På västfronten inget nytt…Jo, kanske lite ändå!

Vad händer i den stora världen och i den lilla? I den stora världen händer naturligtvis det mer spektakulära medan den lilla står för det komiska.

I USA ser vi hur demokraterna och deras alter ego globalisterna med alla medel försöker få Trump avsatt genom olika hetskampanjer, främst de patetiska och desperata försöken att utmåla Trump som styrd och manipulerad av RYSSARNA. Man vet inte om man skall skratta eller gråta över detta lättköpta spel för galleriet, där Ryssland är det största hotet mot världsfreden i en värld som till 90 % domineras av den amerikanska krigsindustrin. En amerikan som skålat i champagne med en ryss ses som en landsförrädare och ett hot mot USA:s säkerhetspolitik. Trump är givetvis köpt av ryssar i syfte att störta världen i kaos, att normalisera relationerna med detta ondskans imperium innebär naturligtvis inledningen till världens undergång. Den som skrattat åt alla James Bond-filmer känner igen sig i retoriken. Men är detta verkligen seriös politik på högsta världsnivå? Under löjets yta döljer sig tyvärr ett reellt hot mot världsfreden. Här finns inga kompromisser, bara vapenskrammel.

Samma retorik, men riktat mot EU strömmar ut från Erdogans talarstol. Europa skall passa sig, snart väller ottomanerna åter igen in över Europas gränser i syfte att upprätta kalifatet hos de otrogna hundarna. De 4 miljonerna flyktingar väntar på att Erdogan skall öppna gränserna, för att likt torpeder kväsa de kristna i det Jihad som alla muslimer väntar på. Förbannelserna yr över de länder som inte vill acceptera att Turkiet uppfattar det som sin självklara rätt att plädera för islam som både statsskick och religion i våra demokratier. Samtidigt som Erdogan visar med all tydlighet att demokrati är ett medel till makten, inte ett mål. Väl där är det dags att införa enpartistyre, en målsättning som man broderligt delar med globalisterna i sin världsagenda. I Sverige kan vi knappt fatta att vi blev av med Kaplan så lätt, Erdogans inplanterade statsministerkandidat för ett framtida muslimskt Sverige. Paradoxalt nog växer vårt främsta försvar fram i form av de invandrare som faktiskt valt Sverige på grund av landets demokratiska och sekulära förtjänster, personer som Tino Sanandaji, Hanif Bali och Thomas Gür. Vi själva tiger och ser på.

En viktig nyhet är ändå beskedet att David Rockefeller nu avlidit, 101 år gammal. Denne globalismens främste företrädare ligger bakom det mesta av det som utspelats i världspolitiken under de senaste 70 åren, oberoende av sittande presidenter och regeringar. Kanske får hans frånfälle även Kissinger att tröttna, en hund har förlorat sin husse. Vem som kommer att ta över styrningen vet vi inte än, men förhoppningsvis består nästa generation av Rockefellers av människor med en modernare och mognare syn på världen. Kanske börjar till och med pyramiderna vittra sönder och ögat att bli grumligt.

I den lilla världen, vår ankdamm, avlöser ”skandalerna” varandra. En Hässleholmspolitiker skall avhysas från kommunfullmäktige för att ha antytt att människor har olika intelligens. Detta i en värld där alla har lika värde! Hur kan man bara våga antyda något sådant, alla vet ju att alla kan ta studenten med exakt samma betyg om bara samhället fullgör sina skyldigheter mot individen genom sociala och understödjande insatser. Eller? Den stackars politikern hade förmodligen läst ” Intelligence and the Wealth and Poverty of Nations”, ett forskningsprojekt av de två forskarna Richard Lynn vid University of Ulster, Nordirland och TatuVanhanen vid Helsingfors universitet i syfte att med hjälp av IQ- mätningar nationsvis försöka konstatera sambanden mellan ländernas tillväxt och deras befolknings intellektuella förmåga, något som även FN intresserat sig för, för att kunna prioritera utbildningsinsatser till de mest behövande länderna. De två forskarna fick förvisso utstå mycket kritik för sina resultat, som varierade från 59 – vilket närmast kan jämföras med utvecklingsstörning – till 107 i något asiatiskt samhälle. Hela begreppet IQ ställdes under debatt, vilket säkert var nyttigt. Kan man höja ett lands nationella IQ genom utbildning och påverkan utifrån eller är man fast i ett genetiskt arv?

Något svar på denna fråga kan nog inte ges i dagsläget, men det löjeväckande i situationen är att ämnet är förbjudet att ens diskutera i vår värdegrundsfascism, man skulle istället kunna tycka att all diskussion är livgivande och utvecklande i ett samhälle med yttrandefrihet och en påstådd fri debatt. Ett samhälle där all diskussion prövas mot en fastställd värdegrund är definitivt på väg utför. Vi är snabbt på väg mot ett samhälle där alla oliktänkande samlas upp i utanförskapets koncentrationsläger, lämnade att tänka över sina synder utan vänner, försörjningsmöjligheter och ständigt förföljda av mediadrev. Arma land!

I ankdammen ser vi också hur Moderaterna allt mer sjunker ner i dyn. De blinda hävdar att det är Sverigedemokraternas fel medan de klarsynta inser att partiet har fel ledare. När till och med Knutsson i SVT konstaterade att femtonprocentsnivån nog skulle kräva byte av partiledare trodde nog inte så många att denna nivå skulle bli en realitet bara ett par veckor senare. En Batra i Reinfelds ledband lär knappast kunna vinna väljarnas förtroende, oavsett åt vilket håll hon lutar. En värre floskelmaskin torde aldrig tidigare ha skådats i svensk politik, där ”ordning och reda” rabblas som svar på i stort sett alla politiska spörsmål. Att socialdemokraterna slåss om samma floskler gör inte saken bättre, särskilt inte i en situation som närmast kan beskrivas som anarki och handlingsförlamning. Den politiska dialogen i värdegrundsfascismen tenderar att bli tragikomisk.

Med detta elaka inlägg hoppas jag att väljarna börjar tänka efter – är det inte dags att ändra kurs i svensk politik?

Peter Krabbe

Eftertankens kranka blekhet…

Ibland behöver man stanna upp lite och tänka efter, kanske få lite distans till det man sysslar med. Efter ett par års bloggande med snart 200 skrivna artiklar och mer än 400.000 läsningar finns det ändå skäl att fråga sig om det är meningsfullt att lägga all denna tid på att försöka öppna ögonen på sin omgivning. Vill verkligen ens omgivning veta vad som händer och kommer att hända i en allt grymmare och allt mer turbulent värld? Har jag ens rätt i mina slutsatser och analyser eller är det jag som inte förstår? Kanske vill man bara vara ifred och vandra sin väg från vaggan till graven utan att behöva bli besvärad av sådant som man ändå inte kan varken påverka eller förstå. Låta sig bli omfamnad av samhällets omsorger, lära sig vad de vill att man skall kunna, säga det de vill att man skall säga och unisont tycka vad som är lämpligt och utvalt för oss att tycka. För vi vill ju inte att vi skall bli ovänner eller störa vårt enhälligt beslutade samarbete för att skapa drömsamhället och leva tillsammans i evig kärlek och vänskap.

Och vi måste ju vara eniga i arbetet för en bättre värld där alla har lika rättigheter, oberoende av ursprung, intelligens och kompetens. Föråt, intelligens får ju inte mätas, vi är naturligtvis alla lika kloka. Våra skillnader i uppförande och beteende beror bara på att inlärningen inte är avslutad, det tar bara lite längre tid för vissa än för andra. Kulturella hinder, som ju dock är positiva i sig självt, vi måste bara bejaka vår berikande mångfald. 

Problemet är naturligtvis vi i den äldre generationen, som aldrig fick någon värdegrund att rabbla från morgon till kväll, måtte samhället förlåta oss för att vi har svårt att fatta det självklara i all jämställdhet, likaberättigande, socialt ansvar och att vi nu kan göra vad vi vill utan att behöva tänka på att försörja oss. Att familjen inte behövs längre nu när staten är så duktig på att ta hand om alla. Att grannens äppleträd är till för alla. Jo, visst pallade vi äpplen när vi var små, men vi var livrädda för att bli ertappade och mådde illa av dåligt samvete efteråt. Så skönt att nu allt är till för alla! Härliga nya värld. Nu mår vi bra. Eller inte?

Samhället är så fint ordnat att man kan bli av med alla sina barn klockan åtta på morgonen och köra hem och lägga dem klockan sex på kvällen, efter att de ätit av samhällets näringsrika och glyfosatberikade mat hela dagen. Samma sak med alla gamla onödiga föräldrar som ju ändå får komma hem och fira julafton och midsommarafton. Med lite statinbehandling och lämplig vaccinering blir ju inte problemet så långvarigt, tänk så mycket samhället sparar på pensionsutbetalningarna om alla avlider före 70 års ålder. Vi har ju faktiskt ett problem med jordens överbefolkning och har man suttit och rullat tummarna i fem år kan det väl räcka? Dessutom slipper man deras eviga gnällande och demoraliserande om att allt var bättre förr. För att inte tala om deras dåliga inflytande över den arbetande befolkningens värderingar, det går ju inte att omprogrammera dessa envisa gamlingar, ju mer vi medicinerar dem desto senilare blir de av någon märklig anledning. Det är ju direkt pinsamt att höra deras prat om en sionistisk världskonspiration, att oligarkerna styr världen och att politikerna struntar i folkets intressen. Dessutom hävdar de att det varit två världskrig och en revolution under förra århundradet, som om det skulle ha något att göra med vår tid, våra värderingar och våra barns framtid. Nej, släng ut dem från deras stora hus, så vi har någonstans att härbärgera våra efterlängtade befolkningsförnyare, de som skall göra framtidens människa både vackrare och klokare. Nytt land, nytt folk!

Vi skall vara tacksamma för att den arbetande befolkningen blir allt flitigare, särskilt som de relativt sett blir allt färre. Äntligen börjar alla förstå att det finns folk som vet bättre som skall ta besluten om våra liv, så vi lugnt kan fortsätta med vårt dagliga arbete, belöningen får vi ju på lördag med melodifestivaler, fotbollsmatcher och andra aktiviteter som samhället så fint har ordnat för oss. Att skolor inte behövs längre, förutom att alla naturligtvis måste lära sig värdegrunden, är ju en befrielse. De gamle behövde läsa en bok om flera hundra sidor för att förstå något, dagens generation lär sig samma sak på en A4-sida och våra yngsta klarar av det på två rader. Så säg inte att utvecklingen inte går framåt!

Vi har också kommit så långt att vi kan slå ihop regering och riksdag till en ny beslutsmyndighet, där kanske tio personer ur vår eminenta elit fattar alla beslut om vårt land utan krångel och onödiga kostnader. Olika åsikter är ju avskaffade nu när alla accepterat värdegrunden. Äntligen är det ordning på torpet när Wall Street sköter ekonomin och Bryssel sätter måtten på gurkorna. Lugnet är återställt på gatorna när nu de kriminella får betalt för att sluta råna och vi lärt oss att lite stryk får vi allt tåla. Vi behöver inte ens gå till valurnorna för att rösta längre, allt är redan klart.

Varför skall vi då kämpa emot när elitens utvalda ordnat allt så bra för oss? Som de flesta skribenter förr eller senare närmar även jag mig en författardepression. Utmattning inför uppgiften att bestiga ett berg som bara växer uppåt i takt med att man klättrar. Toppen ligger för evigt dold i molnen. Vi vet inte ens hur den ser ut. Varför fortsätta att bry sig?

Vis av erfarenheten avslutar jag med att förtydliga – jo, det var ironi…

Peter Krabbe