Förändra – så behövs ingen förlåtelse…

shutterstock_372641974-554x421

Min vördade bloggarkollega Karl-Olof Arnstberg gör inför helgen ett intressant utlägg, ”…ty de veta icke vad de göra”, där han utvecklar David Goodharts kategorisering av västeuropéers indelning i ”somewheres” och ”anywheres”. Läs gärna hela texten här på Karl-Olofs egen blogg, jag bidrar med Karl-Olofs inledning nedan och avslutar med min kompletterande tolkning.

 

”När den brittiske författaren David Goodhart analyserade Brexitomröstningen och gjorde sin vid det här laget välkända uppdelning i ”somewheres” och ”anywheres” placerade han somewheres i de små eller medelstora städer som en gång var centra för tillverkning eller gruvdrift. De som bor där har sina rötter i familjen, de är hårt knutna till den ort där de vuxit upp och självklart är de lojala med sitt hemland. De arbetar eller har arbetat i ett företag på hemorten och är ofta med i facket. Tidigare var de optimistiska inför framtiden, men det är de inte längre. De har sett hur landets tillverkningsindustri hamnat i finansekonomins bakvatten med nedlagda företag och arbetslöshet som konsekvens. Och, kanske ännu viktigare, via massinvandringen har de dels fått konkurrens om jobben, dels ställts inför ett hemland som inte riktigt längre känns som det tillhör dem. Det gör dem illa till mods och de begriper inte riktigt varför de ska acceptera att få så i grunden förändrade livsvillkor. Ser vi till USA hittar vi där samma slags tillhörighetskänslor och främlingskap utanför de stora metropolerna. Begreppet ”somewheres” fångar bra in vilka medborgare det handlar om.
När det gäller ”anywheres” är det emellertid inte lika kristallklart. För det första är anywheres inte alls anpassade för att bo var som helst, utan det handlar främst om välutbildade storstadsmänniskor. De är inte attraherade av vare sig landsbygds- eller småstadsliv utan det är städer som Paris, New York, London och Berlin som lockar dem. Skicka dem inte till Järpen i Jämtland eller Borås i Västergötland. De kommer att sticka så snart det ges en möjlighet. De är också socialt snävare. Exempelvis vill de inte gärna umgås med ”somewheres”, som de vanligtvis hyser ett mer eller mindre utvecklat förakt för, inte minst på grund av att de själva har en högre utbildning. Deras identiteter formades vid universitet och högskolor. Det mer inarbetade begreppet kosmopoliter träffar dem därför bättre än ”anywheres”.
Typiskt för dessa kosmopoliter är att de dels är starkt präglade av sina studier vid högskolor och universitet, dels har multipla identiteter, där inte minst professionen är viktig. De har en välavlönad position i något stort företag, driver en praktik av något slag, eller så är de lärare eller forskare vid något universitet. De tycker det är bra med invandrare. Hos de mer välbeställda kosmopoliterna kan dessa få jobb som hembiträden, barnjungfrur, trädgårdsmästare eller chaufförer. Invandrarna jobbar också på de restauranger och hotell som kosmopoliterna besöker. De är hantverkare och kör taxi. De utgör ett slags underklass av ”hjälpare” som är mer eller mindre nödvändiga för att kosmopoliternas liv ska kunna löpa utan större friktion.
Om den ena eller andra fabriken stänger eller flyttar utomlands påverkar i allmänhet inte kosmopoliterna. De kan till och med se det som nödvändigt, när världen globaliseras. Nya platser och människor skrämmer dem inte utan tvärtom, det är lockande ”utmaningar”. De är emellertid inte fiender till den egna nationen eller opatriotiska utan vanligen identifierar också de sig med sitt eget land. I krigförande länder som Storbritannien och USA är de oftast patrioter och om det krävs, är många bland dem beredda att gå i krig. Franska, brittiska och amerikanska kosmopoliter, liksom ofta svenska, är stolta över sitt eget land. Att det finns många spännande städer där de kan tänka sig att bo kolliderar inte med deras nationella identitet.
Somewheres är mer rotade och brukar ha ”tillskrivna” identiteter: exempelvis bonde i Södermanland, hemmafru i Mörsil eller bensinstationsföreståndare i Vårgårda. De vill att livet ska fortsätta ungefär som ”det alltid har gjort”. I Sverige lägger de politiskt mer observanta bland dem sin röst på Sverigedemokraterna. Bor de i Storbritannien så röstade de för Brexit, i USA för Donald Trump. De gillar Victor Orban i Ungern och Marine Le Pen i Frankrike och betraktar de kosmopoliter som sitter vid makten som tillhörande en politikerelit som de har svårt att identifiera sig med. De kan till och med se dem som fiender, i synnerhet när dessa tvingar lokalsamhällen med ansträngd ekonomi att ta emot nykomlingar, i form av invandrare från helt andra delar av världen. De är väl medvetna om att när de protesterar, så stärks föraktet från makthavare, som inte drar sig för att skända de upproriska på olika sätt….. (fortsättning på bloggen).”

