Full Spectrum Dominance, del 3. Att skapa ett imperium.

De flesta tänkande varelser undrar nog i sitt stilla sinne varför USA med 5% av världens befolkning behöver ha 50% av världens sammanlagda krigsmakt. För att säkra demokratin i världen? Finns det då inga andra för mänskligheten fullvärdiga samhällen på jordklotet? Men har inte jordens alla invånare och kulturer rätt att själva välja sina samhällssystem, utifrån sina egna förutsättningar? När man i Pentagon funderar över saken formulerar man istället sin syn så här:

Full Spectrum Dominance (FSD) behövs för att ge USA fulla möjligheter till ”operating from the Commons: Space, International Waters and Aerospace, and Cyberspace”. Det blev inte mycket över där. Formuleringen är viktig, eftersom den indikerar att allt över 10.000 meters höjd egentligen är amerikanskt. Det är där som framtidens krigföring kommer att ha sitt säte och där har vi också grunden till vädermanipulering, besprutning med aerosoler och biologiska stridsmedel samt elektromagnetiska manipulationer av människor och miljö.

Men åter till jorden. Här består strategin av att upprätta vasallstater runt sina tänkta huvudmotståndare, Ryssland och Kina, samt att där bygga upp sitt missilsystem i syfte att med hjälp av den korta insatstiden kunna slå till först och, om så önskas,”i förbyggande syfte”. I systemet ingår också att bygga ett nätverk av amerikanska militärbaser runt jordklotet och på mark tillhörigt dessa vasallstater. Tänkandet är hämtat från romartidens byggande av militära bastioner, utplacerade på strategiska avstånd runt hela imperiet. År 2007 beräknades USA ha avtal om militärbaser med 93 länder! Nu byggs det amerikanska imperiet.

I juni 2004 godkände försvarsminister Rumsfeld den topphemliga planen Conplan 8022 (Contingency Plan), som skulle ge presidenten möjlighet att beordra ”Global Strike Capability”, vilket även inkluderade användning av kärnvapen. Planen skulle vara offensiv, vilket gjorde den gamla doktrinen med kärnvapenanvändning endast i försvarssyfte, till historia. Beslutsrätten skulle ligga hos presidenten ensam, utan behov av föregående konsultation hos kongressen. Det räcker med andra ord att underteckna en presidentorder i USA för att starta ett globalt kärnvapenkrig.

Putins kommentar till Pentagons och NATO:s förehavanden från 2007 förtjänar att återges här: ”NATO has put its frontline forces on our borders. We think it is obvious that NATO expansion does not have any relation with the modernization of the Alliance itself or with ensuring security in Europe. On the contrary, it represents a serious provocation that reduces the level of mutual trust. And we have the right to ask: against whom is this expansion intended? And what happened to the Assurances our western partners made after the dissolution of the Warsaw Pact?” Sista meningen syftar på Bushs löfte att inte utöka NATO i utbyte mot det sovjetiska tillbakadragandet från Östeuropa.

Svaret till Putin kom 2008 genom Pentagons 2008 Army Modernization Strategy, där man helt oblygt konstaterade att arméns strategi var att omfatta och dominera hela universum, inte bara jordgloben. Man drog sig inte heller för att konstatera att ”USA under åtminstone de kommande trettio till fyrtio åren skulle komma att vara engagerade i en oavbruten krigsföring för att kontrollera tillgången till råvaror”. Befolkningstillväxten kallades för ett av de primära hoten mot USA och dess allierades säkerhet: Population growth – especially in less-developed countries – will expose a resulting youth bulge to anti-government and radical ideologies that potentially threaten government stability”. Det är viktigt att inse att dessa tio år gamla beslut faktiskt inte är historia utan nutid. Det som händer i världen idag har sin bakgrund i dessa dokument.

Med vasallstater ovan avses länder där regeringarna, demokratiskt valda eller inte, utsatts för påtryckningar att ansluta sig till det amerikanska imperiebyggandet. Eftersom av naturliga skäl inte alla ”utvalda” ser någon fördel med detta är en anslutning efter regimbyte, orsakad av plötsliga och till synes spontana revolutioner, en vanligt förekommande händelse. I några fall är generösa ekonomiska ersättningar till sittande styre tillräckligt.

I Asien har redan en kedja bildats för amerikanska baser som omfattar Afghanistan, Pakistan, Kyrgyzstan, Uzbekistan, Tajikistan, Georgien (före 2008) och i förlängningen Ukraina. Föremål för stort intresse är Tibet, varmed kilen är inslagen mellan Ryssland och Kina, respektive Iran. Uppemot 60.000 amerikanska soldater beräknas finnas i detta område. Vi skall som exempel ta Ukraina och Georgien, eftersom dessa figurerar mest i den svenska debatten.

Metodiken att finansiera och genomföra revolutioner utarbetades år 2000 i Serbien och har därefter förfinats i Ukraina och Georgien. Mannen på plats är normalt den amerikanska ambassadören, i Serbiens fall Richard Miles, som sedan flyttades över till Georgien för samma uppdrag. Miles bildade motståndsgrupper med serber, som skulle stå för demonstrationer och gatans parlament och finansierade propagandamaterial och demonstrationsutrustning till grupperna, som i Serbiens fall kallades ”Otpor” (motstånd). Man tog fram en slogan, ”Gotov Je” (Han är slut), riktad mot Milosevic och tryckte upp affischer och banderoller som klistrades upp över hela Serbien. Miles satsade 41 miljoner dollar av statliga medel för att finansiera arvoden, färgburkar, plakat och mediainsatser. Dessa medel kanaliserades genom USAID och NGO:er (Non Governmental Organisations) som NED (National Endowment for Democracy), NRI (National Republican Institute), NDI (National Democratic Institute) och Open Society (Soros). Så ser en amerikansk revolutionsorganisation ut, sedan bara ut med alla som vill tjäna en slant på gator och torg, skrik och gorma tills presidenten avgår – naturligtvis efter vederbörlig utskåpning i västerländska pålitliga medier.

För att skapa en trend – i demokratins namn – togs färgbeteckningarna fram, den rosa revolutionen i Georgien, den orangea revolutionen i Ukraina, saffran i Tibet o.s.v. Man ansåg sig nu ha tagit fram en modell för maktövertagande med icke-våld som var enklare och billigare än de militära ingreppen i Afghanistan, Irak och Libyen och framför allt, kunde få allmänhetens sympatier i väst – det handlade ju bara om att sprida demokrati och frihet till de stackars förtryckta folken i öst.

Richard Miles nästa uppdrag var Georgien, där Shevardnadze, f.d. sovjetisk utrikesminister, var president. Georgiens justitieminister ”råkade” vara Mikheil Saakashvili, en elev till Miles från Columbia University som redan hade kontakter med det amerikanska utrikesdepartementet, ett självklart val för den nya presidentposten. Miles organisation kom att omfatta NED, Soros Open Society och Freedom House, en NATO-organisation med f.d. CIA-chefen James Woolsey som ledare. Man introducerade här också ”svärmningstekniken”, att med hjälp av mobiltelefoner och SMS-meddelanden styra grupperna av demonstranter till rätt platser vid rätt tidpunkt. Operationen genomfördes utan större komplikationer, men Saakashvili tog sig vatten över huvudet genom att försöka invadera också Syd-Ossetien, något som fick Putin att gå i taket.

I denna märkliga historia dyker Israel upp, kanske inte helt oväntat. Saakashvili hade utsett två ministrar med judisk bakgrund, försvarsministern Kezerashvili och integrationsministern Yakobashvili som båda talade hebreiska flytande – den förre även med israeliskt medborgarskap. Följden blev att Israel inte bara utrustade armén i Georgien, man hade även israeliska officerare som utbildare för landets soldater. Högteknologisk militär utrustning för 200 miljoner dollar placerades av israelerna i Georgien. Naturligtvis samarbetade man nära med de amerikanska styrkor som redan fanns på plats, fokus var på att upprätta en flygbas med syfte att utföra flyg- och missilattacker mot iranska mål från det mer närbelägna Georgien. Dessa detaljerade och fullgångna planer avslöjades av ryssarna, efter att dessa övermannat en amerikansk militärkonvoj på flykt mot hamnstaden Poti. Saakashvili gjorde misstaget att invadera Syd-Ossetien, som stod under ryskt beskydd, på inrådan från John McCain och Condoleezza Rice, som båda gjorde frekventa besök i Ukraina.

Putin svarade snabbt genom att gå till motattack och rensade Georgien från både amerikanare och israeler. Det var ett svar som till och med Bush förstod. Don’t cross the line!

Orkar ni med Ukraina också? Där försöker numera både Saakashvili och den ”ljuva” Julia Tymoshenko göra livet surt för sittande regering.

Sittande president, Victor Janukovytj, hade tappat gnistan vad gällde att ansluta Ukraina till NATO och EU och skulle avlägsnas. Istället satsades det på att få den USA-trogna Justjenko från Ukrainas centralbank– gift med amerikanskan Kateryna – på plats. Justjenko förlorade valet 2004, men man fabricerade anklagelser om valfusk och provocerade genom oroligheterna fram ett omval, som Justjenko vann med knapp marginal. Mission completed.

Förfarandet var detsamma. USAs man var den amerikanske ambassadören John Herbst, som till sin hjälp fick, förutom av NED, Soros och Freedom House, även av CIAs sammanplock av nynazister, anti-Stalinister och ett georgiskt rockband för att locka ungdomar till Maidan-torget. Herbst budget uppgick till 20 miljoner dollar. Som slogan hade man ”Pora” (det är dags).

Justjenko och hans premiärminister Julia Tymosjenko lyckades dock inte särskilt bra och Ukraina drabbades av ekonomiskt kaos. Som en följd av detta kunde Janukovytj komma tillbaks och vinna valet 2010. Tymosjenko sattes i fängelse efter anklagelser om korruption. Janukovytj försökte nu med ett försiktigt närmande till ett EU, som hade fått kalla fötter med tanke på den ekonomiska belastning som ett medlemskap skulle innebära. Dessutom krävde man att Tymosjenko skulle friges. Istället knöts tätare kontakter med Ryssland, vilket skulle bli upptakten till den andra fasen av den orangea revolutionen, nu var året 2013/2014.

Återigen hamnade Maidan-torget i centrum, i denna revolution var medverkan av senatorn John McCain och Victoria Nuland från det amerikanska utrikesdepartementet ett uppseendeväckande inslag. Båda närvarade på Maidan-torget och uppträdde villigt inför TV-kamerorna från CNN och BBC. ”America stands with you” skrek McCain i mikrofonerna. Jämför detta med den påstådda ryska inblandningen i det amerikanska valet, det är ungefär som om Putin skulle hållit tal utanför Vita Huset…

För att få fart på händelseutvecklingen användes georgisk paramilitär (som svarade för beskjutningen av Maidan-torget, där hundratalet demonstranter och poliser dog) och inte minst en Ukrainsk-judisk trupp under namn Delta, bestående av ett 40-tal soldater anförda av veteraner från IDF (Israel Defense Forces). Denna gången tvingades Janukovytj fly till Ryssland undan mobben. Den nya makten kom att vila hos Arsenij Jatsenjuk, som började sin verksamhet med att resa till Washington för överläggningar och förhandlingar med kongressen om ekonomiskt bistånd.

Jatsenjuk hos Obama, bilden överst: ”demonstranter” på Maidan 2014.

I det rysktalande Krim försökte man få en grupp judiska tatarer att kräva anslutning, men den rysstrogna majoriteten satte effektivt stopp för detta, dock utan att avlossa ett enda skott! I vad mån Putin behövde medverka eller inte är oklart, men det ryska intresset av att få ha sin största flottbas ifred lär knappast ha ifrågasatts av något annat land. Mer om detta senare.

Det nya i just dessa ”revolutioner” är Israels uppdykande som aktiv part vid sidan om USA/CIA. Jag har tidigare pekat på det sionistiska intresset för denna region, som ju har en historisk bakgrund. Men det handlar också om att skapa en korridor för oljetransporter från Kaspiska Havet till Medelhavet som ligger utanför Rysslands kontroll. De kurdiska områdena i östra och södra Turkiet ingår i denna korridor, vilket är förklaringen till både USAs och Israels kelande med kurderna i norra Syrien. Kampen om oljan är långtifrån avslutad!

Avsikten med denna berättelse är att visa att det finns två sidor av myntet, vi får normalt bara se den ena. Kanske kan det bidra till lite bättre förståelse av vad som händer i världen!

Peter Krabbe

Med bidrag från:

William Engdahl / Full Spectrum Dominance

M.S. King / The War Against Putin

Full Spectrum Dominance, del 2. Oljan eller livet!

Jag tror att alla läsare redan har uppfattat att det kalla kriget egentligen inte handlade om att försvara USA:s nationella säkerhet, utan snarare om att ta kontrollen över ett land, världens geografiskt största, som med sina naturtillgångar och sitt läge har potential att bli det mäktigaste i världen. Åtminstone såg man det så i Pentagon när man döpte sitt planerade maktövertagande till FULL SPECTRUM DOMINANCE.

Hur går man då tillväga med ett sådant projekt, som man tillika har misslyckats med att genomföra under 70 år? För vår vandring genom decennierna blir också en vandring genom oavbrutet förändrade förutsättningar och målsättningar. Låt oss se närmare på vilka godbitar den amerikanska örnen spanat in i den ryska björnens lya.

Först och främst handlar det om Rysslands olja och gas. Ryssland är idag världens näst största leverantör av olja och gas, bara överträffat av Saudiarabien. Den bild vi haft de senaste 50 åren av Mellanöstern som huvudleverantör av olja kommer att förändras, genom att deras tillgångar bedöms ha nått sin topp och kommer att minska framöver. Rysslands tillgångar är enorma och till stor del fortfarande oexploaterade, trots att 130.000 oljekällor redan är i arbete. Eftersläpningen beror till stor del på logistiken, medan Mellanöstern har tillgång till närbelägna hamnar kräver den ryska exploateringen långa pipelines och gasledningar för att bli ekonomisk.

När Sovjetunionen bröt samman trodde de amerikanska oljebolagen att det skulle bli en lätt match att ta över den statsägda oljeindustrin. Jeltsin slumpade bort jättefälten Sakhalin I och II till Shell och ExxonMobil innan sammanbrottet, men Putin ingrep i sista stund för att rädda huvudparten. Den rysk-judiske oligarken Khodorkovsky, som lyckades komma över oljebolaget Yukos Oil, hade långt gångna planer på att sälja 40% av bolaget och dess rättigheter i det befintliga ledningsnätet till ExxonMobil och ChevronTexaco, vilket hade gett dessa amerikanska oljebolag makten över stora delar av distributionsnätet. Avsikten var också att lägga till det ryska oljeförädlingsbolaget Sibneft till Yukos innan försäljningen, för att kunna täcka hela produktionskedjan i Ryssland.

De amerikanska oljebolagen representerades vid förhandlingarna av Dick Cheney (vicepresident) och Condoleezza Rice (utrikesminister), samt för Carlyle Group, som skulle stå som köpare,  George HW Bush, Frank Carlucci (f.d. försvarsminister) och James Baker (f.d. utrikesminister). Är någon förvånad över att Putin arresterade Khodorkovsky och stoppade affären? Khodorkovsky var samtidigt ”ekonomisk rådgivare” åt Carlyle Group och deklarerade dessutom sin avsikt att ställa upp i nästa val mot Putin. Putin hade dessförinnan lovat att låta oligarkerna vara ifred förutsatt att de inte la sig i den ryska politiken. Vi kan utgå ifrån att Khodorkovsky som president hade sålt ut även resten av Ryssland till de amerikanska intressena och att Putin var väl medveten om detta. Detta hände år 2003. Att amerikanska oljeaffärer styrs av tjänstemän i försvars- och utrikesdepartementen – vilka därför också sitter i oljebolagens styrelser – visar hur man ser på oljans betydelse i utrikespolitiken.

Detta oblyga men totalt misslyckade amerikanska försök att lura till sig de ryska naturtillgångarna blev den direkta upptakten till nuvarande kalla kriget fas 2. USA sa upp ickespridningsavtalet ABM (Anti-Ballistic Missile Treaty) i syfte att gå vidare med utvecklingsarbetet av nya missiler. USA insåg nu att man hade en svårare nöt att knäcka än vad man någonsin hade kunnat föreställa sig – Putin. Fortsättningsvis blev Putin den mest hatade mannen i amerikansk sioniststyrd media och nya strategier manglades fram. Hit hörde att utöka NATO fram till Rysslands gräns i alla väderstreck, att upprätta robotramper med Patriotrobotar riktade mot Ryssland utefter dessa gränser och att skala av alla forna Sovjetrepubliker från Rysslands intressen som skalen från en lök. För att strypa Ryssland ekonomiskt skulle man försöka stoppa alla leveranser från dess olje- och gaskällor genom att skära av systemet av pipelines och gasledningar.

 

Situationen i Azerbajdzjan  är också värd att belysa i detta sammanhang. Vi talar då om oljan från Baku vid Kaspiska Havet. Ett bolag vid namn US-Azerbaijan Chamber of Commerce (USACC) bildades med Tim Cejka (ExxonMobil) som ordförande. I den övriga styrelsen finner vi Brzezinski (f,d. nationell säkerhetsrådgivare), Henry Kissinger (f.d. utrikesminister m.m.), Brent Scowcroft (f.d. nationell säkerhetsrådgivare) och James Baker (mannen bakom regimskiftet i Georgien). Dick Cheney var också medlem av styrelsen tills han utsågs som vicepresident under Bush.

Det som borde framgå ganska tydligt för läsaren är det ”nära” sambandet mellan amerikansk utrikespolitik och oljebranschen även här. Där det finns olja finns också Deep State närvarande med full bemanning. Detta gäller i högsta grad för Rysslandspolitiken. Antingen äger man den ryska oljeindustrin och därmed Ryssland (60% av Rysslands exportinkomster kommer från olja och gas) eller så kapar man denna ryska livlina för att eliminera en oönskad konkurrent på världsmarknaden.

Vi skall fortsätta med att se på hur Putin hanterade olje- och gasproblematiken.

Fundamentet för en positiv utveckling i Ryssland var att oljeindustrin och oljekällorna genererade inkomster till den ryska staten, inte till diverse oligarker. Putins första åtgärder var därför att återupprätta statens kontroll över de stora olje- och gasbolagen som Yukos och Gazprom. Därefter kunde man satsa pengar på en utbyggnad av distributionsnätet med alla sina pipelines och gasledningar. Idag går dessa över hela Ryssland, från väster till öster, från norr till söder. Utan ledningssystemet kan man inte sälja sina produkter. 14 miljarder dollar satsades på byggandet av East Siberia- Pacific Ocean Pipeline och Europa skulle få sitt genom North European Gas Pipeline genom Östersjön och med Tyskland som delägare. Viktiga leveransvägar är också Vitryssland, Ukraina och Georgien.

När Deep State nu inte lyckades lura Putin, hämtar man sågen och försöker kapa ledningssystemet genom Ukraina och Georgien. Kinas import vågar man inte ge sig på och Tyskland vägrar ge upp sin import av gas – Ryssland förser nu Europa med halva sitt energibehov. Inte ens NATO kan påverka detta. Turkiet, som ser en enorm potential som exporthamn för den ryska oljan, vänder ryggen mot NATO och skålar med Putin istället.

För USA återstår nu inget annat än att gilla läget eller att rada upp ännu fler missiler runt Ryssland och Kina. Man kan ju också försöka mörda Putin och ta ut Khodorkovsky ur fängelset, men det lär knappast vara en lösning som Trump skulle ha valt idag. Att fortsätta värva Ukraina och Georgien till NATO, för att därmed ha möjlighet att stänga av gaskranarna för exporten ser också allt mer meningslöst ut i ett läge där Ryssland, Kina och övriga Asien fortsätter att växa ihop ekonomiskt. När stora delar av världen redan hunnit bli beroende av Rysslands energiprodukter, har Putin i praktiken också fått sitt bästa globala försvar – omvärldens sympatier och uppmuntran.

Trots detta kan man inte utesluta att USA försöker ta över Ryssland med våld. Tiden håller på att rinna ut för det amerikanska ekonomiska herraväldet. Detta är en hotfull realitet. Så fungerar den amerikanska krigsmaskinen. Om inte NATO:s europeiska partners inser att detta inte gagnar Europa är vi alla illa ute. Glädjande nog ökar för varje år medvetenheten, åtminstone i Sverige, om att det bästa för Sverige vore att hålla sig utanför en allians för krig som har som enda syfte att befästa en totalt omöjlig roll för USA att upprätthålla ett globalt styre. Med Europa som insats. Och hur täcker vi vårt energibehov vid en väpnad konflikt med Ryssland? Förutsätts vi inte existera längre?

I nästa avsnitt skall vi se på hur USA ”övertalar” Rysslands grannländer att gå med i NATO.

Peter Krabbe

Med bidrag från William Engdahl och hans bok Full Spectrum Dominance.

Full Spectrum Dominance, del 1. Bakgrunden.

 

I min förra artikel beskrev jag hur Eurasien börjar organisera sig i olika samarbetsorganisationer, i första hand för fredligt samarbete inom handel och teknik, men också för ett militärt delat försvar. Att man nu i elfte timmen insett att detta är nödvändigt och att indelningen av världen i två block, västvärlden med USA och dess vasallstater i EU och brittiska samväldet å ena sidan och Ryssland, Kina och merparten av Asien å den andra, kommer att bestå under överskådlig framtid, innebär att man resignerat inför hoten från USA och dess Deep State genom att anpassa sig till Det Kalla Kriget Fas 2.

Dessa hot kan sammanfattas med Pentagons egen beteckning, FULL SPECTRUM DOMINANCE, vilket i klartext betyder total världsdominans genom att USA skall ha full kontroll över resten av världen, militärt, ekonomiskt och demografiskt. Punkt. Många trodde att efter Sovjetunionens sammanbrott under 1990-talet skulle det kalla kriget vara slut och en ny värld, baserad på fredlig samvaro, istället formas. Men nu har USA gjort klart att det är dags för det kalla kriget, fas 2, med syfte att störta regimerna i Asien för att slutföra Pentagons program. Under mer än hundra år har man i USA levt i drömmen att upprätta ”the American Century”, något som man hade rimliga möjligheter att genomföra under slutet av 1900-talet – men knappast idag. Den ekonomiska utvecklingen i Asien har nämligen sprungit iväg i en takt som fått amerikanarna att tappa hakan. I Ryssland har Putin stigit fram som en räddande ängel och effektivt stoppat alla försök att underställa landet amerikansk överhöghet.

När en liten klick beslutsfattare i Washington som styr över en befolkning om 350 miljoner invånare tror att man kan ta kontroll över en världsdel med 3,5 miljarder människor – mot deras vilja – får man nog undra om det grasserar någon form av epidemisk sinnessjukdom i huvudstaden. Tyvärr tycks så ändå vara fallet och i väntan på lämpligt vaccin skall vi se närmare på detta märkliga fenomen.

Historien börjar egentligen för ett par hundra år sedan, men vi skall nöja oss med att gå tillbaks till 1904, då engelsmannen Sir Halford Mackinder skrev att kontrollen över Ryssland skulle vara avgörande även för kontrollen över det enorma Eurasien med sina tillgångar och i förlängningen också kontrollen över resten av världen. Det centrala Eurasien såg Mackinder som hjärtlandet för världens politik. Ryssland blev därmed det största hotet mot den brittiska världshegemonin.

Samma tanke i amerikanskt format togs upp av Brooks Adams, tillhörande den amerikanska elit som i kraft av sina nära relationer med både president Wilson och hans efterföljare Roosevelt, kunde se till att den fick stort genomslag i den amerikanska politiken.

Föreställningen att Ryssland måste krossas var sedan länge etablerad i den judiska oligarkin och fick sin första praktiska tillämpning genom de ryska revolutionerna 1905 och 1917, livligt påhejade av Rockefeller som hade ett gott öga till de ryska oljefälten i Baku. När Stalin tog över efter de judiska bolsjevikerna med Lenin i spetsen förändrades spelplanen radikalt. Det judiska inflytandet över Sovjet utplånades och möjligheterna till ett smidigt inordnande av Ryssland/ Sovjet under amerikansk kontroll försvann. De båda världskrigen gjorde inte problembilden enklare och efter krigsslutet hade man istället för ett svagt tsarstyrt Ryssland ett mäktigt Sovjetunionen som motpart i världspolitiken.

Mackinder beskrev situationen 1943 på följande sätt:

…om Sovjetunionen går ur detta krig som erövrare av Tyskland, måste landet rankas som det mäktigaste riket på jordklotet. Dessutom kommer landet att bli det som har det starkaste strategiska läget. Hjärtlandet (i Asien) är jordens starkaste naturliga fästning och den är bemannad av en garnison som är tillräcklig i både antal och stridsduglighet.

Mackinders åsikter låg som grund för det kommande kalla kriget, där på den amerikanska sidan CFR, Council of Foreign Relations, och Rockefeller Foundation blev huvudaktörer. Ur Rockefellers krets hämtades både Kissinger och Brzezinski som skulle prägla politiken i denna anda. Vägledande var synen att länderna i Eurasien skulle hindras från att bygga upp försvarsallianser och strukturer som låg utanför det av USA kontrollerade NATO.

Efter Sovjetunionens sammanbrott fanns alternativet fredlig samverkan mellan de två blocken och ett avslut på det kalla kriget. Bush utlovade ett omedelbart stopp för NATO:s expansion österut i utbyte mot rivningen av Berlinmuren och en normalisering av relationerna. Istället satsade ändå USA allt på att värva de forna öststaterna till NATO ända fram till det nya Rysslands gränser, sätta Ryssland i ekonomisk konkurs genom valutamanipulationer och släppa lös de judiska ryska oligarkerna för att krossa den ryska staten. Genom Putins insatser efter det att Jeltsin lämnat dörren öppen, räddades Rysslands oberoende. NATO har fortsatt sina försök att värva både Ukraina och Georgien, men utan framgång efter förnyade ingripanden av Putin.

Till världens stora förvåning inleder USA med NATO:s hjälp det kalla krigets fas 2 istället för att inleda fredliga och vänskapliga förbindelser i den värld av avspänning som alla väntat på. Hur resonerar då dessa galningar på andra sidan Atlanten? Förvisso är de inte ensamma. Ett par exempel kan illustrera:

Våren 1945 försökte Churchill övertala general Eisenhower och president Roosevelt att direkt efter krigsslutet gå till fullskaligt anfall mot Sovjetunionen genom att använda 12 divisioner tillfångatagna tyskar som kanonmat! Detta skulle vara tacken för ryssarnas enorma offer för att rädda Europa undan nazismen…

Samma år beordrade den nye presidenten Truman general Eisenhower att upprätta en plan för ett överraskningsanfall mot Sovjetunionen baserat på att fälla atombomber över 20 städer i Sovjetunionen. Detta trots att man var medveten om att det sargade Sovjet på inget sätt var ett hot mot USA. Planen kom lyckligtvis aldrig till utförande. Däremot medförde den att Sovjet 1949 kunde göra sitt första kärnvapentest, vilket fick USA att inse att ett anfall nu skulle besvaras med hittills oväntade konsekvenser. Det kalla kriget var påbörjat.

Trumans resonemang byggde på att slå ut en potentiell fiende i förebyggande syfte, även om denne inte utgjorde något hot i nuläget. Detta synsätt har präglat amerikansk utrikespolitik sedan dess. När USA startar krig mot det ena landet efter det andra hänvisas alltid till ”det nationella amerikanska säkerhetsintresset”. Att detta omfattar hela jordklotet förstår bara den som inser syftet med NWO, den nya världsordningen med epicentrum i Washington. Det stora problemet för Pentagon är dock numera att Mackinders vision om ett förenat Tyskland och Sovjet ersatts av ett ännu större hinder genom vår tids allians mellan Ryssland och Kina.

Trots detta fortsätter USA skjuta fram NATO mot de forna sovjetiska delstaterna, nu med sikte på Ukraina och Georgien. Att den judiska agendan bakom den ryska revolutionen fortfarande lever är uppenbart med tanke på den stora judiska befolkningskoncentrationen här under tiden från det gamla Khazarien och fram till Stalin. För många sionister har detta område större symbolvärde än det gamla Palestina. Mackinders hjärtland är dessutom den ultimata utgångspunkten för kontrollen över resten av Asien. Eller vad säger du, Henry Kissinger? Jo, du har börjat tveka på ålderns höst om Ukrainas medlemskap i NATO, men kanske ser du en bättre framtid för sionismen här utan USA:s medverkan?

I nästa avsnitt skall vi se vidare på hur USA tänkt sig att Ryssland skall bli en del av United States of America. Även om det knappast kommer att bli så…

Peter Krabbe

Med bidrag från William Engdahl och hans bok Full Spectrum Dominance.

 

 

En värld i förändring – ser vi det?

När Nigel Farage nyligen uttrycker sin skepsis mot EU genom att förutspå dess undergång inom tio år, har han säkert rätt i princip men felbedömer den återstående tiden för unionen. Det kommer att ta betydligt längre tid att omforma den nuvarande kolossen till en fungerande sammanslutning.

Avgörande för det sannolika sönderfallet är naturligtvis oenigheten om invandringen från MENA-staterna till EU och, i botten, oenigheten om huruvida EU skall fortsätta som en demokrati eller om globalismens totalitära krafter i väst skall tillåtas ta över. De före detta Warszawapaktsländerna i Östeuropa har definitivt fått nog av totalitära maktsystem och är knappast beredda att ersätta kommunismen med det lika totalitära islam. Samtidigt har täckelsen fallit från det likaledes totalitära NWO, den nya världsordningen från USA som nu ser tiden mogen för att lägga den övriga världen under sig.

Att Ungern går i täten för oppositionen inom EU mot NWO förvånar knappast. Det historiska Österrike- Ungern har alltid fått försvara Europa mot de anfallande muslimska arméerna, med ofantligt lidande som resultat. De såren läker inte, även om århundraden passerar. Viktigare är dock att de nya handelsallianser som bildas i det ekonomiskt växande Asien kommer att innebära betydligt större fördelar än en allians med ett döende EU, som har påbörjat sin vandring mot ett oåterkalleligt och förödande kaos.

I europeiska medier tar man lydigt på sig skygglapparna när man vägrar kommentera vad som händer i öster. Den hårdnackade vägran i länder som Polen, Tjeckien och Ungern att lyda EU:s kommisionärer som Cecilia Wikström, när dessa möss ryter – de SKALL LYDA, framstår därför som svårbegriplig. Hur vågar de trotsa ÖVERHETEN?

Förklaringen, som vi sällan får ta del av, är helt enkelt att de östeuropeiska länderna redan har ett växande samarbete med Asien genom olika organisationer. I en sammanslutning som kallas CEEC 16+1 deltar förutom Kina, 11 östeuropeiska EU-länder samt 5 Balkanstater utanför EU. Ungern är det ledande östeuropeiska landet i denna organisation, som har som syfte att utöka handel och tekniskt- ekonomiskt samarbete med världens nu ledande ekonomiska stormakt – Kina. Årliga möten hålls sedan 2014 med närvaro av Kinas premiärminister Li Keqiang. I organisationen ingår också de baltiska staterna, som därmed garderar sig för effekterna av ett utträde ur såväl EU som NATO.

Detta är värt att tänka på även för NATO-anhängarna i Sverige. När NATO:s stridsvagnar och missiler åker ut ur Östeuropa, vilket är säkert i förlängningen, kommer Sverige att utgöra NATO:s gräns mot det mäktiga Eurasia. Vill vi det och varför? När Kina sänder örlogsfartyg till Östersjön, som man gjorde under Aurora-övningen, är det för att visa att man tar CEEC på allvar. Gör försvarsministern det? Förmodligen vet han inte ens vad CEEC är för något….

Och Ryssland då? Jo, Ryssland bygger sin ekonomiska utveckling på organisationen EaEU, den Eurasiska Ekonomiska Unionen, en unionsbildning som omfattar de flesta av de återstående staterna i Asien utom CEEC. Sannolikt kommer både Ukraina och Georgien att tänka efter en gång extra innan man låser sig vid ett helt apart medlemskap i det döende EU istället. Turkiet kommer att ändra maktbalansen i världen när man lämnar NATO, ber EU dra dit pepparn växer och ansluter sig till EaEU istället.

Naturligtvis finns det en koppling mellan Ryssland och Kina också, den ligger i organisationen SCO, Shanghai Cooperation Organisation, uppkallad efter orten där den bildades. SCO kommer att stå för det militära biståndet och på så sätt bilda en ny motpart till NATO. Även Iran är aktuellt för medlemskap i SCO, en organisation som kommer att bli murbruket i den mur som Asien kommer att bygga mot ett hotfullt NWO. Slutsatsen är att när Orban i Ungern säger att Östeuropa inte kommer att medverka i islamiseringen av EU, menar han allvar. Det finns helt enkelt bättre alternativ. De inom EU som inte inser detta blir då ansvariga för att EU kollapsar, inte Orban. Även för EU finns det bättre alternativ – lyssna på förnuftet och stoppa invandringen så kan kanske i framtiden EU bli en fredlig samarbetspartner till både CEEC och EaEU istället och frigöra sig från sitt beroende av amerikansk galenskap. Krigen i Mellanöstern är slut och flyktingströmmen kan ersättas av ett återvändande och en uppbyggnad av förstörda områden istället – förutsatt att inte USA och NATO startar nya krig igen.

Peter Krabbe