Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 3 fortsättning. Palme och vapenexporten.

Indiens kopia av Bofors Haubits 77. Den är nu utrustad med ett parasoll för skytten…

Bilderberggruppen har varit ett forum för slutna, strikt hemliga diskussioner mellan världens makthavare av alla kategorier. Man kan se en fördel med dessa möjligheter till fritt informationsutbyte, men det kvarstående intrycket är ändå att hela företeelsen är ett gravt hot mot de demokratiska principerna, vilket vi ser tydligt idag när våra valda toppolitiker är för oss totalt oförutsägbara, sett mot de valprogram de presenterat och blivit valda efter. Det är därför en enastående insats som Daniel Estulin svarat för genom sitt avslöjande arbete om Bilderberggruppen. Vi kan nu ha ett facit, där vi stämmer av den verklighet som blev till mot gruppens deltagarlistor. Dessa säger mycket mer om vad som avhandlats på de hemliga mötena än vad deltagarna någonsin hade önskat.

När jag i föregående avsnitt berörde mordet på Palme framstod det som ett märkligt utropstecken att statssekreteraren Carl Johan Åberg, den statliga handläggaren av de komplicerade vapenaffärerna under Palmes regeringsperiod fram till mordet 1986, närvarade vid bilderbergarnas möte två månader efter mordet. Åbergs starka minnen från denna period fick honom att skriva en sorts memoarbok före sin död med titeln Berättelser från 1900-talet.

När Bilderberggruppen har sitt årliga möte 1984 hålls detta i Sverige och i Saltsjöbaden. Sverige har därför den största delegationen någonsin med 11 deltagare, mot normala två eller tre. Huvudperson är naturligtvis Olof Palme, uppbackad av främst Peter Wallenberg och Sten Gustafsson från Wallenbergägda Saab-Scania, som var huvudintressent i vapenaffärerna.

Närvarande är också f.d. ÖB Stig Synnergren och försvarsminister Anders Thunborg. Wallenberg väljer att, förutom just åren 1984 och 1987, bryta en 20-årig närvarotradition genom att inte medverka vid mötena från och med Palmes tillträde 1982 och fram till 1996. Året för mordet 1986 är Åberg ensam tillsammans med Gustafsson, som tycks ha ersatt familjen Wallenberg under denna turbulenta tid. Saabgruppen som senare skulle inkorporera Bofors, dominerar därmed 80-talets möten genom Gustafsson, som då tillhör Bilderbergruppens styrkommitté. Det som framstår som udda är att Åberg gör sig besvär med att närvara vid gruppens möte 1986, två månader efter mordet på Palme. Varför var detta viktigt eller ens värt att överväga i rådande situation? Åberg skulle förvisso fortsätta att vara regeringens handläggare av vapenexporten under Ingvar Carlsson, men behovet av att lämna besked till bilderbergarna om regeringens förväntade kommande inställning tvingade tydligen upp den stackars mannen på scenen, den kaotiska situationen till trots.

Åberg är noga med att beskriva sin vistelse i USA på morddagen, men är i övrigt relativt tystlåten angående händelser i samband med mordet. ”Den ensamme galningen” är när boken skrivs det officiella motivet. Däremot berättar Åberg öppet om turbulensen kring de vapenaffärer som dominerade politiken och diplomatin under Palmes tid vid makten och därefter. Dessa bestod främst av tre olika processer, samtliga knutna till Sveriges roll som exportör av vapenteknologi till övriga världen – Indien i ett fall och Sovjet i två andra.

Saab var beroende av import från USA av högteknologi för produktionen av våra stridsflygplan, Viggen och senare JAS. För att få ta del av denna teknologi förband Sverige sig att inte vidareexportera tekniska komponenter till länder som USA inte kunde godkänna. Sovjet var naturligtvis ett sådant land.

Den första affären, Datasaab-affären, börjar redan under socialdemokraternas regeringsperiod 1974 (Palme bjöds in första gången till Bilderberggruppen 1973) genom att Sovjet vill köpa ett komplett flygledningssystem, innefattande tolv radarstationer och kontrollcentraler för 225 flygledare, utplacerade från Moskva till Kaukasus.

För funktionen behövs 24 kretskort som skall importeras från USA. Wallenbergs var huvudintressenter i Datasaab – tillsammans med svenska staten! Amerikanarna vägrade dock att tillåta utförseln av kretskorten till Sovjet, med följd att dessa smugglades ut, sannolikt i diplomatposten. Sovjet kunde därefter genomföra sina flygangrepp på Afghanistan med hjälp av flygledningssystemet och en diplomatisk kris var ett faktum. USA hotade med att stoppa licenstillverkningen av JAS jetmotor, ett förödande slag mot Saab. USA ansåg att händelsen kostat det amerikanska försvaret flera miljarder dollar och gett Sovjet en teknologisk tidsbesparing om fyra år.

Den andra affären, Containeraffären, utspelade sig 1983-84 (Palme bjöds in andra gången till Bilderbergruppen 1984) och handlade om sju containers med högteknologisk utrustning som skickats från USA till Sydafrika.

Där lastades de på ett svenskt fartyg för transport till Helsingborg, men eftersom amerikanska myndigheter uppmärksammade transaktionerna stoppades dessa containers i Hamburg. Man ansåg nämligen att avsikten var att kringgå exportförbudet och föra utrustningen vidare till något östland. Containersen visade sig vid undersökning innehålla datautrustning för styrning av robotar och klassades som avancerad krigsmaterial! Bedömningen av innehållet gjordes av krigsmaterialinspektören Carl Algernon, som tre år senare skulle bli mördad. Alla containers återsändes därefter till USA.

Den tredje affären var den i media mest uppmärksammade, Boforsaffären, som avsåg försäljningen av 410 haubitsar (långskjutande 155 mm rörliga kanoner) som skulle förstärka Indiens gränsskydd mot Pakistan. Affären var avgörande för Bofors/Saabs fortsatta produktion och krävde regeringens medverkan på grund av sin ekonomiska och vapenteknologiska omfattning.

Historien börjar vid Palmes tillträde 1982 och skulle komma att avslutas på hans begravning. Indien krävde medverkan på statschefsnivå och såväl Palme själv som Indiens premiärminister Rajiv Gandhi fick nyckelroller i affären. Efter fyra år av komplicerade förhandlingar kunde Ingvar Carlsson underteckna ordern direkt efter mordet på Palme. Gandhi var extremt noga med att inga ”kommissioner” skulle utbetalas till agenter och andra perifera deltagare, vilket Palme gick i god för efter att ha fått utfästelser från Bofors om att så var fallet. Ändå visade en följande utredning om mutbrott att Bofors ljugit om sina utbetalningar och 300 miljoner kronor har fortfarande ingen identifierad mottagare. Mutaffären blev en av de största skandalerna i Indiens historia, med efterverkningar långt in i vår tid. Vad denna affär egentligen handlade om har vi inte fått någon information om i media. Vi kan dock konstatera att Indien därefter köpt eller avser köpa 2820 kopior av Bofors haubits, tillverkade av det indiska företaget Ordnance Factory Board (OFB). Eller som en indisk journalist uttrycker det,

” BOFORS gun is actually a very old gun. It was imported in 1986 onwards. But due to the massive scam which came to be known as Bofors scam army put every gun modernisation plan on hold.

