Vem var det som trampade i myrstacken?

Anders Sten 2

 

De flesta som med fasa åser det muslimska Mellanösterns resning och aggression mot väst i våra dagar har mycket begränsade kunskaper om bakgrunden. Låt oss därför hålla en liten historielektion i ämnet!

 

Under mer än sex århundraden bestod Mellanöstern av ett gränslöst land, det turkiska Ottomanska Imperiet, ett rike som kunde hållas samman genom att turkarna medvetet behöll och understödde de lokala eliterna och respekterade deras kulturer, språk och varierande religioner. Detta utan att släppa den egna muslimska religionens överordnade roll. Med tanke på diversiteten i detta enorma rike får man se rikets beständighet som ett rent konststycke, inspirerat av det tidigare moriska Spaniens likaledes 800-åriga samhällssystem.

 

Problemen för muslimerna började genom det ökande intresset för regionen i England och Frankrike. Frankrike gick in i Egypten under Napoleon och tömde landet på skatter och konstverk. Den egentliga orsaken var dock planerna på att bygga Suezkanalen, vilket förverkligades 1867. Detta skulle revolutionera handeln med Asien och de brittiska kolonierna och britterna var inte sena att ta kontrollen över både Egypten och kanalen, som 1882 tillföll England. En nationell arabisk frihetsrörelse under Ahmed Urabi trodde sig kunna driva ut britterna ur Egypten, men misslyckades naturligtvis, för den Ottomanske sultanen återstod bara att åse hur kolonialmakterna började knapra på kakan. Den brittiske premiärministern Disraeli lurade till sig Cypern i utbyte mot att hjälpa sultanen återta kontrollen på Balkan, vilket inte skedde.

 

Under tiden fram till det första världskriget ledde britterna och fransmännen arbetet med att underminera det Ottomanska riket på för oss idag välkänt sätt. Genom att finansiera ”utvecklingsarbete” sattes sultanen i skuld och utan möjlighet att återbetala lånen började karusellen att snurra. Försöken att höja skatterna skapade revolter som kvästes genom att minska oberoende och opposition. Det turkiska språket infördes överallt och etnisk underkastelse blev lösningen för att hålla samman ett krackelerande rike. Britterna ställde villigt upp med militär för ändamålet. Samtidigt började doften av olja att kittla de brittiska näsorna.

År 1881 tvingades sultan Abdul Hamid II att godkänna Public Dept Administration med mandat för västerländska banker att styra över den skapade statsskulden och därmed över sultanatets inkomster. PDA hade rätten att ta ur statens kassa för att i första hand täcka sina egna fordringar. Sultanen kunde inte göra annat än att se på. Idag har IMF motsvarande funktion. Britterna utnyttjade situationen till att 1899 proklamera nuvarande Kuwait som brittiskt protektorat och placera en örlogsbas där, samt till att understödja arabiska nationella rörelser i syfte att reducera det Ottomanska riket till nuvarande Turkiet.

 

För den uppmärksamme läsaren behöver jag inte förklara likheterna i metodik med vad som händer i Europa idag, men mer om detta senare. Med den ekonomiska makten i händerna behövs inga gevär, nåväl, kanske behöver man skjuta ihjäl en och annan som protesterar…

Vad gjorde man då, när nu sultanen var satt i skuldbåset? Egypten var säkrat, återstod att ta hand om den arabiska halvön. Sherif Hussein ibn Ali hette emiren i Mecka. När det första världskriget nu bröt ut tog sultanen parti för tyskarna, vilket kunde utnyttjas av arabledarna till en utbrytning genom att liera sig med den allierade trippelententen istället. Engelsmännen, genom den brittiske utrikesministern Lord Kitchener, kunde nu enkelt övertala de arabiska ledarna att ställa upp på de allierades sida i utbyte mot stöd för ett Arabiskt Islamiskt Kalifat, oberoende av det Ottomanska riket. Kalifatet skulle få omfatta allt land mellan Egypten och Persien och Hussein skulle få bli dess ledare. T E Lawrence sattes in som militär ”konsult” för att leda kampen mot turkarna.

 

Det skulle snart visa sig att engelsmännen spelade under täcket. Samtidigt som Hussein fick sina löften om kalifatet gavs samma löften till rivalen Ibn Saud. Saud var ledare för en fundamentalistisk sekt vid namn Wahhabi, som skulle bli basen för Sunni Islam. För att ha tummen i ögat på båda två sändes Lawrence till Hussein och John Philby till Saud, man behövde deras förenade styrkor.

Under pågående krig, år 1916, fullbordades förräderiet mot araberna genom Sykes-Picot pakten, en hemlig plan för hur Mellanöstern skulle delas upp mellan de allierade, som redan såg sig som segrarmakter. Mark Sykes från brittiska UD och den franske diplomaten Georges Picot drog upp riktlinjerna för hur man slutligt skulle krossa det Ottomanska imperiet. Ryssland (tsarens) skulle få norra Turkiet och Persien (Iran), Italien södra Turkiet, Frankrike dagens Syrien och Libanon och godbitarna Irak och Kuwait med oljan skulle gå till England. Araberna kunde få sandöknen på Arabiska halvön, bättre förstod man inte då.

Genom den ryska revolutionen året efter avslöjades planerna under stor uppståndelse. Nästa bomb föll samma år genom Balfour-deklarationen där engelsmännen avsatte Palestina som ett ”national home for the Jewish people”. Dagarna innan hade 150.000 brittiska trupper under general Allenby ockuperat det Palestinska området. Deklarationen, som hade ställts till Walter Rothschild för vidare befordran till den Sionistiska Federationen, inkorporerades sedan i fredsavtalet med turkarna i Sèvres 1920. För de inre kretsarna kom knappast Balfour-deklarationen som någon överraskning, allt var noga planerat under en längre tid. Den som ser deklarationen som en betalning för finansiella tjänster är på rätt spår. Mer om detta i andra sammanhang!

 

Engelsmännen fick god utdelning i sin hundraåriga strävan att krossa och ta över Mellanöstern, vars relativt fridfulla tillvaro förbyttes i ett inferno. De europeiska oljebolagen BP och Shell kunde bita sig fast i Persiska Viken och därmed styra den ekonomiska utvecklingen i regionen. Att man i ett svagt ögonblick efter andra världskriget bidrog till att bilda de nuvarande självständiga nationalstaterna genom någon form av dåligt samvete har straffat sig. Egypten fick till sist tillbaks sin Suezkanal från britter och fransmän, men omfattningen av oljans utbredning och ofantliga innehåll kombinerat med det muslimska uppvaknandet och en befogad hämndlystnad, riktad mot i första hand England och Frankrike, ser vi resultatet av idag. Att London nu har Europas största moské och en muslimsk borgmästare förvånar inte. Inte heller terrorattentaten i Frankrike. Det var dessa två länder som trampade i myrstacken. Att USA varit med och dragit i trådarna vet vi nog alla, den finansiella makten har inte varit sen att utnyttja situationen. Mest oroväckande är att det brittiska imperium, som nu är närmast utplånat, fått sin efterföljare på andra sidan Atlanten. Nu med en agenda som är närmast identisk med den som gällde för två hundra år sedan. Hur kan det komma sig, Mr Rothschild?

 

I en rättvis analys är det lätt att konstatera att såväl turkar som araber har blivit grundlurade av västmakterna. Att de hyser ett hat mot oss européer förvånar därför inte. Sedan måste man ändå fråga sig om det är rimligt att vi islamiserar våra egna samhällen som en egentligen ganska dålig ursäkt, dålig därför att den gör det sämre för alla inblandade. Ett paralyserat samhälle förlorar också sin förmåga att hjälpa på ett konstruktivt sätt, en bättre ursäkt hade varit att medverka till att bygga upp det Mellanöstern som västmakterna har förstört och skapa ett välmående kristet Europa sida vid sida med ett välmående muslimskt Mellanöstern. Kanske skulle ett Israel ha legat någon annanstans? Men den frågan löser vi nog inte här…

Och kära svenskar, VI BEHÖVER INTE KÄNNA NÅGON SKULD!

 

Peter Krabbe

Lästips: William Engdahl/ The Lost Hegemon

Bilden: Egypten räddar Suezkanalen undan britter och fransmän / Anders Sten 1956

Annonser

När globalismen börjar krackelera får EU söka nya vägar.

EU pussel

Att EU har växande problem förstår alla som hört Tusk uttala sig under EU:s toppmöte i Sofia under veckan. Sällan hör man en så högt uppsatt politiker i EU uttala sig i så nedstämda ordalag. Trumps hot om skyddstullar, till stor del riktade mot EU:s industri, blandas med tvisten om upphävandet av avtalet med Iran om kärnkraften och direkta hot från medlemsländer om att lämna EU.

Trumps importtullar på varor från EU måste rimligtvis mötas av motsvarande åtgärder gällande importen från USA, varmed ett storskaligt handelskrig ligger nära. Att detta skadar industrin i både EU och USA är givet. Samma språk talar USA:s sanktioner mot Iran i samband med ett upphävande av kärnvapenavtalet, eftersom många europeiska handelsavtal med Iran kommer att drabbas. Ingen annan än Trump tycks anse att avtalet är dåligt. Pågående förhandlingsrunda pekar mot att EU kommer att fortsätta enligt liggande planering även om USA bryter sig ut. Detta är bra. Det är hög tid att USA förstår att EU inte i alla lägen dansar efter USA:s pipa.

Eller som Alam Saleh, Lancaster University, uttrycker det i en intervju:  Simply it united Iran with Europe, it’s not only Germany, France and Britain, but also Spain, Belgium, Italy they all fully supported the nuclear agreement, Australia and Japan, of course, Iran’s traditional allies Russian and China are always there, and as a result of it, he just united the international community, this time against the United States, and this is why I would say by this decision Washington has isolated itself rather than Iran.

EU har större intressen långsiktigt i att vara part i uppbyggnaden av Eurasia, hela kontinenten från Atlanten till Stilla havet. Det är där framtiden ligger, inte i ett sammanfallande USA där globalismens marodörer sprider sin ödeläggelse över såväl industri som jordbruk och människornas välfärd. Hur mycket man än skramlar med sin gigantiska vapenarsenal ute i världen kommer man inte att kunna stoppa det egna landets sammanbrott.

Italien efter valet är på väg mot en utbrytning ur EU. Detta är lätt att förstå. Som första mottagarland för invandringen från Afrika får man bära en orimlig börda, som knappast underlättas av EU:s hittillsvarande främjande av mångkultur och brist på konflikthantering. Inte ens globalismens finansmaskineri förmår längre kompensera länder som Italien för samhällets sönderfall. När länder som Ungern, Österrike och Slovakien modigt står upp och tar kampen mot den förenade globalismens och sionismens åldrande lakejer som Soros och den internationella bankmaffian, är det lätt för Italien att hitta nya, mer produktiva relationer i det forna Östeuropa och Ryssland. Det är ingen tillfällighet att EU plötsligt sammanträder i Bulgarien. Det är långt till Bryssel.

EU är globalismens drömprojekt och skulle visa världen hur fantastiskt det skulle bli att leva i det mångkulturella samhället, präglat av en regering, en religion (som ännu ingen förstått namnet på), en armé och en ny idealmänniska utan identifierbar hudfärg. Att sionismen skulle styra denna nya värld börjar allt fler förstå. Samtidigt blir det allt färre som accepterar tanken. Monopolen som nu breder ut sig och likt stridsvagnar krossar allt enskilt företagande och alla nationella skyddsmekanismer visar klart och tydligt att globalismen är totalitär. Att de delar av EU som tidigare haft erfarenheterna av just detta nu är de första som reser sig är ett sundhetstecken och början till en ny syn på Europa. För EU återstår valet att avpolitisera organisationen och istället fokusera på handel, fri inbördes rörlighet och nationell respekt eller att se EU spricka sönder till sina beståndsdelar. Banden till USA måste knytas upp och den utsträckta handen från Ryssland och Kina med erbjudande om samarbete måste tacksamt tas emot. Att medverka till välfärd och utveckling i resten av jättekontinenten Eurasia är utan tvekan den bästa fredsbevarande åtgärden som står till buds idag.

När Macron reser till Washington för att pussas och hålla handen med Trump, skrattar världen. När Trump några veckor senare utdelar dråpslag mot EU:s industri skrattar ingen längre och Macron framstår allt mer som en pajas och Rothschilds baby. Fransmännen resignerar och suckar. Det blev inte som man hade trott. Inte ens bröllopet med Merkel lockar längre. Och mot Italien får man sätta upp vägspärrar för att invandringen som man ”själva” välsignat inte skall sprida sig för långt in i landet. Kan de inte stanna i Italien? Det var ju så vi skrev i avtalen…

Här hemma sitter vi tålmodigt och väntar på höstens val i förhoppningen att en ny regim skall öppna de stängda böckerna, bara för att konstatera att den ”urstarka” ekonomin inte var mer än en fjärt i rymden och att skatterna nu måste höjas ännu mer för att klara sjukvård, lag och ordning, utbildning och pensioner. Vi blev visst lite för många för att dela på samma kaka. Och bagaren tyckte inte det var lönt att baka mer. Kanske dags att börja lyssna på dem som vet bättre – och känner igen en verklighet som vi själva aldrig sett förut…

Peter Krabbe

 

Ett förändrat politiskt landskap…

rapsfält Tore Hagman

Eftersom Medborgerlig Samling (MED) håller sin riksstämma kommande helg, låter jag min son Mons få tillfälle att ge sin syn på pågående förändringar i det politiska landskapet. Mons kommer att sitta i riksdagen efter valet om MED klarar 4%-gränsen. Mons Krabbe:

Annie Lööfs ställningstagande för regeringens invandringsproposition är ett av många tecken på en större utveckling, som inte bara sker i Sverige, utan i Europa som helhet. Processen har pågått en längre tid, men har blivit allt mer påtaglig det senaste året. Denna utveckling är ett skifte från vänster/höger som den primära konfliktlinjen i politiken, till en ny som delar upp Europas politiska spelplan utefter var partierna står gällande två huvudfrågor:

  • 1) Partier som ser storskalig migration som något som har ett egenvärde, att kulturellt blandade samhällen är mer eftersträvansvärda än kulturellt homogena. De anser att de negativa konsekvenserna när det gäller utanförskap, etno-religiösa konfliktsituationer och kriminalitet är små tillfälliga olägenheter, vars negativa konsekvenser är ett rimligt pris för att uppnå huvud målet – ett mångkulturellt samhälle. Motståndarna ser ingen vinning i migration som medel att bryta upp kulturellt homogena samhällen. Istället kan dessa begränsningsförespråkare vilja se ett värde i migration för att fylla arbetskraftsbehov, eller för att ge skydd till särskilt utsatta grupper under kontrollerade former och inte i syfte att ändra på de bärande principerna för mottagarlandet.
  • 2) Partier som vill se en påskyndad politisk globalisering står mot dem som anser att den politiska makten utövas bättre i mindre politiska enheter. Politisk globalisering innebär en stadig förskjutning av den politiska makten från nationella och subnationella enheter till allt större politiska sammanslutningar. Först till kontinentala enheter som EU, och i förlängningen till en tänkt global myndighet eller världsregering. Man ser nationer som onödiga hinder på vägen mot global enighet. De som motsätter sig denna utveckling ser i processen en demokratisk urholkning, där besluten fattas längre och längre bort från medborgarens insyn Lokala förutsättningar och synsätt tas allt mindre hänsyn till i denna politiska centraliseringsprocess.

I grund och botten så är dessa två frågor knutna till varandra. För dem som vill se politisk globalisering, där gränserna mellan nationalstaterna rivs ner, är det givetvis också fördelaktigt med en massiv migration in till den rika och tidigare så nationalistiskt sinnade världen i syfte att underminera själva förutsättningen för den oberoende staten: ett samhälle med konsensus runt de bärande principerna.

 

Från att dessa två frågor knappt har varit kontroversiella i relationerna mellan höger och vänster, så ser vi nu inledningen av ett skifte i politiken. Detta skifte kommer innebära en fullständig omkastning av allianserna. Från att ha varit underordnade, både för politiker och väljare, är de nu på väg att istället inta en avgörande roll.

Eftersom de etablerade partierna hittills har haft en sådan ”rörande” samsyn i värdet av massiv migration och politisk globalisering, så är det naturligt att det har bildats folkliga oppositionella rörelser i takt med att de negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. Eftersom de partier som har växt fram ur denna opposition, har syftat till att direkt tolka folkviljan, så har de fördömts som ”populistiska”. De etablerade partierna föredrar ett synsätt där de ska stå fria att ”vägleda” folket på den rätta vägen. Bakom det föraktfulla öknamnet ”populist” ligger i grunden en oro för att folket ska störa den politiska agenda, som de politiska eliterna har varit överens sedan 70-talet.

När det nu dyker upp anti-migrations- och anti-globaliseringspartier på arenan så har tillvägagångssättet i Europa varit att 1) Ignorera så länge som möjligt och utesluta dessa från allt samarbete. 2) Bilda samlingsregeringar över blockgränser. Typexemplet på denna reaktion är Österrike, där socialdemokrater och kristdemokrater sedan decennier samregerade landet. Signalen var tydlig: vänster eller högerpolitik är helt underordnat migration- och globaliseringsfrågorna. Denna österrikiska modell har anammats även i Tyskland där samma två partier nyligen återigen har ingått en stor koalition som en konsekvens av Alternativ för Tysklands framgångar.

Detta är dock en, i väljarnas ögon, svårsmält utveckling. Alla politiska frågor i efterkrigstidens Europa har tidigare avgjorts ur perspektivet vänster mot höger. Väljarna kan knappast tolka denna sammansmältning av de båda halvornas eliter som något annat än en urholkning av demokratin, särskilt som uppgörelserna partierna emellan görs efter valet.

 

I en situation där målen för klasskampen redan var avgjorda till arbetstagarnas fördel, fanns det lite utrymme för den ekonomiska argumentationen mellan vänster och höger. Den kamp som vi ser i partiledardebatterna är sällan mycket mer än politisk posering. Ett skådespel för att inbilla väljarna att det faktiskt finns avgörande skillnader kvar mellan partierna i denna och anknutna frågor. Marginella höjningar eller sänkningar av skattetryck eller vinster i välfärden är frågor som vänster mot höger har stridit om under efterkrigstiden.

Faktum är att vänster/höger frågorna har, för de politiska eliterna, blivit helt irrelevanta i relation till frågan om migration och globalism och socialdemokrater såväl som liberaler drömmer tårögt om en utopisk framtid där alla kulturer och religioner kan samexistera utan friktioner och vill försöka nå denna oavsett offren på vägen.

Aldrig har detta faktum blivit mer tydligt i Sverige än när Decemberöverenskommelsen (DÖ) ingicks mellan Stefan Löfven och Alliansen. Alliansen såg hellre att en vänsterallians styrde landet än att behöva lyssna på ett parti som hade en annan syn på migration.

 

I Österrike insåg högerpartiet ÖVP att detta i längden bara kunde innebära att den nationalistiskt sinnade och migrationsfientliga oppositionen till samlingsregeringen, som ändå i grund och botten hade mer gemensamt med högersidan, på sikt skulle stärkas. Väljare som, ändå vill ha en riktig högerpolitik, accepterar inte samlingsregeringar med vänsterblocket. Båda sidorna har närmat sig mitten, särskilt högern som helhet, som har blivit mer socialliberalt och format av vänsterns världsbild. Kanske en ofrånkomlig konsekvens med en generation av politiker i ledningen, som har genomgått ett skolsystem genomsyrat av vänsterideologi?

Det österrikiska högerpartiet insåg att man behövde bryta sig loss från vänsterns förödande omfamning. Andra konservativa runt om i Europa har också så småningom börjat förstå att med dagens liberaler, med dess ofta socialliberala lutning, delade de konservativa inte längre samsyn. Den nya sprickan går rakt igenom det tidigare högerblocket. Konservativa, om än inte alltid självuttalade sådana, har i Sverige kommit att blandas med socialliberaler i framförallt två borgerliga partier; moderaterna och centern. Ett lågmält inbördeskrig rasar i dessa partier och inte minst jag själv undrar när den konflikten ska bryta ut på riktigt. I takt med att denna insikt sprider sig så kommer väljarna flytta runt så att mer naturliga politiska enheter bildas, som är mer ideologiskt samstämmiga internt.

 

Högern kommer sannolikt att delas upp i två delar, var på sin sida av den nya konfliktlinjen knuten till migration och globalism. På samma sätt har egentligen socialdemokratin redan, i mina ögon, delats upp, eftersom jag ser SD som en nationalistisk version av det gamla socialdemokratiska partiet. D.v.s. ett parti som har en socialdemokratisk vision av samhället, men som är ekonomiskt pragmatiskt visavi landets industri.

Liberaler vill se en värld utan gränser, då de inbillar sig att man kan skapa en global befolkning som är homogen vad gäller värderingar och därmed konfliktfri. Man bortser ifrån konflikterna som uppstår när man ska försöka foga samman grupper vars värderingar istället är framknådade genom århundraden, formade av särskilda historiska skeenden, kulturella attityder och geografiska särförutsättningar. Socialisterna ställer upp på detta och tillfogar en tro på att denna sammansmältning leder till rättvisa mellan jordens folkgrupper.

Mer klarsynta personer inser dock att denna planerade sammansmältning endast leder till att de som är numerärt överlägsna kommer att påtvinga dem som är färre sina vanor och sin kultur. Det blir en ofrivillig assimilering in i de numerärt starka gruppernas kultur. Ingenting pekar idag på att de bästa och sundaste värderingarna kommer att bli vägledande i ett sådant samhälle. Istället blir det långsiktiga resultatet att den numerärt krympande västvärldens värderingar, som har tjänat våra samhällen så väl, kommer att få ge vika i en process av politisk globalisering. Vi ser redan nu, på båda sidor av Atlanten, hur värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet steg för steg nedgraderas.

Den unga ÖVP-ledaren Sebastian Kurz har insett att högerkonservativas naturliga allierade är de partier som vänder sig mot massmigration och globalisering. Så småningom kommer högern i Tyskland att komma till samma slutsats och sedan en tid tillbaka mullrar det bakom Merkel. Nästa ledare för CDU kommer sannolikt bilda allians med Alternativ för Tyskland (AfD). I Danmark, som dock aldrig har plågats av vår oförmåga att diskutera det obekväma, har högern redan regerat med stöd av den nationalistiska DF och i Norge regerar högern just nu med Fremskrittspartiet.

I Sverige, däremot har låsningen varit total. När Kinberg-Batra föreslog en dialog med SD så fick hon gå. Idag är DÖ i högsta grad en levande företeelse. Låsningen kan dock inte bestå på obestämd tid. Detta förstår alla! Annie Lööfs steg för steg av närmande till socialdemokraterna är en yttring av en ny trend från kontinenten.

 

I upptakten till Frankrikes presidentval 2017 såg det länge ut som om högerpartiet (Republikanerna) skulle bli den säkra vinnaren. Eftersom dess ledare Francois Fillon förde en politik som lutade lite åt nationalisternas (Front National) och öppnade för en normalisering av den politiska diskursen i landet, såg det ut som om Frankrike skulle bli ännu ett land där högerkonservativa tog över genom att finna sin väg tillbaka till vad som borde vara riktig högerpolitik. En politisk skandal gjorde dock slut på hans kampanj och därmed skapades ett stort tomrum på arenan. In trädde Emmanuel Macron med sin nya rörelse, En Marche. I en situation där höger och vänster inte lägre kan behålla konsensus om migration och globalism, och där konservativa allt mer glider över mot de nationalistiska partiernas sida så återstod för Macron att samla alla de krafter som var för migration/globalism under ett tak. I det patriotiska Frankrike är det lätt att lägga en dimridå av nationalism även över detta, genom det koloniala arvet från MENA-länderna!

En Marche var en sammanslagning av landets socialdemokratiska och liberala krafter. Liberalerna kände uppenbarligen tidens vindar, och ville distansera sig från de konservativa som gick åt andra hållet. Snabbt blev En Marche en modell för Europas migrations/globalism-förespråkare.

Nicola Sturgeon försökte referera till Macron i Storbritannien med sina rop på en allians mellan Labour, Liberals och SNP. Här i Sverige har Annie Lööf fattat vinken, när hon nu styr Centerpartiet på rak kurs mot vad som ser ut att bli en allians mellan C, S och MP. Det återstår bara att se om moderaterna vaknar upp till denna verklighet? Man missade helt när stora delar av Europas högerkonservativa valde bort massmigration, mångkultur och politisk globalism. Nu står man handlingsförlamade när C lämnar alliansen och istället lägger grunden för att kunna regera med sossarna efter valet. Varför ser man inte att ett naturligt högerkonservativt partis position bör vara till försvar för bevarandet av de värderingar som har gjort västerlandet starkt?

Eftersom man inte har velat ta ställning, så har ett nytt högerkonservativt parti dykt upp på den politiska arenan, nämligen Medborgerlig Samling (MED). MED representerar den höger (konservativa, liberalkonservativa och klassisk liberala) som säger nej till massmigration och överföring av mer suveränitet till övernationella organ. Eftersom moderaterna inte följer med i den generella utvecklingen för högerkonservativa i Europa så har MED dykt upp som ett alternativ och kan ta plats som det första borgerliga partiet som är villigt att samverka med partier som har samsyn rörande en begränsning av invandringen.

Mons Krabbe

 

%d bloggare gillar detta: