Islam och New World Order – slutet på vår civilisation?

   Obama och Mursi – en oväntat stark relation!

Rubriken kan tyckas tillspetsad. Men vad finns det för fog bakom denna oheliga allians? Frågan är för viktig för att förbises. Svaren finns som vanligt att söka i USA, det självutnämnda ledarlandet bakom planerna att införa en ny världsordning. Låt oss se vad vi har i potten!

När Obama valdes till president i USA för åtta år sedan, lanserades han som kristen och i egenskap av färgad som det nya idealet för en mångkulturell nation. Det kristna inslaget var ofrånkomligt i ett land där ”so help me God” är en stående fras. De kristna fundamentalisterna är starka i stora delar av USA och har stort inflytande över det republikanska partiet. Att även judarna har en av tradition stark ställning är också välbekant för de flesta, inte minst genom de djupdykningar vi gjort i oligarkernas värld under tidigare artiklar. Men muslimerna då, på vad sätt har denna för amerikanarna nya religion satt sina spår i landet? Man kan tycka att ett gediget hat mot muslimer bör ha rotat sig i USA efter händelserna 9/11 och påföljande intensiva krigsföring mot arabvärlden i Bushs regi. Men dessförinnan hade vi den ”arabiska våren” under Clintons tid, då amerikanska ansträngningar fokuserade på vad man trodde skulle innebära en demokratisering av arabvärlden och minskade spänningar globalt. Det Muslimska Brödraskapets renässans, främst i Egypten, stöttades av USA och fick både ekonomiskt stöd och lovord från oligarker som Soros. Det demokratiska konceptet visade sig dock vila på bräcklig grund, istället visade sig en islamsk fundamentalism som under den korta tid vid makten som erbjöds snabbt monterade ner de demokratiska grunderna för samhället och genom en lokalt utövad jihad angrep kristna och andra oönskade religionsutövare, samtidigt som den legala styrningen av landet antog diktatoriska former i islams namn. Konsekvensen blev ett nyval 2014, där al-Sisi fick makten och återställde såväl ordning som religionsfrihet. Al-Sisi tog öppet kontakt med kristna religiösa ledare och besökte kyrkor och andra samfund, till stort förtret för de tillbakaträngda islamisterna. Det Muslimska Brödraskapets ledare och förre president Mursi dömdes 2015 till döden och sattes i väntan på detta i fängelse.

Händelserna i Egypten under Mursis tid medförde stärkta kontakter mellan företrädare för Clintons regim i USA och även en ökad invandring av muslimer till USA. Plötsligt fanns det gott om muslimer i landet och många med nära kontakter i regeringskretsar, främst representanter för Det Muslimska Brödraskapet. Samma process har vi för övrigt haft i Sverige och sitter därför nu med en bostadsminister med rötter i samma Brödraskap. Soros gnisslade tänder när Bush blev vald till president i USA och såg dennes period som åtta förlorade år. Vid valet 2008 var presidentfrågan noga förberedd och Barack Hussein Obama, med muslimsk far och styvfar och sin barndom i det muslimska Indonesien var en given kandidat, trots att han var i det närmaste totalt okänd av flertalet väljare. Hans muslimska härkomst tystades effektivt ner under valkampanjen, när han tillträdde sitt ämbete fanns redan handlingsplanerna för ett närmande mellan USA och den muslimska världen klara. Dessa planer fanns redovisade i två huvuddokument:

Changing Course – A New Direction for U.S Relations with the Muslim World. Tillkommen genom ekonomiskt stöd från numera välbekante Georg Soros.

The Doha Compact – New Directions – America and the Muslim World. Undertecknad av Dalia Mogahed, medlem i U.S.-Muslim Engagement Project’s “Leadership Group”. En annan medlem i denna ledningsgrupp är Ingrid Mattson från ISNA, en organization närstående med Muslimska Brödraskapet.

De två dokumenten har under Obamas tid som president varit den agenda som följts till punkt och pricka i hans utrikes- och inrikespolitik. Bland hans rådgivare i muslimska frågor finns ett flertal framstående muslimer från Muslimska Brödraskapet. Vad vill då dessa rådgivare? Jo, i egna ord:

”En slags Grand Jihad för att eliminera och förstöra den västliga civilisationen inifrån och sabotera dess miserabla innehåll med de rättroendes händer så den elimineras och Allah’s religion fås att segra över alla andra religioner”. (Mohamed Akram, 1991)

I Israel-Palestinafrågan förordas en tvåstatslösning, trots att de flesta inser det omöjliga i att lägga ett Palestina gräns i gräns mot ett Israel samtidigt som den förra staten kräver att Israel skall utplånas. Med samma fria invandring och ”kulturblandning” som NWO förordar i Europa behövs inte så många år för att göra judarna till en minoritet i sitt eget land. Detta har under Obama varit USA:s officiella politik. Observera att detta även är Soros politik. Att stärka USA:s förbindelser med Iran har också varit en av huvudpunkterna i Obamas politik, trots att detta påverkar Israels situation negativt. Vi kan nu se avtalet med Iran om inskränkningar i kärnvapentillverkningen mot slopade ekonomiska restriktioner som sista punkten i Obamas politik, avslutat i elfte timmen. USA har till och med hotat skjuta ner Israeliska angrepp riktade mot Iran om förhandlingarna störs.

I en intervju i en arabisk TV-kanal framställde Obama USA som ”ett land för muslimer, judar, kristna och icke-troende”, i nämnd ordning. I sitt installationstal var ordningen ”vi är en nation av kristna och muslimer, judar och hinduer samt icke-troende”. Man kan skratta åt detta, men i diplomatins värld vägs orden på guldvåg. Kontentan är att USA fick sin första muslimska president till slut, trots att ingen förstod det.

Även moderlandet för New World Order har då under Obamas regim genomgått en omfattande islamisering genom ökad acceptans för sharialag och fler muslimska politiker på höga positioner. Till antalet har inte USA fler muslimer än exempelvis England, men trenden är tydlig. Man vill följa den kulturmarxism i spåren som nu håller på att förändra Europa i snabb takt, även den regisserad av oligarker som Soros. En oroad påve har besökt såväl Obama som sina kärnanhängare i Syd- och Centralamerika och försöker mana till enighet runt en enda Gud och en religion i ett vidare begrepp, men framstår som patetisk i sin naiva oförståelse för islams oförtrutet upprepade budskap att islam är den enda godtagbara religionen i en framtida värld. Den katolska kyrkans fredsbudskap står sig slätt mot en militant religion som islam med miljoner skanderande anhängare på gator och torg. Den kristna trons anhängare har vuxit samman med ett demokratiskt samhällssystem under århundraden medan islam är och förblir en totalitär regim, styrd – enligt deras egen uppfattning – av Allah, inte av människor. Kyrkan är en av världens största markägare, men saknar genom dessa passiva investeringar, som bara syftar till att avlöna sin egen organisation den konkurrensfaktor som islam disponerar genom en ekonomi som är aktivt delaktig i världens oljeproduktion och industriella finansiering. Utgången av denna maktkamp torde på lång sikt vara given.

Islams ökande inflytande i FN där också NWO nu får sin näring genom Agenda 2030 visar att vi är på väg mot en allians mellan de amerikanska oligarkerna, med sikte på den globala ekonomiska makten, och islam, med kontrollen av folket på sin lott. Är vi beredda att leva i en sådan värld? Och vad händer när mullorna sitter tillräckligt säkert i sadeln för att göra sig av med oligarkerna, som ändå är i deras ögon förhatliga judar? Då kommer våra efterlevande sannolikt att få se slutet på en civilisation, i likhet med romarrikets fall.

Och Obama då, vad hände med honom? Jo, han avgick som president för USA i januari 2017. Som av en tillfällighet löpte Ban-Ki-moons femårsmandat som generalsekreterare för FN ut samtidigt. Den givne efterträdaren på den posten blev – Obama! Därmed var posten som chef för det Högsta Politiska Rådet i FN och ansvarig för genomförandet av New World Order tillsatt. Oligarkerna skrattade så de kiknade.

Citat och fakta ur The Post-American Presidency av Pamela Geller och Robert Spencer.

Peter Krabbe