However situation changed after Kargil war. Bofors gun proved to be the decisive weapon which won the war for India. (1999, min anm.) But these guns are now old and proposals for new guns were put up.

On this front Ordnance factory board in collaboration with DRDO produced Dhanush 155mm/52 cal howitzer. These guns are basically improved version of Bofors. These guns were designed by studying the original design blueprints of Bofors which were very hard to get. “

Man kan våga dra slutsatsen att hela Indienaffären var ett avsiktligt eller oavsiktligt försök att överföra svensk vapenteknologi till Indien genom ett symboliskt köp av Bofors haubitsar. Vi kan aldrig dokumentera Palmes personliga roll i detta, lika lite som i fallet med kretskorten till Sovjet, men kan utgå ifrån att man var bättre informerad inom Wallenberggruppen och deras amerikanska allierade.

En av regeringens krigsmaterialinspektörer var konteramiralen Carl Algernon, som jag nämnt ovan, med uppgift att granska vapenexporten för att förhindra olovlig utförsel av krigsmaterial. Algernon hade en svår roll i detta intrikata maktspel mellan vapentillverkaren Bofors intressen och regeringens målsättningar, resp. de amerikanska leverantörerna av teknologi.

Vid ett tillfälle 1986 framkom att Bofors olagligt försett Oman med luftvärnsammunition genom transport via Singapore. Den ansvarige inom Bofors hotades med avsked men skyllde på Algernon. Algernon förhindrades dock att berätta sanningen om händelserna och Bofors manipulationer genom att knuffas framför ett tunnelbanetåg med dödlig utgång, året efter mordet på Palme. Algernons dödsfall rubricerades av åklagaren som självmord, trots att vittnen intygade att han blivit knuffad.

Det är genant att utredningen kring mordet på Palme främst rör sig kring mediala frågor som vem som sköt eller vilket mordvapen som användes. Detta är ju fullständigt likgiltigt i sammanhanget, som borde handla om vilka orsaker och vilka aktörer som på ett högre plan stod för genomförandet. Att CIA med hjälp av SÄPO varit delaktiga i det praktiska arbetet tror jag inte att så många svenskar idag betvivlar. Att amerikanska försvars- och industriintressen tillsammans med sina svenska motsvarande haft ett starkt intresse av att hindra Palme från att sprida vapenteknologi till Sovjetstaterna eller att uppmuntra främmande staters egen vapenproduktion, under dessa det kalla krigets dagar är inte heller en särskilt upphetsande tanke mot bakgrund av ovanstående berättelser. Var och en får dock bilda sig en egen uppfattning, för som Åberg själv uttrycker det, ”dagens politiska system ligger som en våt filt över Sveriges utvecklingsmöjligheter.” I globalismens namn är vi bara en obetydlig bricka i spelet. I likhet med fallet med Aldo Moro kommer aldrig någon domstol att kunna ställa de verkligt ansvariga inför rätta.

Peter Krabbe

Källor:

Daniel Estulin: Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010

Carl Johan Åberg: Berättelser från 1900-talet, 2006

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 3. De politiska morden.

 

För att förstå allvaret i Bilderberggruppens agenda kan det vara intressant att studera de våldshandlingar som ägt rum i syfte att undanröja hinder för genomförandet. Dessa har drabbat såväl grävande journalister som Daniel Estulin i samband med hans forskning om gruppens förehavanden, som höga politiker som vägrat samarbeta för att, som de uppfattat det, de avkrävts att förråda sitt land och den politik de blivit valda för att föra.

Estulin klarade sig med ett nödrop från att gå in i en hiss på 50:e våningen i ett höghus i Toronto där golvet hade monterats bort i den för övrigt normala hisskorgen, som plingande öppnade sina dörrar. Han hade avtalat ett möte med en uppgiftslämnare från det pågående Bilderbergmötet i Toronto 1996. Fortsatt hotfull uppvaktning har följt honom sedan dess.

Som kända åtgärder berörande höga politiker tillskrivs Bilderbergruppen bl. a. avsättningen av Margaret Thatcher, Storbritanniens dåvarande premiärminister på grund av hennes vägran att medverka till att brittisk suveränitet överfördes till den nya europeiska superstaten. I hennes ställe insattes den medgörlige John Major. Omvänt utsågs Bill Clinton på Bilderbergruppens möte i Tyskland 1991 till lämplig presidentkandidat. Clinton blev USA:s president 1993 med bilderbergaren Al Gore som vicepresident. I år matchas Hillary Clinton som presidentkandidat, ingen behöver betvivla var hennes sympatier ligger. Nomineringen av Trump i årets val som republikanernas kandidat innebär en helt ny situation för bilderbergarna. Det som inte fick hända har ändå hänt. Trump hotar med att officiellt avslöja alla de organisationer vi beskriver här och mycket annat också som dolts i regeringsarkiven. Redan är mordkomplotter avslöjade, riktade mot Trump ifall han skulle vinna valet. Ett 8-årigt avbrott i utvecklingsarbetet mot en världsregering kommer inte att tolereras av bilderbergarna.

Som exempel på vad som kan förväntas kan vi ta mordet på den italienske premiärministern Aldo Moro 1978. Han blev, ytligt sett, kidnappad av Röda brigaderna, varvid alla livvakter sköts, Aldo Moro sköts något senare. Under den följande rättegången erkände Röda brigadernas medlemmar att USA varit inblandat på hög nivå. Moros nära vän Gorrado Guerzoni vittnade om att Moro före mordet berättat att han hotats av USA:s utrikesminister, något som bekräftades av Moros änka Eleanora Moro.

Guerzoni intygade i rätten att den som framfört hotelserna var Henry Kissinger, tillika nestor och drivande i Bilderberggruppen. Budskapet från Kissinger skall ha varit ordagrant ”antingen upphör du med din politiska linje eller också kommer du att få betala dyrt för den”. Kissingers roll i denna mordrättegång tystades effektivt ner, konsekvenserna skulle ha blivit större än vad man kunde överblicka. Rättssystemet fick backa inför dessa ohanterliga fakta.

Kissinger var USA:s utrikesminister från 1973- 77 och är nära knuten till Rockefellers krets. Han har tunga poster inom såväl Bilderberggruppen som CFR och TC och är idag 93 år gammal. Det är också väl känt att Kissinger tillsammans med CIA planerade statskuppen mot Allende i Chile 1973.

Det jag skrivit ovan är fakta, hämtade från Estulins bok. Fortsättningen nedan är mina egna funderingar och resonemanget baserar sig på rena indicier. Ändå kan jag inte välja bort att framföra dem.

1986, åtta år efter mordet på Aldo Moro, mördades även Sveriges statsminister Olof Palme. Palme hade då deltagit i Bilderbergruppens möten 1965, 1973 och 1984. I samma möten deltog också Henry Kissinger och Marcus Wallenberg (Peter Wallenberg 1984).  Henry Kissinger var den pådrivande för USA:s krigsinsatser i Vietnam och vi vet alla vad Olof Palme tyckte om Vietnamkriget och USA:s agerande där.

Konfrontationen mellan Palme och Kissinger 1973 torde ha varit eldfängd, både med tanke på Vietnamkriget och på statskuppen i Chile mot sociallisten Allende som avrättades direkt på plats. Vad som utspelades på mötet 1984 kan bara Wallenberg berätta – vilket han inte kommer att göra, men vi kan göra några andra iakttagelser. Till Bilderbergmötet 1986, två månader efter mordet på Palme hade man skickat statssekreterare Carl Johan Åberg på UD:s Handelsavdelning. Han anställdes 1983 och avgick 1989. Exakt samma period utsågs förre ministern Carl Lidbom till UD:s ambassadör i Paris. Åberg var starkt kritisk mot Palme och hans rabiata inblandning i Bofors vapenförsäljning till Indien, en affär som även den skördade liv, och lämnade socialdemokratin strax därefter. Deras relationer beskriver Åberg själv i sin bok Berättelser från 1900-talet. Åberg befann sig vid tiden för mordet i USA och var naturligtvis inte delaktig i själva genomförandet men var handläggare av regeringens inblandning i de kontroversiella vapenaffärerna. Däremot finns det intressanta indikationer i hans bok som kan kopplas till mordet och som vi skall se närmare på i ett kommande extra, lite fylligare avsnitt. När vi nu kan använda Estulins tidigare okända deltagarförteckningar i Bilderberggruppens möten framkommer bl.a. att Sten Gustafsson, dåvarande styrelseordförande i Saab-Scania, som var djupt involverade i 80-talets affärer rörande svensk vapenteknologi och samarbetspartners till Bofors, under en tioårsperiod från 1981 och framåt var medlem av Bilderberggruppens styrkommitté. Bofors köptes 1999 in av Saab-gruppen för en fortsatt vandring över amerikanska och slutligen till engelska ägare genom BAE.

Carl Lidbom anklagades för egendomligt uppträdande i samband med Ebbe Carlsson-affären, som handlade om att smuggla in avlyssningsutrustning från London via Lidboms diplomatpost från Paris. Lidbom försvann morddagen och under följande vecka och kunde inte nås i samband med den följande uppståndelsen. Lidbom förnekade all inblandning i Palmemordet och utsågs istället till utredare av SÄPO:s agerande i samband med mordet! Lidbom var tilltänkt som ny chef för SÄPO. Dåvarande SÄPO-chefen Hans Holmér tog över mordutredningen och ledde under det följande året in utredningen på villovägar. Holmér hade nära kontakter med den grupp inom Stockholmspolisen som kallades för Basebolligan och i det s.k. polisspåret angavs som misstänkta utförare av mordet. Två av dessa poliser utsågs till Holmérs k-pistbeväpnade livvakter under utredningen. Den tyska TV-stationen Arte gjorde en dokumentär baserad på polisspåret och Lidboms och Holmers hypotetiska inblandning, filmen fick dock inte sändas i svensk TV men kan ses här. Det fantasifulla upplägget i Palmemordet påminner på många sätt om mordet på Aldo Moro. I de mord som CIA har varit inblandade i har alltid en skenoperation maskerat den verkliga planeringen. En bit i detta pussel har man också genom vittnesmålet från Ivan von Birchan, som enligt egen uppgift erbjöds generös betalning genom CIA för att hålla i Palmes mordvapen. Naturligtvis ville inte SÄPO utreda vittnesmålet.

Eftersom vi nu spekulerar i indicier kan man också nämna mordet på Anna Lindh 2003. Den gemensamma nämnaren är, som hittills, att Anna Lindh som utrikesminister och given kandidat till statsministerposten deltog i bilderbergmötet i Versailles på våren 2003, för första och sista gången. Fyra månader senare blev hon mördad enligt det gängse tillvägagångssättet med ”den ensamme galningen”, serben Mijailovic.

I vad mån någonting skar sig med den allestädes närvarande Kissinger på mötet kan jag inte uttala mig om, men mönstret känns igen. Möjligen kan det ha räckt att man ville ha en statsminister som stöttade en anslutning av Sverige till NATO och den sammanhängande och från Palme kvardröjande frågan om svensk vapenindustri – Bofors ägdes då av amerikanska United Defence. Frågan var redan då viktig. Annars ligger Anna Lindhs utfall mot USA två månader innan mötet ovan att anfallet på Irak (mars 2003) var olagligt utan FN:s medverkan närmare till hands. Där finns en parallell till Palmes agerande vid Vietnamkriget. Vi vet alla idag hur USA:s krigsagenda (Bush) för Mellanöstern såg ut vid denna tidpunkt, efter det iscensatta 9/11. Anna Lindh var istället engagerad i utvecklingen av det fredliga samarbetet mellan EU och MENA-länderna i den stiftelse som idag bär hennes namn, The Anna Lindh Euro-Mediterranean Foundation for the Dialogue of Cultures. Till bilderbergmötet 2006 (strax innan valet) var både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt kallade och närvarande. Det finns en obehaglig relation mellan Bilderberggruppens möten och ond, bråd död.

Vi skall inte här fördjupa oss i alla politiska mord, men det känns svårt att inte ens nämna mordet på Kennedy 1963, som enligt vissa källor också kan tillskrivas CIA. Bakgrunden är att två viktiga förgrundsgestalter var aktiva bilderbergare, nämligen dåvarande CIA-chefen Allen Dulles och statssekreteraren vid amerikanska UD George Ball. Lyndon B. Johnson, som i egenskap av vicepresident därefter tog över var lojal och fyllde sin administration med medlemmar i CFR, som vi skall läsa mer om sedan.

Förre utrikesministern Dean Acheson, också bilderbergare, ”övertalade” därefter utan dröjsmål Johnson att trappa upp Vietnamkriget. Detta skedde genom den s.k. Tonkinresolutionen 1964, en parallell till falsarierna som ledde till Irakkriget, d.v.s. en amerikansk offensiv grundad på händelser som USA själva hade initierat. Kriget medförde att 5 miljoner vietnameser dödades. Kennedy hade motsatt sig såväl planerna på världsregeringen som krigsinsatserna i Asien.

Kontentan av detta är att Bilderberggruppen inte är så harmlös som man skulle kunna tro när det skålas i champagneglasen. Man bedriver realpolitik på ett sätt där offer väger lätt. Respekten från dem som bevistar mötena är grunden för systemets hållbarhet. Den dag någon läcker ut vad som diskuteras riskerar systemet att falla. Trots att media är hårt uppbundna tar man inte risken.

Att kontrollera ett domstolsväsende är svårare med dagens mediabrus, något som man säkert är väl medvetna om. I gengäld tar man väl hand om den som fullgjort sina skyldigheter på ett berömvärt sätt, dessa skyldigheter är dock knappast riktade mot det folk som i god tro valt dem.

I detta avsnitt har jag prutat på kravet på saklighet genom att presentera mordteorier som aldrig kommer att kunna bevisas. Det är inte heller min avsikt att framlägga sådana bevis, snarare vill jag visa att en makt av det slag som Bilderberggruppen representerar kan, utan att bekymra sig, välja att sortera bland de demokratiskt valda makthavarna efter behag. Ingen domstol eller rättsinstans i världen kommer någonsin att kunna väcka åtal mot den elit som i praktiken styr världen. De styr nämligen också rättsväsendet. Lyd eller dö. Vill vi ha det så?

Carl Bildt, f.d. statsminister och utrikesminister. Numera krönikör för Washington Post, ägd av bilderbergarna Donald och Katharine Graham. Styrelseledamot i International Crisis Group (finansierad av Soros).

Fredrik Reinfeldt, f.d. statsminister. Numera ordförande för EITI, en organisation som sponsras av oljebolagen ExxonMobil, BP, Shell, Chevron och Statoil (samtliga representerade i Bilderberggruppen). Rådgivare till Bank of America Merrill Lynch (Rockefeller).

Anders Borg, f.d. finansminister. Numera rådgivare och styrelseledamot i Citibank (Rockefeller) och Kinnevik (Stenbeck m.fl.).

Stefan Löfven, statsminister. Ja vad skall vi hitta på åt dig, som generalsekreterare i NATO i likhet med dina skandinaviska kollegor lär du inte duga, trots att du nu fullgjort uppdraget. Men en titel och ett apanage brukar räcka…

Peter Krabbe

Källor:

Daniel Estulin: Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010

Carl Johan Åberg: Berättelser från 1900-talet, 2006

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 2. Bilderberggruppen.

Bilderberggruppen bildades 1954 vid ett möte på Hotel de Bilderberg i Oosterbeck, Nederländerna. Anledningen till att man träffades just där var att prins Bernhard av Nederländerna, far till drottning Beatrix, ombads att leda ett möte mellan representanter från alla aspekter av världens ekonomiska, politiska, industriella och militära områden. Intentionerna var att skapa en ”målmedveten aristokrati” mellan Europa och USA för att kunna enas i frågor gällande det gemensamma styrandet av världen.

Mötena skulle vara strikt hemliga och utan insyn från press och allmänhet. Deltagarna förbjöds att kommunicera med utomstående, ge intervjuer eller föra anteckningar som kunde spåras till ett visst möte. Varje konferens hölls under sträng bevakning av säkerhetsvakter, som bryskt avvisade alla obehöriga. Nödvändig personal på de anlitade konferensanläggningarna kontrollerades noga och förelades tysthetslöften. Alla övriga gäster på anläggningarna avhystes nogsamt innan mötena tog sin början. Motivet för denna sekretess var att deltagarna skulle kunna tala fritt och utan risk för att i efterhand bli komprometterade med olämpliga uttalanden eller olyckliga formuleringar. Med tanke på deltagarnas roller och positioner i samhället var detta, sett ur egen synpunkt, givande diskussioner utan varje krav på diplomati. För allmänheten innebar det att för världen avgörande beslut togs utan minsta insyn från de demokratiska institutionerna.

”Sedan 1954 har bilderbergarna representerat eliten och den absoluta förmögenheten hos alla västnationer – finansiärer, industrimän, bankirer, politiker, transnationella företagsledare, presidenter, premiärministrar, finansministrar, utrikesministrar, representanter från Världsbanken och Internationella valutafonden, presidenter i världsmediakonglomerat och inte minst militärledare.” ( Daniel Estulin).

Bilderbergmedlemmarna dominerar centralbankerna och befinner sig därför i en position där de kan bestämma både referensräntan, penningmängden, räntenivåerna, guldpriset och vilka länder som får lån. Under årets cykel, som börjar med Världsekonomiskt Forum i Davos i januari/ februari, fortsätter med Bilderberg- och G8 i april/ maj och IMF:s och Världsbankens konferens i september, mognar besluten i dessa slutna kretsar för att under följande år omsättas i praktisk handling. Den typiske medlemmen har en hög politisk befattning kombinerat med inflytande i något av finansbolagen och i något av bolagen i oljekartellen eller den globala industrivärlden, inte nödvändigtvis samtidigt. De permanenta medlemmarna står för kontinuiteten, medan inbjudna gäster avses tillföra idéer eller medverka i genomförandet av fattade beslut. De som inte passar in kan räkna med en snabbt avslutad karriär.

Varje amerikansk president sedan Eisenhower har direkt eller indirekt varit medlem av Bilderberggruppen, tillsammans med en oändlig rad av ministrar och statsöverhuvuden som Tony Blair, Gordon Brown, Pierre Trudeau (Kanada), Hillary och Bill Clinton, John Kerry och Henry Kissinger. Andra kända namn är Bill Gates, David Rockefeller och Conrad Black (media) samt många, många andra. Rockefeller och hans handgångne man Henry Kissinger har ett avgörande inflytande. Sverige har representerats i första hand genom familjen Wallenberg, som deltagit i samtliga möten sedan 1957, först genom Marcus Wallenberg, sedan Jacob Wallenberg. De tillhör de permanenta medlemmarna. Jacob Wallenberg har som ambulerande medlem i bilderbergruppens styrkommitté ett större inflytande över svensk och internationell politik än vad någon hittills kunnat förstå. Olof Palme deltog 1965, 1973 och 1984. Mona Sahlin dyker upp 1996, Anna Lindh 2003. Därefter är det Moderaternas tur med Reinfeldt och Carl Bildt 2006, Anders Borg 2007. Bildt fortsätter att närvaro under en lång rad av år därefter och kan ses som permanent medlem. Stefan Löfven närvarade året innan han blev statsminister 2013, vilket förklarar en del av NATO-debatten. Samtliga NATO:s generalsekreterare sedan 1971 har nämligen också deltagit i mötena.

Ett kuriosum för svenska intresserade är att Donald Rumsfeld (f.d USA:s försvarsminister) och Peter Sutherland (f.d. EU-kommissionär) som bilderbergare också satt i styrelsen för det tidigare svenska bolaget ABB. Bolaget sålde då (år 2000) två lättvattenreaktorer till – Nordkorea! ABB styrdes av Percy Barnevik, medlem på bilderbergmötena från 1992 till 2001, varefter han avgick med den uppseendeväckande ”pensionen” 500 miljoner kronor.

Samme Peter Sutherland besökte nyligen S-ministern Morgan Johansson i egenskap av FN-kommissionär för migrationsfrågor för att ”skynda på” det svenska flyktingmottagandet. Sutherland var tillika f.d. styrelseordförande i bankirfirman Goldman Sachs och i oljebolaget British Petroleum samt Wallenbergs Investor!

Vad vill då denna mäktiga styrgrupp åstadkomma med vår värld? (Daniel Estulin)

–          Utplåna de nationella identiteterna till förmån för internationella organ.

–          Centraliserad kontroll av folket. Planen är beskriven i boken Between Two Ages: America’s Role in the Technetronic  Era av Zbigniew Brzezinski (Jimmy Carters nationelle säkerhetsrådgivare).

–          Ett samhälle med nolltillväxt. Välstånd och framsteg gör det omöjligt att genomföra den repression som behövs för att separera samhället i förmögna makthavare och underordnade arbetare. Industrierna skall exporteras till länder med billig arbetskraft. Tillgången på el skall minskas genom avveckling av kärnkraften.

–          Centraliserad kontroll över all utbildning.

–          Centraliserad kontroll över all utländsk och inhemsk politik.

–          Ett Förenta Nationerna med självbestämmande makt. En lagenlig och faktisk världsregering skall bildas med direkt beskattningsrätt av ”världsmedborgarna”. Projektet ligger redan klart för genomförande genom Agenda 2030.

–          En utvidgning av NATO. FN:s armé skall bli aktiv genom att gå upp i NATO. Stridsinsatser skall kunna sättas in mot tredskande stater eller konstellationer.

–          Gemensamt rättssystem. Internationella domstolen i Haag skall bli den enda övergripande domstolen.

–          Den nya välfärdsstaten. Bilderbergarna föreställer sig en socialistisk välfärdsstat, där de som lyder belönas och de ej anpassningsbara utrotas.

Naturligtvis nås inte alltid full enighet om dessa kontroversiella frågor. Gruppens styrkommitté bestämmer vem som skall bjudas in och i detta val söker man naturligt nog efter personer som kan antas vara eller bli anhängare av en-världsordningen. Antalet deltagare uppgår normalt till 130 personer, varav två tredjedelar kommer från Europa och resten från USA och Kanada. Särskilt de brittiska företrädarna, som Tony Blair, har haft svårt att få godkänt för sina misslyckade försök att tackla den brittiska nationalismen. Att detta ställt till med problem för bilderbergarnas agenda behöver vi inte tvivla på, med tanke på den beslutade folkomröstningen om Brexit, som självfallet är helt på tvärs mot agendan.

Det växande motståndet över hela Europa mot globalismen pressar dessa beslutsfattare hårt och riskerar att leda till överilade beslut. Vi kan se exempel på detta genom upptrappningen av retoriken mot Ryssland kombinerat med NATO:s utvidgning österut, även vad gäller planerna på att göra hela Östersjön till NATO-område genom ett upphävande av Sveriges 200-åriga neutralitet. Utnämningarna av de skandinaviska statsministrarna Lars Fogh Rasmussen (Danmark) och Jens Stoltenberg (Norge) till NATO:s generalsekreterare är tydliga indikationer på den vikt man tillmäter denna utvidgning. Stefan Löfvens snabba omsvängning i NATO-frågan efter att ha närvarat vid Bilderbermötet 2013 och, framför allt, det nyligen avlagda besöket hos Obama visar också att även Sverige nu förväntas rätta in sig i ledet. De nationalistiska strömningarna som sprider sig över Europa hotar att komplicera bilderbergarnas världsregering. När nu hela Östeuropa börjar bli tveksamma till EU:s roll är det bråttom för Rockefellers män.

Samuel Berger, tidigare Bill Clintons nationelle säkerhetsrådgivare, sa under ett tal vid Brookings Institution: ”Globalisering – ekonomisk, teknologisk, kulturell och politisk integration – är inte ett val. Det är ett växande faktum. Det är ett faktum som obönhörligen kommer att fortskrida, med eller utan vårt godkännande. Det är ett faktum vi ignorerar på egen risk.”

Det är ett gängse mönster att tilltänkta presidenter och statsministrar inbjuds till Bilderberggruppens möten innan de blir ”valda”. Detta har gällt för flera amerikanska presidentkandidater och uppenbarligen också för både Reinfeldt och Löfven. Detta kan i Sverige möjligen förklara Bildts och Reinfeldts ”generositet” att lämna över statsministerposten till Löven 2014 trots att valet inte krävde det. Den envisa vägran att gynna SD i ett samarbete har sannolikt sin förklaring i bilderbergarnas ambition att stoppa nationalisternas frammarsch. Sverige är inte oviktigt i gruppen. Den verkliga spelaren här är Jakob Wallenberg, som i egenskap av permanent medlem väljer vilka svenska politiker som skall presenteras på mötena och vad som skall avkrävas den inbjudne. Om Anna Kinberg Batra blir inbjuden 2017 vill jag nog påstå att Moderaterna tar över regeringsmakten 2018. Då har bilderbergarna dessförinnan fått vad de önskat, nämligen socialdemokraternas stöd för inkorporeringen av Sverige i NATO genom ett litet mellanspel för Löfven. Hur skall Löfven förklara detta för det svenska folket när han åkt ut med badvattnet?

Peter Krabbe

Källor:

Daniel Estulin / Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010  (genom anonyma uppgiftslämnare inom gruppen).

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 1. Bakgrund och syften.

    Har kampen mellan kapitalet och folket varit en illusion?

Globalism betyder i sin enklaste form att världen skall styras av en enda regering, ha en enda armé, en valuta och en religion. Tanken är långt ifrån ny, den hävdades redan under Romarriket. Skillnaden var att världen då var liten, Asien och den amerikanska kontinenten fanns inte ens på kartan. Bolsjevismen och Hitlers Tredje Rike hade samma ambitioner med samma tankegods fast i en betydligt större värld.

Försöken att upprätta en världsregering har dock hittills alltid misslyckats kapitalt, främsta orsaken har nog varit att användandet av militär makt, våld och terror sällan skapar de lojaliteter som behövs för att hålla samman större strukturer. Världen är ett kalejdoskop av olika kulturer, religioner, traditioner, värderingar, behov och förmågor. Hur kan någon tro att allt detta skulle gå att förena under ett litet fåtals styre? Ändå har världsregeringen varit en dröm för en grupp människor som under det senaste seklet trappat upp sina ansträngningar att konkretisera denna dröm. Man har numera insett att vapen inte är rätt modell, utan ekonomisk överhöghet. Efter att under ett par hundra år tålmodigt ha byggt upp en i det närmaste total kontroll över världens ekonomi är denna grupp nu ytterligt nära målet – en ny världsordning.

Knappast någon kan väl tro på fagra löften om att en värld utan nationalstater skulle få leva i permanent fred genom frånvaron av territoriella tvister eller ojämnt fördelade råvarutillgångar, ha ett jämnt fördelat välstånd genom en global socialism, kunna ge utbildning och sjukvård till alla eller ge världens medborgare ett inflytande över sina liv. I synnerhet inte när de som gör anspråk på att styra denna framtida värld under de senaste hundra åren svarat för det mesta av världens konflikter, krig, depressioner och dessutom samlat 40 % av världens förmögenheter under sin egen hatt. I själva verket handlar det om en korruptionskarusell utan motstycke i historien, där behövda politiker, företagare och organisationer fått smaka på kakan i utbyte mot obetingad lojalitet. Att någon annan än dessa oligarker eller deras närmaste män skulle komma ifråga för ledningen av den nya världen finns inte ens i tankevärlden. Syftet är nämligen att behålla och utöka de redan verkställande finansiella tillgångar som nu kontrolleras av 1 % av jordens befolkning. För att nå detta syfte krävs hårda tag. En vanlig uppfattning i dessa kretsar är att jordens befolkning behöver minskas med flera miljarder människor för att få balans mellan jordens tillgångar och efterfrågan. Uppfinningsförmågan är stor i detta avseende och radikala grepp som världskrig, växtgifter, genmanipulering, medicinsk manipulering och folkförflyttningar är man inte främmande för. I många U-länder ser man vaccineringar som ett försök att döda befolkningen och svarar med att mörda läkarteamen.

Centrum för globaliströrelsen finns i USA och främst i Washington och New York. Det är knappast någon hemlighet längre att dess finansiella tungviktare är familjerna Rothschild och Rockefeller, som under de senaste 200 åren metodiskt byggt upp sina förmögenheter. Till deras springpojkar hör namn som Soros, Kissinger och många andra, som vi skall stifta bekantskap med i kommande artiklar. Deras problem är att spelplanen för deras verksamheter hänvisat dem till västvärlden, medan Asien med Kina och i viss mån Ryssland oförutsett vuxit lavinartat i ekonomisk betydelse de senaste 20 åren och nu hotar att etablera ett parallellt finansiellt system, som i sig självt är ett direkt hot mot det planerade världsstyret, eller åtminstone mot dem som ansett sig givna att styra det. Oligarkernas brådska med att hantera detta problem blir följaktligen också det största hotet mot världsfreden i vår tid, Ryssland och Kina kommer aldrig frivilligt att inordna sig under ett i grunden amerikanskt världsstyre, inte ens om man försöker kalla det för ett FN-projekt. Att utmana Ryssland militärt försätter därmed lilla oskyldiga Sverige inför ett direkt krigshot, något som vi starkt upplever redan nu, våren 2016. Eller kanske inte Sverige är så oskyldigt? Detta skall vi också titta på längre fram.

Det ursprungliga fokuset på Västeuropa och Amerika gav upphov till den styrgrupp som kallas Bilderberggruppen, behovet av en starkare kontroll över kärnlandet USA förde fram till bildandet av CFR, Council on Foreign Relations, och behovet av en mer internationell inriktning födde Den Trilaterala kommissionen TC, alla syskon i samma familj och med till övervägande del samma medlemmar. I dessa grupper finns västvärldens finansiella och politiska makt samlad, vi kan gott kalla dem embryot till en kommande världsregering. Konstellationens Grand Old Man är David Rockefeller, som ser sig själv som den givne presidenten, sina 101 år till trots.

Den militära makten är idag delad på FN:s fredsbevarande trupper och den operativa spjutspetsen NATO. I båda fallen bygger trupperna på tillskott och finansiering genom deltagarländerna, men FN måste genom sin breda bas av deltagarländer arbeta lågmält och preventivt. Det behöver inte NATO, som har att kämpa mot Rysslands och Kinas arméer om maktövertaget. Globalisternas dröm är att alla dessa arméer slås samman till en enda världsarmé, som ju då får som enda uppgift att slå ner uppror och konflikter inom den ”enade” världsbefolkningen. Ger detta associationer?

Den successiva sammanslagningen av världens valutor har lett till bildandet av euron. Problematiken är komplex, men problemen handlar dels om USA:s minskande guldreserv och den allt svagare kopplingen av dollarn till denna, något som ger möjlighet att trycka obegränsat med sedlar, vars värde då inte blir beständiga. Kina går motsatt väg och ökar istället sin guldreserv i syfte att skapa en stark valuta (BRICS), som kan utmana dollarn i internationell handel. Detta kan i förlängningen äventyra den amerikanska ekonomin, prissättningen av oljan och därmed oligarkernas finansiella grepp.

Oligarkerna är till största delen sekulära judar. Deras syn på lämplig världsreligion är oklar. Att döma av islams frammarsch i FN ses denna totalitära religion som lämplig för att hålla massorna i schack. Invandringen av muslimer till såväl USA som Västeuropa tyder också på detta, speciellt Muslimska Brödraskapet har fått en särställning vad gäller att sprida sin form av islam. Det är också tydligt att påven ser sin ställning som hotad i dagsläget.

Allt detta skall vi se mer på längre fram. Låt oss nu istället gå 100 år bakåt i historien och undersöka bakgrunden och, framför allt, försöka förstå vad som egentligen hände under 1900-talet. Är den historia som berättats för oss i skolorna den sanna? Eller har vi alla blivit grundlurade under ett helt sekel? Är kampen mellan kapitalism och kommunism en illusion?

De flesta som hört berättas om den nya världsordningen har också uppfattat att det finns en socialistisk agenda bakom, särskilt betonat genom FN:s Agenda 2030 som är en kopia av NWO:s program, och haft svårt att få detta att gå ihop med oligarkernas superkapitalistiska verksamhet. Förståelsen av detta är viktig för förståelsen av vad vi har att vänta i framtiden.  Så låt oss i detta lilla format försöka sammanfatta vad som egentligen hade behövt minst 1000 sidor:

Kapitalism på lokal nivå innebär frihet att bedriva privat företagsamhet och tjäna sina pengar genom att skapa vinster genom denna. Globalt kräver företagsamheten frihandel, där vinsterna kan återföras till det lokala företaget, återinvesteras, skapa nya jobb och generera förmögenheter och inkomster som kan beskattas för samhällets utgifter.

Marxismen innebär å andra sidan att det privata ägandet är förbjudet, ett enda parti kontrollerar statens ekonomiska planering och fördelar vinsterna till folket efter eget godtycke. Individen saknar oftast motivation att förädla eller förbättra verksamheten eftersom det saknas ett belöningssystem för detta.

Det som intresserar oligarkerna i marxismen är Monopolet, ”ett allomfattande monopol, som inte bara kontrollerar regeringen, penningsystemet och all egendom, utan också ett monopol, som likt de bolag det söker efterlikna, är självbevarande och evigt” (Eustace Mullins). I det sovjetiska systemet belönades människor beroende på deras rang och betydelse i den statliga hierarkin, de som åtnjöt flest extra förmåner var de som ledde staten.

När länder som Ryssland släpper på sin marxism fylls genom trögheten i systemet tomrummet av maffian, medan exempelvis Kina genom skarp övervakning har lyckats kombinera kommunism och kapitalism till ett framgångsrecept, som egentligen är den förebild som oligarkerna eftersträvar. Möjligheten att koncentrera makt och kontroll är en av grundtankarna i den nya världsordningen. Man kontrollerar redan världens finansiella sektor och söker en koncentration av producentledet till de egna, multinationella företagen. Detsamma gäller för jordbruket och den medicinskt- kemiska industrin. I avvaktan på nationernas avskaffande är frihandelsavtalen TTIP och TTP avgörande för utvecklingen. Monopoltanken kräver samtidigt att konkurrerande verksamheter motarbetas, läggs ner eller inkorporeras. Den våg av företagssammanslagningar som nu sveper över den industrialiserade världen är ingen tillfällighet, utan ett konkret genomförande av branschvisa monopol. Genom detta kan lönsamheten kontrolleras. ”Ett partnerskap mellan internationell monopolkapitalism och internationell revolutionär socialism är till fördel för båda” (Frederick C Howe 1906).

”Kontroll kräver ett statiskt samhälle. Ett växande, konkurrerande och fritt samhälle ger nya människor chansen att göra sig en förmögenhet och ersätta några av dem som redan finns i toppen. Därför befrämjar man lagstiftning som inskränker entreprenörssatsningar och som skattar bort kapitalanhopningar som inte skyddas av de skattebefriade stiftelserna hos etablissemangets inre krets. Alla ansträngningar görs för att pressa en medelstor affärsrörelse mot väggen och tillåta att den slukas av etablissemangets giganter” (Gary Allen). Socialism sätter makten i händerna på regeringen, samtidigt måste makten över regeringen tillfalla Rockefeller och de organisationer som han personligen styr.

Med Howes uttalande från 1906 i åtanke kan vi gå tillbaks till den ryska revolutionen 1918. En av dåtidens amerikanska oligarker var Andrew Carnegie, som 1892 ägde världens största stålbolag. Hans engagemang utvecklades i stiftelsen Carnegie Endowment for International Peace, som i sin tur formulerade den s.k. Marburgplanen.

Målsättningen med denna plan var att svetsa samman ”internationella finansiärer och socialister i en rörelse för att tvinga fram bildandet av ett förbund (Nationernas Förbund, föregångare till FN) för att med maktmedel upprätthålla freden….. och tillhandahålla ett botemedel för alla mänsklighetens politiska missförhållanden” (Jennings C Wise). ” Ryssland var då – och är idag – den största outnyttjade marknaden i världen. Dessutom utgör Ryssland det största potentiella konkurrenshotet mot amerikansk industriell och finansiell överhöghet.” (Antony Sutton 1974).

Ryssland styrdes av familjen Romanov fram till avrättningen av tsar Nikolaj II med familj i samband med revolutionen 1917. John D Rockefeller sr:s personlige sändebud George Kennan, ägnade 20 år åt att främja revolutionär verksamhet riktad mot tsaren. Före revolten var Ryssland världens ledande oljeproducent, 1902 stod Ryssland för mer än hälften av den totala världsproduktionen. Efter revolutionen 1922 var istället hälften av oljekällorna ur drift. Rockefeller hade som ägare till Standard Oil därmed satt sin värste konkurrent ur spel och kunde därefter gå in och ta över stora delar av den ryska oljebranschen.

Rockefellers engagemang i den ryska revolutionen var omfattande, både ideologiskt och finansiellt. Trotskij fick en fristad i USA efter det misslyckade revoltförsöket 1905 och när han återsändes 1917 hade American International Corporation bildats i New York i syfte att förmedla ekonomiskt bistånd till bolsjevikerna. Bakom organisationen stod J P Morgan, Rockefellerfamiljen och National City Bank. Även Federal Reserv Bank stödde öppet den genomförda revolutionen. För Rockefeller var det införda sovjetsystemet ett experiment i hur ett statsmonopol kunde utformas, i syfte att vara förebild för den planerade globala världsregeringen, ett experiment som skulle komma att kosta 100 miljoner ryssar livet under kommunismens järngrepp. Som en ”pikant” detalj kan nämnas att Stockholmsbanken Nya Banken (senare överförd till SE-banken) under 20-talet var mellanhand för överföringarna från de amerikanska oligarkerna till de ryska revolutionärerna. Familjen Wallenbergs plats i Bilderberggruppen har möjligen här sin grundplatta…

Morgan- Rockefeller fick en betydande roll i det tidiga Sovjetimperiets uppbyggnad. Rockefellerägda Vacuum Oil blev agent för försäljningen av sovjetisk olja i Europa genom likaledes Rockefellerägda Chase National Bank. John D Rockefeller jr beviljade 1926 ett lån på 75 miljoner dollar till bolsjevikerna och byggde ett oljeraffinaderi i Ryssland mot 50 % av den kaukasiska oljeproduktionen. Även under tiden efter andra världskriget investerades stora belopp i den sovjetiska produktionsapparaten. Enligt bedömare kom 90 -95 % av Sovjets teknologi direkt eller indirekt från USA och dess allierade (Antony Sutton 1972).

Det tycks med andra ord som om utmålningen av kommunismen som världens fiende nr 1 har varit ett spel för galleriet. Utan en rättmätig och synlig fiende kommer ingen nation att frivilligt ge upp sina individuella fri- och rättigheter. Detta ser vi med förskräckande tydlighet nu, våren 2016, när den amerikanska retoriken ”övertygar” Löfven om lämpligheten för Sverige att gå med i NATO, trots att den enda hotbilden är NATO:s egen provokation mot Ryssland.

En-världsplaneringen står och faller med den ekonomiska kapplöpningen, där mot förmodan Kina – med Ryssland som partner – utvecklas snabbare än vad Rockefeller tänkt sig. Samtidigt har oligarkerna satt igång tåget FN genom Agenda 2030 i tron att inget kunde hota deras egen styrande roll i världsregeringen. Deras skräckscenario är att istället BRICS-länderna med sina miljarder människor tar över styret. Bara en militär storkonflikt tycks nu kunna vara Rockefellers medel för att stoppa detta. Det har gått bra förr och kan göras igen, om världen vägrar lyda.

Morgan- Rockefeller var tidigt ute även vad gäller krigsförberedelserna i Nazi-Tyskland och har ett stort ansvar för att den nödvändiga tekniken utvecklades, både tekniskt och finansiellt. Samtidigt som Sovjetimperiet hjälptes på vägen startade Rockefeller upp den industri som skulle möjliggöra andra världskriget. Aktörerna var desamma som i Ryssland, med Vacuum Oil (Standard Oil). 1924 presenterades Dawes-planen för finansiellt bistånd till Tyskland. Fram till 1933 investerades mer än 800 miljoner dollar i den tyska industrin. I samarbete mellan tyska I G Farben och Standard Oil tillverkades 95 % av de tyska sprängmedel som användes under kriget. Standard Oil medverkade också till den tyska framställningen av syntetisk bensin, som skulle garantera bränsleförsörjningen under kriget, denna framställdes ur det tyska brunkolet då oljetillgången var begränsad och importberoende. Ironiskt nog startade General Motors och Ford Motor Co upp de bilfabriker i Tyskland för Opel och Ford, som sedan skulle bli huvudleverantörer av tyskarnas stridsvagnar.

De tyska avtalen underlättades av att den amerikanske oligarken Paul Warburg, som grundade Federal Reserv Bank hade sin bror, Max Warburg, kvar som bankir i Hamburg. Paul Warburg emigrerade till USA från Hamburg, där familjen bott tidigare och var nära knuten till familjen Rockefeller. Han blev också styrelseledamot i I G Farben. Det är belagt att IG Farben bidrog finansiellt till att Hitler blev vald 1933. (Antony Sutton 1976). Mera om detta senare. Vi kan dock sammanfatta att Rockefellers, som är drivande i genomförandet av globalismen, har varit aktivt pådrivande i både den ryska revolutionen och det andra världskriget. Kommer de att vara det även i det tredje?

Till de mer märkliga inslagen i Rockefellerkretsens förberedelser för världsregeringen hör kraven på nolltillväxt och nedläggningen av industrienheter. Detta började i USA under 1980-talet. ”Under de senaste tre decennierna har produktionskapaciteten i USA:s ekonomi halverats, mätt i termer av varumarknadskorgar per capita, per hushåll- och per kvadratkilometer-basis. På samma gång har penningfordringarna på denna sjunkande produktion ökat hyperboliskt” (John Hoefle 2001). ”Som ett resultat av detta har de rika blivit rikare och de fattiga fattigare, medan medelklassen fortsatt att minska. Detta är det pris som de sammanlänkande organisationerna från den inre kretsen har utkrävt bakom våra ryggar” (Daniel Estulin).

”Ingen i Rockefellerfamiljens inflytelsesfärer kan gå sin egen väg eller formulera en självständig policy, oavsett vad som kan vara dess rättfärdigande, därför att den opererar under kontrollen av världens finansiella struktur, vilket betyder att på vilken given dag som helst, kan alla dess tillgångar göras i det närmaste värdelösa av skicklig finansiell manipulation. Detta är den yttersta kontrollen, vilket säkerställer att ingen kan lämna organisationen. Inte bara skulle han bli berövad alla tillgångar, utan han skulle också stå under kontrakt för att omedelbart bli lönnmördad”. (Eustace Mullins 1988).

Peter Krabbe

 

Källor:

Daniel Estulin / Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010 (huvudkälla)

Eustace Mullins / The Medical Conspiracy Against America, 1988

Frederick C Howe /  Confessions of a Monopolist, 1906

Gary Allen / The Rockefeller File

Jennings C Wise / Woodrow Wilson: Disciple of Revolution

Antony Sutton / Wall Street and the Bolsjevik Revolution, Wall Street and the Rise of Hitler

John Hoefle / Southern Strategy, 2001

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Förord.

   Charlie Chaplin, Globe scene.

De flesta människor lever i en värld där det mesta är synligt för ögat – vår fysiska verklighet med hus, gator och allt levande i form av både djur och människor. Vi tror gärna på det som vi ser runt omkring oss, men ställer oss skeptiska till det som skrivs, sägs eller i annan abstrakt form kräver vårt intellektuella engagemang för att utvärderas. Två bilar som kolliderar upplever vi som både sant och verkligt, men politiska förändringar som sker långsamt under decennier blir inte synliga förrän de drabbar oss som en konsekvens, kanske genom fördubblad skatt eller någon annan påtaglig inskränkning i tillvaron.

När någon berättar en historia är det därför praktiskt att kalla den för en ”konspirationsteori”, vi behöver då inte utvärdera och ta ställning till den, samtidigt som vi kan vara säkra på att den inte förändrar vår tillvaro, åtminstone inte under morgondagen. När jag nu presenterar den historia som jag under sommaren kommer att berätta i en artikelserie, vet jag därför att många kommer att kalla den för just konspirationsteori för att slippa ändra sin invanda syn på världen och anpassa sig till de konsekvenser ett nytt synsätt skulle innebära i praktiskt taget alla avseenden av våra liv. Jag kommer därför att bemöda mig om maximal saklighet för att bespara läsaren de tvivel som annars vore oundvikliga. Den diskussion som borde följa på dessa artiklar samlar jag gärna upp efter att sista avsnittet är publicerat, förutsättningen för en sådan är nämligen att man läst det som jag tänker skriva i sin helhet. Min avsikt är inte att skrämmas, utan att få mina läsare att se även det osynliga och att förstå sammanhangen. Först då har man en liten, liten chans att påverka den framtida utvecklingen. Tyvärr kan man lätt hålla sig för skratt när man ställs inför verkligheten, passa därför på att njut av Charlie Chaplin ovan innan ni läser vidare. Man kan bara önska att han hade funnits som opinionsbildare även idag! Vår tids diktatorer bär inte uniform utan kritstrecksrandiga kostymer, det är därför de är svåra att se.

Globalismen, dess uppkomst och framtid är temat för artikelserien. De flesta har olika uppfattning om vad globalism är, därav rubriken. Jag skall därför belysa både vad förhoppningarna innebär och vad de negativa konsekvenserna kan bli. Den accelererande utvecklingen, både globalt och i Europa, kräver under alla förhållanden snabba ställningstaganden om vi skall kunna påverka och styra den i en annan riktning. Om inte kommer efterkrigstidens Kalla Krig att framstå som en ljum västanfläkt i jämförelse. Mitt eget intryck är att våra valda politiker totalt saknar inblick i det scenario som jag tänker beskriva, ändå fattar de för oss väljare helt avgörande beslut. Om de å andra sidan är väl medvetna om det, kan jag inte kalla deras agerande för något annat än grovt vilseledande genom att hålla sina väljare totalt ovetande om sina verkliga syften.

Glädjande nog har även många andra skribenter, dock inte media, börjat uppmärksamma globalismens hotfulla sidor i en snabbt växande omfattning. Min förhoppning är att detta skall växa till en folkrörelse som våra politiker inte längre kan negligera, under kommande valdebatt måste ämnet upp på dagordningen så väljarna klart kan förstå var politikerna står och vilken insikt de har om denna för den framtida utvecklingen helt avgörande fråga.

Jag kommer att följa nedanstående upplägg, med variationer vid behov:

1.       Globalismen, bakgrund och syften

2.       Bilderberggruppen

3.       De politiska morden

4.       Council on Foreign Relations, CFR

5.       Marshallplanen, vägen till EU

6.       Den Trilaterala kommissionen , TC

7.       Globalismen, kampen om oljan

8.       FN:s Agenda, dess roll i globaliseringen

9.       Globalismen och dess potentiella väpnade konflikter/ NATOS roll

10.   Framtidens religioner

11.   Sveriges roll i Globalismen

12.   Slutdiskussion

Efter denna genomgång kan ingen läsare hävda sin okunskap om pågående förändringar, varken i Sverige eller i vår omvärld. Alla behöver inte nödvändigtvis ha samma åsikt som jag, men förhoppningsvis kommer alla som även fortsättningsvis har en åsikt att veta varför de har den. Därmed har jag nått mitt mål. Välkomna till min blogg!

Peter Krabbe