Går det att göra revolution i dagens Europa?

petitdemange

Frågan är relevant med tanke på vad som händer i Frankrike just nu. Mittens Rike, som Herman Lindqvist kallade landet som han och så många andra älskar. Frågan är också relevant med tanke på EU:s utveckling, med britterna utanför gemenskapen får Frankrike en större roll i det framtida Europa. Enda konkurrenten om ledarplatsen är ett Tyskland, som fortfarande är hämmat av andra världskrigets dåliga samvete och ockupationsmakternas rigorösa spärrar. Därför har Frankrike en stark armé, medan Tyskland i allt väsentligt fortfarande är en del av USA:s armé, må vara under beteckningen NATO.

Om en opposition skulle uppstå i Europa mot det interna samarbetet, eller kanske främst mot relationerna utåt, mot Afrika och Mellanöstern, är det därför bara i Frankrike som den skulle kunna uppstå. Övriga länder i Europa har bara att förhålla sig passivt, avvakta och i bästa fall försöka skydda sina gränser. Om å andra sidan fransmännen skulle störta sin president och köra globalisterna på porten, skulle den oppositionen dra vidare som en löpeld över resten av Europa. Det är därför avgörande för EU hur pågående experiment i Frankrike utvecklas.

Sedan ett par månader har vi följt den folkliga proteströrelsen Gula Västarnas protester på gator och torg. Fler människor än någonsin har visat sitt missnöje mot etablissemanget, numera personifierat av nykomlingen i politiken, Emmanuel Macron. Många i Sverige tror att det handlar om höjda bensinpriser och skatter, men detta är bara toppen av isberget. I själva verket är det en revolt mot hela den utveckling sedan 1970-talet, som fokuserat på mångkultur och invandring på bekostnad på den franska folksjälen och omsorgen om det egna landet. Frankrike är speciellt genom omfattningen av fria småföretagare, hantverkare, småjordbrukare av alla de slag, en agrikultur som gjort landet till världens kulinariska centrum och ett av världens mest besökta turistmål.

Samtidigt var Frankrike en gammal kolonialmakt, med omfattande besittningar i norra Afrika och Mellanöstern. Även om detta numera är historia har koloniernas befolkning fått en inträdesbiljett till det franska samhället genom en parallell administration, skolsystem och framför allt, det franska språket. De som valt att bege sig till Frankrike har haft ett gott utgångsläge. Franska regeringar har inte heller varit sena med att utnyttja sitt inflytande genom handel och politiska allianser. Under decennierna efter andra världskriget har man haft en försiktig symbios, baserad på billig arbetskraft från Nordafrika och attraktiva råvaror till sin industri.

Sammanbrottet kom genom krigen mellan Israel och arabländerna under 60- och 70-talen och efterföljande oljekris. Oljepriserna mångdubblades och tillflödet till Europa måste säkras. Hela västvärlden tvingades in i en utpressningssituation, som man då tog alltför lätt på: Oljeleveranser från arabvärlden i utbyte mot spridningen och respekten för islam. De konventioner som alla då skrev under, såg man bara som en artig gest mot en omistlig leverantör, inte som ett hot om systemskifte i hela västvärlden. Kunskaperna var inte tillräckliga för att förstå att islam inte bara är en religion, utan ett komplett samhällssystem. Shejken med sitt harem var en kliché som man log åt och tyckte var romantisk. Verkligheten skulle visa sig vara annorlunda.

I Frankrike, liksom parallellt i Sverige och andra länder, växte såväl islams inflytande som invandringen av muslimer i snabb takt. På politisk nivå bekräftades den önskade sammansmältningen av den muslimska kulturen med den kristna genom fortlöpande avtal och deklarationer, Frankrikes president Sarkozy tog initiativet till bildandet av Medelhavsunionen och ett flertal samarbetsorgan och moskéerna sköt upp som svampar ur den europeiska jorden. En obetydlig minoritet kunde man acceptera, men när koncentrationen av muslimska invandrare till stadsdelar, hela städer eller regioner blev påtaglig blev också kraven på kulturomvandling plågsamma. Bönestunder på gator och torg, krav på sharialagar, hederskultur och jihad i form av terrorism väckte frågor om vad som egentligen hände. Var Frankrike i sin hittillsvarande form förlorat?

När FN kallade till underskrift av sin Global Compact om migration i början av december fick Frankrikes militärer nog. De tio generalerna gick ut med sitt brev till Macron, där han anklagades för landsförräderi och åsidosättande av det franska folkets intressen. Man krävde att Macron skulle avsättas med hänvisning till brott mot konstitutionen. Militärernas missnöje med islamiseringen av Frankrike hade då deklarerats öppet ända från Sarkozy, över efterföljaren Hollande och fram till Macron, som man hävdade hade tillsatts genom en statskupp. Macron blev för mycket. Nu skulle allt rullas upp inför öppen ridå, det fanns ingen återvändo. De Gula Västarna är bara det sista avgörande skedet i en mångårig process. Marinofficeren Serge Petitdemange uttrycker situationen på följande sätt: Vi har tre alternativ. Att inställa protesterna, vilket egentligen är otänkbart. Att möta kravallpolisens gummikulor med stål i en blodig konflikt. Tio civila har redan fått sätta livet till och är revolutionens hjältar, vi skall följa deras exempel. Att förlama landet i en generalstrejk tills regeringen avgår.

Utomstatlig radio och TV fylls av anföranden av de mest aktiva generalerna, förutom av Petitdemange främst av de Villiers, Soubelet, Piquemal och Tauzin, alla med flödande nationellt patos och hjältar från de årliga paraderna på Champs Elysée i Paris. Petitdemange har utlovat sin närvaro tillsammans med Gula Västarna. En revolution är i nuläget inte osannolik, några stridsvagnar som körs fram till Elyséepalatset och Nationalförsamlingen är förmodligen tillräckligt. Kommer generalerna att kunna övertyga sina kollegor om detta steg? Svaret lär vi ha inom några veckor. Den stora frågan är: Hur skulle man regera i Bryssel? Vad skulle hända i det förestående EU-valet?

I det praktiska skeendet har islamismen och invandringen med oro, våld och kulturella konflikter fått huvudrollen ovan. Macrons misstag är dock att han i sitt kaxiga hävdande av globalismens hela agenda har gått över gränsen. Invandringen är bara en komponent i denna agenda, vilket också generalerna framhåller i sina tal. Macron rekryterades utan att ha haft någon nämnvärd politisk erfarenhet till en ministerpost. Dessförinnan hade han förberetts för sina uppgifter som tjänsteman på Rothschilds bank i Paris, där han också getts möjlighet att förse sig med en lämplig förmögenhet, trots sina unga år. Han är helt och hållet en produkt av oligarkernas etablissemang i Frankrike och matchades av sin mentor, miljardären och ägaren till tidningen Le Monde, Alain Minc, i en PR-kampanj utan motstycke i fransk historia som kandidat till presidentposten i valet 2016. Han företrädde inte ens ett politiskt parti, partiet fick bildas i efterhand för att kunna besätta platserna i Nationalförsamlingen. Det är detta som generalerna kallar en statskupp i strid mot konstitutionen.

I Globalismens agenda ingår att utrota medelklassen, förslava folket och koncentrera rikedomarna till de utvalda i toppen av samhällspyramiden. Detta gör man genom att höja skatter och konsumtionsavgifter och försämra pensioner och arbetsrätt för de sämst ställda och höja löner och införa skattelättnader för de ”trogna” och redan rika. De försämrade levnadsvillkoren är det som direkt driver ut folket på gatorna. Macron visste redan från början vad som skulle genomföras och var tydlig med att han bara skulle sitta en period, sedan var jobbet klart. Få förstod varför. Hans valmanifest predikar ett lyckorike för alla. Det har ingen ännu sett spåren av. Migrationen har som syfte att skapa oro, kaos och uppgivenhet hos dem som drabbas av den. Allt är bitar i samma pussel.

Går det då att göra revolution i Europa? Det återstår att se, men jag är benägen att svara ja. Britterna kan nog vara glada om de hinner få ändan ur vagnen. I ett försvagat EU kommer mycket att hända. Polariseringen växer och en fransk revolution, även om den inte skördar så många dödsoffer, kommer att ändra positionerna i Europa mellan globalister och nationalister. Jag tror inte att denna utveckling hade varit möjlig utan Trump i USA, som öppet deklarerar att nu får Europa klara sig själva och ta sina egna kostnader. Dörren står öppen.

Peter Krabbe

bilden: Serge Petitdemange uppmanar i ett av sina TV-tal Macron att avgå.

Annonser

I väntan på Vadå (förlåt, Godot)

godot

”Kvinnorna föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen.” (Pozzo, andra akten). Jo, så skrev Samuel Beckett i sin berömda teaterpjäs, som ingen egentligen förstår vad den handlar om. Godot dyker aldrig upp. Men mina tankar går till de svenska regeringsförhandlingarna och dagens besked från Annie Lööf.  Jag skall inte gå in på detaljerna i jämförelsen utan överlämnar detta till läsarens fantasi. Men tveklöst vet ingen svensk medborgare idag vad vi väntar på. Det politiska landskapet har havererat. Tryggheten i att vara vänster eller höger är bortblåst. En oformlig amöba brer ut sig över svensk politik, sticker ut en tentakel än här, än där.

Det är inte obekant för mina läsare att inget svenskt parti hittills velat kännas vid begreppet globalism. Men den nyfödda amöban är globalismen personifierad. Inte oväntat, vi visste redan att alla löven föll från samma stam av det sega virke som över hela den övriga världen numera kallas Globalismen. Annie Lööf, som plikttroget trampar i Macrons fotspår, trots att Frankrike står på randen till revolution. Lövin som vill ha flygskatt för alla som betalar sina flygbiljetter själva. Löfvén som samlar röster i takt med den ökande invandringen.

Det lär vara första gången i både svensk och utländsk politik som en regering bildas av en minoritet som ”lovar” att lyda ett utomstående politiskt block, eller vad man nu skall kalla resterna av en Allians som gått i graven. Kanske skall vi vara glada över att lille Kristersson inte blev statsminister, hans CV är knappast övertygande. När skall Moderaterna lära sig att en statsministerkandidat måste vara någon som inger förtroende och står på egna ben? Efter Batra springer Kristersson omkring med Reinfelds telefonnummer i fickan och vill att vi skall tro på bättre tider. Välj för Guds skull en partiledare som duger som statsminister, annars försvinner partiet för gott. Eller så vill Gud att Ebba tar över, vår kristna tro behövs allt mer som mothåll till islam. Hon är på rätt väg.

Och Åkesson då? Gav han upp i ett tidigt skede i förhoppningen att ett extraval skulle ge nya möjligheter? Förmodligen, men där underskattade han den församlade globalismens krafter, kanske hade han till och med en fot i globalistlägret för säkerhets skull? Nu får han vänta i fyra år till, då lär läget vara i det närmaste oreparabelt, vilket ökar hans chanser men omöjliggör räddningen.

Kära svenskar, satsa nu på EU-valet istället! EU styr Sverige, så det är ingen ko på isen, förutsatt att vi förenar oss med de förhärdade exkommunisterna i Östblocket och gör slut på globalisterna den vägen. Fylleristen Juncker faller av sig själv, Macron blir avsatt av sina patrioter och Merkel har redan sagt adjö. Så förlora inte hoppet, det reder ut sig. Det blir kanske invånarna i EU som räddar oss istället, alla vet att vi är de sista idioterna och tar sitt ansvar. Kanske kommer man också fram till att vi inte heller behöver mäta krökningsradien på gurkorna längre, så blir nog allt bra….

Peter Krabbe

Tankar inför det kommande året.

trump i irak

När jag nu sätter mig igen vid datorn för att försöka formulera mina tankar efter ännu ett årsskifte, är min första undran – vad har egentligen hänt sedan min förra årskrönika? Fortsätter vi bara vår mödosamma vandring utan att kunna se några nämnvärda förändringar, eller ser vi faktiskt något litet ljussken vid horisonten? Jag väljer då att ta fram min förra årskrönika för att se efter. Så här skrev jag då:

Tillsammans har vi då ett avgörande år framför oss, kanske det viktigaste i svensk politisk historia, med höstens riksdagsval som slutpunkt. Jag säger slutpunkt, för om inte vårt land nu får riksdagspolitiker med kraft, kunskap och integritet nog för att radikalt förändra politiken i en riktning som gynnar dess invånare kommer den kommande fyraårsperioden att oåterkalleligt driva oss över stupet.

Ta därför väl vara på de nio månader som återstår för att rensa upp i vårt eget träsk, vår egen Deep State, fyllt av korrumperade toppolitiker som svurit trohet åt globalismens förgörande krafter, utrotningen av nationalstaten och dess demokrati och i lika hög grad utrotningen av vårt både fysiska och psykiska kulturarv, genom att öppna dörrarna för dem som inget hellre vill än att utplåna oss.

Aldrig tidigare har vårt land varit utsatt för ett allvarligare hot, ett hot som har som främsta syfte att dela vår befolkning i en liten förmögen och privilegierad elit och en ekonomiskt förslavad, arbetande och underdånig anonym massa utan inflytande. Sverige håller på att förvandlas till ett pilotprojekt för globalismen. När länder som Polen, Ungern och Österrike vägrar att ge upp sin suveränitet, väl medvetna om den nya europeiska totalitära socialismens avigsidor, går svenskarna med bindel för ögonen mot graven.

Tog vi vara på tiden fram till valet i september eller inte? Det ser faktiskt ut så. Vi har åtminstone inte samma regering kvar just nu, även om Löfvén tycks tro det. Å andra sidan har ett ännu värre hot börjat ta form – tokliberalernas försök att på globalisternas uppdrag kapa åt sig statsministerposten för att ge lite extra skjuts åt Sveriges inträde i globalismen och NATO. I skrivande stund kan vi bara hoppas på att ett extraval blir resultatet av pågående överläggningar. Vi får då tre månader till på oss att beskåda vad som sker ute i den stora, vida världen. Kanske räcker det för att svenska folket skall förstå vad som pågår, även på hemmaplan. Samtidigt har vi alla fått en riktig ögonöppnare genom Annie Lööfs ogenerade uppvisning av en total inkompetens och arrogans som bara kan mäta sig med skådespelet i Frankrike runt hennes likasinnade, psykopaten Macron. Minst sagt lärorikt för alla som tidigare inte förstått vad globalism är för något mystiskt fenomen. Men molnen börjar faktiskt skingras och mot den bakgrunden är ett extraval och den betänketid som det ger en gudagåva.

Ytterligare en välkommen faktor är valet till Europaparlamentet under våren. Nu är det inte bara Polen, Ungern och Österrike som insett att nationalism innebär demokrati och globalism diktatur, utan hela östra Europa från Östersjön till Medelhavet har fått nog av EU:s kulturmarxism. Till råga på allt håller fransmännen på att göra revolt mot den nationella utplåningen av sitt älskade fosterland. De gula västarna har goda möjligheter att tvinga fram ett nyval och har startat en folkrörelse som kommer att förändra hela Europa i det kommande EU-valet. Med England utanför EU kommer även Merkel i Tyskland att få ta skydd i närmaste bunker.

Om inte EU:s ledning, till brädden fylld av gamla kommunister och nazister, får en annan sammansättning som bättre motsvarar den framväxande medvetenheten om globalismens agenda, kommer EU inte bara att förlora britterna utan också de forna öststaterna. Friedmans hypotetiska Europakarta kommer allt närmare verkligheten. Var kommer Sverige att befinna sig i detta skeende? Lierat med globalisternas Merkel och Macron, eller på väg ut i världen tillsammans med England? Att vi skulle ha fått plats i framtidens handelsallianser med Asiens stormakter är väl knappast att hoppas på, åtminstone inte innan svetsarens blåslampa har slocknat. Tyvärr finns inget annat ljus heller att tillgå, undantaget polisbilarnas blåljus.

Jo, det finns faktiskt ett nytt ljus – Trump i USA börjar bli mogen att ta itu med sina viktigaste vallöften – att krossa Deep State och avskaffa Federal Reserve. Luften surrar av rykten och förhoppningar. Guantanamo är nyrenoverat och arresteringsorderna läggs på hög. Det tunnas ut i de övre leden, Rockefeller, McCain och gamle Bush förpassas till kyrkogården och Clintons lär bara ha gallerburen som alternativ.

Det är intressant att konstatera att generalerna blir allt viktigare. För Trump är kontrollen över krigsmakten hans livlina, CIA och FBI har inte mycket att sätta upp mot denna, särskilt inte i ett läge som alltmer närmar sig en militär, inrikes konflikt. Efter ett möte för ett år sedan med sina högsta militära ledare deklarerade Trump att detta var ”lugnet före stormen”. Trumps ambitioner att kalla hem sin krigsmakt från allt fler utrikes operationer, senast Syrien, har sannolikt också avsikten att stärka skyddet av Trumps administration på hemmaplan. Trump slåss nu bokstavligen för sitt liv, det gäller vinna eller försvinna under det kommande året. Man kan då inte ha sin armé utspridd över hela jordklotet. Beslutet att ta hem militären från Syrien är också en markering mot Israel, som såg den amerikanska närvaron som ett fundament för genomförandet av Storisrael (Yinon plan), där de befintliga staterna skulle styckas och omfördelas i mindre, under israeliskt inflytande. I planen ingick bildandet av ett fritt Kurdistan, något som Turkiet starkt motsatt sig. Trump har nu valt att få behålla Turkiet i NATO istället för att gå Israel till mötes, vilket är uppseendeväckande.

Europa får ta hand om sitt eget öde. NATO kommer att delas, vilket mot bakgrund av ett sönderfallande EU kommer att förändra Europa i grunden. Är någon beredd att låta globalisterna i Bryssel, om de mot förmodan lyckas hålla sig kvar, låta EU gå in i en ny kapprustning med egen armé och interna insatsstyrkor för att hålla ordning på befolkningen? Blir världen säkrare av att två kontrahenter istället blir tre? Vill någon ha en sådan armé när Europas befolkning till 20% består av muslimer, med rätten och ambitionen att vara delaktiga? Och hur agerar en sådan armé när Turkiet som NATO-land kräver inflytande och bemanning i en EU-armé? En av globalisternas första åtgärder kommer att bli just att släppa in Turkiet i EU. En totalitär struktur passar dem bra i det planerade scenariot, så rösta rätt i vårens val – det är viktigare än någonsin!

Likheterna mellan USA och Frankrike består i att generalerna ställer sig bakom folket – mot globalisternas planer på att utplåna nationerna och förslava dess fundament skattebetalarna. Skillnaden är att Trump står på samma sida medan Macron istället får finna sig i att bli hotad av sina generaler och bli kallad landsförrädare. Den som är köpt av oligarkerna har små möjligheter att retirera, för Macron återstår bara att spela spelet till slutet. Allt fler ministrar och rådgivare hoppar av hans regering, nu närmast energiministern. Det kommer inte att sluta väl och kanske finns det en och annan svensk politiker som tvingas dra lärdom av detta. Därför behöver vi de tre månaders betänketid som talmannen förhoppningsvis ger oss. Världen kommer att se annorlunda ut när knopparna brister och nationalisterna förhoppningsvis tagit över majoriteten i Europaparlamentet. Missa inte detta val, som är viktigare just nu än det svenska! Vi är redan så under klacken på FN:s globalister att resultatet av vårt eget val blir marginellt, oavsett utgången. Utvecklingen kan bara stoppas på plats – i Bryssel!

För första gången på länge kan jag sammanfattningsvis känna en viss optimism. Raden av dominobrickor kan börja falla – först Deep State i USA, därefter Macron i Frankrike, därefter EU:s globalister, sedan begynnande återvandring av muslimer till ett fredligt Mellanöstern, ett enat Korea och sist en regering i Sverige som slutat tro på sin roll som skapare av världens godaste och värdegrundsknarkande, kränkthetsfobiska enåsiktssamhälle, frossande i mångkulturens alla färger.

Därmed önskar jag återigen er alla En God Fortsättning och hoppas att vi ses igen under året med nya, intressanta diskussioner!

Peter Krabbe

bilden: Trump förklarar läget för sina militärer i Irak/ Jonathan Ernst/Reuters/TT

%d bloggare gillar detta: