Vad skall vi tro på?

forum 4

 

Vad är egentligen politik? Man kan gott ställa sig frågan när man inser hur mycket av världens öde som istället styrs av – religion. Kampen mellan religionerna är nämligen det som mest påverkar det som vi ytligt sett betraktar som politik. Samtidigt tenderar definitionen av religion att bli allt bredare. Den traditionella definitionen av Gud som världsalltets skapare blir alltmer ersatt av andra definitioner, som mer kan liknas vid tron på en världsalltets förvaltare. Det kan vara den sekulära kommunismen, där staten är Den Högste, eller tron på De Utvaldas Världsregering. Det kan också vara tron på Klimatförändringar, där bara de Utvalda kan rädda mänskligheten. Eller tron på Aliens som våra framtida härskare.

Gemensamt för alla dessa rörelser är att det, av naturliga orsaker, ännu så länge är människor av kött och blod som formar vår verklighet. Istället för Gud har vi påven, mullor och andra religiösa dignitärer i sina respektingivande kostymeringar och tempel, eller den politiska maktens dignitärer i sina värdsliga palats. Skillnaden kan tyckas liten, för den andliga och den värdsliga makten har alltid gått hand i hand. Där den andliga tron inte räcker till tar man istället till svärdet. Resultatet blir detsamma – makten till dem som anser att de skall ha den. Det Goda och det Onda betjänar varandra.

Under 10.000 år tillbad människorna de naturliga fenomenen som man såg men inte alltid förstod. Solens uppgång och nedgång, månen, stjärnorna och planeterna. Åska, blixt och dunder, skyfall, snö och kyla eller torka som skapade hungersnöd. Varje fenomen fick en egen Gud, med vars hjälp man trodde sig kunna skydda sig mot undergång eller vedermödor. Ett system av präster lät inte vänta på sig, någon måste ju förmedla kontakten med Gudarna i mänsklighetens intresse. Makten berusade. Ett liv på en högre nivå, i påkostade tempel och palats, lockade. Den tjänst man gjorde människorna måste ju belönas. Den värdsliga makten fick motivation för att erövra, plundra och döda, de egna gudarna hade ju alltid rätt och prästernas välsignelse rättfärdigade resultatet – ständigt ökad makt över allt fler människor.

De Abrahamitiska religionernas intåg, med först judendomen för flera tusen år sedan, sedan kristendomen och sist islam, med kravet att alla tidigare gudar skulle ersättas med tron på en enda Gud var revolutionerande för samhället. Världens första monopol. Tidigare högkulturer med egyptier, sumerer, greker och sist romare hade alla varit baserade på sin mångfacetterade gudavärld, där varje gud hade sitt ansvarsområde, sina präster och sina tempel. Gudarna var en del av samhället med sina liv och relationer livfullt berättade och skildrade i bild och text. Människorna var hänförda av att följa deras öden och kontroverser i en värld som man bara kunde ana men inte säkert veta något om. Man kan närmast jämföra med skvallerpressen om kungahuset i vår tid. Det är en rest av behovet av gudarna som övermänniskor.

Koncentrationen av gudatron till en religion och den värdsliga makten till ett kungahus har fört fram dagens starka strukturer – den katolska kyrkan under påven är den i ekonomisk bemärkelse rikaste institutionen i världen tillsammans med den värdsliga kollegan, det brittiska samväldets kungahus i London. Deras förmögenheter kan knappast mätas ens i siffror. Så lockande då för andra aktörer att nästla sig in och få en del av kakan. Det borde inte vara så svårt. Påven är en människa precis som alla andra och kungahusens blåa blod blir alltmer uttunnat. Vägen framåt måste vara att sikta ännu högre och införa ett världsstyre, en ny världsreligion och en ordning där ingen får opponera sig, den totalitära världsstaten. En ordning där både påvar, mullor, kungar och andra prelater blir undersåtar till den optimala nyordningen. Men vem skall få vara Gud?

Skall det vara den som först kläckte idén – judarnas Gud och med det judiska folket som det utvalda för administrationen? Det kan vi ju läsa om även i den kristna bibeln, hela Gamla Testamentet är fullt av vittnesbörden. Så måste det väl vara? Redan Moses härjade, mördade och brände så det stod härliga till, allt för den goda saken. Mohammed var inte sämre ett par tusen år senare, inte heller tempelriddarna som försökte rädda resterna av det enda landet som tydligen är Heligt och Guds hemvist.

Under de senaste seklerna har hundratals miljoner människor fått sätta livet till på grund av diskussionen. Är det inte dags att komma överens snart? Vi kanske skall acceptera att judarna är det Utvalda Folket och att deras Gud faktiskt är den enda godtagbara? Deras misstag med Jesus kan kanske förlåtas – med tanke på hur många miljoner människoliv som kan sparas framöver. Fred på jorden – eller fortsätter man att slå ihjäl varandra av bara farten? Det beror kanske på om en mer konkret Gud visar sig för oss eller inte, eller om vi skall fortsätta att lyssna på Hans Mänskliga Representanter. Fast då blir det förstås bara politik istället…

Kanske räcker det om vi bara försöker vara Goda och leva tillsammans utan att hävda våra religiösa etiketter, att starka hjälper svaga i enlighet med vårt mänskliga sunda förnuft? Men det vore nog för enkelt…

Peter Krabbe

Annonser

Vart är vi på väg? Hösten 2019.

greater IsraelKarta Deutsches_Reich_1871-1918

 

Den stora frågan som nu hänger i luften, likt ett mullrande åskvädersmoln, är naturligtvis konflikten mellan den Deep State-styrda alliansen USA-Israel-Saudiarabien och motparten Iran-Ryssland-Kina. Risken för ett tredje världskrig är överhängande, framför allt därför att det finns kretsar som vill ha det och gör vad de kan för att provocera fram det. Alla goda ting är tre sägs det, men skulle verkligen ett tredje världskrig innebära något gott?

Jo, sett ur ett satanistiskt perspektiv innebär det fullbordandet av en mer än hundraårig agenda. I deras värld är allt vi ser som gott istället ont och vise versa. När en mycket liten majoritet av mänskligheten vill ta makten över en ofattbart stor majoritet är receptet alltid detsamma – härska genom att söndra. Divide et Impera.  Vad kan vi då lära av historien?

När en av Frimurarnas apostlar, Albert Pike, i slutet av 1800-talet beskrev framtidens tre världskrig som nödvändiga för att åstadkomma en total världskontroll, visste han att detta var den enda framkomliga vägen – och att den var realistisk. Självförtroendet i de satanistiska kretsarna var på topp. Den franska revolutionen hade öppnat dörrarna för de hemliga sällskapens triangel Frimurare- Illuminati- Sabbatister, som med hjälp av jesuiter och nyrika judiska bankirer med Rothschilds i täten nu kunde se fram emot ett grandiost inflytande över västerlandets regeringar och aristokrati.

Tyskland hade genom 1800-talets splittring i småstater med självgoda härskare aldrig behövt upplevas som ett problem. De judiska affärsintressena hade glädje av denna småskaliga struktur. Hertigdömet Hessen blev exempelvis basen för Rothschilds ekonomiska etablering. Samtidigt blev deras position i det ”befriade” Frankrike allt starkare. Men när Preussens prins Leopold blev erbjuden även den spanska kronan blev det för mycket för fransmännen. Ett tyskstyrt välde från Gibraltar till Östersjön skulle effektivt stoppa den judiska expansionen från västra Ryssland. Frankrike förklarade därför krig mot Preussen 1870. Det borde man inte ha gjort. Redan 1871 var kriget avgjort med konsekvensen att det franska kejsardömet genom Napoleon III gick i graven, samtidigt som det enade tyska kejsardömet under Vilhelm I och med Otto von Bismarck som kansler föddes.

Frankrike förlorade sitt skötebarn Alsace till Tyskland och det tyska enandet skapade en tillväxt som skrämde vettet ur både fransmän och engelsmän. Till råga på allt började Tyskland uppträda som en konkurrerande kolonialmakt med växande besittningar i Östafrika. Tyskland var gigantiskt och omfattade en helt dominerande del av Europas landmassa. I både England och Frankrike blev man rörande överens om att Tyskland måste stoppas.

Skotten i Sarajevo blev den false flag som startade det första världskriget. Den var väl underbyggd av de judiska bankirerna på Wall Street tillsammans med de konspirerande sällskapen i Paris och London. Genom att locka in Ryssland i kriget räknade man med att lätt kunna fortsätta med att lägga tsarväldet på marxismens altare, kriget skulle ta sin tribut. Kampen mellan de judiska kretsarna och den ryske tsaren hade pågått under hela 1800-talet. Den ryska hemliga polisen var en institution i Paris. Det krigströtta Ryssland blev ett lätt byte för de hängivna, judiska bolsjevikerna.

Tyskland försökte flera gånger avbryta kriget, som man inte ansåg sig ha något intresse av, men alla medlingsförsök avvisades. Tyskland skulle krossas. Det sargade Tyskland planerade man skulle bli ett lika lätt byte för kommunisterna som Ryssland. Slakten fullbordades genom freden i Versailles 1918. Det tyska kejsardömet hade utropats just i Versailles, efter det tysk-franska kriget 1871. Hämnden var ljuv. Fast det var ju fransmännen som hade förklarat krig? Hmmm.

Det gick ändå inte helt som man hade tänkt sig. Korpralen Hitler startade ett socialdemokratiskt arbetarparti, som trotsade de judiska marxisternas upprepade revolutionsförsök. Tyskland tog man inte så lätt och tyskarna ville ha sina förlorade landområden tillbaks. Arbetarpartiet blev Nationalsocialister för att visa att någon global kommunism var man inte intresserade av i Tyskland. Det hjälpte inte att bankirerna försökte knäcka landets ekonomi – det som fanns kvar – genom att skapa den skenande inflationen 1924 och börskraschen 1929 med syfte att kunna köpa upp tyska realvärden för en spottstyver. Inte heller hjälpte de judiska handelsblockaderna under första världskrigets slutskede och under 1930-talet. Tyskland växte så det knakade. Igen! Hitler vågade räcka ut tungan åt de amerikanska bankirerna genom att skapa sin egen valuta – där säkerheten inte längre var det guld man saknade, utan folkets vilja att bygga upp sitt land. Att kampen hårdnade mellan Hitler och de återkommande antagonisterna Frankrike, England och nu Amerika vet vi alla och även hur det andra världskriget slutade. Vi skall ändå ha klart för oss hur det började.

Frankrike fick tillbaks Alsace och Tyskland förlorade halva sin yta, samtidigt som den nya staten Israel föddes. Idag är Tyskland ändå Europas draglok medan Frankrike knappt når upp till vattenytan. Kommer Englands utträde ur EU att innebära att man för tredje gången tillsammans med sina vänner på andra sidan Atlanten lämnar över en krigsförklaring mot ett Tyskland som styr det kvarvarande EU, ett EU där nationalismen snart revolterar mot deras globalism? Ett EU där Frankrike är reducerat till en globalistpajas utan möjligheter att fullborda projektet?

Låt oss då återvända till den inledande frågan. Hur skall vi bedöma händelserna i Persiska Viken, där man försöker få Iran att konfrontera Saudiarabien? Vilka är aktörerna egentligen och vilket är syftet?

Den judiska kabalen har aldrig startat ett krig själva. Man använder en annan nation som täckmantel för att främja sina intressen. Så arbetar en minoritet. De flesta som är insatta i politik vet att USA är det främsta värdlandet för dagens judar, med lika stor judisk befolkning som i Israel. Sitt inflytande i Deep State har man byggt upp under flera hundra år. Där det tidigare var Ryssland och Östeuropa är det nu USA. Detta gäller även för Trump, som är ytterligt beroende av AIPAC, CFR, Bilderbergruppen och sina privata judiska kontakter. Trots att många bytts ut inom försvarsdepartementet, CIA och FBI är arbetet med att återställa den amerikanska kontrollen över landet långtifrån avslutat.

Judarna hade inte Gud på sin sida när man valde Jerusalem. All olja i Mellanöstern ligger inom muslimskt område. Detta är naturligtvis svårsmält för dem som vill ha den ekonomiska makten i världen. Olja är nämligen lika med makt idag. Närmandet till Saudiarabien är därför fundamentalt och sker genom amerikanskt inflytande och amerikansk vapenexport. Dessutom finns det tidiga relationer mellan judar och wahabister, som underlättar samspelet genom den nyfödda kärleken mellan Israel och huset Saud. Kissinger är Saudiarabiens ekonomiska placeringsrådgivare och fick inte höras efter 9/11. Alliansen mellan USA, Israel och Saudiarabien framstår idag som huggen i sten.

På andra sidan finns shiamuslimerna som samfällt hatar Israel på grund av deras intrång i Palestina. Efter USA:s härjningar i Irak och Syrien, igångsatta genom  en false flag med 9/11, är det självklart för Ryssland att sätta en gräns för Israels expansionsplaner väster om Irans gräns. Hit men inte längre. Bakom Iran ligger ett Asien med Ryssland, Indien och Kina som de inte vill skall bli styrda av sionismen. Iran skall försörja Asien med kvalitetsolja, Saudiarabien får försörja västvärlden. Ett övertramp gjorde Putin sig skyldig till när Ryssland köpte en väsentlig andel av Saudis oljebolag ARAMCO, därför straffar USA nu Saudi genom att slå ut delar av ARAMCOS oljeproduktion genom ännu en false flag  (min åsikt) och hoppas samtidigt på att skulden kan läggas på Iran.

Kabalen söker desperat efter en förevändning att kunna angripa Iran och därmed kunna stoppa oljeleveranserna till främst Kina. Vad man dessutom vinner är att kunna köra ut shiamuslimerna från Irak, Syrien, Jordanien och Libanon – eller åtminstone kunna kontrollera dem. Detta gör man genom att med amerikansk hjälp genomföra den flera decennier gamla the Greater Israel Plan, återupprättandet av ett judiskt historiskt imperium mellan Nilen och Eufrat. USA har redan gjort förarbetet.

Tycker man då att detta är värt ett tredje världskrig? Tyvärr måste jag svara ja på den frågan. Att minska befolkningen i Asien med några hundra miljoner människor skrämmer inte dem som redan offrat minst hundra miljoner under 1900-talet. Man tror i sin enfald att man skall kunna slå ut Ryssland INNAN någon där hinner trycka på knappen. Man tror, också i sin enfald, att det går att stoppa Kina med samma metoder som man två gånger tidigare stoppat Tyskland. Man tror också att migrationen till Europa från ett ännu värre krigshärjat Mellanöstern eller Asien en gång för alla skall göra slut på ett EU med hjärtat i ett Tyskland som kommer att vägra underkasta sig den globala kabbalismen, satanismen, sionismen – eller kalla den vad ni vill…

Det är samma intressen som låg bakom de senaste två hundra årens krig i Europa som nu förbereder sig för det sista och avgörande. Men nu handlar det om resten av världen.

Peter Krabbe

bilden: Israel och Tyskland har en växelverkan – när det ena landet minskar växer det andra och vice versa. Både motsättningar och samband är större än någon kan ana…

När kommer uppvaknandet?

Sparks fill the air as Paris Fire brigade members spray water to extinguish flames as the Notre Dame Cathedral burns in Paris

 

Frågan kan tyckas provokativ, men är faktiskt väl motiverad. Klyftan mellan det svenska folket i gemen och det styrande skiktet av politiker och höga tjänstemän, flertalet styrda av en allt mer distinkt politisk agenda utan den sakkunskap som alla förväntat sig, blir allt djupare och får allt svårare konsekvenser för det svenska samhället.

Under mer än tjugo år, sedan Barcelonaavtalet undertecknades 1995, har mångkulturen stått i fokus för svensk politik utan att folket varit medvetna om avtalets innehåll och målsättningar. Under regeringskrisen förra året undertecknades dessutom dess fortsättning genom FN:s Global Compact av den svenska provisoriska regeringen. Man har gått till valurnorna i den goda tron att höger var höger och vänster var vänster. Floskelpolitiken har medvetet fått väljarna att tro att allt var som vanligt. Media har effektivt hindrat alla politiska alternativ från att få utrymme i debatten. Såväl statsstyrda SVT som våra större tidningar har bombat ut sin propaganda för mångkulturen på ett sätt som hade kunnat få vilken diktator som helst att bli grön av avund. Hela filmindustrin, såväl den amerikanska som den svenska, har producerat filmer vars smygindoktrinering har varit både så subtil och medveten att vi inte själva märkt hur våra åsikter och attityder anpassats till de nya målen. Värdegrund, globalisering, påstådd antisemitism och brunsmetning, hatet mot nationalismen, krossandet av könsroller och familjeband har varit nya vapen i kampen mot dem som älskat sitt land.

Mångkulturen handlar inte längre om att hjälpa migranter till ett bättre liv, den handlar om att genomföra ett utbyte av Sveriges urbefolkning mot ett spektrum av jordens alla folkgrupper, där svensk identitet begränsar sig till en blågul tröja på en fotbollsmatch. Om 40 år kommer den utländska, invandrade befolkningen att styra Sverige med majoritet. Detta innebär att svenska traditioner och svensk kultur kommer att väljas bort av samhällets nya herrar. Det finns ingen återvändo i detta scenario eftersom vår nativitet aldrig kommer att kunna mäta sig med invandrargruppernas annorlunda syn på betydelsen av storleken på den egna familjen, klanen eller trossamfundet.

Många undrar i sitt stilla sinne varför invandrare med muslimsk tro favoriseras framför kristna från samma problemområden. I muslimska länder idag är de kristna grupperna de mest förföljda och därför de mest skyddsbehövande. Ändå skickas de hem på grund av triviala administrativa misstag, medan motsvarande muslimska får stanna trots hårresande våldsbrott, begångna i det nya samhälle de förväntas bli en fungerande del av. Representanter för vår egen kristna kyrka orienterar sig alltmer mot islam. Kristna symboler monteras ner och kyrkorna förväntas bli lokaler för gemensam trosutövning, ett hån mot vår tusenåriga kristna kultur. Vi gnäller lite och accepterar. Vad kan vi göra?

På kontinenten ökar vandaliseringen av de kristna kyrkorna lavinartat. Varje dag härjas någon kyrka. Mordbränder antänds omväxlande med spontana rivningar av kors och helgonbilder. I flertalet av dessa handlar det om islamisters maniska hat mot kristendomen. Västvärlden skall underordnas islam. När det handlar om kvalificerade attentat som branden i Notre Dame i Paris är det uppenbart för många bedömare att en elit av annat märke vill ge oss en förvarning om att hela kristenheten kommer att gå samma väg. Vad vi inte får läsa i tidningarna är att det finns en kombinerad sionistisk och jesuitisk agenda att låta islam utrota kristendomen, till förmån för den nya gemensamma världsreligionen, utarbetad av globalismens företrädare. Under augusti 2019 hölls i Tyskland en konferens med tusentalet deltagare under mottot Global Alliance of Religions for Peace, sponsrad av Soros, Rockefellers, Ford Foundation och med stort deltagande från FN och det amerikanska utrikesdepartementet – kort sagt hela det globalistiska garnityret som vill införa New World Order, ett världsstyre under sionistisk kontroll.

En grundbult för denna agenda är FN:s Agenda 2030, som Sverige villigt undertecknat och som är en fortsatt utveckling av Barcelonaavtalet, syftande till fri migration dit där pengarna fortfarande finns, en inkomstutjämning globalt som konkret innebär att de länder som har en välfärd över medelnivå skall dela sina tillgångar med dem som ligger under densamma, avskaffandet av demokratierna till förmån för ett totalitärt system, styrt av en självutnämnd elit och en gemensam världsreligion.

Någon ny religion lär knappast behövas eftersom Agenda 2030 är en religion i sig självt, tillsammans med sina nya evangelier klimatrörelsen, AI och könsutplåningen. Dess biskopar är bankdirektörerna och de globala företagsledarna. Under den nya världsordningen kommer ingenting att vara som förr. Världens arbetande befolkning kommer successivt att ersättas av robotisering och datorisering, det blir enklare så när ingen mänsklig hjärna kan ställa till med trubbel och opposition.

Vad man med fog kan fråga sig är hur praktiskt taget alla våra politiker, både här hemma och i globalismens flaggskepp EU, så okritiskt kan ansluta sig till dessa systemskiften som så uppenbart går på tvärs mot väljarnas intressen. Därav rubriken. Varför protesterar vi inte mer handgripligt? Få våra politiker att inse att de skall främja våra intressen, inte Afrikas, Mellanösterns eller Asiens. Det vi kan göra för dessa miljarder människor står inte i proportion till den uppoffring vi nu ställs inför genom ett allt mer absurt skattetryck.

Är våra politiker korrumperade av globalismens intressenter eller bara totalt ignoranta mot sina väljare? Kan vi inte vända denna trend inom de närmaste åren, är vi hopplöst förlorade. Det är nu eller aldrig. Våra barnbarn kommer aldrig att förlåta oss.

Peter Krabbe

bilden: branden i Notre Dame – inledningen av kristendomens utplåning?

Forum Krabbe, september 2019

Forum bild 1

Dags då att gå vidare till september månads forum. Med 275 kommentarer under augusti får vi nog anse att gränsen är nådd för överskådlighet och möjligheterna att återkoppla till förda resonemang. Därför vänder vi nu på bladet.

Min förhoppning är att det tunga materialet med bibelreferat inte skall skrämma bort dem som vill se mer aktualiteter. Vi behöver båda, men försök hålla balansen i utbudet. Det viktigaste är att de bibeltrogna finner sig i berättigad kritik utan att hävda någon form av ensamrätt till sanningen, annars fungerar inte diskussionen. Vad som är den absoluta sanningen vet ingen. Det kan bara framtiden berätta.

%d bloggare gillar detta: