Globalismens vita fläck.

 

I takt med att befolkningen växer i världen och samtidigt den tekniska utvecklingen skenar kommer även det geografiska utnyttjandet av vårt jordklot att förändras. Hur ser Asien egentligen ut i vårt västerländska medvetande?

Sannolikt upplever de flesta det centrala Asien som en stor vit fläck, täckt av obeboeliga öknar och bergsmassiv, kort sagt ett månlandskap på jorden. Men där finns mycket av världens framtida råvarutillgångar. Vi kan alla, sådär mellan tummen och pekfingret, känna att ett politiskt fokus håller på att glida över mot detta jätteområde, men kanske utan att förstå vad som egentligen händer.

I öster gränsar Kina med sin enorma befolkning, i söder gränsar Indien, Pakistan och Bangladesh med sina likaledes enorma befolkningar, i norr har vi Ryssland med nästan ingen befolkning alls och i väster sitter européerna som knappt förstått att denna del av Asien existerar. Den går under samlingsnamnet Långtbortistan. Medan alla krälar ovanpå varandra utefter Asiens kuster ligger dess inre i det närmaste folktomt. Men hur ser framtiden ut?

Till och med Djingis Kahn fick inse att avståndet till Västerns rike var ganska stort över oändliga grässlätter, men idag färdas vi inte längre på hästryggen. När den nya sidenvägen till Europa kommer att bestå av sexfiliga motorvägar och blixtsnabba monorailsystem kommer vi att stå inför samma revolution som när järnvägsnätet byggdes upp i Europa på 1800-talet, nya städer och industrier kommer att växa upp som svampar ur jorden.

För tusen år sedan spred det Khazariska riket ut sig över en stor del av detta område.

Khazarien fick en stor invandring av judar, som blev så viktiga för detta krigiska land – i ständig konflikt med den ryska grannen i norr – att man till och med antog judendomen som statsreligion. Från området norr om Svarta Havet spred sig judiska folkstammar över Östeuropa och Ryssland, med stort tillflöde från det av katolikerna återtagna Spanien, Konstantinopel och Mellanöstern.

Före andra världskrigets utbrott levde 10 miljoner judar i detta, av många nationer bestående område, från Östersjön ner till Svarta Havet.

 

                      De judiska bosättningarna i Östeuropa vid förra sekelskiftet

Därav levde drygt 3 miljoner i Polen, i Ungern 625.000 eller lika många som i Tyskland och Frankrike sammantaget (Wasserstein/ On the Eve). Inom Rysslands gränser fanns också 3 miljoner judar, att jämföra med 250.000 i Baltiska staterna och 10.000 i Sverige. Denna bakgrund är viktig för att förstå senare tids resonemang kring det judiska intresset för området runt Svarta Havet.

När den judiske och i Ungern födde Georg Friedman (Business Insider) föreläser om det framtida Europa, ser han framför sig ett Östeuropa som ganska bra överensstämmer med den judiska populationens utbredning före kriget.

Samma visioner delar han med åtskilliga andra judiska amerikaner i toppbefattningar och med östeuropeiska rötter, som Brzezinski, Soros m.fl. Detta är i själva verket anledningen till det amerikanska engagemanget i länder som Vitryssland, Ukraina och resten av Svarta Havs-regionen. Naturligtvis ingår också även Ryssland som den viktigaste trofén, för att möjliggöra den fortsatta vandringen österut.

Även sionismens främsta företrädare från början av 1900-talet, Theodor Herzl som var född i Ungern och Chaim Weismann, född i Ryssland hade funderingar över om den önskade judiska nationalstaten kanske borde ligga i detta Östeuropa istället för i Palestina.

Man kan inte bortse från tanken att den av sionistiska krafter initierade ryska revolutionen kan ha ingått i detta tänkande, man hade länge bearbetat den engelska administrationen av Palestina utan resultat. Med Lenin och Trotsky såg man också ut att nå det målet, den judiska styrningen av det nya bolsjevikiska Sovjet var genomgripande. Efter Stalins tillträde och efterföljande utrensningar hade ryssarna återtagit dock makten. Judarnas reträtt från Östeuropa genom andra världskriget är känd historia. Att intresset nu väckts för en återkomst är inte förvånande, logistisk sett är detta rike, beläget mitt i Eurasia en önskedröm för ett affärsinriktat folk.

Kanske är det lättare att förstå det amerikanska, som ju också är det sionistiska, intresset för axeln Europa – Kina ur denna synvinkel. Att det dessutom passar utmärkt in i globalismens tentakler gör inte saken sämre. Med muslimernas oljestater söder därom kan man nog kalla detta en placering mitt i den framtida världen, betydligt bättre placerat än det avlägsna Amerika.

Ett exempel på detta är Kazakstan, vars nya huvudstad Astana nu växer upp ur ingenstans (bild ovan).

Med en befolkning som nu överstiger en miljon är Astana en av de framtida megastäder som kommer att känneteckna det nya inre Asiens välstånd, baserat på exploateringen av naturtillgångar som olja och gas. Med en stadsplan av den japanske arkitekten Kurokawa är staden typisk för de artificiella städer som i likhet med Islamabad i Pakistan läggs ut på obebyggd mark i syfte att skapa nationella symboler, öka självkänslan och markera att en ny tid väntar.

Astana ger plats för alla religioner – moskéer, kyrkor och synagogor trängs med nya kulturhus och ett nybyggt universitet i ett försök att tillgodose alla önskemål. Men framför allt hyllas den nya välfärden, manifesterad genom gigantiska shoppingcenter, skyskrapor och guldglänsande skrytpalats. Man kan dock notera att staden har fått Asiens största synagoga genom bygget av Beit Rachel Synagogue, vilket möjligen är väl kompatibelt med oljeindustrins symbolbyggnader. Som en blinkning till Washington har Astana begåvats med en egen variant av Vita Huset och har även fått en egen pyramid!

Att denna vandring österut ända fram till Kinas gräns är oemotståndligt lockande för globalismens legionärer är givet, det inre Asien lär inte förbli globalismens vita fläck särskilt länge till.

Peter Krabbe