Full Spectrum Dominance, del 3. Att skapa ett imperium.

De flesta tänkande varelser undrar nog i sitt stilla sinne varför USA med 5% av världens befolkning behöver ha 50% av världens sammanlagda krigsmakt. För att säkra demokratin i världen? Finns det då inga andra för mänskligheten fullvärdiga samhällen på jordklotet? Men har inte jordens alla invånare och kulturer rätt att själva välja sina samhällssystem, utifrån sina egna förutsättningar? När man i Pentagon funderar över saken formulerar man istället sin syn så här:

Full Spectrum Dominance (FSD) behövs för att ge USA fulla möjligheter till ”operating from the Commons: Space, International Waters and Aerospace, and Cyberspace”. Det blev inte mycket över där. Formuleringen är viktig, eftersom den indikerar att allt över 10.000 meters höjd egentligen är amerikanskt. Det är där som framtidens krigföring kommer att ha sitt säte och där har vi också grunden till vädermanipulering, besprutning med aerosoler och biologiska stridsmedel samt elektromagnetiska manipulationer av människor och miljö.

Men åter till jorden. Här består strategin av att upprätta vasallstater runt sina tänkta huvudmotståndare, Ryssland och Kina, samt att där bygga upp sitt missilsystem i syfte att med hjälp av den korta insatstiden kunna slå till först och, om så önskas,”i förbyggande syfte”. I systemet ingår också att bygga ett nätverk av amerikanska militärbaser runt jordklotet och på mark tillhörigt dessa vasallstater. Tänkandet är hämtat från romartidens byggande av militära bastioner, utplacerade på strategiska avstånd runt hela imperiet. År 2007 beräknades USA ha avtal om militärbaser med 93 länder! Nu byggs det amerikanska imperiet.

I juni 2004 godkände försvarsminister Rumsfeld den topphemliga planen Conplan 8022 (Contingency Plan), som skulle ge presidenten möjlighet att beordra ”Global Strike Capability”, vilket även inkluderade användning av kärnvapen. Planen skulle vara offensiv, vilket gjorde den gamla doktrinen med kärnvapenanvändning endast i försvarssyfte, till historia. Beslutsrätten skulle ligga hos presidenten ensam, utan behov av föregående konsultation hos kongressen. Det räcker med andra ord att underteckna en presidentorder i USA för att starta ett globalt kärnvapenkrig.

Putins kommentar till Pentagons och NATO:s förehavanden från 2007 förtjänar att återges här: ”NATO has put its frontline forces on our borders. We think it is obvious that NATO expansion does not have any relation with the modernization of the Alliance itself or with ensuring security in Europe. On the contrary, it represents a serious provocation that reduces the level of mutual trust. And we have the right to ask: against whom is this expansion intended? And what happened to the Assurances our western partners made after the dissolution of the Warsaw Pact?” Sista meningen syftar på Bushs löfte att inte utöka NATO i utbyte mot det sovjetiska tillbakadragandet från Östeuropa.

Svaret till Putin kom 2008 genom Pentagons 2008 Army Modernization Strategy, där man helt oblygt konstaterade att arméns strategi var att omfatta och dominera hela universum, inte bara jordgloben. Man drog sig inte heller för att konstatera att ”USA under åtminstone de kommande trettio till fyrtio åren skulle komma att vara engagerade i en oavbruten krigsföring för att kontrollera tillgången till råvaror”. Befolkningstillväxten kallades för ett av de primära hoten mot USA och dess allierades säkerhet: Population growth – especially in less-developed countries – will expose a resulting youth bulge to anti-government and radical ideologies that potentially threaten government stability”. Det är viktigt att inse att dessa tio år gamla beslut faktiskt inte är historia utan nutid. Det som händer i världen idag har sin bakgrund i dessa dokument.

Med vasallstater ovan avses länder där regeringarna, demokratiskt valda eller inte, utsatts för påtryckningar att ansluta sig till det amerikanska imperiebyggandet. Eftersom av naturliga skäl inte alla ”utvalda” ser någon fördel med detta är en anslutning efter regimbyte, orsakad av plötsliga och till synes spontana revolutioner, en vanligt förekommande händelse. I några fall är generösa ekonomiska ersättningar till sittande styre tillräckligt.

I Asien har redan en kedja bildats för amerikanska baser som omfattar Afghanistan, Pakistan, Kyrgyzstan, Uzbekistan, Tajikistan, Georgien (före 2008) och i förlängningen Ukraina. Föremål för stort intresse är Tibet, varmed kilen är inslagen mellan Ryssland och Kina, respektive Iran. Uppemot 60.000 amerikanska soldater beräknas finnas i detta område. Vi skall som exempel ta Ukraina och Georgien, eftersom dessa figurerar mest i den svenska debatten.

Metodiken att finansiera och genomföra revolutioner utarbetades år 2000 i Serbien och har därefter förfinats i Ukraina och Georgien. Mannen på plats är normalt den amerikanska ambassadören, i Serbiens fall Richard Miles, som sedan flyttades över till Georgien för samma uppdrag. Miles bildade motståndsgrupper med serber, som skulle stå för demonstrationer och gatans parlament och finansierade propagandamaterial och demonstrationsutrustning till grupperna, som i Serbiens fall kallades ”Otpor” (motstånd). Man tog fram en slogan, ”Gotov Je” (Han är slut), riktad mot Milosevic och tryckte upp affischer och banderoller som klistrades upp över hela Serbien. Miles satsade 41 miljoner dollar av statliga medel för att finansiera arvoden, färgburkar, plakat och mediainsatser. Dessa medel kanaliserades genom USAID och NGO:er (Non Governmental Organisations) som NED (National Endowment for Democracy), NRI (National Republican Institute), NDI (National Democratic Institute) och Open Society (Soros). Så ser en amerikansk revolutionsorganisation ut, sedan bara ut med alla som vill tjäna en slant på gator och torg, skrik och gorma tills presidenten avgår – naturligtvis efter vederbörlig utskåpning i västerländska pålitliga medier.

För att skapa en trend – i demokratins namn – togs färgbeteckningarna fram, den rosa revolutionen i Georgien, den orangea revolutionen i Ukraina, saffran i Tibet o.s.v. Man ansåg sig nu ha tagit fram en modell för maktövertagande med icke-våld som var enklare och billigare än de militära ingreppen i Afghanistan, Irak och Libyen och framför allt, kunde få allmänhetens sympatier i väst – det handlade ju bara om att sprida demokrati och frihet till de stackars förtryckta folken i öst.

Richard Miles nästa uppdrag var Georgien, där Shevardnadze, f.d. sovjetisk utrikesminister, var president. Georgiens justitieminister ”råkade” vara Mikheil Saakashvili, en elev till Miles från Columbia University som redan hade kontakter med det amerikanska utrikesdepartementet, ett självklart val för den nya presidentposten. Miles organisation kom att omfatta NED, Soros Open Society och Freedom House, en NATO-organisation med f.d. CIA-chefen James Woolsey som ledare. Man introducerade här också ”svärmningstekniken”, att med hjälp av mobiltelefoner och SMS-meddelanden styra grupperna av demonstranter till rätt platser vid rätt tidpunkt. Operationen genomfördes utan större komplikationer, men Saakashvili tog sig vatten över huvudet genom att försöka invadera också Syd-Ossetien, något som fick Putin att gå i taket.

I denna märkliga historia dyker Israel upp, kanske inte helt oväntat. Saakashvili hade utsett två ministrar med judisk bakgrund, försvarsministern Kezerashvili och integrationsministern Yakobashvili som båda talade hebreiska flytande – den förre även med israeliskt medborgarskap. Följden blev att Israel inte bara utrustade armén i Georgien, man hade även israeliska officerare som utbildare för landets soldater. Högteknologisk militär utrustning för 200 miljoner dollar placerades av israelerna i Georgien. Naturligtvis samarbetade man nära med de amerikanska styrkor som redan fanns på plats, fokus var på att upprätta en flygbas med syfte att utföra flyg- och missilattacker mot iranska mål från det mer närbelägna Georgien. Dessa detaljerade och fullgångna planer avslöjades av ryssarna, efter att dessa övermannat en amerikansk militärkonvoj på flykt mot hamnstaden Poti. Saakashvili gjorde misstaget att invadera Syd-Ossetien, som stod under ryskt beskydd, på inrådan från John McCain och Condoleezza Rice, som båda gjorde frekventa besök i Ukraina.

Putin svarade snabbt genom att gå till motattack och rensade Georgien från både amerikanare och israeler. Det var ett svar som till och med Bush förstod. Don’t cross the line!

Orkar ni med Ukraina också? Där försöker numera både Saakashvili och den ”ljuva” Julia Tymoshenko göra livet surt för sittande regering.

Sittande president, Victor Janukovytj, hade tappat gnistan vad gällde att ansluta Ukraina till NATO och EU och skulle avlägsnas. Istället satsades det på att få den USA-trogna Justjenko från Ukrainas centralbank– gift med amerikanskan Kateryna – på plats. Justjenko förlorade valet 2004, men man fabricerade anklagelser om valfusk och provocerade genom oroligheterna fram ett omval, som Justjenko vann med knapp marginal. Mission completed.

Förfarandet var detsamma. USAs man var den amerikanske ambassadören John Herbst, som till sin hjälp fick, förutom av NED, Soros och Freedom House, även av CIAs sammanplock av nynazister, anti-Stalinister och ett georgiskt rockband för att locka ungdomar till Maidan-torget. Herbst budget uppgick till 20 miljoner dollar. Som slogan hade man ”Pora” (det är dags).

Justjenko och hans premiärminister Julia Tymosjenko lyckades dock inte särskilt bra och Ukraina drabbades av ekonomiskt kaos. Som en följd av detta kunde Janukovytj komma tillbaks och vinna valet 2010. Tymosjenko sattes i fängelse efter anklagelser om korruption. Janukovytj försökte nu med ett försiktigt närmande till ett EU, som hade fått kalla fötter med tanke på den ekonomiska belastning som ett medlemskap skulle innebära. Dessutom krävde man att Tymosjenko skulle friges. Istället knöts tätare kontakter med Ryssland, vilket skulle bli upptakten till den andra fasen av den orangea revolutionen, nu var året 2013/2014.

Återigen hamnade Maidan-torget i centrum, i denna revolution var medverkan av senatorn John McCain och Victoria Nuland från det amerikanska utrikesdepartementet ett uppseendeväckande inslag. Båda närvarade på Maidan-torget och uppträdde villigt inför TV-kamerorna från CNN och BBC. ”America stands with you” skrek McCain i mikrofonerna. Jämför detta med den påstådda ryska inblandningen i det amerikanska valet, det är ungefär som om Putin skulle hållit tal utanför Vita Huset…

För att få fart på händelseutvecklingen användes georgisk paramilitär (som svarade för beskjutningen av Maidan-torget, där hundratalet demonstranter och poliser dog) och inte minst en Ukrainsk-judisk trupp under namn Delta, bestående av ett 40-tal soldater anförda av veteraner från IDF (Israel Defense Forces). Denna gången tvingades Janukovytj fly till Ryssland undan mobben. Den nya makten kom att vila hos Arsenij Jatsenjuk, som började sin verksamhet med att resa till Washington för överläggningar och förhandlingar med kongressen om ekonomiskt bistånd.

Jatsenjuk hos Obama, bilden överst: ”demonstranter” på Maidan 2014.

I det rysktalande Krim försökte man få en grupp judiska tatarer att kräva anslutning, men den rysstrogna majoriteten satte effektivt stopp för detta, dock utan att avlossa ett enda skott! I vad mån Putin behövde medverka eller inte är oklart, men det ryska intresset av att få ha sin största flottbas ifred lär knappast ha ifrågasatts av något annat land. Mer om detta senare.

Det nya i just dessa ”revolutioner” är Israels uppdykande som aktiv part vid sidan om USA/CIA. Jag har tidigare pekat på det sionistiska intresset för denna region, som ju har en historisk bakgrund. Men det handlar också om att skapa en korridor för oljetransporter från Kaspiska Havet till Medelhavet som ligger utanför Rysslands kontroll. De kurdiska områdena i östra och södra Turkiet ingår i denna korridor, vilket är förklaringen till både USAs och Israels kelande med kurderna i norra Syrien. Kampen om oljan är långtifrån avslutad!

Avsikten med denna berättelse är att visa att det finns två sidor av myntet, vi får normalt bara se den ena. Kanske kan det bidra till lite bättre förståelse av vad som händer i världen!

Peter Krabbe

Med bidrag från:

William Engdahl / Full Spectrum Dominance

M.S. King / The War Against Putin