Har de nationella valen spelat ut sin roll, när den globala påverkan tillåts ta över?

foto Daily Mirror

Den senaste veckan har huvudnyheten i världen varit Theresa Mays påhopp på Ryssland, genom anklagelser att Putin skulle ha beordrat morden på den avhoppade spionen Sergei Skripal och hans dotter i Salisbury, England. PK-media rapporterar lydigt och i falsett om det ofattbara övergreppet mot engelsk lag – ett mord utfört av Ryssland på engelsk mark!

Theresa May hötter med knytnäven i parlamentet, påhejad av främst Boris Johnson, medan socialistledaren Corbyn tålmodigt försöker förklara att det inte finns minsta bevis för att Ryssland skulle ha arrangerat morden. Trump småler och säger att om May anser att det förhåller sig så, så är det väl också så. Rysslands utrikesminister Lavrov förklarar sig villig att bistå utredningen på alla sätt, förutsatt att en sådan förfrågan överlämnas via gängse diplomatiska kanaler och inte via media. Ändå upprepar sig retoriken från Irak, när armén står och stampar behövs inga sanningar.

 

De två offren (fortfarande efter en vecka oklart om de är döda eller inte) har fått en dos av en nervgas som tidigare tillverkats vid en sovjetisk fabrik för kemiska stridsmedel, belägen i Uzbekistan, ett land som sedan 1991 är självständigt. Nervgasen betraktas som ett mycket dödligt vapen, vars sammansättning till stora delar är okänt för västerländsk teknologi. Engelsmännen kräver nu att Ryssland skall lämna över prover av nervgasen för analys i England, så att en jämförelse kan göras med brottsoffrens skador. Ryssland å andra sidan uppmanar May att skicka över den analys som gjorts på brottsplatsen så att fabriken skall kunna avgöra om skadorna kommer från den påstådda nervgasen eller inte. Vad engelska media inte rapporterar är att USA har haft en militärbas i Uzbekistan efter Sovjets upplösning och att den engelska motsvarigheten för kemiska stridsmedel ligger 20 minuters resa från Salisbury.

 

Det handlar med stor sannolikhet om ett oblygt försök från engelsmännen att få det hittills okända receptet på nervgasen från ryssarna, för att kunna tillverka motmedel. Inte många tror att Putin ett par veckor före det ryska presidentvalet skulle godkänt en sådan medialt uppseendeväckande händelse, inte heller att man några månader före fotbolls-VM i Ryssland skulle ansett det vara rätt tidpunkt att mörda några spioner i England som man lika gärna kunde ha avlivat för åratal sedan – om man hade velat det. Varje gång Ryssland skall vara värd för ett större mediarelaterat arrangemang, senast vid vinter-OS i Socchi, händer det saker på världsscenen i syfte att misskreditera Ryssland. Detta är numera snarare rutin än undantag.

Ingen betvivlar heller att CIA utan större problem hade kunnat komma över ett provrör med nervgasen, tillräckligt för att mörda de två exilryssarna. Intresset att mörda dubbelspioner är oftast ömsesidigt. Det liknar mer en fars att sätta igång denna cirkus två veckor innan ryssarna skall välja sin president. Tyvärr är det ingen fars för de två drabbade, men det lär nog ingå i den risk som yrket innebär.

Man kan konstatera att USA allt mer tar sin utrikespolitik från Kalle Anka, ambitionsnivån ligger inte nämnvärt över. Detta trots att det oftast är Kalle som får stå där med skammen och nesan. Piff och Puff vinner för det mesta, trots sin fysiska underlägsenhet och brorsönerna som normalt försöker ställa Kalles fadäser till rätta har tydligen genomgått könsbyte.

 

Vi har säkert inte sett slutet på dessa provokationer från ett väst som anser att Ryssland är skulden till det egna förfallet. Att både CIA och MI5 kommer att hitta på fler galenskaper inför Putins givna omval är nog helt säkert. Låt oss hoppas att man inser att det finns en gräns även för Rysslands tålamod. Det finns ingen statschef i väst som ens kommer i närheten av Putins popularitet. Jag kan förstå att det gör ont, men vore det då inte bättre att rannsaka sig själva istället för att försöka sätta krokben för den som uppenbarligen har det vinnande konceptet?

 

Peter Krabbe