När någon bestämmer att solen skall gå i moln….

När jag nu skriver denna artikel får jag börja med att be de utskrattade hjältar som tidigt varnade för chemtrails om ursäkt, jag hörde nämligen själv till dem som skrattade. Idag vet vi med hundraprocentig säkerhet att chemtrails inte är en konspirationsteori, utan en skrämmande verklighet. Dessutom skrämmande på ett sätt som får det mesta av globalismens galenskaper att förblekna. Efter trevande försök att manipulera mänskligheten med vaccinationer, GMO, läkemedel, kemisk besprutning m.m. har man nu på allvar tagit till storsläggan med giftbesprutning från luften över världens befolkningstäta områden. Med hjälp av luften vi andas kommer ingen undan, varken vi människor, djuren eller ekosystemet som helhet. Vad handlar då detta om?

Alla kan se de vita svansar som flygplanen över våra huvuden lämnar efter sig. Det är vi också vana vid och ingen reagerar nämnvärt när man ser det. Men numera finns det två sorters svansar, contrails som är de normala kondensationsstrimmor som flygplan på hög höjd alltid lämnar efter sig och chemtrails, som är medvetna utsläpp av tungmetaller i syfte att manipulera vädret genom ökad molnbildning. Så ser i alla fall den officiella versionen ut, men verkligheten är något annorlunda.

Contrails lär man sig snabbt att skilja ut, de förekommer vid flygning på hög höjd, har svansar som inte är längre än ett par hundra meter och som dessutom upplöses helt efter några minuter. De är ofarliga och naturliga och bildas av vattenånga i mötet mellan motorernas varma luft och den omgivande kalla luften.

Chemtrails är inte heller svåra att känna igen, de ligger kvar som vita streck på himlen, sprider sig långsamt i sidled för att bilda långsträckta skyar, som tillsammans med de ofta korsvis utlagda svansarna under dagens lopp bildar ett homogent molntäcke. Solen är borta. Den stora skillnaden är att chemtrails består av små, små partiklar av tungmetaller som långsamt dalar ner mot vårt jordklot och lägger sig över allt vi odlar, äter och berör. Dessutom finns de kvar i luften vi andas i form av nanopartiklar som vi kan relatera många sjukdomar till.

Konsekvenserna börjar nu bli så tydliga att till dags dato har 32 stater i USA infört restriktioner mot vädermanipulering på grund av de uppenbara riskerna för miljö och hälsa. Ett exempel är RI H6011/ 2017/ Regular Session/ Rhode Island House Bill 6011, The Geoengineering Act of 2017, regulates geoengineering of the global environment, som bordlades för vidare utredning så sent som i mars 2017. Vid en hearing i Shasta County Supervisors Testimony, California 2014 fick välinformerade läkare, piloter och forskare lägga fram sina underlag för en kommission, som drog slutsatsen att gränsen nu är nådd. Kalifornien är hårt drabbat genom mångårig experimentverksamhet , trots att mycket av forskningen bedrivs just där. Arbetsnamnet är Solar Radiation Management (SRM).

Vad är det då som man släpper ut?

Innehållsförteckningen får vi dels genom bolagens egna patentansökningar för metoden hos det amerikanska patentverket USPTO, dels genom de forskningsanalyser som utförts i vattentäkter och på mark av nedfallet. Patentansökningar för metoden med vädermodifiering har förekommit ända sedan 1930-talet. En modern variant har inlämnats av Hughes Aircraft Co i Kalifornien 1990, deras ansökan beskriver i detalj de kemikalier som används i deras program och stämmer väl överens med nedfallsanalyserna. Vanligast förekommande är aluminium, som fritt i naturen verkar som ett miljögift. Andra tungmetaller är barium, strontium och silverjodid, men även arsenik förekommer. Vid vattenanalyser uppmättes aluminium i kvantiteter 47 ggr det normala, strontium 10- 20 ggr normalt, barium 20 ggr normalt och ph-värdet på jordar konstaterades vara 25 ggr mer alkaliska än normalt. Nedfallet fungerar dessutom som en accelerator vid skogsbränder, som får större omfattning än normalt. Detta har man plågsamma erfarenheter från just i Kalifornien. Oförklarlig träddöd kan också med stor säkerhet hänföras till nedfallet. Monsanto, som är den största skurken vad gäller genmanipulering, inledde redan 2008 ett arbete med att göra sina grödor resistenta just mot aluminium! Du sköna, nya värld!

Neurologiska sjukdomar som Alzheimers (fyrdubblad frekvens i utsatta områden), autism, försvagat immunsystem och som följd förkortad livslängd hör till de sjukdomar som kopplas samman med nedsläppen. Partiklarna bryts ner till nanopartiklar i syfte att hålla sig uppe i luften, inandas när de faller ner och påverkar därmed hjärnans funktioner. Som av en slump sammanfaller detta med de bieffekter som man tillskriver vaccinationsprogrammen. Har vi samma upphovsman i båda fallen?

Vem som utför besprutningen vet vi i ett flertal fall, det amerikanska bolaget North American Weather Consultants Inc skäms inte för att på sin hemsida berätta vitt och brett om hur man utför uppdrag i ett 50-tal länder med vädermanipulering genom flygplan. Ett annat bolag är Weather Modification Inc, som kallar sin verksamhet för Cloud Seeding. Kanske är man trygg i den egna förvissningen att detta är ju bara något som är bra, vi bromsar Global Warming och är värda allt beröm för detta. När en regering beställer åtgärden behöver man kanske inte heller bry sig, betalningen är ju riklig och syftet gott? Men vem är det egentligen som beställer? Bolagen kallar sina kunder för ”sponsorer”. Och i Sverige? Över Skåne där jag bor går chemtrailsplanen just nu i skytteltrafik. Meteorologerna har svårt att förklara varför strålande sol i prognosen blev mulet, utan närvaro av lågtryck. Och mitt mossbeklädda tak som jag haft i 40 år och som dött under våren av förändrat ph-värde i luften saknar jag. Men viktigast är förstås att rädda våra ekosystem i stort och framför allt vår framtida hälsa, våra barn och barnbarns liv. Mer lättillgänglig information på svenska finns här.

Peter Krabbe

Blir Eurabia det framtida lyckolandet?

En av globalismens hörnstenar är omvandlingen av världen till en totalitärt styrd global organisation, uppdelad på fyra geografiska huvudområden. För oss i Europa är sammanlänkningen med Afrika och arabländerna till vad man tidigare kallade Eurabia den centrala tanken. Om Eurabia har jag tidigare skrivit här och här, den norske skribenten Jan Hårstad bidrar med en nyskriven artikel här, som är anledningen till att jag tar upp frågan igen.

Eurabia har sin upprinnelse i oljekrisen under1970-talet genom bildandet av EAD (The Euro-Arab Dialogue) 1973, som kort sammanfattat handlade om att byta en garanterad export av olja till Europa mot ett accepterande av spridningen av islam och arabisk kultur till vår kristna kontinent, kombinerat med en generös inställning till ökad invandring från arabländerna till Europa. Detta arbete har pågått oförtrutet under 40 år utan att uppmärksammas nämnvärt av medierna. Många är förvånade över att Islamic Centers och moskéer växer upp överallt i våra länder och förstår inte varför. Flyktingströmmar och annan planerad invandring har på kort tid givit MENA-länderna en befolkningsandel runt 15% i Europa och prognoserna pekar mot en likafördelning om 40 år. Cirka 80% av flyktingarna bedöms sakna asylskäl och kan klassas som ekonomiska flyktingar.

Är detta då tillfälligheter beroende på krig och oroligheter utanför Europa? Naturligtvis inte, scenariot är sedan länge fastställt av EU och dess föregångare i syfte att fullfölja globalismens agenda om blandning av världens befolkningskategorier till en enda, homogen idealmänniska. EAD har efter hand omvandlats till Euromed, därefter Barcelonaprocessen för att sluta som Medelhavsunionen (The Mediterranean Union, UM eller UfM i Frankrike) 2008. Drivande under senare år har varit Frankrike, och dåvarande presidenten Sarkozy.

Anledningen till att Medelhavsunionen nu till slut hamnat i media (ett fåtal) är att nyvalde presidenten Macron, i egenskap av hängiven globalist, under valkampanjen framfört sitt fulla stöd för det fortsatta arbetet med UfM. Eftersom detta är direkt kopplat till planerna för fortsatt och ökad invandring från MENA (Middle East – North Africa) önskade man inte överdriven publicitet i Macron-lägret, något som motståndarna försökte ändra på genom att släppa ut mail på nätet dagarna före valet. Detta mörkades dock snabbt och Macron slapp förklara för fransmännen att Ensemble hade en annan, vidare betydelse än att bara gosa tillsammans inom Frankrikes gränser.

Det paradoxala med Medelhavsunionen är att den egentligen bara är en fortsättning på kolonialismen från tiden före andra världskriget. Dess två främsta förespråkare är Frankrike, som byggde upp sitt välde till att omfatta de flesta länderna i Nordafrika samt området runt Syrien och Libanon, och Tyskland som hade haft nära relationer med Turkiet och dess föregångare, det Ottomanska riket, som omfattade stora delar av arabvärlden. Att Tyskland håller på att få en betydande turkisk befolkning är lika lite en tillfällighet som att de fransktalande nordafrikanerna söker sig till Frankrike. Att det inbördes maktförhållandet mellan Tyskland och Frankrike i framtiden kommer att påverkas av dessas respektive växande befolkningar är givet. Polariseringen innebär också en ökad risk för framtida väpnade konflikter inom EU.

I själva verket handlar det då om att radera ut gränserna mellan kolonialstaten och dess forna kolonier, på samma sätt som Frankrike nu hanterar sina övriga kvarvarande kolonier (Guadeloupe, Martinique, Franska Guyana, Réunion och Mayotte) . Även där föds man med franskt medborgarskap och har fri rörlighet inom EU. Skillnaden idag är att övriga länder i EU får dela en börda som man inte har något historiskt ansvar för. När Macron talar om att det är ”vår” skuld att integrationen innebär problem, bör han tala för sig själv och inte för EU som helhet. För att understryka denna skuldbörda firade Hollande och Macron under veckan avskaffandet av slaveriet med den högtidliga projektstarten för ett slaverimuseum, i likhet med förintelsemuseet i Berlin. Man kan förstå att de forna öststaterna Ungern m.fl. inte känner någon sådan skuld. Har vi i Sverige någon anledning att göra det? Knappast.

Det ryktas i korridorerna att Macron fått ekonomisk hjälp till sin kampanj av Soros, vars organisation Move On översatts direkt till Macrons En Marche. Att dessa två skulle bli EU:s nya radarpar kan skrämma livet ur vem som helst. Enligt säkra källor finansierar Soros också genom NGO:er (civilsamhällesorganisationer) en allt mer utstuderad fartygstrafik i syfte att hämta upp mindre flyktingbåtar utanför Libyens kust för vidare transport till det europeiska fastlandet. Detta ökar naturligtvis flyktingtrafiken avsevärt. Att denna rabiata person i kraft av sin enorma förmögenhet tar sig rätten att styra och ställa över politikernas huvud är upprörande och det är för mig en gåta att Soros inte för länge sedan satts bakom lås och bom.

När globalismen nu tycks stärka sina positioner i Frankrike finns det anledning att vara uppmärksam på just Eurabia-projektet, som om det inte stoppas kommer att förvandla Europa till oigenkännlighet redan under kommande decennier. Det är hög tid att lägga höger-vänsterpolitiken i malpåse och sätta upp nya skyltar med texten Nationalism (demokrati och oberoende) eller Globalism ( världsherravälde och elitstyre) på våra politikers CV, så vi har en chans att välja rätt i nästa val. I Frankrike är det redan för sent.

Peter Krabbe

Skall Frankrike leda Europa vidare mot globalismen?

Så står då Europa inför nästa vägval imorgon söndag, då fransmännen – och fransyskorna – går till valurnorna för att välja sin nya president. Valet gäller naturligtvis i första hand Frankrike, men genom sin polarisering även Europa som helhet. På ena sidan står nationalismen genom Marine le Pen, på den andra globalismen genom Macron.

Att döma av opinionssiffrorna blir det en promenadseger för Macron, som fått gungbrädan att tippa över efter onsdagens TV-debatt. Tittarnas reaktioner förvånar mig, Macrons debatteknik uppfattade jag som oförskämd och arrogant, en stressad och rabblande Macron bemötte all saklig kritik från Le Pen genom att minst en gång i minuten beskylla henne för att ljuga, i brist på svarsalternativ. En sådan debattör borde rimligen falla på eget grepp. Någon saklig redogörelse för Macrons egen politik kunde man knappast urskilja.

Macron är en märklig företeelse i fransk politik. Hans snabba karriär från de franska elitskolorna till Rothschilds bank och vidare till departementen för att sluta som fransk ekonomiminister i en vänsterregering, där han plötsligt, när vinden vänder, hoppar av och bildar en egen politisk rörelse med sig själv som presidentkandidat borde få flertalet att tänka efter. Hans karriär är enligt franska bedömare omöjlig och indikerar, med två år på varje plats, att han nödtorftigt gått igenom en utbildning iscensatt av andra krafter än det etablerade politiska systemet för att få en nyckelroll i Europas framtid. Den agenda han rabblar med en oanad frenesi är i minsta detalj signerad globalismen, och vem som utsett honom för att vända den EU-fientliga opinion som nu väller fram över Europa behöver ingen fundera särskilt länge över. Detta är första gången vi i Europa får se ett val som kan jämföras med det amerikanska presidentvalet, vad gäller de normalt dolda krafterna inom globalismen. Dess nu ogenerade matchande av en total outsider i syfte att sätta sin egen kandidant på posten, är ett försök att i elfte timmen rädda globalismen i ett sammanfallande EU från undergång. Tillsammans med Merkel skall nu Macron bilda det nya radarparet som skall vända utvecklingen tillbaks i ”rätt” riktning.

I Macrons värld gäller fri invandring och eventuella integrationsproblem är vårt eget fel, vi ger inte invandrarna deras rätta möjligheter att få en plats i samhället. Hollande och ministerkollegan Valls får kritik för att vilja utvisa de 11.000 problemungdomar som står på bevakningslistan för potentiell terrorism – de är ju franska medborgare. Valls bemöter kritiken med den syrliga kommentaren att de som riktar sina vapen mot egna ”landsmän” knappast gör sig förtjänta av att kallas medborgare.

Macron drar sig inte för att säga rakt ut i en TV-sänd debatt att politiken inte skall utformas av folket, detta åligger den elit som han anser sig tillhöra själv. Detta är en av globalismens huvudteser och representerar dess övergång från demokrati till den totalitära världsregeringen, där eliten utser sina egna efterträdare och folkets synpunkter inte längre efterfrågas. Macrons självförtroende har ingen gräns när han framställer den framtida politiken i jag-form – jag skall, jag vill, jag vet. Ordet vi ingår inte i hans vokabulär.

Normalt lyssnar det franska folket till de nationella lockropen, men ställda inför amerikansk debatteknik och en tuppkyckling med Macrons svada lyckas le Pen inte göra sig hörd i debatten och framstår som svag och undfallande, en roll som förvisso inte är hennes vanliga. Ambitionen att framstå som en värdig president blir förmodligen hennes fall i söndagens val, Macron kommer att vinna på teknisk knockout. Macron fick jobbet redan efter Hollandes första år, när det stod klart för globalisternas inre krets att fel president hade blivit vald.

Att Frankrike nu får en president som förespråkar ökad invandring och uppmuntran till islamismen kommer tveklöst att polarisera även EU. Ett enat Östeuropa med motsatta åsikter kommer sannolikt att splittra EU i nya block, för respektive emot invandring och mångkultur. Kanske vore det då också dags för oss i Norden att skapa det ekonomiskt starka block vi utgör tillsammans för att en gång för alla göra slut på EU:s expansionspolitik och få ett självbestämmande på villkor som passar vårt eget kynne. Problemet är tyvärr Sverige, som med sin nuvarande ledning inte vill inordna sig ens i en nordisk identitet. Förstår man vad som är alternativet? Jag tror inte det.

Peter Krabbe