Fabianismen, del 4. Det muslimska uppvaknandet – fredlig handel eller erövring av världen?

koranen-islam-muslim-tro

I föregående artikel har vi följt utvecklingen fram till det kritiska 1970-talet, då konflikterna mellan Israel och arabvärlden skulle komma att skaka om även resten av världen. Det hjälpte inte att USA och Storbritannien redan 1953 genom en statskupp, beordrad gemensamt av Churchill och Eisenhower, tillsatt en västvänlig regim i landet. Engelsmännen ansåg det oljerika Iran vara deras intresseområde genom Anglo-Iranian Oil Companys (senare ombildat till BP) aktiviteter. Även Kuwait tillhörde detta intresseområde.

Krigen med Israel och följande oljeembargo ledde till bildandet av Organisation of the Islamic Conference (OIC), en organisation från 1972 med uppgiften att bevara Islamiska sociala och ekonomiska värden och att främja solidaritet mellan dess medlemmar. Dess institutioner skulle bli en Islamisk utvecklingsbank, en Islamisk organisation för utbildning, vetenskap och kultur och en internationell Islamisk nyhetsbyrå. I praktiken fick nu många av de länder som hade svårt att finansiera de kraftigt fördyrade oljeköpen låna till sina underskott av säljaren – en förenad arabvärld genom OPEC.

Det femdubblade oljepriset gav oljeländerna enorma inkomster, men framför allt den makt och det inflytande som kunde sprida islam som religion till västvärlden. Byggandet av moskéer i Europa och USA tog fart i form av Islamic Centers, nyhetskanaler som Aljazeera etablerades även i väst med västerländska journalister, avtal tecknades med västerländska universitet och utbildningsanstalter om samarbete och respekt (=spridning) för islamisk kultur. Västerländska politiker ålades att ha en välkomnande och uppskattande attityd till islam och dess företrädare. Invandring från arabländerna skulle stödjas och uppmuntras. Allt detta genomfördes nu under kommande decennier utan att någon utanför de slutna konferensrummen förstod vad som pågick eller varför.

I gengäld utlovade OPEC fortsatta oljeleveranser utan störningar och en stabil prissättning på oljan som kunde ge en god symbios, avsevärda delar av oljeintäkterna skulle ju återinvesteras i västvärldens näringsliv, man hade naturligtvis ingen önskan att skada de företag där man själv hade investerat sitt nyfunna kapital. Investeringarna i industrin avsågs ge utdelning långt efter att oljekällorna eventuellt skulle börja sina. En viktig och logisk följdåtgärd blev att öka invandringen av muslimer till denna västvärld, att besätta strategiska poster i både näringslivet och politiken, det investerade kapitalet måste följas upp och kontrolleras. Att muslimska värderingar och dess kultur skulle spridas i samma omfattning som kapitalet framstod för oljeproducenterna som självklart. Nu kunde världen förändras!

Hur kunde då allt detta hända utan att vi vanliga människor förstod något? Först av allt kan vi konstatera att det inte var meningen att vi skulle förstå. Vi måste ha oljan. Västvärlden var inte den enda potentiella köparen, vilket idag framstår tydligare än någonsin. Hela vårt nu åter uppblossande kalla krig beror på att de asiatiska staterna vill ha del av den högklassiga oljan från Mellanöstern, därmed följer alla statskupper i Mellanöstern i syfte att tillsätta regimer som förstår vem man bör skall sälja till och varför. Inte kan man väl då ha folkomröstning om en så trivial fråga som huruvida vi skall lägga oss på knä i en moské eller i en kyrka? Eller? Islam är ju fredens religion, så det blir nog bra. Dessutom blir de nog snart som vi?

Men låt oss stänga av adrenalinkranen en stund och se på hur det gick till i verkligheten.

1973 tog fransmännen initiativ till ett samtal, som började med Libyens ledare Gaddafi. Detta utvecklades till ett möte i Köpenhamn i november samma år mellan Frankrikes president Pompidou och Tysklands förbundskansler Willy Brandt, där det beslutades att man skulle bilda The Euro-Arab Dialogue (EAD) i syfte att formalisera samarbetet med OIC, som jag beskrivit ovan. Att den arabvänlige Pompidou var först ute är ingen tillfällighet, han hade arbetat i ledningen för Rothschilds franska verksamhet, Rothschild Frères i Paris, innan han blev fransk president. Nordafrika var särskilt viktigt för Frankrike, som hade nära relationer med Algeriet och Tunisien och dessutom såg en möjlighet att stärka socialismen i området i motsats till den växande islamismen.

Den norsktalande Palmevännen Willy Brandt var socialdemokraternas ledare i Tyskland och engagerad i Socialistinternationalen. Vi får nu en direktkoppling till Rockefellers man i USA, Robert McNamara, tillika presidentrådgivare, medlem i CFR och chef för Världsbanken, som utnämnde Brandt till ordförande för en FN-kommission som skulle få namnet Brandt-kommissionen med förslag om överföring av bistånd från industriländerna till utvecklingsländerna.

Under samma år, 1973, bildades då EAD, Storbritannien gick in i EEC som skulle bli föregångaren till EU, genom FN bildades New International Economic Order (NIEC), genom Rothschilds försorg bildades European Composite Unit (ECU) som skulle bli en föregångare till euron och Brandt-kommissionen sattes i arbete.

Bildandet av EAD löste tillfälligt upp oljekrisen och blev grundstenen för den kommande islamiseringen av Europa, skapandet av ett Eurabia. Europas representanter i samtalen var den socialistiska rörelsen i Europa med Fabianerna i London som drivande. Bakom låg också oljekartellen och finansbolagen, främst representerade av Rothschilds och Rockefellers. Sedan dess har ett otal organisationer och kommissioner inom FN, EU och arabvärlden arbetat med genomförandet, något som skett oförtröttligt fram till våra dagar. ”Vi” i Sverige har deltagit aktivt genom den socialdemokratiska rörelsens framskjutna kontakter i dessa organisationer, Anna Lindh var en av förgrundsfigurerna fram till sin död och hedrades med en stiftelse (Anna Lindh Foundation) som nu är en av de viktigaste aktörerna i islamiseringsprocessen.

Pågående projekt är i första hand det av förre franske presidenten Sarkozy 2007 initierade The Mediterranean Union (UM/UfM), med syfte att uppnå en politisk, kulturell och ekonomisk union mellan Europa och de muslimska länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Hela socialiströrelsen som nu fullständigt dominerar EU och finanskartellen i USA stödjer detta projekt, som vi nu ser genomföras inför våra ögon. Det finns ingen återvändo om inte hela socialiströrelsen krossas och oligarkerna utestängs från sina banker, något som självfallet inte ens finns på kartan.

Så, svenska folk, fortsätt att diskutera bilbränder och utanförskapsområden med våra hjärntvättade politiker om ni orkar, de har ingen aning om vad de själva och deras föregångare ställt till med under de senaste 40 åren. Även om de skulle ångra sig finns det ingen återvändo längre. En stilla undran kan vara i vad mån man förutsåg att deras beslut skulle leda till en ren folkvandring eller inte. Den muslimska andelen av befolkningen i Europa närmar sig nu 20 % och kommer att fortsätta öka i framtiden. Finns det en gräns? Jag tror inte att våra politiker anser det.

Peter Krabbe

Annonser

Jan Ericson i Ubbhult

Då jag i likhet med Lars Bern fått besök på min blogg av Jan Ericson (M), vars aktiviteter är ganska typiska för etablissemanget lägger även jag här ut ett lite fylligare svar:

Jan Ericson commented on Vad gör USA i Syrien? Demokratins riddare?

Nu är det förståss inte USA som ”bombar Syrien sönder och samman”. Det är Assad och ryska styrkor som sköter detta. Skrämmande att den ryska desinformationen sprides helt hämningslöst på sociala medier och bloggar.

Jan Ericson, riksdagsledamot (M)

 

Jan Ericson, först av allt – välkommen till sociala medier, det är glädjande att en riksdagsman intresserar sig för verkligheten. En verklighet som definitivt inte existerar i riksdagshuset. Med öppna ögon kan du då kanske till sist lära dig lite mer om denna verklighet. Alternativt kan du böja dig under partipiskan och fortsätta att blunda.

Jag är naturligtvis medveten om ditt onyanserade påhopp på Lars Bern under helgen. Vi försöker båda informera våra läsare om vad som händer i världen och varför. Vi har båda ett flertal läsare i riksdagshuset, det är därför jag värdesätter även ditt intresse. Men istället för den förenklade floskeldebatt som förs i ditt forum försöker vi analysera problemen genom lite djupare analyser. Så är exempelvis frågan om globalismen och dess bakomliggande faktorer fundamental för förståelsen av dagens händelser.

Du antyder att vi sprider desinformation och Rysslandspropaganda. Att se allt i svart eller vitt är också typiskt för ditt eget forum. Kanske skulle du läsa de texter vi publicerar med lite större omsorg och åtminstone ett försök till ett intellektuellt förhållningssätt. Kanske kan du lära dig något, kanske är det för svårt? Faktum är att nästan samtliga våra referenspunkter består av amerikanska källor i form av kända politiker, författare, historiker och i övrigt välinformerade personer med insyn i det egna samhället. Att det finns kritiska röster i USA är en förutsättning för en fungerande demokrati. Så tycks man inte se det i Sverige. Du är ändå välkommen i debatten när du har ett tillräckligt kunskapsunderlag, så kan vi diskutera sakfrågor istället för floskler.

Den artikel du kommenterar är ett referat av en uppsats skriven av Robert F Kennedy J:r, förre presidenten John F Kennedys brorson. Att etablissemanget i USA förändrats kraftigt i negativ riktning sedan John och Robert (författarens far) Kennedy mördades tror jag att alla i min generation är plågsamt medvetna om. Du kanske låg i vaggan då – vad vet jag – men det är aldrig för sent att lära sig. Att Robert J:r är kritisk är därför inte förvånande. Han har dessutom en insikt i det amerikanska samhället som du själv aldrig kommer att komma i närheten av.

USA:s krigföring i Mellanöstern började redan 1953 genom Eisenhowers beslut att störta regimen i Iran till förmån för en marionett i form av blivande Shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi. Syftet var detsamma som gällt under det efterföljande halvseklet, att kontrollera USA:s tilldelning av Mellanösterns olja. Det otal statskupper som därefter präglat Mellanösterns politik är en följetong som du kan läsa mer om både på min och Lars Berns bloggar. Eller varför inte i den allmänt förekommande amerikanska litteraturen? Beslutet att lägga hela Mellanöstern under amerikansk kontroll togs under familjen Bushs presidentskap.  Att Ryssland ingriper för att skydda Assad har många förklaringar, de finns redovisade i andra forum. Jag kan försäkra dig att de förklaringarna varken bygger på desinformation eller Rysslandspropaganda.

Avslutningsvis hoppas jag att du antingen utnyttjar din mandatperiod för att lära dig förstå problematiken eller lämnar riksdagen till nästa val. Jag har röstat på moderaterna i 50 år men kommer inte att göra det fortsättningsvis om kandidater som du kvarstår på listorna.

 

Peter Krabbe

Fabianismen, del 3. Invandring, olja och religion skapar den nya mångkulturen. Men vem vill ha den?

fabianer-del-3

The Socialist league och The Arab league – förenade i brödraskap. Fast några änglar fanns där nog inte…

Den Fabianska och därmed också socialistiska inställningen till invandring var under det första halvseklet avvisande. Man såg invandring generellt som ett hot mot de egna arbetsplatserna, både genom ökad konkurrens och genom den låga utbildningsnivån hos invandrarna. Ändå var trycket stort mot Storbritannien genom de många kolonierna. Det av många upplevda hotet av en lägre levnadsstandard genom de pågående frigörelseprocesserna fick många att lämna sina länder, den brittiska kronan hade ändå stått som garant för lag och ordning och en fungerande samhällsstruktur i kolonierna.

Situationen ändrades efter andra världskriget genom Labourregeringen Attlees Brittish Nationality Act 1948, som öppnade för ökad invandring. Först på 1960-talet blev problemen påtagliga, rasproblem och inkomstklyftor krävde införandet av en Race Relations Act som fick uppgiften att arbeta med ett växande relationsproblem. I dokumentet A Policy for Equality 1983 lade Fabianerna fram ett program i syfte att ” ändra styrkeförhållandet mellan vita och svarta människor” till förmån för de färgade invandrarna.

Labourregeringarna Blair och Brown genomförde under perioden 1997- 2010 aktivt ett intensifierat program för att ”förändra det brittiska samhället”. Avsikten formulerades något kryptiskt som ”att maximera regeringens sociala och ekonomiska syften”. Det visade sig snart att starka invandrargrupper från Indien, Pakistan och Afrika inte hade några avsikter att sugas upp av den brittiska kulturen. Den politiska inriktningen ändrades därför snabbt till att omdana samhället till ett mångkulturellt, där varje kultur skulle ha rätt att existera oinskränkt på sina egna förutsättningar.

En sådan statsinitierad mångkulturalism kan aldrig genomföras utan omvälvande inskränkningar för ursprungsbefolkningen. Ett genomgående tema har därför varit att få ursprungsbefolkningen att inse att den egna kulturen inte längre skall vara dominerande i det tidigare egna landet, ”a change of the ethnic and racial make-up of British society. ”

Alla förstår säkert att motivet för mångkulturen är att bryta ner de privilegierade nationernas etniska skyddsmurar för att på sikt utplåna nationsgränserna helt. Detta är globalismens sanna agenda och dess genomförande kan bara ske med finanskartellens medverkan. Rockefellers fonder finns som ett ständigt spöke bakom dessa kontakter, som också omfattar stora delar av det brittiska näringslivet med chokladtillverkaren Cadbury i spetsen. Genom att upprätta ”välgörenhetsfonder” kan man gödsla civilsamhällets organisationer. En typisk representant för finanskartellen är Peter Sutherland med höga positioner i British Petroleum, Goldman Sachs, EU och FN samt LSE och Bilderberggruppen. När Tony Blair fick avgå som premiärminister tilldelades han pensionsposten som ”rådgivare” åt bankirfirman J P Morgan, ett mönster som vi känner igen från Sverige genom Bildt och Reinfeldt, som båda nu avlönas av finanskartellen som tack för förräderiet mot det svenska folket.

Låt oss nu istället gå vidare till det som oroar oss mest, islamiseringen av Europa.

Genom det brittiska imperiets omfattning hade Fabianerna tidigt goda kontakter med inflytelserika islamister utanför Europa. De muslimska ländernas växande ekonomiska och politiska inflytande gjorde nära relationer nödvändiga, både för att säkra oljeleveranser från muslimska producenter och för att säkra återinvestering av köpeskillingen för oljan i det brittiska näringslivet. Rothschilds (Royal Dutch Shell), Rockefellers (Standard Oil) och det mot Iran orienterade British Petroleum hade inte råd att tolerera någon form av ovänskap med sina muslimska leverantörer. Både de brittiska och holländska kungahusen var storägare i oljebolagen, så störningar kunde få oanade konsekvenser även politiskt.

Samtidigt var de Fabianska socialisterna imponerade av, som man uttryckte det, “the perfect brotherhood and equality before God,” i islam och den revolutionära anda som man såg i deras religion. Genom sitt motsatsförhållande till kristendomen bedömdes islam lämpligt för att underminera det västerländska samhället och dess civilisation. Den brittiske ministern för Indien Sydney Olivier skrev 1926  “No one with a close acquaintance with Indian affairs will be prepared to deny that on the whole there is a predominant bias in British officialism in favour of the Moslem community, partly on the ground of closer sympathy but more largely as a make-weight against Hindu nationalism”. Man såg alltså islam som en internationell och global rörelse i motsats till hindu som en nationell och därmed förkastlig motsvarande. Redan ett decennium tidigare deklarerade premiärministern Herbert Asquith “One of [the government’s] fundamental traditions is to be a friend of Islam and Muslums and to defend the Islamic Khalifate even if it was a Khalifate of conquest as the Turkish Khalifate …”

Lord Rothschild, dåvarande ordförande för LSE, initierade redan 1910 en fond för byggande av moskéer i London. Denna verksamhet har fram till idag utvecklats till projektet att bygga det största muslimska komplexet i västvärlden i Whitechapel i London.

Från 50-talet och vidare fram till 70-talet fanns det planer för en arabiskinfluerad socialism i arabvärlden under Fabianernas inflytande. Motsvarigheter till västerländska organisationer uppstod genom the Arab League (1945), the Council of Arab Economic Unity (1957), the Arab Common Market (1964). Man var generellt inställda på ett fredligt samarbete.

Vändpunkten kom under 70-talet efter konflikterna mellan Israel och arabländerna i spåren av 6-dagarskriget. Med växande ekonomiska muskler kom också kraven på oberoende och respekt för en arabisk och muslimsk identitet. Arabvärlden skulle nu gå sin egen värld och främja de muslimska värdena, övriga världen skulle istället underordna sig islam i kraft av kontrollen över den för västvärlden nödvändiga oljan. 1973 utfärdade oljestaterna genom OPEC ett oljeembargo mot västvärlden som straff för stödet till Israel i den pågående konflikten. Resultatet blev ett femdubblat pris för oljan som skakade västvärldens industri i sina grundvalar och tvingade oljekonsumenterna till förhandlingsbordet. Men nu låg inte bara oljepriset på dagordningen!

Mer om detta i nästa avsnitt.

Peter Krabbe

Fabianismen del 2, roten till världsregeringen får fäste i Europa.

rockefeller-nwo

En berättelse om Fabianer låter kanske idylliskt och gulligt. Men låt inte lura er, detta är inga barnsagor utan upprinnelsen till den största strukturella omdaningen av vår värld någonsin. I dess begynnelse figurerar en häxbrygd av några av historiens farligaste ideologer som Marx, Engels och Lenin kombinerade med ett skoningslöst kapital representerat av Rothschilds i London, Rockefellers och många andra av Englands mäktigaste industrialister. Som språkrör har de haft kända skribenter som Bernard Shaw och H G Wells och en av kapitalägarna styrd dagspress.

Dess bakgrund och bildande för mer än hundra år sedan har vi bekantat oss med i föregående avsnitt. Låt oss nu se på det politiska innehållet. Vi ser här upprinnelsen till den moderna socialiströrelsen, som i olika former skulle sprida sig över Europa, Ryssland och USA. Det som vi inte är vana att tänka in i sammanhanget är att styrningen och finansieringen av denna rörelse skedde genom bankirerna och industriägarna i syfte att kunna kontrollera en framväxande arbetarrörelse som hotade lönsamheten i industrin, samtidigt som man ville skapa en ekonomi baserad på statskontrollererade företagsmonopol, fria från konkurrens och destruktiva marknadskrafter. Att staten i sin tur skulle styras av samma personer eller deras valda ombud, var för dem en självklarhet. Vi fick ett system med yrkespolitiker som visste vem de skulle behaga för att få behålla sina positioner.

Så föddes 1893 The Independent Labour Party genom Fabianernas försorg, den Andra Internationalen genom Engels och Ryska Socialdemokratiska Partiet – senare kommunistpartiet – genom Lenin, alla med rötterna i samma Londonbaserade rörelse. Man såg inte demokrati som ett mål utan som ett medel att nå målet – ett auktoritärt centralstyrt system. Detta är viktigt att komma ihåg när vi jämför med dagens utveckling, vår demokrati är nu i upplösning och på väg mot det totalitära system i form av införandet av världsregeringen genom FN som det varit avsett under hela 1900-talets politiska utveckling. Men mer om detta senare.

Democracy is of great importance for the working class in its struggle for freedom against the capitalists. But democracy … is only one of the stages in the course of development from feudalism to capitalism, and from capitalism to Communism” (Lenin, LCW, vol. 25). Samma åsikter ser vi i Bernard Shaws samtida uttalande att “demokrati är inte kompatibelt med socialism”. Det finns anledning att bli fundersam inför dagens islamistiska predikanter som hävdar att ”demokrati är inte kompatibelt med islam”. Vi ser också då att gemensamt för socialism i denna totalitära form och islam är föraktet för demokrati och strävan mot ett totalitärt system. Båda bygger nämligen på underkastelse.

År 1916 gav Fabianerna ut dokumentet ”International Government”, som skulle komma att ligga som grund för bildandet av Nationernas Förbund tre år senare. Bildandet av FN 1944 kan ses som en direkt utveckling av dessa tankar och formades av starka socialistiska intressen i London under andra världskriget. I USA hade en parallell utveckling skett från president Woodrow Wilson och vidare över Franklin Roosevelt, som hade stark anknytning till den krets som styrde finansmarknaden. Amerikanskt kapital hade aktivt hjälpt Hitler till makten eftersom hans nationalsocialism sågs som en intressant parallell till den sovjetiska socialismen. I London samlades företrädare för Fabian Socialists Britain, Democratic America, Communist Russia och National Socialist China för att lägga de nya grunderna för ett FN som skulle ersätta Nationernas förbund – utan den havererade nationalsocialismen.

Organisationen byggde på treklövern FN som verkställande, LSE som ideologisk tankesmedja och Socialistinternationalen (bildad av Fabianerna 1951) som sammanhållande.

The ultimate objective of the parties of the Socialist International is nothing less than world government. As a first step towards it, they seek to strengthen the United Nations … Membership of the United Nations must be made universal” (“The World Today: The Socialist Perspective,” Declaration of the Socialist International Oslo Conference, 2-4 June 1962).

Labour remained faithful to its long-term belief in the establishment of east-west co-operation as the basis for a strengthened United Nations developing towards world government … For us world government is the final objective and the United Nations the chosen instrument …” (Labour Party manifesto 1964).

Genomförandet av tankegångarna om världsregeringen under efterkrigstiden behövde nya organisationer, I USA hade CFR (Council for Foreign Relations) redan ett fast grepp om landets politik och samverkan med finansen och industrialisterna fick Bilderberggruppen som ett nytt forum. David Rockefeller uttryckte sig kanske lite oförsiktigt i sina memoarer om Bilderberggruppen genom beskrivningen ” dess möten måste förmedla uppenbarelsen av allsmäktiga bankirer som i konspiration med samvetslösa regeringstjänstemän överför en dold agenda till en okunnig och aningslös värld”. Rockefeller framstår som 1900-talets mest aktiva kapitalägare i kampen för den socialistiska modell som man har tänkt sig skall mogna till 2000-talets optimala totalitära samhällssystem. I detta är begreppet demokrati ett minne blott.

Rockefeller har tyvärr rätt i sitt hånfulla uttalande ovan. Efter hundra års arbete med en totalitär agenda i syfte att skapa en världsregering är det fortfarande inte många som förstått vad som pågår. Ändå har allt funnits att läsa av den som söker. Man behöver inte vara detektiv för att hitta böcker av huvudpersoner som Rockefeller och Soros, de är numera så övertygade om att snart ha nått sitt mål att de inte längre bryr sig om att ogenerat förmedla budskapet. Rockefeller med sina 101 år vill se resultatet innan han dör – om han nu gör det. Med hela läkemedelsindustrin i sin hand får han ständigt nya mänskliga reservdelar till sin skrumpnande kropp. Här lever de gamla sagorna om halvgudarna och deras odödlighet i en påtaglig – åtminstone inbillad – verklighet.

Peter Krabbe

Fabianismen, del 1. Under sköldpaddans skal gömmer sig Labour, ovanpå rider Rothschild.

ifabium001p1

Quintus Fabius Maximus Verrucosus, romersk härförare med taktiken att undvika konfrontation, gav upphov till namnet Fabianism. Här symboliskt nog avbildad på ett guldmynt.

När Fabianismen uppstod i London 1880 var dess mål att bilda en socialistisk världsregering, styrd av dess egna ledare tillsammans med de ekonomiska intressen som var sammanlänkade med den. Målet skilde sig inte nämnvärt från det som vi idag kallar NWO, New World Order, och valet av metod var också detsamma. Karl Marx idéer hade spridit sig från Tyskland och innebar att de socialistiska förbunden IWMA (International Working Mens Association) och SDF (Social Democratic Federation) bildades parallellt med det Fabianska förbundet.

Skillnaden var att Fabianismen förespråkade en diskret och svårupptäckt indoktrinering för att nå målet, medan de övriga valde mer radikala stridsåtgärder som revolution och strejker. Betecknande nog gavs Fabianismen symbolerna med vargen i fårakläder och sköldpaddan – den kommer långsamt framåt men lever länge. Att denna strategi var rätt kan vi se idag när den militanta socialismen, främst genom kommunismen, har misslyckats helt medan NWO är nära det uppsatta målet.

Denna avgörande skillnad medförde att de finansiella och politiska intressena kunde ansluta sig och agera under mer sofistikerade förhållanden än mannen på gatan med sina plakat. Precis som den motsvarande amerikanska rörelsen verkade under organisationer skapade av anslutna toppolitiker som CFR, Bilderberggruppen och TC bildade Fabianerna i London RIIA (Royal Institute of International Affairs) med The London School of Economics (LSE) som centrum för sin propaganda. Här fick bl.a. Soros sin utbildning när han flyttade till England.

RIIA hade starka intressen i oljeutvinningen i Mellanöstern redan då. Inflytelserik medlem var The Anglo-Iranian Oil Company, som numera kallas BP (British Petroleum) och vars ordförande Peter Sutherland är frontalfigur idag i både Bilderberggruppen, FN och EU. Sutherland är också ordförande i LSE. Denna skolas Careers Patron Group innehåller företagsnamn som Rothschilds, oljebolaget Shell (styrt av Rothschilds), Barclays, Goldman Sachs, JP Morgan och Morgan Stanley, kort sagt hela den engelska finans- och oljeeliten. Sannerligen en förvånande sammansättning av socialistiska intressen!

Samarbetet med kapitalintressena var nödvändigt för att nå positioner som gav verkligt inflytande. Tidigt sammanlänkade med Fabianernas ideologi blev exempelvis Lord Rothschild med sin bankirverksamhet och Julius Wernher, som styrde mycket av guld- och diamantindustrin. Steget var därför inte långt till Rothschilds och Rockefellers i USA. Hjälp med att förklara det naturliga i denna för många obegripliga symbios fick man av de kända författarna H G Wells och Bernard Shaw. “the larger big business grows the more it approximates to Collectivism”, skrev Wells och kollegan Joseph Schumpeter tillfogade “ The true pacemakers of socialism were not the intellectuals or agitators who preached it but the Vanderbilts, Carnegies and Rockefellers”. Kampen var egentligen riktad mot småföretagarna, som man inte kunde kontrollera, och främjade istället storindustrin som man ville ge en monopolsituation under finanskartellens kontroll.

Genom Rockefeller och hans CFR kunde det transatlantiska samarbetet med Fabianerna utvecklas, något som ledde till bildandet av IMF (International Monetary Fund) och Världsbanken på 1940-talet. Genom dessa institutioner stöttades engelska Fabian-regeringar (Attlee, Wilson) med lån i storleksordningen 10 miljarder dollar.

Man ställer sig frågan hur detta enorma kapitalistkluster kan ha intresse av att genomföra en socialistisk agenda. Utvecklingen är parallell med den i USA, där oligarkerna från ett nära samarbete med personer som Marx och Engels, efter att ha initierat den ryska revolutionen och hjälpt Hitler till makten nu styr det Demokratiska partiet som sitt eget. Fabianerna grundade det brittiska arbetarpartiet Labour, initierade Nationernas Förbund och skapade förutsättningarna för Israel genom sin medlem och premiärminister Balfour.

Svaret är helt enkelt att man ville kunna kontrollera de arbetande massorna genom att förekomma med bildandet av deras egna styrorganisationer och därmed stå för det intellektuella innehållet i arbetarrörelsens manifest. Detta mönster har överlevt ända till våra dagar. Alla Labour-regeringar från 1924 har till övervägande del bestått av Fabianer, alla dess premiärministrar har varit det liksom alla ledare för Labour. Likheterna med CFR:s dominans i amerikansk politik är slående och agendan är gemensam.

Detta förvånar heller ingen svensk, här har vi länge haft samma samverkan mellan LO, det socialdemokratiska partiet och dess regeringar. Att storfinansen genom familjen Wallenbergs bolag är allestädes närvarande i den socialdemokratiska politiken förvånar oss inte heller längre, kanske är en konscensus av godo. Det som oroar är snarare de långsiktiga målen. När anser familjen Wallenberg att det är dags att avskaffa partipolitiken till förmån för en enpartiregering i NWO:s anda? Att sådana diskussioner förs regelbundet i den av Wallenberg omfamnade Bilderberggruppen är bortom allt tvivel. Kanske är det dags 2018? Inblandningen i svensk politik av företrädare för amerikansk NWO är idag så omfattande och uppenbar att vi troligen redan förlorat vårt oberoende.

It is essential to understand that from the time of Karl Marx, all branches of Socialism have looked on democracy not as an end in itself but merely as a means of achieving Socialism which is invariably described as an authoritarian, centrally-controlled system.”

I fortsättningen skall vi se på Fabianerna i relation till sin – och vår – nuvarande omvärld!

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: