothschilds genom BP (British Petroleum), Rockefeller genom Standard Oil (Exxon/ Esso) och Warburg genom Shell. Det är tänkvärt att många av dessa judiska släkter därmed har nära affärsförbindelser med de oljeproducerande staterna i Mellanöstern, samtliga med muslimskt styre. Det amerikanska intresset för Saudiarabien, Iran, Irak m.fl. är därmed ofrånkomligt och nödvändigt så länge som oljan flödar. Israel/ Palestinafrågan ligger djupt inrotad i detta intrigspel. Rothschilds var redan i början av 1900-talet involverade i markköp i Palestina för att hjälpa inflyttande judar och deras engagemang ledde direkt fram till Balfour-deklarationen 1917, där England gav klartecken till en judisk invandring med sikte på en framtida statsbildning. Händelserna under andra världskriget skulle slutligt leda fram till att staten Israel bildades 1948. Hur Rothschilds balanserar sina oljeaffärer mot Palestinafrågan är en gåta, men svaret finns kanske vid en granskning av de arabiska investeringarna i västvärldens näringsliv tillsammans med acceptansen för en spridning av islam, som vi varit inne på tidigare.

Det som förvånar mest är att så många fortfarande betraktar dessa tankar som konspirationsteorier, trots att det finns en överväldigande bevisföring. I USA har debatten skett helt öppet i hundratalet år och många av oligarkerna har själva berättat i sina självbiografier och andra eget författade böcker om sina tankar och åsikter. Trots sina deviser att ”verka utan att synas” tar fåfängan ändå ut sin rätt, vissa aktörer som Soros har en oemotståndlig önskan att bli omtalad som toppfigur i konstellationen, kanske på grund av sin höga ålder och desperationen i att gå döden till mötes utan att få se resultatet av sin livsgärning. Vi skall i kommande artiklar också se hur socialismen kan fås att gå hand i hand med denna extrema kapitalism.

Peter Krabbe

När molnen tornar upp sig, del 1.

I föregående artikelserier har jag skrivit om FN: s Agenda 2030 för en ökad globalisering och om den redan för 40 år sedan beslutade islamiseringen av Europa, Eurabia-projektet. Gemensamt för dessa båda är att vi kan se skuggan av en överordnad makt, som tycks dirigera våra politiker och beslutsfattare i en bestämd riktning, dock utan att vi kan se varken dess ansikte eller dess konturer. När FN talar sig varmt för en världsregering kan vi ana att fler än ledamöterna i generalförsamlingen är inblandade, på samma sätt kan vi ana oss till att fler än de valda politikerna i Amerika hörs i djupet av presidentens stämma. När de islamistiska terroristerna bakom 9/11 motiverar sina handlingar är det inte det amerikanska folket man säger sig bekämpa utan just dessa makter.

Låt oss försöka knyta ihop trådarna för att se vart vårt framtida, globala samhälle är på väg! Precis som biskop Brask med sin brasklapp, måste jag då först skriva precis samma sak som den olycklige biskopen – härtill är jag nödd och tvungen. Jag är varken antisemit eller judehatare, tvärtom anser jag det judiska folket vara ett av jordens mest framstående, utan deras insatser inom kultur och vetenskap hade vi idag varit minst 100 år senare i vår utveckling. Lika lite som alla ryssar kan anses vara dåliga på grund av Stalins förehavanden eller alla tyskar detsamma på grund av Hitlers vansinne, kan det judiska folket lastas för de personers tankar och gärningar som vi nu skall granska. Men vi måste tillåta oss att undersöka och försöka förstå det som nu händer i vår värld, annars frånhänder vi oss möjligheten att påverka den framtida utvecklingen. Vi måste helt enkelt ta tillbaks rätten att ifrågasätta vem som skall avgöra vår och våra barns framtid. Tyvärr tror jag att det redan är för sent.

Alla förstår säkert att jag nu tänker på de judiska oligarker som sägs styra det mesta i världens ekonomier. Rätt eller fel? Handlar det om konspirationsteorier eller om ren och skär verklighet? Det kan vara värt några artiklar för att se vad som gömmer sig i materialet.

Förföljelsen av judar har funnits lika länge som våra diversifierade samhällen existerat, d.v.s. från övergången från det rena jordbrukssamhället till samhällen präglade av handel, hantverk och ekonomiskt grundade aktiviteter. Att judarna var skickligare än normalpopulationen inom många av dessa områden behöver vi knappast ifrågasätta, framgångarna medförde avundsjuka och känsla av förlorad kontroll hos invånarna i de europeiska nationalstaterna. Trots tillförseln av kompetens såg man judarnas brist på identifikation med de länder där de valde att bo och arbeta som ett hot mot de strikt nationella intressena. Kunde man lita på judar? Var hörde de egentligen hemma? Eftersom det judiska folket upplevde sig som statslöst och följaktligen var utspritt över hela Europa, följde man en trohetskod som i första hand riktade sig mot det egna folket, i andra hand mot den nation där man levde.

Judarna hade goda skäl för att hålla samman på grund av den fientliga inställning som visades på många håll i Europa. Under medeltiden svarade den katolska kyrkan för återkommande trakasserier och flertalet yrken förbjöds för judar. I Spanien drevs under slutet av 1300-talet en kampanj mot judarna som slutade med 50.000 döda och 100.000 som tvingades konvertera till kristendomen. År 1492 beslöt Spanien att alla judar skulle utvisas ur landet, ett beslut som inte upphävdes formellt förrän 1968! Beslutet medförde en långvarig depressionsperiod för Spanien på grund av kompetensbristen. Även övriga europeiska länder införde kännbara restriktioner, riktade enbart mot judarna. I Tyskland var judarna så sent som under början av 1800-talet förbjudna att äga fast egendom, d.v.s. mark och byggnader. Våra egna skandinaviska länder tillät inte invandring av judar, restriktionerna slopades inte förrän 1774 i Sverige, då den förste juden tilläts vistas i Stockholm. I Frankrike lättade motståndet mot judarna efter franska revolutionen, som skulle garantera lika rättigheter åt alla. Antisemitismen skulle däremot blomma upp igen under 1800-talet när judarna tilläts sätta sin prägel på samhällets ekonomi. För att få tillstånd att köpa fastigheter valde många judar under 1800-talet att konvertera till kristendomen, sin folkgruppstillhörighet släppte man dock aldrig. Att prioritera affärsförbindelser och familjebildning inom den egna gruppen blev ett nödvändigt skydd mot en aggressiv omgivning.

Den familj som framför alla andra framstår som den mest framgångsrika av de judiska är utan tvekan familjen Rothschild, vars inflytande under 1800-talet saknade motstycke i världen. Deras historia finns utförligt beskriven av Niall Ferguson i det 1000-sidiga bokverket The House of Rothschild. Komna ur enkla förhållanden som mynthandlare skapade man under seklet världens mäktigaste bankverksamhet. Jag skall kortfattat beskriva deras mål, metoder och medel för att vi skall förstå speglingen av dessa i dagens, fortsatt pågående, händelser. Som jag konstaterat i tidigare artiklar är ingenting av det vi ser hända nu resultatet av plötsliga förändringar, utan följden av mycket långa förlopp under hundratals år. Möjligen vill vi inte se förändringarna, alternativt blir vi förhindrade att se dem, något vi skall återkomma till.

Waterloo      Slaget vid Waterloo  1815.

Det judehat som blossade upp i Europa under mitten av 1800-talet kan därför främst relateras till klanen Rothschilds framgångar i bankvärlden. Som startpunkt för familjens ekonomiska inflytande brukar man se slaget vid Waterloo 1815, då Napoleon förlorade sitt imperium i kriget mot engelsmännen. Rothschilds hade skapat systemet med statsskuldsväxlar, där nationer kunde låna gigantiska belopp, som alltför ofta användes just i krigsföringen för att utrusta deras arméer. Räntesatser och kurser på dessa obligationer kunde följas på de viktigaste börserna och inbjöd därmed till stora spekulationer. Just spekulationsvinsterna blev Rothschilds stora behållning, medan upplåningen inom ramen för obligationerna skedde genom Europas förmögna överklass. Krigen och deras förväntade utgång blev det som drev kurserna uppåt eller nedåt. I fallet Waterloo sägs Rothschild ha spritt ut falska rykten att Napoleon skulle segra i det avgörande slaget, med stora kursfall på Londonbörsen som följd. Genom att samtidigt köpa billigt och realisera vinsterna efter kursstegringen som kom när det verkliga och motsatta utfallet av slaget blev känt, gjorde Rothschilds enorma vinster som blev grunden för deras kommande affärer. I brist på telegrafer användes brevduvor som skickades hem från slagfälten för att snabbt kunna agera på börsen.

Denna skrupelfria spekulation i krig och andra människors död var huvudorsak till det växande hatet mot judarna. Om detta berättar jag för att läsarna skall kunna förstå de historiska parallellerna till vår tid och ämnet för mina artiklar. Ett litet fåtal judiska familjer orsakade därmed ett judehat som skulle leda fram till den tyska förintelsen av judar 100 år senare. Den goda sidan av saken, vilket inte tillräckligt uppmärksammades, var att mycket kapital, som legat i passiva investeringar under århundraden, nu kom i rörelse och genom att sammanfalla med den industriella utvecklingen kunde användas för att bygga upp Europas industri, infrastruktur och allmänna välfärd. Utbyggnaden av Europas järnvägsnät kan till en avgörande del tillskrivas de judiska investeringarna, liksom kapitalkrävande verksamheter som rederier med allt större fartyg. Försäkringssystemet baserades ofta på de judiska bankirernas förmåga att hålla kapitalreserver.

Det är svårt att se den utveckling som Europa genomgick under industrialismens tid som möjlig utan de judiska oligarkernas medverkan. Samtidigt växte kritiken mot särskilt Rothschilds dominerande inflytande, i de styrande grupperna hade man däremot ett nära och lukrativt samarbete. Man hade hittat en förmåga som snabbt berikade även deras egna bankkonton. Rothschilds var generösa mot dem som bidrog till att hålla nere kritiken och såg snabbt behovet av att kunna styra dagspressen genom att köpa in allt fler tidningar. Frankfurter Allgemeine från den ursprungliga hemstaden, blev det första förvärvet.

Den geografiska spridningen var viktig för Rothschilds. Grundaren av imperiet, Mayer Amschel Rothschild, hade fem söner, Amschel, Salomon, Nathan, Carl, och James. Dessa fick flytta ut från Frankfurt för att bilda nya etableringar i var sitt land och placerades förutom i Frankfurt i London, Paris, Wien och Neapel. Anledningen var indirekt det växande motståndet mot familjen och direkt den enkla tesen att verksamheten omöjligen skulle kunna drabbas i sin helhet om något gick snett. Någonstans skulle en rot kunna växa vidare, även om plantan kapades. Globaliseringstanken var därmed skapad. Att blicken också tidigt riktades mot USA var en del av samma tanke, dessutom fanns där en betydligt bättre grund att bygga vidare på, fri från Europas antijudiska regelverk. Trots att man såg problem med att etablera sig i USA skickades agenten August Belmont ( Schönberg) 1839 dit för att sondera terrängen. Problemen bestod i att man saknade en stark statsbildning med en centralbank att göra affärer med, istället var de skilda delstaterna knappast kreditvärdiga och saknade ekonomisk samordning. Detta skulle senare leda till bildandet av Federal Reserve. Belmont såg ändå möjligheterna och öppnade 1840 ett kontor på Wall Street. Efter växlande framgångar var då ändå Rothschilds etablerade i New York och Belmont kunde komplettera med en politisk karriär till en hög position i det Demokratiska partiet.

Rothschilds verksamhet vände sig aldrig mot privatpersoner, utan direkt mot regeringar och nationer genom sitt system med statsobligationer. Genom sitt växande inflytande på politiken blev målgruppen med automatik det styrande skiktet i de utvalda länderna, främst Tyskland, England och Frankrike. Man kom därmed så nära makten som det var möjligt och med finansiering som vapen fick man ett inflytande utan motstycke. En social integrering genom adelstitlar i utbyte mot tjänster och ingiften med beslutsfattare bidrog till att behålla en ”insiderposition” i världsekonomin. Samtidigt behölls kontrollen strikt inom de manliga arvvingarnas sfär, döttrar som gifte sig utanför kusinkretsen fråntogs såväl arvsrätt som inflytande. Ingenting fick äventyra eller spä ut den genetiska kompetensen i släktens inre kärna. Familjen stod över alla personliga intressen.

Monsieur Rothschild knows Europe prince by prince and the bourse courtier by courtier. He carries all their balances in his head, those of the courtiers as well as those of the kings. He says to one such: Your account will go into the red if you appoint that minister”. (Michelet).

I fortsättningen skall vi följa utvecklingen in på 1900-talet och även se på den komplicerade relationen mellan den gryende socialismen och det judiska tankegodset.

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: