När molnen tornar upp sig…

Många bedömare av världspolitiken har oroat sig för november 2018. Detta inte utan anledning. I USA har mellanårsvalet till parlamenten fått stor betydelse för att bedöma Trumps inflytande över sin återstående mandatperiod. Detta i sin tur är en indikator över eventuella mordhot mot Trump och därmed möjligheterna att utlösa en global väpnad konflikt. Kännare av Deep States preferenser varnar för november som den månad (Skyttens tecken) man helst väljer för att chockera världen med diverse överraskningar. Satanismens ande svävar idag även över politiken.

Parallellt med dessa funderingar löper den militära upptrappningen inom NATO, främst manifesterad genom ständigt eskalerande och storskaliga militärövningar med adress Ryssland, nu senast Trident Juncture med fokus på Norge som bas för angrepp österut. Denna övning är den hittills största i Nordeuropa med 50.000 deltagande soldater och har sin tidsmässiga fokus till perioden 25 oktober – 22 november i år. Det är givet att ett planerat angrepp på ett utomstående land görs i anslutning till en påstådd övning, då alla samlade resurser redan finns på plats, redo att omedelbart gå till verket på en given order.

När man inbegriper även länder som Sverige och Finland i en sådan övning öppnar man dörren för den totala inringningen av Ryssland, som redan till stor del är utbyggd genom NATO:s robotbaser längs med hela Östeuropas gräns mot ryskt territorium, med operativt centrum i Polen – ett land som aldrig tycks få slippa sin eviga roll som dörrmatta för en oändlig rad med världskrig.

När skall man då övergå från att betrakta dessa militärövningar som just övningar i motsats till förberedelser inför ett konkret anfall? För att kunna göra en sådan bedömning behövs en analys av två aspekter, dels tilltron till och förtroendet för den aktuelle befälhavaren för NATO:s trupper – i fallet Trident den amerikanske generalen Curtis Scaparotti – dels den amerikanska strategin för världskontroll.

Om vi börjar med den sistnämnda, som jag också skrivit om tidigare, så kallas den för Full Spectrum Dominance. I den ingår inte bara robotbaserna runt Rysslands västra och södra gränser, utan också försöken att utvidga NATO österut genom de s.k. färgrevolutionerna i Ukraina m.fl. och de amerikanska militärbaser som nu grupperar sig runt i stort sett hela jordklotet. Där ingår också utökad propagandakontroll, psykologisk och ekonomisk krigsföring, den militära kontrollen över vädret och, inte minst, användningen av naiva och duperade civilrättsorganisationer (NGO) som verktyg på gator och torg.

Meningen med allt detta är att kunna lägga en snara runt Rysslands hals och dra åt den när man minst anar det. Man kan skratta åt den amerikanska motiveringen för detta, som man kallar National Missile Defence Act of 1999, med syfte att försvara USA:s nationella säkerhet! Detta gör man genom att omringa Ryssland med det värsta som går att uppbringa i vapenväg. Ändå handlar det om blodigt allvar, i den form som ett psykopatiskt ledargarnityr i Pentagon uppfattar det. Idag är de flesta medvetna om att Ryssland inte utgör något militärt hot mot USA eller andra västländer, däremot utgörs hotbilden för USA av ett Ryssland, uppstiget ur askan efter kommunismens sammanbrott, som i egenskap av ett moraliskt föredöme får USA:s ledarskap att framstå som det ondskans imperium som numera får allt tydligare konturer.

Meningen med Full Spectrum Dominance är att genom ett storskaligt kärnvapenanfall med hjälp av alla sina aktiverade robotbaser ”i förebyggande syfte” på några minuter kunna slå ut hela Rysslands försvars- och anfallskapacitet innan motåtgärder hinner aktiveras. Att ett sådant anfall kommer att kosta hundratals miljoner ryssar och européer livet struntar man totalt i. USA ligger ju på andra sidan Atlanten…

Detta för oss tillbaks till den första aspekten som jag nämnde ovan. Det finns inga indikationer på att Trump under sitt presidentskap skulle vilja beordra ett sådant anfall. Detta är ju gott och väl. Men att hålla generalerna i schack är som att hålla en galen pitbull inspärrad i bur, hjärnan är inte kompatibel med verkligheten. Ansvarig för militärövningen i Norge är den amerikanske generalen Scaparotti, en krigshetsare av värsta sort, understödd av rysshatande västmedia. Detta framgår av hans raljerande tal till trupperna under Trident Juncture och kollegan, general Nellers upprop Execute i början av året. En norsk bedömare har observerat detta och vänt sig till Robert Steele, som i sin tur vänt sig till Benjamin Fulford och till Vita Huset med en varning om tonläget i Norge under denna övning. Man vill på detta sätt skapa uppmärksamhet mot de stämningar som råder inom Pentagon och förvissa sig om att presidenten är medveten om att det finns krafter som överväger att ta saken i egna händer. Den norske bedömaren drar slutsatsen att Trident Juncture kommer att övergå direkt till fullskaligt krig och att detta sker innan trupperna återgått till sina baser, d.v.s. under kommande vecka.

Detta skulle i så fall ge dem rätt som förutspått november 2018 som vår ödesmånad. Är då detta rimligt? Det är där som hotbilden mot Trump personligen kommer in i sammanhanget. Med en mördad president, gärna i scenariot mördad av påstått ryska agenter, vore det fritt fram för en vedergällningsaktion som skulle motivera det av generalerna efterlängtade blixtangreppet mot Ryssland och Västeuropa – för tro inte att vi skulle kunna hålla oss utanför detta – och fullborda sin kontroll över världen. Kina kan man knäcka ekonomiskt om Ryssland är militärt utslaget.

Låt oss ändå hoppas att vi inte väcks av tjutande sirener under sista veckan i november och att Trump fortsätter att vinka i TV-rutan. Det finns anledning att göra klart för sig hur krigsriskerna ökar för hela Skandinavien om Sverige går med i NATO, ännu värre om även Finland ser sig tvungna att följa efter. Många i Norge börjar inse det galna i att vara robotramp för USA:s nedräkning mot ett Ryssland som inte vill annat än att få vara ifred. Det depraverade samhälle som hela västvärlden börjar bli är knappast ett lockande byte för ett Ryssland, där den kristna kulturen börjar återta sin forna position efter kommunismens mörka år. Snarare är det så att hela Östeuropa kommer att söka Rysslands sällskap i denna strävan efter ordning ur ett tilltagande kaos, som i allt har USA:s varumärke. Ett varumärke präglat av satanism, sionism och kurs mot en totalitär världsstat som kommer att få kommunismen att blekna i jämförelse.

Jag vill inte överdriva Annie Lööfs betydelse i detta sammanhang, men man kan inte bortse från att om Lööf, som Deep State planerade, varit statsminister direkt efter valet så hade Sveriges dörrar stått vidöppna för NATO redan nu. Sveriges roll i ett NATO-anfall mot Ryssland är betydligt större och viktigare än vad de flesta vill tro. USA:s hangarfartyg USS Harry S. Truman (bilden) deltar nu i Nordnorge för första gången. Låt oss slippa se detta monster passera Öresund på väg in i Östersjön. Tack för att du inte hann bli statsminister i tid, Annie Lööf och hoppas att du inte blir det någonsin!

Peter Krabbe