Mes chères compatriotes (Mina kära landsmän) ….

Foto Creative Commons

 

Hemkommen från Frankrike har jag anledning att sätta mig ner en stund och smälta intrycken från en accelererande process i detta land, som har en framträdande plats i mitt hjärta efter ett helt livs positiv bekantskap. Vad är det då som behöver bearbetas? Jag tror att det numera är välbekant för de flesta att Emmanuel Macron, fransk president sedan knappt två år tillbaks, allt mer framstår som globalismens främsta banérförare i Europa.

När EU förändras genom Storbritanniens utträde och Merkel snart försvinner från den politiska scenen kommer inte Macron att tveka inför försöken att göra Frankrike till EU:s ledande land, en möjlighet som man väntat på i hundratals år. Sverige viftar på svansen.

Eftersom jag sannolikt är mer insatt i globalismens agenda än den genomsnittlige fransmannen, bjuder Macron på ett för dessa senare närmast bisarrt skådespel. Man kan säga att fransmännen pendlar mellan hopp och förtvivlan, flertalet går och lägger sig på kvällen med en malande oro i kroppen – vad menar mänskan egentligen? I Frankrike värderas teaterkonsten högt, i likhet med retoriken. Macron är en kompetent skådespelare.

I förra veckans tal till nationen återkommer rubrikens fras, ”mes chères compatriotes” inte bara i inledningen, utan i början av varje nytt stycke. En andemening att Frankrike åter skall bli kulturellt, vetenskapligt och ekonomiskt stort och mäktigt varvas med att detta skall vara rättesnöret även för resten av Europa…. Frankrike som modell för resten av världen. Denna förvirrande blandning av nationalism och globalism är speciell för just Frankrike, vars inte bara nationella, utan också regionala kulturtradition, är starkare än i något annat land i Europa. De diversifierade familjejordbruken levererar kulinariska specialiteter i mängder, ofta med namn knutna direkt till regionen. Detta gäller även olika typer av hantverk, de flesta kopplade till månghundraåriga traditioner.

Att marknadsföra globalismen som något Frankrike skall underordna sig är därför uteslutet för Macron, istället måste han marknadsföra Frankrike som själva förebilden för världen i övrigt. Så vinner man val i Frankrike. Som den lille Napoleon som Macron tror att han är, utlovar han ”en genomgående och grundläggande förnyelse av landet”,  förra gången det hände var nämligen under Napoleons era i början av 1800-talet.

Då subventionerades exempelvis brödpriserna för att alla skulle ha råd att äta sig mätta – något som gäller än idag. Kanske inser Macron att detta kommer att behövas även i framtiden…

Macron är intressant att studera eftersom han är en medvetet framkonstruerad globalistpresident, tagen direkt ur stallet på Rothschilds Bank i Paris och lanserad av de internationella oligarkerna med hjälp av obegränsade resurser och i kraft av ägarinflytandet i all fransk press, värd namnet. Soros slagord ”Move On” användes direkt i Macrons kampanj, översatt till ”En Marche” och har utan nämnvärd självkritik slussats vidare till Annie Lööfs svenska ”Framåt” i avsikten att ge henne den svenska statsministerposten.

Hur hanterar då Macron sin svåra uppgift? Framlyft av en jublande folkmassa för knappt två år sedan kan han konstatera att entusiasmen svalnat betydligt, opinionsundersökningarna pekar rakt nedåt. I förra veckan fick Macron byta ut större delen av sin regering sedan viktiga ministrar tröttnat på leken och sagt upp sig. Därav hans vädjan till sina landsmän. För att förstå hans avsikter får man vara en fullfjädrad analytiker, gemene man hittar inte det konkreta bland alla stora ord och floskler. Det gör man däremot när det börjar göra ont i plånboken. Skattehöjningarna duggar tätt. Precis som i Sverige används de globalistiska moralkakorna om klimatförändringar och hållbarhet för att chockhöja skatterna på hushållsgas, bensin och diesel. Alla städer över 100.000 invånare skall betala trängselskatt med belopp som kommer att göra det omöjligt för privatbilister att regelbundet besöka en stadskärna och kommuner och departement tvingas höja den lokala fastighetsskatten med 10- 20% för att klara de skenande omkostnaderna för samhället. Sjukvården rasar med vårdköer som börjar närma sig Sveriges. När ett stort antal små kostnadsökningar slås samman blir effekten kännbar för alla, fransmännen blir allt fattigare. Samtidigt höjs pensionsåldern och kraven att alla skall arbeta mer. Ett nytt poängsystem skall relatera arbetad tid till pensionsbeloppen, vilket drabbar alla svaga samhällsgrupper hårt. Äldre kvinnor som varit hemma med barnen blir som änkor praktiskt taget medellösa.

Det är givet att när möjligheterna att förflytta sig i samhället minskar så drabbas också all affärsverksamhet och handel. Landet kastas in i en ond spiral. När Macrons kärleksvecka hos Trump var över och motsättningarna visade sig mellan det nya, nationalistiska USA och ett globalistiskt EU i form av ömsesidiga handelshinder, blir spiralen allt djupare. I förra veckan avvecklade Ford en växellådefabrik i Frankrike med tusentals arbetslösa som följd, den skulle flyttas till USA. Det är bara början.

I globalismens agenda ingår att sänka folkets levnadsstandard till en nivå som ger ett enkelt, men ändå livsuppehållande liv. Så gör man folket lydigt och kraftlöst. Samtidigt höjer eliten sin egen standardnivå ogenerat, med för alla demoraliserande konsekvenser. Klyftan skall vidgas.

I Frankrike pågår ständigt processer mot politiker på hög nivå för maktmissbruk och korruption. Vanligt är att dela ut topplöner till både hustru och barn genom fiktiva anställningar. Detta har förvisso pågått alltid i Frankrike, oavsett parttillhörighet, och skall inte skyllas på Macron, även om fenomenet knappast lär upphöra under hans tid.

Om man då ser på den nu aktuella migrationsagendan i FN:s regi, vet nog alla att Frankrike redan är extra drabbat av terrorattentat i den högre skolan. Man kan söka orsaken till detta i den roll som Frankrikes presidenter tagit på sig ända sedan 1970-talet, genom bildandet av OIF ( Organisation Internationale de la Francophonie), en organisation för samarbete mellan fransktalande länder i världen med 85 medlemsstater, varav ett påtagligt inslag från Afrika.

Detta har varit starkt drivande i Barcelonaavtalet och påverkat det kommande undertecknandet i Marrakesh av FN:s Global Compact med krav på fri migration. Från de fransktalande f.d. kolonierna i främst Afrika kommer nu den redan stora migrationen att öka lavinartat till Frankrike, där man redan har språket klart.

De nordöstra delarna av Paris är redan i ett stadium av undantagstillstånd och värre kommer det att bli. Dessa invandrargrupper söker sig till storstäderna och har ingen plats i det traditionella jordbrukssamhället som jag beskrivit ovan. Precis som i Sverige saknas både bostäder och lämpliga arbetstillfällen för dessa, ofta lågutbildade migranter. Våld och kriminalitet ökar i konsekvens av att arbetslösa befolkar gator och torg. I en nyligen presenterad prognos behövs 20.000 nya fängelseplatser omgående. Planeringen för detta ligger dock långt efter verkligheten. Muslimerna utgör 7% av befolkningen men upptar 50% av fängelseplatserna. Det är svårt att se detta som ”hållbar utveckling”.

Vad kan vi då lära oss av detta?

Först och främst att med Annie Lööf i Macrons fotspår kommer Sverige också snabbt att sjunka allt djupare i misären. Som en parallell till Fords agerande i Frankrike har vi redan SAAB:s uppsägningar när man flyttar tillverkningen av det planerade skolflygplanet till USA istället.

Ett handlingsförlamat Sverige där inga beslut kan fattas på grund av att samtliga kontroversiella frågor måste läggas i malpåse, är ingen bra överlevnadsstrategi för ett land där kostnaderna kommer att öka lika snabbt som produktionen minskar.

Macron deklarerade redan vid sitt tillträde att han ”bara” skulle sitta sina fem år vid makten, sedan var uppdraget avslutat. Jag förstår mycket väl att han kommer att fly från landet med kappsäcken full av pengar – om han inte avsätts dessförinnan – och att Annie Lööf skulle kunna klara mer än en fyraårsperiod tror nog ingen i Sverige heller. Globalismen kommer att ha havererat innan dess. Frågan vi får ställa oss är – kommer skadan att kunna repareras?

Peter Krabbe