Man kan lätt uppfatta kategoriseringen som träffande, men samtidigt tror jag att man gör globalisterna en tjänst genom att få dem att framstå som just den elit som de önskar vara. I min värld heter nämligen ”anywheres” globalister och ”somewheres” nationalister. Detta rollspel blir alltför enkelt när man bortser från de många välutbildade, inte bara akademiker, som trots att de anser sig vara internationellt välbevandrade, anser att globalismen är av ondo. Arnstberg är som professor själv ett exempel på detta, liksom flertalet kommentatorer på min blogg. Jag anser mig själv vara högutbildad, har besökt femtiotalet länder över vårt jordklot och arbetat i några av dem – och anser mig ändå vara nationalist, kanske just därför. David Goodharts förfäder grundade bankirfirman Lehman Brothers. Kan vi lita på hans kritik av de företeelser som familjen länge representerat? Eller står vi inför en dimridå?

 

Det är långtifrån en klassfråga att vara nationalist eller globalist. Det blir tvärtom paradoxalt när arbetarklass som socialdemokraten och svetsaren Löfvén blir statsminister och plötsligt anser sig tillhöra den intellektuella eliten, totalt och kompromisslöst omfamnande en globalism, som han inte ens förstår bakgrunden till. Detta gäller för merparten av vår nybildade regering. Att få bli kallad kosmopolit (världsmedborgare) med denna bakgrund torde vara som att vinna på lotto. Men snabbmangling genom språkkurser skapar ingen kosmopolit, dock kan det räcka för att bli globalist. I själva verket är dessa globalismens lakejer beklagansvärda individer, som inte lär få mycket sinnesfrid i att åse sina sämre lottade medborgare gå under av svält och umbäranden.

Situationen i Frankrike är vårt tydligaste exempel idag på denna utveckling, där Macron och hans närmaste med förskräckelse ställs inför reaktionerna från de utsatta, reaktioner från dem som sett nationen som försvaret av deras rättigheter och välbefinnande. Att föraktfullt kalla dessa nationalister och populister, samtidigt som man själva rullar sig i sina från folket stulna guldmynt, är inledningen på en total samhällskollaps. De politiker som faller för denna frestelse är sannolikt väl medvetna om att deras del av kakan ändå bara består av smulor, jämfört med de gigantiska förmögenheter som deras uppdragsgivare får möjlighet att inkassera.

Globalismen hänger idag i en skör tråd. Skådeplats EU kan mycket väl bli dess svanesång. Brexit, valet i maj, Ungerns och Italiens upptrappade retorik och det envisa fasthållandet av en invandringspolitik som en överväldigande majoritet motsätter sig väger tungt i vågskålen. Kombinerat med internationella företeelser som Trumps kursändring för USA och Rysslands och Kinas nu snabba frigörelse från det sionistiska finansmonopolet, finns det goda möjligheter att sans och förnuft tar över från de hemliga sammanslutningarnas onda värld, där frimurare, illuminatis, jesuiter och allehanda obskyra sällskap frodas. En åldrande globalistmaffia har börjat vackla. Håll i hatten, mina vänner, snart börjar det blåsa!

Peter Krabbe

 

Annonser

Vad kan vi förvänta oss av EU-valet?

EU Strasbourg

 

Den 23- 26 maj förväntas vi gå till valurnorna igen, denna gången för att försöka påverka EU:s politiska inriktning. Som nog de flesta förstått idag är den politiska styrningen från EU överordnad den nationellt svenska i flertalet avgörande avseenden. Vi behöver därför återstående tid för att sätta oss in i vad detta val egentligen handlar om och hur våra röster kommer att förvaltas. Det är – i sanningens namn – inte helt lätt att förstå konstruktionerna och det är kanske inte heller meningen att det skall vara det. Den hittillsvarande uppbyggnaden av EU har en stark globalistprägel, vilket innebär att eliten tycker att detta sköter vi själva, vänligen lägg er inte i men rösta gärna så vi får sitta kvar och jobba ifred.

Vi skall börja med partistrukturerna. Självklart kan inte alla medlemsstaternas partier få en direktrepresentation i parlamentet, det skulle innebära ett hundratal partier på plats. En röst i Sverige på exempelvis SD ger inte med automatik en ledamot som sitter i parlamentet med SD:s partibok i handen, utan en ledamot som ingår i någon av parlamentets uppsamlingsgrupper. De hundratalet nationella partierna kokas ihop till sju grupper, som anses ha tillräckligt mycket gemensamt för att kunna bilda en sammanhållen grupp i parlamentets arbete. Att veta vilken grupp det nationella parti som man vill rösta på kommer att välja i parlamentet är därför fundamentalt för det nationella valet. Detta är inget som partierna gärna basunerar ut innan valet, man vill ha så många röster som möjligt på sina egna kandidater för att sedan välja grupp efter smak och tycke.

För att fortsätta med exemplet SD så behöver inte en röst på SD betyda samma sak i Bryssel som i Stockholm.  I Stockholm skyr Moderaterna SD som pesten, i Bryssel har man möjlighet att genom ett samarbete mellan de större grupperna EPP och ECR i praktiken åstadkomma ett närmande mellan dessa svenska partier ”utan att det syns”. Reformismens ECR, där SD redan tagit plats, lär också locka åtminstone KD, kanske också Moderaterna som är i fritt fall efter att ha gått vilse i pannkakan. Petningen av Corazza Bildt tyder på detta. Att SD väljer ECR, där Theresa Mays Tories kommer att lämna ett stort hål, förvånar dock.

Vi skall nedan göra en liten uppställning som visar var våra röster egentligen hamnade i parlamentet 2014. Om det finns någon ärlighet i politiska sammanhang borde Europaparlamentets gruppbeteckning vara tryckt på våra valsedlar tillsammans med den svenska partibeteckningen. Då vet vi vad vi röstar på. För att göra det lite lättare skall jag lägga till min bedömning av gruppernas tillhörighet i avseendet globalism kontra nationalism. Den som vill förstå innebörden av detta hänvisar jag till mina tidigare artiklar i ämnet. Inom parentes anger jag för tydligheten skull vissa viktiga utländska partier.

 

Grupp i EU-parlamentet                                                    Nationellt parti                  Ideologi     Nuv. procentandel

EPP / Europeiska folkpartiets grupp                                   Moderaterna                           ?                            29

                                                                                            Kristdemokraterna                  ?             

