Är Ryssland vår fiende?
26 augusti, 2017 58 kommentarer
NATO:s obehagliga vapenskrammel, inte minst genom höstens kommande Aurora-manöver i Sverige och Östersjöområdet gör det berättigat att ställa frågan vem som egentligen är vår fiende. För första gången i mitt, må vara begränsade närminne, gör SVT något positivt genom att sända Oliver Stones Putinintervjuer. Man kan till och med förlåta SVT den nedvärderande titeln Putin enligt Oliver Stone, som rimligtvis borde ha varit Ryssland enligt Putin, förmedlat av Oliver Stone. Skillnad? Jo, Putin berättar öppet och insiktsfullt om sitt Ryssland, dess folk och dess starka nationella samhörighet på ett sätt som får det depraverade USA att framstå som ondskans imperium, något som de välinformerade insett för mycket länge sedan.
Den ryskfödda, numera svenska författarinnan Vera Efron ger i sin bok I huvudet på Putin kompletterande information som tillsammans med Stones filmer får en annan bild av Ryssland att framträda än den traditionella, av Sovjettiden formade med mordiska kommunister, Gulag och Stalins spioner bakom varje gatuhörn. Ser Ryssland ut så idag? Naturligtvis inte.
De senaste hundra årens historia har för Rysslands del präglats av revolutionen 1917, kommunistväldet under först Lenin och sedan Stalin, andra världskriget där Ryssland hade en avgörande betydelse för att stoppa Hitler och nazismen – något vi kan vara tacksamma för eftersom den ryska motoffensiven omöjliggjorde den av tyskarna planerade invasionen av Sverige 1943 – det kalla kriget under tiden därefter fram till Gorbatjov och sist det moderna Ryssland efter Jeltsin, den epok där Putin varit tongivande.
Det finns inte många likheter mellan Sovjetunionen och dagens ortodoxt kristna Ryssland. När Warszawapakten skrotades efter det kalla krigets slut utgick många ifrån att även NATO, dess motpart i balansvågen, skulle avskaffas. Det fanns ju inga motsättningar längre, istället kunde en effektiv nedrustning inledas globalt för en fredligare värld. En muntlig överenskommelse mellan Georg Bush S:r och Gorbatjov innebärande att USA lovade att NATO inte skulle utvidgas österut, öppnade för rivningen av Berlinmuren och ett nytt, återupprättat Europa (De allierade styrkorna kommer inte att flytta sig en tum närmare era gränser / George Bush). Istället har NATO gjort det rakt motsatta och flyttat fram sina positioner ända fram till den ryska gränsen i en i det närmaste total omringning av ryskt territorium. Detta innebär också att såväl anfalls- som defensiva robotsystem tillhöriga NATO kantar Rysslands gränser.
Vad finns det då för anledning för ett USA, som har en militär budget som är tio gånger större än Rysslands, eller ett NATO med dito tretton gånger större, att omringa ett land som oupphörligt betonar sina fredliga avsikter och sin önskan att leva tillsammans med det Europa som man ser sig som en del av?
Anledningen är att USA ser detta enorma Ryssland, som sträcker sig från Östersjön till Stilla Havet, som det främsta hotet mot USA:s ekonomiska herravälde över resten av världen. Rysslands BNP har sedan år 2000 sexdubblats fram till idag, allt beroende på Putins krafttag mot den begynnande upplösningen efter Jeltsin och återtagandet av kontrollen över landets naturtillgångar. I spåren av detta har också folkets levnadsstandard mångdubblats för att närma sig en europeisk medelnivå. Putins opinionssiffror ligger runt 85%, och toppar därmed populariteten bland världens ledare. Som jämförelse kan vi nämna Hollande i Frankrike, vars siffror låg runt 5%. När Kina alltmer närmar sig Ryssland både ekonomiskt och politiskt får USA stora skälvan, detta är en kombination som kommer att innebära dödsstöten för västvärldens ekonomiska överlägsenhet. Det blir därför en överlevnadsfråga för USA att antingen krossa Ryssland eller införliva landet under sin intressesfär, både ekonomiskt och militärt. Därför växer NATO trots Bushs falska löften. Den fråga vi måste ställa oss är vad vi i Sverige har för anledning att infoga oss i den amerikanska krigsmaskinen, när vi lika gärna kan utöka våra handelsförbindelser med framtidens maktcentra – Ryssland och Kina? Detta speciellt när Putin retar amerikanarna genom att erbjuda jordbruksprodukter fria från genmanipulering och miljögifter.
Putin gör ingen hemlighet av sin ambition att stoppa den amerikanska expansionen mot en ny världsordning, NWO. Ryssland skall förbli en suverän, nationellt inriktad stat med ryska värderingar och styrd med den ryska befolkningens intressen som främsta mål. Där har vi själva mycket att lära. Det vi borde enas om, menar Putin, är kampen mot terrorismen. Möjligen överskattar han de i landets södra delar boende ryska muslimernas lojalitet genom att tro att de som ryska medborgare har en större samhörighet med den ryska nationen än vad som är fallet i Europa med sin sentida invandring, de ofta förekommande terrordåden av bl.a. tjetjener visar dock en annan bild.
Den amerikanska aggressionen mot Ryssland tar sig främst två olika uttryck, varav det ena är ekonomiskt, det andra militärt.
Rysslands främsta tillgång är dess olja. Redan vid tiden för den ryska revolutionen var Ryssland världens största oljeproducent, något som bidrog till att de amerikanska judiska bankirerna som Schiff, Warburg och Kahn finansierade och på plats i New York instruerade den likaledes judiske Trotsky i hans planläggning av 1917 års revolution. Efter genomfört värv tog Rockefeller över merparten av de ryska oljekällorna i Baku, i syfte att eliminera den värsta konkurrenten till den amerikanska oljeexporten (A. Sutton/ Wall Street and the Bolshevik Revolution). Dessa oljekällor hade senare hög prioritet även för Hitler under andra världskriget. Under Jeltsins tid tog ryska judiska oligarker över mycket av oljeindustrin, de förhandlade med Soros om att sätta in nådastöten mot Ryssland i en gigantisk ekonomisk attack, som i det närmaste tömde den ryska statskassan. Men Putin redde upp situationen med hårda nypor och återförde bolag som Jukos till den ryska staten, oljebolagen utgör nu grundbulten i Rysslands förbättrade ekonomi.
År 2015 uppgick oljeproduktionen i de tre största producentländerna räknat i miljoner fat per dag till 13 för USA, 12 för Saudiarabien och 11 för Ryssland. USA har då ökat sin produktion sedan 2005 från nivån 7, tack vare fracking. Övriga producentländer ligger under 4. Bilden blir tydligare om man också ser på importbehovet, vilket är 6 för USA och 0 för Ryssland som är självförsörjande. EU:s importbehov är 11 och Kinas 7 (Aleklett/ En värld drogad av olja). Idag kan USA täcka sitt underskott från Saudiarabien, men dessa källor har redan nått produktionsmaximum och vi skall nu bedöma framtiden. Vem skall då ha Rysslands överskott av olja? Kina, EU eller USA? Sverige får redan det mesta av sin olja från Ryssland. USA:s försök att stoppa Rysslands gasledning till Tyskland genom påtryckningar på Sverige visar att det är viktigare för USA att skada Rysslands ekonomi än att hjälpa EU med sin energiförsörjning. Dessa siffror rörande oljans flöde i världen är viktiga för att förstå vad USA:s oljelobby (densamma som startade ryska revolutionen) planerar bakom sina stängda dörrar. I Mellanöstern har strategin varit enkel – avsätt det legala styret och tillsätt en lojal marionett som vrider på kranarna när de blir tillsagda. Problemet lär vara svårare att lösa när Ryssland är inblandat.
USA:s militära strategi har naturligtvis nära samband med den ovanstående ekonomiska. Rysslands viktigaste flottbaser är Kaliningrad i Östersjön, Sevastopol på Krim i Svarta Havet och Murmansk vid Norra Ishavet. Genom att blockera dessa kan man också blockera oljeexporten från Ryssland, åtminstone den som är beroende av sjöfarten. Det är ingen tillfällighet att NATO försöker ta över både Östersjön (man har ännu inte fått ner Sverige på knä, men det är bara en tidsfråga) och Svarta Havet. Norra Ishavet patrullerar man med sina kärnvapenbestyckade ubåtar. Pipelines på eller under mark kommer därför att bli en nödvändighet för Rysslands export, gasledningen under Östersjön är ett exempel. Rysslands oljetillgångar är främst lokaliserade till det Kaspiska bäckenet och exporten kräver tillgång till hamnar eller fasta anläggningar över andra länders territorium. Vem har då gett NATO mandat att sätta korken i flaskan?
Vem är följaktligen boven i detta drama? Det är ganska lätt att se att det inte är det moderna Ryssland, som istället får kämpa mot en oförstående västvärld för sin överlevnad. Vi borde skämmas när EU-ledare som Van Rompuy deklarerar att EU bör utökas fram till Uralbergen, hur hade vi tolkat det om Putin hade sagt att Ryssland borde utökas fram till Engelska kanalen? 75% av NATO:s krigsmakt styrs och bekostas av USA. Det är en skam för Sverige att ha samröre med denna invasionsarmé, vars fredsbevarande syfte är lika med noll!
När tre busar tränger in ett offer i en hörna, är det inte förvånande om offret försöker slå sig fri, det är ingen ursäkt för fortsatt misshandel. Det svenska folket har ingen anledning att gömma sig bakom dessa busar.
Peter Krabbe