Kommer Frankrikes väg också att bli EU:s?

Sparks fill the air as Paris Fire brigade members spray water to extinguish flames as the Notre Dame Cathedral burns in Paris

 

I torsdags var det dags för Macrons – av branden i Notre Dame uppskjutna – tal att sändas i fransk media. Mycket av innehållet hade redan läckts ut i förväg, så resultatet blev en axelryckning. Fransmännen börjar lära känna sin härskare och hans ambitioner. ”Jag frågade mig själv: Borde vi stoppa allting som har uppnåtts de senaste två åren? Gick vi i fel riktning? Jag tror tvärtom det motsatta! / Macron 2019-04-25.” Macrons envishet och arrogans får fransmännen att sucka djupt. Han tänker fullfölja sin agenda under de tre år han har kvar vid makten. Om inte militären ingriper…

Konkret handlar hans nya löften om skattesänkningar för den arbetande medelklassen i storleken 50 miljarder, varav det mesta kommer att betalas genom några symboliska skattehöjningar för näringslivet och framför allt genom en nedskärning av den sociala sektorn med sjukvård, äldrevård och skolor. De icke produktiva i samhället kommer att få det svårt medan de som är villiga att arbeta mer kan få det lite bättre.

Problemet för Macron är att ingen längre litar på denna pratkvarn, på känt socialistiskt manér utlovas reformerna lagom till mandatperiodens slut, inte per omgående. Alla inser att eventuella förbättringar istället kommer att bli valfläsk i nästa val istället, för att därefter skjutas ytterligare till en obestämd framtid. Där har svensk och fransk politik mycket gemensamt. Under tiden kan Macron arbeta i lugn och ro med att byta ut administrationens oliktänkande till sina egna. Förutsatt att han får sitta kvar…

Intet nytt under solen således, men Macron tror att han nu får lugnet tillbaks inför EU-valet, där hans parti skall göra sin debut. Det kommer han inte att få, redan idag lördag återkommer Gula Västarna på gator och torg. Tre fjärdedelar av den franska befolkningen ser negativt på sin president och tvivlar på goda grunder på hans egentliga syften. Förhållandet är ju detsamma med Löfvén i Sverige, men skillnaden är att Macron har majoritet i sitt parlament, vilket Löfvén inte har. Löfvén måste förhandla om kontroversiella frågor, medan Macron spottar ur sig nya lagar helt oemotsagd, han är i praktiken en envåldshärskare under sin mandatperiod.

Hans ambitioner för EU är därför oroväckande och det är säkert lockande för den hittillsvarande globalistiska majoriteten att nyttja hans tjänster. Man får nog vara glad för att Storbritannien stannar kvar i EU det närmaste halvåret, eftersom det mesta tyder på att Nigel Farage och hans UKIP kommer att lyftas fram av de brittiska väljarna. Deras hjälp kommer att behövas för att få balansen att svänga till förmån för nationalismen och demokratin. I ett EU utan Merkel och med Brexit genomfört kommer vi att få dras med Macron på TV-skärmarna lika ofta som med Greta. Milda makter! Två spelare i samma lag men ack så olika.

Annie Lööf gjorde igår ett uttalande i TV att man borde rösta för Centern för att rädda demokratin, hotet skulle bestå av högerpopulismen. Det är då värt att upplysa om att Lööf är samma andas barn som Macron. Denna anda innebär att vi skall gå mot en centralstyrd värld, där demokratin är ett minne blott. Det innebär ett totalitärt system, inte demokrati. Populism innebär, som ordet tydligt betonar, folkets inflytande – inte maktapparatens. Demokratin finns i det lokala självstyret, inte i en värld utan gränser. Nationalism är en förutsättning för demokrati, inte tvärtom. Är det så lätt att lura det svenska folket?

 

Eftersnacket under den gångna veckan har annars naturligtvis handlat om branden i Notre Dame i Paris, dess skadeverkningar och orsaker. Chocken har avlösts av eftertanke och rädsla inför framtiden. De som månar om kristendomens kulturbyggnader har plötsligt fått klart för sig att kyrkorna i Frankrike inte ägs av Kyrkan, utan av den franska staten, detta sedan mer än 100 år tillbaks. I en tid då allt fler kyrkor ödeläggs eller vandaliseras av islamister eller deras uppdragsgivare, tvingas man inse att det nu är en politisk fråga i vad mån staten väljer att reparera eller återuppbygga igen. Den politiska attityd som nu växer fram är att det inte är självklart att dessa kyrkor skall vara förbehållna just kristendomen. Notre Dame kommer att bli det första praktikfallet i större skala för denna nya attityd. Att både judar och muslimer jublar är därmed inte förvånande, inte heller att kyrkobränningarna kommer att bli vardagsmat framöver. Försöket att bränna ner St Sulpice i Paris, som jag rapporterat om för några veckor sedan tystades snabbt ner av media. Nu står det klart att elden anlades av en illegal, muslimsk invandrare. Där ingrep brandkåren efter fem minuter och räddade kyrkan, vid Notre Dame väntade man för säkerhets skull i närmare en timme…

Bli inte förvånade om den fallna spiran på Notre Dame ersätts med en modern minaret. Förslag finns redan…

Peter Krabbe                                                                   Foto: Notre Dame / Atlantic

Annonser

Demokratins svanesång?

Kina EU

 

Mycket står på spel för globalisterna inför det annalkande EU-valet. Man riskerar helt enkelt att tappa hela sin agenda genom att tvingas ta två steg bakåt, kanske till och med på ett sätt som gör det omöjligt att vinna kapplöpningen mot den växande nationalismen. Den senare surfar med hög fart på internets utveckling och sociala medias informationsspridning över hela världen, en utveckling som lär bli omöjlig att stoppa, oavsett försöken att censurera och begränsa såväl nyhetsmaterial som oönskade åsikter om aktuella politiska agendor.

EU är i själva verket globalismens flaggskepp, med ett Brexit – framröstat av folket – förlorar hela projektet sin trovärdighet och dess verkliga avsikter blottas alltför tydligt bakom spillrorna av det sammanfallande skrovet. Att fördröja Brexit och därmed åtminstone stoppa sönderfallet tills nya åtgärder kan tas fram som räddar EU, blir därför fundamentalt för globalisternas fortsatta agerande. Den viktigaste av sådana åtgärder är naturligtvis att få tiden att gå så att en ny folkomröstning i Storbritannien blir motiverad. Det förvånar därför inte att globalisten Theresa May nu i sista minuten beslutat tillsammans med EU:s ledare om att uppskjuta utträdet till kommande höst. Enligt hittills gällande avtal skulle Storbritannien vara ute ur EU idag, lördagen den 13 april. Om det finns en tidsgräns för kravet att genomföra resultatet av en folkomröstning vet jag inte, men någon form av öppning där ser man säkerligen. Att en ny folkomröstning kommer att manipuleras till önskat resultat lär vara bortom allt tvivel. Insatserna är höga för globalismen. Det nya avtalet kommer att innebära att Storbritannien står utanför det politiska samarbetet, men deltar i det ekonomiska och handelsrelaterade. En önskedröm för Macron men en mardröm för Merkel och övriga EU-länder som är chockade över det franska storhetsvansinnet.

Tendensen är tydlig i Europa nu, demokratin får stryka på foten till förmån för införandet av den nya totalitära världsregeringen. Detta märks inte minst i Frankrike, som jag rapporterat mycket om de senaste veckorna. Macron styrs helt av finans- och företagskarteller av känt märke. Men varifrån kommer då denna Brexit-räddning på mållinjen?

För mig är det ingen tvekan om att det finns ett starkt samband med det lägliga statsbesöket av Kinas Xi Jinping, som jag skrivit om i föregående artikel. Han besökte under förra veckan inte bara Frankrike, utan också Italien, Tyskland och givetvis EU:s högkvarter i Bryssel. Den officiella anledningen till besöket var att stärka handelsförbindelserna mellan EU och Kina under devisen den nya sidenvägen, ett gigantiskt projekt med syfte att sammanlänka väst med öst. Kinas framtid ligger i en fri handel med övriga världen. I den världen förutsätts Storbritannien tillhöra EU. Det vore kontraproduktivt för Kina om Storbritannien istället skulle bilda ett kokurrerande handelsblock med ett USA, som har all anledning att se upp för Kinas växande dominans inom handel och ekonomi. Storbritanniens inflytande över f.d. kronkolonin Hongkong skrämmer fortfarande kineserna.

Med sig i godispåsen hade Xi bl.a. en jätteorder till Airbus, värd 35 miljarder dollar. Airbus är ett EU-projekt med tillverkning i Frankrike (40%), Tyskland (40%) och Storbritannien (20%). Brexit innebär ett hot mot denna tillverkning, som också kommer att innefatta sammansättning av plan i Kina. Airbus ägs av vapentillverkaren EADS, som bl.a. genom brittiska BAE är storägare i SAAB:s flygplanstillverkning. Vi kommer att få se stora kinesiska uppköp i detta bolag i framtiden.

Det är ett välkänt faktum att många förespråkare för den angloamerikanska globalistagendan ser Kina som ett föredöme. Man förenar ett totalitärt system med en kontrollerad arbetsmarknad, där befolkningen får vad den behöver, men inte mer. Vinsterna går till den styrande eliten. Om denna symboliserar staten eller företagsmonopolen är egalt, i globalismens värld är det samma intressen som styr båda. Det har länge varit den sionistiska finansoligarkins våta dröm att behärska Kina, men det kinesiska kynnet viker inte ner sig för främmande intressen. Macrons fjäskande och svansande inför Xi ger ett tydligt bildbevis på att Macron har uppdraget att närma dessa två system till varandra. Hans uppvisning i konsten att krossa det franska folket med polis- och militärmakt kan vi se som ett måste för att övertyga Xi om att EU är att lita på som framtidspartner i världsekonomin. Till och med Merkel får skrämselhicka av Macrons uppvisning och uttalar sig nu förargat om Macron som EU:s självutnämnde furste.

Det är ingen tvekan om att Kina har framfört starka önskemål om att Storbritannien stannar i EU, för att bli partner i det samarbete som planerats under det senaste decenniet. Brexit ses som ett olycksfall i arbetet, som behöver åtgärdas. Folkets vilja. Det räknas inte i Kina. Om Brexit raderas och Macron får fortsätta med sina fascistfasoner i Frankrike och – som jag tror var planerat redan från början – även i resten av EU efter sina fem år på hemmaplan, så har vi definitivt inlett resan från demokrati mot det globala totalitära systemet. I USA kan Deep State lugnt vänta ut Trump för att sedan haka på i den avgörande kampen om vem som skall styra den framtida världen – kineserna eller sionisterna. Så ser tyvärr min dystra framtidsprognos ut. Låt oss hoppas att jag har fel….

Det är troligt att man lagt även Ryssland åt sidan, med samma motivation som för Trump – Putin kommer inte att sitta i evighet. När han avgår är allt förberett för en integration av Ryssland i ett Eurasia av ovan skisserad modell. De judiska intressena i alla länder söder om Ryssland, från Ukraina till kinesiska gränsen, stärks för var dag. Städer som Astana i Kazakstan, med strategiskt läge vid den nya sidenvägen kommer att visa prov på en samarbetsmodell, där de religiösa intressena från judar, muslimer, sekulära och nygamla religioner som ryskt ortodoxt kristna och lotusreligioner, kan vävas samman i fredlig samvaro. Men förutsättningen är det totalitära styret, att religionerna berövas allt värdsligt inflytande under en stark maktapparat. Det är den processen som vi nu ser påbörjas på allvar. Där ligger också den avgörande konflikten, eftersom sionismen står på religiös grund, till skillnad från buddhismen som i Kina reducerats till en dekoration.

Var står då lilla Sverige i allt detta? Som västland tillhör vi den sionistiska globalismens kulturområde. Vi tillhör det EU som man med alla medel tänker sig skall behållas. Vi behövs inte som nation, enligt externa bedömare. Vi syns med andra ord i den lilla virvel som bildas när badvattnet rinner ut i avloppet. För femtio år sedan fanns det två fria, starka och demokratiska nationer i världen som alla såg upp till – det var Schweiz och Sverige, så lika att de kroniskt förväxlades med varandra internationellt.

Schweiz står idag starkare än någonsin, och kommer aldrig att förlora varken status eller särart. Landet kommer att finnas kvar som ett historiskt monument över demokrati och folkvilja, hur än världen i övrigt förändras. Som en ö i en ocean.

I Sverige har vi genom att blint välja ledare som knappast klarat sig igenom skolan och skjutsat vårt land hit och dit i förvirrade försök att vara alla till lags, bäddat för vår egen undergång. Genom godhetsknarkande och värdegrundsindoktrinering har vi blivit ett lätt byte för globalismen. Inget annat land lär kunna visa upp en 85-procentig övervikt för införandet av den totalitära staten bland sina politiker, medvetet eller omedvetet. Vi förstår inte ens att det förhåller sig så. Vi låter vårt land bli en modell för avskaffandet av demokratin och accepterar villigt att hela vårt samhällsbygge rasar samman i enlighet med globalismens agenda. Folkutbyte, rättsanarki, nedmontering av socialsystem och välfärd, utplåning av såväl kapital- som realtillgångar, allt i syfte att visa världen att våra sympatier för dess fattiga motiverar att vi utplånar oss själva. Rädda sig den som kan. Men vi var i alla fall GODA.

Så, kära vänner, stöd de nationalistiska partierna i EU-valet! Det är kanske den sista möjligheten att ändra kurs i syfte att rädda västvärldens demokratier. Försök se vems ansikte som finns bakom masken! Börja med Annie Lööf…

Peter Krabbe

Bild: Francois Mori/AP/TT

%d bloggare gillar detta: