Den blomstertid nu kommer….

Sedan jag startade min blogg för två år sedan har antalet läsare ökat kontinuerligt från de första månadernas 2-3.000  till nuvarande 20-30.000 per månad.  Jag har skrivit ett par hundra artiklar utan avbrott, levererat vecka efter vecka. Detta tar mycket av min tid, idéarbete och research har vuxit i omfång i takt med läsekretsen. Den trogna skara kommentatorer som blivit en återkommande del av innehållet har starkt bidragit till bloggens framgång genom både den kloka dialog som vuxit fram och de berikande länkar som tillförts. För detta är jag tacksam.

Ändå känner jag att jag behöver en paus i skrivandet, få lite tid både för reflektion och för att ta till mig den lavin av intryck som vällt ner över oss alla.  För naturligtvis visste jag inte vad jag vet idag när jag började skriva för två år sedan, bakom varje lucka som öppnas finns det en ny att öppna. Kan man då bara gå vidare som en robot på en till synes oändlig väg, trots att hela ens världsbild förändras på kort tid och framtiden börjar flimra för ögonen?

Jag tror inte det, någonstans finns det en mental gräns. Fylld av upptäckarlusta har jag slängt mig över globalismen med alla dess avarter, New World Order, Deep State i USA och dess minikopia i Sverige, företagsmonopolen inom finans, olja, läkemedel och livsmedel, FN:s Agenda 2030, EU:s galenskaper och NATOS:s hotfulla närvaro runt våra förment oberoende gränser, den amerikanska krigshetsen i Mellanöstern och Asien, hatet mot Ryssland, den framprovocerade spridningen av islam till Europa, klimatagendan med dess paranoida hot om världens undergång, urholkningen av vår närdemokrati och mycket, mycket annat.

Värst är kanske ändå känslan av att ha blivit lurad, hela vår 1900-talshistoria har förfalskats till oigenkännlighet. Kanske skriver jag den verkliga historien när alla bitar fallit på plats, om inte annat så för att berätta den för mina barnbarn. För att ge dem en chans att få perspektiv på sin egen framtida tillvaro, kunna fatta sina egna beslut och känna tryggheten i att veta. Min egen familjehistoria har gått hand i hand med den europeiska under de senaste 800 åren, nu först kan jag förstå den.

Näst värst är insikten i att vi i Sverige har levt i en väl avgränsad bubbla, helt avskild från världen omkring oss. När den lokala bokhandeln nu ersatts med internets världsvida bibliotek kan vi plötsligt beställa och läsa utländsk litteratur som vi tidigare inte visste existerade, till och med internationella debatter från 1970-talet och framåt är nyheter för oss idag. När jag på 60-talet ett flertal gånger besökte Östtyskland chockades jag av den totala slutenheten och människornas förtvivlade kontaktförsök med den förbjudna omvärlden, samtidigt euforisk över att hos oss, i Sverige, var det minsann annorlunda. Idag upplever jag istället samma känsla av isolering i vårt land som östtyskarna gjorde då. Den som vill veta vad som händer i världen får helt förlita sig på utländska TV-stationer, svensk media är jämförbar med patientinformationen på ett dårhus och medborgarnas medvetandegrad i nivå därefter.

Inte att undra på då att tröttheten kryper på som en förlamande känsla över hela kroppen, eller är det kanske bara depopulationsprogrammet som börjar verka? Eller vetskapen om att i det samhälle man närt med tiotals miljoner i skatter är man inte längre en hjälte utan utmålas i egenskap av oliktänkande som rasist, fascist, nazist, skeptiker, förnekare och konspirationsteoretiker, en värdegrundsfientlig kärlekshatare och islamofob. Gamle man, kan du inte bara gå och dö någonstans, suckar tokliberalerna?

Nej, det gör jag nog inte, men nu skall jag i alla fall ha en sommar utan plingande mailbox. Därför tar jag semester från skrivandet till i augusti, så i bästa fall ses vi då igen. Om inte så sitter jag och skriver böcker istället.  Så ha en skön sommar ni också, solen lär glimta fram ibland mellan chemtrailsen, det är jag övertygad om! Och kanske kan även min blogg fungera som ett sommarbibliotek för den som inte hunnit läsa allt än, det mesta är fortfarande lika relevant som när det skrevs….

Peter Krabbe

Annonser
%d bloggare gillar detta: