En nyårshälsning till er alla!

När nu det innevarande året går mot sitt slut och det nya otåligt står och väntar utanför dörren, är det dags för mig att tacka alla som medverkat till att göra min blogg läsvärd och värd att följa, vilket jag hoppas att flertalet som gör det tycker. Den inofficiella ”tidningsredaktion” som spontant uppstått genom deltagandet av alla duktiga och välinformerade kommentatorer, har gett bloggen ett nyhetsflöde som jag ensam aldrig hade kunnat eller orkat leverera.

Tillsammans har vi då ett avgörande år framför oss, kanske det viktigaste i svensk politisk historia, med höstens riksdagsval som slutpunkt. Jag säger slutpunkt, för om inte vårt land nu får riksdagspolitiker med kraft, kunskap och integritet nog för att radikalt förändra politiken i en riktning som gynnar dess invånare kommer den kommande fyraårsperioden att oåterkalleligt driva oss över stupet.

Ta därför väl vara på de nio månader som återstår för att rensa upp i vårt eget träsk, vår egen Deep State, fyllt av korrumperade toppolitiker som svurit trohet åt globalismens förgörande krafter, utrotningen av nationalstaten och dess demokrati och i lika hög grad utrotningen av vårt både fysiska och psykiska kulturarv, genom att öppna dörrarna för dem som inget hellre vill än att utplåna oss.

Aldrig tidigare har vårt land varit utsatt för ett allvarligare hot, ett hot som har som främsta syfte att dela vår befolkning i en liten förmögen och privilegierad elit och en ekonomiskt förslavad, arbetande och underdånig anonym massa utan inflytande. Sverige håller på att förvandlas till ett pilotprojekt för globalismen. När länder som Polen, Ungern och Österrike vägrar att ge upp sin suveränitet, väl medvetna om den nya europeiska totalitära socialismens avigsidor, går svenskarna med bindel för ögonen mot graven.

När vi ser EU:s ledare, fyllbulten Juncker, ragla fram, oförmögen att ens följa den röda mattan, kan väl knappast parallellen till hans tidigare sovjetiska motsvarighet Jeltsin bli tydligare? Frågar aldrig någon sig varför ett fyllo får leda EU? Precis som gamarna satt och väntade på att Jeltsin skulle lämna ett Sovjet i spillror, sitter samma gamar nu och väntar på att få kalasa på ett sönderfallande EU. Detta är själva ouvertyren till globalismens omstrukturering av EU till en amerikansk lydstat där allt nationellt motstånd är saklöst utrotat. Vi lär dock knappast få se någon Putin som stiger fram som räddaren i nöden, en sådan person finns inte i EU.

Om inte EU:s ledning, till brädden fylld av gamla kommunister och nazister, får en annan sammansättning som bättre motsvarar den framväxande medvetenheten om globalismens agenda, kommer EU inte bara att förlora britterna utan också de forna öststaterna. Friedmans hypotetiska Europakarta kommer allt närmare verkligheten. Var kommer Sverige att befinna sig i detta skeende? Lierat med globalisternas Merkel och Macron, eller på väg ut i världen tillsammans med England? Att vi skulle ha fått plats i framtidens handelsallianser med Asiens stormakter är väl knappast att hoppas på, åtminstone inte innan svetsarens blåslampa har slocknat. Tyvärr finns inget annat ljus heller att tillgå, undantaget polisbilarnas blåljus.

Som ni alla redan vet framstår jag som Pessimisten, medan allas vår Sture är den obotlige Optimisten. Skillnaden mellan oss är egentligen bara att jag förväntar mig ingen förändring om inte vi själva, människorna som lever och verkar på vår jord, tar saken i våra egna händer och konkret styr allt till det bättre. Sture förutsätter hjälp från ovan. Detta vore ju önskvärt men är inget som jag kan ta för givet. Låt oss ändå hoppas att vi båda, var och en på sitt sätt, kan bidra till de förändringar som måste komma före nästa årsskifte. Fram till dess kommer jag att fortsätta med att försöka förklara vad globalismen är för något och vad den konkret innebär för oss alla.

Därmed önskar jag alla ett Gott Nytt År och hoppas att vi ses igen även fortsättningsvis!

Peter Krabbe

Annonser

Blir det julefrid i Palestina?

När det nu går mot jul kan det vara på sin plats med en sammanfattande återblick på Det Heliga Landet. Kommer julefriden att lägra sig även där?

Kriget i Syrien kan betraktas som avslutat. Istället visar den yngre generationen i Mellanöstern-politiken framfötterna i en rad spektakulära händelser. I en, möjligen något överskattad, tro på sin förmåga att skapa ett nytt Mellanöstern stiger radarparet Jared Kushner och Mohammad bin Salman (MbS) fram för att bereda marken för de stora potentaterna Trump och pappa Salman. Vad handlar då detta egentligen om?

Den avgörande frågan idag för Saudiarabien är att bekämpa Iran, eller uttryckt i andra termer för Wahabiterna och Sunni att bekämpa Shia.

Det handlar om ett urgammalt religionskrig som i sin tur fått ny fart genom intäkterna från oljan, något som nu tyvärr gör det möjligt att trappa upp konflikten från besablade kamelryttare till kärnvapenspetsar. I alla normala människors värld hade prästerna satt sig ner, tagit varandra i hand och sagt att nu skapar vi en ny värld där alla respekterar varandra, handlar med varandra och skapar ett välstånd för alla. Oavsett vilken gud eller profet man väljer att tro på. Men så fungerar inte Mellanöstern. Här gäller istället Vinna eller Försvinna.

När de två självutnämnda genierna, den ortodoxe juden och svärsonen till Trump, Jared Kushner som representant för USA och wahabiten MbS, son till Saudiarabiens kung och arvtagare till tronen, träffas under oktober månad 2017 kommer de överens om följande:

Saudiarabien och USA, vilket underförstått inkluderar Israel, enas om att Iran skall neutraliseras så att shia reduceras till ett minne blott. Om så behövs skall ett militärt anfall framprovoceras så att Iran kan besegras och förses med en ny regim, lojal under den nya Sunnistyrda stormakten, en stormakt som skall samla alla Mellanösterns stater under ett gemensamt sionistiskt/sunnitiskt styre.

Som ett första steg skall shia avlägsnas från Libanon, vilket i förlängningen innebär en rensning av shia från Syrien och Irak fram till Irans gräns. Shia i Jemen skall krossas samtidigt. Libanons sunnitiska premiärminister Hariri hålls kvar i Saudiarabien och utsätts för påtryckningar att ombilda sin regering, där man anser att shia har för stort inflytande. Hariri får kalla fötter eftersom Libanons konstitution kräver att såväl kristna, sunni och shia är representerade i regeringen, en ändring kräver en statskupp som inte har folkets stöd.

För att visa sitt allvar fängslar MbS sina interna meningsmotståndare, flera dödas. Även frågan om Palestina skall avgöras på ett för Israel lämpligt sätt. Abbas kallas till Saudiarabien för information om vad som väntar. Han förväntas godkänna att Jerusalem blir Israels huvudstad och att den palestinska staten skall fortsätta att bestå av splittrade, osammanhängande territorier och att de av Israel bebyggda bosättarområdena behålls av Israel. Abbas vägrar och hotas med att bli helt isolerad om han inte samtycker. Egypten informeras om planerna och uppmanas att stötta USA:s intressen i detta nya spel. Detta är viktigt inte minst för att kunna isolera ett tredskande Palestina.

Två månader senare proklamerar Trump att USA kommer att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Han undviker dock alla frågor som kan beröra gränsdragningar mellan Israel och Palestina. De heliga platserna med Tempelberget och Al Aqsa-moskén ligger i östra Jerusalem, i likhet med den historiska staden.  Till saken hör att Putin redan i april lagt fram sitt förslag att Jerusalem skall delas i två huvudstäder, den Västra för Israel och den Östra för Palestina. Trump vågar inte ta strid om detta med Putin, så hans uttalande innebär ytligt sett ingenting nytt förutom att hetsa mot palestinierna. Det som står på pappret som han håller handen över är dock att palestinierna skall tilldelas förorten till Jerusalem, Abu Dis, som huvudstad, inte östra Jerusalem med de heliga platserna.

Signalerna till palestinierna är då att trojkan Saudiarabien- Israel- USA med support från Egypten skall ombilda Palestina till en kraftlös, geografiskt splittrad stat med huvudstad i en förort till Jerusalem. All inblandning från shia/ Hesbollah kommer att mötas militärt, samtidigt som trojkan inte har något emot att eventuellt motstånd rullar vidare till ett militärt angrepp mot själva Iran, den sista biten i pusslet. Tvärtom tar man tacksamt emot denna möjlighet.

Vad är det då som dessa supergenier har glömt? Naturligtvis att det är Ryssland, inte USA, som har normaliserat situationen i Mellanöstern.

Bakom Ryssland finns Kina. Båda har gjort till hundra procent klart att man inte kommer att lämna Iran till slaktbänken. Trots de resor till Moskva som både MbS och hans pappa kungen gjort, har ingen av dem fått stöd för sina planer. Istället har Putin haft möten med både Al Sisi i Egypten och Erdogan i Turkiet för att klargöra detta. Som en följd av Putins diplomati är istället båda dessa länder på väg att knyta förnyade kontakter med Ryssland, ett Storisrael går på tvärs mot Egyptens planer på inflytande i Nordafrika och Turkiets gamla dröm om ett nytt Ottomanskt rike.

Vad är då det sannolika utfallet av dessa händelser? Det vi ser är istället att Mellanöstern allt mer glider över i ett samarbete med Det Nya Asien med Ryssland och Kina som ledande stater. Detta är klokt. USA är ett sjunkande slagskepp, på god väg att gå till botten. Framtiden ligger i öster.

Ett nyktert konstaterande är att den aggressiva utrikespolitik som USA fört de senaste femtio åren, inblandade i ett permanent krigstillstånd som bara flyttar sig från plats till plats över jordklotet, inte inger det förtroende som självständiga stater behöver känna för att vilja utveckla handelsförbindelser med landet. När ett land med knappt 5 % av världens befolkning förfogar över 47 % av samma världs militära utgifter – och samtidigt ser sig tvingade att hålla sina vapenfabriker rullande – inger det inte större förtroende än en katt som försöker bli vän med en mus.

När Asien omvänt växer så det knakar är ledordet vänskapliga handelsförbindelser med omvärlden, detta är ju den självklara grunden för att kunna ge välstånd åt de miljarder människor som lever där. Kina har en omfattande verksamhet i Afrika, byggd på ett aktivt bistånd baserat på handel, inte vapen, utan krav på motprestationer. Vänskap lönar sig alltid bättre än hot. Motprestationerna kommer automatiskt och frivilligt när alla parter är tillfreds med samarbetet. Detsamma gäller för Ryssland. Putins dialog går ut på att hjälpa istället för att söndra. Så kommer exempelvis 75 % av Egyptens behov av vete från Ryssland, en bättre exportvara än vapen. Dessutom fritt från amerikanska miljögifter.

Det är lätt att se vem som i längden kommer att vinna denna kraftmätning. Det jag inte förstår är varför det amerikanska folket inte inser att sionismen i USA kommer att leda landet till kollaps.

Varför gör man inte upp med dessa destruktiva krafter och lägger upp en ny spelplan där USA kan gå en ny framtid till mötes, som part och delaktig i en ny värld där fredlig samvaro och handel är lösenordet för allas välbefinnande? Detta är nutidens största gåta.

Därmed önskar jag alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Glöm världsproblemen för en stund och njut av julens alla glädjeämnen istället!

Peter Krabbe

Globalismens vita fläck.

 

I takt med att befolkningen växer i världen och samtidigt den tekniska utvecklingen skenar kommer även det geografiska utnyttjandet av vårt jordklot att förändras. Hur ser Asien egentligen ut i vårt västerländska medvetande?

Sannolikt upplever de flesta det centrala Asien som en stor vit fläck, täckt av obeboeliga öknar och bergsmassiv, kort sagt ett månlandskap på jorden. Men där finns mycket av världens framtida råvarutillgångar. Vi kan alla, sådär mellan tummen och pekfingret, känna att ett politiskt fokus håller på att glida över mot detta jätteområde, men kanske utan att förstå vad som egentligen händer.

I öster gränsar Kina med sin enorma befolkning, i söder gränsar Indien, Pakistan och Bangladesh med sina likaledes enorma befolkningar, i norr har vi Ryssland med nästan ingen befolkning alls och i väster sitter européerna som knappt förstått att denna del av Asien existerar. Den går under samlingsnamnet Långtbortistan. Medan alla krälar ovanpå varandra utefter Asiens kuster ligger dess inre i det närmaste folktomt. Men hur ser framtiden ut?

Till och med Djingis Kahn fick inse att avståndet till Västerns rike var ganska stort över oändliga grässlätter, men idag färdas vi inte längre på hästryggen. När den nya sidenvägen till Europa kommer att bestå av sexfiliga motorvägar och blixtsnabba monorailsystem kommer vi att stå inför samma revolution som när järnvägsnätet byggdes upp i Europa på 1800-talet, nya städer och industrier kommer att växa upp som svampar ur jorden.

För tusen år sedan spred det Khazariska riket ut sig över en stor del av detta område.

Khazarien fick en stor invandring av judar, som blev så viktiga för detta krigiska land – i ständig konflikt med den ryska grannen i norr – att man till och med antog judendomen som statsreligion. Från området norr om Svarta Havet spred sig judiska folkstammar över Östeuropa och Ryssland, med stort tillflöde från det av katolikerna återtagna Spanien, Konstantinopel och Mellanöstern.

Före andra världskrigets utbrott levde 10 miljoner judar i detta, av många nationer bestående område, från Östersjön ner till Svarta Havet.

 

                      De judiska bosättningarna i Östeuropa vid förra sekelskiftet

Därav levde drygt 3 miljoner i Polen, i Ungern 625.000 eller lika många som i Tyskland och Frankrike sammantaget (Wasserstein/ On the Eve). Inom Rysslands gränser fanns också 3 miljoner judar, att jämföra med 250.000 i Baltiska staterna och 10.000 i Sverige. Denna bakgrund är viktig för att förstå senare tids resonemang kring det judiska intresset för området runt Svarta Havet.

När den judiske och i Ungern födde Georg Friedman (Business Insider) föreläser om det framtida Europa, ser han framför sig ett Östeuropa som ganska bra överensstämmer med den judiska populationens utbredning före kriget.

friedman-eu-karta

Samma visioner delar han med åtskilliga andra judiska amerikaner i toppbefattningar och med östeuropeiska rötter, som Brzezinski, Soros m.fl. Detta är i själva verket anledningen till det amerikanska engagemanget i länder som Vitryssland, Ukraina och resten av Svarta Havs-regionen. Naturligtvis ingår också även Ryssland som den viktigaste trofén, för att möjliggöra den fortsatta vandringen österut.

Även sionismens främsta företrädare från början av 1900-talet, Theodor Herzl som var född i Ungern och Chaim Weismann, född i Ryssland hade funderingar över om den önskade judiska nationalstaten kanske borde ligga i detta Östeuropa istället för i Palestina.

Man kan inte bortse från tanken att den av sionistiska krafter initierade ryska revolutionen kan ha ingått i detta tänkande, man hade länge bearbetat den engelska administrationen av Palestina utan resultat. Med Lenin och Trotsky såg man också ut att nå det målet, den judiska styrningen av det nya bolsjevikiska Sovjet var genomgripande. Efter Stalins tillträde och efterföljande utrensningar hade ryssarna återtagit dock makten. Judarnas reträtt från Östeuropa genom andra världskriget är känd historia. Att intresset nu väckts för en återkomst är inte förvånande, logistisk sett är detta rike, beläget mitt i Eurasia en önskedröm för ett affärsinriktat folk.

Kanske är det lättare att förstå det amerikanska, som ju också är det sionistiska, intresset för axeln Europa – Kina ur denna synvinkel. Att det dessutom passar utmärkt in i globalismens tentakler gör inte saken sämre. Med muslimernas oljestater söder därom kan man nog kalla detta en placering mitt i den framtida världen, betydligt bättre placerat än det avlägsna Amerika.

Ett exempel på detta är Kazakstan, vars nya huvudstad Astana nu växer upp ur ingenstans (bild ovan).

Med en befolkning som nu överstiger en miljon är Astana en av de framtida megastäder som kommer att känneteckna det nya inre Asiens välstånd, baserat på exploateringen av naturtillgångar som olja och gas. Med en stadsplan av den japanske arkitekten Kurokawa är staden typisk för de artificiella städer som i likhet med Islamabad i Pakistan läggs ut på obebyggd mark i syfte att skapa nationella symboler, öka självkänslan och markera att en ny tid väntar.

Astana ger plats för alla religioner – moskéer, kyrkor och synagogor trängs med nya kulturhus och ett nybyggt universitet i ett försök att tillgodose alla önskemål. Men framför allt hyllas den nya välfärden, manifesterad genom gigantiska shoppingcenter, skyskrapor och guldglänsande skrytpalats. Man kan dock notera att staden har fått Asiens största synagoga genom bygget av Beit Rachel Synagogue, vilket möjligen är väl kompatibelt med oljeindustrins symbolbyggnader. Som en blinkning till Washington har Astana begåvats med en egen variant av Vita Huset och har även fått en egen pyramid!

Att denna vandring österut ända fram till Kinas gräns är oemotståndligt lockande för globalismens legionärer är givet, det inre Asien lär inte förbli globalismens vita fläck särskilt länge till.

Peter Krabbe

Nu får det vara nog – hög tid att stoppa krigshetsarna!

Många trodde nog att vi skulle gå mot en mindre konfliktfylld värld när Sovjetunionen kollapsade och de forna länderna bakom järnridån helt plötsligt yrvaket såg sig omkring efter ett nytt, bättre liv.

Kalla kriget skulle ju rimligtvis vara slut. Den spänning som världen levt under sedan andra världskrigets slut och som skulle forma det sena 1900-talets maktbalans, med Kubakrisen på randen till ett kärnvapenkrig och sovjetiska stridsvagnar på gatorna i Prag och Budapest, skulle vara ett minne blott.

Själv satt jag som skytt vid de skarpladdade 40-mm kanonerna på det svenska örlogsfartyget Älvsnabben mitt i Florida Strait när kubanska MIG-plan i formation lågsniffade över oss. Vi var livrädda. Bara den som sköt först skulle överleva. Vän eller fiende. Ingen visste säkert, medan Kennedy och Chrusjtjov grälade om vem som skulle bli ansvarig för det slutliga kriget som alla fasade för.

Men USA kapprustade ihjäl Sovjetimperiet, som tvingades ge upp kampen av ekonomiska skäl.

Allt var dukat för USA att ta över kontrollen över länderna bakom järnridån, när Jeltsins förnuft och handlingskraft försvann i vodkaflaskan. Soros var på plats för att ta över den ryska ekonomin med hjälp av sina kompisar, de ryska oligarkerna. Tyskland återförenades och Östeuropas länder blev åter en del av Europa. Men se, upp ur askan steg en herre vid namn Putin, med ambitionen att återskapa ett ryskt Ryssland istället. Ridå för Världens Förenade Oligarker. Plundringen av Ryssland stoppades och idag, 25 år senare, ser vi ett moderniserat och välmående Ryssland istället för det dödsdömda Sovjet.

I USA gnisslar man tänder. Den nya världsordningen, med USA som världens härskare var ju sedan länge planerad och NÄSTAN klar att sätta i verket.

De förra öststaterna hade packats in i det nybildade amerikanska marionettförbundet EU, snyggt och prydligt, och Turkiet och Israel var utposterade som grindvakter till Mellanöstern. Man såg Ryssland som en lök, där man kunde dra av Sovjets intressesfär, skal efter skal. Baltiska staterna, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Moldavien, Armenien, Azerbajdzjan, allt närmare kärnan. Men lökens styrka sitter i kärnan, inte i skalen. När Putin drar en linje från Östersjön till Persiska Viken och säger hit men inte längre, stiger adrenalinet ur djupet av Deep State. Världen var ju vår! Och kineser dessutom!

Kanske är många så avslappade efter det Kalla krigets slut att man inte längre orkar tänka tanken ens att kriget skulle kunna återkomma. Två världskrig, en blodig revolution och hundratals miljoner döda under de senaste hundra åren måste väl vara nog? Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. I USA vägrar man inse att världen i övrigt inte tillhör dem, att man snällt får köpa de råvaror man behöver och att ingen vill köpa deras produkter om de inte är prisvärda och hälsobefrämjande. Man vägrar också inse att Gud kanske inte bor i Amerika och att 5 miljarder människor på jorden har andra religioner och andra gudar. Att ”so help me God” legitimerar att amerikanare är överordnade alla andra människor. Men är det så? Vilken gud är sann och klokare än andra? Vill Gud att USA skall styra över de 7,2 miljarder människor som inte är amerikaner? Varför skulle han vilja det och vad säger Buddha om saken?

Nåväl, för att vara lite mer konkret, så är den amerikanska desperationen orsak till att kapprustningen i världen åter tilltar i högt tempo. Amerikanska vapen och trupper öses in i Europa, särskilt Östeuropa, och i Mellanöstern. De maktkorrumperade regeringarna i Västeuropa jublar och skriker samfällt att nu måste vi sätta ryssen på plats.  Ryssland tvingas motvilligt varna för att deras försvar måste stärkas med anledning av den växande hotbilden. Kina försöker diskret visa västvärlden genom örlogsbesök i Östersjön och marktrupp i Mellanöstern att de finns där vid Rysslands sida om psykopaterna i Washington går över den moraliska gränsen. Kort sagt, vi är nu närmare ett tredje världskrig än någonsin sedan det förra slutade.

Man måste fråga sig varför detta händer, i en situation där vi tidigare trott att nu kommer vi att ha evig fred.

Varför kan man inte lämna Ryssland i fred? Vem är hotad av detta land som mödosamt försöker resa sig från knästående till upprätt? Ett land som erbjuder oss giftfria grödor att äta istället för amerikanskt glyfosat. Ett land som erbjuder gratis mark till den som vill flytta in och odla upp världens största markreserver. Enligt Al Gore kommer det ju att bli varmt och skönt i Sibirien. Ett land som är största leverantör till Västeuropa av gas och olja. Ett land som gärna köper våra europeiska varor, men som vi vägrar sälja till efter order från USA. Ett land där kommunismen inte längre har någon framtid.

Det finns naturligtvis inget militärt hot mot vår egen depraverade civilisation från Ryssland. Det vore självmord för ryssarna att behöva dras med våra problem också. Tror någon att Ryssland skulle invadera USA? I så fall får jag nog rekommendera psykakuten. Istället handlar det om spridandet av den nu 150-åriga agendan NWO, New World Order – att införa den världsregering med full kontroll över mänskligheten som ger Deep State möjlighet att kontrollera antalet individer på jordklotet, tillgång till världens råvaror på egna villkor och möjligheterna att styra vitala globala affärsintressen till amerikanska plånböcker.

Ryssland och Kina ställer inte upp på detta och anses därför behöva underkuvas med våld.

NWO är USA:s livförsäkring, utan den kommer man att tappa allt inflytande i världen inom kommande 50-årsperiod. Att tänka sig ett USA som fokuserar på sin egen nation och det amerikanska folkets välbefinnande, utan att lägga sig i den övriga världens angelägenheter, är tydligen en ouppnåelig dröm, något som Martin Luther King bittert fått erfara. Ändå är detta det enda möjliga alternativet i en värld som utvecklas snabbare än vad man hinner förstå i USA.

I det politiska livet i Sverige är nämnda händelseförlopp tydligen ett totalt okänt fenomen. Ingen vågar nämna ordet GLOBALISM eller NWO. När man pläderar för medlemskap i NATO förstår man inte mer än en myra i en myrstack. Varför lägga Sverige på slaktbänken när Ryssland förr eller senare tvingas slå tillbaks? Det måste rimligtvis stå klart för alla att USA inte kan erövra Ryssland utan att lägga Europa i ruiner. Det har alltid varit USA:s lycka att kunna kriga på andra nationers mark, att aldrig behöva se bomber regna ner över Capitolium. Kanske är detta lite för enkelt, att bara få följa de krig man utkämpar via TV-skärmar från andra länder?

Jag vill se ett politiskt parti i Sverige våga prata om de risker globalismen medför för vårt land, vad förlusten av omsorg om våra nationella intressen betyder för oss som bott här i generationer, om vikten av att hålla andra länders krigsmaskiner utanför våra gränser, om vår rätt att fatta egna beslut om vårt lands framtid och om vår rätt till ett liv i trygghet. När kommer det att ske?

Peter Krabbe

%d bloggare gillar detta: