Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 10. Avslutning.

Världens civilisationer enligt Samuel P Huntington.

I detta avslutande avsnitt skall jag försöka summera intrycken av de 9 föregående artiklarna. Först tack för all uppskattning och intresseväckande kommentarer. Sedan jag började skriva om globalismen i höstas har artiklarna lästs av c:a 200.000 personer, vilket jag tycker motiverar den tid jag lagt på projektet. Ändå har jag inga stora förhoppningar om att det skall ge något nämnvärt genomslag i Sveriges politiska liv. Fortsättningen beror på er, kära läsare, och hur ni bär ut budskapet till framtidens valurnor.

Säkert har den förändrat mångas världsbild, så är det i alla fall för mig själv, som har fått många nya intryck under arbetets gång. Ett arbete av detta slaget är som att köra in med en båt i dimman, man vet ungefär åt vilket håll man skall men kan inte vara säker på hur det ser ut när dimman lättar eller var man då befinner sig. Skiner då solen när nu dimman har lättat? Knappast. Jag ser bara nya oväder. Låt oss tänka efter.

En sak vi kan konstatera är att utvecklingen bakom NWO styrs med järnhand av en relativt liten grupp människor med verksamhetscentrum i USA, både på Wall Street och i Washington. I den ingår hela finanskartellen, oljekartellen, de globala storbolagen inom alla branscher och dessutom ett stort antal handplockade politiker i det allra översta skiktet. Dessa politiker styr både den amerikanska presidentmakten och dess utrikesdepartement, därmed också den globala politik som ligger inom USA:s råmärken.

Den finansiella makten binder ihop dessa krafter till ett i det närmaste oslagbart team. De som behövs på en lägre nivå kan köpas i den mån de är ideologiskt tveksamma. Vem kan säga nej till ett bekvämt liv i ekonomiskt överflöd? Andra är så ideologiskt indoktrinerade och oförstående inför den process de deltar i att de aldrig borde ha sysslat med politiskt arbete. Kort sagt, vi står inför en maktapparat som trotsar motstycke och tycks vara oslagbar. Den har byggts upp under mer än hundra år och har rötter som idag går djupt ner i jorden. Dess styrgrupper driver sin agenda på ett sätt som döljs för den övriga mänskligheten. På så sätt kan den arbeta ostört. Genom att de kontrollerar merparten av offentliga media kan de vara trygga i förvissningen att inga opinionsstormar äventyrar processen.

Under de senaste hundra åren har ett stort antal politiker och andra insatta ändå varnat för vad som pågår, särskilt i USA där debattklimatet är friare. De politiska morden har därför blivit vardag, genom att äga rättsväsendet styr man också över liv och död. Detta storpolitiska fenomen har också nått Sverige, vilket visar att vår roll i världspolitiken inte är oväsentlig, kanske genom vår teknologi och placering mellan öst och väst.

Allvarligast är ändå själva agendan och dess genomförande. I avsnitt 9 tog jag fasta på den amerikanska professorn Antony Suttons teori om sambandet mellan NWO och 1900-talets försök att införa socialism, inte i meningen folkstyre utan som planekonomi, en statligt styrd monopolsituation för alla former av verksamheter som hindrar att konkurrens och fritt privat företagande uppstår. Därigenom garanteras de företag som styrs av makthavarna fri prissättning av sina produkter och en samverkan mellan vinsthemtagning och medborgarkontroll.

I NWO:s version av socialismen är det förutsatt att den nuvarande finansmakten inom det styrande skiktet på Wall Street också kommer att representera den statliga makten. Denna teori är intressant och stämmer väl med vad vi ser idag av nedläggning av små och medelstora företag till förmån för fåtalet globala under oligarkernas kontroll. Prissättningen av olja sker exempelvis helt godtyckligt av oljekartellen liksom omstruktureringen av jordbruket till globala företag med fri rätt till genmanipulering och hantering av växtgifter styrs genom Monsanto, DuPont och Bayer. Läkemedelssektorn är en annan viktig del som utöver den finansiella aspekten ger möjlighet att styra över liv och död.

Som vi har sett har en ny version av 1900-talets historia sett dagens ljus. I den är samma aktörer genom sina försök att införa sin form av socialism ansvariga för den ryska revolutionen, andra världskriget och Hitlers väg till makten och det amerikanska försöket till socialisering genom Roosevelts New Deal. De olika beteckningarna marxism, nationalsocialism och New Deal-socialism har i grunden samma innehåll med ett statligt enpartisystem, globala monopolföretag och en av staten bestämd grundnivå för välfärden. Detta gäller också för dagens, som vi kan kalla fjärde försök, att införa världssocialism efter samma modell genom globalismen.

Denna gången kommer man inte att sky några medel för att lyckas, eftersom tiden håller på att rinna ut. Frågan är vad konsekvenserna kommer att bli för gemene man, vi står redan på tröskeln till kaos genom att begreppen fri rörlighet globalt och nationell utplåning tillhör verktygslådan för globalismen.

Man kan undra varför så få förstår att FN:s 2030 Agenda är identiskt med NWO:s totalitära socialism och ett direkt hot mot demokratin. Ändå kan alla se att funktionärerna i FN:s organisation är tjänstemän utan förankring till valsystemet. De väljer varandra, ett system som nu är etablerat även i FN:s systerorganisation EU. Topparna tillsätts av finanskartellen, som i praktiken äger organisationerna. Den genomsnittlige medlemmen i den verkliga världsregeringen tillhör någon av finansfamiljerna, sitter i ledningen för minst ett oljebolag och ett bolag i tillverkningsindustrin, samt innehar växelvis poster som kommissionär i FN och EU eller som funktionär inom NATO. De som tillfälligt går in i en regering, vilket är vanligt, återgår till sitt nätverk i NWO därefter. Som pensionärer avlönas de genom fiktiva poster i finansbolagen, där man alltid kan hitta en titel.

Tror socialdemokraterna att NWO:s socialism är densamma som deras egen? Förstår man inte vad en enpartistat är? Eller både gör och eftersträvar man just det? Eller är man helt enkelt dumma i huvudet? Svaret får vi kanske i nästa val om Moderaterna och Socialdemokraterna går ihop i en regering i syfte att stoppa nationalismen. Detta framstår allt mer som deras enda möjlighet, även om det i praktiken innebär att vi då också får just en enpartiregering. Sedan kan man turas om med att besätta statsministerposten tills folket får nog och gör revolt. Men hoppsan, där står ju NATO:s amerikanska förband och vaktar regeringskansliet….

Allvarligt talat, så är situationen kritisk – för Sverige. Den kompliceras allt mer av att vi förbundit oss genom FN:s Agenda att fullfölja invandringen från MENA-länderna. Det kommer aldrig att gå att dölja att islam inte är kompatibelt med demokrati. Som en följd därav kommer vi att få en växande terrorism i syfte att bredda vägen för ökat muslimskt inflytande i statsapparaten och samhället i övrigt.  Detta går inte att stoppa eftersom islam inte är föränderligt, åtminstone inte inom överskådlig tid. Islams inflytande i FN växer också för varje år och snart har vi blasfemilagar som förbjuder kritik av islam. Sådan ser överenskommelsen ut för att oligarkerna skall kunna säkra tillgången på olja.

Ett begynnande sammanbrott av EU är naturligtvis en stor motgång för NWO. Brexit visar klart motsättningarna mellan de toppstyrda politikerna som anser sig veta bäst och folket som får lida för deras beslut. Nästa steg blir sannolikt ett utträde av det forna östblockets stater som kanske bildar en egen enhet. Ett drömläge vore då för Norden att bilda en enhet. Vägledande borde vara en något smalare intressegemenskap med större självstyre inom sådana naturliga grupper, ingenting hindrar ju att de som vill underlättar handelsförbindelser och normal rörlighet mellan sådana nya grupperingar. Risken är dock att ingen vill ta i Sverige med tång ens, med tanke på vår oförmåga att inse hur verkligheten ser ut.

Oavsett vilket, måste vi ändå stoppa våra omdömeslösa politiker att fortsätta driva Sverige i armarna på en global regim med totalitära avsikter. Likheterna med nationalsocialismens framväxt på 30-talet är förskräckande, det är dock inte SD som är problemet utan bakom maskerna hittar vi politiker som Bildt, Reinfeldt, Löfven, Wallström och Andersson. Det känns som om dessa i sitt infantila nit att vara FN till lags bäddar för en snabbare nedbrytning av den svenska nationen än vad världens övriga stater utsätts för. Det finns möjligheter att bromsa utvecklingen om den nationalistiskt inriktade Trump blir president i USA och Hollande avsätts i Frankrike. Merkel hänger sannolikt också i en skör tråd och Erdogan lär släppa sina drömmar om anslutningen till EU på eget initiativ, det Ottomanska Riket lockar mer.

Men Sverige pilar på, som en galen ekorre bland trädtopparna, omöjligt att stoppa. Varför får vi inte ett nytt parti som vågar driva frågan om avståndstagandet till globalismen och dess onda lakejer? Det är bråttom….

För att avslutningsvis återvända till seriens rubrik, så ser jag inget framtidshopp i globalismen, snarare hotet mot vår civilisation. Om globalisterna fortsätter att genom NATO provocera en kärnvapenmakt som Ryssland kan utgången bara bli en – just undergången för vår civilisation. De som medverkar till detta tar på sig ett stort ansvar. Att de gör det i oförstånd är ingen ursäkt.

Peter Krabbe

Tack för att ni lyssnat!

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 9. FN:s roll i globaliseringen.

Under oktober månad 2015 skrev jag ett antal artiklar om just FN:s 2030 Agenda i samband med att detta avtal undertecknades i New York av medlemsstaterna. Dessa sju artiklar är fortfarande relevanta och jag upprepar därför inte det budskap jag då ville förmedla, läs gärna här och vidare framåt under resten av oktober 2015.

I den sammanfattning som jag då gjorde inser jag nu att jag felbedömde orsakssambanden tidsmässigt genom att relatera finanskartellens strävan att genomföra NWO, the New World Order, till FN:s arbete med fredsbevarande och fattigdomsbekämpning. FN:s arbete hade under andra halvan av 1900-talet inte kommit särskilt långt och jag såg Romklubbens bildande 1968 som finanskartellens insteg för att sätta fart på processen. Efter närmare ett års research inser jag att det ser något annorlunda ut.

I själva verket var bildandet av både Nationernas Förbund efter första världskriget och FN efter det andra bara ett sätt för aktörerna bakom NWO att skapa ett verktyg med moraliska förtecken för att genomföra en sedan länge redan existerande agenda.

Denna fanns redan under 1800-talet och dess drivande kraft var Amschel Rothschild i Tyskland. Om denne judiske köpman, som med ett aldrig sinande tålamod tillsammans med sina efterkommande skulle komma att bygga upp världens största privata förmögenhet under de följande seklerna, har jag redan skrivit här. Globaliseringstanken i hans version handlade helt enkelt om att genom finansiell kontroll över nationerna kunna styra politik och verksamheter mot ökad eller behållen lönsamhet för sig själv och hans utvalda. Redskapet blev att ta kontroll över centralbankerna genom att styra över staternas in- och utlåning med hjälp av statsobligationer. Särskilt lockande blev detta i den unga nationen Amerika, där man till och med själva kunde bilda och helt privat styra den 1913 grundade centralbanken The Federal Reserve. I spåren av detta har flertalet av världens centralbanker tillsammans med de av FN initierade IMF och WBG, internationella valutafonden och världsbanken, i kraft av att de sitter fast i samma spindelnät, kommit att bli styrda av den amerikanska finanskartell som familjen Rothschild än idag är främsta representant för.

Det frö som sattes genom bildandet av Nationernas Förbund har fått växa till sig genom FN för att visa upp den Goda Ideologin, mänsklighetens vackra blomma, i syfte att dölja det ogräs, NWO, som växer så det knakar där bakom. Det som har hänt de senaste 30 är att tiden börjat rinna ut för NWO:s genomförande, genom att välståndsökningen och den industriella utvecklingen på östra halvklotet hotar att äventyra den sedan gammalt självklara finansiella kontrollen som hittills utövats från den västra halvan.

Därför har en tidsgräns satts för genomförandet till år 2030, något som FN tilldelats uppgiften att bevaka. Den vackra rosen börjar få obehagligt långa och vassa taggar. I denna artikelserie har jag belyst hur organisationen bakom finanskartellen ser ut, vilka mål den egentligen har och vilka politiker som, deras väljare ovetande, valt att bli dess lakejer. Jag skall i denna fortsättning istället förtäta väven något genom en sammanfattande tillbakablick.

Som jag skrivit tidigare var avståndet inte stort mellan de ideologier som de båda judiska, i våra ögon ytterligheterna, Rothschild och Karl Marx företrädde under slutet av 1800-talet. I den diskrete Rothschilds ställe blev den utåt mer synlige Rockefeller den aktive, i Marx ställe kom den militante Lev Trotskij. Båda hyllade den statliga styrningen av samhället och upprättandet av företagsmonopolen. Skillnaden låg i vem som skulle ha kontrollen över staten och därmed förtjänsten av de konkurrensbefriade monopolen. Efter den misslyckade oktoberrevolutionen 1905 togs Trotskij omhand av Rockefeller i New York för att sedan skickas tillbaks, utrustad med behövligt kapital till Ryssland och den slutliga revolutionen 1917. Trotskij och Lenin öppnade därefter för amerikanska investeringar i de ryska oljefälten, men förstod aldrig Rockefellers baktanke att samtidigt strypa en konkurrerande verksamhet, här omsattes monopoltanken i ett globalt perspektiv men på ett sätt som bolsjevikerna inte hade tänkt sig.

Parallellt med detta initierade president Woodrow Wilson 1919 bildandet av Nationernas Förbund, det första stora globaliseringsprojektet. Det nya Sovjet höll sig dock utanför. Wilsons rådgivare och medhjälpare var Edvard Mandell House, som några år senare skulle bilda även CFR, Council on Foreign Relations. Därmed var strukturen grundlagd som man ville ha den, en verklig världsregering i amerikansk regi genom CFR och ett parlament i form av det internationella NF. Detta är en struktur som består än idag, med ändringen att NF ersatts av FN. House var den egentlige författaren till planen för NF och var känd som marxist. Han skrev under pseudonym boken Administrator som handlar om hur en amerikansk diktator upphäver konstitutionen och introducerar reformer.

Den globala plan som finanskartellen med Rockefeller i spetsen skisserade efter första världskriget hade tre utvecklingslinjer, alla baserade på socialismens möjligheter till företagsmonopol. Den första var den sovjetiska socialismen som vi berört ovan, den andra nationalsocialismen som började byggas upp i Tyskland efter kriget och den tredje var det som skulle kallas Roosevelts ”New Deal” i USA. I samtliga tre fallen var CFR drivande, bakom CFR låg som finansiärer Rockefeller Foundation och Carnegie Foundation.

I Tyskland utvecklades 1924 Dawes Plan och 1928 Young Plan, benämnda efter de amerikanska upphovsmännen och med syfte att finansiera det nya Tyskland. Närmare en miljard dollar pumpades in i det tyska näringslivet genom amerikanska banker och företag. Av de senare var Standard Oil, General Electric och I G Farben (American I G Chemical) särskilt framträdande. Dessa företag skulle ha en viktig roll i den tyska krigsindustrin under 30-talet. Företagen finansierade också Hitlers väg till makten. Paradoxalt nog styrdes dessa företag av judiska ägare. Man kan inte bortse från att de flesta av dessa hade sina rötter i Tyskland, men kan ändå inte förundras över oförmågan att inse att de monster man skapade vid lämpligt tillfälle skulle få ett eget liv. Detta gäller också för bolsjevismens ideologer som snart förvandlades genom stalinismen. Ett exempel på hur det kunde gå till är Paul Warburg, en av Rockefellers agenter som startade Bank of Manhattan i New York och var en av grundarna till Federal Reserve. Hans familj kom från Hamburg och brodern Max, som lämnades kvar blev satt i styrelsen för Tyska Riksbanken vid samma tid som det Warburgstyrda IG Farben sattes i arbete inom rustningsindustrin. Det är ingen överdrift att påstå att utan den amerikanska teknologin och det amerikanska kapitalet skulle Hitlers kommande krigsmaskin aldrig ha kunnat uppstå.

Samtidigt som Hitler blev vald till Tysklands ledare 1933 med hjälp av CFR blev Roosevelt vald till president i USA, också med hjälp av CFR. Anledningen till detta stöd var i Roosevelts fall hans plan The New Deal, som innebar ökad statlig styrning och en försiktigare form av amerikansk socialism, allt enligt Rockefellers önskemål. Roosevelt satt som president från 1933 – 1945, den längsta period en amerikansk president haft, avkortad genom hans död 1945. Det var säkert med fasa som Roosevelt till slut 1941 insåg det oundvikliga i att gå in i kriget med USA:s styrkor, han fick uppgiften att avliva det monster han själv medverkat till att föda. Under Nürnbergrättegången gjordes vad som kunde göras för att rädda amerikanska affärsintressen i Tyskland och strategiska kunskaper och teknologi överfördes i hemlighet till USA. Mest känt är teknologin kring framställningen av atombomben. Om inte Hitler hade valt att göra verklighet av sina hot om förintelsen av judarna är det troligt att Tyskland istället hade blivit en god partner till USA i globaliseringens namn. Henry Kissinger, som blev efterkrigstidens mest inflytelserikaste amerikanske politiker och en av nyckelpersonerna bakom Bilderberggruppen, CFR och TC, flydde från judeförföljelserna i Tyskland 1938.

Nationernas Förbund slutade naturligtvis att fungera i och med andra världskrigets utbrott. Istället bildades FN, Förenta Nationerna 1945. I likhet med Wilsons initiativ att bilda Nationernas Förbund ett par decennier tidigare var det åter en amerikansk president, Franklin D Roosevelt, som initierade bildandet av FN, en utveckling av den tre år äldre brittisk-amerikanska Atlantdeklarationen.

Finns det nu någon som inte tror att CFR och det amerikanska utrikesdepartementet gjorde jobbet åt den dödssjuke Roosevelt? De 51 ursprungliga nationerna har sedan dess vuxit till 193. Tomten i New York där FN:s säte skulle byggas finansierades genom en 50-miljoners donation från John D Rockefeller….

Centralt för FN:s ekonomiska verksamhet har institutionerna IMF (International Monetary Fund) och Världsbanken WBG (World Bank Group) varit, båda bildades 1944 genom en konferens som hölls i Bretton Woods. Är då denna finansverksamhet oberoende?

En av världens mäktigaste banker är den schweiziska BIS. Den är lokaliserad till det nationellt oåtkomliga Schweiz och användes därför ofta under andra världskriget av såväl nazisterna som dess opponenter. Ägare till BIS är Federal Reserve, Bank of England, Bank of Italy, Bank of Canada, Swiss National Bank, Nederlandsche Bank, Bundesbank och Bank of France.

BIS håller minst 10% av penningreserven för 80 av världens centralbanker, inklusive IMF och WBG och är det direkta styrmedlet för världens finansmarknader. Dess första president var Gates McGarrah från Rockefellerägda Chase Manhattan. De verkliga ägarna består av 8 familjer, som redan 1903 gick samman i the Bankers Trust. De flesta av dem har vi mött upprepade gånger i texterna ovan.

Slutsatsen av ovanstående är att världens ekonomi styrs av en liten privat grupp av finansfamiljer som jag kallat finanskartellen. Världens ekonomi är redan ett monopol. I detta monopol ingår de institutioner som många tror är ideella och fredsbevarande som IMF och WBG. FN existerar inte som oberoende institution utan styrs i sin helhet av denna finanskartell. När FN presenterar sin 2030 Agenda är det en kopia av NWO:s målsättning och dess genomförande är i alla avseenden regisserat av globalisternas styrgrupper. Detta är värt att tänka på, särskilt för en infantil regering som Sveriges, som uppenbarligen inte förstått någonting av vad som händer i världen. Är en socialistisk världsregering utan demokratiskt inflytande målet även för våra svenska politiker? Om inte, varför sätter vi inte stopp för eländet?

Antony Sutton / Wall Street and the Rise of Hitler, 1976

Dean Henderson / The Federal Reserve Cartel: The Eight Families, 2011

Daniel Estulin / Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010

Peter Krabbe

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 8. Kampen om oljan.

Många av de målsättningar som framkommit i samband med inblickarna i Bilderberggruppens möten framstår som märkliga och svårsmälta för oss utomstående iakttagare. En viss bakgrund kan man få genom de utsmugglade dokument som publicerats från deras möten under 2005-08. Ett genomgående tema är då världens oljetillgångar och hur dessa kommer att påverka världsekonomin. Om man vill söka en förklaring till deras till synes galna politik, kan man börja med att söka den här, i kampen om oljan!

Världen klarar sig inte utan olja. Det handlar inte bara om bränsle till elproduktion och transporter, utan också hela den industri som tillverkar plast i olika former. Olja är råmaterial till plast och i morgondagens samhälle kommer det mesta att tillverkas i det materialet. Kontrollen över oljefyndigheterna är därför fundamental för den som vill behärska samhället. ”Omkring 75 % av världens befolkning bor i Eurasien och även den största delen av världens fysiska förmögenhet finns där, både i dess företag och under dess mylla. Eurasien svarar för 60 % av världens BNP och omkring tre fjärdedelar av världens kända energiresurser” (Zbigniew Brzezinski 1997, The Grand Chessboard).

Brzezinski (bilderbergare och nationell säkerhetsrådgivare åt Obama) fortsätter: ”Världens energikonsumtion är på väg att öka ofantligt under de kommande decennierna. Beräkningar gjorda av USA:s Energidepartement förutser att efterfrågan i världen kommer att öka med mer än 50 % fram till 2015, där den mest betydelsefulla ökningen i konsumtion kommer att ske i Fjärran Östern. Styrkan i Asiens ekonomiska utveckling genererar redan ett massivt tryck på utforskningen och exploateringen av nya energikällor”.  Ökningen för perioden 2015 – 2030, som är avstämningspunkt för FN:s agenda kommer att bli ännu mycket större.

Den årliga oljekonsumtionen för en amerikan uppgick 2005 till 25 fat. För motsvarande kines är siffran 1,3 fat. Detta ger lite perspektiv på vad som kommer att hända när asiaterna närmar sig amerikanarnas livsstil, och därmed oljekonsumtion.  Det råder delade meningar om hur stora återstående oljeförekomster är och hur länge de kommer att räcka. Självfallet kommer nya fynd att göras kontinuerligt, men dessa är normalt inte av avgörande storlek. En bedömning är att en kännbar oljebrist kommer att visa sig mycket snart på grund av kapacitetsbrist i utvinningen. ”Om Mellanöstern i allt ökande grad kommer att vara källan till världens olja, är detta ett strategiskt problem för oss och för många andra länder” (James Woolsey, f.d.CIA).

Det har förekommit en omfattande mörkläggning av de oljeproducerande ländernas kvarvarande reserver, eftersom detta är kopplat till deras kreditvärdighet. Enligt bilderbergare försöker man hemlighålla vetskapen om reservernas minskning av rädsla för panik, detta skulle kunna leda till en prisexplosion och en kollaps av världsekonomin. Man önskade inte heller ett oljeprisfall därför att låga oljepriser skulle kunna påskynda implosionen av skuldbubblan.  Önskemålet var en nivå runt 150 dollar per fat. Under 2016 har priset sjunkit från 100-dollarsnivån ner till 40-dollar! Vad detta innebär kommer vi sannolikt snart att få veta.

För USA är situationen allvarlig. Att behålla greppet om Saudiarabiens oljeproduktion är livsnödvändigt samtidigt som BRICS-länderna intar en avvisande attityd. Ryssland tar positioner i Mellanöstern genom samarbete med Syrien och kurderna. USA har tagit Irak och försöker nu få avtal med Iran genom att släppa in kärnkraften. Situationen är dock inte så enkel med tanke på den religiösa konflikten mellan Sunni och Shia, det är svårt att balansera dessa stamkonflikter mot världsekonomiska intressen. Ryssland har dessutom potentiella olje- och gastillgångar i Sibirien och på Nordkalotten som irriterar amerikanarna. Risken är stor att USA, med den största per capita-förbrukningen av olja i världen och utan egen olja förlorar kampen om världens framtida ekonomi – om man inte gör något radikalt. Det är mot denna bakgrund man skall se projektet med en världsregering och upphävda nationella gränser. Med oligarkerna i spetsen skulle då amerikanarna kunna hämta sin olja var som helst i världen och själva sätta priset på den. Men det är bråttom! Om kanske 20 år är det för sent, då har BRICS-länderna slutit sina gränser och inväntar lugnt det finansiella sammanbrottet i västvärlden. Man kan stolpa upp bilderbergarnas agenda efter denna mall:

–          Avskaffa nationsgränserna och införa en världsregering (med fördelning av världens resurser – främst oljan – enligt principen lika till alla)

–          Bromsa tömningen av befintliga oljekällor genom att dra ner på tillväxten till noll. Kontrollera utvinningen genom att avskaffa den nationella suveräniteten i producentländerna, särskilt i Mellanöstern.

–          Ekonomisera tillverkningsindustrin genom att flytta den till låglöneländer och införa storskaliga globala företagsmonopol för maximal lönsamhet

–          Minska världens befolkning i antal i syfte att spara på oljeresurserna

–          Utöka den globala krigsmakten för befolkningskontroll och upprorsbekämpning

–          Införa en global beskattning för att ge världens arbetare en rimlig grundstandard

–          Befästa systemet genom avskaffande av demokratin, världsstyret skall ske genom att de mest kompetenta utser lämpliga befattningshavare. Folket har att foga sig.

För bilderbergarna handlar det om en kapplöpning mot tiden. Hinner man inte genomföra sitt världsstyre-projekt innan oljan börjar tryta närmar sig det finansiella sammanbrottet. USA och Västeuropa blir de stora förlorarna, Eurasien tar över ledningen. Det avgörande problemet som man nu ställts inför är att Ryssland vägrar samarbeta. Putin har inga planer på att låta Ryssland, med sina enorma naturtillgångar, ställas under en amerikansk ”världsregering”. Ryssland får fullt stöd från Kina, som naturligtvis inte heller har någon anledning att släppa in ett främmande styre. Man behöver helt enkelt inte USA i sin framtida ekonomi.

Vi skall då inte glömma att bilderbergarna består av hela västvärldens finansiella, politiska och industriella elit med NATO som krigsmakt och FN som moralisk back-up. De provokationer som Ryssland nu utsätts för syftar till att tvinga ryssarna till underkastelse och anslutning till NWO-tanken. Kina tror man sig kunna förhandla med i ett senare skede, men Ryssland ger sig inte. Enda lösningen för bilderbergarna riskerar att bli ett militärt angrepp på Ryssland. Detta kan ske söderifrån med utgångspunkt i Turkiet, eller västerifrån med start i Östersjöområdet. Man har helt enkelt inte tid att förhandla längre eller använda ekonomiska manipulationer – som kineserna enkelt motarbetar. Läget är därför allvarligt, för oss i Sverige är det ännu mer allvarligt genom Löfvens omvändelse till NATO efter att ha fått äran att ta Obama i hand och löfte om en plats i Säkerhetsrådet. Alliansens bilderbergare är inte heller oskyldiga. Vi riskerar att hamna i det tredje världskrigets mittpunkt. Är det svårt att förstå?

Situationen i Mellanöstern visar att globalisterna menar allvar. När familjen Bush sålde sina oljebolag i Texas till Saudiarabien (familjen Bin Laden) för en rundlig ersättning var man redan då medveten om att Ryssland och Kina började bli aktiva uppköpare av oljan i Mellanöstern. Saudierna enades med George W Bush om att rensa upp bland de illojala grannländerna genom att proklamera ett krig, på pappret mot terrorismen, i verkligheten mot de oljeländer som sålde oljan fritt till USA:s inbillade fiender.

Enligt Bushs egna uttalanden skulle Mellanöstern möbleras om rejält, allt enligt den då framlagda planen ”The New American Century”. För att motivera detta krig inför den amerikanska allmänheten iscensattes attacken mot WTC 9/11, där tusentals egna medborgare fick sätta livet till. En kommission tillsattes för att utreda attacken med Henry Kissinger (!) som ordförande (jmf Holmer och Palmemordet). Kissinger hade som säkerhetsrådgivare under president Nixon ansvarat för bl.a. CIA:s verksamhet. Kommissionen kom dock aldrig i arbete efter att Kissinger vägrat avslöja sina nära affärskontakter med de saudiarabiska oljemagnaterna. Planerna avhandlades inom Bilderberggruppen enligt utläckta rapporter och anfallsdatum fastställdes till våren 2003. Engelsmännen lurades att delta, vilket Tony Blair nu fått ta ansvaret för. Vad som därefter har hänt i Mellanöstern är välkänt för alla. Bevisen för denna teori behöver jag inte gå in på här, de har Trump och Putin lovat att offentliggöra under höstens presidentvalskampanj i USA, så låt oss vänta till dess.

Personligen anser jag det vara högst sannolikt att det Saudi-dominerade Arabförbundet framförde ett stort missnöje med att de ingångna avtalen med EU:s företrädare under 1970-talet om spridningen av islam till västvärlden i utbyte mot en stabil oljeproduktion, inte blivit tagna på allvar och därför inte heller genomförts som man avsett. En aktiv krigsinsats enligt Bushs plan skulle då unna initiera den folkförflyttning som man eftersträvade för att islamisera i första hand Europa, i andra hand USA. Det kan noteras att Saudiarabien varit helt opåverkat av de senaste 13 årens krigföring i Mellanöstern, inte ens en enda krigsflykting har hittills satt sin fot i grannlandet Saudiarabien. Det finns idag gott om information om USA:s roll i bildandet och finansieringen av IS, som skulle vara den makt som på allvar fick arabvärldens invånare att ge sig iväg mot en osäker framtid i Europa. Alla avtal var ju redan skrivna och klara, även av våra ”valda” representanter i EU – trots att ingen hittills känt till det….

Som vi sett ovan finns det en tidspress även vad gäller denna spridning av islam, eftersom det trumfkort som oljekällorna innebär riskerar att blekna. James Woolseys’ (CIA) uttalande ovan visar oron för att oljan skall ta slut i Mellanöstern. Världens återstående oljetillgångar kommer då att finnas främst på östra halvklotet och långt bort från både USA:s och Saudis inflytande. Om det verkligen blir så är okänt eller hemligstämplat, eftersom välfyllda oljekällor är garantin för dollarns värde och därmed finansvärldens stabilitet.

Vi skall inte tro att krigsföringen i världen sker spontant och på lösa grunder, den har som främsta syfte att skydda oljeproduktionen – oavsett priset i människoliv. Det är därför synnerligen naivt att tro att vi svenskar skulle vara ett undantag i detta spel. Att överge vår nationella suveränitet som våra politiker nu är på väg att göra genom anslutningen till NATO, är ett ansvarslöst svek mot det svenska folket.

Daniel Estulin / Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010

Andreas von Bülow / CIA och 11 september, 2003

Bat Ye’or/ Eurabia, the Euro-Arab Axis, 2010

Peter Krabbe

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 7. Det finansiella systemet.

Många undrar kanske hur de finansiella krafterna kan bli så starka att de sätter all demokrati och därtill relaterad politik ur spel. Låt oss därför göra en, förvisso starkt förenklad, men ändå djupdykning i hur dessa tvillingstjärnor kretsar runt varandra!

Förr, under forntid och medeltid, var det finansiella systemet enkelt. Man handlade med ädelmetaller som guld och silver, ibland också med ädelstenar. Det var reella värden som man kunde lita på. De första mynten tillverkades av ren ädelmetall och hade därför det värde som motsvarades av vikten. Istället för att sätta sina guldmynt på en bank kunde man glädja sig åt att bära omkring sin förmögenhet i form av smycken av guld och ädelstenar, allt kunde enkelt vägas och mätas. En kassakista med guldmynt var verklig och gav ett mentalt välbefinnande och en trygghet i tillvaron.

När lägre valörer behövdes infördes kopparen, men de stora kopparplåtar som till sist behövdes blev tunga och otympliga att hantera. Inget man stoppade i en plånbok precis. När därför tanken på ett sedelsystem infördes innebar det att staten utfärdade ett bevis genom sedeln att man ägde motsvarande värde i den guldreserv som staten därför var tvungen att bygga upp. Sedlarna var enklare att hantera än guldtackor, men skulle motsvara samma värde. Riksbankerna fick förvalta den guldmängd som motsvarade det samlade värdet av den utgivna penningmängden. Alla litade på att guldet verkligen fanns, men ingen kunde veta säkert. Så fungerade det ändå under hundratals år.

Problemet med dagens hejdlöst växande ekonomier är att det saknas guld i motsvarande omfattning. Guld är en råvara med begränsad tillgång. Hur gör man då när penningbehovet växer till miljarder och triljoner? Vad oligarkerna upptäckte i början av 1800-talet när industrialismen tog fart var att man kunde ersätta sedlarna med statsobligationer, staten lånade helt enkelt upp sitt kapitalbehov av sina medborgare med hjälp av ett skuldebrev.

Säkerheten för dem som på detta sätt lånade ut sina pengar låg i förtroendet för staten som företeelse, något paradoxalt eftersom det var medborgarna själva som var grunden för statens soliditet. Eftersom värdet på dessa statsobligationer steg och sjönk just i takt med att detta förtroende varierade, hade man skapat det perfekta instrumentet för spekulation. Värderelationen till en statisk företeelse som guldets värde kunde man nu bortse ifrån.

Amschel Rothschild blev under början av 1800-talet en mästare på att driva detta system till fulländning. För att kunna spekulera behövde man nu också den politiska faktorn, eftersom det var den som styrde variationerna i långivarnas förtroende för staten. Krigen blev den perfekta katalysatorn. När ett land riskerade att förlora ett krig sjönk obligationerna i värde och kunde köpas billigt, när segern låg nära steg förtroendet och därmed värdet och obligationerna kunde säljas med vinst. Krigen var den snabbaste vägen till vinster och därför oligarkernas viktigaste instrument för att öka sina förmögenheter. Så är det än idag. Det gällde bara att ha en någorlunda säker prognos för utgången, därför behövdes också ett fast grepp om politikernas förväntade beslut. Idealet nåddes när man genom politiska allierade, ingiften och personliga kontakter fick ett direkt inflytande över riksbankerna, på så sätt kunde man styra båda sidor – riksbanken för behovet av statens inlåning och sina finansbolag för medborgarnas behov av utlåning.

Aktiesystemet kunde nu utvecklas efter samma principer, den som trodde på ett bolag eller en affärsidé kunde investera sina pengar i ett aktiebrev, vars värde var helt beroende på hur företaget sköttes och utvecklades. Även detta var beroende av politikers nationella beslut, att kunna styra politiker var en nödvändighet för att inte äventyra verksamheten och riskera konkurs. Risken med aktierna var dock mångdubbelt högre genom frånvaron av statens bredare förtroendebas.

Med den explosiva utveckling som västvärlden genomgått de senaste 200 åren har finansmarknaden blivit svajig genom att den förr så säkra relationen till guldets värde allt mer ersatts av de för flertalet osynliga säkerheter som skulle stötta värdet på obligationer och aktier. Följden blev stormvindar av konjunkturväxlingar, depressioner och börskrascher. Men i takt med att guldets andel av säkerheten minskade uppstod för hundra år sedan ett alternativ – oljan. Guldgruvorna kunde nu kompletteras av oljesprutande borrtorn, det flytande guldet hade sett dagens ljus. Den moderna industrin var omättlig med denna nya råvara. Framtiden såg ljus ut för Amerika, där borrtornen i Texas växte upp som svampar ur jorden.

Det dröjde dock inte lång tid innan det stod klart att världens främsta oljetillgångar inte fanns i Amerika, utan i Mellanöstern. Hur skulle man då kunna använda oljetillgångar i länder utanför Amerika som säkerhet för en valuta på andra sidan jordklotet? Genom att styra all handel med olja till den amerikanska dollarvalutan kunde man ändå, åtminstone tillfälligt, stabilisera sin dollar och ersätta den relativt sett minskande guldreserven i Fort Knox. Vad man inte räknade med var att länderna i Mellanöstern, vars gränser västvärlden själva stakat ut, i kraft av sina svindlande oljeinkomster skulle växa mentalt till kaxiga, självständiga länder som trots sina medeltida stamstrukturer plötsligt föresatt sig att konkurrera ekonomiskt med resten av världen. Om dollarn skulle kopplas bort från oljehandeln riskerade hela den amerikanska ekonomin att kollapsa, förtroendet för dollarn skulle sjunka som en sten. En valuta utan säkerheter är inte värd mer än pappret den är tryckt på.

Till råga på allt började man under 1970-talet ifrågasätta varaktigheten i Mellanösterns oljekällor, hur länge skulle de egentligen räcka? Detsamma gällde oljetillgången i det Kaspiska bäckenet, där undersökningar gav nedslående resultat. Om oljan började sina skulle inte dollarn kunna balansera den växande skuldbördan i världens ekonomier. Målsättningen blev att minska oljeutvinningen, höja oljepriset, sänka tillväxttakten och införa en ränta nära noll för att dämpa inflationen. Dessa samverkande faktorer skulle spara på oljereserverna tills nya fyndigheter hittades och därmed nya säkerheter kunde stödja skuldberget.

Allt detta sett ur ett amerikanskt perspektiv. När då vissa andra länder (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) formar ett förslag till en ny valuta, BRICS-valutan, som enligt deras syn på saken, borde ersätta dollarn som oljehandelns valuta i kraft av att merparten av de existerande oljetillgångarna finns i deras egna länder, får oligarkerna i USA skrämselhicka. Guldreserven i USA har enligt vederhäftiga rykten minskat radikalt, samtidigt som realvärden som fastigheter betraktas som kraftigt övervärderade i förhållande till sin skuldbörda.

En kollaps för dollarn skulle med andra ord kunna utlösa den största ekonomiska krisen någonsin i västvärlden, kanske till och med knäcka de amerikanska oligarkernas fortsatta dominans i den globala finansvärlden. Detta skall vi ha i minnet när vi i nästa avsnitt granskar maktspelet kring oljan, den verkliga orsaken till det som händer i världen idag. Därefter kan jag lova att ni börjar förstå globalismens mekanismer och dess kamp för att vinna global kontroll eller dö – en kamp som det nu är dags att ta på allvar!

Peter Krabbe

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 6. Trilaterala Kommissionen (TC).

I detta avsnitt skall vi bekanta oss med Trilaterala Kommissionen, TC (Trilateral Commission), den tredje av de viktigaste styrgrupperna för globalismens genomförande. TC bildades 1973 och sist efter CFR år 1921 och Bilderbergruppen år 1954. Många undrar säkert varför alla dessa grupper behövs, särskilt som de till stor del innehåller samma medlemmar. Men deras uppgifter skiljer sig ändå åt, inom ramen för samma målsättning. CFR var redan från början mer politiskt ideologiskt och hade som främsta målgrupp den amerikanska regeringen och dess dignitärer, dess dominans av Utrikesdepartementet är idag nästan total. Som en följd därav blev CFR också den viktigaste maktfaktorn vid expansionen av globalismen i samband med förenandet av Europa efter andra världskriget. Bilderberggruppen, som bildades därefter, hade som uppgift att sammanföra den styrande eliten, inte bara i regeringskretsar utan också inom det i västvärlden församlade näringslivet, bankväsendet, militären genom NATO och opinionsbildarna genom media och universitet. Genom TC, som bildades 20 år senare, togs ett steg mot ett enande i internationell bemärkelse. Verksamheten skulle baseras på tre regioner – en nordamerikansk, en europeisk och en östasiatisk med bas i Japan och med gemensamma möten, därav namnet. Bilderbergruppen var genom NATOS dominans begränsad till dess militära intresseområde, medan TC kunde gå vidare med en mer civil agenda till andra världsdelar.

Antalet nationer som deltar i TC:s möten växer stadigt och man kan alltmer likna TC vid ett privat FN i miniatyr, men inriktat på global ekonomi och företagsamhet på ett sätt som inte fungerar i FN. Dessutom är den breda demokratiska basen i FN ointressant för TC, som istället hävdar den finansiella maktelitens förtur till den globala beslutsordningen.

David Rockefeller kan ses som grundare och drivande kraft i TC, vilket innebär att kretsen kring honom själv dominerar TC i lika hög grad som CFR och Bilderberggruppen. Ett bra exempel är Peter Sutherland, den europeiska regionens ordförande i TC under många år. Det var Peter Sutherland som efter valet i Sverige klappade Morgan Johansson på huvudet och uppmanade till ökad invandring, vilket Johansson självklart lovade att stå till tjänst med. Vem är då Peter Sutherland? På hans meritlista hittar vi titlar som irländsk general, EU-kommissionär för konkurrensfrågor, FN-kommissionär för migrationsfrågor, styrelseordförande för British Petroleum (BP), styrelseordförande i finansbolaget Goldman Sachs och styrelsemedlem i teknikföretaget ABB (tillsammans med Percy Barnevik) och generaldirektör för WTO. Därutöver naturligtvis medlem i Bilderberggruppen. Helt enkelt, en typisk medlem av den maktelit som gör anspråk på att styra världen, med sina fingrar överallt i smeten.

TC:s möten bevistas av 350 personer från de tre regionerna och man träffas en gång om året, på varierande platser i världen i likhet med Bilderbergarna. TC ger varje år ut rapporter i sin Task Force Reports, som avhandlar de ämnen som ledningen fastställer. Till skillnad från de andra grupperna ger därmed TC möjlighet till en viss insyn, dock utan att de viktigaste målen avslöjas för allmänheten.

En av grundarna, Zbigniew Brzezinski, såg som målsättning ”skapandet av en gemenskap mellan de utvecklade nationerna, som effektivt kan ta itu med de större angelägenheterna som mänskligheten står inför”. Man såg fyra maktpelare som viktiga – ”de politiska, monetära, intellektuella och andliga”, allt under en central världsregering. Skillnaden mot den ideella inriktningen hos FN är här tydlig, TC representerar en existerande elit i avsikt att de facto styra världen, möjligen kan man acceptera FN som ett rådgivande parlament.

Eftersom världens oljekartell har en stor representation i TC kan man inte förbise sammanträffandet mellan bildandet av TC 1973 och den stora oljekrisen i kölvattnet på Suezkrisen och krigshandlingarna i Israel-konflikterna samma år. Oljepriset fyrdubblades på kort tid vilket förde fram till en global ekonomisk kris. Här blev de nationella rörelsernas skadliga inverkan på ekonomin påtaglig, något som särskilt Rockefeller, med sina kombinerade finans- och oljeintressen (Standard Oil) drabbades av. Synen på hur arabländerna framöver borde behandlas genom sin roll som huvudleverantör till världens industriländer blev ett steg framåt för globalismen. Deras växande oberoende och kaxighet var ett problem som måste lösas. Samma år togs planerna på ett Eurabia upp, spridningen av islam till västvärlden i utbyte mot säkrade oljeleveranser och återinvestering av kapital som inte kunde vara produktivt i Mellanöstern. Mer om detta senare.

Senatorn och förre presidentkandidaten Barry Goldwater skrev i sin bok With No Apologies om TC: ”vad trilateralerna verkligen avser är att skapa en världsomspännande ekonomisk makt som står över de politiska regeringarna i de nationalstater som är involverade. I egenskap av förvaltare och skapare av systemet, kommer de att regera över framtiden”. Goldwater som var öppet kritisk till globalismen, möttes av en motkampanj i presidentvalet som snabbt gjorde honom chanslös i kampen om presidentposten. Samma ”omhändertagande” utsattes den redan sittande presidenten Nixon för när han tvingades avgå på grund av Watergateaffären, en affär som konstruerades av medlemmar i CFR och TC i just det syftet. Nixon ville införa lagstiftning i syfte att kontrollera priser och löner för att stoppa inflationen, något som irriterade globalisternas planer att kunna styra räntenivåerna enligt sin egen agenda. Lagen (NEP) avskaffades direkt vid Nixons avgång.

Bättre tur hade Jimmy Carter, som efter att ha blivit utsedd av Rockefeller som lämplig presidentkandidat, kunde vända sitt femprocentiga väljarstöd till en övertygande seger med hjälp av hela CFR/TC-etablissemangets propagandaapparat. Carter blev sedan en lydig president. Samma stöd har satt både George W Bush och Barack Obama på presidentposten, i det senare fallet med John Kerry sam vakthund.

Att både president och utrikesdepartement i USA kan kontrolleras och styras av oligarkernas aktörer är fundamentalt för genomförandet av den globala agendan. Än så länge är USA:s inflytande i den internationella politiken omfattande. Att monopolisera finansmarknaden, råvarumarknaden och näringslivet i övrigt genom globala företag är ett riskprojekt om man inte också har en stark politisk kontroll globalt.

Finanspolitiken bygger på principen att skuldsätta nationalstaterna, vilket genom en ofrånkomlig inflation ger den utlånande parten ett ständigt växande inflytande, i utvecklingsländerna behöver man kontinuerligt fortsätta att låna för att klara räntebetalningar varigenom låneskulden ökar i all oändlighet. I slutändan avgör finanskartellen hur landet skall styras (jmf Grekland). Detta i sin tur är avgörande för att säkra råvarutillgångar i utvecklingsländer, särskilt oljan (jmf Venezuela som nu straffas för att inte lyda USA). Genom en monopolsituation i näringslivet kan man genom att lägga ner eller starta upp nya företag styra hög- respektive lågkonjunkturer efter behag, perioder med låg ränta och låg inflation kan användas för att locka till lånefinansierade investeringar som sedan ger en god utdelning för långivaren när trenden vänts till hög inflation och hög ränta.

Nyckeln till allt detta är statlig kontroll, förutsatt att oligarkerna själva kontrollerar staten. När starka nationalstater som Ryssland sätter sig på tvären skramlar man med vapnen, som finns till hands i NATO:s arméer. Målet är att nationalstaterna försvagas och helst försvinner till förmån för ett globalt styre efter samma modell.

I denna agenda ingår då också att förhindra privat verksamhet som kan underminera monopolsituationen, på samma sätt är inskränkandet av individens frihet och yttrandefrihet nödvändigt för att staten, den nationella eller globala, skall kunna upprätthålla full kontroll över sina undersåtar. Det finns anledning för dem som hyllar globalismen att fundera en gång extra över om detta är rätt väg mot framtiden, en annan fråga är i vad mån vi fortfarande har någon möjlighet att stoppa den? Viktigast av allt – förstår våra politiker vilket spel de deltar i, med eller utan ögonbindel?

För den som funderar över denna sista fråga kan det vara intressant att få veta att Carl Bildt – enligt egen uppgift – är medlem i Trilaterala Kommissionen. Det kanske förklarar en del om det senaste decenniets politik även i vårt lilla Sverige…

Peter Krabbe

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation. Del 5. Marshallplanen, vägen till EU.

De som är lite äldre har säkert hört talas om Marshallplanen, den plan som skulle få det krigshärjade Europa på fötter igen efter andra världskriget. Planen har sitt namn efter USA:s utrikesminister 1947, George Marshall och det tal han höll vid Harvard University den 5 juni 1947. Enligt planen skulle USA tillhandahålla bistånd för att förhindra svält i de större krigsområdena, reparera förödelsen och bjuda in europeiska länder att ansluta sig till en samarbetsplan för ekonomisk rekonstruktion.

Men Amerika ansågs också dra nytta av planen genom att utveckla värdefulla handelspartner och pålitliga allierade bland de västeuropeiska nationerna. Man dolde att planen var förenad med villkor. Amerika ställde krav kring handel och produktion i syfte att säkerställa en amerikanisering av Europa, ingen betydande ekonomisk eller politisk utveckling kunde ske utan USA:s godkännande (Richard Greaves/ Who really runs the world). Genom Foreign Assistance Act 1948 säkerställdes administrationen av European Recovery Program, vilket utmynnade i att under åren 1948- 51 kunde 13,3 miljarder dollar betalas ut till 16 västeuropeiska stater.

Ingen kan förneka att detta var viktigt och nödvändigt för ett Europa som låg i ruiner. Ändå rörde det sig inte om allmosor. Churchill kallade planen för ” den mest giriga handlingen i historien” och syftade då på de enorma förtjänsterna för de internationellt inriktade bolag i USA, som starkt stödde planen. General Motors och Ford, som redan var etablerade i Tyskland vid tiden före kriget, gjorde stora vinster genom denna nystart. Genom en hemlig överenskommelse fick dessutom CIA tillgång till 200 miljoner dollar årligen för att bygga upp nätverk i Europa. Flertalet av de som skulle bli högt uppsatta inom denna organisation hade sina rötter i CFR, Council on Foreign Relations. När Bilderberggruppen bildades 1954 var CIA under en rad år finansiär av gruppens verksamhet.

Marshalls plan kom inte ur tomma intet, den hade redan 1939 diskuterats inom CFR och låg 1946 färdig under titeln ” Reconstruction in Western Europe”, författad av bl.a. David Rockefeller. Slutdokumentet fastställdes vid Haagkongressen för europeiskt enande 1948. Haagkongressen krävde ett Förenat Europa och utfärdade sju resolutioner om aspekter på en politisk union. ”Skapandet av ett Förenat Europa måste betraktas som ett avgörande steg mot skapandet av en Förenad Värld” (Dennis Behreandt / The New American).

Marshallplanen ledde 1952 till Kol-och stålgemenskapen, som i sin tur ledde till Europeiska Atomenergigemenskapen och vidare till den Gemensamma Marknaden. År 1961 hade man nått fram till bildandet av OECD. Medlemmar i CFR har varit involverade i varje steg på färden. Tillsammans med CIA var man under 50- och 60-talen den pådrivande kraften för ett enat Europa. Man finansierade och styrde den europeiska federalistiska rörelsen.

År 1993 bildades så den Europeiska Unionen, som idag har 28 medlemsstater, eller som Wikipedia uttrycker det – det mest långtgående överstatliga samarbetet i världen. I sanning ett stort kliv mot genomförandet av globalismen. I förlängningen ligger sammanslagningen med arabvärlden inom ramen för Eurabia-projektet, som pågått sedan 1970-talet.

Vad skall man då säga om denna utveckling? En av grundtankarna på globalismens reklampelare är att undvika nya krig, vilket då förutsätts utspela sig mellan nationalstater. Samtidigt ser vi nu istället våld och terror breda ut sig på ett sätt som skakar våra samhällen i sina grundvalar. Orsaken är en alltför snabb och påtvingad sammanblandning av människor med radikalt olika bakgrund, religiös tro och avvikande traditioner. Nationalstaten grundar sig på en intressegemenskap mellan människor som har samma värderingar och syn på hur samhället skall vara organiserat.

Allt detta leder till frågan om hur långt känslan av nationell tillhörighet kan utsträckas. Till länder som man tidigare haft en historisk gemenskap med? Till en kontinent som Europa? Till flera kontinenter tillsammans? Eller till hela världen?

Frågan ställs på sin spets när nu EU börjar knaka i fogarna. Kanske har den enskilda människans trygghet redan rubbats i så hög grad att protesterna hotar att stoppa hela globaliseringsprojektet? Brexit är utan tvekan en chock för det etablissemang som utan att blinka pressat på för att påskynda globaliseringen. Ändå är London, och har alltid varit, en av världens mest internationella städer i kraft av det brittiska samväldets utsträckning. När kulturer från andra delar av världen tar för stor plats i samhället rubbas också tryggheten för dess ursprungliga invånare. Charmen i att kunna besöka dessa kulturer, ta in deras för- och nackdelar, för att sedan kunna återvända till det för iakttagaren vanliga samhället förbyts i chock när det inte längre finns en sådan möjlighet att undkomma kulturyttringar som enbart blir plågsamma vid en permanent och bestående samlevnad. Globalisterna är väl medvetna om denna effekt, att knyta media till sin propaganda som CFR gjort trots enorma kostnader i form av påtryckningar och uppköp av nyhetsmedia har varit en av grundstenarna för dess verksamhet.

I ”The Art and Science of Psychological Operations” (USA:s armédepartement) står det om försvarsministerns roll “ Ministerns understatssekreterare för internationella säkerhetsfrågor har ett stort ansvar vad gäller psykologiska operationer, psyop”. Sociologen Hadley Cantril förklarar detta på följande sätt: ” Psykopolitiska operationer är propagandakampanjer utformade för att skapa spänningar och för att manipulera olika grupper av människor till att acceptera det specifika opinionsklimat som CFR strävar efter att uppnå i världen” (1967). Ken Adachi följer upp med ” Det som de flesta amerikaner tror är den allmänna opinionen är i själva verket en noggrant skapad och nedskriven propaganda utformad för att framkalla ett önskat svarsbeteende från allmänheten”. Att få människor att bete sig på det sätt man hoppas att de skall bete sig genom att övertyga dem om att det i slutändan ligger i deras intresse att bete sig så, det är att uppnå ett önskat svarsbeteende.

De Rockefeller-finansierade instituten RAND i USA och Tavistock i England har som mål att utveckla metoder för denna form av beteendekontroll. I nätverket ingår Stanford Research Institute med 3300 anställda och en budget om 150 miljoner dollar årligen och försörjer bl.a. CIA med operationer inom sinnekontroll och beteendevetenskap. Dessa operationer används både militärt och i civilsamhället. Psykopolitiska operationer är uppdelade i strategiska psykopolitiska operationer, som fokuserar propaganda mot en liten grupp människor, som exempelvis akademiker eller experter, som i sin tur kan påverka den allmänna opinionen, samt taktiska psykopolitiska operationer som fokuserar på masskommunikationsmedier som tidningar, TV, läroböcker m.m.

Detta är alltså den moderna krigföring som skall få oss att acceptera mångkulturen med alla dess avigsidor och få oss att ställa oss vid gränserna med ”Välkommen”-skyltar, trots att de flesta innerst inne känner obehag och skepsis. Utan denna omvändelse har globalismen små möjligheter att kunna genomföras. Tänk på detta när ni slår upp er dagstidning eller slår på TV:n – är detta verkligen vad jag själv tycker? Speciellt gäller varningen Bonnierkoncernens mediaproduktion, den är ansluten till Sorosfinansierade Project Sydicate med 450 tidningar i 150 länder över hela jordklotet.

Peter Krabbe

Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 4. Council on Foreign Relations (CFR).

Den treklöver som jag har valt att skriva om här är Bilderberggruppen, CFR och Trilaterala Kommissionen. Bilderbergruppen har vi stiftat bekantskap med i avsnitten 2 och 3. Låt oss då se lite på Council on Foreign Relations, CFR.

Sir Winston Lord, en av gruppens tidigare ordförande uttryckte saken på följande sätt: ”Det är inte den Trilaterala Kommissionen som i hemlighet styr världen. Det är Council on Foreign relations som gör det.” Detta sagt av USA:s biträdande utrikesminister 1978.

Sammanslutningen bildades 1921 och dess grundare, Edward Mandell House, var president Woodrow Wilsons huvudrådgivare och egentliga makthavare under Wilsons presidentperiod 1913 – 1921. House författade även planen för Nationernas Förbund 1919, som skulle komma att utvecklas till dagens FN. House var känd som marxist och hängiven socialist. Vi kan idag ha svårt att förstå hur starka de marxistiska strömningarna var i USA:s ledande skikt vid denna tid, detta avspeglade sig bl.a. i stödet till Trotskij, som då vistades i USA, och den kommande ryska revolutionen. En av huvudaktörerna i rörelsen var familjen Rockefeller, som såg både ekonomiska och politiska fördelar i marxismen och snabbt etablerade sig i de sovjetiska oljefälten efter revolutionen.

Drömmen om en enpartiregering och – i förlängningen – en envärldsregering är i praktiken densamma som den som omsattes i Sovjet efter revolutionen och dess socialistinternational. Det är också här grunden ligger för 1900-talets New World Order-strävanden, tanken fanns långt tidigare men dess etablering i samhällets styrande skikt, till och med i USA, fick fotfäste vid tiden för första världskriget.

På programmet stod då också bildandet av en amerikansk centralbank som kunde styra penningpolitiken och sedelmängden. Detta genomfördes 1912 genom bildandet av The Federal Reserve, som skulle bli världens första privatägda centralbank! Här skapades redskapet för de kommande hundra årens uppbyggnad av oligarkernas nuvarande monopol över världens finansmarknader.  Dominerande i the Federal Reserve var de numera bekanta familjerna Rothschild, Warburg och Rockefeller. Att deras finanssystem skulle växa och bli globalt ingick redan då i planen för envärldsregeringen. Huvudfinansiär för CFR:s agenda skulle bli Rockefeller Foundation och Carnegie Foundation och dess medlemmar skulle komma att dominera det amerikanska utrikesdepartementet under lång tid framöver. År 2006 var över 4000 personer ur Amerikas ledande etablissemang medlemmar i CFR.

Att CFR är ett för många okänt begrepp beror till stor del på att den amerikanska pressen medverkar i gruppen, inte bara drygt 200 kända journalister utan också höga chefer och ägare till amerikansk media som New York Times, Washington Post, Los Angeles Times, Wall Street Journal, NBC, CBS, ABC, Fox, Time, Business Week med flera. Katherine Graham, ägare till Washington Post, uttryckte saken ”det finns saker som allmänheten inte behöver veta om oss och inte heller borde veta”.

Den amerikanske senatorn William Jenner varnade redan 1954 i ett tal för att ” Inom vår statsmakt och vårt politiska system opererar ett annat organ som representerar en annan form av statsmakt, en byråkratisk elit som anser att vår konstitution är omodern och som är säkra på att de är den vinnande sidan. Alla märkliga utvecklingar när det gäller utrikespolitiska avtal kan spåras till denna grupp, som kommer att göra om oss efter sitt behag.” CFR-medlemmarna består enbart av amerikaner, till skillnad från de två övriga grupperna Bilderbergarna och TC. En gemensam nämnare har man i David Rockefeller med familj. Även om CFR är förbehållen amerikanare är dess verksamhet genom att man dominerar UD i allra högsta grad global och påverkar det mesta som händer i världen. CFR-medlemmar innehar idag nästan alla regeringsbefattningar i Vita Huset. Det kan inte nog upprepas att en av huvudaktörerna är Henry Kissinger, som trots sin ålder aldrig tycks sluta vara aktiv. Skrämmande för oss övriga är också att cheferna för CIA och FBI är ständigt närvarande. Att John Kerry är CFR-medlem kan vara värt att tänka på när vi idag studerar hans utrikespolitik.

Till och med när USA:s presidenter kommer och går, förblir CFR:s makt och agenda densamma. Politiska undersökningar visar på en växande apati hos väljarna, ingenting förändras inom regeringsmakten oavsett hur du röstar. Som en följd av detta minskar valdeltagandet och demokratin urholkas. I Sverige kan vi börja se paralleller till detta och en berättigad fråga är om vi har fått en syskonorganisation till CFR även i vårt land? Svaret visar sig kanske i nästa val när moderater och socialdemokrater bildar regering tillsammans med Miljöpartiet som kuttersmycke. Finns det då någon som anser det vara lönt att gå till valurnorna fortsättningsvis?

Vad vill då CFR göra med vår värld? Redan 1971 skrev CFR-medlemen Kingman Brewster i tidskriften Foreign Affairs ” vår nationella uppgift borde vara att avskaffa den amerikanska nationaliteten och ta vissa risker för att bjuda in andra att slå samman sin suveränitet med vår.” Med risker menade Brewster nedrustning i syfte att överlåta militärmakten till FN:s fredsbevarande styrkor. Vi kan se att samma målsättning som House formulerade vid bildandet av Nationernas Förbund 1919 lever kvar i FN:s agenda, dock att man ännu inte kommit fram till ett praktiskt genomförande av FN:s roll som världsregering. På samma sätt lever den marxistiska tanken kvar i FN, men väntar fortfarande efter hundra år på att finna en användbar form. FN började med en grupp av CFR-medlemmar kallad Informal Agenda Group. De gjorde utkastet till det ursprungliga förslaget till FN, ett förslag som president Roosevelt sedan tillkännagav för allmänheten. Vid FN:s instiftande konferens i San Francisco var fler än 40 av de amerikanska delegaterna CFR-medlemmar. Strax därefter lanserades önskemålen om Den nya världsordningen, där den nationella suveräniteten och oberoendet hos individuella nationer skulle avskaffas. Nationella militärstyrkor skulle reduceras kraftigt eller förbjudas i lag. Enskilda medborgare skall inte tillåtas att beväpna sig.

En nedrustningslag (Public Law 87-297) fastställdes redan 1962 av Kennedy och har sedan dess uppdaterats ett otal gånger. Innebörden i lagen är att de nationella militärstyrkorna skall avskaffas och ersättas av FN:s fredsbevarande styrkor. Omständigheterna i världspolitiken därefter har knappast möjliggjort ett genomförande av innehållet i denna amerikanska lag, som ju förutsätter att en faktisk världsregering först bildats. Vem skulle annars ha kontroll över denna världens gemensamma krigsmakt? Det som är viktigt för oss att veta här är att USA planerar att lämna scenen som globalt fredsbevarande krigsmakt, något som sker både på gott och ont. Istället har i dagsläget NATO blivit en ersättare av denna mission, vilket med tanke på att den globala politiken inte på långa vägar är samordnad än, innebär ett spänt och farligt läge för alla. Hotet består i den relaterade uppfattningen att denna militärstyrka skall ha rätten att med vapenmakt infoga tredskande stater i den av CFR styrda världsordningen. Hur skall detta ske när världens övriga stormakter fortfarande är beväpnade till tänderna? Mer om detta senare.

Egentligen präglas hela 1900-talet av ett antal slingriga ideologier, som var för sig strävar mot samma mål, ett världsherravälde för en utvald grupp av människor. Detta gäller för såväl den sovjetiska som den kinesiska kommunismen och den amerikanska kapitalismen i lika hög grad som för seklets fascistiska och nazistiska rörelser. Därför ser vi många likheter och gemensamma överenskommelser mellan dessa ideologier när vi granskar dem närmare. Den avgörande skillnaden är att den mäktigaste rörelsen, som genom CFR nu försöker ta över FN som styrmedel, är den amerikanska finansmakten. Denna har inga som helst planer på att dela den globala makten med ryssar och kineser, utan tar för självklart att den i lugn och ro skall kunna utveckla sina ekonomiska monopol i en avväpnad värld under fortsatt och evig kontroll. I det som man föreställer sig bli en värld utan krig förutsätts det att ledningen också styr över befolkningstillväxten genom kontroll över hälsovården och livsmedelsproduktionen. Dessa är de styrmedel som står till förfogande för att reglera folkmängden i önskad riktning, uppåt eller nedåt – allt i en inbillad värld utan krig.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att CFR är en mäktig spelare i kampen för ett införande av globalismen. Det största obehaget kan vi känna inför medias roll och det medvetna manipulerandet av den allmänna opinionen. Detta styrs genom en inre krets av CFR som kallas ”Special group”, medan samarbetet mellan olika myndigheter sköts genom ”Secret Team”, ett nätverk som är precis så hemligt som det låter. CFR har länge drivit tesen att absolut beteendekontroll, utan mänsklighetens självmedvetna insikt, är nära förestående. Är detta en värld som vi ser fram emot?

Peter Krabbe

Huvudkälla: Daniel Estulin/ Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010