                                                                                           (Fidesz Ungern/Orban)       nationalism 

                                                                                           ( CDU, CSU Tyskland)      globalism

                                                                                           (Republikanerna Frankrike)  globalism                                                                                          

S&D / Progressiva förbundet av Socialdemokrater            Socialdemokraterna           globalism                   25

                                                                                             Feministiskt initiativ         globalism

ALDE / Alliansen liberaler och demokrater för Europa     Centerpartiet                      globalism                     9

                                                                                             Liberalerna                        globalism

EFA / Europeiska fria alliansen, De gröna                          Miljöpartiet                        globalism                     7

ECR / Europeiska konservativa och   reformister               Sverigedemokraterna        nationalism                  10

                                                                                            ( Dansk Folkeparti)            nationalism

                                                                                            (Sannfinländarna)              nationalism

                                                                                            (Lag och Rättvisa Polen)   nationalism

                                                                                            (Tories, England)                    ?

                                                                                            

GUE/NGL/ Europeiska enade vänstern, Nordisk grön v.   Vänsterpartiet                   globalism                      7

ENF / Nationernas och friheternas Europa/ EFDD              (UKIP)                            nationalism                   10

                                                                                             ( Lega Nord.)

                                                                                             ( Nationell Samling/ LePen)

                                                                                             ( Nederl. Frihetspartiet)

                                                                                             (FPÖ Österrike)

                                                                                             (Vlaams Belang Belgien)

                                                                                             (Nya Högerkongressen Polen)

Grupptillhörigheter kan förändras inför valet 2019.

 

Nu gäller sammanställningen ovan 2014 års EU-val, eftersom valen sker vart femte år. Under perioden har partierna ibland skiftat grupper, men viktigast att komma ihåg när man bedömer Europaligan är att de stora förändringarna som skett under perioden inte kan avläsas här. Om vi ser på Frankrike så var socialdemokraten Hollande president då, Macrons parti fanns inte ens på kartan. Idag har sannolikt 70% av fransmännen vänt sig emot den europeiska sosse-centern som resultat av Macrons nu väldokumenterade agenda. Detsamma gäller i Tyskland, där AfD och andra nationella partier håller på att dra undan mattan under Merkel, som då satt säkert i sin mittenkoalition. I hela Östeuropa inklusive Italien kan vi närmast tala om en nationell revolution.

Betecknande är att Orban i Ungern med sitt nationella Fidesz då anslöts till den europeiska mitten, som Moderaterna och KD tillhör tillsammans med Merkels CDU. Inför valet lär ENF vara ett mer sannolikt alternativ. Den 2014 bildade sjuttiofemprocentiska  majoriteten för globalisterna kan man nog se som den direkta signalen till att flyktinginvandringen bröt ut 2015 i den för många ofattbara omfattningen. Men ingenting i politiken sker av en slump. Efter A kommer B. Därför kan vi vara ganska säkra på att med facit i handen innebär C att de nationellt inriktade partierna närmar sig majoritet 2019. Globalisterna gick helt enkelt för fort fram. Det kommer att straffa sig nu. Egentligen är det Macrons misstag som fått Europa att förstå vad som händer, det är också förklaringen till att vi i Sverige hamnat i total medieskugga inför valet. All information om Gula Västarnas fortsatta aktiviteter i media är bannlyst, trots att 15 personer dödats hittills. Följ RT istället!

Soros har i dagarna publicerat ett öppet brev som präglas av den skräck han nu upplever för att globalisterna verkligen skall sopas ut ur EU:s parlament och ledning. Hans bedömning av valutgången stämmer bra med min egen, dock har vi helt olika uppfattningar om konsekvenserna. Som sann globalist förbannar Soros vårt ”antikvariska partisystem” där kraven på direktdemokrati blir allt starkare. Paradoxalt nog anser han sitt eget totalitära elitstyre som ”räddningen” för Europa och de värden som han själv definierar. Han har tidigare skrutit om sin lista på ”pålitliga” ledamöter i parlamentet, prydligt listade i ett dokument från Open Society. Där fanns för övrigt fru Bildt med, tillsammans med Hökmark och elva av de övriga nitton svenskarna.

