Vad skall vi tro på?
28 september, 2019 59 kommentarer
Vad är egentligen politik? Man kan gott ställa sig frågan när man inser hur mycket av världens öde som istället styrs av – religion. Kampen mellan religionerna är nämligen det som mest påverkar det som vi ytligt sett betraktar som politik. Samtidigt tenderar definitionen av religion att bli allt bredare. Den traditionella definitionen av Gud som världsalltets skapare blir alltmer ersatt av andra definitioner, som mer kan liknas vid tron på en världsalltets förvaltare. Det kan vara den sekulära kommunismen, där staten är Den Högste, eller tron på De Utvaldas Världsregering. Det kan också vara tron på Klimatförändringar, där bara de Utvalda kan rädda mänskligheten. Eller tron på Aliens som våra framtida härskare.
Gemensamt för alla dessa rörelser är att det, av naturliga orsaker, ännu så länge är människor av kött och blod som formar vår verklighet. Istället för Gud har vi påven, mullor och andra religiösa dignitärer i sina respektingivande kostymeringar och tempel, eller den politiska maktens dignitärer i sina värdsliga palats. Skillnaden kan tyckas liten, för den andliga och den värdsliga makten har alltid gått hand i hand. Där den andliga tron inte räcker till tar man istället till svärdet. Resultatet blir detsamma – makten till dem som anser att de skall ha den. Det Goda och det Onda betjänar varandra.
Under 10.000 år tillbad människorna de naturliga fenomenen som man såg men inte alltid förstod. Solens uppgång och nedgång, månen, stjärnorna och planeterna. Åska, blixt och dunder, skyfall, snö och kyla eller torka som skapade hungersnöd. Varje fenomen fick en egen Gud, med vars hjälp man trodde sig kunna skydda sig mot undergång eller vedermödor. Ett system av präster lät inte vänta på sig, någon måste ju förmedla kontakten med Gudarna i mänsklighetens intresse. Makten berusade. Ett liv på en högre nivå, i påkostade tempel och palats, lockade. Den tjänst man gjorde människorna måste ju belönas. Den värdsliga makten fick motivation för att erövra, plundra och döda, de egna gudarna hade ju alltid rätt och prästernas välsignelse rättfärdigade resultatet – ständigt ökad makt över allt fler människor.
De Abrahamitiska religionernas intåg, med först judendomen för flera tusen år sedan, sedan kristendomen och sist islam, med kravet att alla tidigare gudar skulle ersättas med tron på en enda Gud var revolutionerande för samhället. Världens första monopol. Tidigare högkulturer med egyptier, sumerer, greker och sist romare hade alla varit baserade på sin mångfacetterade gudavärld, där varje gud hade sitt ansvarsområde, sina präster och sina tempel. Gudarna var en del av samhället med sina liv och relationer livfullt berättade och skildrade i bild och text. Människorna var hänförda av att följa deras öden och kontroverser i en värld som man bara kunde ana men inte säkert veta något om. Man kan närmast jämföra med skvallerpressen om kungahuset i vår tid. Det är en rest av behovet av gudarna som övermänniskor.
Koncentrationen av gudatron till en religion och den värdsliga makten till ett kungahus har fört fram dagens starka strukturer – den katolska kyrkan under påven är den i ekonomisk bemärkelse rikaste institutionen i världen tillsammans med den värdsliga kollegan, det brittiska samväldets kungahus i London. Deras förmögenheter kan knappast mätas ens i siffror. Så lockande då för andra aktörer att nästla sig in och få en del av kakan. Det borde inte vara så svårt. Påven är en människa precis som alla andra och kungahusens blåa blod blir alltmer uttunnat. Vägen framåt måste vara att sikta ännu högre och införa ett världsstyre, en ny världsreligion och en ordning där ingen får opponera sig, den totalitära världsstaten. En ordning där både påvar, mullor, kungar och andra prelater blir undersåtar till den optimala nyordningen. Men vem skall få vara Gud?
Skall det vara den som först kläckte idén – judarnas Gud och med det judiska folket som det utvalda för administrationen? Det kan vi ju läsa om även i den kristna bibeln, hela Gamla Testamentet är fullt av vittnesbörden. Så måste det väl vara? Redan Moses härjade, mördade och brände så det stod härliga till, allt för den goda saken. Mohammed var inte sämre ett par tusen år senare, inte heller tempelriddarna som försökte rädda resterna av det enda landet som tydligen är Heligt och Guds hemvist.
Under de senaste seklerna har hundratals miljoner människor fått sätta livet till på grund av diskussionen. Är det inte dags att komma överens snart? Vi kanske skall acceptera att judarna är det Utvalda Folket och att deras Gud faktiskt är den enda godtagbara? Deras misstag med Jesus kan kanske förlåtas – med tanke på hur många miljoner människoliv som kan sparas framöver. Fred på jorden – eller fortsätter man att slå ihjäl varandra av bara farten? Det beror kanske på om en mer konkret Gud visar sig för oss eller inte, eller om vi skall fortsätta att lyssna på Hans Mänskliga Representanter. Fast då blir det förstås bara politik istället…
Kanske räcker det om vi bara försöker vara Goda och leva tillsammans utan att hävda våra religiösa etiketter, att starka hjälper svaga i enlighet med vårt mänskliga sunda förnuft? Men det vore nog för enkelt…
Peter Krabbe