En förskräcklig julkrönika.

När nu julen närmar sig och vi alla förhoppningsvis snart kan sätta oss i en fåtölj under några dagar för att smälta årets turbulenta intryck, kan det vara dags att göra en liten sammanfattning av förändringarna i världen.

Mina egna intryck delar jag gärna upp i de fullt synliga inslag som genast sätter sig på näthinnan och de dolda, långsiktiga förändringar som obevekligt kommer att påverka våra framtida liv, antingen vi vill det eller inte.

Till de förra hör förändringar i persongalleriet, politiker och statschefer som ömsom åker ut eller kommer in, alla val i närtiden som vi tror och hoppas skall innebära förändringar, krig och konflikter som antingen blossar upp eller dör ut. Mångkulturen och dess konsekvenser i samhället, vågor av invandring eller påstådda utvisningar, moskébyggen i stadsbilden och flöden av videoklipp med halshuggningar och misshandel. Frånvarande poliser, juridisk anarki, nedlagt försvar och en malande oro för en allt mer osynlig samhällsstyrning.

Till de senare hör den långsiktiga omdaningen av samhället från nationernas trygga hamn till global planering och styrning. Krafter som vi varken kan identifiera eller påverka löser upp vår invanda demokrati för att krympa oss till betydelselösa bifigurer, som arbetsmyrorna i en myrstack. Organisationer som FN, EU, NATO och dess väldresserade tjänstemän och makthavare tar sig rätten att diktera vad vi skall tänka och tycka och tar kontrollen över samhällets medel att forma oss till lydiga individer utan möjlighet att påverka morgondagens, våra barns och barnbarns livsrum. New World Order, Climate Change och Värdegrund stämplas i våra pannor, dissidenter hotas med internering eller indragna försörjningsmöjligheter. En hundraårig planering i hemliga sammanslutningar, politikerkluster och slutna ordnar närmar sig obevekligt sitt definitiva genomförande. Framtiden framstår allt mer som skrämmande science fiction.

Naturligtvis hänger allt detta ihop, som utslagen vid en infektionssjukdom. Det man kan grubbla över är om de berörda, oräkneliga människoskaror som är föremål för detta gigantiska experiment, verkligen vill att det skall genomföras eller inte. Om de inte vill det, varför går det då inte att stoppa? Är den djävulska planen – att först samla världens finansiella tillgångar hos ett litet fåtal, för att därefter med hjälp av dessa obegränsade medel köpa över den existerande intellektuella och kapabla eliten som finns därunder  – så genialisk att det inte går att förhindra att den resterande folkmassan återförs till ett slavliknande och underdånigt köttberg? Ett köttberg som kan ökas eller minskas efter behag. Det fåtal individer i eliten som inte låter sig köpas genom moralisk övertygelse kan man enkelt skrämma eller avliva, för vem väljer inte hellre att få plats i hissen till nivån näst under himmelriket?

Men när vi stirrar in i vårt juleljus kan vi också se positiva tecken i den fladdrande lågan. Hela Östeuropa börjar frusta och skälva som en uppjagad tjur inför en tjurfäktning, man accepterar inte att gå från ett förtryck till ett annat. Asien börjar stå på egna ben samtidigt som man inser att kulturblandning är som att hälla grus i oljan. Militära hot gäller inte längre när alla kan förgöra varandra genom en knapptryckning. Bara de kärnvapenlösa kan trampas ner om de inte får en skyddande partner. Oligarkernas värdepapper riskerar att förvandlas till sopor samma dag som någon slutar erkänna deras existens. När all betalning sker i guld istället, som förr i världen. Eller genom byteshandel. Kanske blir det normalt igen att bilda familj och föda barn, att vara vit medelålders man och att ha Vovve, Villa och Volvo. Kanske tillfrisknar samhället från sin infektionssjukdom och kanske bleknar utslagen. Kanske förvärras sjukdomstillståndet istället. Vi kan inte veta.

Dessutom slipper ni höra av mig mer under detta året. Därför önskar jag alla mina läsare en riktigt God Jul och njut av julskinkan och julesnapsen! För visst tror jag ändå att det blir bättre, kanske redan nästa år?

Peter Krabbe                                         

Kommer EU att ändra form i spåren av globalismens sammanbrott?

När framtidsanalytikern George Friedman från Business Insider spår Europas framtid ser den blivande kartan annorlunda ut. Den ser både lockande och intressant ut. Till skillnad från EU:s nuvarande makthavare inser Friedman att de kulturella skillnaderna inom Europa är för stora för att man skall kunna hålla ihop det megaprojekt som ligger som grund för dagens ambitioner.

Friedman jämför de mycket måttliga kulturella skillnaderna inom USA med sina 50 stater, där ett gemensamt språk håller samman samhället – bara spanskan kan anses vara konkurrent i begränsat format – med Europas 44, där nästan lika många språk, olika alfabeten och mångtusenåriga kulturer skall samsas inom jordens till ytan näst minsta världsdel. Att många länder har olika religioner med urgamla rötter i den egna kulturen gör inte splittringen mindre.

Det är svårt att inte hålla med Fridman om att EU framstår som ett omöjligt projekt, vilket vi också kan konstatera i dagens konfliktfyllda arbete. Ambitionen att undvika krig i det format som präglat 1900-talet är välkommen, men samtidigt måste man inse att konflikterna inte blir mindre av att dessa skilda kulturer sätts under samma hatt, där ingen egentligen får sina intressen tillgodosedda. En tidsfrist får man så länge den ekonomiska omfördelningen pågår, där de välbärgade västeuropéerna villigt betalar för att höja levnadsstandarden i öster och i söder. Men när de sämre bemedlade vill ta genvägen till välstånd genom att sonika flytta till väst istället för att bygga upp sina egna länder kommer skutan att tyngas ner under vattenlinjen och sjunka till botten. När dessutom gränsdragningen blir allt mer otydlig och tenderar att omfatta även delar av Afrika och Mellanöstern innebär det dödsstöten för EU-projektet, inre slitningar och konflikter riskerar att skapa en ny sorts krigsföring istället, där våra egna städer blir slagfälten.

Friedman gör en ny indelning av Europa i fyra var för sig kulturellt sammanhållna block, Storbritannien tillsammans med de Nordiska länderna, Östeuropa, Medelhavsregionen och Västeuropa – där Frankrike och Tyskland har var sitt närområde. Indelningen följer till stor del de existerande religionernas utbredningsområden, vilket är lika med kulturell samhörighet. Att mellan dessa enklaver skapa en gemensam grund för handel, politik och rörlighet bör vara möjligt om man förstår vikten av att respektera det kulturella oberoendet för varje sådan enklav. Att genomföra en sådan omarbetning av EU, som Friedman tror, inom ett decennium är naturligtvis omöjligt, men på trettio års sikt skulle det kunna gå, förutsatt att globalismens apostlar inser att det inte längre går att nonchalera folkets önskningar om en återgång till den nationalism som ger olika kulturgrupper tryggheten att få leva tillsammans med sina likasinnade. Globalismen är ett monster som borde avlivas omgående. Det är min förhoppning att svenskarna följer övriga européer i deras strävan att genom de närmaste två årens val reformera Europa och ersätta våra indoktrinerade politiker med självständigt tänkande människor med det egna folkets intressen som högsta prioritet. Vår förmåga att hjälpa andra förutsätter att vi kan fortsätta att hålla vår ekonomi i god form, annars drunknar vi alla istället.

Fridmans föräldrar utvandrade i likhet med Soros från Ungern undan judeförföljelserna efter och under andra världskriget. Båda emigrerade till USA. Ändå har de helt olika syn på globalismens värde. Det de har gemensamt är dock synen på det Friedman definierar som Östeuropa. Båda inser att detta väldiga område har en avgörande betydelse för Europas framtid. Båda kommer därifrån. Det är dessutom de europeiska judarna kärnland, för 100 år sedan förekom till och med diskussioner om att förlägga den framtida judiska staten till detta område, innan Palestinafrågan togs upp som ett bättre alternativ. När den senare förste presidenten i det nybildade Israel, Chaim Weizmann vittnade inför en London-kommission 1934 uppgav han att antalet judar då i Tyskland uppgick till 600.000 och i Polen till 3 miljoner. Öster om Polen uppskattade Weizmann att det fanns ytterligare 3 miljoner judar. Det var därför ingen tillfällighet att den av judiska intressen initierade ryska revolutionen riktades mot detta område i Europa. Mer att läsa om detta finns i historieprofessorn Antony Suttons Wall Street and the Bolsjevik Revolution. Även om flertalet judar efter andra världskrigets förintelse nu främst fördelar sig mellan Israel och USA har Östeuropa än idag ett stort känslomässigt värde för judarna.

Detta belyser Soros intresse för Ukraina/ Vitryssland/ Polen och hans idoga försök att genom revolutioner ansluta dessa länder till globalismens agenda, samtidigt som Friedman väljer en fredligare väg genom att skapa en stark och kulturellt sammanhållen enklav, som med rätt form av ekonomiskt stöd och nationell samhörighet kan bli det framtida Europas nya motor. Att denna Östeuropeiska enklav måste byggas genom samförstånd med Ryssland är självklart för alla utom för Soros och EU:s nuvarande patetiska garnityr av makthavare. Friedman pekar här på en möjlighet att bygga Europa utan att skapa förnyade konflikter. Varför inte ta vara på den möjligheten?

Peter Krabbe

Hittar Trump till träsket?

Kommer generalerna att avsluta några krig?

Mina förhoppningar på Trumps förmåga att, som han själv säger, Drain The Swamp i USA:s administration har varit stora. När han nu börjar presentera kandidaterna till toppositionerna i sin regering har man anledning att spärra upp ögonen. Vad händer egentligen?

Finansminister blir Steven Mnuchin, en bankir med ett 17-årigt delägande i den ökända bankirfirman Goldman Sachs bakom sig. Till hans meriter räknar Trump att ha köpt IndyMac Bank för 1,4 miljarder dollar för att därefter sälja banken vidare för det dubbla beloppet. Att detta gynnade Mnuchin betvivlar vi inte, men vem fick stå för notan? Sannolikt det amerikanska folk som placerat sina tillgångar där. Till hans ”meriter” hör också att ha arbetat för Soros Fund Management. 2004 grundade Mnuchin Dune Capital Management Investments med fastighetsbranschen som specialitet. Om Dune var inblandat i bolånekraschen 2008 eller inte vet jag ärligt talat inte, men blotta tanken känns inte bra. Mnuchins specialitet anses också vara finansieringen inom nöjesindustrin, särskilt filmbranschen som helt styrs av den judiska lobbyn. Mycket längre in i oligarkernas värld kan man knappast komma utan att gå direkt på Rothschild och Rockefeller.

Detta blir än tydligare när vi ser på Trumps val av handelsminister, Wilbur Ross, som kan skryta med att ha arbetat för Rothschild Inc. under 25 år! Ross hade där som huvudsyssla att rekonstruera olönsamma företag i megaformat, något som normalt brukar innebära nedskärningar av arbetskraft med arbetslöshet som följd. Sedan 2000 driver Ross egen investmentfirma och platsar nu bland oligarkernas miljardärer. Till sin hjälp får han Todd Ricketts från an annan känd finansfamilj, med huvuduppgift att sköta skattepolitiken. Hur dessa mångmiljonärer skall kunna motivera den vanlige amerikanen att betala sina skatter är för mig en gåta.

Det verkar helt enkelt som om Trump fiskar upp pirayor ur träsket istället för att dränera det, eller kanske har han inte hittat rätt träsk? Låt oss innerligt hoppas att jag har fel.

Man studsar också inför utnämningarna inom försvar och säkerhet, där sex pensionerade generaler är tilltänkta för höga poster. Som nationell säkerhetsrådgivare har vi Michael Flynn och som försvarsminister är James Mattis tilltänkt. För inrikes säkerhet föreslås generalen John Kelly. Jack Keane och David Petraeus är två andra generaler som diskuteras för den nya regeringen. Ett problem för Trump kan bli att det finns en karenstid om sju år för militärer innan de får ingå i ett regeringsarbete, något undantag för detta har inte gjorts sedan andra världskriget! Trump uppger sig gilla det militära tänket. Efter att levt en stor del av mitt liv under 1900-talet går mina tankar till en militärjunta…

Trumps upplägg liknar lite socialdemokraternas att avlöna kriminella för att de skall bli snälla och ansvarskännande. Det är en riskabel metodik. Än så länge håller de flesta amerikaner god min och litar på Trumps omdöme, jag själv ser tecken som jag inte vill se – en intensifiering av NWO istället för motsatsen. Det finns anledning att följa utvecklingen mycket noga, kommer Trump att leverera det väljarna trodde eller går vi ur askan i elden?

Peter Krabbe