Citat ur dokumentet: Beyond discussing individual topics, Open Society should seek to build lasting and trustworthy relationships with these European lawmakers.

Det ligger dock nära till hands att konstatera att mannen har blivit galen på gamla dar, eller vad säger hans hänförda beundrarinna Annie Lööf? Står du också på lönelistan? Soros är en privatperson som med hjälp av sina pengar försöker styra världspolitiken. Har vi anledning att acceptera detta?

I sammanställningen ovan har jag satt ett frågetecken för EPP med de svenska partierna Moderaterna och KD. Gruppen innehåller även Merkels CDU, som förespråkar utökad centralisering och också en Europaarmé. Samtidigt finns där också EU:s mest nationella parti genom Orbans Fidesz, i sanning en ohelig allians mellan globalister och nationalister. Det är också den största gruppen – innan valet. Troligtvis kommer denna grupp att klyvas och delas upp på andra med tydligare inställning till frågan om ökad centralisering eller nationellt oberoende. Att både Moderaterna och KD kunnat räknas till globalisterna innan Alliansen upplöstes är helt klart, ingen glömmer Bildts och Reinfeldts roll i invandringen 2014 som också kostade regeringsmakten. Om någon form av självrannsakan gett resultat än återstår att se. Kristersson har inte avslöjat sitt partis avsikter, så en varning är här på plats. Att båda moderaterna på Soros lista byts ut kan dock vara en ledtråd.

Den egentliga roten till nationalismens förväntade framgångar ligger i ENF, där flertalet spektakulära EU-kritiker finns. Även om de inte får majoritet i sig självt kommer de att ge näring åt reformisterna, vilket nog kommer att garantera ett radikalt annorlunda EU efter valet. Stor betydelse kommer även förlusten av de brittiska partierna att få, det kommer att drabba hela globalistfalangen hårt. Där har folkets dom redan gett oss hjälp på traven…

Vi skall återkomma till EU-valet i fler artiklar. Kommande debatter lär ge mer kött på benen!

Peter Krabbe

bilden: EU:s fästning i Strasbourg skall symbolisera öppenhet och demokrati…..

Bollen är ändå alltid rund.

Boll nationalism

Att världen är inne i en omvälvande förändringsfas nu lär knappast ha undgått någon. Ingenting tycks vara som förr. På hemmaplan har de gamla trygga planhalvorna höger och vänster alltmer försvunnit in i dimmorna, vi vet inte ens längre var mittlinjen ligger eller om målen står på kortsidan eller långsidan. Gräset växer allt högre och döljer alla markeringar. Likt knattefotbollens aktörer springer alla politiker i en klunga efter bollen, ingen vet vad de skall göra med den när de plötsligt fått den framför foten. Var står målet, vem är med i mitt lag?

Lagen heter nu Nationalisterna mot Globalisterna. I Sverige tycks inte spelarna veta vilket lag de tillhör eller på vems uppdrag de spelar. Vem är lagledare, vem betalar tröjorna? Vem var det som köpte vår nya centerforward?

Nåja, i Sverige spelar det nog knappast någon större roll. Ingen kommer någonsin att bry sig. Vi kan se på TV när vi vill, vi har vår villa, vovve och Volvo. Får vi två medaljer i VM eller OS så jublar vi. Vi finns till! För ingenting kan väl rubba vår privilegierade tillvaro?

Föga anar vi att om Globalisterna vinner så förändras denna vår tillvaro. Öst och väst byter plats. Vänster blir höger, till och med nordpolen byter kanske plats med sydpolen. Demokrati blir fascism, kommunism blir demokrati och liberalism blir demokratur. Den enda raka tråden är att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Och färre. The Deplorables. Useless Eaters. Eller i Frankrike  La foule haineuse. Vill vi hylla samma lag som skapade revolutionen i Ryssland, första världskriget, andra världskriget och som planerar för det tredje världskriget? Tredje gången gillt, är ju det som gäller.

Om Nationalisterna vinner så får vi behålla våra hus, vår hembygd, vår flagga och slipper att få näsan krossad en gång om dagen. Vi kan dela med oss av vår kunskap och visa hur man bygger ett fredligt samhälle, ett samhälle som inte exkluderar någon men kräver lojalitet, respekt och kunskap istället för dogmer. Vi får behålla lönen för vårt arbete utan att behöva göda världens banksystem. Vi har råd att bekosta vår sjukvård, vår skola och ett gott samhälle, där höger kan fortsätta att vara höger och vänster får vara vänster. Helt enkelt, alla får behålla sin egen åsikt och rätten att uttrycka den. Vi kan fortsätta att stifta våra lagar, som redan våra förfäder gjorde på tingshögen. Det klarar vi själva.

Allvarligt talat, vi står inför förändringar som mycket få människor kan föreställa sig. Jag skall inte ironisera över detta. Det handlar om vår överlevnad.

Då menar jag inte detsamma som klimatalarmisterna, som tvärtom försöker dra täcket över de egentliga problemen istället för att synliggöra dem. Vi har inget problem med klimatet, utan med dem som vill använda det för sina suspekta syften. Att nå kontroll över världen genom att använda luft, vatten, jord och vår omgivande atmosfär som de vapen som ger den ultimata beslutsrätten över liv och död. De som vill avgöra vad vi skall äta och dricka, vad vi skall tänka och tycka, när vi skall leva eller bli sjuka och dö, när och om vi skall sätta nya generationer till världen.

Deras medel är att fånga oss i en skenekonomi där vi förlorar vår frihet, manipulera våra livsmedel och mediciner, bestråla oss med elektromagnetisk strålning för att få oss att tänka rätt och dö på kommando, kontrollera vårt väder så att värme och kyla, regn och torka, orkaner och jordbävningar kan användas för att få oss att irra omkring som myrorna i en söndertrampad myrstack.

Överdrev jag igen? Spara då den här artikeln och läs igen om trettio år! Men glöm inte att i vårens EU-val handlar det om just detta valet – globalism eller nationalism. Strunta i partierna och fokusera på denna enda avgörande fråga. Det är sista chansen. Vem står för vad? Det skall jag återkomma till när alla kort ligger på bordet. Partierna kommer inte att göra det själva.

Peter Krabbe

Vem kommer egentligen att styra det framtida Europa?

Sarkozy Macron

För att förstå vad som händer i Frankrike idag behöver man göra en historisk återblick på fransk politik, där ingenting är som man i allmänhet tror idag. Till vår hjälp med detta har vi analytikern Thierry Meyssan och bloggen Globalresearch, så läs och förvånas! Meyssans artikel är skriven 2008 under Sarkozys påbörjade presidentperiod. Genom att bläddra tillbaks tio år i historien får vi nu ett perspektiv på dagens franska president Macron.

Att Frankrike som nation räddades undan en svidande förlust av de allierade under andra världskriget vet de flesta. En ny epok skulle inledas i ett av kriget sargat land. Men Frankrike bestod inte bara av sin europeiska del, Metropolitan France, utan också av kolonier över flera kontinenter. I USA fanns en stark oro för att dessa kolonier skulle komma under sovjetiskt inflytande. I sitt traditionella tankemönster såg CIA ledaren för den franska motståndsrörelsen, generalen de Gaulle, som en lämplig kandidat till presidentposten med uppgift att hålla kommunisterna borta.

Frågan ställdes på sin spets när FLN i Algeriet 1958 med våld försökte bryta sig ur Frankrikes överhöghet och kräva självständighet. I USA mobiliserades CIA för att under kuppartade former återinsätta och garantera de Gaulle fullmakter för att stoppa utbrytningsförsöket. USA hade redan under kriget nära samarbete med den italienska maffian, gudfadern Lucky Luciano var behjälplig med säkerheten i de amerikanska hamnarna och bidrog vid invasionen via Sicilien och genom försörjningen av de amerikanska trupperna där. Kontakter etablerades mellan Frank Wisner Sr – senare Allan Dulles – från CIA, och maffians Etienne Leandri, Lucianos representant. En livvaktsstyrka byggdes upp runt de Gaulle (SAC) genom Leandri och korsikanerna Pasqua och Peretti. Pasqua ledde sprittillverkaren Ricard, som också fungerade som täckmantel för den italienska maffian i USA.

Efter ett långvarigt terrorkrig i Algeriet insåg dock de Gaulle att vägen framåt var självständighet för flertalet kolonier, men med bibehållandet av ett ekonomiskt beroende. De Gaulle ansågs då av sina uppbackare vara en förrädare, genom CIA och NATO genomfördes en misslyckad statskupp och genom änglavakt klarade han sig undan fyrtiotalet mordförsök. Som president under tio år satsade han på att göra Frankrike starkt och byggde upp ett militärt försvar baserat på kärnvapen kombinerat med industriell uppbyggnad. Beroendet av USA och Atlantpakten minskades radikalt. Leandri sattes som chef för oljeproducenten ELF/ Total och Pasqua fick en inflytelserik post i Afrika som tack för hjälpen.

Som premiärminister valde nu de Gaulle Georges Pompidou, rekryterad direkt från Rothschild Bank i Paris. Pompidou avlöste de Gaulle som president 1969, men dog efter några år i cancer. Här kommer den första blinkningen till Macron, som själv kommer från Rothschilds bank och dessutom omger sig med livvakter från maffian. Precis som nu, intensifierades därmed närmandet till Europa och dåvarande EEC, föregångare till EU.

Efter en transportsträcka över presidenterna d’Estaing, Mitterrand och Chirac närmar vi oss så Nicolas Sarkozy, som vi nog kan se som den verkliga förebilden för Macron. Sarkozy hade sina rötter i en ungersk inflyttad katolsk adelsfamilj på fädernet och i en grekisk, judisk mamma, Andrea Mallah. Hon var sekreterare åt de Gaulles livvakt Peretti, som efter att ha grundat SAC gjorde en politisk karriär som slutade med presidentskapet över Nationalförsamlingen. I USA avslöjades dock maffiaorganisationen the Corsican Union, där Peretti var djupt inblandad tillsammans med Jean Venturi från Pasquas sprittillverkare Ricard. Peretti tvingas dra sig tillbaks.

Sarkozys föräldrar skiljer sig, även pappans andra äktenskap med Christine de Ganay upplöses och styvmamman gifter om sig med sonen till CIA-bossen Frank Wisner Sr – Frank Wisner Jr. Sarkozy har nu täta kontakter med styvmamman i USA och deltar i träningsprogram hos amerikanska utrikesdepartementet. Han utbildar sig till jurist i USA, gifter sig med en brorsdotter till Peretti och tas in i Gaullistpartiet i Frankrike via Pasqua. Som advokat arbetar han med försvaret av sina korsikanska vänner.

Hänger ni med i svängarna? Det kommer mer…

Sarkozy efterträder Peretti som borgmästare i Neuilly, Frankrikes Djursholm, och inleder ett förhållande med Chiracs gifta dotter Claude, vilket leder till en brytning med den kommande presidentfamiljen. År 1981 bildar Mitterand en regering med Pasqua som inrikesminister och Sarkozy som ekonomiminister. Pasqua får nu möjligheter att styra droghandeln över Marocko och legalisera casinos och spelaktiviteter från sin verksamhet i Afrika. I Washington blir samtidigt Frank Wisner Jr chef för försvarsdepartementets avdelning för politisk planering.

Frank Wisner och hans kollegor vid CIA planerar nu för fullt hur Sarkozy skall bäras fram till presidentposten. Man arbetar medvetet med eliminering av politiska motståndare genom lämpliga skandaler i pressen och ommöblering i partitoppen genom att ersätta Alain Juppé med Sarkozy som partiledare. Chirac tvingas ta in Sarkozy i sin regering, trots kärleksaffärerna. Hemliga listor med konton till uppsatta skattesmitare cirkulerar. Skandalerna duggar tätt i Frankrike under en period som ofrånkomligt slutar med att Sarkozy blir Frankrikes president, året är 2007.

Som finansminister tar Sarkozy in Christine Lagarde, som har hela sin karriär i USA och täta kontakter med bl.a. Zbigniew Brzezinski, en av hjärnorna bakom Deep State. Hon kommer sedan att gå vidare till IMF. Kontakterna med Eduard de Rothschild får nytt liv.

Sarkozy tar initiativet till Medelhavsunionen och sätter fart på det europeiska samarbetet med MENA-länderna. Invandringen ökar nu markant till Frankrike och exploderar i terrorverksamhet under efterträdaren, socialisten Hollande. Varje ny president i Frankrike utlovar en förnyelse, i Hollandes fall bort från det kapitalistiska systemet mot en arbetarvänlig socialism. Hollande, som saknar stöd av storfinansen, misslyckas dock totalt och tvingas genomföra skattehöjningar som snabbt underminerar hans position. Hollande bäddar därmed för nästa aktör, som utlovar sin egen version av samhällsrevolution – Macron drar på sig stövlarna.

Putsad och fejad av Rothschilds Bank i Paris och omgiven av hårdhänta livvakter som den mystiske Benalla intar han presidenttronen 2017.  Huvudkonkurrenten Fillon har manövrerats ut genom skandalisering i pressen. Fransmännen är euforiska – äntligen blir det bättre! Men ack, det räckte med ett år för att fasaden skulle rämna. Allt var bara tomma ord, skattehöjningar, mer arbete och rättslöshet. Återstår bara att ta fram de gula västarna och gå ut på gator och torg. Hjälper det? Jag tror inte det.

Vad denna lilla sammanfattning vill visa är att Frankrike styrs genom ett tätt nätverk, bildat under loppet av hela efterkrigstiden. Det har sina starkaste komponenter i USA:s Deep State med CIA, sionismens bankväsende, den italiensk-korsikanska maffian och den redan tidigt etablerade franska överklassens järngrepp över ekonomin. Det som överraskar är de väl maskerade relationerna med USA och, sammanhängande, relationerna med den maffiastyrda droghandeln. Både Afghanistan och Kosovo ingår i trafikeringen av droger via Frankrike (the french connection) och Italien till USA, en verksamhet som har den amerikanska militärens stöd och en enorm betydelse för den ekonomiska brottsligheten i världen.

Men den franske presidenten är underordnad detta, vem han än är. Löften om Folkets Väl är bara luftbubblor. Vi skall vara medvetna om spelreglerna om vi av någon märklig anledning vill fördjupa samarbetet med Europas kärna. CIA har ett starkt grepp om Frankrike, vilket är den direkta anledningen till att Frankrike marknadsförs som pilotland för EU. Macrons tydliga besvikelse över att Trump vänt honom ryggen efter en inledande flirt visar att han hade räknat med fortsatt stöd i sitt projekt att med CIA:s hjälp öka det amerikanska inflytandet i EU. Nu tyder det mesta på motsatsen, vilket vi kan vara glada för.

Lycka till, Gula Västarna, ni arbetar också för vår räkning! Till kraven kan nu också räknas att dra bort täcket över fransk politik.

Peter Krabbe

bilden: Macron och Sarkozy i hemligt samförstånd. Hollande låtsas inte se./ politico.eu

%d bloggare gillar detta: