Förändra – så behövs ingen förlåtelse…
23 februari, 2019 56 kommentarer
Min vördade bloggarkollega Karl-Olof Arnstberg gör inför helgen ett intressant utlägg, ”…ty de veta icke vad de göra”, där han utvecklar David Goodharts kategorisering av västeuropéers indelning i ”somewheres” och ”anywheres”. Läs gärna hela texten här på Karl-Olofs egen blogg, jag bidrar med Karl-Olofs inledning nedan och avslutar med min kompletterande tolkning.
”När den brittiske författaren David Goodhart analyserade Brexitomröstningen och gjorde sin vid det här laget välkända uppdelning i ”somewheres” och ”anywheres” placerade han somewheres i de små eller medelstora städer som en gång var centra för tillverkning eller gruvdrift. De som bor där har sina rötter i familjen, de är hårt knutna till den ort där de vuxit upp och självklart är de lojala med sitt hemland. De arbetar eller har arbetat i ett företag på hemorten och är ofta med i facket. Tidigare var de optimistiska inför framtiden, men det är de inte längre. De har sett hur landets tillverkningsindustri hamnat i finansekonomins bakvatten med nedlagda företag och arbetslöshet som konsekvens. Och, kanske ännu viktigare, via massinvandringen har de dels fått konkurrens om jobben, dels ställts inför ett hemland som inte riktigt längre känns som det tillhör dem. Det gör dem illa till mods och de begriper inte riktigt varför de ska acceptera att få så i grunden förändrade livsvillkor. Ser vi till USA hittar vi där samma slags tillhörighetskänslor och främlingskap utanför de stora metropolerna. Begreppet ”somewheres” fångar bra in vilka medborgare det handlar om.
När det gäller ”anywheres” är det emellertid inte lika kristallklart. För det första är anywheres inte alls anpassade för att bo var som helst, utan det handlar främst om välutbildade storstadsmänniskor. De är inte attraherade av vare sig landsbygds- eller småstadsliv utan det är städer som Paris, New York, London och Berlin som lockar dem. Skicka dem inte till Järpen i Jämtland eller Borås i Västergötland. De kommer att sticka så snart det ges en möjlighet. De är också socialt snävare. Exempelvis vill de inte gärna umgås med ”somewheres”, som de vanligtvis hyser ett mer eller mindre utvecklat förakt för, inte minst på grund av att de själva har en högre utbildning. Deras identiteter formades vid universitet och högskolor. Det mer inarbetade begreppet kosmopoliter träffar dem därför bättre än ”anywheres”.
Typiskt för dessa kosmopoliter är att de dels är starkt präglade av sina studier vid högskolor och universitet, dels har multipla identiteter, där inte minst professionen är viktig. De har en välavlönad position i något stort företag, driver en praktik av något slag, eller så är de lärare eller forskare vid något universitet. De tycker det är bra med invandrare. Hos de mer välbeställda kosmopoliterna kan dessa få jobb som hembiträden, barnjungfrur, trädgårdsmästare eller chaufförer. Invandrarna jobbar också på de restauranger och hotell som kosmopoliterna besöker. De är hantverkare och kör taxi. De utgör ett slags underklass av ”hjälpare” som är mer eller mindre nödvändiga för att kosmopoliternas liv ska kunna löpa utan större friktion.
Om den ena eller andra fabriken stänger eller flyttar utomlands påverkar i allmänhet inte kosmopoliterna. De kan till och med se det som nödvändigt, när världen globaliseras. Nya platser och människor skrämmer dem inte utan tvärtom, det är lockande ”utmaningar”. De är emellertid inte fiender till den egna nationen eller opatriotiska utan vanligen identifierar också de sig med sitt eget land. I krigförande länder som Storbritannien och USA är de oftast patrioter och om det krävs, är många bland dem beredda att gå i krig. Franska, brittiska och amerikanska kosmopoliter, liksom ofta svenska, är stolta över sitt eget land. Att det finns många spännande städer där de kan tänka sig att bo kolliderar inte med deras nationella identitet.
Somewheres är mer rotade och brukar ha ”tillskrivna” identiteter: exempelvis bonde i Södermanland, hemmafru i Mörsil eller bensinstationsföreståndare i Vårgårda. De vill att livet ska fortsätta ungefär som ”det alltid har gjort”. I Sverige lägger de politiskt mer observanta bland dem sin röst på Sverigedemokraterna. Bor de i Storbritannien så röstade de för Brexit, i USA för Donald Trump. De gillar Victor Orban i Ungern och Marine Le Pen i Frankrike och betraktar de kosmopoliter som sitter vid makten som tillhörande en politikerelit som de har svårt att identifiera sig med. De kan till och med se dem som fiender, i synnerhet när dessa tvingar lokalsamhällen med ansträngd ekonomi att ta emot nykomlingar, i form av invandrare från helt andra delar av världen. De är väl medvetna om att när de protesterar, så stärks föraktet från makthavare, som inte drar sig för att skända de upproriska på olika sätt….. (fortsättning på bloggen).”
Man kan lätt uppfatta kategoriseringen som träffande, men samtidigt tror jag att man gör globalisterna en tjänst genom att få dem att framstå som just den elit som de önskar vara. I min värld heter nämligen ”anywheres” globalister och ”somewheres” nationalister. Detta rollspel blir alltför enkelt när man bortser från de många välutbildade, inte bara akademiker, som trots att de anser sig vara internationellt välbevandrade, anser att globalismen är av ondo. Arnstberg är som professor själv ett exempel på detta, liksom flertalet kommentatorer på min blogg. Jag anser mig själv vara högutbildad, har besökt femtiotalet länder över vårt jordklot och arbetat i några av dem – och anser mig ändå vara nationalist, kanske just därför. David Goodharts förfäder grundade bankirfirman Lehman Brothers. Kan vi lita på hans kritik av de företeelser som familjen länge representerat? Eller står vi inför en dimridå?
Det är långtifrån en klassfråga att vara nationalist eller globalist. Det blir tvärtom paradoxalt när arbetarklass som socialdemokraten och svetsaren Löfvén blir statsminister och plötsligt anser sig tillhöra den intellektuella eliten, totalt och kompromisslöst omfamnande en globalism, som han inte ens förstår bakgrunden till. Detta gäller för merparten av vår nybildade regering. Att få bli kallad kosmopolit (världsmedborgare) med denna bakgrund torde vara som att vinna på lotto. Men snabbmangling genom språkkurser skapar ingen kosmopolit, dock kan det räcka för att bli globalist. I själva verket är dessa globalismens lakejer beklagansvärda individer, som inte lär få mycket sinnesfrid i att åse sina sämre lottade medborgare gå under av svält och umbäranden.
Situationen i Frankrike är vårt tydligaste exempel idag på denna utveckling, där Macron och hans närmaste med förskräckelse ställs inför reaktionerna från de utsatta, reaktioner från dem som sett nationen som försvaret av deras rättigheter och välbefinnande. Att föraktfullt kalla dessa nationalister och populister, samtidigt som man själva rullar sig i sina från folket stulna guldmynt, är inledningen på en total samhällskollaps. De politiker som faller för denna frestelse är sannolikt väl medvetna om att deras del av kakan ändå bara består av smulor, jämfört med de gigantiska förmögenheter som deras uppdragsgivare får möjlighet att inkassera.
Globalismen hänger idag i en skör tråd. Skådeplats EU kan mycket väl bli dess svanesång. Brexit, valet i maj, Ungerns och Italiens upptrappade retorik och det envisa fasthållandet av en invandringspolitik som en överväldigande majoritet motsätter sig väger tungt i vågskålen. Kombinerat med internationella företeelser som Trumps kursändring för USA och Rysslands och Kinas nu snabba frigörelse från det sionistiska finansmonopolet, finns det goda möjligheter att sans och förnuft tar över från de hemliga sammanslutningarnas onda värld, där frimurare, illuminatis, jesuiter och allehanda obskyra sällskap frodas. En åldrande globalistmaffia har börjat vackla. Håll i hatten, mina vänner, snart börjar det blåsa!
Peter Krabbe